New York, New York 🇺🇸! Äntligen är vi i framme i denna majestätiska stad och pratar om maraton, frierier, kvalgränser, varför Sofie Sarenbrandt dök upp i julgransoutfit dagen för loppet 2017 och att käka streetfood dyngrak i the city that never sleeps.

Välkommen till Löpning & Livet podcast, avsnitt 12, där vi dyker in i den spännande världen av New York Marathon. Följ med oss när vi pratar om allt från loppet, frierier och kvalgränser till Sofie Sarenbrandt i en julgransoutfit och streetfood i The City That Never Sleeps. I detta avsnitt får vi dessutom höra löparlegenden Anders Szalkai berätta om sina upplevelser med NYCM men även historer om snurrande restauranger och förlovningsringar. Du får även uppleva roliga och inspirerande berättelser om både löpning och livet i New York. Låt oss ta dig med på en spännande resa och upptäcka New York Marathon som aldrig förr!

Välkommen till vår guide om New York Marathon, baserad på avsnitt 12 av Löpning & Livet podcast. Här kommer vi att ta dig med på en spännande resa genom detta fantastiska lopp och ge dig all information du behöver för att göra din upplevelse oförglömlig.

1. Anmälan och kvalgränser: För att delta i New York Marathon krävs det att du antingen uppfyller kvaltider, vinner en plats genom lotteriet eller deltar för en välgörenhetsorganisation. Mer information om detta finns i avsnitt 12 av podcasten.
2. Träning och förberedelser: För att lyckas på maratondistansen är det viktigt att ha en gedigen träningsgrund och att vara väl förberedd. Ta del av våra tips om tidseffektiv löpträning i avsnitt 107, träningsschema och sub40 i avsnitt 106, och hur du gör 2023 till ditt bästa löparår någonsin i avsnitt 102.
3. Utrustning och kläder: Lyssna på avsnitt 11 för att få tips om hur du klär dig för olika väderförhållanden och på avsnitt 2 för att få råd om skor och gruppträning.
4. Loppet och upplevelsen: New York Marathon är känt för sin fantastiska atmosfär, med entusiastiska åskådare och löpare från hela världen. I avsnitt 12 får vi höra löparlegenden Anders Szalkai berätta om sina upplevelser med NYCM, och i avsnitt 97 kan du lyssna på mer om resan till New York och staden som aldrig sover.
5. Efter loppet och återhämtning: När loppet är över är det viktigt att ge kroppen tid att återhämta sig. För tips om rehabilitering, lyssna på avsnitt 49. Om du vill fira ditt lopp med en resa till en snurrande restaurang och kanske ett frieri, hör mer om detta i avsnitt 12.

Vi hoppas att denna guide hjälper dig att förbereda dig inför New York Marathon och att du kommer att njuta av din resa genom The City That Never Sleeps. Lycka till och glöm inte att lyssna på våra andra avsnitt för ytterligare inspiration och råd om löpning och livet i allmänhet.

Hela avsnitt 12. New York & Marathon textat här:

New York Marathon.

Vassen vilket lopp alltså.

Och New York, vilken jäkla stad.

Vi har ett superhäftigt avsnitt framför oss med Anders Salkhaj som berättar allt från vad du ska dricka efter att ha sprungit New York Marathon

till varför han klippte av sig sin långa tofs 1994.

Till att jag och Fredrik delar med oss om både löpning och livet i New York.

där Fredrik har en fantastisk berättelse om en snurrande restaurang och en förlovningsring.

Och jag har en berättelse om barn som ger mig perlhalsband vid kilometer 38 på New York Marathon.

Så välkommen till avsnitt nummer 12 av Lötningen i livet med Fredrik och Simon. Nu kör vi!

Okej, det är tisdag kväll. Vi sitter här i Fredriks poddgrotta.

Med oss har vi ingen annan mindre än Anders Salka.

Du sitter ju i ditt…

Många som födde dig på Instagram känner nog igen ditt löpband i bakgrunden.

Ja, jag har valt löpbandsrummet för att få lite löparfeeling när vi ska snacka.

Det var väl här det var tystast och lugnast just nu.

Vi spelar in kvällstider, så det var lite för mycket liv runt omkring inne i huset.

Så vi kör här.

Det är fantastiskt kul att få vara med dig Anders.

Jag vet knappt ens hur man skulle presentera dig.

Oavsett vad man än säger så känns det som att det inte räcker med de orden.

Därför tänkte vi så här istället.

Jag tror nästan alla som lyssnar på den här podden vet vem du är.

Men om dit så skulle gå till ett mingel.

Hur intresserar du dig själv där det inte är ett löparsammanhang?

Jag tror inte jag finns i något annat sammanhang än löparsammanhang.

Det beror helt på vilken ingång man har till en diskussion.

Faktum är att oftast kryper det fram att man är löpare och att det är någon i ett sällskap

som har på ett eller annat sätt haft någon connection.

Att någon har följt mitt träningsprogram eller mina träningsprogram.

Eller någon har sett mig i någon löpteknikfilm.

Eller på ett eller annat sätt.

Så jag får nog leva med det.

Att det är löpare som jag är helt enkelt.

Men det är ju inte fel på det sättet.

Men jag har ingen annan identitet som jag kan plocka fram.

Och jag har inga andra hobbies som jag kan prata om.

Däremot har jag många känt i löpningen, som inte rent av i löpningen,

men resor och fantastiska upplevelser som jag har fått i alla öppningen.

Men är det någon som säger såhär till dig, ”Vi låtsar att ni har fått mingel”

och de bara ”Men fan, jag känner igen dig”.

Vad svarar du då?

Ja, vad sa jag? Ja, det kan jag… Jag vet inte.

Nej, men då säger jag att vi kanske har setts i något sammanhang.

Och då kanske jag ställer en utfråga.

Jag springer ju mycket, så då kanske de har varit intresserade av löpning.

Har de inte det alls, då kanske de har sett mig på något annat sätt.

Fast de inte är löpare.

Eller så är det ett missförstånd att det förmodligen tänker på min look-alike Mikael Dahlén som är ekonomiprofessor.

Jag sa att man väntar på den frågan.

Den kan man ju plocka fram faktiskt.

Jag tänker att du säger, ja Fredrik hade ju direkt sagt så, om jag hade sagt det för dig, ”ja jag känner igen dig Fredrik”.

Vad hade du sagt då?

Du har säkert sett mig i någon skäggreklam.

Jag hade sagt att vi har en skitstor podd hade jag svarat.

Det är kul att få tala om det här med poddar.

Hela temat är att vi har med dig.

Där är så otroligt många poddar.

Du har varit med i en massa poddar.

Men sen har Axel, du är chefselektör på Runners World numera.

Och ni har ju bland annat RB-podden där du är en stående inslag också på något sätt.

Men du har levt med löpning under så lång tid.

Tycker du fortfarande att det är roligt att prata om löpning?

Ja, det tycker jag faktiskt.

I poddform så blir det ju ofta, i alla fall de poddar jag har varit med i,

att det är relativt lättsamt ändå någonstans.

Jag behöver egentligen bara vara den jag är.

Så det behöver vi kanske inte planera så där jättemycket.

Jag är fortfarande intresserad av löpning.

Hur konstigt det än låter så lär jag mig fortfarande saker och tar till mig saker som trots att jag har varit med så länge

så finns det ju grejer som man kanske inte har testat eller som man vill testa och nya förhållelser inom löpningen.

Det är ju det som är fantastiskt med löpningen, att det finns så stor variation inom så mycket som gör att det inte blir tråkigt.

Jag älskar ju fortfarande att träna och det är ju ofta det det handlar om.

Och inspirera andra till att hitta in till löpningens fantastiska värld som jag tycker den är.

Du har ju sprungit, vi har ju sett ett antal fantastiska sammanställningar.

Tycker man om löpning så finns det ingen som är roligare att följa på Instagram än dig.

Du gjorde en sammanställning på din årsstatistik, år för år, som jag blev mycket fascinerad över.

Av den enkla anledningen att jag älskar statistik också.

Har du koll på ungefär hur många kilometer du har sprungit genom åren?

Ja, men jag räknar ut det.

Jag hade ju faktiskt gjort den här sammanställningen fram till 2014.

Och då hade jag ett snitt på 16 kilometer om dagen sedan 1984.

[Skratt]

Men sen till min…

Ja, vad ska man säga?

Till min förskräckelse så hade jag ju sänkt snittet de senaste åren.

Så nu var du ju nere i 15,7 kilometer, men det är ändå utslaget över 37 år.

Så det är ju under en lång tid.

Men det visar ju…

Alltså jag tror inte man…

Man skulle ju inte springa så mycket om man inte verkligen älskade och tyckte om det.

Så det är väl det som är grunden för mig.

Även om prestation har varit i fokus så har jag tror jag att själva…

Kärleken till löpningen har egentligen varit större än själva prestationsdelen.

Och det är ju den som gör att den lever kvar fortfarande.

Sen fasar man ju just för att kroppen ska säga nej någon gång.

Men än så länge så känns det ju som att den kan hålla lite till.

Har det någon gång under de här åren varit så att du haft en motivationsdipp?

Eller har det varit skador som gjort att du har varit ifrån löpningen?

Nej, men jag har haft lite motivationsdipp. Jag hade väl lite runt 20-årsåldern där, där jag inte riktigt visste om man…

Inte så att jag släppte löpningen, men det var så mycket annat, så jag hade liksom inte så mycket fokus på att jag behövde springa bra.

bra och jag visste inte riktigt var livet skulle ta vägen.

Så man var lite…

Men jag kom ur det ganska snabbt och sen så hittade jag

då hade jag ändå testat Maranreda, hade väl ändå någon

liten tanke i bakhuvudet att jag skulle testa det igen någon gång.

Sen när jag…

Jag missade VM som gick i Göteborg 1995.

Jag jagade den här kvalgränsen för jag…

Den var på 2,16 blank, den internationella.

