Efter 114 avsnitt lär ni alla veta att Fredriks svaghet är att han aldrig kommer klara den mentala svackan efter 6 kilometer på ett millopp…. Och att Simons porslinsbaksidor är kroniskt kassa…. Eller? Vilka knep finns för att jobba med sina svagheter, och måste man alltid jobba med dem eller kan man helt enkelt leva med dem? Och vilken vits finns det med att ranka olika delar av ens löpning för att lära sig mer om sina styrkor? Vi grottar ner oss i detta och om hur man kan boosta sina styrkor så här lagom till tävlingssäsongen drar igång! Fredrik blir satt på heta stolen i en lek och som alltid finns en AI-genererad drink med på ett hörn.
Med oss har vi också adept-Moa som berättar om hur det gått att följa ett program och få jobba just på sina svagheter. Och…. att springa ett 3k-pass på tok för hårt inför helgens träningstävling. På samma tema växer rivaliteten i kampen om sprintordförandeskapet mellan Simon och Fredrik inför varvbonanzan på en 180 metersbana i Helsingborg på lördag….
Sveriges största löparpodd på TikTok i Danmark kör på i full fart, det gör vi och nu kör vi!
Vill du bli en bättre löpare? Då är det viktigt att du både jobbar på dina svagheter och boostar dina styrkor. I avsnitt 114 av Löpning & Livet diskuterar Fredrik Stoltz och Simon Wikstrand hur man kan göra just detta inför tävlingssäsongen.
En viktig del av att bli en bättre löpare är att identifiera sina svagheter och jobba med dem. Men måste man alltid jobba med dem eller kan man helt enkelt leva med dem? Fredrik och Simon diskuterar detta och ger tips på hur man kan hantera sina svagheter på ett konstruktivt sätt.
Att ranka olika delar av ens löpning kan också vara en bra metod för att lära sig mer om sina styrkor. Genom att fokusera på sina styrkor kan man boosta dem och bli en ännu bättre löpare.
I avsnittet får vi också höra från gästen Moa, som berättar om hur det har gått att följa ett program och jobba med sina svagheter. Dessutom avslöjas det vem som vinner i kampen om sprintordförandeskapet mellan Simon och Fredrik inför varvbonanzan på en 180 metersbana i Helsingborg på lördag.
Som vanligt bjuder avsnittet på både skratt och insikter. Dessutom får vi höra om en AI-genererad drink som Fredrik och Simon testar.
För att se avsnittet live kan du besöka Löpning & Livets Youtube-kanal. Glöm inte heller att följa podden på Instagram och Facebook för mer löpningstips och inspiration.
Taggar: Löpning & Livet, Fredrik Stoltz, Simon Wikstrand, mentalt, svacka, baksidor, styrkor, podd, AI-genererad drink, Vanor, Mentalt.
Länkar:
Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
Youtube: https://www.youtube.com/live/p2dsPYMI6R8?feature=share
Apple Podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/lopningochlivet/episodes/114–Boosta-dina-styrkor-och-jobba-p-dina-svagheter-i-lpningen-e20fl47
Följ Löpning & Livet med Fredrik Stoltz och Simon Wikstrand på andra plattformar:
Avsnitt 114 och vår största styrka och svaghet är våra introns och nu kör vi!
Det är bara intron så nu kör vi!
Välkommen hit Simon.
Tack så mycket. Det är kul att få vara här även denna tisdag.
Nu kör vi.
Vill du veta någonting om dig själv?
Som ingen vet?
Oj, jag har haft en lång skinnjacka en gång i tiden.
Har du varit en skinnjackare?
Ja, det här var på tiden när jag var 14.
Och The Matrix kom ut.
Ni kan dra egna slutsatser vad som hände efter det.
Så jag gick runt i ett och ett halvt år i en sån här lång skinnrock.
Där finns bildbevis på det.
-Kunde du även dodga skott och sånt?
-Nej, det kunde jag absolut inte.
Men det finns en bild och det är lite jobbigt att se på den faktiskt.
Men ja, så, nu bjöd jag på den.
Men nu kör vi, det gör vi Fredrik.
Som du sa, det var nya slogan.
-Precis.
Ja men härligt.
Ja men kul, det ska bli roligt att börja podda.
Och vi har ju säkerligen spelat in ett fantastiskt intro.
Kvaliteten på våra intron har verkligen blivit extremt hög.
Fredrik, jag tänker ändå så här.
Eftersom vi håller på att bli riktigt stora på TikTok i Danmark.
Jag tror ändå att det är de här intronen.
Fan, alltså vad ska de göra?
Just det, jag ska inte…
Nu tittar mina barn, jag får inte svära.
Vad ska de göra denna veckan?
Hur kommer de inleda detta introt?
Vad är det för avsnitt? Det är så många frågor.
Jag tror folk älskar våra intron.
Jag tror att de älskade det för att de är så korta.
Så att de sedan på den inleds.
Jag blev så nu, vad gör alla andra på sina intron?
Jag vet inte riktigt.
Jag tror vi har bäst intron.
Jo, men man kör väl lite så här, det här ska vi prata om i dagens avsnitt.
Men det gör ju vi också på vårt lilla sätt.
Våra kommer bara bli bättre, Fredrik.
Eller det innan får vi säga.
Alla andra blir så här, jag känns lite trött nu.
Har vi inte hört detta?
Och nu blir det så här, åh gud, ny avsnitt har kommit nu.
Undra vad de kommer göra i introt.
Det är så jag tänker på det.
Vi borde sätta ihop alla intror i ett avsnitt.
Hur långt blir det? Det blir 114 minuter.
Gud, tänker man på det så.
Det är ju två timmar och tjugo minuter intro.
Helvete!
Det är ju helt bizarrt.
Vi får släppa det som ett bonusavsnitt.
Avsnitt 115, alla intron på ett streck.
Fy fan vad jobbigt det hade varit.
Ja, det kan vi göra.
Men Fredrik, släpp av det där.
För det kommer vi nog inte göra.
Men det vi ska göra idag är att prata om styrkor och svagheter.
Ja, det ska bli kul.
Vad har du haft för svagheter och styrkor denna veckan Simon?
Kan du inleda så?
Vad har gått bra och vad har gått mindre bra?
Ja, men om vi säger så här Fredrik.
Utnyttjade styrkor denna veckan är mitt pannben.
Det har också varit min svaghet när man har vaknat och ska springa halvmaraton och inte kan stå på foten.
Ska jag springa ändå? Så det är dumt.
Den här veckan som har gått har faktiskt varit bra.
Jag gjorde en summering som jag blev väldigt glad över.
Vi pratade om det förra veckan, att man har blickat tillbaka.
Men Fredrik, denna veckan började på en onsdag efter podden.
Där jag faktiskt knappt, knappt minns vad jag gjorde.
För då sprang vi tillsammans.
För att då sprang vi tillsammans, Fredrik.
Och det är därför. Ofta har jag bara ”Vilken av mina pass körde jag här?”
Jag körde inte i mitt pass.
Vi snackade om det i podden och så hängde jag på dig och vi fick med Emil Nilsson.
Så vi körde ett LG-pass. Väldigt roligt.
Jag är glad att ni hängde på mitt pass.
Det är faktiskt väldigt kul.
Det här är ett pass vi kan tipsa om.
Vi körde först 10 minuter.
Som skulle gå i 340-fart.
Det kändes lite jobbigt tyckte jag.
Jag sprang i tävling i söndags.
Du sprang i någon form av…
Det blev lite dubbelkvalitet för dig.
Du sprang ändå en lite tröskel-fema på söndagen i Köpenhamn.
Sen sprang du en lite snabbare fema på måndag.
Sen skulle vi gå på det på onsdag och jag och Emil hade sprungit hela trean i sönder.
Jag var lite oroad över hur det där skulle gå.
Det var lite flåsigt på de tio minuterna.
Men vi gjorde det fint. Vi sprang runt den här lilla Skånska mästerskaps fem kilometer rundan.
Som ligger mellan äppelodlingarna och…
”Ni skiter i vicket ändå, ni får ner Skylstina.”
Den är här Helsingborg i alla fall. Den är jätteplatt och fin.
Så vi körde den. Det var lite jobbigt på slutet.
Men vi blev nästan tre kilometer i 3.39 fart. Känns nöjd.
Där kan jag säga att det var min styrka.
Jag kände att jag var stark när det gällde bara så.
”Brrr, brrr, brrr”
Mala på.
Ja, en sån där lite obekväm fart.
Det är min grej. Det är kanske därför jag funkar på 5000.
Du sparas av att andra blir trötta i gruppen också.
Ja, men då känner jag att jag är stark.
Jag känner ju sådant som en sjökapten som ställer sig längst fram och bara
”Brrr, brrr, brrr”
– Eller en sån romersk riddare. – Följ med mig!
Så känner jag mig då.
Men sen så joggade vi i några minuter, tre minuter.
Och sen skulle vi ha åtta gånger 200 meter i 320-fart.
Och då kommer vi in på svagheterna, Fredrik.
Det var inte alls min kroppsgrej.
– Det var den där romerska… – Nej, nej, nej.
– Då var jag som en skadad bison också. – Skörkaptenen.
som låg längst bak och frustade lite så.
Där märkte man att du och Emil Nilsson,
väldigt lätta steg, rullar iväg på de här.
Det var inte så att jag slet,
men jag kände att det är precis på gränsen
var både min kropp och min fart kunde hantera.
Men farten har du nog,
men det är kanske lite att du är lite rädd för att…
Ja, baksidor och allt sånt där.
Det känns inte alls lika gött som att frusta i 339-fart i tio minuter.
Det är som en gammal rostig Porsche,
Det är inte säkert att den håller ihop. – En Peugeot 107, Fredrik. Upp för hallen så. Så låter den. Den har vi alla suttit i.
Men det var ett jäkligt kul pass, tycker jag ändå. Det blev ungefär fem kilometer, men det blev höga farter hela vägen.
Så det var faktiskt ett väldigt kul pass, tycker jag. Hur upplevde du passet, Fredrik?
Lite tvärtom jämfört med dig då.
Den där tio minuten fick jag verkligen gräva djupt för att klara av.
Men då hade jag också lite trötta ben och kände mig lite seg i allmänhet.
Så sista kilometern där,
de sista tre-fyra minuterna på den där tio minutern, det var jobbigt.
Det var ju ett uppvaknande som man kanske inte vill ha heller.
”Vad fan, jag paddar 10 minuter av min tänkta milfart.”
”Jag har bara 20-26 minuter kvar.”
Det där ska vi snacka mer om sen.
Det är faktiskt väldigt roligt.
Man bara blev knäckt mentalt lite grann.
”Det där ska jag springa på tävling sen.”
”Fast 26 minuter till.”
Eller inte.
Det är inte så upplyftande.
Men då kanske man inte springer med så trötta ben.
Men sen kom vi in på de här lite snabbare.
Och då kände jag att det var väldigt lätt.
Det såg väldigt lätt ut.
Jag la mig i rygg lite grann på er och ni bara…
Man ser det på hela löpstylen, både hos dig och Emil, att ni trivs väldigt bra i en lite högre fart.
Ja, men det passar mig bra och det är väl tur att någonting gör det.
Så att man känner att man kan religera någonstans.
Absolut.
Det var liksom en blandad känsla på hela passet.
Det var både knäckande och upplyftande på samma gång.
Åja, mest upplyftande skulle jag säga.
Jag vet vad jag behöver träna i alla fall.
Ja, precis. Det kan vi snacka vidare om sen faktiskt.
Utvecklingsmöjligheter.
Förlåt.
Brister. Låt oss bara säga vad det är. Skitdåliga sidor av oss.
Ioutforskad potential.
Ja, nu blev det alldeles för filosofiskt.
Men det var ett kul pass i alla fall.
Jag har fått lite feeling just nu efter de här sjukveckorna
och kanske loppet i söndags och sådär.
Ja, jag går mig ut på en runda.
Jag gav mig ut på en runda på kvällen också. En liten jogg.
Och sen körde jag distans.
Hur kändes det?
Det gick rätt så bra.
Jag tror det beror mycket på var mina styrkor och svagheter sitter i kroppen.
Jag har kört dubbelpass på måndagar över en längre tid nu.
Och jag vet att min kropp fungerar jättebra med hög volym.
