122. Stockholm Marathon special! Gäst Joanna Swica och Mustafa Mohamed

Ögonblicken ni alla väntat på…. STOCKHOLM MARATHON SPECIALEN!! Och eftersom ingen av oss sprungit loppet tar vi in på riktiga poddproffs som bägge tagit sig an denna härliga första mil, följt av tre mil av Mordor längs Stockholms vackra gator – Joanna Swica och Mustafa Mohamed!

Joanna har både hunnit med att släppa bok och gifta sig sedan senast vi snackade och inte minst sprungit en jäkla massa lopp. Vi snackar om hur det är att lyssna på tantsnusk längs Paris fullsmockade gator under ett mysmaraton och varför sista tre milen på Stockholm kan jämföras med Mordor. Om hur man kommer igång och om hur man mentalt tar sig igenom de tuffa partierna. Och så klart… om att tratta ner grejer.

Musse berättar om varför han inte riktigt tycker sig ha ”besegrat” Stockholm Marathon trots några fina placeringar, och om hur man ska springa loppet på bästa sätt!

Utöver detta ger vi en race report från varvbonanzan på Heden (10.000m) och om hur vi ska lägga upp träningen inför Helsingborg Marathon i september…. Fy fan vad långt.

Avsnitt 122 direkt från Riche – nuuu kör vi!

Följ Löpning & Livet med Fredrik Stoltz och Simon Wikstrand på andra plattformar:
⁠⁠Hemsida: Här är vår hemsida fulladdad med allt du behöver veta som löpare eller drinkälskare!
⁠⁠Youtube (där alla våra sändningar finns live)⁠⁠: Följ vår youtubekanal med livesändningar ifrån alla avsnitten här!
⁠⁠Instagram⁠⁠: Följ oss på instagram och få tips på pass, roliga reels, kommande avsnitt, tävlingar och mycket mycket mer!
⁠⁠Facebook⁠⁠: Följ oss på Facebook där vi lägger ut events, livesänder och mycket mer!
TikTok: Vi finns även på TikTok, välkommen!
⁠⁠Strava: Här hittar du oss på strava, följ vår och våra följares träning för inspiration och tips!

I detta avsnitt av Löpning & Livet får vi äntligen höra allt om Stockholm Marathon! Vi har bjudit in poddproffsen Joanna Swica och Mustafa Mohamed för att prata om deras erfarenheter av loppet. Joanna berättar om att hon både har släppt en bok och gift sig sedan sist vi hörde från henne, och inte minst sprungit en hel del lopp. Vi får höra om hennes upplevelse av att springa ett mysmaraton i Paris och om varför de sista tre milen på Stockholm Marathon kan jämföras med Mordor. Mustafa ger oss tips på hur man ska springa loppet på bästa sätt och berättar varför han inte riktigt känner att han har ”besegrat” loppet trots fina placeringar.

Utöver detta får vi en race report från varvbonanzan på Heden (10.000m) och tips på hur vi ska lägga upp vår träning inför Helsingborg Marathon i september.

Vi rekommenderar starkt att du följer oss på sociala medier för att få ännu mer inspiration och tips på hur du kan förbättra ditt löpande. Du kan också se avsnittet live på vår YouTube-kanal där vi sänder alla våra avsnitt. Följ oss på Instagram för roliga reels, kommande avsnitt, tävlingar och mycket mer. Få även information om events och livesändningar på vår Facebook-sida. På TikTok kan du se ännu mer av våra äventyr och på Strava kan du följa vår och våra följares träning för ännu mer inspiration och tips. Glöm inte att kolla in vår YouTube-kanal för att se avsnittet live och missa inte nästa avsnitt av Löpning & Livet!

Keywords: Stockholm Marathon, Joanna Swica, Mustafa Mohamed, race report, Heden, träning, motivation, nybörjare

Här är avsnittet textat:

Avsnitt 122 och vi pratar såklart om pollenallergi.
Nej, jag skojar bara.
Kolmaratonsspecial är det nu vi kommer att prata om.
Till det har vi bjudit in två experter på detta lopp
trots att de själva säger att de inte riktigt lyckats med loppen.
Vi börjar med att prata med vår gamla kompis Joanna Svika
som har ju haft både bok och bröllop senast vi träffades.
Men också sprungit väldigt mycket i klockorna
och inte minst haft en härlig upplevelse av Kolmaratonsspecial.
Vi har ju också fått en del nyheter från folk i Sverige.
En härlig upplevelse för "S***-koll" Marathon som hon kallar för "Tre mil av morder".
Efter detta pratar vi såklart med vår kompis Mustafa Mohamed som har sprungit "S***-koll" flera gånger
och kommer ge sina absolut bästa tips för hur man ska ta igenom banan.
På detta kommer vi såklart även att kuppa in och prata om "Elvisingborg" Marathon
som egentligen är huvudstadsloppet, men mer om detta och vår tävling tillsammans med Irma Track Club
kommer i detta avsnittet, så det här kommer att bli episkt!
Nu kör vi!
[Musik]
Vilket jävla intro du har spelat in Simon.
Vi vet inte, men Fredrik, vi har en drink framför oss.
Efter vi har druckit upp den så har jag spelat in intro.
Det kommer att bli bra.
Det kommer att bli bra.
Vad är det för drink du sitter med Simon?
Du får ju läsa högt.
Jag ska berätta Fredrik.
Jag ska berätta för dig vad detta är för en drink.
Och för er som lyssnar, håll nu för fan i hatten.
Det här är Joannas Refreshing Run.
Det är som drink inspirerad av löpning och naturen.
Och såklart Johanna Zwika som ni kommer att höra alldeles strax.
Och det här är ingen vanlig drink Fredrik.
Det är en ovanlig drink.
Det här är en av de bästa drinkarna vi har druckit på papper.
Ja, det får man säga.
Jag har inte smakat på den än men den ser ju förbaskat bra ut.
Du är lite svag för kullamust, är du inte det?
Jag gillar att dricka kullamust rent.
Men jag gillar framförallt att blanda det med sprit.
Då blir det mycket kul. Det höjer liksom kullamusten.
Vi har kanske pajat alla chanser att ha kullamust som sponsor.
Kodamust är okej, men sprit är bra.
Det är bäst om det är sprit.
Men vi uppmanar inte folk att dricka, förutom den här drinken.
Okej Fredrik, nu går vi vidare.
Johannas Refreshing Run är en fantastiskt trevlig drink.
Du har ju 4cl gin.
Det är inte vilken typ av gin som helst Fredrik.
Det ska gärna vara en skandinavisk gin.
Den här är köpt på Drive-in Bottle Shop i Köpenhamn.
Det är en klassisk skandinavisk grej.