Och jag hade ju liksom gjort bra lopp och jag hade plusstatistik på…

Inte…

Ja, en typ biten var ju… han var uttagen, men jag hade ju…

Möjlighet att ta en av platserna, definitivt. Men…

Sprang på två lopp på 2017 och 2018.

Så jag jagade liksom, men var ganska nära.

Efter jag inte kom med där, då var jag ganska knäckt.

Då var det lite så här, nu lägger jag ner det här.

Och då vände jag det någonstans ändå.

Och faktiskt vände det i Polsjö skog.

Och den dagen…

Jag var på VM i Göteborg och tog del av den festen.

Men jag pallade inte var där när maran gick.

Det var förknäckt.

Den dagen sprang jag fem kilometer ut på vannet.

Sen sprang jag tre varv på tio-kilometerspåret i Polsjö skog.

Jag kommer ihåg att det var en riktigt varm dag den här VM-dagen.

Då var det där andra är, bara pumpa ur.

Sen efteråt när jag var klar med det, då kände jag att jag ska ge det här en chans till.

Så då körde jag vidare.

Och sen efter det så har det väl egentligen aldrig varit någon svacka, även om man liksom har haft…

Precis som… Man har lite sådana skadegrejer som man ibland faktiskt har trott ”Fan, hur ska det här gå? Hur kan jag ta mig ur det här?”

Det har känts segt, liksom, för att man inte riktigt vetat om det blir vad.

Men som de flesta löpare som går igenom vet ju att om man bara ger det tid så har man ju chans att komma tillbaka.

I alla fall länsförlängningen. Det finns ju de som får springa helt enkelt.

Så några små svackor, men inte mycket.

Det kommer att vara roligt. Jag tyckte det var kul att dela med den här historien med Pohlfors skog.

Nu kommer jag att tänka på den varenda gång jag springer Pohlfors.

Får jag en motivationsdipp i någon gång, då ska jag inte springa tre varv, men ett varv i alla fall på tiotalsmeterslingan.

Så ska jag bränna av det. Så ska vi tänka på det Anders.

Ja, jag gör det.

Vi hade en tanke av att, var fan frågar vi mannen som har varit med i alla poddar och pratat så mycket om löpning.

Så lite så här har funkat när jag och Fredrik gör podden.

Att vi kommer på temat, och temat idag är lämpligt att ha med dig tänkte vi.

För temat är New York och maraton.

Så vi kommer prata lite grann strax om New York maraton.

Men ofta blev det lite uppspelt där vi smsar fram och tillbaka den dagen.

Sen blev det radiotysnad i två dagar.

Sen kommer någon på något och förbridar aktiviteten en timme.

Så med radietystnad.

Och sen är klockan sex samma dag som vi ska spela in.

Och då kommer paniken.

Men då kommer även de bra idéerna.

Så vi tänkte fem frågor till Anders Alkaj som han förhoppningsvis aldrig fått innan.

För när man googlar Anders Alkaj, då får man upp en jävla massa om löpning.

Så vi har tagit hjälp av en vän med tre av frågorna.

Som känner dig lite grann härifrån.

Får vi se. Sen har vi luskat fram två till som vi tyckte var kul som kopplar an till temat också.

Så är du med Anders? Fem frågor till dig som du kanske aldrig har fått.

Nej, vi får se om jag kan svara på dem eller om jag måste passa.

Jag får se. Jag tror vi klarar oss.

Fråga nummer ett är, varför klippte du av dig dina långa tofs i april 1999?

Trivdes du inte i den eller fanns det en annan anledning?

Det fanns nog en annan anledning.

Ibland kan man ju bli triggad av att bevisa att man kan göra oväntade saker som ingen tror att man skulle göra.

Då kan man bli triggad av det.

Då var det väl just att ingen trodde att jag skulle våga klippa av mig håret.

Då tyckte jag att det var lämpligt att visa att jag kan faktiskt klippa av mig håret.

Så då gjorde jag det.

Så det var lite den här bevisen att man vågar göra grejer som kanske ingen tror.

Sen vet jag inte om det var så smart gjort. Jag ville ha tillbaka håret sen, dagen efter tror jag.

Var det så att det var fullfröga och då kändes det beslutet såhär?

”Ja fan, det här var inte så jävla bra.”

Nej, framförallt var det inte ens klipp hos en frisör, utan det var egentligen bara avklippt.

Så det var väl en liten…

Ja, men hår växer ju ut, så det har ju varit av någon gång till sen faktiskt.

Men inte riktigt på samma vis.

Men det var så här, vi får se hur länge det får vara kvar den här gången.

Det är härligt Anders.

Fråga nummer två, vad är ditt värsta skavsår du har haft?

Jag hade faktiskt under ett av mina bästa lopp

London Marathon så hade jag en blodblåsa under hela fotbollsplattan.

Det var faktiskt tal om att jag skulle behöva göra någon typ av kirurgi och sådär efteråt.

Men grejen var att när det går riktigt bra och det gör ont, men man liksom kommer över en viss svart gräns, så kopplar man bort det.

Så jag kan inte säga att det egentligen hindrade mig i min löpning, utan det var när jag väl hade gått i mål, det var då jag insåg hur illa det var.

När började det kännas under loppet då?

Det började kännas redan halvvägs där de kom in i ett flow ändå.

Det var ett konstigt lopp så till vida att hararna stack iväg och det var bara en kille som vann loppet som gick med i hararna.

De övriga sprang och lurpassade på varann så att alla storstjärnor sprang i samma klunga som mig fram till halvvägs.

Vilket var oerhört inspirerande att springa med Antonio Pinto.

Sådana mästerskapslöpar som ändå…

På den tiden var det 2006-2007-tiden.

Det var de bästa tiderna som fanns.

Det hade de gjort.

De sprang och tittade på varann.

Att man klarade att hänga med där gjorde att man glömde bort allting annat.

• Vad hade du som mål till sist Anders?

Om jag får gissa…

Minns jag rätt att du hade 2.14 och 2.16?

Nej, 2.13.19 hade jag.

Det som var lite häftigt var att jag spurtade om Ronaldo Da Costa.

Han hade ju världsrekordet då.

En brasiliansk löpare som hade satt på världsrekord i Berlin-marathon.

Lite överraskande.

Jag tror faktiskt inte att han gjorde så mycket mer bra än just det här världsrekordloppet.

Alltså riktigt på den nivån.

Så han var liksom en 2-13 löpare i det här loppet.

Men för mig var ju 2-13 stort.

Sen kan man ju om man har sett att det var ju

det var väl en annan konkurrenssituation på den tiden.

De afrikanska löparna hade inte alls kommit ut på samma stora scen som de har gjort idag.

Dels det och sen var det väl en annan del med hela den utvecklingen som ändå skett.

Så 2013 var ändå en okej tid på den tiden.

Idag är man ju väldigt långt ner på en 2013-tid i ett storlopp.

Jag var ju ändå tolva i London då, så att säga, med absolut värst klassfält.

• Häftigt. Då har vi nummer tre.

Det ryktas som att du ofta sprang hem från stan på fyllan när du bodde i Färjestad.

Stämmer det? – Färjestad har jag inte bott men Fjärestad har jag bott.

• Fjärestad tror jag det är. – Ja, precis. Det är lite på landet utanför.

Nej men absolut, jag har sprungit hem ett antal gånger från stan.

Det har jag, i låg sko.

Så att…

Nej men så är det ju.

Har du gjort några bra tider där också på vägen hem från krogen?

Ja, alltså…

Jag tror att ibland gick det nog ganska fort ändå faktiskt.

Kändes det?

Ja, sen var det ju på ett vis rätt skönt när man ändå kom hem och hade sprungit av sig lite.

Man säger, innan man gick och las sig.

Så det är väl preskriberat tror jag.

Det var ju unger oförståndig.

• Det är gott. Vi har två sista frågor här.

Den ena är, vi har faktiskt plockat fram en liten bild här.

Vi har letat fram din första bild från Instagram.

Som är den 26 oktober 2012.

Det här är en och en halv vecka innan New York Marathon 2012.

Vet du vad du sprang för pass och vad du hade för tid?

Ser du bilden?

Jag ser bilden. Frågan är hur lång tid innan var det?

Det var ungefär en och en halv vecka innan.

Det var den 26 oktober och sen tror jag det var den 4 november som var loppet.

Det kan ju ha varit en 5000 test som jag brukar göra innan mina mor.

Men det var det.

Jag vet inte om jag lade ut den.

5 000 progressivt.

Vad tror du att du gjorde för tid då?

2012.

Kanske 16 blankt.

Det är rätt nära.

16-16 hade du. Du sprang den progressivt.

Du hade ju haft 16 blankt

men en rak.

Det är rätt imponerande att du kommer ihåg det här.

Det var lite överraskande.

Jag bara började räkna lite

hur bra jag tog och var då.

På bilden där, det som är det fantastiska med den här bilden, det är Axel Lundqvist här i Maja.

Han är den lite mindre killen som står och flankerar, jag tror det är Ken Pihlblad i mitten.

En supersnute han 800m löpar.

Men i alla fall, Axel var ju sitt livsform och han har faktiskt aldrig varit så bra som han var då.

Och då åkte vi till New York Marathon och vi såg ju fram emot det verkligen.

Men sen kom ju, det var ju lite osäkert, så kom den här stormen som ställde in loppet.

Så att han var i sitt livs form, men har aldrig kommit tillbaka till den formen.

Men fick ju aldrig visa det, för han fick ju aldrig springa med honom.

Så det var lite bittert.

Jag kommer ihåg, vi var ju i New York så körde vi en sån här substitutpass.

Vi åkte iväg till någon bana, så vi körde på bana.

och Axel, han, frustrationer så han sprang ju hur bra som helst.

Men det är ju bara vi som tränat med honom som vet om det.

Det kom ju aldrig på något papper och det blev aldrig något resultat.

Och han kämpar ju fortfarande för att komma dit.

Fy, alltså det är någonstans både charmen och pesten med löpningen när man siktar på stora lopp.