Så länge det inte blir för snabba pass.
Så det känns faktiskt ganska bra.
Det här kommer ju från…
Jag tycker egentligen…
Vet inte om det ger mig jättemycket utvecklingsmässigt.
Nästa fråga faktiskt. Varför gör du det?
Det tror jag inte.
Men det är volymen du vill upp?
Nej, egentligen inte volymen heller.
Jag vill bara vänja kroppen med att jag ska springa hela tiden.
Det låter sjukt.
Jag vet att det låter sjukt.
Men en del är det rent fysiska.
Jag vänder kroppen så fort den slarpar av så bara ”Nu ska du springa!”
Så kommer det vara kardio området, den är hela tiden redo att springa.
Det andra är mer mentalt. Gör jag det så kommer jag ha 0% problem.
Vid något annat tillfälle bara ”Panlant du då?”
Nej, det är klart att jag ska springa.
Jag vill ju skapa abstinenskänslan i kroppen om löpning.
Så fort jag får en bidrag så vill jag att kroppen ska kännas ”Jag vill ut, jag vill ut”
Så det är för mig.
Jag tror det är hugget som stucket, de här dubbelpassningar jag kör.
Men det är inte jag Fredrik.
Nej, men det var kul i alla fall.
Sen till helg, fy det var ju tragiskt.
Helgerna, lördagspasset. Jäkla trådligt alltså.
Hela vabberiet och sånt där satt jag lite så, käppare julet.
Leo hade haft feber, började bli frisk, sen fick han feber igen då på fredag.
Så skulle ni ut på morgonen på lördagen.
Och så tänkte jag bara…
”Ja, men jag är på.”
Sen vaknade jag tidigt på morgonen och tänkte ”Äh, han har feber igen.”
”Nej, jag skippar.”
”Jag får liksom vara pappan.”
Jag förstod den känslan där.
Man hade kunnat sticka iväg, men det känns inte riktigt rätt.
Jag känner att jag inte är prio 1 nu.
Nej, okej, jag skiter i det.
Och det var ju roligt.
Eller roligt, men det första är bara den här skitjobbiga känslan.
Nu drar ju ett helt gäng iväg och ska springa.
Och så vet jag att jag kommer att behöva köra något pass själv sen.
Så det är den ena jobbig grejen.
Den andra grejen var mer att jag tittade ut.
Så jäkla fint väder alltså.
Helt fantastiskt.
Och sen när det var en kvart, kvartisnitt skulle startas.
Bara titta ut.
Och så bara är det något jäkla snökaos.
Det var ju helt psykadeliskt väder.
För då hade ni kommit ner till hedern.
Vi kom ner till hedern där ju.
Ja.
Du kan ta ditt 90-30 pass först kanske i närvaroetan.
Okej, jag kan göra det. Fredrik ska snart berätta vad det är jag gör på lördagen.
Så jag fick vänta och sen lite senare på dagen så kände jag, jag vet inte hur timmarna går.
Så började jag kolla om jag ska köra i morgon, så kände jag att jag inte vill dra på det. Jag vill ha långpasset i morgon.
Så till slut på klockan fyra, så tänkte jag att nu har jag en lucka.
Och som vanligt, jaha vad ska jag göra? Det är ju inte bestämt pass.
Jag började så för att jag fick med mig Elgjort för han ville ut och jogga Pokémon på cykeln.
Så tänkte jag två gånger att nu kommer jag få sällskap hela passet.
Och den andra delen var att nu kör vi den här Skånska mästerskapsfemman, den där rundan.
Så ville jag ändå ha, jag hade planen att köra 5000 pass.
Så att det skulle vara 400.
Och det är ju typ på bana, man får göra det. Det är skitsvårt annars.
Och då är egentligen 5,90 km den närmaste du kan komma.
90 sekunder är ungefär som att springa 400 meter och sen jogga.
Så det är ett väldigt likt pass.
Då kör jag det.
50 meter 90-30. Jag kan detta. Har gjort det tusen gånger.
I know the drill.
Tog in de nya Pimadojorna.
Det kan vi snacka mer om sen.
Tog på mig dem.
Värmde upp dem, gjorde mina gubbeövningar.
Drog iväg.
Och insåg direkt två grejer.
Det ena var att det inte kändes riktigt så lätt.
Som jag hade tänkt.
Jag bara ”mmh”.
Jag hade tänkt att jag skulle få lite mer utväxling av dojorna.
Då insåg jag att det inte var riktigt de skorna jag hade trott att det var.
Det var mer distansmängd skor.
Det var inte den snabbaste skor jag hade på mig.
Då tänkte jag att jag skulle kryssa ut skiten under det här passet.
Någonstans halvvägs kände jag att jag jobbade lite hårdare än vad jag hade tänkt.
Det andra jag insåg var att
Elliot hade absolut inte tänkt att cykla bredvid mig.
Han låg 200 meter bakom och fångade Pokémon och sånt.
-Du blev själv ändå? -Ja, jag blev själv i ett par mängd skor.
-Sparkratt. -Jag får ta den på mig lite grann.
-Det gör ingenting. Jättesköna skor. -Ja, supersköna skor.
-Kanske inte det du springer om 5 000 i. -Nej, de har ju en som heter Elite.
-Det var inte denna skon. -Nej, det var inte denna.
-Men den kommer vi testa sen. -Absolut.
Så vi ska prata mer om skon sen. Fantastiskt skön i och av sig.
Jag sprang färdigt passet, var jättenöjd.
Jag hade hoppats på typ 15 sekunder snabbare men det kan man ju kanske lite grann med sko ni har också.
Så att jag sprang som sagt 5km, 90 sekunder snabbt, 30 sekunder långsamt som vi pratade om tidigare.
Jag hade 18,50 ish på både joggen och det snabba helt enkelt.
Så jättebra, supernöjd.
Det var 15 sekunder snabbare än vad du och jag spanade i december.
Så kände jag att det blev lite snabbare.
Jag hoppas på lite snabbare, men det kommer nog.
Så jättenöj med passet.
Och det var min lördag.
Det var din lördag.
Men din var tidigare på dagen och då kom snökausset.
Vi körde ner till Heden ju.
Där vi alla hade tänkt springa.
Och jag var väl ganska glad för att du inte hängde med förr.
Jag var väl ganska glad att du inte hängde med faktiskt.
Jag fick ju med mig Wahlberg på mitt pass istället.
Han skulle egentligen sprungit för mig.
Jag satt där och skrev i vår lilla tråd och sen bara
”Skriv direkt till Wahlberg”.
Jag hade nästan listat ut att han skulle…
”Du vill inte köra mitt pass? Det är roligt om man får sällskap.”
Men det kändes väl lite svårt?
Ja, men det klart vi då.
Jag hade ju kunnat köra hans pass också, men nu har jag ju en coach.
Så det körs lite sådär.
Jag tycker faktiskt det var fullt rimligt.
Så vi körde 6x1500m.
Också roligt pass.
Oj, nu dog en kamera.
Vi körde det och sen körde vi fartökning var 500m.
Just det. Så egentligen det är 6x1500m.
Så 1500 går, du springer en fart första 500m.
Sen ökar du nästa 500m och ökar sista 500m utan att vila.
Det är en rak 1500, fast ökad farten var 500 meter.
Hur känns det att öka farten två gånger på en intervall?
Jag tycker det är skönt att det händer något i intervallen.
Nu körde vi 350, 345, 340.
Jag tror det var jobbigare att springa dem raka i 345.
-än att börja 350 sen.
För det är som, ja, det händer någonting.
Man aktiverar hjärnan lite. Hur långt har jag sprungit?
Nu är det snart fartökning och så vidare.
– Hur mycket drog Wallberg förresten?
– Nej men vi drog jämnt faktiskt.
– Ja det var bra.
– Vi tog oss en 1500-ning.
Han sa ”Jag vill egentligen inte men jag får väl ställa upp då”.
Nej, så det var ett jättekul pass.
Och där hade vi 90 sekunder ståvila.
Där mellan de 1500-ingarna.
Då blir det ett snitt på 345. Superpass, 9000 meter.
Jag är superförspråkig av progressiv löpning.
Jag tror att tanken att hela tiden träna kroppen, att när du är trött, då ska du öka.
Det låter hemmiskt, men det är ju gult.
Det behöver jag verkligen träna på.
Jag märker det på LGS schemat, samma filosofi, när man börjar bli trött ska man träna kroppen att man ska kunna öka.
På tävling kanske du inte orkar, men då har du åtminstone orkat hålla höger fart från början.
Vi kom ner på Heden och värdet var sol.
Det var barnmark och det blåste inte så mycket.
Vanlig Helsingborgs vind, 6-9 sekunder, 12 i början.
20.
Men så drog vi iväg och efter första femtenhundern kände jag ”uff”
sa jag till Walberg.
Det här kommer att bli en mental kamp faktiskt bara för det.
Det är långt och det är en ganska hög fart.
Började du eller han dra?
Började du eller han dra?
Jag började dra.
Och det är klart att man känner mot sista stunden på den intervallen
att det känns lite segt.
När vi var inne på andra 1500-ningen så kom ju snön.
Det började snöa. Det var så jättestora flingor så att man andades in.
Fick dem i halsen, det var obehagligt.
Sen gick det över till någon form av hagelsnö som gör lite ont på hyden.
Och så började det blåsa lite.
Då var vi mitt i det och då kände vi att vi ska fan med krig.
Vi krigar oss igenom detta.
Vi pausar här.
Vi går alldeles strax tillbaka. Ska jag fixa en kamera?
Så, nu har vi kylt ner en överhettad kamera.
Vi filmade tydligen lite hög upplösning.
Det är ändå sjukt att jag satt där.
Du satt där.
Jag fick ett poäng i den tävlingen som inte finns i mitt liv.
Jag vet inte var jag var i mitt pass, men jag är nog trött och det har börjat snöa.
Och underlaget är halt.
Så då fick jag uppleva Köpenhamn en gång till.
Vilket var jätteroligt.
Men då hade jag mina Puma-skor. Jag körde också de här.
Som inte var så snabba.
– Probeate. – Ja, precis.
Hyfsat snabba är de ändå.
Men det är inte den här karbonfjongen.
– Nej, absolut inte. – På samma sätt.
Det var roligt, för att…
Vi har ungefär två Puma-dörrar nu.
Vi har ju testat den föregångaren av eliten.
Den som är snabb. Den ni har kört mycket på barnpassarna.
Den heter Deviate Elite då.
Den vi har privat nu heter Nitro Devi 2.
Ingen Elite.
Det var en passande skriv för oss.
Vi är inte Elite.
Det har vi konstaterat för länge sedan.
Det var det roliga.
Både på ditt och mitt pass.
Man kände riktigt goa stjärnor.
Men kanske ingenting att springa med.
De har Puma Grip.
Så det är bra grepp i dem.
Vilket jag hade sjukt bra nytta av på passet faktiskt.
Det blev ju helt snötäckt.
Och du har ju nyligen en upplevelse.
Vaporfly har ju inte jättemycket krepp.
Som en formel 1-däck.
Det som är isbana.
Så vi krigar oss igenom det här jag och Walberg.
Och jag är sjukt tacksam för att få sällskap på ett sånt här pass.
Alla pass man kan få sällskap på är bra.
Men det här var ju extra bra.
Att få med honom.
Och jag hoppar du har haft två pass till Fredrik, där när du började söndra långpasset.
Sprang du långt?
Ja, precis. Jag klämde till mig 27 kilometer och kändes som en evighet.
Att springa det.
Jättelänge.
Ja, precis.
Men det var en sån runda, du vet, där du går ut först av alla.
Sen hämtar du upp en massa människor.
Och sen lämnar du av dem.
Och sen springer du en femma till.
Så det är ändå hemma sist.
Exakt, precis.
Så 27 kilometer där.
Men ändå bra, det kom upp i 85 km på veckan och ett simpass också.
Och sedan, distans igår och idag körde vi ett jätteroligt pass.
– Det hade du hunnit med ett. – Ja, precis.
Vi var på Nordic Wellness idag.
Det blåste lite och regnade lite och snöade lite.
Det var inte jätteinspirerande att springa ut där så vi körde på löpand.
Du fick med mig Emil Nilsson och Anna körde sitt, hon har ju helt galna pass nu, 24×500 på löpandet.
