101. Race report Valencia Marathon 2022!

Fantastiska förhållande, satta nyckelpass, perfekt formtopp, och den där JÄKLA KRAMPEN! Ett maraton är ett maraton… Men skit i det! Vi tar er igenom Fredriks Valencia Marathon i ett intensivt avsnitt 101 där det möjligen var ännu svettigare på hemmaplan i träningstråden än vad det var Fredriks sista 14 krampaktiga kilometrar. Hur reser man sig efter ett nederlag, hur firar man andras framgångar och vad sätter man för mål när maratontomheten slår till?! Njut av en race report av guds nåde med tillhörande cocktail – varsågoda!!

Välkommen till vår senaste bloggpost, ”Race Report: Valencia Marathon 2022!” där vi dyker in i de utmanande och oförglömliga ögonblicken från Fredriks Valencia Marathon. Vi kommer att ta er genom de sista 14 krampaktiga kilometrarna, delar med oss av insikter om hur man reser sig efter ett nederlag och firar andras framgångar, och avslutar med tankar om att sätta nya mål när maratontomheten slår till. Så spänn fast dig och förbered dig för en härlig löparresa!

Kramp, kramp och mer kramp, var vad som präglade avsnitt 101 av vår podcast ”Löpning & Livet”. Fredrik delade med sig av sin tuffa upplevelse från Valencia Marathon 2022, där 14 kilometer präglades av kraftig kramp. Hur känns det? Och hur tar man sig igenom det? Fredrik guidar oss genom dessa tuffa stunder i detta avsnitt.

Men som vi alla vet, är löpning inte bara om att ta sig till mållinjen, det handlar om att lära av utmaningarna på vägen. Så vi diskuterar också om hur man hanterar när saker och ting inte går som planerat. Hur bör vi förbereda oss nästa gång? Vad tänker vi om lopp där saker inte går som tänkt? Dessa frågor och mer diskuterar vi i detta djupgående avsnitt.

Utöver det, belyser vi njutningen av gemensam träning. Fredrik tränar nu inte bara själv, utan även med oss på 5-10K. Sammanhållning, glädje och gemenskap – de verkliga gåvorna av löpning.

Och sist men inte minst, tar vi upp det stundande nyårsloppet. Nytt år, nya mål, och en ny chans att övervinna de utmaningar som löpning kan kasta mot oss.

Så, är du redo för en inspirerande resa genom Fredriks Valencia Marathon 2022? Klicka här för att lyssna på avsnitt 101: Race Report: Valencia Marathon 2022.

För mer löparinspiration och insikter, följ oss på våra sociala medier: Instagram, Facebook, och titta gärna på våra live avsnitt på vår Youtube-kanal. Låt oss tillsammans skapa en stark, engagerad och inspirerande löparkommunitet!

Se hela avsnittet här på youtube: https://www.youtube.com/live/UVMWTt9ILX0?feature=share

Här är avsnittet i text:

Kramp, kramp, kramp och mer kramp i avsnitt 101 när vi får en race report från Fredriks Valencia Marathon.

Tyvärr räckte det inte hela vägen en gång. Det var till och med så att det blev 14 kilometer med kramp.

Och det vet ju faktiskt inte jag hur det känns. Så det kommer Fredrik ta oss igenom i detta avsnitt.

Vi snackar om en lång och härlig race report från Valencia Marathon.

Men framförallt också om hur man hanterar när det inte riktigt går som det ska.

Men framför allt också hur man hanterar när det inte riktigt går som det ska.

Vad kan vi göra annorlunda i uppladdningen och vad tänker man egentligen åt lopp där saker inte går som det ska?

Vi kommer också såklart prata lite grann om hur gött jag tycker det är nu när Fredrik inte bara tränar längre utan tränar med mig på 5-10K.

Och om det stundande nyårsloppet.

Det här kommer bli ett episkt avsnitt och mycket om hur fantastisk staden Valencia är och om man bör äta sniglar kvällen innan eller inte.

Nu kör vi!

8. Ta bort fästningarna för luftfilterhållaren.
9. Ta bort luftfilterhållaren.

Välkommen hit Simon.

Tack Fredrik.

Avsnitt 101.

Vi har ändå passerat en magisk gräns.

Detta är nästan större än avsnitt 100 på något sätt.

Och när man passerar en magisk gräns, Fredrik, vet du vad man gör då?

Då får man kramp.

Då får man kramp, Fredrik!

Okej, vi spoilerar.

Har du en kramp-quiz till mig då?

Veckans kramp.

Det är du som fick den.

Vi sätter prat här innan.

I vanlig ordning så är det ju så här när jag kommer hit

att jag går in sidodörren och så går jag ju först och så drar jag mitt vanliga skämt till din son.

”Är du här denna vecka igen? Är du här igen?”

Så tycker han det är jättekul.

Vad svarar han då?

”Nu börjar han dra det istället.”

Så nu gör hon inte det direkt så väntar lite så säger han

”Är du här igen?”

Så säger han till mig så tycker han det är roligt och jag tycker det är roligt.

För jag känner att äntligen någonstans tycker jag det är roligt.

Så jag gick och kramade din sambo, gratulerade din fantastisk marathon.

Vi snackade lite grann om hur kroppen känns.

Så gick jag ner här och jag insåg att det var något helt starkt uppehällt i glaset.

Det är min tredje nu.

Vi gav varandra en kram och så sa vi ”ja, ett maraton, ett maraton, jävligt bra jobbat”.

Kramp igen Fredrik.

Kramp igen.

Kramp igen.

Åh!

Fredrik, på riktigt.

Jag borde faktiskt säga, vi har inte haft ett avsnitt om krampen.

Det måste vi ha ju.

Nästa gång.

Vi får ju hitta någon som kan det här.

Head of cramps.

Jag vet hur det känns, men jag vet inte hur man blir av med det.

Nej, det är fan ingenting.

Krampianen var jättebra.

Oavsett, det jag skulle komma till var så här att

jag har tusen frågor, sjukt nyfiken.

Du vet väldigt lite om vad som hände på vår sida

av söndagens lopp. Vi som i träningsgruppen försökte följa er.

Jag har ingen aning om hur ditt lopp var

för vi har kanske aktivt väntat till den här dagen.

Det här är ett avsnitt som jag tror kommer att bli väldigt spännande.

En del av dig känner att det ska bli skönt att få prata lite om det.

Och kanske en del av dig som känner att det är skönt för då slipper vi prata om det igen.

Ja, precis. Jag kan bara hänvisa till podden sen.

Hur känns det Erik?

Hur känns det?

Inget kommentar. Du kan lyssna på avsnitt 101 om du är intresserad.

Vi ska prata om min vecka som gått. Sen ska vi ha en jättelångt samtal om din dag som gick i söndags.

Vi får se hur långt det blir.

Så här Fredrik, det är tisdag. Du sprang i söndags.

Hunnit få lite perspektiv till det.

Du fick kramp, det ska vi prata mer om.

Klarade inte din måltid.

Gjorde ändå ett bra lopp skulle jag säga.

Du sprang i mål de sista 14 kilometerna med kramp.

Jag skojar när jag kommer hit så att jag inte ens vet om det känns att springa med kramp.

Det är ganska ovärdigt.

Du har inte det vackraste och mest fagra steget.

När du har kramp i gymskarna och i båda varderna.

Men man måste ju ta sig mål.

Det är bara en överlevnadsgrej.

Och så blir du omsprungen av massa människor.

Som du får skrika till.

”Jag är egentligen mycket snabbare!”

Jag såg, och jag var tvungen att dela den på Live near Livets stories också,

Jag såg en film på ditt upplopp och jag vet inte riktigt hur det känns att springa med kramp,

men jag kan gissa av din löpstil på upploppet, det var nästan så jag undrade på,

har han skitit ner sig? För det ser ut som det när du springer.

Det ser faktiskt ut så.

Alltså hur känns det? Vi ska inte grotta för mycket i din dag.

Hur känns det att komma på upploppet på det man har siktat över så länge?

Alla springer med armarna i luften och är skitglada.

Själv så vill man bara hoppa i vattnet sidan av.

Simma in.

Nej det var inte kul.

Det var väldigt vackert att komma in där och det var väldigt skönt att komma in där.

Det förstår jag.

Jag skulle säga att det var nog det jobbigaste jag gjort faktiskt.

Det var så mycket som, jag kommer in på det sen, men det gick från att kännas som att ”det här kommer jag fixa”

till att ”kommer jag ens kunna ta mig en målning?” på bara några hundra meter.

Vi ska prata sen, Fredrik, mer ingående. Jag är jättenyfiken på hur du resonerar och vad du har tänkt från allting.

Det ska vi prata om sen.

Men just här och nu, finns det någonting positivt du har tänkt på som du tar med dig spontant nu?

Det finns det, absolut.

Jag tänker så här att när du får ett sånt här käftsmäll,

när du har en plan och ett mål som känns som att det är väldigt rimligt att du gör det och klarar det,

för det är väldigt rimliga mål jag har sett, du tycker ju fortfarande det.

så kommer jag att bli mycket mer noggrann med allting.

Det går inte att inte ta med sig, som jag då, jag tog inte med mig saltabletter.

Jag måste verkligen vara väldigt noggrann med det jag gör, med min uppladdning och mitt energiintag.

Jag kommer att förklara sen hur jag varmar för energiplan.

Men när du misslyckas så, på det sättet, så det jag tar med mig där är att jag vill verkligen göra det igen.

Och vara ännu mer noggrann med sakerna som jag gör inför loppet.

Energiplan, egentligen träningen. Att man verkligen fokuserar på den ordentligt innan.

Så att du får, du inte lämnar någonting åt slumpen.

Du tycker ändå att du har lämnat vissa, vissa små delar åt slumpen.

Är det då en av dem som påverkar resultatet så grusar du alltihop.

Du konstaterar ju också, jag tror det är en sak om du helt enkelt hade blivit, du har ju knappt upplevt det,

men så här, jag blev skittrött när det var en mil kvar, jag orkar inte hålla farten.

Okej då kan man analysera det och ändå känna fan.

Men åtta av dina nio marathon har du fått kramp.

Om man nu ska vända till något positivt så är det så här, hur bra är jag egentligen på maraton om jag inte får kram?

Du är 2,39.

Ja, jag är ju i elitklass.

Tror jag.

Jag förstår vad du menar.

När jag har kokat ner detta så är det nog coachen faktiskt som står ytterst ansvarig.

Vi har ett resultat och det är att Fredrik Skafsen är tränare helt enkelt.

Men på tal om dig Simon, du har lite roligare saker i veckan tycker jag.

Jag tycker det.

Mellan raderna på Instagram.

Instagram är ju sanningen.

Det är sanningen allihopa.

Det är det inte.

Om man går in på veckan som har gått

så tycker jag att jag har haft en ganska

rolig löp av veckan.

Det har varit kul.

Nej, det är inte alltid roligt att springa.

Det är ganska sällan roligt att springa.

Jag tycker aldrig det är roligt att springa.

[skratt]

Varför denna veckan har varit roligt, dels

Det var kul där. Du och jag sprang på onsdag efter att vi hade spett in avsnittet.

Springer femma i flyg… Det är så jävla lustigt.

Du har ändå gjort båda bra pass i helgen.

Det är så märkbart när någon är i slittampen och nertrappning i ett maraton

mot någon som är ganska snabb.

Men så fort det kommer till några extra kilometer så bara blir det jättejobbigt.

Det borde bli som att det är kroppen.

Jag var 5 km och lite snabbare än din Marathon-fart.

Vi snackade 4-fart eller något sånt.

Så drar man iväg och så känner jag efter 1500 meter

”Jävla flåsigt alltså”.

Jag känner att jag inte borde vara trött.

Jag kan inte vara jättetrött, men jag känner att jag inte vill springa 5.

Och du bara ”no no no”.

Man ser på någon som håller på att formtoppa från Marathon.

Det är så jävla lätt.

Så det var kul. Vi sprang en femma.

Och så tajmar vi det lite smart.

Jag tycker alltid att det är dumt att vissa gör sin sista pass eller uppladdningspass

och springer dem i rak motvind eller så här, eller uppför backen.

Det passet är egentligen fullständigt skitsamma.

Det är bara för att få en bra känsla och tura kroppen.

Jag håller med om att det är skitsamma på pappret.

Men det är ju ganska viktigt.

Sen kan det också vara mentalt knäckande.

Om det blir för jobbigt.

Det är bra att springa lite medvind och plack nerifrån.

Det var en skön feeling tyckte jag.

Vi sprang den ihop och man kände på dig att du hade kunnat trycka mycket mer.

Du bara gled fram i en under fyrafart-känsla.

Vi sprang in en femma på 1937 eller 1940 och det kändes väldigt lätt för dig.

Då visste jag att han var redo.

Oavsett vad som händer så är du åtminstone redo för loppet.

Det var en kul femma, tyckte jag. Den var jag med på.

Jag hade tänkt få lite mer volym förra veckan, men jag hade fortfarande lite efterdyningar.

Det var egentligen inte jobbet. Jag och Lisa är hemmakatter och har väldigt lite planerat ofta.

Men måndag kväll var jag i väg, tisdag kväll poddade vi länge för ett avsnitt hundra.

Lisa var ute åt middag onsdag kväll, ute åt middag torsdag kväll.

Och på fredag var jag och funktionärade hela kvällen.

Alla kvällar var vi i väg och vi hade efterdyningar av VAB också.

Det var inte van vid det heller så det blev man rätt sliten.

Så jag bara kände att jag skiter i att springa volym.

Jag tror jag fick på en vecka typ fem och en halv mil.

Jag hade kanske räknat med åtta eller nio.

Men däremot så fick jag träna med Vissenbildutvecklarsgruppen.

Det var någon som skulle springa maraton och ni får göra det valet.

Vi har redan haft vår säsongsfida, vi är långt förbi startgroparna på 2023.

Vi ska börja planera 2024.

Det känns som att nu börjar äntligen alla i gruppen komma förbi sina skador.

Vi andra fyra, 14 klass i träningsgruppen, var med och körde ett gemensamt pass på lördagen.

Vilket var jätteroligt. Vi körde jättemycket backe.

Jag ställde frågan, jag kör lite backträning.

Jag märker att ingen annan har gjort någon plan.

Jag bara ”shit, nu är jag tillbaka i den här guldsitsen igen”.

Jag har ett maraton, de är ju inte med.

”Vill ni ha, jag hade tänkt köra längre backa”.

Alla bara ”ja, jag är med på vad som helst”.

Typ som du brukar göra.

Jag bara ”ja men vad, vi ska ha 40 minuter kontinuerlig backa”.

”Ja, jag är med”.

”Jaha, gör du. Gör vi det då”.