Men då har vi faktiskt övergången här, det är sista frågan här.

Innan vi kommer fråga om dina bästa New York-minnen här.

Det var en och en halv vecka innan loppet blev inställt.

Vi ska inte visa den än, det är en andra bild på Instagram.

Så är ni tre ute och dricker en drink.

Och texten är bara ”New York, punkt”.

Av uppenbar skäl finns det ingen tid, för det blev inget lopp.

Men minns du vad ni drack för drink?

Ja, det minns jag nog faktiskt.

Det var inne i en period där vi just drack lite drinkar och för att vara lite anti så skulle vi ha…

Ja, det blev lite…

Så man kanske kan kategorisera drinkar i att killar dricker en typ av drink och tjejer en typ av drink.

Så jag tror det var en strawberry dracory liknande drink som vi…

Det är ju fantastiskt!

Det är en stor vd-aktion inne i Dricko och Anders.

Helt makalöst. Snyggt!

Man minns ju 2012 lite bättre.

Den här träningsgrejen kunde jag bara ta på det ni sa, årtalet.

Men sen när du pratar om just New York-tandemet.

Det blev inget lopp.

Vad skulle vi göra då?

Man har gått och laddat för det.

Så det blev ju en utekväll istället.

Sen hade vi ju faktiskt hellre allihop funnits, tror jag.

• Sprang ni hem från krogen då, eller?
• Ja, det gjorde vi förmodligen. Nej, det minns jag inte.
• Det som jag tycker är fantastiskt här, det mest uppseendeväckande jag har tänkt mig när jag såg den här bilden var

det var sex gillamarkeringar. Anders har 15 000 följare nu.

Här var du okänd på Instagram än så länge, Anders.

Såg inte fallet idag.

Jag har jobbat hårt även där på alla de här åren.

Ja, precis. Bildtexten har utvecklats.

Jag tror jag var… Jag vet inte om jag var sen på Instagram.

Det är väl olika människor och har väl varit olika tidigare.

Såg väl egentligen från början ingen anledning att vara där.

Men sen hittade jag intervjuer och tycker det är kul att se andras bilder.

Sen har jag valt att mitt konto handlar om min löpning och inte så mycket mer.

• 2020, det känns rätt tidigt spontant ändå tycker jag.

Så det tycker jag var imponerande.

Dessutom har du läggt upp en bild från USA så det var coolt.

Men det är lite grann övergången till temat Anders också.

Vi ska få äran att ha dig 5-10 minuter till.

Vi bara frågar lite grann kring just med New York och New York Marathon.

Du har ju sprungit och varit där, både som…

Jag tror du sprang, din första New York-marathon sprang du precis efter din…

Du hade avslutat elitkarriären, eller hur var det?

Nej, jag sprang den i början på min elitkarriär faktiskt.

Så var det, så var det.

Men…

Jag hade…

Vad ska jag säga?

Jag hade… Jag tyckte själv att jag hade nått till standarden.

Samma år som jag hade varit i Fyra så hade jag sprungit Stockholm-marathon

Jag var tvåa i Stockholm 18 på 2016/02 tror jag.

Då var jag anmäld till New York och allting skulle varit fixat.

Man skulle vara elitled och allting.

Men när vi kom till New York var vi inte med någonstans.

Vi hade inte kollat det innan vi åkte, så vi hade inga startplatser.

Då var vi tre eller ett par från min klubb Spårvägen.

Vi kollade med vår tränare, han var inte med då, han som ändå höll i det i spårvägen.

Han kunde inte lösa det.

Vi var ute på New Yorks materns kontor och en av killarna var väl kanske…

En av oss då var väl lite mer påstridig än de andra.

Det slutade med att jag och en Idris, vi var ju ändå bäst.

Idris hade gjort 2,18 och jag hade gjort för 16.

Vi fick starta, men vi fick en motionsnummerlapp så att säga.

Så vi fick inte stå i eliten.

Och den här mest påstridiga killen, han fick inte ens starta.

Så det var ju liksom mitt första New York story.

Vi trängde oss längst fram bland motionärerna, så vi stod ändå relativt nära eliten.

Men ändå de här rätliga kanske 30 meterna fram.

Man såg ju dem jogga lite där framme och hålla igång.

För det är ju lite lyx att vara i Elite.

Både med toaletter och med uppvärmning och sådär.

Men hur som helst blev jag i det så vi tjuvrusade i början på den här bron

för att komma med i Elite-klungan.

Och det gjorde vi ju.

Men då hade man ju ansamlat en mjölksö som inte riktigt tvättades bort.

Vi gängde i båda två fram, inte i den absoluta elitklungan men jag tror att det var andra klungan fram till halvvägs.

Jag tror att vi hade hög G07 eller låg G08.

Men där sa jag till Idris att jag ger upp, jag skiter i det.

Jag bröt inte men jag stannade och vilade och sen startade jag om loppet.

och sprang mer, ja, vilade ner och startade om.

Och det gick ju, då flöt det på bra liksom.

Och Idis sprang vidare och kämpade på.

Sen i Central Park då, när det är bara två kilometer kvar,

då ser jag Idis, så då kommer jag i fatt honom och springer och snackar.

Och han är jättetrött då.

Och sen springer jag ju om honom.

Sen efteråt så var han ju jättearg, för han tyckte att jag hade ju lurat honom

och fortsätter gå med klungen.

Och sen stannade jag och vilade för att slå honom.

Men så var det inte.

Men då hade jag ju två…

Jag minns inte riktigt. 221-222.

Härlig gud.

Det är numera bara.

Det är kul för vi har faktiskt Idris med oss på…

Nej, jag skojar bara.

Han ska berätta sin story här nu.

Det var ditt första minne.

Det var ditt första minne, du har ju även en engagemang med Springtime Travel och så där varit över New York.

Vad är det som är så speciellt med New York och New York Marathon?

Alltså det är väl kombinationen av banan och staden och människorna runt omkring arrangemanget och människorna i arrangemanget.

Så alla de tillsammans gör ju det här till en helt unik upplevelse tycker jag.

Jag hade aldrig förmånen att få komma dit mer som elitlöpare.

Jag vet inte av vilken anledning, men jag valde andra lopp, lite snabbare lopp på hösten.

Men sen efter min elitkarriär, då hittade jag tillbaka in i det och då har jag kunnat njuta av alla de här delarna.

Det är ju fantastiskt när man kommer till den här storstaden New York och man liksom kan

andas och känna att det kommer att vara ett lopp och sen att hela staden,

alltså inte hela, men det känns som att hela staden är engagerad och

publiktrycket är enormt och

det är ju faktiskt en typ av sightseeing också för man springer igenom alla

fem boroughs, alltså alla fem stadsdelarna och man kan verkligen känna olika

stämningar också när man passerar de olika typerna av

delar i stan helt enkelt.

Och sen så är det ju…

Jag tycker också det är lite kul just med att den är utmanande.

Att det inte är ett sådant här racersnapp-lopp.

Och det tycker jag också gör att elit-loppet blir ofta häftigt.

För det är inte så ofta de har farthållare eller harar utan de låter loppet skapa sig själv.

Så att…

Den enda lilla nackdelen

men som ändå någonstans kanske är charme också

Det är ju den här transporten ut till Staten Island där man startar.

Det är ju en logistikgrej och man måste åka relativt tidigt och är det dåligt väder då

som motionär så får man ju liksom stå utomhus och stå och vänta i flera timmar innan man får sätta igång och springa.

Och det är ju kanske inte det roligaste men nu har jag ju upplevt

Det var ju det som var lite komiskt med den här 94-grejen, var ju att efter det, när jag varit motionär har jag fått stå i elitledet varje år.

Fast jag har inte varit i elitledet.

Att ta del av all den fantastiska service som det ändå är, och få ha toalettutvärmning och ställa sig längst fram.

Men sen nu de senaste åren har jag ändå velat testa på.

Jag får mycket frågor kring hur ska man göra i starten, hur ska man tänka?

Och då har jag inte haft upplevelsen av hur det är för den vanliga löparen

i New York, så då har jag ändå tatt del av det nu. Och då är det ju en väntan som ändå är det

bra vädersyn är väldigt positiv, det är mycket löpare man kan prata med.

Och det är en stämning som byggs upp innanför, man får springa iväg.

Men jag kan tänka mig att om det är riktigt dåligt väder, vilket det inte har

varit när jag har startat emotionsled, så kan det ju vara tufft där ute.

Men det är det värt för sen när man väl kommer igång, det är fantastisk publiktryck och

en fantastisk känsla att gå i mål sen i Central Park.

Ja.

Så det är, gillar man marathon och vill liksom ha ett stort mål att sikta på som är mer än ett marathon.

För jag menar hela stan i sig också är fantastisk.

Så tycker jag att New York är någonting man ska försöka få till om man har ekonomin och möjligheten att göra det.

Det har varit jätteroligt att ha med dig, både att prata om dig och att glida in på vårt ämne som jag och Fredrik ska fortsätta med alldeles strax.

En sista avslutande fråga är, om man har sprungit ett maraton i New York, vad dricker man efteråt på kvällen? Om du får välja.

Enklast är nog att börja med någon lättdrucken amerikansk lager öl.

Det är de ju bra på.

Det är väldigt gott och det är man värd efter det.

Det tycker jag är det första man ska dricka.

Det är grymt. En strawberry daiquiri alltså.

Det är klipp och film.

Alisa och Anders. Tusen tack för detta.

Uppskattar jättemycket att du var med.

Det var roligt att få se dig.

Ut i styrket nu med familjen.

Hoppas vi ses på någon löptur framöver.

Kul att få vara med. Tackar.

Tack så mycket. Ha det bra nu.

Ha det gott.

Jag kommer ihåg när vi sa hur vi skulle strukturera upp podden.

Vi ska absolut inte börja med veckan som har gått, för det gör alla andra.

Simon, vad säger du?

Det bara blir som det blir, tänker jag.