Hon hade fyra kvar när vi gick, då hade vi joggat ner och var klara.
– Det är så hemskt. – Vi körde då 3×1 kilometer.
– Och vi landade en på 3.34. – Och sprang in med samma fart.
Han tycker det är skönt.
Han joggar.
Det var ganska jobbigt.
Tittar på den och bara ”Nin puls är god”.
Han börjar göra såna här trick på löpande.
Spring baklänges och sånt.
Han kämpar också på ganska bra.
Och sen då 4×500.
Så 3×1 och 4×500.
500an körde vi 329.
Det är väl ett bra pass inför helgen tänker jag.
Ja, precis. 329-fart är ju faktiskt mitt pers på 3000.
Det var faktiskt mitt pers på 3000.
Ja, det ska vi snacka om sen också.
Det är roligt.
Det blev väl 1027? Ja, det blev det.
Så att, nej men det var ju supertrevligt pers faktiskt.
Och lagom långt.
Jag var inte avundsjuk på Anna när jag kollade på henne.
Hon hade hur många som helst halv när vi var färdiga.
Så att, en bra vecka.
Måste jag säga.
Sen får vi se hur förberedd man är på att springa 3000 i hallen.
Jag tror aldrig man är förberedd på att springa 3000 i hallen.
– Tror du inte det? – Nej fy, det är fruktansvärt.
– Det är inte så att man ofta tränar specifikt för 3000.
– Nej, inte i vår ålder.
– Faktiskt tänkte jag med det.
– Nej, men kanske inte i vårt fokus ändå.
– Men det ska bli roligt faktiskt, för alldeles strax har vi med oss en av våra depter, Moa.
– Hon kommer ner en sväng och ska springa 3000 meter på lördag.
– Hon gjorde sitt… – Hon gjorde det flera gånger i tiden.
Ja, och jag skickade ut henne på, vi hade en liten konversation här i helgen.
Där hon skrev ”Är ni sugen på den här 3000?”
Och jag sa ”bra, för då vet jag vad du ska springa för pass Arnu”
”För att testa dig litegrann, ett kanonbra testpass inför 3000.”
Men hon gick ut lite hårt på passet.
Hon gjorde passet kanonbra.
Men det blev nog jättejobbigt beslutet.
– Nu ringer hon. – Det ska vi höra alldeles strax nu.
Nu tror jag att de hittar på mig, men de ringer faktiskt nu.
Vet du varför, Fredrik?
Nej, berätta.
Absolut bäst att vara coach.
Det har jag sagt tidigare, man kan dela ut pass som man absolut inte hade gjort själv.
Alltså, är det någon som gör det?
Ja, precis.
Man kan göra det hur galet som helst.
Precis, man kan skriva var som helst. Adepten kommer att vara ”Okej, jag gör det”.
Men det är det vi vill säga. Skitkul att ha med dig igen, Moaar.
Det var jättekul att vara med.
Det roliga är att Moa, du har varit med, jag vet knappt hur många veckor sen det var nu.
Kan det vara 7-8 veckor sen du var med?
Jag tror det är 7 veckor sedan.
Ja, just det.
Och då skulle vi dra igång med träningsprogrammet.
Och tanken var kanske inte att det skulle nå Subbe 40 inom 12 veckor när man har rätt verktyg och en bra upptrappning.
Så jag vill fråga dig då, hur har det gått?
Hur har det varit att träna enligt scheman på den här sidan av året dessutom?
Det har gått jättebra.
Jag kom tillbaka efter att vi hade haft januari-helvete med en massa sjukdomar.
Det var ganska dålig form.
Sen dess har vi smögit igång det lite försiktigt.
Sen har jag haft sju veckor med jättebra kontinuitet.
Och betat av passen.
Det var en vecka jag åkte skidor, men då fick jag ändå ihop ganska bra den veckan.
Så ja, jag har varit frisk. Var det det? Helt ulikt.
Och kroppen känns fräsch, så det känns verkligen som att det går åt rätt håll.
Ja, det är roligt. Jag och Fredrik pratade om just styrkor och svagheter.
Jag vet att du hade sagt ganska tidigt, eller så har man kanske också, som vi lyssnade på resultaten,
kommer kanske mer från en speedster-profil, med väldigt bra fart.
Men lite svårt att få utväxling på det på de längre sträckorna.
Sen vill man aldrig som coach dra slutsatser och direkt kasta in någon.
Då ska vi direkt träna där.
Vi testade några pass första veckan, men ganska snabbt insåg vi att det stämmer ganska bra.
Profilen var ju ganska spot on.
Jag tycker även att dina beskrivningar av passen, de här lite längre intervallerna.
Det är ett helt annat helvete än att springa 400.
Vad tycker du själv Moa? Nu har du kört lite, några lite längre tempopass, lite 2000 och sånt.
Hur har det känts att gå in i den här zonen där du vet att här borde jag träna och nu gör jag det också?
Det har varit jättekul och det känns roligt att få passen.
Det är väldigt kul att bara beta av dem.
Sen har vi ändå kommit upp i ganska många veckor med två kvalitetspass.
Vilket jag var lite orolig för att jag inte skulle fixa.
Men det har känts jättebra.
Och det är väl för att passen har varit lagom hårda.
Och att jag fått fartangivelser.
För annars hade jag antagligen gått för hårt.
Så det har ju varit väldigt bra.
Och rent mentalt, det är ju som du säger, de här 400-ingarna med ståvrila.
Då känns det ju som att jag kan köra hur många som helst och snabbt.
Men det är de där passen när…
De värsta passen är ju tempo-passen utan någon vila alls.
Där det bara är progressivt.
Man vet att nu är det jobbigt och så ska det bli ännu jobbigare.
Man får inte vila någonting.
De är tuffa mentalt.
Plus att jag har kört dem ganska ofta på band.
Det är ju utmanande.
Men jobbvila som jag innan har tyckt också varit ganska mentalt utmanande.
De känns ju plötsligt ganska sköna nu.
För då får jag ändå vila lite grann. Så det har varit jättebra.
Och jag tror verkligen att det här med att inte köra ståvila blir nog en nyckel för mig.
Ja, men jag och Fredrik har snackat en del om det där. Just att vissa pass är skitbra att köra ståvila.
Man vill få upp mycket fart eller så där liksom.
Men vissa pass, det kanske också var man ligger i träningsperioden och så där.
Men vi har ju kört mycket joggvila i senaste åren och bytt ut en del ståvila.
De i vår klubb kör väldigt mycket.
Jag tror det är väldigt individuellt.
Men jag tror det är kul att följa Moa på passen.
Du har väldigt livfulla beskrivningar av dem.
Även fast man är coach på distans.
Man får en väldigt tydlig känsla av…
Man kan alltid titta på hur passet blev.
Men det säger ofta inte så mycket om man inte vet.
Det här var ett helvete.
Jag prövde mentalt gå igenom A, B och C innan.
Så inser man både så här, jämen bra, för då tränar vi på det som vi behöver träna på.
Men kanske också så här, vi ska nog inte lägga fyra sådana pass i rad.
För då är det nog tack och adjö.
Ja, men det är väl lite så. Det handlar ju lite om, man har ju en profil.
Du och jag har ungefär samma typ av profil.
Vi gillar fart, vi tycker det är kul.
Sen ska man ju träna på det som man inte är så bra på kanske.
Men det är en balansgrund också mellan att vara motiverad och tycka saker är kul.
Exakt.
Så den kombinationen, har ni hittat den Moa tycker du?
Ja men just det skrev ju du till mig Simon att det var en sån här
”Ja vi är helt urens om att jag behöver nog liksom nöta lite längre tröskelintervaller och sådär”
Men man ska ju inte glömma bort att träna på det man är bra på liksom.
Och så slängde han in, vad var det? 12×400 eller någonting.
Med skovila.
Det kändes bra, fysiket.
Ja men det var ju, jag tycker det är just spottom för det är samma erfarenhet jag har haft från att ha haft tränare och sådär.
Blir det för långa, framförallt vi som inte är ritlöpare men beter oss om det.
Att vi vill liksom maxa ut så mycket som möjligt i den tiden och sådär vi har.
Så liksom hade man bara fått sådant tio pass i år där man känner ”gud nu kommer inte sånt här igen”.
Det är minst lika viktigt tycker jag bara och det som du var inne på Fredrik.
Det gillar jag med typ LG-passen också att det är mycket som händer under ett pass.
Det är det som Moa vinner på.
Så får hon 25 minuter tempo.
Då vet man om redan man grinner.
”Detta kommer ju vara för jävligt efter femte, sjätte, sjunde minuten.”
Det är fullt monotont hela vägen.
Så dem kan man inte ha fyra gånger i rad.
För då kommer man ju aldrig mer att springa.
Då kommer det bara att lägga ner.
Precis, en stor del av lönningen är att vara motiverad och vilja träna.
Så det gäller att hitta kombinationen.
Det är kul att ni har gjort. Är det roligt?
Ja, verkligen. Det har varit jätteroliga pass.
De här passen med joggvila och långa intervaller som slutar på ungefär tio kilometer.
De är också roliga för då får man ju liksom ”ja, det blev en ganska bra tid på milen ändå”.
Då blir man lite peppad av det.
Man får in extra volym i den där joggvilan som jag tycker har varit bra för mig.
Vi har kört en hel del som man säger ”shit, det här var ju en bra mil”.
Man kan vara bortgående, man lurar sig in i någon form av trygghet.
Du summerar det sen så får du en rätt bra tid.
Du tänker inte på det under passet riktigt.
Jag minns faktiskt inte exakt vad passet var.
Men jag tror du hade en milpassning på 43 minuter.
Någonstans däromkring.
Det är ju tre minuter ner till målet på en rak.
Det hade varit en bra miltid här och nu om den hade varit rak.
Just för att få en intervallform, för volymen.
Jag gillar dem. Sen ska man ta dem lite grann med, inte för ofta.
Men däremot är de väldigt nyttiga att göra att man kommer upp i den volymen
som är tävlingsdistansen, tycker jag, på en del intervaller.
Och nu inför helgen här, Moa. Det känns som att du har lite nerver, eller?
Hur reda är det tävlingsutbudet?
Det var ju tur att jag hade anmält mig innan jag gjorde det här passet som jag gjorde idag.
Annars vet jag inte om jag hade gjort det.
Jag anmälde mig på förmiddagen.
Jag har ju sprungit koppertest på träning själv.
Men jag har ju aldrig tävlat.
Så det känns ju bra att det blir ett PB om jag bara tar mig i mål.
Det ska vi se till att du gör.
Vi kommer att heja dig.
Och sen har jag ju aldrig sprungit inomhus på banan.
Jag skrev det till Mo, jag hjälper dig att hålla koll.
Gick du ut hårdstad på platset utomhus så kan jag säga att det finns en risk att man har lite övambitiöst på första 180 meterna.
Men det roliga var att Mo hade haft en del dagar, dels var det ny inför helgen så hon sugit köra på en klassisk 8a i Göteborg på Skat i år.
Så jag blev överlycklig när hon skrev ”3 000, jag kör det”.
Då frågade jag vilket passbord jag kör inför det.
Då kom det här ”ska vi ta det?”.
Det finns ett jättebra pass, det här är ett tips till alla.
Efter att ni hört Moa berätta det så kommer ni aldrig vilja springa det.
Det är ett jättebra testpass för 3 000 meter.
Då springer man 4 gånger 1 000 i tänkt 3 000 meter.
Det är ett jättebra testpass för 3000 meter. Då springer man 4×1000 i tänkt 3000 meters fart.
Med 90 sekunder att stå vid emellan.
Det är ett…
Alltså…
Det…
Jag kan säga, springer man den ungefär helt rakt.
Alltså alla tusingarna i ungefär samma fart.
Då får man en jättebra indikation på vad man kan göra på en rak 3000.
Så…
Må du… Jag hade ju lite så dialog.
Men vad tror vi liksom…
Du trodde du skrev 11.30. Är det för aggressivt? Är det mer 11.45 på tävlingen?
Vi dividerade lite och sa ”men testa, gå ut i 350-355 på passet, se hur det känns första tusingen”.
Sen var det jätteroligt att få återkopplingar från passet. Hur gick passet med er?
Jag sprang dem inte jämt.