Det är konstigt att det kan gå från att man inte har följt någon på något pass

till att alla bara ”ja men”.

Jag tror att det är den här perioden nu.

Vi vill ju styras lite så här.

spring med mig så tar jag hand om passet.

December, januari, februari, det är ingen som vill träna själv där.

Man har inte några jätteambitioner.

Nej, jag vill göra någon form av vettig grundträning och ta mig förbi den

och jättegärna sällskapa då jag vill rucka på vad vi kör för pass.

Det är som livet generellt på vintern.

Jag vet inte, vad ska du göra? Jag kan tänka mig att göra samma sak.

Jag vet inte, vad ska du äta till lunchen?

Okej, jag gör också det.

Det är många av dem som har haft med elräkningen.

Det är det enda man tänker på.

Jag har bara föreslåt, jag har kört någon sådan pass förr i världen.

Backe förknippar man ofta med springa skiten.

Nu har jag en backe, snabbt.

100 meter upp, ner, vila och upp igen.

Men så tänkte jag, jag gillar de här lite längre.

Jag kommer att köra någon annan variant i år.

Jag kommer att köra ett pass som är 5k-pass i veckan.

Så där får jag ut lite fart.

Och därför vill jag att backträningen ska vara lite mer uthållig.

Så vi sprang den här Jordbodalsbacken.

Någon förslöjde Tinkasbacken, den ligger 7 km från mig. Jag är för lat.

På grund av lathet vill jag ha jordbolaget, för den ligger 1,5 km hemifrån.

Så vi varmde upp tillsammans, resten av träningsgruppen och jag.

Då körde vi i princip 40 minuter backa, vilket innebar att vi hade en backa på ungefär 300 meter.

Så sprang vi den upp i någon form av snabbare distans eller nästan gränsat till tröskelfart.

Sen joggade vi ner och sen bara bredvid om gjorde vi det i 40 minuter.

Så vi fick 8,5 kilometer backe.

Det var jättebra.

Det var också märkbart vilka som fortfarande är i någon form av

Idre fjällmaraton backform.

Vad paddig också.

Man visste ju om det.

Vi kan se efter halva om man vill öka eller inte.

Han bara ”Hm, hm, hm”.

Han kommer att öka, han kommer garanterat att öka.

Jag och ångloket Valberg, vi låg tillsammans.

och Emil Poulsen var med också, långtidsskadad på grund av världsrekordförsök.

Så han var med och körde nästan allihopa också.

Så det var roligt.

Stod upp.

Jättegrym.

Så jättebra lördagspass.

Söndag körde jag 18 kilometer, bara utom mös i skogen.

Och sen igår måndag sprang jag 15 kilometer.

Och i stället för att springa…

I vanliga fall, måndag kör jag ju dubbelpass.

Så 10-12 på lunchen och sen 6 kilometer på kvällen.

Jag sprang istället 15 kilometer.

Sen gjorde jag ett styrkepass på kvällen.

Så jag försöker följa min ägsten.

Pilatesboll och baksida.

Fy för övningen.

Jag har haft en hel del som har skrivit till mig.

Både känner igen sig och lite grann ”Åh fy fan, den är fruktansvärt bra”.

Jag har gjort den också.

Ja, den är hemsk.

Nu kan du förklara den.

Precis, man har en sån här pilatesboll

och så ligger man med rumpan mot den i princip

och så benen upp i ett, liksom, uppe…

Hälarna uppe på bollen liksom, och så bollen mot rumpan i princip.

Och sen hela ryggplattan i marken.

Hela ryggplattan i marken, och sen så liksom

så armarna ner mot golvet och sen lyfter du upp

i en sån här…

Skjuter fram höften.

Skjuter fram höften, ja precis, hela höftpartiet.

Och så när du gör det, i vissa fall är man van vid att bara göra den

och sen ner och så upp, men när du är uppe

då ska du rulla ut den där jävla bollen.

Och du drar i baksidan, alltså…

Det är bara där det känns.

Ja, det är bara där.

Sen ska man tillbaka bollen.

Sen ska man tillbaka bollen.

Robin gav mig 3×10 eller 3×12.

Första gången klarade jag 3×8.

Knappt 3×8.

Jag var så trött i baksidan.

Men nu kan jag göra 3×12.

Jag gjorde det ändå som lite core.

Det kommer att göra magi för dig om du håller i det.

Jag tror det.

Jag har en bra streak igång nu.

Jag körde bara 30 minuter på lunchen.

Jag hade egentligen tänkt köra en mil, men kände att jag inte pallade.

Jag ville äta istället.

Så jag sprang en halvtimme.

Det kändes hur bra som helst.

Och sen i morgon ska jag köra dubbeltröskel.

Får se hur det känns.

Och där har du inte lika mycket sällskap, eller?

Jag håller ute i träningsgruppen.

Valberg påminner mig.

När vi kom tillbaka från passet i lördags,

han parkerade bilen hos mig, så stod vi och snackade litegrann.

Han är också inne på spåret med 5-10k till våren.

Sen kan man välja att växla upp till halvmaraton och sen till maraton.

Då får man grundfart och han är nog lite sugen på milen.

Då påminner han mig om att veteran-SM och SM på 10 km landsväg går i Ystad i april.

Det är Skåne, nära. Den har sprungit den här tiden.

Då kände jag att jag glömt bort. Det är bland nog vårens mål.

Jag kanske går lite aggressivare på den tiden.

-Halkar väl dit också? -Jag vet att du gör det.

Jag måste bara haka i någonting.

Jag ville bara höra dig säga det.

Jag tror att Emil Nilsson har samma plan.

Så vi är nog några stycken som vill träna 5-10k här nu.

Till förra åren.

Det blir roligt.

Jag gjorde en grundtanke

kring upplägg

för nästkommande

fyra eller fem veckor till

med lite grundträning.

Och sen typ fyra-fem veckor med

en uppad grundträning.

Där det är lite mer uthållighet

–med fart. Efter det kommer själva fyra veckor bara.

–De ska ha kvar det som coach ändå. Det är bra det här tycker jag.

–Jag är billig och där är nästan ingen risk för kramp.

Det kommer först vid 28 nämligen. Vi ska inte upp så långt.

Vi ska upp till 10 bara. Fredrik har alla möjligheter nu.

–Kanske en halv månad tar han löpande.

–Jag tror du är en 5K-löpare.

–Eller 800. –Jag tror mer det.

Men Fredrik, det var min vecka som har gått. Du har ju också en vecka.

Jag berättade om ditt uppladdningspass.

Sen har du ju bara en mysbyte.

Så jag tänker så här, Fredrik, innan vi börjar prata om ditt pass,

så kanske det är läge att vi gör någonting först.

Ja, jag tänker så här. Vi blandar en drink kopplat till Valencia på något sätt.

Och sen pratar vi kanske om Valencia och matronnet generellt under drinken.

Så kan vi komma in lite på hur det gick i loppet.

Om vi nu måste prata om det.

Alla har väl läst?

Alltså Fredrik, tänk när du är förbi den här perioden.

Jag längtar redan tills du är med på mina träningspasser igen.

Det kommer att dra i några dagar sen.

Hur många dagar ska jag vila coach?

På lördag kör vi Hallum.

Spiksko.

Bara på den noten innan vi blandar drinken så tycker jag

Jag skulle nog säga att hela denna veckan ska man vila.

Vad vila innebär kan vara olika.

Jag kan tycka till helgen kanske om en pig, någon kortare jogg.

Men kanske så, i morgon eller torsdag får man inte en promenad.

Bara för att känna av kroppen.

Jag ska jogga i morgon.

Men kom igen nu, Jörgen.

Jag bara lite jogg.

Gör som du vill.

Vill inte utvecklas.

Vill inte utvecklas, gruppen.

Den finns i min Facebookgrupp nära dig, Fredrik.

Det är du du har några till.

Nu ska vi blanda en drink.

Nu så har vi blandat en drink, Simon.

Som du sitter och njuter i stolen och blickar på.

Här är många saker med den här drinken, Fredrik, som jag tycker känns trevliga.

Det ena är att den är stor. Det uppskattar jag alltid när jag dricker.

Mycket volym uppskattar jag alltid.

Jag uppskattar att du är väldigt duktig på detaljer när du dricker.

Jag brukar skoja med att jag ibland hafsar ihop den.

Men du lägger alltid lite krut på att den ska drickas med ögat också.

Ja, men jag tycker att det är väldigt trevligt.

Och det är kul att du uppskattar det.

Det tar ju halva dagen.

Du uppskattar ju att det är mer än en spritsårt i den.

Det gör jag alltid.

Det är två spritsorter.

Ska vi gå igenom lite?

Vi går igenom först det vi har i glaset.

Och för de som lyssnar och inte ser så kan jag visuellt beskriva det.

Det är som en stor fiskskål.

Det heter sånt här.

Det är inte ens ett rödvinsglas.

Vad är det för glas egentligen?

Det är ett cocktailglas.

Du vet när man ser en aperolspritz eller jättestor gin & tonics.

Ett stort ölglas kan man kalla det.

Men där är mycket is i. Uppskattar jag alltid när hon är så kall.

Där är lite limebitar som simmar omkring i bubblan.

Och sen är det en jättefin apelsinskiva.

Och så är den ju gul.

Det här känns som nånting man väldigt gärna vill dricka nu.

Ja, man vill dricka direkt.

Men snabbt, ska vi gå igenom receptet innan vi får sätta läpparna till glaset?

Ska vi göra det.

Aqua de Valencia.

Lämpligt namn.

Väldigt lämpligt.

Väldigt lämpligt namn.

Det är ju det valensianska vattnet på svenska.

Det tyckte jag var roligt.

Det kanske kan motarbeta kramp också.

Det vet jag inte.

Men det är vissa saker i som kanske kan göra det.

Där är apelsinjuice, färskpressad.

Det är väldigt viktigt att det är färskpressad.

Så fint.

8 centiliter av den.

Sen har vi 3 centiliter vodka och 3 centiliter gin.

Där har vi en kombo som du tyckte var lite intressant.

Ja, för den är inte så ofta man ser.

Förutom i graveyard och lock.

Ja, precis. Den här har lite mer finess än Graveyard.

Aningen mer.

Och sen är det muserande vin, 8cl som du då häller i efter du har skakat det här.

Även med sockerlagen då.

Sockerlag, gin, vodka och apelsinjuice skakar du och sen fyller du upp med muserande vin.

1cl sockerlag, 8cl muserande vin och sen kan du bara välja den garnituren som du tycker är fin.

För de som inte har sett målgången kring Valencia så är det också lite vatten där.

Hur ser målgången ut?

Den är ju overkligt vacker.

Det är det här hipomoderna området i Valencia.

Det måste vara helt nybyggt.

Det ser ut som om en rymdskep har landat.

Och så har de lite vatten på båda sidorna av en bror.

Och sen så är det då…

Och de har lagt ut en blå matta och under den så är det precis som att det är…

Det är precis som att du springer med dubbla Viperflies på den här mattan.

För den är spänstig liksom.

Så att ja, hade jag inte varit den kroppen jag kommer där

så hade jag nog njutit av upploppet.

Det är det vackraste, förutom Helsingborg-Mathom.

Ja, mycket bra.

Att springa med dubbla Viperflies.

Bara du beskriver det känner jag att det vill jag göra.

Ja, men det var en jävligt häftig målgång måste jag säga.

Gud vad häftigt.

Fredrik, vi måste ju smaka på det här valencianska vattnet.

Skål!

Oj, ja. Absolut.

Det här är en lysad drink va?

Den här kommer att gå ner, Fredrik.

Det tror jag så.

Jag skulle klassa den här under kolumnen god.

God, jag lägger också den där faktiskt.

Intressant.

Nej, den är både god och intressant faktiskt.

Det som är bra med hög volym i den här fräget är att den kommer att räcka en stund i vårt snack.

Ja, det lär behövas.

Vi kommer att prata lite nu. Vi ska glida in på ditt maraton, Fredrik.

Jag är lite nyfiken på… Vi var många som visste om att du hade ett lite tight schedule med resandet.

Det var många andra, några stycken i teamet. Du och Jeanette såklart, men också så mycket Andersson, Anna Bjurman, Emil Nilsson skalla ner.

Sen var det ytterligare nästan 25-30 löpare i vår klubb.

Ja, som skakade ner.

När var ni nere, Fredrik?

När jag åkte ner…

Vi flög på lördagen, jag ska springa på söndagen.

Vi flög strax efter 11.

Från Kastrup till…

11 vid lunch i Valencia.

Så kan man tänka att man flyger till Valencia.

Nej, det gör man inte. Man flyger till Alicante.

Sen hyr man bil och kör till Valencia.

Så du har tre timmars flyg och två timmars bilfärd.

Sen är du framme. Så vi var framme vid fem.

Hur kändes kropparna efter transporten?

Det tycker jag. Vi hade stödstrumpor och grejer på planen.

Ni körde hela?

Ja, absolut.

Snyggt.

Det var nog uppmåste faktiskt dagen innan.

Det är lättare att ställa till.

Det börjades lite i timtråden, surra mer förbrilt, under lördagen.

Emil Nilsson hade tagit sig ner med sin tjej Johanna.

Han hade visat hur mycket man kan ta med sig genom tullen och säkerheten.

Det funkar att köra med gels, för de är 100 milligram.

Hela genomgången började där.

Så när började du slå på att springa ett marathon?

Vi pratade om det i veckan att du inte riktigt var där då.

Nej, precis. Jag började packa kvällen innan.

Jag gjorde inte en mic att jag packade två veckor innan.

Jag är inte riktigt så.

Men jag kanske borde bli det. För mycket lyckades jag inte.

Ja, just det.

Då börjar jag få lite pirrimagenkänslan.

Du vet att ”oh shit, snart står jag på starten”.

Du vet när man samlar ihop sina mortengrills.

Och det var fredag kväll då.

Jag har haft väldigt mycket på jobbet de senaste månaderna.

Vilket har tagit lite på energin också.

Och då prokrastinerar man.

Eller hur?

Jag känner igen.

Jag flyttade fram packningen till kvällen innan.

Slängde ni egentligen ner bara en massa grejer?

Hoppades på att det skulle gå bra.

Jag packar ner. Jag har gjort en energiplan

som jag tänkte följa.

Glömde en grej.

Jag har vaknat några gånger på mitten av natten och bara ”Varför glömde jag det? Vad hade hänt med det?”

Men jag vet inte om det har med det att göra.

Men i alla fall, det var väldigt komprimerat och tajt vår resa.

Det berodde på att vi hade barnvakt och vi hade inte några andra möjligheter.

Så det var antingen det eller att inte springa alls.