Vi sa också att det här skulle bli en proffsig podd.

Sen blev det som det blev.

Vi sa att vi skulle strukturera och planera, men sen hamnade vi ändå här.

Fan vad bra det blev!

Det blir helt okej.

Om det var på podden så är det två överstrukna getningar.

Ja, ja.

Väckan som har gått, Simon. Ska du börja den här gången?

Ja, för tusan. Jag tänker börja.

Det är alltid svårt när vi pratar tisdagar till tisdagar.

Eller onsdagar till tisdagar.

Man vill alltid börja på måndag.

Jag hade ju en bra vecka.

Förra veckan körde jag på cykel.

Unexpected.

Jag körde faktiskt sex pass förra veckan.

Fem pass på cykel, ett pass lättlöpning.

Jag har sprungit två gånger förra veckan.

Men jag körde tre intervallpass i rad på cykel.

Onsdag, torsdag, fredag.

Och på onsdagen kändes det jättebra.

Torsdag…

Kändes det inte så kul efter halva.

Då känns det riktigt jävligt faktiskt.

Tredje dagen tänkte jag, du vet i löpning kan det vara så ibland att…

Du vet när vi har kört dubbeltröskel så kan det kännas så på första passet.

”Oh fan det blir säkert, oh i kväll, det börjar bli tufft.”

Sen sätter man det andra passet och det känns finbra.

Så var det inte för mig.

Det sista intervallpasset, det tredje rad.

Det var fan hemskt.

Ungefär 15% in i passet så kände jag att tack om det riktigt jävligt.

Så så var det.

Men det blev bra, jag var supernöjd när den var färdig.

Träkvalitet gör man ju aldrig inom löpning.

Det blir mycket mer skonsammare här.

Sen har jag faktiskt sprungit litegrann.

Då har jag ändå lite höjdpunktkänsla på det.

Jag hade ett pass där jag varmde upp i en kilometer.

Ett pass där jag spang en kvart.

Sen så ville jag för några dagar sedan…

Nu låter det här korkat, men jag ville stresstesta foten litegrann.

Det låter hemskt.

Om jag kunde springa 5 km och hur det kändes dagen efteråt.

Så jag höll min strategi.

Jag har inte sprungit varje dag utan haft någon videodag med den.

Men jag fick sån jävla feeling på det där 5 km passet.

Jag stack ut och sprang min vanliga runda runt Äppelolja efter 1 km.

Första kilometer sprang jag på 4,55.

Andra kilometer kände jag att det var lite småflåsigt.

Då insåg jag att jag har ökat farten lite.

Men så kände jag att det bara kändes ändå helt okej.

Så jag körde på och körde lite progressivt.

Och för mig som inte har sprungit på åtta veckor så var jag supernöjd.

Jag hade en progressiv löpning från 4,55 ner till 3,55 per kilometer.

Utan att pusha farten.

Jag tyckte farten kändes bra.

Flåret sett lite mer ansträngt.

Men framförallt så kände jag mig rätt så sliten i baksidor.

Jag hade lite öm i foten och lite ont.

Jag kände att jag har nog lite kvar.

Men ändå lite bättre än vad du hade tänkt?

Mycket bättre än vad jag hade tänkt.

Så jag tycker att om man jämför med mina andra skador med armbåg och sånt så

tycker jag känslan här var att

fan, jag har ändå varit ifrån löpning i åtta veckor.

Man får tänka att det är muskler man inte använt på nästan åtta veckor.

Framförallt i foten eftersom jag inte kan stödja mig på dem.

Så tyckte jag att det var en förvånansvärt god feeling i att farten ner.

Jag tittade inte på mitt tempo utan jag bara körde på.

Jag tyckte det kändes som att nu springer jag kanske i 410 fart.

Men då var jag faktiskt ner mer på 355.

Och det kändes riktigt skönt.

Det kändes inte jättejobbigt farten.

Sen var det kanske, ja ansträngningen kändes ju nästan som en tröskelkänsla.

Jag snittade, tror jag, 4.25 på passet.

Så jag märker att man har tappat lite.

Du hade lite tempo där ändå, tycker jag.

Det var en stresstest som du sa.

22 minuter på femman.

Progressivt hela vägen.

Men supernöjd med att bara där fick jag det kvittot jag behövde.

Att jag inte tappat hela min jävla form.

Utan det har faktiskt gett någonting.

Jag ska inte säga att jag är lite besviken över känslan i foten.

Men jag hade lite ont under kvällen sen.

En dag efter var jag lite sliten i den.

Jag känner fortfarande att jag kan trycka ifrån igen på framfoten.

Jag hade hoppats att jag skulle läka lite snabbare.

Jag har nog två, tre veckor till innan jag kan jogga mer regelbundet.

Men jag kör på.

• En fördel med att du har gått igenom så många skador är att du vet hur du ska lägga upp dig.

Du vet att du inte kan stressa fram nånting heller.

Exakt.

För att ta den tiden det tar.

För att annars så är det lätt att dra på sig något nytt.

Ganska fort.

Och vet du vad jag har denna veckan på cykel?

Det är tre tunga jävla tröskelpass.

Igen!

Det känns ju kul.

Det gör vi om!

Så det är min vecka framåt.

Så har Stefan och Ski.

Stefan har lämnat med kärlek ett nytt vidrigt schema.

Jag tänker föda den till punkt och prick.

Ja men det är härligt Simon.

Känns gött.

Och din vecka Fredrik?

Den har varit riktigt dålig.

(skratt)

Riktigt dålig.

Det är en av de sämre veckorna på mycket länge.

Nej, är det så?

Jo, jag har ju fått problem med knät.

Ja, det är så.

Det var den här timmeslöpningen i lågpuls.

Jag tål inte det.

Vi tar bort veckans uppmaning från två veckor sedan.

Och stryker den.

Nej, så att det har varit.

Och jag är så sugen på att träna.

Och så har det blivit att man har fått avbryta löpningen.

Man har varit ute på lite distans och man har sprungit lite på löpandet och känt att det här är dumt.

Jag tycker det känns så himla konstigt, för vi har inte sprungit samman så pratar vi inte med varandra.

Du har inte haft någon aning.

Men det är väl det roliga i podden?

Ja, precis, vi har mycket kring podden.

Men det kan jag känna nu, det bara slår mig de sista veckorna, att när vi inte springer ihop så har vi…

Vi träffas ju smsar och poddar och sånt ändå.

Det är så otroligt stor del som faktiskt är…

Men det är ju business.

Det är ju business.

Det här är mer pläsch.

Jag håller med dig Simon.

Vi behöver löpningen ihop för att vara vänner.

Men det kommer vara så nu.

Jag ger dig max tre avsnitt till om inte Simon kommer ihåg vad du har sagt.

Men på riktigt, vad är status nu då?

Jag är så himla glad för att jag sprang idag på löpan, på lunchen.

Och så tänkte jag, jag går väl ner här så får jag väl avbryta det passet också.

För jag känner ju ingenting, det är lite som artros att man får runt efter ett tag.

Så jag har ju befarat det värsta liksom.

Men någonstans har jag känt att, nej men jag måste testa ju.

Alltså jag har ju inte ont när jag går, jag har inte ont när jag går i trappan, ingenting.

Så jag testade idag och tänkte att nu kommer det snart.

Två kilometer, hände ingenting. Tre kilometer, nej det kommer inte idag.

Så jag sprang sex kilometer. Jag tänkte att jag håller ett kortare pass.

Inte stressa, du vet hur det är Simon.

Och jag fick inte ont.

Fan vad gött. Men då är du på rätt väg.

Ja, absolut. Och imorgon har jag bokat sjukgymnast.

Så jag ska gå och testa mig där.

Jag ska skicka ut det i Eton. Du är så jävla klok här.

Det är så många som får ont på sig.

Och sådana här knä. Man ska ha val för sig.

Knä och rygg i vår ålder.

Jag vill ju fortfarande veta orsaken.

På något sätt. Vad är det jag har gjort fel?

Och så kan man ju…

Du har åldrats, Fredrik.

Jag har åldrats. Jag får det svar att du är gammal.

Skriver ut ett recept.

-Hahaha!

-Antidepressiva!

-Antidepressiva och klyckor, det var det.

-Nej, men jag vill ändå veta, okej,

du måste styrka och träna det här,

du måste göra de här övningarna för att

det här inte ska komma tillbaka.

Så det är väl tanken.

Även om jag känner att,

jag tror att det går över av sig själv nu.

Men någonstans vill jag ändå gå till botten

med det och bygga upp lite styrka.

-Du fanns inte bara en svarmordström,

Det är ett omdöme, ett föredöme.

Ursäkta, han färdar alla de här löparna.

Det vet jag inte.

Men säg att jag ska dricka en drink.

Men det här är en bra övergång, tänker jag säga, med som ålder och gammal.

Vi har lille intervju med Anders Salkaj.

Men innan vi spelade in det här klippet så hade vi lite försnack och sådär.

Då sa Anders just, vi snackade lite om hur mycket han har sprungit genom åren.

Han sa att han nu, sedan 1984, hade 15,7 km i dagen.

Det är fan brutalt.

Det är helt bizarrt faktiskt.

Han nämnde lite det här med, vi är inne på ålderssnacket också,

innan att nu frihetsstatus och form var.

Då sa han just det, att nu är han någonstans mitt emellan.

Men att han springer är inte så smart som han borde.

För att han tycker det är så förbannat kul att springa med andra.

Han berättade om någon när han haft någon trippelpass.

Bara för att folk hade bjudit in honom till passet.

Så hade han gått liksom.

Men jag tycker att det ändå blir fantastiskt.

• Ja men jag förstår honom på något sätt.
• Ja exakt, man förstår honom.

Så att vi glider över till det väl.

• Ja, jag tycker vi tar veckans drink först.
• Ja men då tar vi veckans drink först.
• Ja det gör vi. – Det gör vi Fredrik.
• Bra.

[Musik]

New York, New York.