Du har två centimeter fastpressad citronjuice.
Det har jag i.
Sen har du två centimeter kullamust.
Den tror jag du slängde in i Israel.
Ja, där var ju äppeljuice.
Åja, men då var det ju helt rätt.
Kullamust, det är nära.
Och anledningen till att man har i kullamust?
Det är för att Joanna är ju från Skåne, va?
Och ni är från Ystad.
Och jag tänkte att kullamust kommer inte från Ystad.
Nej, men det kommer från Skåne.
Så det får representera Skåne då.
Känd för sina äppelodlingar.
Det var väldigt kul.
Det var i tag som man spagnade nu. Jäkla vägbygget.
Men det är rätt.
Sen har vi tillbaka... Jag gillar den här honungssirapen.
Det är alltså honung och vatten.
Du kan inte bara ge mig vanligt SOCKOLOG!
Men det är faktiskt trevligt.
Och snabbt fixat. Lite honung och vatten och sen är det klart.
Skit i med snabba. Jag har sockolog.
Nu skulle vi prova mer honung.
Då har vi den från naturlig söttma och kopplingen till en sund livsstil.
förknippas med en sund livsstil.
Det är liksom en hälso...
vad ska man säga?
Ja, preparat tänkte jag säga.
Men det är livsmedel.
- Det är det jag vittar på.
Och sen såklart då Fredrik, när man är här
längs havet och kusterna
så är det ju nypa havssalt i det.
- Absolut. Och även för att representera
svettet också under ett matand.
- Helt klart. Och en skvätt sodavatten.
Det vet jag knappt om du får äta.
- Det tog jag i också faktiskt.
Skål för Johanna Svika som är med om en liten stund med Johannas Refreshing Run.
Nu smakar vi Fredrik.
Mm.
Det är så bra poddmaterial när man sitter och smakar drink i en podd.
Oh, man känner honungen också tycker jag.
Man känner saltet.
Och saltet, ja.
Och kvullarmuster.
Man känner allt.
Förutom den skandinaviska ginnen.
Den är som bråttolås.
Den är där.
Det märker vi snart.
Det klunkar man i sig.
Det kommer ni ha hört på introt.
Vi har den finns där helt enkelt.
Okej Fredrik, nu har vi suttit och avnjuter en god liten drink.
Vi har ju faktiskt precis spelat in intervjun med Jonnan.
Så alla ni som lyssnar, det blir en skitbra intervju.
Det är skitroligt att ha med Joanna.
Ni kommer alltså få höra en superbra intervju med Joanna.
Om tre mil av morder, kallar vi den för.
Det är cliffhanger för ni vet vad det är.
Men inte nog med det Fredrik.
Vi ska ju också ha ett segment med mus.
Exakt.
Alltså detta avsnittet.
Vi har fått en sån struktur på podden nu.
Vad är detta?
Det är en kucken som jag redan har förberett.
Så dra han upp någonting som han har blandat.
En termianmålgammal kyckling som han har läggat ute i varmen.
Här är den.
Det är dit vi strävar efter.
Här är ett klipp från...
En riktigt jävla skämd köttet.
Men det är ett.
Så är det vi.
Så Musse är också med och ger sin syn på Stockholm A-torn.
Och massor av bra tips där också.
Vill man springa Stockholm Marathon så ska man inte missa det här.
Även om man ska springa nästa år.
Ett väldigt bra uppladdningsavsnitt.
Och Fredrik, när man ska springa ett marathon så tänker man en, två veckor innan så är det bra att få in ett kortare race.
Och det har du ju sprungit.
Vi ska inte springa Stockholm Marathon, men vi har sprungit 10 gånger tusen utan vila.
Varje helgen i veckans Maragott.
Vi har ju tävlat i klubbens, det var Skånska mästerskapen också.
Det var det ju faktiskt.
Det känns inte som att man hade så mycket i det.
Men du, jag tror du måste blivit fyra, Fredrik.
Jag blev fyra.
Det var ändå bra.
Jättefem stycken som var med.
Ja, jag var dålig.
Nej, det vet jag inte.
Nej, men det var roligt.
Efter allt mitt elände och strul med pulsrysningar och grejer så har jag kanske hittat grejen.
Jag har faktiskt varit iväg och gjort maxtest idag också.
Jag gjorde en max-test idag också.
- Vad var det då? Hur gick det?
- Det gick bra. Jag hade EKG, blodtrycksmätning, puls och lite annat på mig.
Jag hade en massa såna där sladdar på mig.
- Kunde de säga något?
- Ja, men nu cyklar jag och grejen är ju den att det blir så tungt så snabbt.
Så att du hinner inte upp i den pulsen.
- Jag fattar.
Jag har gjort ett EKG tidigare också, som har jämfört, tittat.
Det var en liten grej som de kan tyda på,
det kan vara en inflammation i hjärtat på något sätt.
Alltså någon krans, jag vet inte vad det är.
Men han uteslöt det direkt.
Du hade inte kunnat cykla så som du gjorde om du hade haft det.
Men det var en liten, om du tänker dig ett EKG,
det kommer en sån topp och en dal.
Och sen så efter det så ska det inte hända så mycket.
Sen kommer en liten kurva. Den lilla kurvan gick ner på mig.
Nu ska jag tänka upp. Så sa han.
Så sa jag, men ska man kolla upp det då? Nej, behövs inte.
Så sa han.
Okej, han hade väl mycket att göra den dagen kanske.
Så, next!
Men det jag tänker så här, han läkare har sagt att det är okej.
Han var väldigt övertygad.
Ja, men det är ju skönt i alla fall.
I sin framtid.
Så jag ska inte göra.
Okej.
Yeah.
Okej.
Next!
Hahaha.
Han stod så flera minuter och kleade sig i huvudet.
Ja, ja.
Det har jag aldrig sett.
Sen är jag ju i och för sig inte färdigpluggad heller.
Nej, precis.
Stod "lia" på en sån liten dammvicka.
Jag har inte gått ens läkarlinjen.
Jag har pluggat hela tiden.
Ja, precis.
Hahaha.
Nej, i alla fall.
Jag gick på yrkeshögskola för att bli översätter.
Men det skete sig med Aoi, så ja, nu är jag här.
Där bara ligger min lia.
Ja.
Det var kul, det var roligt för mig.
Det känns bra.
Det fick jag känna på loppet också.
Jag har ju tagit bort koffinet.
Ni som har följt mig, jag har ju tagit mitt koffin inför loppet.
Jag har tagit bort det.
Jag får inte de här rusningarna.
Jag har inte fått det. Jag fick inte det i Malmö när vi gjorde maxtest.
Jag fick inte det på 10 000 nu.
Och inte på varvet heller.
Och inte på varvet heller.