Inte optimalt såklart. Man har ju helst velat ha någon extra dag, kanske innan.

Vi flög ju hem på natten efter loppet också.

Det kan inte vara jättekul.

Men hade man lyckats med loppet kanske man hade bitit ihop på ett annat sätt.

Det kan vara tur att Jeanette lyckades.

Det kan vara ännu värre om ni båda hade fått om det så många gånger.

Jag kunde glädjas direkt efter målgången också när jag kunde ringa henne och glädjas med henne.

Det är också en fråga vi ska ta över.

Vi kan också säga för er direkt, för de som inte har kollat på Instagram och sånt,

så har jag glömt att nämna tiden.

Vi får ändå säga, vi konstaterade innan också, trots att du sprang en tredjedel av ett maraton,

den sista tredjedelen tyvärr, med kramp, och tog dig ändå in på 3.08,

Vilket är din tredje snabbaste matid oavsett ändå.

Det är jäkligt.

Elgöt var jätteimponerad av dig.

Jag bara ”inte jag men elgöt”.

Jag också.

Jag har inte haft kramp men jag har haft andra grejer som äter mat.

Det är otroligt långt när en sådan grej slår till.

Fem kilometer är jättelångt då.

14 kilometer, det är… Ja, man prövar lite psyke för att kunna ta sig över det.

Men vi kan ju ta lite kort om Valencia, bara för marathon.

För er som är sugna att åka dit och springa, det är ju…

Alltså, kolla vädret i december den fjärde när loppet går.

Alltså det är någonstans mellan 10 och 15…

Eller 8 och 15 grader.

• Optimalt. – Varje vecka.

”Oh, det var blåsigt” skriver vissa då, några år.

Så har det varit fyra sekundmeter.

Ja, och det är typ en lugn dag i Helsingborg.

Så vädret är helt fantastiskt.

Sen är det ju…

Det är platt, det är slätt, det är rakt.

Där kommer någon sväng.

Men det är också så här, du springer under loppet.

Du springer under loppet och tänker, är det uppför eller nerför?

Du reflekterar liksom inte över det.

Nej.

Det är så sjukt platt.

Där är någon backe, liksom vid 30 kanske.

Men det är liksom inte en backe i Helsingborgs mått.

Det är ett uppförsliv.

Det är verkligen optimalt.

Sen är det inte vindkänsligt heller.

Skulle det blåsa så har du…

Det är inne i staden.

Så du har byggnader runt omkring som tar mycket av vinden.

Och så är det 28 000 löpare.

Och så har du den snabbaste pizzan är på 250.

Du, jag såg det!

Helt brutalt.

Jag såg det när jag kollade lives-videon på Målgången.

Dels vet man ju om att det är så otroligt många löpare som ökar dit.

Men att kunna garantera företagen att det är två-fem på en gång är klass.

Sen har du Sub3 också.

Sen är det väldigt positivt att de delar ut flaskor med vatten.

Powerade flaskor.

Så du kan springa och dricka det på ett helt annat sätt.

Jag hatar att dricka de här små plastmungarna.

Du försöker vinkla in i munnen, så knäcks de och så rinner det ner över hela…

Jag minns vätskastationen uppe vid Pålfors skog på Halmaren i Helsingborg i år.

Jag tog den, försökte trycka den halvväg, så helt plötsligt hade jag allt i hela huvudet.

Det var bara svett och vatten som rann överallt.

Jag fick typ två droppar i munnen.

Det är sjukt.

Det måste vara den plattaste man i världen också.

Det kanske är London eller Berlin.

Men åtminstone på deras millopp, om det är på femman,

då har de lite världsrekord som har satts där också.

Det är typ Köpenhamn och Halmaraton 10.

Tittar man på historiken på Valencia så har det varit ett lopp som inte varit så populärt.

Det har varit ganska… Datumet i sig, i december är många inne i säsongsspel.

Och kanske inomhussatsning.

Men sen släppte de det här med personal best någonting.

Att du kunde få 20 000.

För herrar var det, jag tror det var under 230.

Nej, under 220 eller under 230.

Kanske 220. Under 220 för herrar och under 245 för damer.

Om du då slår PB så får du 20 000.

Herregud!

Det var ju skit mycket elit som kom dit.

Då började de växa och nu har de växt upp till 30 000 löpare från 2010.

Väldigt snabbt.

Jag reflekterar över vinnartiden på både herr- och damsidan.

Attackarna var ju galna.

Herrsprang är ju vinnaren på herrsidan.

Han sprang på den tredje snabbaste tiden någonsin.

Vad det än ser ut var inte på den kartan innan, utan mycket mer på Berlin.

Även om London är på de sidan gjorde man attack.

2,20 för herrar och 2,45 för damer. Personal best program.

Jag tror inte de har det kvar.

Nej, det förstår man.

Jag reflekterar på det. Det är lite samma som när jag kollade på London.

Jag skulle springa i London och jag tror att det var 500 personer som sprang under tre timmar.

Jag bara ”Jäklar vad det är” jämfört med Helsingborg, det där 20 som springer under 3 timmar.

Men det är lite grann samma, men det insåg jag när jag tittade på livefilm på vad det är.

”Det här ser jag snart, ser Anna”

Jag bara ”Jag kommer inte se någon i det här vimlet”

Så jäkla många löpare där på de tiderna.

Ja, jag kan säga det också. Vi kommer gå in på det sen.

Men när vi drar iväg så är det ju så mycket löpare så jag tänker ”Jag kommer nog bli fälld”

Och det var rätt många som trillade faktiskt.

Även om det är brett och rakt och så så är det ganska tajt.

Jag fattar det.

Det är också jävligt coolt.

Du vet att du kommer att ha en rygg hela vägen in.

Det är ju en dröm.

När man siktar på de här tiderna,

när man är van med att det behöver bli ganska glest ofta.

Helt plötsligt bara falla överallt.

Det behöver inte vara några meter.

Fredrik, ska vi inte göra så här

att vi lyfter våra glas

och skålar för Valencia.

Även med falsett hand,

så sa du här innan

att du redan är sugen att tänka dig igen. Kan du rekommendera Valencia, Martin?

Jag kan starkt rekommendera Valencia.

Det kan vara det vackraste loppet jag har sprungit upp.

Målgången är magisk.

Starten också väldigt, väldigt cool.

Att de pumpar ut musik och

spelar upp så här lejonvrål och sådana grejer.

Du är så taggad så du knappt kan stå still.

Det är häftigt. Men själva loppet i sig är inte så vackert.

Du har en jätteupplevelse i starten och i slutet.

De andra 40 kilometerna ska du bara springa snabbt.

Fredrik, jag tycker vi tar en skål för dig och för Valencia.

Jättebra jobbat. Vi kommer nu att prata om vad det är som var bra jobbat

och vad din kropp har att jobba mer på.

Det gör vi. Vi är strax tillbaka.

[Musik]

Vi började snacka lite grann i Mellansnacket, Fredrik, om det här med vad du var sugen på.

Du sa att du är redan sugen igen på Valencia.

Och framförallt Valencia, sa du också.

Så började jag säga ”oh, fan, mitt matonsug har väl börjat växa litegrann”.

Just eftersom jag inte fick ut det förra året, det blev ju Växjö och så fick jag berätta.

Jag kunde inte springa i Helsingör då och sedan.

Detta år har det inte alls blivit så.

I söndags var jag inte alls sugen.

Eftersom det är så långt och jobbigt.

Men det är ändå någonstans…

Men blir du inte sugen istället?

Jo, alltså…

På distans?

Jo, jag blir ju sugen på tanken om maraton.

Men jag är ju inte sugen på springet.

Men det tänker jag också att…

Jag vet ju om min tankeprocess funkar.

Det är ju det första steget mot att jag faktiskt kommer att springa ett maraton.

För innan är man ju så.

Jag är ju varken sugen på tanken om ett maraton eller liksom…

Men nu när du känner att kroppen börjar svaga…

Ja, kan jag känna så där?

Det är så gött att vara den här…

Ja, jag tänkte på det när vi utesprang. Det måste ha varit i helgen tror jag.

Det var nog söndags när vi utesprang så tänkte jag ”shit vad det är coolt”.

Så började jag tänka på dig då. När du bara nöter av och det inte känns som att du pressar

utan det bara kommer att handla om ”kommer jag härda ut?”

Så började jag tänka på det. Men så började jag prata här i pausen, lite kopplat till detta.

Det var jätteroligt för exempel Emil Nilsson. Han sprang på 2.55.

Fantastisk tid. Han var gäst i Arne Wahlberg för ett tag sedan.

Andreas Wahlberg var här bara för några avsnitt sedan.

Eftersom han sprang New York Marathon. Han klarade sub-3-gränsen i Köpenhamn tidigare.

Emil Nilsson var precis över.

Jag tror vi allihopa…

Man önskar att alla skulle göra ett bra lopp.

Men jag tror kanske lite extra för Emil Nilsson.

Han har varit under de här sub-3-gränserna.

Ja det gjorde han och då slog jag en grej med en barn och vi snackar emellansnacket som jag ville plocka upp här är att

Jag tror på något sätt att jag bara tänkte på det så här

Micke Andersson gjorde en fantastisk tid men han har också gjort en bra tid innan. Han har också kraftfatt mat.

Anna Birman gjorde en helt fantastisk tid men hon har också gjort en hyggligt bra tid

innan ändå. Du har redan klarat din subtreegräns. Ja fan, fick kramp.

Emil Nilsson har ju liksom inte klarat sin…

Jag tror att man blir…

Jag tror att…

Har du haft ett marathandående och du inte har fixat det,

så blir upplevelsen fan gånger tio när du gör det.

Absolut.

Jag tror verkligen det.

Är det inte så?

Jo, det är verkligen så.

Det kände jag ju i Helsingör också.

Ja, exakt.

När jag på filmen har gått i mål kanske inte det är den gladaste.

Men det har andra anledningar.

Citat.

Vad fan var det?

Vad fan var detta?

Nej men just att resa sig igen och bevisa för sig själv att fan jag är, jag duger fan, jag klarar detta.

Och det är lite det jag är inne i nu, lite i limbo liksom.

I en gråzon där man bara såhär ”hörrörr, jag vill springa igen snart” för att bevisa för mig själv att det här kan jag fixa.

På den tanken då, Fredrik, är du…

Det är ju nackdelar med ett decemberlopp.

Man vet att det inte är så mycket mer.

Till och med Holger Lanska är ju förbi.

Han hade inte ens 53-raget tillgängligt just nu.

Ingen bodycard på den.

Då vet vi att det är mars-april och man behöver vänta till Hamburg.

Har du gått i de tankarna nu?

”Nej, men då väntar jag hellre.”

Nej, det är till hösten i så fall. Hösten tidigast eller Valencia igen.

Jag känner inte att jag behöver stressa fram det. Jag kan prestera på något annat.

Jag vill bara dubbelkolla så att du är med på träningspassarna framåt.

Ja, det är jag. Jag kommer inte orka göra någonting själv. Men kanske byta coach.

Men det får vi se.

Jag bara, vem blir det? Det blir Björn.

Håll dig mannen blir det.

Håll dig mannen blir det, precis.

Jag har bara tänkt på det här med Svimpaton.

Jag tror det är alltid skithäftigt att lyckas på ett marathon.

Men jag tror det blir ännu starkare när man faktiskt har misslyckat en vända.

Och sen klarar det.

Och gör man som du, man har misslyckat någon gång, sen klarar det och sen misslyckas igen.

Då blir det inte riktigt lika tungt fall i det.

För man vet att det kan gå.

Precis, det är inte lika stressigt att göra det igen.

Nej, precis.

Men nästa gång ska jag göra det mycket bättre.

Jag kommer att försöka vara lite mer noggrann med vissa detaljer.

Och det är väl någonting som är fördelar med att man misslyckas.

Att man utvärderar och tänker om du inte knäcks helt av det.

Så tyvärr finns det de tillfällen också.

Det finns tyvärr de som verkligen går under av att man inte lyckas på ett sånt här sätt.

Men Fredrik, innan vi pratar om det, nu vill vi ju höra race-reporten på något sätt.

Vi måste ju börja prata om Valencia. Ni hade kommit fram.

Det var en lite rolig grej kvällen innan där, där jag skojade också att det är ditt vattendelare

när man går på restaurang med många som ska springa mat.

Det är kul att se kvällen innan, där är ju en väsentligt högre handel än vad det hade varit hemma som

”jag tar en vatten” eller ”kola, tack”. Det gör inte du?

Nej, jag tog en cola och en öl faktiskt.

Oh, snyggt!

En öl… Två öl blev det faktiskt.

Jag tog en på hotellrummet innan också.

Det tycker jag alltid är bra.

Det var en Heineken, så det är knappt en öl.

Jag älskar när det är något öl som bara ”Det är ingen öl här vafan”.

Det är typ det sista jag vill dricka, en Heineken.

Det var det som fanns i min barn.

Ni var ute och käkade på restaurang på kvällen innan?

Ja, det var det. Vi gick ner mot… Vi bodde ju ute…

Vi bodde fint. Vi bodde jättefint.

Vi var också så här konstigt bokat, för vi skulle ju knappt vara på hotellet.

Men vi hade bokat det här. Det såg fint ut, och vi tog det.

Och så kände vi ”Ja, vi gör det tillsammans”.

Det blev en grej för oss två.

Hade jag åkt själv så hade jag aldrig bott där.

Men nu bodde vi där, ute vid havet, och superlyxigt och fint.

Och vi kom ju dit vid fem.

Och bara så här ”Fan, vad har vi ätit?”

i bilen dit så köpte jag typ en sån här spansk mack på Visjan.

Köpte en sån här macka som är lite blöt.

Den är i förpackningen, men den är lite fuktig.

Det är nästan som att man bara ”Åh, får jag en romansk sjuka mätta?”

Ja, jag har tänkt jättemycket på det.

Får du det, Emil? Nils som käkade dagen innan.

Nej.

Sniglar!

Nej, men alltså.

Hur kan man ens utsätta sig för det?

Okej, men far sitter i hand. Helt ärligt.

Förlåt att du hänger ut det här, Emil.

Vad fan tränger du på?

Det är så typiskt dig.

Det roliga med Emil är att han lyckades, han får ta skiten.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till honom när vi har kört tuffa träningspass

eller till och med på tävlingar, så han envisas alltid med att ta sin gel i en uppförbacke.

Jag blir så irriterad varje gång jag gör det.

När det är lätt utför, när du får tillbaka andningen eller det är flakt,

då tar du ihjäl den.

”Ja, ja, ja, ja, ja!”

Så jag kommer till den värsta uppförbacken.

”Du slukar såklart inte upp sin ihjäl!”

Jag bara ”Men alltså…”

Du kan knappt andas.