Jag bara började så här, jag hörde New York och började hosta som en gny.

Men det är bara för att jag är så exalterad över drinken.

Ja, och kanske New York. För du gillar New York.

Jag älskar New York.

Jag tänker så här, vem gör inte det?

Det kan ju inte alla göra.

Det kanske är någon som bara, de ser det här temat på veckan och bara…

”Det här tänker jag fan hoppa över.”

De kommer inte lyssna på det här.

De kommer vara skitrediga, vi tar ju inte någonting.

Vi har ju en fantastisk, vacker…

uppdrucken drink i handen.

Ja, den är inte så vacker längre.

Det är lite bottenskrap.

Någon stackars isbit kvar på botten.

Och lite så här skum.

• Lite skum. – Så gjorde jag den.

Men det är ju framförallt för att vi är framme på nummer ett på Marathon-listan.

Och för att den här ingrediensen, jag bara ”Vad fan är det?”

”Den där sista ingrediensen?” Och när jag såg den på listan så tänkte jag ”Det är därför jag kände igen den!”

• Och vad var den sista ingrediensen som man häller i på slutet?
• Rödvin! – Rödvin?
• Rödvin! – Det ska vara danskt, rödvin!

Det är en sån dold dansk inom oss alla brukar jag säga.

Bakom varje framgångsrik löpare finns en inneboende dansk.

Som har vill dricka rödvinsdrinken.

Alla kan danska när man har druckit några dricka.

Det är verkligen så.

Jag brukar fråga dig vad det är i den här rackaren.

Nu ska jag se om jag kan den här från min händelse.

Du vill kunna blanda den när du kommer hem.

Ja, precis.

Det är en New York Sour.

Ja, exakt. Det är rätt.

När jag fick smak på den så kände jag direkt att det är sour.

Det vill säga att det är någon form av sprit, citronsaft, sockerlag, äggvita och is i den också.

Jag kunde känna att det var förmodligen bourbon.

Men det var någonting jag inte kunde identifiera.

Rödvin! Det känns extremt otippat att hälla i en sån skvätt.

Det är skitkul, för det blir både vackert, för det blir skiktat,

för du häller i det på slutet, så du har det här citronen, det gula på botten,

du har det vita på toppen, skummet,

och sen har du rövinet där som rinner ner mot botten, lite vackert estetiskt.

Du hade någon sån där… Jag såg att du la skeden på andra hållet.

Jag gillar att du ser de här detaljerna som är viktiga.

Det är för att det inte ska rinna ut på skummet,

För skummet uppe på vill du ha vitt och intakt.

Så att skeden gör att du skär ner i skummet.

Så att rövvinet rinner ner där det ska vara.

Vi konstaterade för några veckor sen att det är coolt att vara nörd.

Det är coolt att vara nörd.

Jag vill vara ännu mer nörd när det gäller återuppgifter.

När blir man mixolog egentligen?

Jag tycker att du är där.

Långt därifrån.

Jag vet inte. Sluta!

• Ja, och en egen bar och bygga ett attefallshus med en liten bar i.
• Det är nästan steg. – Då börjar man bli en nörd och mixolog.

Men du hade helt rätt. Sa du ingredienserna förresten?

Sa du allihop? Nej, du sa rödvinet som du inte kunde lista ut.

• Nej, jag sa allt. – Bourbon?
• Jag sa allt. – Jättebra, Simon.
• Jag sa allt. – Du sköter dig.
• Det är godt, jag tycker att det här så här, Sours är ju fantastiskt.
• Så himla bra. – Ja, och jag tycker att det är så jävla enkelt.

Grunden i en sour, skulle du ha en enda spritsort hemma, så är resten superenkelt.

Sockerlaget är ju bara att koka, eller inte koka hela vägen, men nästan.

-Socker och vatten. -En del socker, två delar vatten.

-Det är jätteenkelt. -Superenkelt.

Då ska det bara koka upp, så det blandar sig, och sen är det bara att det ska stå och svalna.

Det är så jävla enkelt.

Du kan göra en rum sour, där har du rum i.

Typ 5-6cl om man slänger i för er.

Lite citronsaft eller limesaft om man gillar det.

Citron brukar fungera bättre.

Några cl, 2-3cl kanske.

Lika mycket soporlag och äggvita.

Skaka om det i en jäkla mixer.

Då har du succé.

Du kan göra en whisky sour, rum sour, tequila sour.

• Det är läsch. – Tequila så finns det.
• Det borde finnas. – Det får vi testa.

Vi ska hitta ett nytt drinktema nu, för nu har vi gjort slut på alla stora maraton.

• Vi har en bra idé, men vi ska bara tänka igenom den vända till.
• Vi kommer göra det precis några timmar innan vi ska dra igång i vanlig ordning.
• SMS kommer några timmar innan vi ska köra. ”Ska vi köra detta?”

”Ja, det gör vi.”

Men finns det någonting mer? Nu har vi temat EU själva drinkens hemvis.

Vi behöver inte säga jättemycket om det.

Det är ett jättestort marathon som alla löpintresserade vill springa.

Det är succé, det du säger.

Med det vill vi bara säga skål och New York, New York.

Det är fan med det du säger.

Okej Simon.

Det ska bli väldigt roligt att få höra hur det gick för dig.

Vi ska leka en liten lek.

Vi har ju ett inslag i varje podd där vi hittar på saker för varandra.

Vi förbereder lite.

Jag hade inte jättemycket tid.

Det blir som bäst då.

Jag vet inte.

Det blev nåt i alla fall.

Jag har ju snöat in på ett program som heter ”Alla mot alla”

med Fredrik och Filip.

Det här har jag snott lite från dem, kan man säga.

Det här inslaget.

Det blir det som bäst.

Jag tror det.

Ett exempel på hur vi ska leka det här är att jag säger en del av ordet.

Eller orden.

Det kan både vara på svenska och på engelska.

Om jag säger ”spik” så ska du svara ”skor” till exempel.

Det första jag tänkte var ”hammare”.

• Spik på handen? – Finns det ens?
• Man kan säga att det har en koppling till löpning.
• Ja, ja, ja, så du känner ju nu.

Hur fan kan jag inte tänka spikskor?

Det är ju efterbliven.

• Om jag säger citron så säger du…
• Juice. – Juice.
• Det är bara för att jag är bättre på sprit än på löpning.
• Så ska jag försöka räkna hur många rätt du har här.

Är du redo för det här?

• Jag är ju extrem tävlingsmänniska.

Så jag är väldigt redo att kunna säga det.

• Och det är inte så att vi kommer pausa och göra om.

och göra om och det blir som det blir.

• One takes. – Okej.
• Är du med? – Ja, jag är med.
• Då kör vi. – Ja.
• Flipboard… – Fel.
• Finns det något som heter flipboard? – Foam roller.
• Bra! – Ja, just det, det är löptema.
• Vill du göra om? Flip… – …belt.
• Ja! – Toppning.
• Form… – Det kan vara…

Ja, det kan vi ihåg!

Fortumping!

Bra!

Valgus!

Hallgus?

Hallux?

Hallux, det var nästan jag.

Och det kan även vara engelska nu, så du vet.

Ham.

Stir?

String!

Ja, bra!

Laddning.

Uppladdning.

Bra!

Åh, fan vad det var lätt.

För att det var kolhydratladdning.

Men du får rätt för den.

Ja, bra.

Mm-hm-hm.

Principen.

Sprit.

Ja, det kan vi ihåg.

Ja, det kan vi ihåg.

Ja, det kan vi ihåg.

Ja, det kan vi ihåg.

Ja, det kan vi ihåg.

Spritt.

Nej, jag tänker…

Marathonsprincipen.

Nej, du får fel på det.

Det är lager på lager-principen.

Negativ.

Splitt. Finns bara en.

Verk.

Huvud. Nej, tränings.

Okej, det här är lite svårt.

Box.

On.

Det är för att du har hela din voice i kartongen.

Jag tänkte på tåbox.

Tåboxen i en sko.

Att jag inte kan det.

Fråga Emil Nilsson.

Eller Pålsson menar jag.

Athletics.

Sports.

Jag tänkte på World Athletics.

Ja, fan det ska jag väl kunna.

Majors.

Dömloppen.

”Large, big majors, marathon majors”

Det är nästan det

”World majors”

”World marathon majors”

Ja, såklart

Andningen

Eh, håll

Andningen, nej

Löparandningen

Andra andningen

Ja, men såklart

Men kom in i andra andningen

Men vi har aldrig upplevt det, jag får prata om det

Men jag bara stagnerar varje gång

Det är bra Simon, du har några rätt. Jag har inte lyckats räkna halv.

Men jag tycker det har varit någon pinsam resten av kampen.

Finn ett fel.

(skratt)

Tänk frivilligt.

Kampen var otroligt galet.

Vad?

Stelvad.

Jag tänkte på gubbvad, men du får räkna på stelvad.

Glans!

Jonas Glans.

Bra! Snyggt!

Eller, dom glans hade du kan säga.

Men det här är inte vår generation. Jonas Glans tycker jag.

Connect.

Garmin.

Nest.

Ehh…

Nest…

Vet inte.

Nest Pers.

Hahaha!

Okej, är du med?

Frekvens.

Stegfrekvens.

Snyggt.

Vatten.

Löpning.

Bra, du är på gång nu.

Över.

Ansträngning.

Bra, du får rätt för det.

Jag tänkte på överfart.

Pronation.

Skopronation.

Stegpronation.

Fotpronation.

Det är bra.

Jag får nästan göra det.

Jag är ett halvt rätt.

Överpronation.

Ja.

Positiv.

Splitt.

Bra.

Det vill man inte ha.

Aktiv.

Bra!

Eh…

Klava?

Baklava?

Ballaklava?

Du vet vad det är?

Är det en sån gosak?

Nej, men för helvete!

Baklava är ju sån efterrätt.

En jordiskavisk efterrätt.

Det är alltså

ett klädesplagg.

Man drar över huvudet.