Jag kände efter typ 20 meter, shit vad fort det går.
Det här går alldeles för fort, jag måste sakta ner.
Och så var det liksom, plötsligt hade jag sprungit 300 meter och det var ju liksom redan kört.
Så första kilometern, jag försökte ändå dra ner lite grann, men ja.
Första kilometern gick ju på 3,41.
– Alltså, det är så bra.
– Och då var jag trött efter den kilometern.
Alltså bara en sån här, ja men 90 sekunder ståvila, ja men det är gött, det gillar jag ju.
Så då kändes det ändå okej. Men redan efter halva andra så kändes det som att jag ville bryta och ångrade mig.
Och den gick ju på 3,46.
Så jag tänkte, det här kommer ju inte att hålla, jag fattar ju det.
Men nu får jag bara försöka hålla ihop det så mycket som det går.
Och på tredje kilometern så…
Ja, vad fan då var det?
Det var då jag kände att jag ville gråta bara.
Det var…
Jag fick typ ångest.
Och den gick vi på 3.52, men då tänkte jag ändå ”men okej, håller jag bara ihop sista nu?”
Så blir det okej.
Men sista, då väggade jag liksom.
Då hade jag mjölksyra i hela kroppen.
Och jag fick bara kämpa, kämpa, kämpa och håll mig springandes.
Och den kom i mål på 3.59 eller någonting tror jag.
Så det blev ju ändå bra fart, men det var ju ett misslyckande av uppgiften.
Det kan man ju säga.
Det var jättegoda otydliga instruktioner faktiskt.
Nej, det var inte det.
Jag bara går ut i tre foten, ser hur det känns.
Men fantastiskt bra jobbat, Noah.
Det är ett roligt pass om man börjar lite lugnare på första.
Det är ju så, man vill köra de här passen som bostadens självförtroende.
Sådana tävlingsveckan.
Men jag är ändå sjukt imponerad.
Det är imponerande. Det är jättesvaget hos mig.
Går jag ut för hårt, då kliver jag av direkt.
Jag fixar inte det.
Just som du säger, och jag tror många av oss känner igen det här.
Man kommer iväg och det går för fort.
Och så försöker man anpassa.
Men det är någonting i kroppen.
Har man väl sprungit mer än 30-40 sekunder i fart?
Det är jättesvårt att backa hem den igen.
Men sjukt imponerande att du genomförde hela passet.
Jättebra genomfört, även fast du öppnade för hårt.
Det ska bli jättekul att få se dig på 3000 i helgen.
Vi ska försöka hjälpa dig att inte dra iväg för hårt.
Röka av!
Ni måste hjälpa mig.
Ja, vi kommer att hjälpa dig.
Dagens avsnitt pratade vi om svaghet och styrkor.
Har du någonting att bidra med där?
Vad är dina topp tre styrkor inom löpning? Vad tycker du själv?
Mina styrkor?
Jo, men jag är disciplinerad.
Det är en styrka.
Jag jobbar i de här passen nu.
Jag tänker inte så mycket.
Så det är ju absolut en styrka.
Och sen är det det vi har varit inne på, att jag är ganska snabb.
Och återhämtar mig snabbt.
Så jag är i ganska bra kondition.
Vad säger man, VO2 max får jag alltid bättre än vad jag får på uthållighetsbiten.
Den trea och tredje styrkan vet jag inte.
-Det var trea, absolut. -Det var det inte.
-Nej, jag tror inte det. -Så lång karaktär.
Och tvärtom, nackdelen eller svagheten är uthålligheten.
Alltså höga farter länge.
Det tycker jag är tufft. Att ligga i tröskel länge, det mår jag inte bra av.
Nej.
Men jag tycker det är en bra analys.
Det roliga var att just när man kan få Moas profil, vilket jag tror många kan känna igen sig i,
att det är ganska…
Öppnar man lite, som idag på passet, då blir det väldigt svårt att hålla ihop det.
Men det finns en väldigt stor naturlig drivkraft i att öppna i den farten.
För farten är inga problem, utan det är just att hålla ut.
Så skickade vi direkt efteråt. Jag sa ”kanonbra jobbat sånt”.
Jag tror till tävlingen att vi ska satsa på en progressiv löpning.
Och då skrev Moa ”yes, jag instämmer till 100%”.
För jag tror just med den profilen som Moa har med att det är inga problem med farten.
Men lite mer problem med uthålligheten.
Det är en jättemöjlighet.
Ja, exakt.
Sista tre varven kan du bara så här…
Nu ska vi plocka placeringar.
Det är den profil de flesta elitlöparna vill ha.
Att ha en kick.
Även inom längdskidåkning är de livsfarliga, de som har den här starka avslutningen.
Du och jag Moa, vi har den. Vi ska bara åka genom lilla 2500 meter först.
Ja fy fan. Det är skräckblandad förtjustning, men det ska bli jättekul.
Ja, det kommer bli skitkul.
Ja grymt, det var jättekul. Vi fick en liten update från dig.
Vi kommer ju snacka lite grann om loppet nästa vecka, jag och Fredrik.
Så får vi ge en liten race report även för din.
-Grymt! -Det blir grymt!
-Ha en trevlig kväll, Mio! -Detsamma!
-Hej då! -Vi ses på lördag!
-Hej då! -Hej då!
Åh, jag vet inte om jag blev mer taggad eller mindre taggad efter att man pratade med…
Helt plötsligt började man inse att man skulle smänga 3 000 i helgen.
-Ja, precis. -Det var länge sedan.
-Det är långt tills dess. -Ja, det är det.
-Nu vet vi vad jag tycker vi gör nu. -Ja.
-En drink. -Ja, det tar vi.
[Musik]
– Grymt! Nu sitter vi här efter intervjun med Moa och är lite små och nervösa själv.
Varför är vi inför 3000-tävlingen? – Det är faktiskt precis det jag har känt.
– Det märkte jag av hennes nervositet också, efter hennes pass.
– Jag vet inte hur det är för dig Fredrik, men för mig är det väldigt mycket berg- och dalbanan.
Att en del av mig glömmer bort det en dag.
Jag älskar känslorna av att dra iväg på den inomhushallen.
Det är trångt, man trillar nästan.
Men det går ändå snabbt.
Jag älskar intimiteten, att det är så många som hejar.
Det är korta varv, jättekorta, inte ens 200 meter.
Jättemånga.
Hur många blir det?
Ja, 10 varv blir ju 2…
Nej, 10 varv blir ju 1800.
17 varv var jobbigt.
Ja, det låter rimligt.
17 varv?
Ja.
Det låter rimligt.
16, nånting.
Skitjobbigt att räkna alltså.
Men det känns kul.
Den andra delen som inte känns rolig är när man tänker på hur snabbt vi ska springa.
Då känns det inte alls kul tycker jag längre.
Det känns inte alls roligt faktiskt.
Jag tänkte på det passet idag också när vi sprang.
– 500? – 500, ja.
”Detta är min 3000-fart.”
”Mm, mm, men lite, lite snabbare.”
”Jag ska bara göra sex gånger det här.”
– Usch. – Utan att vila.
– Men Fredrik, det är inte här vi ska börja. – Nej, vi ska inte börja här.
Vi ska börja och prata om det här med styrka och svaghet.
Vi kan börja med drinken.
– Ja, jag höll på att säga det. – Den är jättegod.
Den här är en drink som heter ”The Balanced Mind”.
”Mind”. Bara namnet som AI har hittat.
Den är skapat för att påminna oss om vikten av balans
och hitta sin styrka inom löpning genom att hantera prestationsångest.
Den här är också från AI. Jäkla bra.
Ginnen ger en klassisk och robust smak,
medan vermutten ger en mjukare och mer balanserad smakprofil.
Citronjuicen ger en frisk syrlighet och pija upp
Honungssirapen ger en söttma som balanserar upp syrligheten och ger en mjukare smakupplevelse.
En riktigt god och uppfriskande cocktail att njuta av samtidigt som man reflekterar över sin löpning
och fokuserar på att hitta sin inre styrka.
– Alltså Fredrik, jag vet inte vad som är bäst, storin eller drinken?
– Jag tycker drinken. – Det tycker jag också.
Men storin får tre av fem. – Absolut, jag gillar det här.
Det är ett hett tips. Vill ni ha en drink som är helt unik, som har en helt unik beskrivning,
in på AI, bara beskriv tillfället varför ni ska dricka den och be om allt.
Man har inte kommit hela vägen, man bara går in på Google, googlar AI,
och så kastar in drinken, du vill ha en drink och sen kommer den bara.
Ja, kommer den med posten.
Så, The Balanced Mind.
Receptet, 6cl gin, 3cl varmut,
1,5cl färskpressad citronjuice och 1cl honungssirap.
Det är jättegod.
Det är ju lite som en…
Jag vet inte ens vad jag ska säga.
En variant av nåt.
Det är en jättegod. Ganska unik smak faktiskt.
Ja, det tycker jag faktiskt.
En del av mig är typ som en lite grann gin-sour hållet.
Men det är någonting med varmuttor och honungssirapen som gör den sjukt trevlig.
Jättejättebra, tyckte jag.
Den ska ni välja att få ner.
Och styrka.
Men du, på tal om styrka, Simon.
Jag känner att det här kan gå vilket torsdag som helst.
Vi har förberett dig lite på detta innan.
Att göra någon form av identifiering.
Vi vet ju ungefär vad vi har för svaghet och styrka.
Men det här var kul.
Om du får sätta ett till sju på de här.
Det här är sju stycken i olika fysiska skivor.
Det är det magiska antalet.
För er som lyssnar, när Fredrik säger ”jag förberedde dig innan”
så har det 17 av 17 idag.
Fredrik skickade.
Det är tidigt kan jag säga.
Jag är jättenöjd.
Har du satt poäng på dem?
Nej.
Vi har sju stycken olika fysiska styrkor.
Den första är uthållighet.
Den andra är snabbhet.
Vi har fysisk styrka, muskulär styrka.
The rock.
Vi har rörlighet.
Vi har löpstil.
Och vi har förmågan att hantera olika underlag, eller miljöer kan man säga.
Och sen har vi den sista då, löpteknik.
Om vi börjar nerifrån löptekniken, Simon.
Den har du ju jobbat med fram och tillbaka.
Ett är skitdåligt va?
Ett är jättekass.
Det behöver inte vara kass.
Det är sämre än skyan.
Du kan vara bra på allt.
En skya är toppstyrka.
Du får bara sätta skyan en gång.
Ja, ja, ja.
Så du måste liksom fördela dem.
Ja, då blir det ju jättemycket svårare.
Men löpteknik.
Jag skulle säga att jag…
Nej, jag ska inte säga att jag… just det, men nu ska jag inte jämföra mig med andra.
Utifrån mig själv då, ja.
Exakt.
Nej, men då skulle jag sätta
undermedel. Kanske en tvåa, skulle jag säga.
Det är liksom…
Det är inte superviktigt exakt
vad du sätter, men du får förklara lite.
Du känner att du inte riktigt har
-Nämen… -Var löpteknik, eller?
-Förr hade jag nog det. -Du hade det förr?
Ja, det skulle jag nog säga. Jag tror såhär 2014, 2015.
Jag skulle säga såhär, när jag kommer upp i fart, tror jag ändå att folk skulle säga
”Ja men, det är väl ett bra steg liksom.”
Men när jag lufsar runt så är det precis som med alla andra.
-Är det din kadens? -Det ser man bara.
”Gud, kolla där! Jävlar, jag har aldrig sett en sån.”
Eller jo, det kanske de kan säga.
Det är nog lite med kadens och lufs och att man var lite spänstigare när man var yngre.
Och även bättre fysiskt muskulärt tränad såklart.
Jag tror bara så.
Ja, kadens och lite sånt.
Men jag flyter bara in i mängden.
Det är ingen supersvaghet så.
Men den är lite mellanbörd.
Vi var iväg och gjorde en analys också.
Och där var det några saker som du skulle jobba med.
Kadens var en av dem.
Det har varit skitsvårt. Jag har sagt det till Robin också.
Jag tycker att jag brukar vara så ”nu gör jag detta, jag ska göra det här”.
Det har jag försökt, det har varit så svårt att komma upp i rätt kadens.
Det var som Robin har sagt, inga problem när jag kör kvalitet.