Skratt

Jag bara ”Vad tänker du på, människa?”

Jag springer på 255 också.

Ja, precis. Vi kan skratta åt dig.

Det får vi faktiskt lov att.

Men sniglar Emil, kom igen nu.

Ja, okej.

Jag tar lite kranvatten också. Rå kyckling, har ni det?

Ni kan få in.

Excuse me, senor. Una cerveza por favor.

Rå chicken, please.

Tap water. Please, please.

Jag kappade alla räcken också innan han skulle gå upp.

Åh, Emil. Fan vad glad jag är för din skull.

Det är sjukt alltså.

Önskar jag vår 18e.

Jag ska göra det en nästa gång.

Okej, Emil. Superkul för dig.

Vi gick ut där och vi kände direkt att det var en skön kväll.

Skön kväll?

Skönish!

Gick er barn ute med skäggarna?

Själva, själva.

Bade i och för sig?

Ja, mysigt.

Vi kände att vädret var skönt. Det var det jag tänkte komma till.

Klimatet. Vi kände att det kommer att bli jäkligt bra.

Vi kollade i appen på vädret dagen innan och en sekundmeter skulle till och med vara noll.

Siffrorna har jag aldrig sett.

SMHI var man.

Det är fel på appen.

Det är dimma.

Jag hade knappt sett nollan.

Vi gled in på en restaurang där och chansade.

Tre köttbullar.

Ostron och steglatak.

Har ni en oxtunge?

Jävlar vad du ristigt sönder!

Stekknappen, låt den bara titta på spisen.

Tequila med masken också, tack.

Det var jättegod mat.

Vi fick käka burgare och pommes.

Men det är ändå rätt uppladdning tycker jag.

Skulle du sprida ett mat, hon skulle ju få ägget.

Jag vet inte om det var rätt.

Han skulle ju ha varit snigelhandlare.

Motverkade kram.

Sen kommer vi till det kritiska momentet.

När man kommer hem.

”Ja, man lägger fram sin tröja.”

Förlåt, jag tror jag tänkte…

”Ska vi ligga eller inte?”

”Ta av sin tröja.”

Sen var det en kritisk fråga.

”Jag har läst lite olika undersökningar kring just det här området kvällen innan.”

”Japans länslag fick inte ligga innan VM.”

”Sedan tyskarna fick göra vad fan de ville.”

Skämtar sig då.

Kläder och allt det där.

Det är viktigt så. Det var inte det som var viktigt egentligen.

Men det viktiga är ju att somna.

Och det är ju fan…

Man är så här ”jag ska inte tänka på det”.

Och sen är man någon annanstans,

där är andra sängar, man är lite gry.

Det är inte som att känna igen.

Hur gick det, Fredrik?

Det gick åt helvete.

Vilken tid gick ni av?

Vi gick avs, kanske vid…

10 någonstans.

Starten gick lite tidigt?

Ja, jag startade 8.25 tror jag.

Vad hade ni klockan satt på?

Sex eller?

Fem.

Ja, just det.

Sen skulle vi ner i frukosten.

Ni gillar ju upp tidigt än det också.

Ja, det är inga problem.

Men vi vaknade båda två vid halv två.

Pulsen gick upp och så började man tänka.

Skor, asfalt, ögon.

Och så blev man stressad av att man inte sov.

Ja, så har jag tänkt på det.

Nu måste jag somna.

Så Janette sa ”Det är helt skit” och satt på frukosten och snackade om natten.

Vi hade ungefär samma upplevelse.

Jag räknar fan med en får på riktigt.

Det är som att man bara har talat.

Hoppar över ett staket.

Men i alla fall, vi fick lite sömn.

Upp på morgonen, det känns bra.

Jag har ju haft lite seger i kroppen.

Jag vet inte om jag har haft jobb och lite stress.

Och så känner man efter lite innan, några dagar innan.

Hur känns det egentligen? Har jag ont i halsen?

Hade du några flipflops på dig på frukosten?

Det är fan bara litlöp.

Flipflops och prasselbyxor.

Vad körde ni ner på frukosten?

Jag körde ner…

Det är mina Vipo-flys faktiskt.

Fan!

”Tjena, jag ska springa marathon jävligt fort idag.”

”Kolla mina skor, som jag är helt nöjd med också.”

Alla andra kommer i flipflops och bara ”fan också”.

”Ja, fan också. Han ser riktigt snabb ut.”

Men vad gör ni till frukost?

Vi har fått den frågan så här.

Stavamark. Hur såg frukosten ut innan loppet?

Vi vet att ditt lyckolopp, du har inte ätit ingenting på grund av en liten sista minut.

Det kanske inte var hållbart, det var lite mer en uppstortsgrej.

Ja, precis. Det var för att rallyera lite.

Jag var inne på samma spår, jag ska fan inte äta någonting.

Sen bara kodade jag vad jag hade betalt för frukosten.

Jag ska fan inte äta.

279 spänn.

Nej, men jag tar det ju för kaffe och croissant tror jag.

Kommer ner i frukosten.

Alltså det är så fin frukost.

Så det går liksom inte att…

Men det som var jävligt fint här var att de hade så här

”Runners Corner”.

Så att de hade valt ut lämplig mat att äta.

Alltså snacka om service.

Sniglar.

Ja, sniglar, ostron, råkyckling och kranvatten.

Råkyckling.

Alltså det är så sjukt.

Och så ett räcke du kunde sliga på.

”Runners buffet”

Det är Emil Nilsson, jag tar det.

Emil Nilsson Chorus, tack.

”If you want an excuse”

(skratt)

Nej, det var det inte.

Det var helt sjukt.

Här har vi ett förkylt ban också så kommer du ifrån förskuld.

Så, tack så mycket.

Okej, Pedro, hem nu.

Hem nu är det.

Nej, men det här var liksom såhär

jättejust bröd.

Ja, men såhär vitt bröd.

Förlåt, jag bara tänkte på Pedro.

Jag stackar.

Tog en hosta på hundra turister som skulle springa hem.

Fint bröd?

Fint bröd, nej, fint var det inte.

Men det var vitt.

Är det lite typ ispanskt?

Det är nog bra. Det är inte för mycket fiber.

Nej, såklart.

Och sen var det bär.

Alltså olika bär.

Ja, men bär.

Det är jättemånga bär.

”Åh, en kompott där, kompott där, blåbär, jag vet inte, blåbär kanske.”

Sen var det uppställt som på ett notställ en sån här vaxkaka.

Wow!

Som de hämtade direkt från en bikupa.

Jesus!

Då vet man nog att det är dyrt.

”Det måste vara bra för maten” tänkte jag.

Så det åt jag med mackan och bär på.

Och salt. Jag tänkte ”jag måste ha salt”.

Det låter som att du fick en bra frukost ändå.

Men du har inte åt alldeles för mycket då?

Nej, jag har inte åt lite.

Det är ändå rimligt.

Koffe kanske?

Ja, några stycken.

Ja, faktiskt.

Men det vet jag också att du från ett dricker ändå.

Sen dricker ni ju koffeinfritt på kvällen.

Ni dricker ju ändå en del kaffe.

Vi dricker stark kaffe också.

Det hade varit dumt att inte dricka kaffe ändå.

Och det är viktigt att det är Suegas då.

Ja, såklart. Det är inte någon som jobbar där.

Men drick och drick så ägare.

Kan du vara ett helvete, kan jag säga det här.

Ja, det är det viktiga.

Så det var det.

Sen tänkte vi så här, vi har 3,5 kilometer till start.

Det är lite jobbigt att gå.

Så vi kollade om det var ett taxi.

Kvällen innan sa de, är du dum i huvudet?

Så gick det därifrån.

Precis. Man bara ser blicken och bara, okej, det blir inget taxi.

Vi insåg att det var en blå linje utanför vårt hotell.

Så man springer utanför vårt hotell.

Så de stänger av. Det är lite New York-stylen.

Stänger av allting.

Fattar.

Så vi på morgonen, eller…

Ja, det var på morgonen så hyrde vi cyklar faktiskt.

Smart!

För de hade 3,5 km cykel.

Det kan ju nästan vara bra för att slatta av lite.

Snyggt!

Så Patrik, ja fan vad roligt!

Patrik då, som var med från Isgöta.

Det är ju Antons pappa.

Just det, ja.

Anton har varit med på den några gånger.

Ja visst.

Han gjorde en jättebra tidning också.

Han sprang förbi mig.

Ja, jag noterade det på tiden.

Kom igen Fredrik!

Shit, vad roligt.

Ni stod på honom också.

Ja, och det är en som vi först efter ett tag att det var Antons pappa.

Men det var lite roligt.

Han var med.

Superduktig ju.

Jag vet inte hur gammal han är, men eller en med i alla fall.

Han är eller en med, och han sprang på 306 tror jag.

Supertrevligt. Så vi cyklar ihop till starten.

Jag hade en rycksäck med alla grejer som ombyte.

Du kan ju komma i mål och sen måste du byta om.

För det är inte 20 grader utan på sin höjd kanske 17.

Så du behöver torrkläder.

Så jag hade med det i väskan och vi cyklade dit.

Hur bra som helst liksom.

Så kom vi dit och då började pulsen gå upp lite grann.

Vi låste cyklarna och så bara ”uff, hur mycket folk det är”.

Hur länge innan starten är detta?

Detta är en timme innan.

Det är rimligt.

Det känns ändå så. Men vi har gått om tid.

Gå över och gå mot det här hajpade området.

Ni måste googla Valencia Start & Finish området.

Googla det för det är overkligt.

De här byggnaderna är helt spisade på alla sätt.

Gå över bron där, ska gå bort mot till garderoben då och hänga in väskan.

Då inser vi att det är olika startfaller, så det är olika ställen du lämnar in väskorna på.

Vi har en väska, vilket innebär att Jeanette får inte gå in i samma ställe som mig.

Då börjar paniken komma lite grann.

Det är en panik. ”Okej, hur är det nu? Ska du klä av dig nu?”

Hon startade ju senare.

Ja, du startade 08.25 va?

Ja, hon startade 08.45 tror jag.

Det är ändå 20 minuter extra.

Sen står hon och semi-fryser och sover lite grann.

Men vi fick vänta in lite där, så tog hon av sina grejer och lade ner min väska.

Så kommer nästa insikt som bara ”Fan, jag har ingen bag-tag liksom”.

Baggage-tag.

Det är det jag har missat i kuvertet.

Det ska tilläggas att vi inte hämtade ut våra nummerlappar själv.

Det var så tight med tid.

Det är Emil som hjälpte ut dem.

Men det hade jag missat helt.

Jag har ingen sån.

Då blir man lite stressad.

Jag kommer in på området och folk stressar fram och tillbaka.

Jag märker att det är lite panikkänsla.

Så mycket folk.

Och vad beror det på?

Så tänkte jag, okej så kommer jag ner till de här tälten när man ska lämna in sin väska.

Så ser jag, okej nu förstår jag varför stressen.

Det är så jävla kul.

Okej, jag har ingen baggage tag liksom.

Men så ser jag Thomas Rudin.

Det var fan vad gött.

”Åh, hej, hur är det? Kan vi hänga på samma?”

”Ja, absolut.”

Så jag tog hans lilla påse och hängde den på min ryggsäck.

Med hans nummer då.

Jag tänkte, kommer jag fram där så får jag ännu mer pengar.

Men så står jag med den i handen och står där jättelänge.

Jag är nästan framme och nu börjar det bli hyfsat tajt med tiden.

Så bara ”It’s full” säger de då.

Så där jag stod i det tältet då, det var det fullt.

”I may proceed to another tent” liksom.

Jaha, och då ska du stå och köra igen?

Ja, jag ska köra om.

Så det är inte så att jag kommer in före någon annan.

Då får jag ställa mig längst bak.

It’s full.

Och då tar jag väskan, vänder mig om,

och river den mot ett ben.

Så lappen bara skitgår sönder.

Ja, men vafan alltså.

Så då har jag en halvtäg.

Man vill inte ha den stressad.

Och så ställer jag mig en sista kram och så bara

”Ja, fan, jag kommer bara sätta väskan här

Jag hade en skan här så jag försökte leta upp den.

Men jag hade mobil och grejer.

Vi ville få tag i varandra.

Så jag ställde mig i kö igen.

Det kändes som att pulsen började gå upp.

”Nej, Fredrik, nu får du lugna ner dig.”

”Nu får du ta några ljudbandetoppningar.”

”Nej, du bara stå här och lugna ner dig.”

”Du kommer att hinna.”

Så jag kommer fram.

Förklarar det med nummerlappen.

”Ja, okej, de kan skriva manuella.”

”Ja, vad bra.”

Hansidan om mig skitirriterade för att jag tar längre tid.

och det tar längre tid.

Sen bakom mig börjar folk putta.

Skit!

Jättestressade bakom mig.

Så jag börjar bråka.

Jag vill bara härifrån.

Sen skrev de den lappen, hängde på den.

Sen var Rudin borta så jag såg honom sen.

Det var så jävla mycket folk.

Jag förstår det.

Och sen började jag…

Gå bort från de här tälten.

Då är väl bara skyltat nu

var jag ska någonstans.

Jag hade inte en skylt. Folk gick åt alla håll.

Så bara ser jag en kille som såg ganska bestämd ut,

hade samma färg som mig, går fram till honom.

”Hello, is that you?”

”Yes, I’m running my first marathon. I’m from the UK, or from the US.”

”Okej, men jag bor i Norge.” Så han borde ha varit norsk.

Jag sa det skön kille.

Han visste vad starten var då.

”Jag hänger på dig.”

Så vi gick tillsammans och jag kände att det var gött att slippa tänka.

Det var rätt långt man skulle gå.

Hur långt är det kvar till start då?

Nu är det kanske så här 20 minuter.

För då börjar det närma sig inom en halvtimme.

Då börjar man bli väldigt medveten om att man måste börja befinna sig.

Och så vill du försöka behålla lugnet.

Du vill inte ha 130 puls när du står i startfallet.

Och så vill du gärna göra några strides.

Hinna med det innan.

Och nu har jag en tröja på mig, så jag har en tröja som jag ska slänga.

Och det är ett tips till alla som får stå och frysa där i 20 minuter.

Det är liksom inte bra.

Många av de större loppen har också så att startar de med en tröja och slänger den sen

så ofta brukar de samla upp det och skänka det till något ställe.

Jag tror de gör det här också.

Man prövar inte att ha något så dåligt samvete för att man hotar dem.

Det är en bilder som jag alltid kommer att ha med mig.

När det är såhär 10-15 minuter till start så är det bara flyg och kläder åt alla håll.

Folk bara klarar av sig.

Det är bara flyg och tryg och man får någon trygga i huvudet.