Ronarviva.

Blå. Nagel.

Brick.

Träning.

Du som håller på med både cykel och löpning.

Om man gör båda två så gör man ett brick.

Pass. Bra!

Mask.

Springmask.

Nej! Jag har väl löpningsmask.

Springmask.

Det är nästan rätt på det.

Jag tänkte på Damask som du har överskudd.

Har du inte såna när du är ute och springer i djupsnö?

• Ja, jag tänkte på andra maskar.
• Lek? – Fartlek, såklart.
• Gå? – Syd.
• Ja, det är rätt.

Men där finns något annat också som jag tänkte på.

Gå? – Syd.

• Gå och vila tänkte jag på.
• Gå och vila? Det gillar vi inte.

Då kör vi en liten vissman-fråga.

Is.

Rink.

Is.

Återhämtning.

Återhämtning.

Vilis.

Isbad.

Ja, det håller ju alla dem på med.

Säsongs…

Ja, jag tänkte på säsongsbästa.

Jag tänkte på säsongsbästa, SB.

Jag börjar tänka på Vila.

Det känns lite tragiskt.

Du sitter så bekvämt här i hörnan.

Precis, jag tänker på det.

Folla.

Bra. Frekvens har vi haft den.

Ja, den har vi haft.

Ge mig ett rätt till.

Jag är nöjd där.

Fan, det är bra jobbat.

Tack för detta.

Tack själv.

Att jag inte satte några av de här

Vissa av dem. – Det här kan bli återkommande, känner jag.

• Ja, fan. Vi skulle gjort en sån med några lyssnare någon gång.
• Ja, vi ringer upp någon utan att de vet om det innan.
• Mara Lars. – Tack så mycket, Simon.
• Tävlings-Mönchoneman älskar detta.

Äntligen är vi framme vid det här. Det är lusigt att det här blir den sista delen av programmet.

• Men händer det någonstans? – Vi är helt slut nu, vi kommer inte kunna ta oss igenom det.

Jag tycker bara vi skiter i det. Jag vill inte prata om New York, jag känner mig inte sugen ett dugg.

• Vi ger den en chans. – Vi ger den en chans.

”New York, the greatest city in the world. City that never sleeps, the Big Apple.”

Jag bara slänger mig med dessa uttrycker nu.

Både du och jag har fantastiska minnen från New York och vi längtar båda tillbaka egentligen.

Så vi tänkte att vi skulle prata lite grann om det i våra första minnen om New York.

Och vi sa att vi körde lite kronologisk ordning.

Och jag fick ju faktiskt uppleva löpning i New York väldigt tidigt.

Inom min löparkarriär.

Det var faktiskt så att jag…

Vi har ju pratat om det här tidigare i avsnitt.

Ni som är nyfiken kan ju lyssna om min transformation från Fenton tänkte jag säga.

Så får man inte säga tänkte jag säga.

Men det var ändå dit jag var på väg.

Så kände jag mig i alla fall.

Extremt otränad och kanske inte världens bästa livsstil.

Och så gjorde den här resan in i…

Men du var lycklig då?

Nej, för jag brukar titta tillbaka och säga…

Fan, jag såg gladare ut då.

Lite rundare men mycket gladare.

Någonstans gjorde den här resan med träningen.

Och sen när man hittade löpningen så…

Jag har pratat om mitt första halvmaraton, min första träffling, broloppet.

Spang på 1,50, vilket för mig var fantastiskt.

Hade mål under två timmar. 1,50, 32.

Jag fattade inte då det här med minutgränserna.

Jag var nöjd med det då.

Det kan ha varit lite snabbare. 33 skulle vara snabbare.

Det var 2010 och spang inte så mycket året efter.

och sen så där vi under 2011 började komma igång igen

och då blev jag verkligen hukt med den här öppningen

och då skulle vi åka på en…

vi hade bestämt att vi skulle åka på en USA-semester

det var jag och Lisa innan barnen detta

eller hon och hon var gravid med Elliot

och min syster och hennes man, deras vid den tiden

två barn och så mina föräldrar

skulle åka iväg någonstans och bestämde oss för New York

och då… jag vill minnas att det var så

På den tiden lobbade inte jag för att ha semester samtidigt som lopp.

Det var inte på den tiden.

Vi ville uppleva både New York och Kalifornien över en veckas tid.

Då såg jag att New York-Hallmar gick.

Vi gick genom Peder och då pitchade jag in det.

Vi la upp så att vi började i New York istället för att avsluta i New York.

Det var därmed på.

Så jag och Sandra hade blivit lite löparfrelsta.

Tyckte att det var en bra idé.

Jag hade en jävla tur med lotteriet, för halvmarad av lotteriet var inte så knepigt på den tiden.

Jag hade referensramen var jag hade precis börjat komma ner på milen, ner mot 40 minuter.

När vi skulle åka iväg på den här resan så minns jag att jag tänkte…

Vi har ju skrattat över det förr, men mina pass på den tiden sprang bara 6 km tempo varje dag.

Jag hade ingen struktur i träningen, men började springa ganska ofta.

Och det var liksom bara när vi åkte dit hade jag en känsla av

”Jag tror kanske jag kan göra ner mot 1,35”

var nog en känsla.

Jag hade gjort några passporträning som var

de längsta var väl, jag tror knappt att jag var uppe på Halmaron då heller

men kanske 15 kilometer och kände ”Jag tror fan jag kan klara det”.

Men det var, och jag hade varit i New York tidigare

men då var vi där i ett löparsammanhang.

Jag har på min minna, Lisa följde oss, för där går starten i Central Park

Om man kommer in där och det bara var löpare överallt.

Solen hade inte gått upp än, det har jag en sån supertydlig minne av.

Vi står i startfållan, då är jag ganska långt bak.

Det var inte på den tiden man hade insett att man äter av med sidning och sånt skit.

Vi startar långt bak.

Men då står vi i den långa jäkla…

…köln med löpare, jag tror det var 30 000 på halvmar.

Så sprang.

Och då är jag där, en stor jävla scen långt ner.

där någon börjar sjunga amerikanska nationalsången

och samtidigt går en soluppgångssol upp för skyskraporna

och man bara… jag fick fan gåshud.

Det var så jävla coolt.

Och jag fattar att USA är ett sådant patriotiskt land

och mycket nationalism.

Det var en känsla…

”Oh shit, man kände sig som en del i allt det här.”

Och det var svinkolt.

Sen sprang jag halvmåren, det gick mycket bättre än tänkt.

Jag kommer ihåg att jag hade 600 meter kvar, men jag sprang ner i någon jäkla bro.

Då tänkte jag bara, jag tittade på klockan, det var på den tiden man inte fattade.

Så jag bara, jag kommer klara mitt mål på 1.35 så jag kan slappna av.

Sen så kom jag ihåg att jag såg en skylt där det helt plötsligt stod så.

Det stod inte i ”Miles”, utan det stod i ”Meter”.

Det stod ”600 meters to go”, sen stod det ”Go, go, go”.

Så tänkte jag ”Vad fan gör jag gärna?”

Så jag gav allt jag kunde på upploppet

Fick såna här tunnelscen och sprang in på 1.29.57

Det var ett livsmål, 20 minuter snabbare än min första halvmaton

Det bara var ”Shit, det här är det snabbaste jag någonsin kommer att springa”

Hade du börjat inse då att det är viktigt att hamna på rätt sida av de här minutrarna?

Ja, det kan jag säga, för när jag gick i mål och stoppade klockan kände jag

”Tack godegud att jag hade förståndet att spurta och inte känna att det här är lugnt.”

Tänk om jag hade sprungit in på 1302, då hade jag känt ”Vad fan?”

Så det var ändå så, superhärligt.

Jag ska prata mer sen om morgonen också, men då fick man se bara ”Shit, New York!”

Brutalt mycket folk och alla ute och hejar.

Vilken jävla stad.

Det var mitt första riktiga förståelse för hur jäkla stor och pampigt Norrsjön är.

Och du Fredrik, du har också ett fantastiskt minne från Linn.

Ja, verkligen. Jag är egentligen inte jättemycket för storstäder.

Jag är mer för Söstala och Körnapsjön.

Nej, men lite mer för äventyrsresemål generellt.

Jag är inte jätteglad för att stå i butiker och prova kläder och hela den biten.

Men USA hade jag alltid drömt om att åka till.

Och New York verkar ju vara en cool stad.

Jag åkte dit 2014 med min Zambo och min då blivande Svägerska.

hennes man som är en kompis från gymnasietiden.

Långt tillbaka.

Och

tänkte mig lite så för att jag

kände att det här är en väldigt speciell resa så jag vill göra något kul

av resan. Bara uppleva New York såklart men även passa på att

göra något speciellt med resan.

Och det blev ju en resa som

som jag aldrig kommer att glömma.

Den betyder väldigt mycket i mitt liv generellt.

Jag var väldigt nervös för att jag planerar att fria på den här resan till min sambo.

Och gjorde lite förarbete med hela frieriet hemma.

• Lite. – Ja, lite.

Jag spelade in en film om hela scenariot med att handla ringen och prata med blivande svärfar.

Även om det inte är mer som en kul grej. Jag anser väl inte att det är nånting som man behöver göra.

• Det går att säga nej. – Nej, det får du inte.

Jag gjorde en liten film där som vi sedan hade med oss på resan.

Som då skulle avslutas med att jag då fria till Jeanette.

Som fortfarande är min sambo, som jag inte gifte sen så att det har gått många år där i mellan.

Hon skulle få den här filmen serverad på en restaurang.

Och då hade jag bokat en restaurang, jag ville att det skulle vara storslaget och häftigt och annorlunda.

Och någonting som man absolut inte glömmer.

Så det var en roterande restaurang.

Alltså hela restaurangen roterar på 57. våningen på Manhattan.

The View heter den.

Och innan dessa hade vi hyrt smoking och verkligen…

Jag hade en dröm om att gå lite salongsberusad på Manhattans gator.