Då kommer jag upp i det automatiskt.
Men jag och distans har jag haft jättesvårt för.
Är det någonting som du jobbar med aktivt och tänker på?
Jag ska säga att de första fyra veckorna jag har försökt,
jag har över tid lyssnat på metronom på Spotify,
som bara slår i rätt,
och jag slår på spellistor.
Jag håller på med musik tidigare,
men jag tycker att jag är hygglig,
rytmisk, musikalisk,
det har väl att göra med min strukturerade hjärna.
Fy fassen, jag hoppas inte någon filmade mig.
Det är det vidrigaste jag sett.
När man försöker steppa.
Tänker att du är 10 000 pars på leading-loppet.
Och du försöker undvika att trampa någon på hälarna.
Så solit fast jag sprang helt själv.
För att jag försökte hitta rätt rytm.
Det var inte alls vackert.
Så jag har slutat med det.
Jag jobbar inte alls på det nu.
Men jag ska göra det snart.
Generellt, gällande din löpteknik.
Jag vet att du har gjort om.
Du la om steget.
I något år.
Och landade mer på framfot.
Ja, det hade jag att jag hade löparknä.
Då läste jag på och sånt.
Vissa har fått hjälp.
Det är inte så att det är bevisat.
För vanliga motionärer att det är bättre att springa på framfoten.
Kommer du upp i sprint så är det typ…
Där sitter spiken också.
Sen när man har tvåmeterslopp, är det ingen som springer på hallen.
Det går liksom inte.
Där måste du ha lite ibel.
Men därmed till och med på maraton, det är många som springer på hallen.
Men jag har funderat på det med löpteknik.
Borde man…
Vi springer ganska mycket, vi springer 7-10 mil i veckan.
Finns det en finess för oss att gå någon skolas på löpteknik?
Jag får frågan ganska många gånger med folk som ska börja springa.
Ofta ligger fokuset där direkt, vilken teknik man har.
Men den kommer kanske ganska sent in när man har börjat springa ganska mycket
och kanske pressar tid och så vidare. Men frågan är, hade det varit vettigt för oss att göra det?
– Jag ska säga exakt vad jag tycker. Jag kan inte linda in det här.
Jag tycker precis som du Fredrik, jag tror att det är alldeles för många som…
Nu låter det som att jag tycker löpcoach gör det, det tycker jag inte.
Jag tycker att det har blivit bättre. Förr, kan jag säga så här, när jag började springa
Jag tyckte det fanns en tendens i att folk, antingen som var egna coacher eller anställda på ställen där man kan springa sånt.
Det är det första man börjar prata om, om man skulle sälja på löpteknik.
Alla vi vet, precis som du Sofie, när du börjar springa är det det sista du behöver tänka på.
Du behöver tänka på att komma ut kontinuerligt, inte springa för fort.
För att alliera lite så tycker jag att löpteknik är det sista du behöver tänka på som nybörjare.
Däremot är din fråga mycket mer relevant kopplat till oss.
Där vi sliter och kör såhär.
Ja men vad går gränsen?
Jag skulle säga lite såhär löpskolingsövningar.
Jag tror faktiskt vi hade mått bra av det.
Jag kör mina gubbeövningar innan jag kör kvalitet.
Och där är ju, en del av dem är lite åt löpskolingshållet.
Men inte hela vägen.
Tittar man på hur många de har som är duktiga på det.
När vi dyker upp på marken.
Jag vet inte ens vad de heter, men sådana dynamiska…
Mo Farah gör det, så jag gör också.
Så man drar upp benen upp till knäna.
Men däremot, de som är duktiga på psykiatr,
det är någon stycken i Göta, i vår klubb,
som gör de här stora gylet, som den heter.
Det är ens ingen man kan göra.
Man har gjort det vid ensamhet någon gång.
Ett höstat hyggal.
Men här ser man att de gör lite löpskolaövningar.
Det känns som en jäkligt bra rutin,
framförallt inför tuffa pass.
Så jag tycker att vi fuskar ändå till oss dem ibland.
Kanske några strides eller backsprint.
Tycker att man får lite på köpet där.
Vi växlar ju kanske ut på ett annat sätt.
Men svaret är, jag tror det är som styrketräning och allt annat.
Vi hade mått bra av det, men vi skiter i det.
– Ja, okej. – Långt fram.
– Vi är skitdåliga på löpteknik och vi kommer inte att utveckla det.
– Nej, helt rätt. – Helt rätt, Erik.
– Jag har ju för övrigt nästan ett helt perfekt löpsteg.
– Det har vi tyvärr fått konstaterat. – Så jag var utfungande sätter ganska högt på denna.
– Det har vi tyvärr fått konstaterat. – Så okej, men då går vi vidare.
Om vi då har förmågan att hantera olika underlag, som att springa i backar,
som gris, på snö i Köpenhamn.
– Vad tycker du där? – Det känns ju jobbigt.
– Hur du springer rakt och platt. – Just nu säger jag så här,
om jag ska springa på en bra tid, tror jag att jag får bra utväxling på platt.
Så träng SM, det är som att känna ”oh, där har jag möjlighet att finna”.
Nej, men däremot kan jag säga så här, i ett tävlingssammanhang så tror jag att jag får ut mer än majoriteten i ett startfält om det inte är platt.
Det tror jag. Prinsens minne, typ exempelvis. Jag vet när jag ska trycka till, jag tänker alldeles för mycket på detta.
Samma sak på Lerjöksloppet.
Så fort vi rundar hörnan ska jag bara trycka skiten ur den lilla ungen.
Och så ”BLA” gjorde det.
Var det jag som gjorde det?
Han är med i Göta nu så han är jättesnabb.
Men jag lever på den ändå.
Jag tror även när man har sprungit med brödroster, Hildesborgsloppet och sånt.
Jag tänker så himla mycket på när ska jag trycka till?
”När ska jag göra detta?” ”När ska jag sänka fart?”
– Det är ju mer möjligheter att påverka loppet.
– Ja, exakt.
För dina aktier är ju helt flack.
Då är det så att ”ja, nu måste jag gå på min egen förmåga”.
– Så egentligen är hallen jättedålig för dig.
För där är det trångt. Du kan inte springa förbi så mycket.
Och där är det platt. Fast det är kurvor och sånt.
– Ja, precis.
Jag tror det beror på distans kanske.
10 km tror jag att jag, ur tävlingssammanhanget,
om vi inte tänker tider, så får jag ut mycket av
om underlaget inte är optimalt.
Så tror jag, jämfört med de andra som tävlar.
Så att, för svar på din fråga
1 till 7 då Fredrik, skulle du sätta en 5 där?
Lite högre än det jag har, men styrka.
Superbra.
Okej, den här är ju
nästan lik
själva löptekniken.
Löpstil, alltså det är
lite så här, hur effektiv
och ekonomisk rörelse
har du liksom i dina
steg och så vidare? Är det någonting du jobbar med?
Jo, det skulle jag säga ändå.
Det är inte så att jag tränar på det.
Men jag tycker, vi pratade om det här tidigare,
men det var ett av de mest konkreta, bästa handfasta tipsen jag fick av Christian Munt.
När han coachade mig.
Det var 10 000 på banan, tror jag, så jag skulle springa.
Då gick vi igenom scenarion innan.
Hon slog ganska blåsigt.
Då sa han, eller han skrev till mig,
”Jag tror jag gjorde 35,50 på den 10 000.”
Jag hamnade helt själv, sprang hela helgen själv. Det var skitkul.
Men då sa han så här, ”När det blir jobbigt, för det kommer det att bli, det vet vi om,
och om du känner att du inte riktigt har dagen, du är ett enda du bara säger,
du vet, alla vet.”
Så sa han, ”ett handfast tips, då vill jag att du fokuserar på varenda grej du kan,
som inte gör ont, och som du kan påverka, som du kan göra rätt.
Hur din armpendling är, hur du håller uppe din löpteknik, upp med knäna,
Allt sånt där.
Det tänker jag skitofta på när man springer. Framförallt på tävling.
Eller när vi har sprungit sådant.
”Typ 60 minuter i 4-fartsomtröskel.”
När man passerar milen och inte har dagen.
Det är så lätt att bara gå till att det är hemskt.
Det är inte så konstigt.
Det är det.
Men det enda jag tänker då är upprätthållning,
armpendling, inte börja kränga, andas på rätt sätt och allt det där.
Så jag tänker nu väldigt mycket på det under tuffa pass.
Jag tror framförallt på tävling att man har stor nytta av det.
Så ingenting jag tränar på, men däremot så skulle jag säga att jag är helt okej på det.
En fyra i alla fall.
– Underhålla hjärnan lite på att tänka på de sakerna när det är jobbigt.
– Ja, och det kan ändå, jag tycker att i slutändan, tror jag definitivt, har du en tuff dag,
har du en dålig dag är det skitsamma, då kan du bara kliva av.
Men har du en tuff dag så tror jag säkert att det kan göra…
Fan, se på, om jag springer om 10 000, det kan säkert göra 10 sekunder på en slut tid.
Att jag har liksom hållit mig fokuserad.
Och det är du glad för det. – Jättebra tips.
Att påverka det du kan i något sätt.
Super. Okej, då kommer vi till…
Jag har satt en etta på denna.
Och det är rörlighet.
Rörlighet i benen och höfter. Det är viktigt för att ha en bra löpsstil.
Och minska risken för skador.
Det är dåligt, dåligt tror jag.
Vi delar nog det.
Men Fredrik, vad tänker du där?
Vill du inte ens bli bättre?
Jo, det vill jag.
Men det är så jävla tråkigt.
Vad tror du?
Jag tror vi är en yoga-förlöpare.
Alltså bara gå in i en sån varmt rum och stretcha.
Alltså det borde vi göra.
Det är ju inte forever run, Fredrik.
Det är en jävla…
Det är ingen marknadsfördelning som har jobbat med den.
Yoga-förlöpare?
Jag skulle aldrig, aldrig.
Jag känner ibland att fan vad dumma vi är.
Ja, jag vet.
Det är väldigt dumt.
Vi lägger så mycket tid på löpning och vi tränar flera timmar om dagen tänkte jag säga.
Det gör vi ju.
Och så om vi bara hade lagt 20 minuter i veckan.
Tänk om någon skulle kalla dig så.
Du skulle vara med på det här pers-promilen-passet.
Ja, va?
Vad är det för intervall då?
Är det för intervall?
Nej, men det är typ på gymmet.
Ja, men väl på löpan?
Nej, nej, nej.
Vi ska in och jogga.
Det kommer passa på mailen.
Ja, hade du gjort det då?
Ja, det kan jag garanterat.
Det har stått där i morgonlocken.
0600 när de öppnar.
Vi kör igång. Jogga för löpare. Kom igen.
Det är sjukt, för det är förmodligen så att det inte tar så lång tid.
Jag tror säkert man kommer vara nöjd efter att ”oh, det var jobbigt och det känns bra”.
Man behöver inte gå iväg på ett gym och göra yoga.
Men Fredrik, tänk, vi kan också springa en timme i ösregn och 12 sekundmeter.
Ja, vi väljer alltid det.
Inspirationsrundan.
Tittar man på dem som är riktigt duktiga, till exempel en som jag följer på Instagram, Barte Bob.
Han har ju en bra rörlighet.
Jag kan inte göra 1% av hans övningar.
Han är ju löpare, han tävlar för Luxemburg.
I medlemslaget, det är man ju bara om man springer ur Luxemburg.
Men han är ändå duktig.
Jag tyckte det var roligt för jag födde också mig att han har jättemycket bra tipsövningar.
Han gjorde en övning som vi också gör som uppvärmning.
Så jag bara ”Är det så den ska se ut?”
Alltså, shit ska benet, hela uppvägen uppe vid huvudet.
Min kommer upp till knäet.
Det är orimligt.
Han var ju sjukast.
Väldigt roligt, bra tips.
– Du sa fråget, faktiskt följa. – Berthebob.
– Följer honom? – Ja, roligt.
– Okej, vi går vidare från den där. – Ja, det gör vi. Etta.
– Vi kommer inte göra någonting åt det heller. – Nej, Gud nej.
– Vår styrka, Simon. Vår muskulära styrka. – Ja.
– Hur är det med den? – Snackar vi The Rock-styrka nu?