Men det har jag inte fått innan på halvmatet.
Men 10 000 var ju verkligen ett test.
Jag har ju fått det på alla lopp.
Så det blir inget mer koffein för mig. Bara vanliga koppar kaffe på dagen.
Ett tablettform inom lopp.
Men det är ju väldigt skönt för att...
Klart att det finns lite...
Det är klart att det ger en effekt till viss del.
Men det är inte så att...
Åh, nej, tar jag inte det så springer jag en minut långt.
Det är en ganska liten grej.
Du har ju tappat 4% i prestation.
Bort med det där.
Det kommer nya skor snart, Fredrik.
Det går snart, Fredrik. Så det är lugnt.
Nej, men det känns jättebra.
Och loppet kändes ju bra för min del också.
Men du gjorde en fart då?
Precis. Förlåt, nu hoppar jag tillbaka igen.
Vi sprang Göteborgsvarvet.
Och du hann ju med ett pass i alla fall innan vi skulle köra 10 000.
Ja, precis. Jag sprang ju på onsdag.
Jag sprang 6 gånger 1000 progressivt.
Just det.
Ja, Anna skulle köra 20 gånger 1000.
-På löpan kör du 20.000. -Då känns ju allting kort.
Så jag hoppade in i nappslutet och körde 600.000.
Och progress är ju faktiskt kul.
Jag har faktiskt aldrig kört, tror inte det i alla fall.
Jag har lagt ut det på hemsidan.
Ni kan läsa om passet på hemsidan också.
Det kan vi säga till alla som lyssnar att där fylls ju på mer och mer nu.
Går man in på vår hemsida är det en jäkla massa bra pass.
Och väldigt suspekta AI-genererade bilder.
Men de är spännande.
Man vet ju inte vad man väntar.
Men 6x1000 progressivt i alla fall.
Det innebär att du springer 6 tusningar.
I detta fall hade jag två minuters joggvila emellan.
På sådana tusningar brukar det antingen vara 60 sekunder ståvila.
Eller två minuter lite joggvila.
Men det är lite roligt, det gör lite uthålligt också.
Det är semikvalitetssignal.
Jag kommer ångra det i all evighet.
Jag tittar på ett stenhårt pass och bara "äh, lite halvt jobbigt det där"
"Det var jättejobbigt"
- Då ökar du farten så att i mitt fall kan man tänka sig att jag kanske går ut i halvmartonfart
- Ja, just det.
- Och sista tisingen går i milfart.
Så springer du progressivt där.
Så jag sprang i 3.55, 3.51, 3.50, 3.46 och sedan hade jag två stycken i 3.40.
Jag känner mig lite starkt på slutet.
Tänkte jag drar på två stycken i min önskade milfart.
Istället för att gå åt 345 och sen 340 så kör du ner.
Gåssel i botten dritt.
Du vill inte ha någon jävla semikvalitet.
Det måste ge den.
Men du fick ju ändå lite gofeed och benen kändes okej efter varvet.
Så du var ändå lite laddad inför 10 000.
Jag kände mig, jag vet inte om jag förmedlar det, men jag kände mig ganska lugn inför den tävlingen.
Ja men det tycker jag.
Absolut.
Ganska säker på att det skulle gå bra.
Det är mitt nya sätt att tänka Simon.
Det ska gå bra.
Vi snackar ju om det på uppvärmning.
Tänker man bara istället, det här kan gå bra.
Men man är ju väldigt fokuserad på vad som känns "man".
Jag skulle säga det.
Men jag tror att man generellt är det.
Sen finns det de som har lyckats överkomma den.
Men jag tror också lite, men det här du var inne på,
att du hade fått första beskeden och visste att det inte var koffein.
Kanske en lite annan inställning till att så, jaja, men då fann man det kanske.
Glad och bra att kunna köra och inte liksom.
Du känner ju att du känner dig väldigt lugn. Du känner inte så oroad över hur loppet skulle gå.
För det är ändå sånt som kan traggla igenom huvudet dagen för loppet.
Du känner dig väldigt liksom chill med loppet tyckte jag.
Ja, precis. Jag har fått mer smak och kock också på tävlar på den här typen av distans.
Jag har inte känt innan och det hänger ju ihop med att jag inte riktigt har känt att min kropp har pallat.
Men nu känner jag att nu finns det ju ingen övergräns.
Det är bara att köra på nu, för då kan jag ju pressa min kropp.
Det var det som var, om jag ska lyfta ut någonting ur det här loppet,
så var det att jag kunde ju mata på, jag har aldrig känt så här innan.
I den farten, ja jag var trött, absolut, men det hände inte så mycket mer.
Nej, just det.
Jag visste om att jag kommer att palla tio minuter till den här farten.
Tidigare har det varit så att jag har min puls bara stukit upp.
Ja då måste man sänka och så känns det lite sänkt.
Då har de här bryttankarna kommit.
Men nu kändes det bara att jag matar på, det här kommer jag fixa.
Och det är ju kul att kunna ligga på en hög fart och känna att det är jobbigt.
Men ändå känna att man kan härda ut skiten.
Precis.
Så lite snabbt, bara gick ut i 344.
Jag måste googla det lite, för det var Martin Selin som pratade med mig.
Det var efterloppet precis.
Det finns en forskning på hur man springer 10 000 optimalt.
Det bara "wow, det har inte jag läst något om".
Han benämner det som hängmatta-taktiken.
Om du tänker dig en som en hängmatta,
Om du följer repet så är det längst upp.
Om du tänker dig som en fartkurva.
Om du går ut lite fortare så finns det forskning på att...
Jag gjorde in en citationsteknik.
Att det känns lättare att sänka.
Första kilometern är en snabbare fart utan att du förlorar någonting av din uthållighet under loppet.
Men du måste också snabbt sänka den litegrann.
Sen höjer du på slutet som en hängmatta.
Jag har ju tittat mycket på 5000 men jag har faktiskt aldrig kollat på 10 000.
Det måste jag erkänna.
Alltså så, hur man springer, jag har aldrig tänkt på det.
Jag ska kolla upp det lite för att det är intressant.
Det är ju framförallt skillnad med, nu har vi snackat om vilken mil.
Vad gör du på mil? Ja, vilken mil.
Alltså på landsväg är det lite skillnad.
10 000 är ju, du springer ju,
speciellt kanske, nu var det lite varmt i lördags,
men det var ju ändå, det var inte så mycket vind.
Så du, du, ja.
Ja, det går ju att mäta.
Alltså som du säger, ja fan vad intressant.
Jag ska kolla ut det lite mer, du kan länka ut någonting sen.
Fan vad skitintressant.
Jag gjorde lite hängmattan.
Jag gick ut i 344.