Precis.

Det är faktiskt rätt mäktigt.

Men vi kom fram i rätt startförhållande.

Det är en blå startföra som har en liten och en grupp bakom.

Som är elites.

Sen har du en blå.

Örambischö som får kramp.

Krampgruppen.

Sen är det sju sådana startled.

Tänk dig en depå.

Du har startområdet och sen har du depåer som står runt det här startområdet.

Som ett torg nästan.

Sen släpper de på en startgrupp, så du går fram till startlinjen.

Så släpper de iväg.

Det är fan i mig det mäktigaste jag varit med om.

Det är det största.

När de släppte fram vårt startled, började pumpa ut lejonvrål och

någonting som skrek saker på spanska.

Mäktig musik liksom.

Det flög drönare och de filmade.

Det var sjukt mäktigt.

Alla var övertaggade.

Jag tänkte säga på en skala 1-10 Fredrik. Hur laddad var du på startaloppet då?

Alltså, du står liksom och hoppar på stället.

Det är så jäkla taggat på att komma iväg.

Sjukt taggat. Nästan för taggat.

Det är två saker jag skulle vilja göra nu Fredrik.

Det ena är bara att berätta att Thomas Rudin som du pratade om,

hade vi nog alla räknat ut om han skulle vara riktigt stark.

Fantastiskt jobbigt.

Han var med på en timmeslöpning typ fem eller sex veckor innan detta.

Då sa han ”Det är dags att börja träning på Maraton nu också”.

Det är helt utrymme.

Jag skrattade och sa ”Man får väl köra på gammal rutin”.

Jag tänkte att han aldrig kommer att lyckas.

Om du lyssnar Thomas, sorry.

Men jag trodde bara…

Det är bara coolare att du har lyckats.

Och så sprang vi in på 2.55.

Han sprang om oss i rasande fart.

Han sprang i 345 tempo mitt i magen.

Det är helt otroligt.

Fantastiskt lopp han gör faktiskt.

Det var det ena.

Det andra, Fredrik, det är att

det jag skulle vilja göra nu

det är att ta en liten paus

och fylla på med…

Du har ju pratat så du har inte hunnit dricka så mycket.

Jag behöver fylla på med mitt kanske.

Sen skulle jag faktiskt vilja, innan du börjar prata om din lopp

så vill jag höra hur du tänkte om din energiplan.

Det har vi pratat om, men inte riktigt vad den var.

Sen ska vi prata om ditt lopp, Fredrik.

Det ska vi göra.

Det känns bättre nu faktiskt.

Det är bra.

Det kommer nog att vara en bättre outcome nu.

Mycket bra.

Fredrik gjorde en tvåfemtio…

Två.

En kommentar.

Så.

Kör in.

[Musik]

[Musik]

[Musik]

[Musik]

[Outromusik]

Hur svårt ska det vara att trycka rätt på dina knappar Fredrik?

Nu hörde vi Björn skrika ”mjölksyra, inte fanligt” men du drack inget mjölksyra.

Det här säger vi bara för att ni ska gå in och kolla på liven.

Det finns annat utanför poddarna också.

Lives, det som händer mellan vi spelar in eller rumlärs.

Lyssna, det är bara på poddarna.

Men Fredrik, nu ska vi alldeles strax prata om ditt lopp.

Det är energiplanen vi är lite nyfikna på.

Vi fick 14 minuter frågor.

Där är några, frukosten har vi gått igenom.

Där är flera stycken, Malins Välmående, Håra Danaskog,

frågade just om hur banan är.

Det har vi också pratat om.

Så att rekommendera…

Platt, slätt, rakt, vindstilla.

Vet inte om det är uppe eller nerför.

Det är bara platt.

Har ni tränat lite kuperat kommer det kännas som en lång nerförbacke.

Exakt.

Med en målgång som är dubbel Vaporfly.

Alltså bara det, Fredrik.

Men det är två frågor på samma tema.

Det är mer frågat om Krampen.

Ironman Ed och Tobias Axelsson har frågat

om det som har skett kring Kramp Away och Krampade här.

Men det leder mig in på din energiplan.

Du sa här innan att du har en lärdom

från den här energiplanen.

Om vi väntar lite grann med det och säger att inför loppet, nu var det så här att du åker iväg,

nu ska du springa på bortaplan.

Det första jag tänker då är att man kan bli lite så här,

”Åh, jag har ju kanske en energiplan, hur ska jag se till att hålla den när jag kanske måste springa lite själv med grejer?”

Man kan få någon ut med banan.

Så hur såg energiplanen ut i den första frågan?

Och nummer två, hur tänkte du kring att åka utomlands där du kanske inte kan,

Hur såg hjälpen ut med lagning eller annat?

Eller inte? Hur resonerar du kring det?

Ja, energiplanen.

Jag köpte på mig,

var nere på löplabbet, för övrigt en fantastisk butik.

Gå in där och handla.

Köp där, köp där, köp där.

Vi är inte sponsrade. Jo det är vi.

Men i alla fall,

de har ju mårten.

Och köpte på mig

den som heter Kaff

och den som heter, ja,

det finns två olika, en med koffein och en utan.

Det är 100…

13 om jag.

De gillar både du och jag.

Fantastiska positiver.

Jättebra. De går att tugga i sig.

Det gillar jag.

Man behöver liksom inte dricka det

för det blir så himla sliskigt på något sätt.

Jag gillar att kunna ha det i munnen och andas samtidigt på något sätt.

De är som en liten skeletklump

utan att det blir…

De smakar nästan ingenting.

Så de är väldigt lätta.

Som du säger också, man kan ha dem…

Man minns på detta såg man inte maten om man var så här…

Sprungit med öppen mun och haft dem i munnen.

Så har man väntat in det här tillfället, Emil Nilsson.

Där det inte är uppförbacke, utan man kan ta dem när det är lämpligt.

Så du köpte på dig lite av det?

Jag köpte på mig av det.

Min tanke var så här, att jag skulle ta, var fjärde 50 kilometer, en hjälp.

För att, det kan man räkna ut.

Hur mycket ska du ha utifrån vad du väger och så vidare.

Hur mycket du gör av med, hur mycket korpen kan ta upp och sådär.

Det är rimligt.

Mycket koldiator ska du ha.

Sen vet jag lite hur jag funkar med koffein.

Jag är ganska van vid koffein.

Jag kan ta ganska mycket koffein.

Jag la upp en plan med att ha med mig fyra av varje.

Alltså åtta gels.

Sen hade jag faktiskt en extra gel som jag tar på start.

Jag gillar att ta någonting på start.

Den här extra kicken.

Det gör jag alla veckor.

Henrik Åhre som har tagit som gäst och Woodin Thälsingberg-Mathon har sprungit till Nå230.

Han suger ibland i sig två stycken vid starten.

Då kan jag känna att det är lite mycket för mig.

Men om man inte har testat eller gjort det så är det faktiskt något att fundera över.

Det ger en både kroppslig och mental kick.

Precis. Och sen hade jag med mig den här Intend, Umars Intend-shotta.

Det är den som pirrar i hela kroppen.

Den dröjde jag 45 minuter innan, för det ska man.

Ja, just det.

Så den drog jag där, du vet när jag pratade om krön och när jag rev av lappen.

Så då stod du i krön och började känna dig lite stirrig?

Precis, nej det var faktiskt lite innan dess.

Men i alla fall, jag var lite stirrig där.

Sen hade jag Cramp Away med mig.

Jag hade faktiskt tre stycken.

Ja, för det är lite folk som har frågat efter dem.

Det är små doser, eller små paket som ser ut som en gel, men det är väldigt lite i dem.

Så det är vätska?

Det är vätska, några milliliter. Det smakar nästan ättika.

Men det tog du? Innan start eller?

Nej, nej, nej.

Det tar man först när man har det?

Det tar man när man får en krampkänning.

Förebyggande, du vill inte ha det i magen.

Nej, jag fattar.

Så när du känner så här, nu är det på gång, eller bara nu har jag kamp.

Du vet sån här rescue-klubba i golf, det är ju ingen bra klubba.

Det är först när du hamnar till skit.

Du vill egentligen inte slå med den klubban.

Jag fattar, jag fattar att det är 110 procent.

Och du vill inte ta den här egentligen.

Vilken målliknälse.

Så du kommer inte få ett bra utfall, men du kanske inte försämrar det.

Du räddar det.

Ja, precis. Rescue.

Tre stycken sådana tappade igen.

Jag ville hellre ha jävla resan!

Jag ska berätta senare om sådana, jag ska checka in.

Jag ska åka hem. Plan två avbukat.

Men det är en annan sak.

Sen har jag med mig min nya favorit.

Det är Enervits tuggtabletter.

Sådana här tugg… skittabletter.

Du har gett mig en sån en gång.

Trevlig, tycker jag.

För jag gillar att ta en sån.

Nu var det så här att de har flaskor, du kan få i dig vätska på ett väldigt bra sätt.

Så jag tänkte att jag kommer aldrig få kramp.

Det var min tanke.

Det är intressant att du har sprungit då, 7/8 matanlopp och fått kramp.

Du kommer aldrig.

Hybris, hänt om dig Fredrik.

Det är mitt gamla jag.

Tänk då jag fick kramp och sånt.

Jag hade med mig de också, fyra stycken sådana tabletter.

Detta har jag i mina shorts.

Jag tänkte säga att det är ändå åtta gels.

Fyra stycken tuggtabletter, tre stycken cramp away och en intend shot.

Du spang i…

Jag spang i Emers Torekov.

Som har fickan.

Fantastiskt, jag fick ner allt.

Jag hade en ficka bak också.

Sen är de ju väldigt tunna.

Det är så stora byxor på ett sätt.

Fantastiskt bra! Bra att du var kittad.

Och sen var tanken att jag skulle få i mig typ detta.

4-5 kilometer, dricka på alla ställen.

Både vatten och sportdryck.

Jag visste om att det var smidigt att dricka och allt sånt.

Så det var tanken.

Och jag följde det till 100%.

Alltså verkligen.

Ja, och då är vi nyfikna nu Fredrik. Nu är vi i Valencia, det är 8 garder vid start.

Ja, jag har världens bästa förutsättningar. Helt nya skor.

Man kan säga att din känsla, kroppen, stämningen, lejonvålen, allting är på topp.

Startskottet går.

Jag känner mig som en jävla tjur.

Jag gör en belgisk blå.

På väg mot ett rött skynke.

Och bara så…

Och du bara drar iväg.

Jag skulle gärna vilja att du sa…

Walk us through.

Hur går startet?

Vad är känslorna?

Vad gör du?

Jag kommer iväg fint.

Jag har en bra position.

I mitten av

Hela det här folkhavet.

Men börja inse ganska fort att ”shit, här finns det en risk att trilla”.

Ser jag någon som trillar, det är tight, folk är övertaggade.

Ni har ju redan hög utgångsfart i sig, som är strax över fyrafart.

Jag står ju mer eller mindre längst fram i den här fallen också.

Det är 250 människor.

Även han som peisade med sin flagga som han springer med i 250.

Vilket är helt sjukt.

Ryggsäck och flagga.

Han skrek någonting på spanska.

Ska jogga runt där med 42. Lunch run.

Kom och väg där.

Lite orolig för att jag ska trilla.

Det är en sån sak som kan förstöra hela magen.

Men kom och väg. Lika första kilometer om 406.

Det är i princip en plan runt omkring.

Hur kändes den? För jag tycker att det brukar vara där man känner av.

Hur känns det?

Då känner jag att det här inte är lätt.

Nej.

Jag känner redan där att ”hmmm”.

Det är lite trögt.

Det är lite som att man har tagit lite i handbromsen i bilen.

Den känns inte riktigt som den brukar.

Nej, jag fattar.

Men jag viftar bort den tanken.

Klickar i andra kilometer om 408.

Och sen hör jag så här ”Berg och Ryk!”

”Vad fan?”

”Det är några jävla poddlyssnare.”

”Nej.”

”Åh, inte nu!” ”Titta här bak så ser jag”

”Jag är kändis!”

”Titta bak så ser jag Emil Nilsson”

”Jaha!” ”Då kommer han med sina jättebrillor”

”som är skitkul att se.”

”Tjena, hur går det?”

”Jo, det går bra.”

”Hur går det själv?”

”Jo, det går bra.” ”Så trycker han en gel in uppför backen.”

”Ja, precis, så trycker han en jävla snegel.”

”En gel och en snegel.”

Vi inser ganska fort att det är fan vad gött.

Vi har varandra, vi kan haka på.

Han är bara tio meter bakom mig.

Vi är sammanstrålade.

Första femman, Fredrik. Hur rullar den?

Det går ganska bra.

Jag får bromsa Emil hela tiden.

Han är som en belgisk blå kör.

En belgisk blå som inte har fyllt 18 än.

”Du har inte körkort, du får lugna dig lite. Jag vet att du har jättestora muskler.”

Jag får säga till honom ganska många gånger ”Nu tar vi det piano.”

Men vi är som kilometer tre och börjar hitta 409.

Jag får nog vara ungefär där. Tanken var 254, 255.

Vi passerar femman på 2041 som är 408 och 409.

Ni är ju helt i plan varje gång.

och känner att vi kommer nog ligga här och springa.

Jag och Emil kommer springa ihop och jag spurtar om honom på slutet.

Hur är det efter fem? Är det fortfarande mycket folk?

Det är jättemycket folk och det kommer att vara så hela vägen.

Men känns det inte att efter fem kilometer börjar det kännas ganska bra?

För då känns det som att alla har börjat hitta sin takt lite grann.

Och här ska vi säga att det blir bredare och bredare gator.

Det blir mer plats.

Även om det är mycket folk så behöver du inte planera din löpning.

”Jag sticker in här”

Då börjar man flyta med på ett annat sätt.

Folkmassor, det spelas musik, det är orkestrar.

Direkt kastas man iväg till att springa ut ett av de största amatorn i världen.

Det är en mäktig känsla.

Skitmäktigt och jätteinspirerande.

Men fortfarande en liten sån här känsla av att ”det är fan inte så lätt”.

Du vet att det här är inte på en skala 1-10 där 10 är den bästa dagen.

Så ligger du kanske på en 6a.

Knappt, ska jag säga.

Jag kan ju fixa detta med en dålig dag.

Men jag hade helst haft en annan känsla.

Men så är det. Passerar 10an på 41,28.

409 i snitt.

Jättebra ju.

Superbra.

Du hade Nicole.

Jag vet att Emil inte alltid har jättekul.

Jag får bromsa honom flera gånger här.

Det som är bra är att han är som en pliktrogen hund i de lägena.

Jag hoppas han var tacksam över hur vi sprang i början.