– Precis. – Fan, vad har jag för siffror kvar?
– Jag har redan förbrukat alla de frågorna. – Fyran och femman är borta,
– och tvåan är borta. – Ja, men trean.
– Och ettan är borta. – Ja, men då tar jag trean.
Jag tror nog egentligen att jag…
Inte så, jag är stark.
Men jag tror ändå att jag har lite styrka i kroppen.
Jag har tänkt på att
när jag var inne i maratonträning och sånt
att jag har, kanske för att man har styrkatränts för i världen
så att man har förhållandevis enkelt att bygga lite muskler.
Men det är under perioden där man pallar att göra det.
Eller som till backpass och sånt, det gör jag ju sällan nu längre.
Men du är ju oftast sliten i baksidan, du är svag i baksidan.
Jag tror att hela min kropp är svag. Jag fick ett ryck förra våren, sommaren, när jag skadade mig.
Då var jag uppe och körde fyra pass i veckan under sex veckor.
Du kände att det inte gav någonting?
Det gav jättemycket, men sen skulle jag börja springa igen.
Då kände jag, varför gör jag det här så jävla olönt?
Hur är det, Fredrik?
Jag skulle ändå säga att jag är hyfsat stark.
Jag har väl fått med mig det genetiskt på något sätt.
Jag har lätt bygg och muskler.
Styrkan i mina vader, de kan vara starka, men de håller inte så länge.
Jag behöver bli ännu starkare.
Så himla tragiskt.
Jag får ändå sätta ganska högt där, i alla fall en fyra eller femma.
När vi pratar styrka tänker jag ”biceps, vadå?”
Men det är nog mycket som småmuskler, höftbygare.
De tråkiga som inte syns.
Som du bara sitter och…
De sitter och förtvinar på jobbet.
Tyvärr.
De kanske man borde tänka lite på.
Sätesmuskeln och…
Vet du hur många steg jag hade då, Fredrik?
2000.
694.
Det är ju dels möjligt.
Jag blev till och med varumere. 694 steg hit.
Man kan ju inte stämma.
Eller innan jag kom hit.
Jag har ju inte varit ute i dag.
– Nej, vi har inte gjort ett skit. – Vi har ätit.
– Men du är stark, Simon. – Ja, jag är bra.
– Styrka, bitch 2025. – Ja, precis.
– Jag hoppar över ett år nu. Sitter två år framåt.
– Du, sen har vi två kvar. – Och nu kommer de.
– Nu kommer de som vi känner. – Jäklar.
– Det här är löpning. Snabbhet. – Ja.
– Snabbhet är ju viktigt. Särskilt på kortare distanser.
Hur är det med det? Vad gör du på en 200?
Nu gör jag nog inte 200.
Jo det är klart att man gör dem snabbt, men jag prövar att varma upp ordentligt.
Jag prövar en flygande start också.
Jag tror att jag fortfarande är ganska snabb.
Jag skulle säga en 6a.
Farten finns där absolut, men det märker jag att när vi har kört distans
så är jag inte sliten och kör mina strides.
Då känner jag att shit, det går ju fort.
Såhär, det känns bra.
Även avslut på vissa lopp.
Men däremot så kan jag märka att
några år sedan var jag väldigt snabb.
Nu bara med de här.
Kör inte och tappar lite?
Ja, absolut.
Men mycket mer kanske mentalt uthållig.
Det var den sista.
Så jag håller mig itte.
Men jag sätter fortfarande en sexa på fart.
Jag kan fortfarande, om jag vill,
skapa ut en 60-åring på 5000.
Jag gjorde inte det för två år sedan, men en dag kommer jag att göra det.
Du har också fart, Fredrik.
Ja, absolut.
Det är något som jag märkte ganska fort när jag började springa.
Jag har en fallenhet för det med farten.
Det rimmar ju inte riktigt utifrån vad jag har gjort på 1500 och 3000.
Det borde vara ganska mycket fart.
Men man lurar slett där.
Att det är nästan bara fart.
Men det är det inte.
Det är extremt mycket uthållighet också.
Så det är kombinationen.
Men lite som vi var inne på innan,
att ha den här fartprofilen är ju fördelaktigt
om du ska tävla.
Om du har någon kraft kvar
att kunna trycka på
det sista varvet, 400 meter kvar.
Du kan liksom kräma ut allting
och få en bra placering.
Det är inte alla som har.
Jag tänkte på det litegrann ur ett
elitperspektiv. Så tänkte jag på
just använda styrka och svaghet
När man vet sånt som Mo Farah.
Han har tatt alla medaljer som går på 5000, 10 000.
Det spelar ingen roll vad som händer fram till 9600.
Det spelar ingen som helst roll.
Låg han 1, 2 eller 3 så vann han allt i loppet.
Det spelar ingen som helst roll.
Sjukt intressant, har han haft jättesvårt att växa ut det på maraton.
Ska inte säga att han bara har kraschat, men alltså så, jättesvårt.
Jag tror ändå för oss dödliga motionärer, det är kul att kunna kryssa ut det här sista varvet.
Det är ju ändå, säger man vad man vill.
Men det är grymt att ha lite kick på slutet.
Tror jag ändå alla kan känna att bara…
Ja men det är liksom ett S i rockarmen att plocka fram där på slutet.
Om man har möjlighet.
Fy fan jag vet till och med när jag var snabb, på den tiden jag var snabb minns jag när jag skulle springa 1500.
Just nu har jag 1500 och 3000.
Det var jag i bra form, så då kunde man trycka på hårt.
Mellan 600 och 1000 meter så droppade man dem bakom.
Men kom man till att det var ett varv kvar och hade Martin Håkerlöf i ryggen.
Så är det bara tack och godnatt. Jag har inte en chans.
Och då är man ändå snabb.
Jag minns något år, vi skulle springa 1500.
Då hade jag Martin och en kille som hette Mattias.
Alltså en sån jävla kick de hade.
Jag visste om det här och bara ”jag måste bygga distansen nu”.
När vi kom upp mot 800 började jag trycka till.
Sen kommer det upp vid 1000 och jag bara ”jag har börjat bygga litegrann”.
Sen ringer de klockan, ett varv var.
Jag bara ”I got it” liksom.
Kommer runt på långraken.
Det är bara…
Du vet när man ser film, när man hör en hård av någonting komma bakifrån.
Man tittar bak i ögonen och tänker att de är för långt ifrån.
Så rundar man 200 meter och rundar med hörnan.
Då kan man börja se i vänstra hörnan.
Fan vad de kommer fort.
Så minns jag att jag kom ner.
Det här är helt sjukt. Vi är 100 meter kvar.
Det var min snabbaste 1500.
100 meter kvar.
Då kommer de upp jämn sedan mig.
De var tre sekunder före mig.
I mål.
Då sprang jag fort.
Jag hade 4.24 eller 4.23. Jag hade aldrig sett något liknande.
De kom med en sådan fart. De tittade inte ens på mig.
Det var som om det var något ordförandeskap på spel.
Jag bara ”Hallå, hallå”.
Det är så sjukt.
Då kände jag att det där vill man ju ha.
Men om vi nu tänker oss 3.000 istället.
Hur tänker du med det loppet?
Ska vi bara veta?
Jag tror att jag har outat min strategi tillräckligt många gånger vid det här laget.
Utan tvekan, styrka och svagheter, tänker jag då. Lite kort här nu på ett sånt lopp som 3000.
Min styrka är att jag kan springa den progressivt, men svagheten är att jag inte har den.
Förr hade jag kunnat vänta in sista 400 och bara ”ohh” mosa till det.
Kan jag inte riktigt nu längre, det funkar inte.
Så det är en jobbig insikt att veta att jag kommer behöva komma upp på 1800 meter i alla fall.
Och när det är 1200 kvar.
1200 eller 800, men även 800 tror jag är för kort som det är.
Senast vid 1200 meter så måste jag besluta, det är nu jag börjar öka farten.
För det är då jag kan börja hänga av folk.
För det är fortfarande så långt kvar så folk känner sig lite nervösa.
Men folk menar ju dig Fredrik.
De andra skiter i hycket.
Min strategi är 100%. Jag vill springa på 10,15.
Så jag vill ha första kilometer på…
Jag är ju lite som kontrollmän.
Jag vill springa på 3,27, 3,25 och sen all out på sista.
Det kan vara…
Förhoppningsvis är den 3,23 är jag skitnöjd.
Eller så går den på 3,18.
Eller så har jag kräffat långt innan dess.
Men jag tror inte det. Jag tror faktiskt att jag kommer landa ungefär.
Det är min gissning.
Men jag kommer behöva öka farten.
Det går inte sista 400. Jag har inte så mycket kräm i benen längre.
Det ska bli väldigt kul.
Det ska bli intressant.
Intressant är vad det ska bli.
Ja det blir.
Jag minns senast.
Det är lite rivalitet annars känner jag.
Ja, det är lite grann samma som med…
Där finns ingenting på spel.
Obeförandeskap.
Jo okej, sprint åt fan.
När jag sprang mot Paddy på DM då…
Då fanns det mycket på spel.
Då vill man crossa honom.
Om man sprang 5000 med Valbe eller 3000 med Emil.
Jag tycker det bara känns lite gött att ha någon på startlinjen.
Även om man känner många av de andra så är det så.
Det känns som ett trygghet att ha någon man tränar med på startlinjen.
Man vet om att om jag tar rygg här så antingen kraschar vi båda två.
Eller så håller vi. Oftast är vi ungefär i samma nivå.
Det är det som är fördel man vet när man har tränat med någon.
Man tar inte rygg på någon som man inte alls har koll på.
”Jag gick ut i 312-farten, jag hänger på, jag tror hur det funkar nu idag.”
Men här vet vi om att går du ut i den farten så kommer du att krascha.
Det tyckte jag var skönt, även när jag, Wahlberg och Emil sprang.
Det låter lite konstigt, men du vet nog Fredrik, när man farthåller
så kanske även om man farthåller precis på sin yttersta gräns i vad man klarar
”Det här var ju dumt att jag sa att jag skulle fartåla.”
Så det känns som att man har ett ansvar gentemot den andra personen.
Så att man kopplar bort lite av sin egen trötthet.
”Nej, nu har jag mission, jag har sagt att jag ska göra detta och då håller jag mig till det.”
Så tänker jag lite grann samma när man är hemma.
”Nu har vi sagt att vi ska springa på 10.15, det är pers med 12 sekunder för dig.”
Så.
För mig blir det, jag går in i en sån mission mode, det vet jag om.
Jag kompromissar aldrig med min första två tredjedelar av en gameplan.
Jag gör inte det.
Det är inte så att jag efter 800 bara ”jag drar”.
Utan väldigt så.
Nej, jag ska ha 327, jag ska ha 325.
Sen kan jag springa på vad jag vill, hur det känns.
Men de första 2000, jag kompromissar inte med dem.
Det blir en liten snuttefilt också att veta.
Men jag vet ju om att det är inte så att du är i en 950-form.
Du ligger också i ett väldigt tajt spann med mig.
Så jag vet inte om… Bra, då är vi tillsammans där i alla fall.
Så får man se vad som händer sista tissen.
Men det får liksom bli på förlåt.
– Uff! – Du blev väl lite nervös?
– Ja, precis. – Det var roligt. Var kul.
– Jag tror jag behöver en break. – Men du leder…
Först förut du leder. Du hade en kvar, väl?
– Ja, det har jag. Uthållighet. – Sky.
– Ja, precis. Där har jag satt tre.
– Tre tusen är inte så långt. – Nu vet ni…
– Tre tusen är inte så långt. – Nu vet ni vad som händer på sista tusningen.
Kampen slår till.
– Det ska bli kul. – Jag bryter.
Fredrik, nu ska vi ha en liten paus och sen ska vi vända bordet.
Det blir en liten lek snart.
Blir det? Kör vi!
Äntligen, Fredrik.
Så dags.
Som alla har väntat, om du inte minns.
– Ja. – Den slängde jag ihop i en handvändning.
Inte ens med hjälp av AID. – Inte.
– Tänkte jag det.
Men såhär Fredrik, vi har ju ett tema idag, styrka och svagheter.
Och vi har ju pratat om vår egen styrka och svaghet som är precis samma.