Kändes bra. Jag fick sällskap av Ahmed i klubben. En ung kille född 1998 tror jag.
Pluggade till läkare i Göteborg.
Tre timmar sen bara "Fan tack för det Erik, det var jättekul med sällskapet".
Det var hans första tävling på bana.
Ja just det.
Så jag gav honom några bra tips på starten.
"Håll dig nu nära på första banan, spring inte i bana två" och så vidare.
Så han och jag hängde ihop ganska länge.
Spang lite ojämnt.
Alltså spang, märkte man att han drog iväg lite sen.
Lite orotin.
Och så, jag var uppe och drog ett fåtal gånger.
Jag försökte gå upp och dra men då gick han om hela tiden.
Ja, jag vet.
Så han ville ligga föran.
Inte riktigt inne i, nej jag fattar.
Vi hade kunnat dela på lite mer.
Men fantastiskt trevlig kille och spang in på en jättebra tid under 38.
Ja.
Så att, ja.
Jag gick ut i 344, sen hade jag rätt många kilometer på 346, 348, 350 någonstans.
Hängmattan.
Hängmattan, precis. Och sen upp på 344.
Jag tror att hängmattan kan inte vara så brant, det kan vara lite mer sluttad från trädet.
Just det, för tänker man hängmattan kan man lätt tänka att man ska sänka farten 15 sekunder,
men det är bara lite grann.
Jag köpte det låter rätt så.
Framförallt på landsväg kan det vara skillnad.
Men på banan låter det rätt rimligt.
Jag tror det handlar om att du har lite överkapacitet.
Du kan bränna i början.
Ja, precis.
Så länge det är bara lite grann så kan man öppna lite.
Du kan öppna lite framåt.
Jag landade in på 38 Norrlen.
Det kan man ju undra om jag inte hade...
Vi får ta fram elefanten och rummet här, Fredrik.
Hade du koll på tid?
Jag hade inte jättemånga koll på tid.
Jag brydde mig inte så mycket om det.
Den här tävlingen var viktig för mig utifrån att jag skulle känna att det fungerade.
Det är en helt hel tävling.
Sen kan man ju störa sig lite när man tittar på det.
Snygga till siffrorna lite sist. 300.
Tryck till lite.
Jag hade sista kilometer mot 344.
Jag hade kanske kunnat trycka några sekunder till.
Men det kommer fler tävlingar.
Han sprang väldigt snabba sista 300.
Ja det gjorde han verkligen.
Men roligt, en annan i klubben, Micke Hansson, som gäng.
Han är ju absolut bäst på 800 meter.
Han sprang ju också på en jättebra tid.
Jag vet inte, 33-34 minuter säkert på 10 000.
Men fy fan hans avslutning.
Sista 100 var ju bland de sjuka.
Det var ju som ett 100-meterslopp.
Då kände man att han kanske hade lite för mycket.
Jag tror faktiskt att han sprottade in under 36 bara.
Jaja okej, kanske där, ja.
Bara.
Men det är bara 100.
Så ju vad dåligt.
Nej, men han har sprungit snabbare. Han öppnade hårt och landade lite själv.
Sen avslutade han på 8 sekunder sista hundaren.
Summerat Simon, jag är supernöjd och ser fram emot Malmö-loppet nu.
Ja just det, det är nästa millopp om en månad ungefär.
Nej inte ens. Jo det är det, ungefär.
Nu vill vi höra om ditt lopp Simon. Du sprang ju också 10 000.
Ja, jag hade ju lite så...
Efter varvet var det lite slitigt för jag hade inte tränat ordentligt för det.
Så jag visste ju om att jag var lite så trött i benen.
Men sen kom jag in och sprang på söndagen, jag sprang på måndagen.
Kändes helt okej.
Då hade jag ju tankar att jag ville gå upp i en volymvecka.
Men så hade vi ju 10 000 sånt där, ja det kanske inte är.
Nej, det är denna veckan istället. Efter 10 000 så går jag upp lite i volym.
Det kommer nog att lösa lite av de här kassakänslorna jag har. Det brukar lösa sig med lite volym.
Så jag körde våndagen tisdag. Hade tänkt köra mitt enda kvalitetspass mot 10 000 på onsdag.
Fick jag inte till det. Minns inte riktigt varför. Jag fick nog bara inte till det med livet.
Och sen så inser jag att jag får ju köra på torsdagen, det är ju tajt.
Det är tajt att köra ett kvalitetspass.
1,5-2, det var lite grann samma som inför springtime.
Det gick ju jättebra när vi körde testet på torsdagen.
Du hade snabbare tid på springtime?
Jag hade en snabbare tid på springtime.
Det är också sjukt, det är jättekonstigt.
Jag vet, ja. Så jag tänkte att jag kör mitt kvalitetspass på torsdagen.
Och då hade jag ju de här, förlåt nu kommer jag även råna ut pissigt rätt mycket.
Jag hade det pissiga passet, mitt enda halvmaratonpass, den 2x6km, och du Anna joggade runt.
Jag tyckte det var jobbigt efter 800m.
Var det jobbigt att vi var där också?
Ja men lite.
Det var ju skitgött att ni var där, men det är ett kombonav att man bara...
Vi träffade Simon tre gånger så här.
Hur känns det Simon?
Det var så jävla tungt.
Så att ni var där gjorde ju också att jag härdade ut kanske. Ni var ju där första sexan.
Och då vill jag inte heller, när ni sen lämnade, vill jag inte såhär bryta andra.
Så jag kände, nej, fan, det gick ju bra ändå liksom.
Men PC-känsla. Göteborgsvarvet också, blandade känslor.
Vi var ju som sagt jätteglada för att springa med Camilla.
Men överlag var det slitigt liksom. Långt det var slitigt.
Känslan var inte riktigt där. Första fem kändes ju rätt så bra.
Och sen kom jag in och tänkte "Nu vänder det"
Så hade jag sån "Jag kör 10x1000"
"Jag ska ju fan inte springa tävling på lördag, jag är ju fan dum i huvudet"
"Jag springer 8x1000" tänkte jag
Och då tror jag, jag vet inte om det var du som sa det
"Oj det är ju rätt mycket"
Eller om det var någon som kommenterade det
Så jag bara "Äh"
Ja, för jag skulle köra 6, och du 6,8
Ja, men jag skulle köra 8,3
Så sa du "Ja men det är ju ganska mycket"
Jag satt lite i bakhuvudet, jag hade inte haft någon plan direkt.
Så jag bara "Jag kan nog köra 8".
Så jag stack upp min vanliga runda, den här jäkla skiten.
Den 2,2 km runda, den här epidodliga.
Den finns inte tillgänglig ännu.
Varmt upp, det kändes ju skit men det gör det alltid.