Jag tror att det gav honom möjligheterna.

Det var min förtjänst.

Det är det jag också vet.

Det är inte steglarna.

Vi hade någon på 4/14 men det var när vi drack och så.

Det var rätt bra för vi hade hela tiden marginal.

Emit hade skrivit upp på sin arm till Ido.

Jag frågade vad han skulle ha här och han hade skrivit 2.58.

Så vi låg hela tiden 30-40 sekunder före.

Skönt.

2.58 då.

Jag tänker att även om du siktade snabbare så vet du ju var ditt pass ligger.

Så det är ju en bra…

Ja, men exakt.

Jag känner liksom att ”fan vad gött”.

Nu har vi 409 i snitt.

Vi dricker bra, vi fyller på med gels, vi pratar med varandra, vi peppar varandra och så vidare.

Det här kan bli riktigt, riktigt bra.

Jag tänkte säga, för jag har ju min egen erfarenhet från det här, men hur tänker du när man kommer ett mil?

Jag tycker ibland på ett maraton, att i början kan det kännas som att då börjar man tänka alldeles för mycket.

Så efter två, tre kilometer kan man framför allt, så börjar man redan då utstaka att detta måste innebära det här eller det här.

Särskilt om man inte har en jättelätt dag.

Ofta tycker jag, framförallt vid en mil, att man omvärderar lite grann

känslan man hade från första och andra kilometerna.

Då kanske man inser att det inte är jättemycket jobbigare.

Man kan ligga där och känna ner efter en mil.

Det är lite som…

Du kan inte bedöma för långt, för stort tidsspann i ett maraton.

Du kan inte bedöma en tjänst som du får nu.

”Åh, det här känns jättejobbigt.”

Den kan vara helt annorlunda fem kilometer bort.

Den kan ha vänt.

Och precis som du säger, den kan också ha blivit att det inte blir mycket jobbigare.

Precis.

Precis så var det.

Det gick upp och ner.

Det brukar bero på att det är en back eller motvind.

Men här var det helt platt.

Samma förutsättning hela tiden.

Jag tror det handlar mycket om mindset, hur man tänker, att du kan vifta bort negativa tankar.

Du kanske ska dela upp det som vi har pratat om många gånger, att du delar upp det som

”nu ska vi fram till 15 kilometer, sen ska vi göra halvmara, när vi har gjort den så räknar vi ner”.

Men inte dra för stora växlar på det du känner just när du är där och då.

Och en väldigt subjektiv tanke, Fredrik.

För så här, rent kraska, jag tänkte fråga, hur lång tid kändes det?

Hur snabbt gick första milen?

Det har vi ju ett svar på.

Det har du ju sagt, rent tidsmässigt.

Men det är också en väldigt skillnad på 41,5.

Kan kännas som att bara, shit, är vi redan här?

Eller kan det kännas, shit, bara en mil?

Hur känner ni när ni passerar milen?

Jag började ändå tänka att marathon är jobbigt. Du kan inte springa runt och förvänta dig att du ska glida igenom ett marathon.

Jag kände ändå att det är nog ändå ganska bra.

Jag hänger med, det är inga konstigheter. Vi får bromsa lite, det går lite för fort.

Det är väldigt positivt. Vi har en god marginal.

Jag räknar på det lite också.

Vi ligger kanske på en sluttid på någonstans kring 2,57.

Men så som vi sprang.

Och hade vi fortsatt så kanske vi hade varit ner mot 2,56.

Ja, precis.

Och hur kändes…

Jag har ju som sagt tusen frågor.

Jag tror många känner igen sig också.

Du har ju ändå sprungit åtta marathon innan detta lottet.

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att

när du har sprungit ett marathon och du har…

Du kan antingen springa ett maraton och målsättningen är att farten är aldrig något problem.

Du ska bara orka ta dig igenom hela maraton.

Sen har du kanske där du är nu, när man har sprungit någon snabb maraton.

Då är det mer frågan om vissa dagar kändes det som att farten är jobbig.

Vad kände du efter en mil?

Kändes det som att farten är inga problem, vi bara rullar?

Det är mer en fråga om om vi kommer orka hela vägen.

Eller var det så att farten kändes lite…

Jag kände att det kändes lite ansträngande faktiskt i åren.

Jag kände att den som när jag sprang halvman på träning, 409, var mycket lättare än det där.

Vad händer i huvudet då?

Jag vet inte. Jag har inte den dagen jag hade då.

Man får bara så. Nu är jag här och nu. Jag får springa med det jag har.

Jag får göra det bästa i situationen.

Jag har tänkt mycket på hur var jag i blicken?

Hur springer jag? Springer jag avslappnat? Vad kan jag påverka?

Vi kickar igång publiken, någon gång jag och Emil.

Vilket också kan hjälpa.

Du har typ att det är Emil som gjorde det.

Nej, det var faktiskt jag som började.

Det var nog för att jag var mer trött än vad Emil var.

Jag behövde få Emil att slå sig själv i ansiktet, som han brukar göra.

(skratt)

Alltså det är jättekonstigt.

Jag kickar igång publiken och säger ”Det är nu dags för en smäll i ansiktet”.

• Du har sett din glasögon gasa själv en lön. – Den gasar ganska hårt också.
• Jag hörde det. Två gånger.
• Från en och du som har sprungit mycket med mig på träning.

Ibland har jag en tendens att låta död ganska snabbt in.

Hur kändes han efter? – Så jävla stark alltså.

• Ja, kul för honom.
• Du vet när han är stark, hans löpsteg. – Det ser ut som att han joggar.
• Ja, så kraftfullt är det.

Väldigt så att det känns som att han ligger på andra växeln.

Att han bara väntar på att bara lägga i trean.

Du vet när du springer med någon som ligger lite för dig själv hela tiden.

Det kan vara både positivt och lite så mentalt nedbrytande.

Jag sa till honom, jag vet inte när det var men det var kanske runt halvmorgon.

Jag sa till honom ”Du känner dig så starkt som du ser ut”.

Ja, så går det.

Och även när Rudin kom och flög förbi oss.

Så sa han ”Du får, tänk inte på mig”.

Men i alla fall så var det.

Det är intressant med de här vätskestationerna.

Du tänker att alla tar varsin flaska.

Och så tänker du att det kommer in hundra pers runt om dig.

Alla tar varsin flaska.

Öppnar den.

Dricker lite. Några häller ut.

Vad händer sen?

Alltså det flög flaskor överallt.

Det var också en stor risk.

Om du låg ute i högermarginal eller vänstermarginal

där var det inte bra att ligga.

För det kom flaskor flygande med vatten i.

Det var rätt tunga.

Både det och risken av att trampa på någon och snubbla.

Strategin där blev att gå in i mitten.

Ta en flaska, in i mitten, dricka

och sen bara försöka undvika att trilla.

Det lyckades vi med. Men det var rätt så intressant. Man hörde flaskor bara flöga.

Fredrik, dels vill jag höra lite om hur det kändes vid en halvmaraplacering.

Eller passering. Sen ska vi ta ett kort kort break.

Sen ska jag berätta lite om vad som hände på andra sidan av Atlanten.

Vad som hände i tråden under tiden.

Efter det ska vi höra om när verkligheten kommer i kapp.

–Det ska vi göra. Det blir roligt. –Det gör vi. Hej, hej.

7. Ta bort fästningarna för bränslefiltret.
8. Ta bort bränslefiltret.
9. Ta bort fästningarna för bränslefiltret.

[Musik spelas]

[Musik]

Detta är en av de stora problemen med att ta bort en motor som inte fungerar. Detta är en av de stora problemen med att ta bort en motor som inte fungerar.

[Musik]

(musik)

Nu är vi tillbaka igen. Vi tänkte att vi skulle koppla över till Sverige här från Valencia

och prata om hur det är egentligen med spanjor och IT-appar

och försöka förmedla det i relevanta tider.

Det känns som Melodifestivalen. Vidare till den svenska juryn här

Vi får se vad vi gav spanjorerna för betyg.

Noll är svaret.

Nej men så här Fredrik, om vi vänder på det.

Du startade 0825.

Du och Emil Nilsson har fått fånga ihop vid halvmaran.

Vad passerade den på ish?

Ish? 1,2753.

1,2753?

Det är 4,10 i snitt.

Hur kändes det för dig då?

Fortfarande okej eller?

Det är en helt okej känsla.

Det har liksom inte förändrats någonting.

Jag känner bara att jag kommer kunna matta på.

Jag säger till Emil, jag tror inte jag kommer öka någonting.

Här är liksom min…

Det är också defensivt och det kanske beror lite på att jag inte har den här

pudelätta känslan och den här dagen som alla drömmer om.

Ja just det.

Här känner jag liksom att här…

Jag hoppas ju att Emil är med mig hela vägen in.

Men jag känner också att…

Ja…

Det kommer han inte vara.

Han känner stark ut.

Väldigt ensam.

Efter sina örfilar och du vet, sniglar som han är.

Jag vet precis.

Och då vill jag bara säga lite grann.

Under tiden ni var där i Valencia på några jävla semester och ni hade brukat käka sniglar och haft det så jävla bra.

Då vill jag bara att ni ska veta vilket helvete vi gick igenom här i Sverige.

Ni bara anjuter på nån jävla lunchrun där ute på Como Rega, sopa och Strava.

Det är bara chill.

Jag har varit funktionär i City, Svink allt det där på fredagkvällen.

Precis, jag återhämtade mig på lördag efter nåt jävla backpass.

Och det här är roligt.

Jag vaknar lite sent på söndagen.

Lisa och Vera går upp.

Och jag vaknar typ kvart i nio.

Och inser bara ”de har ju för fan startat nu ju”

”Det här var ju…”

Så du vet så här, hetsar upp.

Jag har ju inte heller lagt ner någon app eller skit.

Jag laddade ner appen och tänkte ”shit, jag fick nästan lite dåligt samvete”

”Upp med den så här”

Jag går in på appen och det dyker inte upp någonting.

Jag kan inte ens söka på en löpare.

Jag kan inte ens söka på en löpare, Fredrik.

Förstår du som coach när man har både försovit sig till lektionen och inte ens kan hitta sina lept?

Och bara ”what the fuck”.

Och då tittar jag på tråden ”har inte en jävel skrivit någonting?”

Och det stressar mig ännu mer. Är det ingen som bryr sig?

Är det ens i dag?

Är det ens i dag?

Vad fan är det jag som är?

Så vid 09/19 skickar jag så här ”jag får bara servererror på appen, är det någon annan stracking som funkar?”

Då svarar Wahlberg ”Samma för mig senaste timmen”

Då börjar jag bli orolig.

Claes skriver ”Samma för mig”

Jag skriver såhär ”Äsch det är lugnt, bara vänta tills alla är i mål”

”Jag behöver inte alls veta hur det går i loppet”

”Inga problem alls”

Och då börjar det ju Claes då

”Så galet jobbigt att inte veta hur det går”

”Mitt blodtryck börjar stiga”

Så helt plötsligt skriver Wahlberg

”Jag fick en notis om Emil Gribbling vid 15 kilometer”

”Men inte från någon annan”

Så han har åtminstone lagt ner appen i tid och lagt till sina favoriter.

Så han har ju, jag vet inte exakt, men han måste ha mellan 10 och 20 favoriter.

Han får en notis på en.

Och det är en notis. Det syns inte i appen.

Han får bara, du vet såhär.

Och ingen annan får någonting.

Och då börjar ju din syster skriva till mig.

Ja!

Malin börjar skriva till mig.

”Jag väjer, jag får fel. Jag ser ingenting.”

Och då samtidigt liksom, så hon skickar ju till mig där.

”Vet du hur det går för Fredrik och Jeanette? Jag får inte dem funka.”

”Fredrik har sprut 5,5 kilometer på en och en halv timme.”

Jag bara ”Nej, det har han inte. Oroa dig inte.”

”Jag har ingen aning om vad som händer, men det vet jag att det gör han inte.”

Så tidigt får han inte kramp.

Och så skickar hon an.

Det var fullständigt kaos och då börjar jag få en växande panikkänsla.

Tänk om jag inte vet vad som händer förrän ni är i mål.

”Ska jag gå här hemma och hålla på?”

Barnen vill mig saker, jag bara ”inte nu, pappa är inte här mentalt”

Jag bara ”jag kommer inte att fixa det”

Det var en väldigt kaosig tråd.

Det var ju bara Wahlberg som fick så här väldigt, väldigt sporadiska notiser.

100% obekräftade, vilket också gjorde det värre.

Vi hade ingen koll på vad som hände.

Sen helt plötsligt då så får han det här med Emil Gribling vid 15 kilometer.

Han sprang ju förut på en väldigt fin tid. Han sprang också in vid 2.45.

Emil som jag har tränat några pass med tillsammans.

Han skickade sen helt plötsligt

1.23.46 på Micke vid Halmatorn.

Inte fått någonting mer.

Så vi hade liksom en notis på Gribbling vid 15.00.

En vid Micke Andersson vid halva.

Inget mer.

Stressade mig som fan.

Och då började jag ju liksom skicka till Valba.

Hur ser bilden ut?

Kan du skicka bilden på hur din app ser ut?

Jag fick den här. Du har ju din syster Malin fått någon bild på Anna.

Där det bara är en från kilometer 30.

Alltså det var kaos. Ingenting funkade.

Jag bara ”Det här kan inte stämma” och sånt.

Jag tror bara så här ”Klas skickar den här vinden, får jag fram.”

Jag tror bara den räknar på senaste split.

Helt plötsligt ”Har ni fått något från Sami?”

Jag bara ”Jag skiter i Sami!”

Jajaja visst. Han sprang på, jag vet inte vem han sprang på.

Två tio.

Men fan bryr sig. Vi vet att han kommer vara snabb.

De andra vi inser det.

Jag får inte upp någon bild, det är bara plingar.

Det är Mikko och det är Grimling.

Då skriver jag bara ”Spanjorer”.

Då börjar folk bli irriterade.

Maniana, maniana och hela den här biten.

Sen händer det plötsligt, ”Klas, nu fick jag splittrar på Anna”.

Jag är så stressad vid det här laget.

Så ingen aning vad som händer.

Så där skickade jag en gif där det är någon som sitter och uppdaterar fem mappar samtidigt och skrollar.

Claes bara skriver ”Jag hade fan kunnat betala vad som helst för att vara på plats på en cykel nu.

Jag får krupp att inte veta det här.”

Walberg skrev exakt så här ”Har inte kunnat fokusera på hela morgonen?

Dra åt helvete Valencia Marathon.

Säkert krydda på de som springer.

Tänk på oss här hemma. Det är ingen som tänker på oss.”

Det är då jag börjar känna så bara…

Jag tänkte på er faktiskt under loppet.