Och jag tänker såhär Fredrik, att jag har summerat tio påståenden till dig.
– Mm.
– Och då ska du få avgöra om det är en styrka eller en svaghet.
– Ja okej. – Det finns ett rätt och det finns ett fel.
Jag kommer börja väldigt lätt så att du blir uppvarmd i det här.
Jag kommer säga någonting och så kommer du säga ”Är det en styrka eller svaghet?”
Det är lätt va?
Ja, absolut. Hur lätt som helst.
Då börjar vi Fredrik. Nummer ett.
Att ständigt få kram på ett maraton. Är det en styrka eller en svaghet?
Ja, den var ganska lätt.
Jag tycker det är ganska mycket en svaghet.
Det är helt rätt, Fredrik.
Jag har börjat fatta det här.
Du har ett rätt, Fredrik. Mycket bra.
Okej, nummer två.
Att mentalt vika ner sig vid kilometer sex varje millopp.
Det känns som att du pratar om någon specifik…
Det kan vara en styrka.
Nej, det är inte bra.
Nej, jag försöker peppa dig inför dörrdagens lopp.
Har du hittat tio sådana för mig?
Nej, nu ska vi faktiskt lämna dig.
Eller det vet vi förvisso inte.
Okej Fredrik, nummer tre.
Att hellre välja ett hårt intervallpass än sexytime med sin partner.
Styrka eller svaghet?
Fy fan vilken styrka.
Så snabb det kommer bli.
Om du gör rätt prioriteringar hela tiden.
Älskling ska du… Nej.
Jag ska springa intervaller.
Jag ska springa intervaller på längs Basagatan.
Jag vet inte om det finns en…
Stockholm.
Det är någonstans, Basagatan.
Ja, det tycker jag också. Det beror på om det är som partner eller löpare.
Men här är vi bara löpare, Fredrik.
Okej, mycket bra. Nummer fyra nu, Fredrik.
Nu börjar det bli mer riktiga frågor.
Nu har vi mer haft lite så rolig uppvärmning här.
Att vara en progressiv löpare, styrka eller svaghet?
Ouff…
Att man blir tvingad att springa progressivt för att klara loppen är ju inte jättebra.
För i vissa lägen så kanske man missar ganska mycket tid på att man går ut för långsamt.
Och att man inte vågar spänna bågen.
Det är nog en svaghet att vara en progressiv löpare.
Det är en styrke.
Nej, men det är faktiskt rätt.
För den här funderade jag lite på också.
När kan det vara en styrke? Och när kan det vara en svaghet?
Jag tror precis som du att man kan tappa en del tid om man gör det ständigt.
Precis, det kan bli en falsk trygghet på något sätt.
Att man går ut lite långsamt.
Men Fredrik, på vilka distanser skulle du…
För du är ju egentligen en…
Du har ju en bra avslutning, men du vill ju ändå springa väldigt jämnt.
Om jag känner dig väl.
När skulle du vilja springa progressivt?
På 3000.
– Nej, nej. – Det var ett maraton, nu tvingades du göra det.
– Jag vet ju, jag ska försöka ta en rygg på lördag.
– Det ska gå ut stenhårt. – Vad fan är det då?
– Vad gör du? – 3,16.
– Kostar ju sitt diplom.
– Du har ju sprungit lite blandade lopp. – Ja det har jag.
– Alltså både upp och ner. – Ja det är jag.
– Din senaste, senaste 3-tusenare, du har 10,27.
Det var i Öster… Träderborg?
Varför fan gjorde jag den?
Träderborg kanske då?
Vi var i vägen.
Ja, just det.
Du hade paddyjujun som vi kallar den för.
En stabil öppning, långsam tvåa och sen tillbaka igen på trean.
Ja, men det känns nog bekant.
Nej, men…
Mm…
Ja…
Jag skulle kunna tänka mig att springa progressivt på lite längre distanser.
Och lite för att det inte är så blodigt att tappa tid.
Så 10K, 5K också kanske.
Halmarton och Marton, ja.
Där är man mer så här att man vill in i lunket ganska snabbt.
Vad fan ska det genomlida?
Vad är det jag ska genomlida? Är det detta?
Man vet inte vad som händer andra halvan heller.
Man kan få kramp och så vidare.
Så man vill hålla en jämn fart.
– De vill nog inte ha den.
”Är det passat halvan, nu ska vi bara öka.”
– Precis, nu ska vi bara ta in lite.
Sen 800 och lite kortare distanser.
Då är det nästan tvärtom.
– Det är som det är optimalt.
– Då ska du ju tappa på andra halvan.
Du ska vara så pass trött.
Du orkar inte hålla uppe farten.
Och det är ju en hemsk tanke, precis som du säger.
Och det leder till fråga nummer fem, Fredrik.
Styrka eller svaghet?
Att kunna öppna stenhårt.
Alltså, när du ställer frågan så, att kunna öppna stenhårt och klara av det,
ja då är det ju en styrka, såklart.
Men att öppna stenhårt och inte klara av det, då är det såklart en svaghet hela tiden, om du kan sköra.
Men jag förmodar att du ändå lyckas med lopp när du öppnar hårt.
Då är det en styrka att kunna öppna hårt och sätta skräck i din motståndare.
”Vad fan håller han på med?”
”De har aldrig hållit.”
Och så håller det ibland.
Så jag skulle säga att ha mod är en styrka.
Ja, absolut.
Att gå ut hårdare än alla andra är att ha mod.
Men det kan också vara dumdristigt.
När öppnade du stenhårt senast?
Jag har aldrig gjort det.
Nej! Jag tänkte på samma sak.
Senast jag minns att jag öppnade Stenhårt, det var på springtime 2017 när jag sprang med Elio till vagn.
Jag hade 326 på första.
Du låg längst framme i vagnet.
Jag bara ”Vad fan är alla andra?”
Jag vet när folk börjar springa om mig och säger ”Ligger vi sist nu?”
Jag bara ”Nej, vi har 3000 löpare bakom oss.”
Jag skulle aldrig få fram att öppna Stenhårt.
Vi har ju många kompisar som kan göra det och hålla.
Nej, jag får inte ihop det.
Ja, men Erik Alnervik och Anna Bjurman,
och det är många som bara…
Jag förstår.
De är väldigt starka mentalt så att man kan gå ut så hårt och bara…
”Ja, det kan gå!”
”Det kan gå!”
Anna är sån som bara ”Nej, men jag gör så.”
Hon gör det så lätt,
och kanske får man tappa lite.
Och Erik är som att säga ”Ja, men det kanske går.”
”Kanske?”
Jag vet på sekunden vad som går hos mig.
– Du kan inte bara säga att du så här… – Plötsligt händer det!
Det är som att jag skulle gå ut i 315 på lördag.
”Ja men, det kanske går?”
– ”Klart att det kommer gå!” – ”Jaha, så fort!”
Alla i rummet vet att det inte går, på så sätt som du liksom.
Okej, bra Fredrik.
Nummer 6 av 10 då.
En styrka eller svaghet?
Att inte analysera sin löpning.
Är det en styrka eller en svaghet?
Oh, intressant!
Den kan ju verkligen vara både och.
Jag skulle säga så här att
om du aldrig analyserar din löpning
så är det inte så bra, tror jag.
Bara ”fan jag skadar mig hela tiden, skitsamma, jag gör samma sak igen”.
Det är lite dumt.
Det är veckans tips.
Ja, precis.
Man får någon form av analys på det man gör.
Sen kan man överanalysera saker.
Att man bara så här
”Ja, för fyra år sedan gjorde jag detta”
Då hade jag pulslag som var tre under det jag har nu.
Jag börjar närma mig form. Det kan vara lite överanalyserat.
Datan ger ingenting.
Och det kanske bara ger stress på något sätt.
Att ta det lite mer manjärna kan vara bra.
Men det får vara på en rimlig nivå.
Om jag får svåra lite både och så gör jag faktiskt det.
En kombination av dig och mig, Simon.
– Ja, det tror jag egentligen har varit den bästa löpandet.
Jag har tänkt på att bara springa.
Jag kan få dina varderhår, du kan få mina baksidor.
Jag får lite av din hjärna.
Vilken supermänniska.
Nummer 7, Fredrik.
Att springa samma sak vecka ut och vecka in.
Styrka eller svaghet?
Det är en jävla styrka att kunna klara det rent motivationsmässigt.
Att klara av att nöta samma sak.
Men det är ju en jäkla svaghet faktiskt.
Att träna samma sak hela tiden.
Vecka ut och vecka in.
Det är nog det sämsta du kan göra. – Som Kip Chauge, menar du?
– Ja, just det. Han är undantaget i detta.
– Det känns nästan, jag håller faktiskt med dig, Fredrik.
Det känns som att det går en puckel som är sådär att
är du 100% nybörjare, ja då kan du köra samma sak veckut, veckin.
Är du 100% elit, ja då kan du köra samma sak veckut.
Men hela spannet däremellan, ”don’t do it”.
Alltså, gör det inte. Det är faktiskt inte sant.
– Ja, det är jätteintressant. Jag tror att det är nu som Kip Chauge där
Han har ju möjlighet att pressa sin kropp på sådana här extrema pass.
Han bara liksom såhär, det här är mitt recept för att bli bäst i hela världen.
Det måste jag köra och jag måste köra det såhär mycket.
Men för oss så tror jag vi behöver öva så mycket grejer.
Vi behöver träna, vi behöver klara backen, vi behöver springa uthållet snabbt.
Och vi behöver göra det ena och det andra.
Så vi behöver en stor version.
Vi klarar inte att nöta ett och samma pass.
Nej, och även det vi pratade om med Moa, att faktiskt tycka att det är roligt.
Ja.
Jag vet, jag kollade Kip Choges träningsskärm. Jag läste samma med han…
Gabriel Selezi, Helge Gabriel Selezi, den gamla legendariska maratonlöparen också.
Han hade nåt, det var nåt back… Han körde 5km time trial uppför en backe.
Alltså uppför ett berg.
Så gjorde han det en gång varannan vecka.
Jag bara ”Fif”, alltså fan.
Så kollar man typ Kip Choges träningsskärm bara.
16×1000, veckan efter bara 12×1000.
Veckan efter 16×1000, och sen 12×1000.
Och sen så 90% snabba långpass.
Fördelen med att köra så monotomt,
det är att du kan jämföra pass hela tiden.
Hur ligger jag till?
Ja, exakt.
Lite som när vi kör snurran, att de är ganska lika varma.
Det är lite version där man kan jämföra en 5000-tid.
Det är ganska kul.
Det kan ju finnas en motivationistanke.
Det är kanske det han motiverar sig med då?
Ja, just med Gabriel Sedas.
Jag känner att att köra den varannan vecka.
Det är kul, för då har jag ändå hela tiden någonting att benchmarka.
Men, ja fy fan.
Okej, Fredrik. Nummer 8.
Styrka eller svaghet?
Att springa många kvalitetspass på löpand.
Det vet jag vad du tycker om.
Det är välkommet… Någonstans så här. Det är bra att försöka simulera det du ska göra så mycket som möjligt.
Att springa tävlingar på utemhus, på vanligt underlag. Därför säger jag ju löpand kanske. Det är ju någon form av konstgjord löpning.
Vilket inte är så rätt.
Så jag skulle säga så här.
Nej.
Om alternativet är att inte springa under pass alls.
Så är det bra alternativ att springa inne på löpan.
Om alternativet är att springa i en så pass hård vind.
Så du inte kan göra passet.
Då är det bra att springa på löpan.
När vädret är okej och du kan springa ute.
Så ska du springa ute.
Det var bra svar Fredrik.
Det var roligt tyckte jag.
Två kvar Fredrik. Styrka eller svaghet?
Är det styrka eller svaghet att kunna skita ner sig för att nå sitt marathon-mål?
(Skratt)
Det är väl den tydligaste av dem alla som du har haft här.
Det är extrem att kunna ta den förnedringen och nå dina mål.
Det är en jäkla styrka. Det är inte alla som kan det.
För jag tänker att göra det är ju lätt.
Men att ta beslutet med allt för att kunna gå vidare i livet efter det.
Alltså, Ekvall är fortfarande kallad syf- och bajsmannen.
Det spelar ingen roll vad han har gjort för brifter.
Tänk såhär, att slå Pers på en medelmottarnivå som motionär och skita ner sig.