Så jag la mig ner och gjorde mina övningar.
Tänkte jag 8x1000.
Jag tar 90 sekunders joggvidar emellan.
Jag testar min tänkta tävlingsfart som var 3,51.
Jag tänkte 38,5. Det är min målbild.
Jag drar iväg och så...
Ja, men typ. Första tusen och jag känner att det inte är kul.
Alltså inte alls roligt.
Det var en så himla konstig känsla.
Farten känns jättelugn, men flåset och pulsen är inte riktigt där.
Så efter fjärde, tror jag, då börjar jag känna att det börjar ta i musklerna.
Då kände jag att det blir absolut inte åtta, utan jag är ju ganska nöjd med sex stycken.
Så jag körde sex gånger om tusen och det blev lite kortare i joggevila.
Jag fick kanske 75 sekunder joggvila.
Och de gick ju typ i 3,50 eller 3,49.
Så de gick ju lite snabbare än tävlingsfart.
Så tänkte jag, okej, det här kändes kast.
Ingen bra känsla. Trött i benen. Muskulärt. Jag är osäker.
Men så vet jag också om så många tävlingar som varit så innan.
Och det känns så jävla gött när man kommer igång på tävlingen.
Så jag tänkte, så kommer det bli.
Sen dyrar jag ut och joggar på fredag.
Men joggar inte du på fredag?
Jo, det gjorde vi.
Vi jogade en halvtimme eller nånting.
Det gjorde vi, ja. Och strides.
Ja, de sköt ju.
Nej, jag körde en.
En 60-meters stride.
En 60-meters stride.
Jag kör en och kortar ner.
Sen drog det lite i baksidan. "Nej, skit i det där."
Då hade jag lämnat det och kände att jag nej.
60 meter.
Men det var så jävla tungt.
Jag kände verkligen att jag stonkade.
Det gör jag ibland ändå.
Det var för att det var jobbigt.
Men sen kommer vi ner.
Det var ju fan lite varmt.
Men asså
oj du vet har man varit med om den här
en sån här lång vinter som man är i Sverige.
Jag vet inte vad det var 22 grader
eller någonting liksom. Och det var sol
typ 3-4 sekundmeter.
Inte så mycket bya.
Man bara kände "jag är så glad att vi ska springa
10.000"
Vi varmde upp. Kändes riktigt riktigt pissigt på uppvärmningen.
Alltså riktigt.
Jag bara bokstavligt talat stannade efter uppvärmning, bara satt i händerna på knä.
Samtidigt vet jag att det brukar vara så ibland.
Jag kör också mina uppvärmningsrutiner och sånt.
Tar på mina snuttefilter, mina sista runda med Alphaflies.
Anna sa att hon skulle slänga dem efter tävlingen.
Jag bara "Nej det får jag inte göra"
Men nu ska jag hota dem i alla fall.
Jag drog på mig dem, vi stack iväg.
Jag hade en väldigt fast tanke att jag håller.
Jag försöker hålla tempot från början.
Första kilometern som prick på 351.
Andra kilometern...
Jag tyckte att jag sprang, jag tänkte "fan, ligger jag på litegrann?"
353.
Och då börjar man ju säga "mm, okej, det här var inte riktigt vad jag hade tänkt mig".
Och sen när jag nådde 3000, då kände jag att det här kommer inte bli loppet som jag hade tänkt mig.
Kanske inte som några av de andra passen där det känns så "oh nu faller allt" utan det var mer bara, jag vet jag har sprungit vissa 5000-lopp där man efter 2000
antingen känns det fortfarande bra eller känns det rätt så jobbigt och då vet man att det kommer bli ett mentalt härjande nu.
Det kände jag efter 3000 på 10 000, det är lite tidigt.
Men så lite grann som vi kommer prata om Joanna här strax, det här med att inte liksom vika ner sig.
För bryttankarna för mig började redan då.
Jag ska skita i det här liksom.
Nej men jag kör på.
Och jag fick liksom lite sällskap i en grupp där, vi var några stycken så jag liksom så.
Men så märker jag, och det här är en grej, när jag känner den här känslan,
då brukar jag försöka lite sluta att försöka nå kilometertiden.
Jag försökte bara springa på var är min gräns i kroppen just nu.
Då märkte jag att den gled upp mot 354, 354.
Men ser du att du har någon kilometer i fyra fart också?
Ja, exakt.
Då hade jag redan upp till femma och kände att jag började släpa.
Jag kunde inte pressa mer helt enkelt.
Någon där fem hade jag typ 19 och 24.
Så det visste jag om jag springer den exakt lika snabb som jag gjorde nu, då kommer jag komma under 39.
Men det var fan inte säkert där.
Så jag kände efter 6000 var jag lite så valutklar att "ska jag kliva av eller ska jag fortsätta?"
För det var så slitigt liksom.
Inte farten men flås och bara känslan i kroppen.
Och det är så jävla lätt att kliva av på en 10 000, det vet ju både du och jag.
Varje varv får du en ny chans.
Varje varv när jag kom ner på varvning skriker alla.
Men då kände jag att det var smutsigt att kliva av längst bort.
"Åh, det är Simon! Han är där borta, han orkar inte mer!"
Så jag bara kör ett varv till, och ett varv till.
Men sen kändes det...
Jag tyckte det kändes jobbigt när jag började glida upp mot 4-minutersfart.
Jag tyckte inte riktigt att jag kände igen min kropp.
Jag brukar vara väldigt stark på andra halvåret på titelsen.
Det kändes som en kast i kroppen.
Men lite som vi pratade om senare med Johanna.
Jag kände att det inte spelade så stor roll vad jag kommer in på för tid.
Jag ville bara genomföra loppet och känna att jag fick ut vad jag hade i kroppen.
Jag gjorde det och inser väl också inför sista kilometer att trycka på lite grann så kommer jag in under 39.
Jag kom in precis under 39, en av mina sämre tider på 10 000.
Jag kan ha någon sån här tanke, "fan, varför kan jag inte få ut mer av min kropp, det stör mig lite grann".
Men på ett annat perspektiv, jag tittar på det här spangloppet, jag kollar på min puls.
Jag fick ut allt, jag maxade.
Det är inte så att jag bara "Nej, det har sprungit så här och det har fått ut en halv minut"
Nej, det fanns inte en sekund till.
Så jag är jättenöjd att jag gjorde hela tiotusen.
Jag kunde inte springa snabbare den dagen.
Jättejättenöjd med det.
Sista kilometern på 3,45 också.
Ja, och det brukar man kunna trygga på ännu mer.
Men ja, jag har ingenting att klaga på.
Det är bara min egen självbild som stör mig på att jag inte är snabbare.
Men jag är jättejättenöjd med att du har gjort det.