Jag hoppas fan att du gjorde det för er.

Nu följer de oss och ser våra fina splints.

Inte ett skit!

0%!

Det var ändå fint.

Men helt plötsligt då, Micke passerade

precis 41 kilometer så att du förstår

vi hade ingen aning om någon

i princip, ni var i mål.

Då skrev jag såhär

”Tider” skrev jag

såhär

”Obekräftat 24501 på Anna”

Jag bara ”ska vi prata obekräftade tider nu?”

Fruktansvärt, och då skickade Valbe ”jag fick en notis på Gribbling här”

Så i princip kan man bara säga, för att summera allt det här

och även det här Emil skickade, ”höga 248 på Micke enligt uppgift”

Det är lättare att få information från Nordkorea

än vad det var att få vad han hällsprungit i Malpå.

Fruktansvärt enorm!

Sen skriver Wahlberg ”Fick notis om att Fredrik gick emot på 2,5 ton”

Jag skrev såhär ”Precis efter Sami, no humans limited”

Hahaha!

Jäklar vad inspirerande de måste bli utav alla telegram!

Tänk om jag gjorde det på riktigt!

Sen börjar det efterhållande ”Synk era jäkla klockor nu mot mobilen”

Då börjar ju alla gå in och inse ”Yes, om vi bara uppdaterar Garmin”

”Om någon bara kommer nära sin väska”

så uppdateras deras Garmin och så ska vi kolla där.

Så vi höll på där. Det var fullständigt jävla kaos.

-Syn om er. -Det var det jag ville ha sagt.

-Det var inte mina känslor jag hade. -Nej, det går bra för er.

Vi har inte gått igenom det än. Så läget var.

Jag hade ingen aning. 0% koll för om du i princip uppdaterade din Instagram.

Innan dess visste jag ingenting.

Men Fredrik, ta oss igenom. Vad händer mellan kilometer 21 och 42,2?

Det händer en del. Särskilt med min kropp.

Det känns okej upp till…

Vi passerar Halmaran på 1,27,53. 4,10 i snitt.

Helt okej i alla fall.

Helt okej. Jag bara sa att halva loppet är gjort. Fan vad gött. Nu kör vi.

Jag har ingen så här krampkänsla, inget sånt där alls.

Var du oroad för det då?

Nej, det var jag inte. Jag har skött allting med energiintag och så.

Det enda jag inte hade med mig var saltabletter.

Jag tog ingen salt.

Men jag tog bådssalt med mig från frukosten.

Så jag har en McDonalds-påse.

Det är en liten påse som man häller i ketchupen och doppar på bordet.

Tog du det?

Jag kommer till det sen.

Ja.

Jag kom på att jag hade dem sen i fickan.

Men i alla fall, upp till 28 helt okej.

Runt 24-25 kommer man upp en norman.

Så här springer upp på sidan av mig och svarar

”Kämpig god podd.”

Jo, det är sant!

Fredrik, nu bara ljudkodd.

Nej, det är helt sant.

Jag bara ”Jukla”.

”Vad fan? Hur är det möjligt?”

Jag ska inte säga annars än jordklotet,

men du är i Valencia.

Springer bland 30 000.

Det kommer upp en norrman och säger att…

Och så bara springer han snabbare än mig.

Så kallar han på ”Vad heter du?”

Hette han någon? Jag hörde bara ”Ole”

eller ”Ove” eller så.

Så jag säger ”Okej, jag kommer ihåg det.”

Lyssnar du på podden i Ove och Ole?

Det var så sjukt, han kan ändå säga att det är jag.

Han måste ha kollat ner på nummerna.

Han såg ju det och ”oh fy fan” och då fick han lite energi.

Men i alla fall.

Och sen vid 28 så händer något med min kropp.

Hur snabbt går det?

Det är som en kniv, du tänker dig en kniv som du sticker in i någonting.

Så snabbt går det.

Så det är inga så mydepågångstjänster?

Nej, ibland är det det.

Jag är hög och ljumske, bara krampar i steget.

Jag bara ”Wow, det här var inte bra”.

Vet du att det kör direkt då?

Nej, det tänker jag inte.

Jag meddelar Emil, jag måste sänka tempot.

För jag måste få kontroll på detta.

Jag kanske kommer att ifatta honom sen.

Precis.

Jag tar upp en crampoui, in med den, en minut i munnen.

Så här sköljer den i munnen.

Det är en sån där etika.

Du håller på och kräker när du gör det.

Jag försöker andas genom näsan med flåset.

Det går ju 4-10 fart.

Du har ju sprungit två timmar.

Antingen svälljordan för bästa effekt.

Eller spottruten.

Det är lite så här hur magen är.

I mitt fall kände jag att jag spottrade ut först.

Krampen släppte faktiskt.

Tillfälligt.

Jag spottade ut den och folk bara ”oh, are you okay?”

Det såg ut som en kaskad.

Bara Kalle.

Det var Ole där borta.

Ole och Ove.

Han är där.

Och sen efter

kanske någon minut

så bara hugger det till igen.

Fan.

Snart vätska.

Jag får fylla på ordentligt.

Tar sådana här tuggtabletter.

Tar aprikoser.

Där hade de tydligen.

Det finns något i det som jag inte vet.

Jag blir lite så att jag testar vad som helst.

Sen hugger det till i andra ljumsken, i pannasidan.

Då känner jag att jag begränsats jättemycket i steget.

Då tänker jag att nu får jag ta en cramp away igen.

Så jag tar en sån, försöker komma i steget.

Vad tänker du då?

Det här brukar det inte vara.

Jag har ändå sänkt farten till 4.30-4.40 för att få kontroll på det.

Det var redan gjort först.

Det brukar ju hjälpa.

Sen börjar vaden krampa.

Jag har insett det att när du får en krampkänning någonstans i kroppen

så kan det krampa var som helst.

Jag kommer ihåg på första Helsingborg maten, här krampade jag i magmusklerna.

Det är någonting som jag har brist på.

Jag tycker ändå att jag har med mig grejer, allting förutom saltet.

Som kanske hade varit bra att ha haft.

Jag hade de här bordsaltgrejerna.

Så att vid 30 så öppnar jag en sån påse och försöker hälla det i mig.

I samband med att jag tar vätska och försöker få i mig.

Då släpper krampen ganska bra.

Ja, det är rätt sjukt. Och så tar jag en påse till.

Häller i det också. Magen är bakut här.

Två crap away. Salt så här koncentrerat.

Sväljer du en tablett är det en helt annan sak.

Då har du ändå sprungit 3 mil i 4-12-farten.

Här har jag 30k på 2,05.

Du ligger fortfarande bra till.

Och i det tidrummet fortsätter jag det tempot så är jag 257.

Ja, exakt.

Men jag bara känner att krampen tar min kropp.

Det bara sprids överallt.

Jag känner att nu börjar det kännas i baksidan, i båda vaderna.

Det krampar i ena ljumsken.

Jag vet inte vad jag ska göra.

När vet du att det är kört?

Ja, det går några kilometer till.

Det är när jag börjar stanna och bara gå till sidan.

Det är fan vad ovärdigt.

Det är inget jag kan göra.

Jag måste bara vänta ut läget där jag kan börja jogga in i mål.

Så jag springer lite i sexfart.

Försöker få igång kroppen.

Vad tänker du när man går igenom huvudet då?

Man tänker ”Vad fan hände?”

”Var fan kom detta ifrån?”

Och fan va sjukt att det ska vara så här.

Jag har ju flås, jag har ju möjligheter.

Det är bara att kroppen inte… Jag kan verkligen inte springa.

Det är kilometer 32 och 30.

Jag försöker springa lite, fri mig lite mer salt och sen släpper det lite grann.

Då kan jag börja jogga i 5, 10, 5, 20 fart.

Och sen blev det det. Det var 14 kilometer därifrån när jag började krampa.

Och det var ett av de värsta upplevelserna i mitt liv.

Det var så sjukt, det var sån kontrast. Det var många som krampade.

Det var många som hade problem och gick sidan om.

Man hade mycket sympatier där, man peppade varandra.

Klappade varandra på ryggen.

Men det var ju jättemånga som också i publiken försökte få igång en.

Med trummor och ”kom igen”.

Alltså hur tar du dig?

Man vill inte vara där.

Man vill bara till hotellrummet och lägga sig i balkarat.

Man vill därifrån. Man vill liksom inte komma i mål och vara social med andra.

Man vill bara…

Ja, och den här vepan om att den här historien ska man berätta om igen. Vad hände för dig?

Ja.

Och det blev ju nästan ännu värre för att det var ju mer eller mindre bara jag som inte lyckades av alla.

Nej, det var absolut.

Jag kom in i mål, alla var så jävla glada.

Kom in där och jag bara kände så här, jag måste vända detta.

Jag visste ju om att Jeanette var ute och kämpade. Jag försökte hitta hennes tid i appen.

Appen fungerade ju skitdåligt.

Så jag tänkte ”Ja men vafan”. Hämtade ut väskan, bytte om.

Grattade mycket. Skitglad. Jag var genuint glad för dem.

Jag hade båda känslorna i min kropp.

Och ja, fick besked om att Anne hade sprungit på en helt fantastisk tid också.

2245 klubbrekord och allting. Jag bara var så glad för deras skull.

Men tv-telefonen då, ”Fan jag måste få tag i Jeanette, hon kanske har gått i mål”

Så jag ringde henne och så bara…

”Äh!”

Brusar jättemycket om hon svarar.

”Svarar!”

”Springer du fortfarande? Är du inte i mål?”

”Är du snart i mål?” ”Jajajajaja”

Hon var kanske vid 40, ja men 40 och en halv eller något sånt.

Det går inte att ta några svar där. Alltså jag tycker det är så jävla roligt så jag dör.

För jag har fått någon splittid på att hon var vid 40 och hade liksom, ja men jag vet inte vad hon hann där, typ 330 någonting.

Så bara ”Ja men det måste gå jättebra ju, du är snart i mål”

Så kunde jag hitta henne på hitta.se eller hitta vänner.

Hitta vänner, just det.

Så såg han den där och bara ”Fan vi är skitnära varandra och du slår till mål”.

Då glömde jag mitt lopp och fick upp glädjen igen.

Jag visste att då kan vi fira henne ordentligt nu när hon har lyckats med det.

Hon kom in på 3.39, vi försöker hitta varandra i folkmassorna och vi kunde glädjas åt det.

Jag kände att ”Fan, skit i mitt lopp”.

Det är hennes debit bara. Jag har sprungit innan jag gått 7-3 och nu fick jag kramt den här gången.

Då går vi vidare. Det var så himla kul att vi kunde glädjas åt det och få bort fokus från min krasch.

Nej, jag förstår det. Dels måste jag också säga att det blir så otroligt underligt att Fonette svarar i telefon.

Men det slipper vi här och nu tänker jag riktig iPod-löpare av Fonette ibland.

Hon springer in på 3.39 på hennes debutmål. Hon har haft mycket känningar och strul under den här korta senaste veckan.

Hon har varit stressad över det här.

Så otroligt glad jag blev när jag såg hennes tid.

Sen också när jag såg filmen när hon gick i trappor.

Det är nog något extra med att lyckas och inte kunna gå i trappor.

Man har fått ut det man vill.

Det var kul, vi var ju lika slitna båda två.

Hon höll ju faktiskt igen lite grann också.

Jag tror hon har mer att ge.

Hon hade otroligt jämnt från början till slut.

Då tänkte jag på det så var jag shit, hon har ju tappat i princip ingenting.

Det är ju tecken på att…

Jag tror hon är en sub-330-löpare alldeles snart.

Helt klart.

Men jag tror också att hon la upp det på rätt sätt för att få ett bra…

Oavsett hur sliten hon är efteråt så bara så här…

Jävligt smart sprunget för att få en bra upplevelse först omhållen.

Sen tänkte jag på det, Fredrik. Jag har…

Lite referenser till det där. Just det du beskriver kommer jag ihåg.

Jag minns första morgonen jag sprang med Andreas.

Han fick ju en bristning i vaden efter 14 kilometer.

Det var jättemånga som kom i mål och var så himla nöjda med sig lopp.

Jag minns att han sa ingenting hela vägen hem.

Det tog honom två veckor och han bara ”nej jag kunde inte smälta”.

Jag tror alla känner igen den känslan, de har sprungit några stycken maror.

Jag tror jag är så imponerad av det att du så snabbt lyckats vända det också.

Du kan nera den gropen ganska länge innan man är upp igen.

Jag minns ett av mina år efter handbrymmat, det är så jävla tramsigt.

Jag minns att jag direkt efter att jag gått mål, tar med medaljen, slängde en soptunna och sen gick in.

Det känns kanske lite bättre att göra så.

Jag bara ”dra åt helvete” och sen gick jag och hämtade igen.

Gjorde du?

Ja, gjorde jag.

För jag bara ”ej, fan, du liksom”.

Jag kan säga så här, man kan utläsa att han tänker inte så mycket på det, han går vidare.

Men det tar.

Det gör det, absolut.

Jag snackade för jobbet idag, jag har lite mindre energi.

Därefter och i loppet också, vi ska ut och käka på kvällen med hela göta gänget.

Jag mår inte bra för det.

Det handlar inte bara om mentalt, jag mår det ju skitigt.

Springer jag i kramp i 14 km, det sliter sig in i helvete.

Jag ville bara komma hem, jag ville bara sätta mig här och prata om detta.

och sen bara stänga det, nu kör vi nästa lopp.

Sen 308, det är min tredje bästa tid.

Ja, absolut.

Så jag är ändå en okej tid och jag genomför, jag kämpar mig in i mål och jag får medaljen.

Så jag ska inte vara så jättemissnöjd som det kanske låter.

Men någonstans så hade jag alla förutsättningar.

Jo, absolut.

Jag tycker också kopplat till det att jag tror att vissa som inte tränar med de ambitionerna som du och jag har.

Det är ändå så stor del av vårt liv i stort.

Inte bara för att vi tycker att det här är en kul hobby, utan vi gör det för att vi får ut mycket av vår kontrollbehov,

eller prestationsbehov och allting här.

Och att det hjälper oss i mycket annat i livet.

Där är en aspekt som jag så ofta tycker att vi glömmer, förutom den delen så pressar du också din kropp till det yttersta.

Till att du rent, i vilket annat sammanhang i livet, förutom typ när man föder barn, när pressar man sin kropp frivilligt så långt?

Nu ska jag inte jämföra med att man föder barn för det är tusen gånger värre, jag är medveten om det.

Men det finns någonting, jag har sprungit med någon gammal kollega och sånt där.

Det är ju inte så att i ett jobbsammanhang att man någonsin blir så blottad som man blir när man tränar hårt fysiskt.