Det är lite skillnad.
Det är OS-guld.
Ja, då kan…
Det rinner ett sekund.
Alltså, för alla vi som springer och har koll på lärarutbildningen.
Vi har glömt det, förträngt det.
”Oh shit, vilka tider!”
Någon annan bara ”Det var han som sköt ner sig på Göteborgsvarvet!”
Det är det enda folk kommer ihåg.
Det var inte så många som såg det.
Det var bara inne på arenan.
Och då tänker jag att, som du är inne på, som dödlig motionär måste det vara ännu värre.
– Ja men nu vet han bajs Fredrik. – Ja precis.
– Jag vet inte, han sprang med hans… – Har han gjort? Under tre timmar?
– Nej, tror jag inte. – Han har skitit ner sig två gånger.
– Sprang han inte under två? – Nej.
– Har han inte ens det? – Nej.
– Han skit ner sig? – Ja, det vet jag inte.
– En gång i veckor, en gång i köpenhamn.
– Okej Fredrik, sista frågan nu. – Mm.
– Styrka eller svaghet? – Ja.
Att vara Sveriges största podd på TikTok i Danmark, men inte en dansk vet vilka vi är.
Det är en extrem styrka ju.
Kunna vara så stor, men ändå inte…
Som kunna leva ett fritt liv på gatorna.
Alltså det…
Bara kunna gå ut och kunna handla och sånt.
Men ändå vara så stor.
När du går på den lilla boulevarden i Helsingör, där vi är kilometer åtta på Holgerdans.
Du kan åka till Bottleshop när jag vill.
Ingen vet vem du är.
Det känns inte befriande.
Jag tänkte på när vi var på Bottleshop och du bara ”Shit, det är ingen som stoppar det här”.
Det är värre i Sverige. Alltså det är värre för Sverige på systemet.
Jag kom in på systemet och bara ”Vad blev det för drink? Wow!”
”Se vad det är på TikTok!”
”I Danmark!”
Fan vad häftigt!
Mycket bra Fredrik, det var lite grann med den här feelingen.
Jag vill liksom avsluta segmentet.
Vi ska runda av detta avsnittet alldeles strax.
Vi ska ta en sista skål och sen är det dags att summera ihop.
– Det ska vi. – Det gör vi.
– Det gör vi. – Nu kör vi.
*Outromusik*
7. Ta bort fästningarna för bränslefiltret.
8. Ta bort bränslefiltret.
9. Ta bort fästningarna för bränslefiltret.
[Musik]
Så, nu försöker vi dra igång podden igen för det spårar lite i mellansnacket
med en kanot och att skita ner sig helt enkelt.
Jag vet inte riktigt hur vi kom dit, men Peter Berg som varit bjest i podden
han skrev en rolig kommentar så blev det lite medelsnack.
Jag kan prata igen om det här i ett avsnitt.
Om att skita ner sig?
Vi borde ha haft med någon som har gjort det.
Det är en kul grej.
Jag tror att jättemånga ställer upp.
Jag skiter ner mig en gång så jag kommer till er podd.
Pick me!
Eller så kommer det.
Vi hoppar över den.
Vi går vidare.
Vi kan summera lite.
Och kanske skicka med
tips.
Lite tips hur man kan hantera det.
Om vi tar din största svaghet Simon, vad är det?
Mina baksidor.
Om vi bortser från skadedelen.
Baksidor och allt det där, det vet vi om man behöver göra.
Man behöver styrketräna och prehab och allt det där skiten som jag inte gör.
Just nu, men jag ska börja nästa vecka.
Men jag tycker såhär, svagheter på det stora hela i min löpning.
Jag vågar sällan gå ut lite tuffare.
Konkret tips, Fredrik.
Det du vet om, jag är en progressiv löpare.
Trivs väldigt bra i att gå ut i en fart.
Jag känner att jag har kontroll.
Jag har ett sånt enormt behov av det.
Lite grann som du är inne på, ibland kan vissa tävlingar känna sig…
”Ah, hade jag bara vågat gå ut lite tuffare”
”så hade jag nog kunnat skala 10 sekunder.”
-Åja, Norrväl, Norrväl som honom. -På 3000.
-Jamen det är hemskt. -Han sprang på negativt.
-Vad är det han gör? -Han backade bak.
Nej men faktiskt så…
Nu till exempel när vi körde inför Köpenhamn.
Så kunde jag känna just det här.
Usch, man börjar så här, ska vi göra så, ska vi göra så.
Så när vi sprang passet på onsdagen.
För mig blev det en väldigt tydlig skillnad.
Jag kan springa tusen hyggligt snabbt.
Oavsett om det är joggvilar eller ståvilar.
Fyrahundringar, att det kommer upp lite längre intervaller.
Man ska springa tian.
Jag tycker det bygger ett sjukt självförtroende, för mig i alla fall.
I att liksom då springa typ två tusingar i din milfart.
Och liksom inte såhär, ja men vi börjar lite lugnt på första.
Det är så lätt att man gör det.
Utan någon gång på träning kan man också våga så.
Kanske inte som Moa, vi pratade innan det gick ut.
Typ tio sekunder snabbare än vad man ska springa på tävlingen.
Men lite så, våga bygga lite.
Jag tyckte även passet vi körde nu, LG-passet här förra veckan.
10 minuter i 3.39. Det är snabbare än vad du och jag har i milfart.
Men det bygger en väldigt stark karaktär.
Så min svaghet är att jag vågar inte gå ut.
Tyfft från start.
Då kan jag känna att jag kör lite långa intervaller.
Träna på det på träning.
Du kan alltid safa tillbaka på tävling om du vill och kör det progressivt.
Men jag tror att man får mycket mer självförtroende.
Vilket jag kunde känna när vi sprang första kilometern i Köpenhamn.
Har man en svaghet som är att man inte vågar öppna sig hårt så kan man träna lite längre intervaller.
I den där höga farten. Det bygger lite självförtroende.
Hur då Fredrik?
Min största akilleshäler och min största svaghet är ju min mentala uthållighet.
Jag tror att jag har hamnat i något konstigt läge där jag känner att det inte är värt det.
Nej, skit i det.
Där många andra kanske tänker att det är bara 10 minuter till, eller bara en kilometer till.
Att man har lärt sig ett sätt att hantera den här känslan som jag vet kommer komma på de flesta loppen också.
”Nu orkar jag inte mer”. Man får den tanken i huvudet att ”nu är det för jobbigt, det här kommer aldrig gå”.
Och där handlar det nog om att utsätta mig själv för dem flera gånger.
Att tävla mycket, att komma in i att känna ”ja men fan, vad gjorde jag i Köpenhamn, vad hände där, hur kan jag ta det vidare, hur kan jag göra det bättre nästa gång?”.
För att det har blivit en liten undspiral. Det är så lätt att kliva av och det har blivit en del av mina tävlingar nu på sistone.
Det känns tråkigt. Så jag skulle säga att med mentala uthålligheten behöver jag jobba upp.
Och tipset där är att man ska ha en väldigt bra känsla för att man ska kunna jobba upp.
Jag skulle säga att med mentala uthålligheter behöver jag jobba upp.
Och tipset där är egentligen bara att göra det igen.
Det är jobbigt, men det är ju sant.
Lite som att de står inför publik eller någonting.
Det enda sättet du tränar på det är att utsätta sig för det.
Eller om man har en fobi för någonting, det är också samma sak.
Det är jobbigt tycker jag.
Jag tycker det är jobbigt. Jag tänkte på det lite i Köpenhamn.
Jag är helt med dig Fredrik, jag tycker det är svårt att avgöra något.
Vi pratade om att göra en gameplan innan.
Här är de scenarion vi ska göra.
Sen är det så himla svårt ibland.
Kanske lättare om man springer.
I bantävlingar tror jag man ganska snabbt kan inse att här är scenarion man har varit med om förr.
Du har en ganska jämn fart att springa i.
Köpenhamn blev jävligt svårt tyckte jag.
Det var så himla knepigt att ta så här.
Är detta…
Jag tänkte på när vi kom ut vid kilometer tre.
Volvo bara drog iväg.
Så jag bara orkar hänga på.
Jag har ingen aning.
Jag tror precis som du är inne på.
Har man möjlighet då typ.
Nu på lördag på bana.
Eller vi hade pratat om.
Äppeloljan har jämne fart eller nånting.
Så det är egentligen helt rätt tillfälle att bara våga utmana tanken att
”Ja okej, du vet ju exakt vad jag tänker ha för plan”
Och så även om det känns jobbigt, ”ja vafan, okej då får jag väl hänga på”
Jag tror precis som du, du brukar ha sån jäkla kicker då på slutet.
Men att det är, och det har ju vi allihopa problem med liksom,
men att just det här mellansegmentet är så jävla svårt.
Det är så svårt att hålla sig till sin gameplan när man kommer dit.
Nu hade jag ju bestämt att jag skulle, men sedan är det så svårt att avgöra i stunden, hur trött är jag? Vad händer om jag gör A eller B eller C?
Jag tror man behöver ha med sig en vinsterhem.
Där man kan gå tillbaka och säga ”Fan det fick sig, jag gjorde det där, jag tog mig igenom det där gången”.
Det är för länge sedan jag hade dem. Jag kan liksom inte ta dem, jag kan liksom inte känna dem.
Så jag behöver ha en sån igen där jag bara kan ”Det var ju bara några veckor sedan, jag tog mig igenom detta”.
Så det tänkte jag skaffa mig en sån på lördag.
Ja, men det tror du helt rätt.
Går det för lång tid så blir man väldigt osäker.
Så osäkerhet och mental uthållighet börjar jag jobba på.
Börjar vi på lördag Fredrik?
Det gör vi.
Jag bara känner, då är vi färdiga där.
Vi har ju roliga grejer på gång.
Vi har en covid-sjuk Martin på Puma som bara ska bli frisk och komma hit.
Eller på distans, prata med honom om Pumas satsning framåt.
Vi har ju Berner som ska komma hit och prata om löpning i världen.
Det är väl typ nästa vecka?
Det är ju dumt nu! Han kommer här!
Han skulle också ha varit här för några veckor sedan, men det var det jag som blev sjuk tror jag.
Det var nog när jag blev sjuk.
Och prata om löpning i världen.
Sen har vi…
Vi har ju fler gäster på gång.
– Ja, vi har massa gäster på gång.
Vi har både Jens Frick,
har vi ju bokat in honom också i april.
Som kom från en rätt stökig bakgrund.
Och Hithuld.
Vi pratade om löpstil.
Något som nog både du och jag dömde ut.
Väldigt, väldigt snabbt. Vi såg honom springa.
– Men snabbt gick det. – Sen gick det jävligt fort.
Och det går väldigt, väldigt bra för Ines just nu.
Han har tagit ett supersuperklipp i sin löpning.
Vi har Josef Hamborg som kommer hit också vid tillfälle.
Så vi har jättemycket spännande gäster.
Oh, vi har knappt hunnit prata med dig om Fredrik.
Men även Sofie Nielsen, uppskattad löpare från Karlstad.
Som är med i Asics Frontrunners.
Har fått barn precis och varit bloggare i Runners World.
Som jag stöter på första gången när jag intervjuade henne.
Efter att hon har sprungit på 2.47 på Barcelona Marathon utan klocka.
De fick feeling och hängde på. ”Jag springer i kapp dem!”
Jag har aldrig någonsin stött på en människa som gör det på riktigt.
Så att man pratar om det.
Hon kommer att vara med och även Erik Ahlenwick från Helsingborg Marathon.
De kommer att vara med några tillfällen.
Vi kommer att ha en stor inför Helsingborg Marathon special.
Eftersom det är Sveriges höjdpunkt inom marathonvärlden.
Så kommer vi såklart ha en upptrappning inför det.
– Och just Finsvamn kommer också. – Absolut, det är jättespännande gäster.
– Det var allt för detta avsnittet. – Det var det, Fredrik.
– Bara ha styrka och hantera era svagheter. – Det var kul.
– Så ses vi nästa vecka. – Det tycker jag var bra.
– Det gör vi och nu kör vi. – Det gör vi och nu kör vi.
– Hejdå. – Nu är det intro.
– Det är fast ni är välkomna. – Ja.
– Hejdå i alla fall. – Hejdå.