- Malmöloppet? - Ja, men jag tänker det.
- Jag också. Vi har ju båda anmält oss.
Jag har ju sen efterloppet, söndagen sprang jag 20km som kändes fruktansvärt.
- Fan vad grymma pass och tävlings.
- Vi sprang ju båda 20km på söndagen.
Du kändes ganska lugn och lätt.
För du hade ju sprungit innan, så när ni hämtade upp mig och Emil.
- Jag var typ färdig. - Var ni typ färdiga?
Så att vi följde med Andreas Wahlberg ut, långt ut bort.
Jag såg att vi kan vända tidigt.
Nej, om vi inte springer så långt bort så...
Ta med mig, långt stycke.
Annars kommer jag skita i detta.
Jag hade också en riktigt pissig känsla.
Jag var uppe i tröskelpuls sista två kilometerna.
Kan det vara lite pollen?
Jag...
Jag...
Jag...
Jag hoppas att det är pollen.
Jag är nästan...
I vanliga fall, hade det varit en helt annan period.
Jag har övertränad. Det är jag absolut inte.
Jag är absolut inte övertränad.
Jag tror antingen är det pollen, och det tror jag mest roligt att det är.
Det andra är bara att jag är nere i en dipp. Det kommer ju.
Men det vänder ju.
Jag har kommit igång bra med den här volymveckan.
Jag är nöjd. Jag känner mig taggad.
Vad är volymveckan nu då?
Min tanke var volymveckan början av förra veckan.
Jag kände redan förra veckan, men så kände jag inför 10 000, nej fan jag trodde jag skulle springa den riktigt bra.
Men ja, så att jag kommer ha förhoppningsvis fyra volymveckor nu, är min tanke.
Och det här kan vi prata mer om Fredrik efter intervjun med Joanna.
Det är ju snart dags för... Vi har ju gått in i träningen för Helsingborg Marathon nu.
Som vi kanske har vudumt att vi anmäler oss till.
Men det får vi se om tio veckor.
Nej, det kommer vi aldrig att undra.
Nej, det kommer vi inte.
Tydligt.
Ja men härligt.
Det ska vi snacka om sen efter intervjun med Joanna.
Ja men då ska vi göra så att vi lämnar plats åt intervjun med Joanna just nu.
Det gör vi.
Sen dyker vi in och börjar prata lite om Helsingborg Marathon.
Tycker jag.
Ja men härligt.
Då kör vi det.
Nu, Fredrik. Avsnitt 122. Känns det bra för dig?
Det känns bra. Vi konstaterade att det var exakt 60 avsnitt–
–sen Joanna var med. Väldigt kul att ha henne tillbaka.
Det känns helt sjukt. Vi säger väl hej då.
Hej då.
Jag inser att det var 60 avsnitt sen Joanna var med.
-Väldigt kul att ha henne tillbaka. -Det känns helt sjukt.
Men vi säger ett stort, varmt välkommen tillbaka till podden, Joanna.
-Skitkul att vara med dig. -Tack snälla. Kul att vara tillbaka.
Jag och Fredrik är bra på att killgissa, snacka om löpning och drinkar.
Men helt plötsligt insåg jag att vi ska ha ett Stockholm Marathon-special.
Vi bara, ja, Stockholm kan vi inte jättemycket om.
Fredrik och Wattar i två veckor blev ett misstänkt för en insider-härva.
Och jag och Wattar, vid någon tillfälle när Fredrik som är med på RISH på internet-dagarna.
Och sen har vi inte sprungit någon av Stockholm Marathon eller Hall Marathon.
Så då tänkte vi så här, all right, vi bjuder in någon som vi vet skipar på att snacka,
som förhoppningsvis gillar oss lite grann och faktiskt har erfarenhet av detta.
Så att så kom ju du tillbaka, vilket vi är väldigt glada för.
Jag känner mig hedrad av någon form av Stockholm Marathon-proffs med tanke på att
Det gick åt helvete för mig förra året.
Ja, inte första halvan.
Det var det vi kände också.
Vi behöver någon som verkligen kan inspirera alla nu när de närmar sig.
Då var det din race report vi tänkte på.
Ja, den var...
Ja, du är den realistiska bilden av Stockholm Marathon.
Det är så vi tänkte.
Ja, det är jag verkligen. Fy fan alltså.
Vi ska komma till det.
Gud vad... Nu kan man ju skratta åt det så där i efterhand.
Hur det känns när man är på den halvan som Johan kanske hade på andra halvan.
Men ja, först och främst Johanna, det var ju som sagt 60 avsnitt sen vi hade dig här sist.
Och vi valde lite grann att kalla det så här, från bok till bröllop.
Det har hänt svinmycket i ditt liv, tänkte jag säga, sedan du var här senast.
Hur har ditt senaste år varit egentligen?
Ja, alltså sist vi pratade så var jag uppe i Åre och skrev bok.
Sen så släppte jag då boken och det var fullt ös med den.
Och vid samma veva så gifte jag mig.
Och det var väldigt mycket jobb med allt möjligt.
Och sen så har det bara rullat på.
Det känns ju som att livet har gått i 190.
Och det är fullt ös, verkligen.
Det är verkligen konstigt för man tänker "Gud vad har hänt sen sist?"
Och när man börjar tänka efter så tänker man "Okej, det har hänt jävligt mycket sen sist"
Det är nästan som att du behöver en lista för att summera ner vad som har hänt.
Du har startat igång podden igen också som ni driver framgångsrikt.
Det får du kanske berätta lite om också.
Vi kör ju After Workout-podden, så nu kör vi säsongsvis.
Det har varit skitkul. Jag älskar det formatet.
Ni vet ju själva, det är skitkul att podda.
Så den kör vi. Men vi tuffar på tillsammans med Frankishen, jag och Louise.
Och det går också superbra och skitkul. Resorna bara utvecklas.
Och sen så här, min coaching rullar på, min löpning rullar på, samarbetena rullar på.
Och sen egentligen all så här utveckling runt omkring.
Det är väl också det som har haft grunden för min lilla livskris där.
livskris där att jag känner väl att jag bara kör, kör, kör. Men sen så vill jag ju också någonstans komma till en ny
plateau eller jag vill förvalta det hela. Jag är ju jävligt bra på bara köra på och bränna på liksom. Och nu börjar jag väl känna
så här okej, men nu behöver jag liksom tratta ner det än mer. Och sen så är jag väl också så här, vad är det de säger? Man ser inte skogar
Man blir ju någonstans hemmablind, man tänker att alla andra gör så jävla mycket, själv så harvar man på och sen så blir man kanske väldigt orealistisk i sitt egna tänk och man blir väldigt självkritisk.