Man låner och är flåsad och flämtad.

Det händer inte, och det händer ju någonting med kroppen också rent känslomässigt när man pressar sig själv så hårt.

Jag tror man ska inte underskatta vad det gör med en heller.

Nej, verkligen inte.

Jag har en sådan bild på näthinnan.

Jag gick i mål, jag blev omsprungen av Patrik Antons pappa.

Som gjorde 308 låga, eller 307 kanske.

Precis på slutet gick han om mig.

Sen gick jag i mål, och sen gick jag där och var skitbesviken.

Spottar på någon spanjå, då rör det inte.

”Pff, pff, pff, pff!”

”Pedro, hosta på mig på frukosten!”

Man fick en påse, man försökte se vad gött det var,

man fick lite snacks och sånt.

Så fick man broccoli, man fick canned chicken.

Rå kyckling då.

Det är ju bara ett hån, men fan vad bra broccoli man kommer att göra.

Det är bara ”no thanks”.

Det är väl en rå kyckling?

Men så såg jag lite längre fram då, så såg jag Patrik gå

”Ja, med två stycken funktionärer sidan om.”

(skratt)

Som höll han i arman.

(skratt)

Så skrev jag till honom sen, för han ville swisha för cyklarna.

För han hyrde också cyklar.

Så skrev jag ”hur mår du egentligen?”

Jag såg dig vingla där.

Jag kommer inte fram till dig, för det var en massa människor i vägen.

Men jag såg dig vingla där med två funktionärer.

Hur gick det egentligen?

Anton har ju sagt att jag är jävligt dålig på trut mig.

Jag tänkte på det på sista kilometer.

Så han har ju gett allt där på slutet.

Tack Anton.

Det var lite kul.

Men det är verkligen det där med pressa kroppen.

Och det gör vi frivilligt.

Och vi gör det om och om igen även om vi misslyckas.

Och det kommer jag också göra.

Jag kommer också pressa mig igen på ett mat.

Så vi får se när det blir och var.

Fredrik, det har varit jättekul att få höra om ditt Valencia.

För jag tror också precis som du sa att även om det

Man kan känna att man vill gå vidare från en sån här sak.

Det är ju på gott och ont om man har en hos Fräsle och så löper man på där.

Men man kan också se det som ett fint sätt att stänga ett kapitel.

Jag tror att det är så otroligt många som har upplevt detta,

som också uppskattar att man pratar om det.

Det jag uppskattar väldigt mycket är att få mer sällskap på mina träningsböcker.

Jag ser ju oryckligt mycket fram emot att alla är fan.

Vad jävla maratonchaoset.

Jag räknar inte överhuvudtaget med sällskap av Anna och Micke

för de är så himla långt före oss.

Men dig och Emil ser jag väldigt mycket fram emot.

Fy vad härligt att ni inte har en egen vilja och bara accepterar

att nu är ni med i den här jävla träningsschemat som jag sätter upp igen.

Absolut.

Ni är väl liksom…

Jag antar den utmaningen Simon.

Jag tycker att det blir planen för framtiden.

Vi siktar mot 5 km och 10 km.

Sen kör vi halv maraton. Vi bara stegar upp det till morgonen

och sen springer vi Valencia igen.

Och så övervinner vi den franska.

Det där har jag också blivit så.

Jag bara ”ah fan, ska man verkligen, lite ärrad från erfarenhet,

ska man springa Helsingborg när man är i bra form

och det blir 30 jävla grader eller vad det blir?”

Så jag bara ”ja men, fan”.

Det var länge sedan jag spang ett flakt maraton utomlands.

Så jag blev mer och mer intresserad av den.

Kan du ta Helsingborg som en uppdärmning?

Ja, faktiskt.

Antingen peacing, som ett långpass, eller så kör vi halvman.

Jag kan känna att det blir jättedunt. Förra gången vi sprang så blev det jättedunt.

Både du och jag formdippade totalt när det var två, tre veckor kvar.

All sans i kroppen sa egentligen att jag tror inte jag kommer sätta det på loppet.

Där man egentligen kan få bord och säga ”Okej, då tittar jag lite längre”.

Men det var en fixig grej i det här motlaget.

Så jag kan känna detta och kan känna att det som känns gött nu är

känns det verkligen så där svinbra när det närmar sig så bara

”Åh, men då kör man imorgon”.

Men gör du inte det så bara ”Åh, jag slog något jävla värt så kort”.

Istället ”Jag köper någon jävla butriksträck” och sen kör vi.

Jag ska vara Rangern eller Ninjan.

”Vad tur att värt ska du ha kvar?”

”Ja, Rangern är ju fan, det är bara att jogga runt.”

Vi kommer definitivt vara skadade ett halvt år efter.

Jag tycker du gjorde ett great lopp, Fredrik.

Man ska fan inte glömma det.

Av mina erfarenheter från London-marathon vet jag hur jobbigt det är att ta sig i mål.

Ett marathon är ett marathon.

Ja, det är fan ett marathon.

Jag tycker vi skålar för dig, Fredrik.

Vi skålar för att den här perioden i livet är över.

Och att vi har våra bästa tider framför oss.

Vår bästa tid är nu.

• Skål! – Så är vi.
• Ska du ha nåt snickla? – Ja, ska jag.
• Skål Fredrik! – Skål! Så är vi.

Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.

Använd en spärrnyckel.

Använd en trycknyckel.

Använd en spärrnyckel.

Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.

Jag har gjort slut med Valencia.

Jag vill inte träffa dig mer.

Vi ses igen nästa år, men nu…

Det är inte du, det är jag.

Ja, precis.

Jag har gjort slut med Valencia.

Jag vill inte träffa dig mer.

Vi ses igen nästa år, men nu…

Det är inte du, det är jag.

Ja, precis.

Jag har gjort slut med Valencia.

Jag vill inte träffa dig mer.

Vi ses igen nästa år, men nu…

Det är inte du, det är jag.

Det har varit ett bra samtal.

Senare i oktober så bara ”ska vi inte…”

Då kommer det här fem i tre-raget igen.

”Nej, fan, du får hålla dig till Håll Godanska.”

”Det är fullt här.”

Det känns som att man har brusit upp från ett destruktivt förhållande.

Absolut, absolut.

Samtalet var bra för mig.

Jag tror att både du och jag känner att marathon är inte ett förväl, det är ett årbra.

Vi kommer att ses igen.

På återseende.

Vi kommer att ses igen, dock inte nu för att jag hatar dig.

Men vi ses igen.

Men Fredrik, två saker.

Det ena är att jag försöker att övertyga dig att inte göra för mycket den här veckan.

Jag kommer inte att regga passet.

Nej, precis. Du är någorlunda uttaglig, jag vet att du är det.

Så nästa vecka kommer du att ha lite uppstart på lite fart igen.

Du kommer att hoppa på 5-10k-träningen.

Skitroligt.

Vad som är roligt då, du har ju mycket bra träning i kroppen.

Du kan inte ha speed speed, men du har väldigt mycket bra träning.

Det som kan vara bra då, när det närmar sig årets slut,

Det är att testa sig själv på nyårsafton.

Det är en av de bästa dagarna man springer på.

Inför fest, du avslutar året med att bli riktigt trött.

Kanske mår lite dåligt på nyårsfesten.

Men det spelar ingen roll. Kom igen!

Väldigt skönt.

Även detta året, vi är inte så sena på bollen ändå.

Vår assisterande shit manager, Pernod Horst,

Pär Lovost har hjälpt till även detta år och satt upp en anmälningsformulär.

Som vi har delat med exakt ingen än så länge.

Men kommer att göra det nu.

Varför inga anmälningar?

Antingen när jag kommer hem ikväll eller imorgon.

Så kommer den att delas på de sociala kanalerna.

Läs fredag.

Det kommer när programmet är ut.

Fan, jag skulle göra det.

Eller till helgen om man mer tid.

Vi kommer att ha en nyårsmil runt klassiska äppelodlingarna.

Man kommer kunna gå eller jogga 3,3 kilometer.

Man kommer kunna gå eller jogga eller springa skit i en önsklig på 5 kilometer.

Och såklart den klassiska milen.

Det blev en bra och stor uppslutning förra året.

Det blev det.

Och jag tror att många är lite glad över det.

H&M var där, Helsingborgs Dagblad var där och rapporterade.

Säkerligen är det år igen för att vi är så stora som vi är.

Vi har faktiskt redan fått lite folk som har skickat om det.

-Vad fan händer? -De kallar det till och med sylvesterloppet.

Det är ju någon form av officiellt arm.

Vi håller bara på med några faror.

Det är en kontroll med ett strecka.

Ingen officiell tävling som man får hålla koll på.

-En ny asfalt också kan vi tillägga. -Oh ja, det är en snabbjäkel.

Fredrik, du kommer att springa. Jag kommer att springa.

Vi har flera stycken i träningsgruppen som kommer att få lägga in i träningsprogrammet.

De måste aldrig göra det.

Förutom de andra jävla, de som inte vill utvecklas.

Så det kommer att komma ut alldeles strax.

Vad tror du att du är god för utbildning?

Jag tror att jag kan springa på 37,40.

Ja, det tror faktiskt jag också.

Jag tror inte att vi är helt långt ifrån varandra.

Jag tror att jag är snabbare på 5k.

Rätt övertygad om att du är snabbare på Marathon.

Nej, det vet jag inte.

Sen tror jag på 10k.

Jag är kanske osäker på Marathon generellt.

Vi kan ha en ganska god feeling.

Jag tror att vi är flera i träningsgruppen som kommer att hänga ihop där faktiskt.

Springa tillsammans.

Men det spelar ingen roll Simon. Alltså tio och sånt.

Nej.

Med det avslutar vi avsnitt 101 Fredrik.

Ja, fan vad sjukt.

Nästa vecka kommer vi prata om någonting vi absolut inte vet idag.

Men någonting. Kramp förhoppningsvis.

Om inte möjligtvis truskelträning.

Eller Garmin.

Men inte det. Vi kommer prata om Garmin. Jag vet inte.

Nästa vecka blir jätteroligt.

Veckan efter detta kommer äntligen säger Andreas Berner,

och får en jävla träningskompis att komma hit och prata om hur det är att springa utomlands.

Han har haft ett resande jobb.

Upptäckte löpningen på senare år får vi ändå uttrycka.

Raket.

Ja absolut, var nere och snuddade 34 på milen.

Han har gjort 2,42 på maten också vilket är fantastiskt.

Utan kramp.

Utan kramp det suttit han med.

Så han kommer hit och gästar den 20.

Den 27 i tolvte kommer vi prata om årets sista mil inför miluppet.

Hur summerar man ett år?

Året som gått, ”Highs and lows” kommer vi berätta om lärdomar man tar med sig från ett år.

Och sen den tredje i första, då kommer vi alla att skaffa gymkort för det nytt året.

(skratt)

När vi har stängt ett år så kommer vi då prata om att starta upp ett nytt löpare år.

Gå in i januari och prata om planering för året, hur man kan jobba med det.

Jättemycket roligt.

Vi skulle vilja ha mer tips på gäster nu.

Vi har både Josefin Svarm kommer återgästa.

Vi har inte bestämt datum. Det ska bli jättekul att få prata om henne igen.

Men vi tar jättegärna emot tips.

Kanske ska jag få till att prata med Johan på Matalabet.

Det hade varit jätteroligt.

Han har sprungit för den senare gången också.

Han är ju duktig.

Han har gjort bra tid då.

245 eller under det kan jag komma till med.

Fredrik, det hade varit så så här,

vet du vad som hade varit kul?

Nu kommer några uppstudsgrejer.

Vi gjorde lite sådana här bucketlistgrejer förra gången.

Där tror jag vi har lite sådana här roliga saker att ta tag i.

Så vi skulle kunna ha någon uppföljning,

något block kanske till nästa vecka.

Vad skulle vi vilja klara av

realistiskt sett under nästa år.

under nästa år, inte tidsmässigt utan mer så upplevelsemässigt kanske.

Men en sak som jag funderar på är, om vi nu går in och satsar på 5-10K,

så hade det varit kul att kanske ha någon, antingen gäst eller tema eller tanke,

ungefär det vi siktar på, att få en tanke av, vad behöver vi göra för att komma dit?

Vi har ändå väldigt specifika, du har någon tanke av, här tror jag är rimligt att nå om man håller sig skadefri.

Nu har vi Nordic Refit som nu ska hjälpa oss med att hålla sig.

Att vi faktiskt skulle ha haft någon gäst, jag kan få lyssna eller löpa, som hjälper oss här i att ge oss nya perspektiv.

Vi har väldigt bestämd, och jag också har väldigt bestämd uppfattning av det här borde vi göra.

Det har varit kul att få höra lite grann. Jag har hållit kontakten med Kim Andersson.

Uppåt i landet. Han håller på med en 5k-snurra nu också.

Han har två veckor kvar till senare. Han testade Oregon-passet.

200-200-passet. Han tyckte det var vidrigt.

Han har två formtoppningspass kvar som jag har skickat tips om att han kommer att göra nu.

Det är lite roligt tycker jag att man börjar få lite så på helhet.

”Tänk om du och jag skulle ta till något sånt?”

”För någon som har lyckats göra det vi har gjort.”

”Om jag kan släppa mitt kontrollbehov”

”så skulle någon annan kunna tipsa oss om det här ordningariet.”

På samma sätt som vi delar ut ett träningsprogram.

Precis, kanske lite sådär ”crash course” till femman.

Ja, det tycker jag.

Så är det liksom någon som känner sig såhär

”Jag är bra på fem, 10 kronor.”

”Jag vet hur man lyckas.”

”Jag har svar.”

Så det har faktiskt varit roligt att få…

Jag kan absolut tänka mig att släppa kontrollen där

att över några veckors tid få lite nya pass som vi inte har sprungit tidigare

på de två distanserna så är vi ”good to go”.

Vi testar.

Jag kan också känna att jag kan ta in tips på hur man handlar om kramp.

[Skratt]

Om det är någon som vet.

Jag är beredd att testa något nytt.

Om jag måste välja ett område.

Jag kan släppa mitt kontrollbehov.

Det är kramp.

Jag kan tacka för tid.

Nästa vecka kommer vi ha avsnitt om kramp.

En kramp-expert kommer att vara här.

Det är ju Fredrik i och för sig, men vi kommer att ha någon sån anti-kampexpert.

Det kommer att bli kul.

Det blir det.

Nu stänger vi detta, Fredrik.

Nu får vi släcka ner här, för nu blir det dyrt med elen.

Stilen drar mycket, Fredrik.

Ja, det gör den.

Vi hörs nästa vecka.

Hej då allihopa!

Ha det fint.

Hej!