Det har vi sett bilder på.

Det finns en del bilder från den kvällen.

Var inte du svinervös?

Bara tänk att åka flyget över och checka in på hotellet i vetskommande.

Det här är en upptrappning mot det.

Absolut.

Jag var galet nervös hela tiden.

”Vad har jag nu i ringen?”

”Åh, hoppas det löser sig med taxidos som vi skulle hyra.”

Smoking och det var lite strul med det där.

Man fick passa på när det fanns möjlighet att sticka iväg.

Och ha en anledning till att försvinna bort i några timmar för att fixa lite med det där.

Man hade ju lite tanke om att allting kan gå fel.

Jag hade ringt innan och pratat med restaurangen om att de skulle gå in och servera den här mobilen med filmen som avslutas med att vi är på restaurangen.

Så att vi tar över där i filmen sen.

Då hade ju Jeanette suttit där på restaurangen och väntat.

Vi hade bytt om, vi hade gått på toaletten och bytt om till smoking.

• Kände du någon känsla om att hon hade någon aning?
• Nej, jag tror inte det faktiskt.

Hon blev nog ganska överraskad.

Det hoppas jag i alla fall.

Vi var ju där inne och det som var lite kul när vi bytte om på toaletten var att när vi kom ut så hade ju hela restaurangen roterat så att bordet framför oss var ju där Jeanette och Jessica hade satt.

Så vi blev lite överumplade där direkt när vi kom ut. ”Oj, shit, just det, den rör på sig restaurangen.” För själva baren är ju intakt.

Det är bara restaurangdelen som roteras.

Det är helt magisk utsikt där du sitter och käkar.

Du får en omväxling på utsikten, det är riktigt häftigt.

Jag hade ju bett köparen att filma det också.

Jag är så himla glad att jag har filmer från den här kvällen.

Jag fick ju ett ja.

Det hade varit ett jobbigt annars.

Hur var det när ni kom ut i småk?

Vad var Sketts reaktion då?

Hon var ju väldigt förvånad.

Men då började hon ju såklart inse direkt.

Det som var kul också när jag hade friat och fått ett ja och vi hade firat lite.

och sånt så det bordet intill oss.

Han hade också suttit planerat och fria.

Så jag var sjuk.

Men då gick han ner på knä och så blev det lite så här

fest mellan bordet.

• Ja, vad roligt.
• Ja, så superkul. Alla stod upp och applåderade.

Det var verkligen en kväll att minnas.

Sen hände en riktigt rolig grej som måste tillägga också.

Det är att efter då på restaurangen så frågade vi köparna

”Var ska vi åka någonstans?”

Då fick vi en adress.

”Åk hit, det är ett schysst ställe.”

Vi ville festa vidare.

Så vi hoppade in i en taxi och tog oss bort till det här stället.

Det låg några block ner.

Vi kommer in där och inser ganska sent att det är en privat fest.

Och det visar sig att det är ett bröllop.

Så vi fick så här armband när vi kom in.

För vi hade ju liksom smoking.

Så de trodde ju att vi tillhörde festen.

Så vi fick armbanden där och fri bar.

Och vi fick champagne när vi kom in.

Shit, vad sjukt alltså.

Så efter ett tag så kände vi att det här känns ju inte rätt.

Att vi var ute och dansade på dansgolvet med brudparet.

Och de tittade konstigt och ”Vad fan är det där?”

”Vi har väl bjudit dem kanske då, jag vet inte.”

Så efter ett tag så satt vi till festarrangören.

”Vi tillhör inte den här festen, men det var kul att vara här. Nu fick vi vara kvar.”

• Vad fint av er.

Dels lite svenskt, men också kanske lite så bara…

”Common decency” eller man säger så där. Det känns inte riktigt bra kanske.

Riktigt roliga minnen och jag hoppas ju verkligen att jag får möjligheten att åka tillbaka och springa den här gången.

Det är fantastiskt.

New York är en…

Det är verkligen en…

Jag ska inte säga att det är en extrem stad,

men den är så…

Hela Manhattan är så extremt komprimerat.

Index-myet och området

bara är fullsmockat med…

Om man inte gillar

när det är jättemycket folk

så kanske det inte är rätt ställe att åka till.

Det är fullsmockat med folk,

men det är…

Det är sjukt häftigt. Du får så mycket

Det är mycket olika delar och olika kulturer i en stad på ett och samma ställe.

Samtidigt med den här enorma känslan att man är i en riktigt jävla storstad.

• Men New York har ju ett helt eget DNA.

Det känns verkligen som att det inte är likt någonting annat.

• Nej, precis.
• Det är verkligen unikt för just New York.

Man hör många berätta om New York Marathon också.

så är det verkligen samma sak där. Det är något väldigt speciellt.

Jag hoppas att vi lyckas kvala in. Vi kollar ju upp tiderna precis på kvala in.

• Vi har ju en skärm framför oss igen. Vi kan ju glida över lite grann på det.

Just den här tanken med drömmen om New York, på något sätt att springa New York Marathon en dag.

Jag tror vi har båda haft det lite grann som ett mål.

Det är ganska många i vårt kompisgäng tror jag.

Och de i våra klubbor.

Jag har berättat det här tidigare i podden också.

När jag spang mitt snabbaste marathon så spang jag på 2.53.07.

Och var svinöjd och superglad.

Sen insåg jag några veckor senare att

när man ska springa in på marathon så kan man antingen

Köpa plats via Lotteriet, det är inte jättestora chanser.

Jag hade en kompis, Micke Svensson, som skickade inför det här programmet.

Han sa ”Jag har inga stories om New York men jag kan berätta dem tre år ni har bomat på Lotteriet.”

röv skrivit.

”I feel you.”

Minns att Lotteriet är verkligen ett lotteri.

Så det är dotteriet, man kan köpa plats via resbyrå där vi pratade med Anders Salka tidigare.

Springtime Travels med fantastiskt duktiga arrangörer på det.

Eller så kan man faktiskt klara en kvaltid.

Då kan du köpa en startplats och få dem plats och sen får du själv boka resten.

Men du får ju få vara och betala för startplatsen.

Däremot har du lite mer frihet i hur du vill boka allt det andra.

Och jag tror att för dig och mig, när vi inser att vi kanske klarar kvaltiden, då blir det också en liten spårgårdsmål att man ska klara det.

Absolut.

Jag vet det som sagt, efter att jag insåg att jag hade missat det med åtta sekunder så kände jag bara så här ”Det är därför man är klara”.

Vi har pratat om det här tidigare i de andra årsnitten.

Jag höll på två år och härvade med den här tiden.

Sist när jag klarade den så bestämde jag och Lisa att vi åker iväg bara vi två.

Det var innan vi hade fått vera så hade vi Elgöt och Leo.

Vi åker iväg bara vi två.

Fyra dagar åkte vi iväg.

Jag springer och sen tar vi resten som vacation.

Första gången på flera år.

Vi var någonstans utanför Helsingborg.

Jag tänkte bara vi två utan barnen.

Vi åkte iväg och gjorde det. På tal om det, för mig blev det en helt fantastisk resa.

På den tiden jobbade jag med Helsingborg Marathon, var ambassadör för Nubel,

så de var även huvudsponsorer för Loppe.

Vi hade jag och Andreas lediga fredagar när vi jobbade med Helsingborg Marathon.

Fredagar gjorde vi andra grejer, vi tyckte det var lite pensionsartat att få göra det.

Då freelansade jag åt Runners World.

Det var samma år som Anders Salka skulle dit som coach.

De hade gjort en utmaning.

De hade följt ett antal löpare under några månader.

Då skulle de lite springa.

Då passade faktiskt jag och Lisa på att göra ett jobb åt Runners World.

Lisa plåtade och jag skrev.

Då fick vi följa Tommy Millemäkki, kocken.

Kockmäkki tänkte jag säga.

Vi fick följa Anders Södergren, den gamla skidlegenden.

Ja, du vet, vi pratade om vinterstudion förra veckan.

Jag har jättedelig koll på skidor, men jag fattar att han är en big deal.

Det visade den jag researchade honom också.

– En legend. – Legend, ja.

Sen fick jag följa Sofie Zarenbrandt, däckarförfattaren.

Superstor också.

De tre skulle springa maraton.

Det var jävligt kul.

Sen var Charlotte Karlsson en av coacherna.

Hon är fantastiskt duktig i maratonlöp.

Magnus 137 Bergman var coach för Tommy Millemäkki, en skitjuktig jävla 137 har han som smekna för att han har sprungit det på Lidingö-loppet vilket är en ohyggligt bra tid.

Sen var Anders Salkej coach för Sofie Sarenbrandt.

Så vi åkte dit, jag hade min uppvärmning och sånt.

Sen så träffade vi…

Vi träffade några dagar sen, jag träffade Sofie Sarenbrandt och Anders.

Och jag och Lisa träffades på deras hotell dagen innan.

Och då kommer Sofie Sarenbrandt in i en julgransdräkt.

Alltså hon var klädd som en julgran.

Hon kom in på en massa restauranger där.

Så vi satt och planerade var Lisa skulle plåta och sådär vad vi skulle skriva.

Hon bara ”Ta-da! Nu är jag klar!”

Så vi bara ”Ja okej”

Men då hade Anders tipsat om det här

och han pratade om det innan också

så man får åka ut så jävla tidigt ut till staten

så är det bra om det är dåligt väder

så behöver man extra kläder på sig som man sen kan slänga

så då rommade han in i en säkert handaffär

och köpte en julgransklädsel

som han skulle ha på sig och hotta vid starten.

Det var fantastiskt roligt.

Det var kul, så vi gjorde ett repetage

och de fick träffa dem på kvällen allihopa

efterloppet.

Det roliga var att underloppet

i min form var sådär.

Och det här tycker jag faktiskt är ett

medskick till alla som vill springa i

åkt maraton.

Har du möjlighet

så spring det inte på

någon supertid.