Och till slut så blir ju liksom, alltid är man någonstans såhär "Wow, det här gör jag". Det blir vardag och sen blir det liksom, man bara "Nej". Och där vill man inte hamna. Man vill inte hamna där.
Och det är väl det också, jag blir livrädd för att jag ska bli en sån där vidrig person som tar mitt liv för givet eller tar mina jobb för givet eller tar allting som jag gör för givet.
Man vill inte bli en sån person.
Och där tror jag Johanna, av det lilla vi har haft kontakt med, att ha självinstinkt är nog först och sägert att inte hamna där.
Jag tror det som du beskriver, jag och Fredrik är lite all in personer.
Man tittar hela tiden på personer som har på något sätt presterat bättre eller kommit längre.
Och så glömmer man bort vad man själv har gjort.
Så tittar man bara framåt, framåt, framåt, framåt.
Precis som du säger när man stannar upp lite grann.
"Fan, jag har ju faktiskt gjort det rätt bra jag också."
Man får njut av det på något sätt.
Exakt.
Exakt. Så ja, nu är det snart sommar.
Det ska bli jävligt skönt.
Det ska bli så skönt att gå på sommarlov.
Jag är så taggad för att vara ledig.
Jag ska vara ledig så här länge också.
En sak du ska göra när du är ledig, du ska faktiskt en liten sväng om här till Helsingborg.
Lite på scens sommaren i alla fall.
Du ska ju springa halvmåren i Helsingborg.
Jag tyckte du hade en sårt inlägg häromdagen där du sa att du inte har stressat igång den träningen.
Vad är din relation till löpning just nu?
Vad ligger du till med din löpning?
Jag gasade på för Barcelona.
Jag sprang Barcelona i februari.
Det var i fruktansvärt bra löpform.
Jag hade en intensiv period under mars, väldigt mycket jobb.
Sen åkte jag iväg på inspelning och har varit borta i fem veckor.
Från att gå från en toppad löpform till att nu komma tillbaka.
Alltså på den nivån jag befann mig, till att nu komma tillbaka.
och tycka att det är rätt jobbigt att springa 20 kilometer i 5,20 fart.
Alltså det är lite ansträngande.
Alltså det är ju så här, man gör ju det men man känner så här,
"Åh jag har ju lite högre puls än vanligt."
Och då märker man så här att mycket har ju hänt.
Sen vet jag ju att det bara tar några veckor och sen är jag liksom.
Men just nu är vi med i löpform.
Jag skrev innan till Mattias Räck, för vi sitter just nu med programmeringen för mig.
Han bara "Vad befinner du dig?" Jag bara "Jag är obefintlig löpform"
Han bara "Fast du sprang ju ändå liksom 17 häromdagen, rev du av på känsla"
Jag bara "Ja, men för mig är jag en obefintlig löpform"
Så det är såhär, allting är relativt.
Men man har inte samma stunds i benen.
På tal om det här är det lite som det vi precis pratade om.
Så fort man kommer lite av sin självbilden av var man är någonstans i sin löpning och hamnar bara.
Egentligen kan man inte jättelångt efter, men bara litegrann.
Så du säger att det är lite slitigare, lite flåsigare.
Så blir man ganska riktigt "Nu är jag nere på botten".
Så kommer någon annan som har skadat ett år och bara "ja fast ändå inte liksom".
Men det är också då man inser hur svårt det är att komma igång med löpning för nybörjare.
Helt rätt.
Som aldrig har sprungit innan.
Man vet ju om att det finns ingenting som är skönt i löpning i början.
Allting är bara pest.
Fy.
Man blir ju väldigt ödmjuk inför, för många som har anlitat mig som jag coachar är ju förstorångslöpare som ska komma igång.
Lökningen är väldigt nytt för dem.
Man blir väldigt ödmjuk inför deras tid och energi, vad de lägger ner för att nå sina mål.
När man själv tycker att det är lite jobbigt att jogga 90 minuter.
Precis.
När man tycker att det här behöver inte vara så bra.
Man blir väldigt ödmjuk inför att man befinner sig i en rätt skev bubbla.
när man springer med är SM-löpare, det blir väldigt skevt.
Vi är ju bara 10 procent av löparna och så finns det 90 procent av den vanliga motionären som springer
som utgör löparsverige.
Så jag tror att det är ganska bra, att det är väldigt bra att bli nedplockad på jorden.
Och få en reality check på vad löpning är.
Jag tycker exakt så är det.
Men ändå med känslan att man vet att jag behöver bara lägga den här insatsen tillbaka där det är njutbart igen.
Ja, den här blueprinten är ibland en supergod att ha, när man har varit på ett ställe och vet, för man pervergör för kontroller.
Ibland är det ju rent ut sagt ett helvete när du känner att du måste göra det.
Det är så jävla jobbigt att bara göra det.
Ibland är det skitlätt, ibland inte.
Men det var bra, Johnny. Vi har fått in en fråga just från Huva om bästa tips för nybörjare.
Joanna svarade först på frågan om man kan anlita henne som coach.
Det är första steget. Men vad är det andra steget?
Vad är det bästa tipset för att komma igång när man är nybörjare?
Tratta ner det. Tratta ner målen. Gör det realistiskt och gör det görbart.
Om du ska börja med löpning så börjar du förhoppningsvis med en långsiktig plan.
Det här är något du ska hålla i länge.
Varför ska du bränna ut dig de första sex veckorna genom att springa fyra pass i veckan?
Du kommer att gå sönder, du kommer inte tycka det är roligt, du kommer må skit.
Det är därför bara så här, men bara realistiskt.
Okej, men kolla din kalender.
Hur mycket tid kan jag lägga på den här satsningen?
Vad krävs av mig?
Har jag rätt skor?
Har jag rätt förutsättningar?
Har jag en plan? Har jag långsiktiga och kortsiktiga mål?
Har jag några jag kan springa med?
Kan jag gå med i en löpgrupp?
Finns det någon slinga som jag kan springa med?
Om man i början är så här, man kanske inte har någon löpklocka eller liknande.
Ta upp den slingen, ha det där som ett mål då.
Okej, de här tre kilometerna, de ska jag springa och på varje vecka så ska den här känslan infinna sig.
Jag ska komma så här långt eller liknande.
Så att göra så här görbara mål och gör det väldigt simpelt i början.
Och gå på så här, hur kändes det här?
Hur mår jag? Hur sover jag? Hur är min aptit?
Hur fungerar jag som människa?
För när alla de här mjuka värdena kommer att vara positiva och du kommer att känna att dina mjuka värden samlas,
då kommer det att bli enklare någonstans att gå över på de hårda värdena som tid, tempo, distans.
Du måste lägga grunden någonstans.
Det här känns lite jobbigt Fredrik, för att du och jag kan ägna oss av fyra avsnitt och inte komma till punkt.