Sikta inte på en jättehög

tid och gå all in, för det är fan

ett lopp man bara ska

njuta på.

Ta tillvara på att man är där och

Vi snackade om det innan, 1 miljon i publik, 10 000 funktionärer, 53 000 finishers.

Det är för fan, suge in varenda jävla sekund.

Det är bland de häftigaste upplevelser jag någonsin gjort.

Varje gång jag tänker på det så känner jag bara, jag får göra det nästa år igen.

Det som var roligt under loppet var, första halvan sprang jag med fartalorna på 3 timmar.

Min uppladdning hade varit den här jävla långdragna sjukdomen som inte gav sig.

Jag fick de här pillarna av den här norsk-spanska hyrläkaren på Palma och repade mig.

Jag hade lite dålig uppladdning så jag bestämde mig för att jag sprang med i tre timmars förhållanden så länge det kändes bra.

Och sen efter det så släpper jag dem och så joggar jag in.

Och jag höll den planen.

Men det roliga var att jag sprang faktiskt i kapp.

Nej, de sprang i kapp med mig som måste ha varit Tommy Millemäki och Magnus Bergman.

Vid kilometer 31.

Jag har faktiskt lite bilder på dem.

Jag tog lite bilder på dem under loppet.

Det var kul, det är så två samt Team Sweden-tröjor.

Som skjutade om mig.

Så vi snackade faktiskt lite grann där.

Sen…

Sen fick Myllebäcke tyvärr kramp.

Han stod strätt föran vid kilometer 39.

Jag vet hur det känns.

Han sprang in på 314 tror jag.

Fantastiskt.

Anders Södergren var nästan häftigast efteråt i baren på det hotellet.

Så har han norrländskt dialekt.

Det var hans första maraton. Han hade blivit så uppslukad av publikstödet.

Han hade hängt på några normer och hade första milen på 36 minuter.

Han skulle hålla 38,5 minuter.

Han, som han själv uttrycker, haltade in på 2,46.

Det är nog rätt bra.

Jag tyckte det var skitcoolt.

Jag tror vi har någon bild på hela gänget också.

Jag kan slänga upp lite bilder där ifall.

Men jag känner att man kan prata i evigheter om New York Marathon.

Det finns hela Sverige springer, och gjorde en bra specialinslag om specifikt New York Marathon också.

De går igenom ATI och även de andra Salke.

Det jag bara tycker är det absolut häftigaste med loppet är att…

Alla fan åkte hit och springde.

Det coola är att du börjar på en jäkla bro.

De har stängt av ett helt jävla stadsdel.

Flera kvarter inhägnat.

Och där är alla löparna innan starten.

Jag känner att jag är verkligen prioriterad.

I det här loppet att de verkligen all in för att genomföra det så bra som möjligt.

Exakt.

Och det fick fan gåshud när han, race director, tävlingsledaren,

för man står ju där på starten på bron, så de ställt upp bussar.

Så står han uppe på en buss och säger liksom

”We’re 50,000 strong, spanning så här många länder, ni kommer från…”

Berättar, beskriver i princip alla som står där.

”Det är sådana jävla rysningar.”

Sen skickar de iväg starten och så är det bara gött i tre mil och sen ett helvete.

Sista biten in.

Men just det här med att…

Det jag tycker någonstans fångar in är den här community spirit-känslan.

Samma som folk pratar om Boston-marathon.

Du rundar ett hörn och så bara är det jävla rockkonsert.

Det är över 150 band längs banan, läste jag.

Sen rundar du hörnen i den judiska kvarteren.

Det är fan knäpptyst.

Det är inte en jävel hit där.

Det är någon som springer över gatan.

Det är inget loppa.

Sen rundade vi hörnan, Nytt Ös.

Här kommer Anders, han får Lisa stå och vänta vid kilometer 24-25.

Det är efter en bro.

Då sa Anders det, ”När du börjar komma dit så är det som en ljudvägg.”

Jag bara ”Jag fattar inte det.”

Sen när vi kom över den här bron så bara ”Vad fan är det som låter?”

Sen rundade man hörnet och bara ”Det är fan publiken.”

Det var så jävla sjukt.

Jag slöt på massvis med galna grejer längs vägen.

Där är så mycket folk ute.

Där var jag med en barn som gav mig ett perlhalsband.

Jag är inte så joggad, det är ändå lite lätt.

Så stod han med en massa perlhalsband.

Han och hans mamma, de var ju kilometer 37.

Så stannade jag till där och sa ”Take the beads, they’ll make you faster”.

Så hängde han runt min hals.

Fick jag ett perlhalsband av honom så sprang jag med den sista 7 kilometer in.

Sen kom jag in i Central Park.

Så stod Lisa med en två meter lång mörk kille.

som hade en sån basröst som han Hightower i polisskolan.

”Ooooh”, stod och skrek så där.

Så tänkte jag, fan det måste vara någon av Runners World-gänget.

Eller någon sån där liksom.

Så frågade jag Lise efter, vem var den killen?

”Nej, vet inte, han bara stötte på mig.”

Så han bara, ”Who are you rooting for?”

Han bara, ”My husband’s coming up.”

Han bara, ”Oh, what’s his name?”

Så bara, han ropade mitt namn.

”Nej, det var bara någon han träffat där.”

Han bara stod och skrek.

• De går verkligen inför att det ska bli i storstadiet.

Alla hjälps åt för att det ska bli en upplevelse för alla löpare.

• Det är precis så.

Jag tycker som han syns det, vi brukar skämta det.

Vi ställer oss med armarna i kors och när den vi hejar på kommer så klappar vi.

Sen slutar vi.

Alla bara står och skriker.

Till och med efter vi var färdiga.

Vi åkte till hotellet, bytte om och duschade.

Sen åkte vi ut och gick till en restaurang.

Alla har på sig medaljerna efteråt.

Alla hänger runt halsen.

Man går förbi folk på gatan.

Skillnaden jag kan uppleva med den svenska kulturen är att vi har…

Folk ska springa maraton eller göra Ironmans och sånt där.

Men där är det en superbedrift.

Fan, springa ett maraton liksom.

Folk går förbi en på gatan och bara ”great job, what an effort, you’re a hero”.

Man bara ”det vet jag väl kanske inte helt”.

Och sen när vi sattes på restaurangen så satt man där i sin medalj och satt på en kanal.

Det var en kille bredvid som också var europeer på något så han bara ”Wow, you ran the marathon!”

Så jag bara ”Ja, jag sprang också här”

”Did you… You must have won the marathon!”

Jag bara ”Nej…”

Och så säger han såhär ”But you must have come first place, look outside, they’re still running!”

Så tittade jag ut så bara ”Vad fan, det är ju precis vid banan, där är fortfarande folk som springer”

”Det är ju starttider som går liksom över hela dygnet nästan”

Så det var rätt coolt med att alla intresserade sig.

Vi satt och snackade tio minuter och han var superfascinerad.

Det är svårt att hitta det engagemanget någonstans på det sättet.

Och det är någonting som jag verkligen vill uppleva.

När man hör berättelser från de som har sprungit-

-så blir man ju ännu mer sugen på att springa.

Man kollar filmer, man kollar bilder.

Bara springa genom Brooklyn, Queens, Manhattan och Central Park.

Det är verkligen en sån här bucket list-grej.

Ja, det är det.

Att komma tillbaka till New York igen och i denna gång en lite annat syfte.

Och bara att få se, att få uppleva också, sedan de sprang färdigt så har man flera dagar därtill.

Dagen efter tycker jag var det roligaste för då gick vi affärer.

Vi gick 22 000 steg dagen efter Malan.

Det var en upplevelse kan jag säga.

-när vi var i butiker och sånt.

Så ser man ju andra som har jävla problem att gå i trappan.

”You ran the marathon yesterday?” ”Yes.”

-Det framgår ganska tydligt. -Det framgår supertydligt.

Det är kul. Det blir också ett community inom alla.

Jättemånga får plötsligt medaljerna dagen efteråt och går runt i dem.

Verkligen en sån här superstämning.

Det tycker jag är kul, för du och jag har båda haft det som ett träningsmål-

-att klara den här gränsen.

Det är ju glädjen att titta på skärmen nu. Nu vet vi inte alls hur läget blir under 2021.

Men vad står det för kvaltider, Fredrik?

• Det har blivit enklare för min del.

Det är ju för att jag, som alla andra, blir äldre för varje år.

Så nu har jag klivit in i M40.

Så jag behöver klara 2.58 på morgonen.

Men jag tror att halvmorgonen blir lite enklare. 1.25.

Du ska alltså klara under 21-25.

Det är nästan som om vi har gjort upp träning någon gång.

Det är som att jogga en helg.

Då ska man också hålla sig skadefri.

Det är inte bara att ställa dit skorna, det är ändå lite träning som behövs.

Jag joggar upp i 1,30 för mitt första år som veteraner.

Jag har 2,55 på maran men jag har 1,23 på halvmaraton.

Det är fullt inom räckhåll.

Det känns tryggt för oss.

Vi hoppas att båda kan kvala in och springa i ökade maraton.

• 2022 då? – Det blir 2022 då.

Det är ett rimligt mål för oss att klara kvaltiden i år.

Förhoppningsvis att det blir lite sanktionerade godkända halvmaraton-tävlingar.

-så att vi kan springa och att vi får komma iväg till New York nästa år.

Det hade ju varit episkt.

-Det tycker jag vi gör.

Och det får väl avsluta New York, helt enkelt.

-Fantastiskt.

-Så hoppas vi att vi kommer tillbaka till New York i ett annat avsnitt längre fram.

-Det kommer vi absolut. -Där vi berättar om våra bedrifter på loppet.

-Precis! Exakt.

Och det är ett löfte, Fredrik.

Om ett och ett halvt år så sitter vi här och pratar om loppet när vi var och sprang där.

-Eller så livesänder vi från New York.

-Du är så ditt geni.

-Det också. -Det gör vi.

Tack för detta avsnittet!

Tack! Ha det gott!

Hej!