Johanna summerade typ på två minuter.
Här är anledningen till att man ska anlita Johanna helt enkelt.
Det var svårt på frågan.
Det är Johanna som är klart.
Jag tänkte på det när jag kom hit halvvägs.
Fan, det här är typ det bästa summeringen jag någonsin har fått.
Det blir en reel av det.
Det blir en reel av det, Johanna.
Jag tycker framförallt det du var inne på.
Det har Fredrik och jag också poängterat tidigare.
Oavsett vad man är, just är det
vad har man för förutsättningar med
Vill man lägga in? Vad har man för möjlighet?
För ofta är man ju kanske väldigt överambitiös.
"Jag ska springa i så här x antal pass i veckan."
För man har ju inte den tiden.
Det är kanske max en, två veckor du kommer orka.
Sen efter det så kommer du inte pallad.
Jag tror det är en superbra tips just på den delen.
Ja, och sen så finns det ju alltid det här med att
tid finns. Man skapar sig tid.
Och vill man någonting så lägger man ner tiden.
Ja, absolut. Absolut.
Det finns väldigt många profiler där ute.
Du vill inte nämna några namn.
Men de finns.
Men de gör det.
Men det finns ett exempel som Colting förespråkar.
Det finns ingenting som är att man inte hinner.
Utan tid finns. Man skapar sig. Man ska göra det här.
Jag håller med. Allting handlar om prioriteringar.
Men sen så måste man också någonstans se till så här.
Man måste vara realistisk.
Har jag då ett heltidsjobb, jag kanske har familj och barn, jag måste också vara en god partner.
Det är så mycket som man ska hinna med.
Då funkar det inte att ytterligare lägga på någonting i sitt liv.
Då ska jag hinna med fyra timmar löpning i livet också.
Då kanske man måste plocka bort någonting och börja i den änden.
Någonstans får man vara lite krass också.
Men det är lite som nu jag, anledningen till att jag valt att skjuta fram när jag går på min programmering
som jag vet kommer kräva tid men också energi och sömn av mig är att jag just nu befinner mig i en hysterisk jobbperiod
och jag jobbar jättemycket, sover rätt dåligt, hinner inte äta det jag ska äta.
Det är inte så att jag inte går upp och säger "jag svälter ju inte, herregud"
Det ser inte ut som att jag svälter.
Men jag har inåt i mig de mellanmålen.
Det kanske blir en lunch on the go.
Det blir inte kvalitativt om jag ska pressa tusingar sen.
Så tänkte jag bara, okej, vad har jag att jobba med?
Då skjuter jag fram det och ger mig rätt förutsättningar
så jag kan möta min målsättning istället.
Fan, det är jättebra.
Du släpper den stressen på att prestera här och nu.
nu kanske tänka att det är mer långsiktigt än bara detta året.
Att man kanske tänker mer att jag vill kunna prestera någon gång längre fram, men det behöver inte vara just nu när jag har kaos i mitt liv lite grann.
Exakt.
Och sen om man kollar också på det, om du drar ut på en perioden där du hela tiden halvtränad, det blir inte riktigt bra.
Då har du dragit ut det som ett långt snöre.
Det blir aldrig riktigt bra. Du sover, du missar något pass.
Det blev inte så bra.
Och då istället för att korta ner det och göra det jävligt kvalitativt.
Jag tror någonstans.
Jag har absolut inte något att samla mil i benen.
Men jag tror någonstans mentalt också det kommer bli lättare när man vet att jag faktiskt gjort jobbet.
Mm.
Fan, och den tycker jag är rätt intressant.
Vi har i vår träningsgrupp så vi är åtta, ja runt åtta stycken som är lite så, lite för överambitiösa
men har lite blandade förutsättningar allihopa för hur mycket vi kan putta in.
Jag skulle säga att vi mellan i vår grupp lägger någonstans mellan fyra mil i veckan och typ upp mot tio, elva mil i veckan.
Och där finns ju liksom individer som presterar, en individ som springer sex mil i veckan presterar lika bra som den som lägger tio mil.
Det har vi pratat mycket om, att ju mer stressad man är desto mer försöker man kräma in.
Men den som nästan håller lite lugnare och lägger färre mil är den som lyckas bättre.
För det är mer kvalitativ träning. Man tar bättre hand om sömnen och kostnaderna.
Ja, man äter och man mår bra.
Exakt.
Man får ju tänka lite och man får ju liksom kanske man vet att så här att våren är jävligt hektisk.
Måste man sätta ett lopp på våren? Kan man inte då göra ett lopp på vintern?
Alltså jag tyckte ju att Barcelona i februari var guld.
För att jag hade så jävla bra med tid och förberedande.
Att så här vintern, jag menar alltså att trängla på löpan inne, jävlar för mig.
Jag var i Thailand i sex veckor och jobbade där.
90 kilometer i veckan, inga problem. Det fick jag in. Jag hade dagarna, jag sov bra, var varmt, jag åt jättebra.
Så då kunde jag lära in det på så sätt.
Det handlar bara om att tänka om lite.
Du kanske inte bara ska börja med att ha ditt alopp i juni.
Utan du kanske ska ta fram det och börja lite tidigare.
Nu har vi redan bestämt att vi ska ha ett löpande avsnitt med Joanna.
Hon kommer gå igenom hur man kommer över den här när man tittar.
Man ser att det gått tre minuter när man trodde att det gått 90.
Men det tar vi inte.
Du har ställt in det på maril istället för kilometer.
Nej men alltså jag har sprungit 35 på löpan.
Det är ju bara skit.
Det är ju bara skit.
Anna körde 20x1000 på löpan.
Tyckte jag var lite...
Som sagt.
Lite joggigt.
Ja, vi släpper det här ganska fort.
Ja.
Jag blev bara provocerad.
Blev jag såhär.
Bli det över till något annat.
Ja, precis.
Joanna, vi ska ju hoppa litegrann.
För det vi pratar om nu här med att ta det med ro med sin träning.
Det är ju kört för alla som ska köra Stockholm Marathon, det är så kort om tid kvar.
Det som är gjort är gjort nu. När detta avsnittet släpps så är det tio dagar kvar till loppet.
Då finns det inte så mycket mer man kan göra än att försöka hitta en god feeling inför loppet.
Och framförallt, det kanske vi ska prata om, det är ju lite grann att du har sprungit loppet.
Som du själv sa, det var en intressant upplevelse.
Kanske kul i början, men mindre kul i slutet.
Vi har fått lite frågor också kopplat till det här.
Vad gör man? Det här tyckte jag var bra här från Linnhansen.
Vad tänker du på när du är på ditt mörkaste ställe under en mara?
Vad får dig att ta nästa steg?
Det ska vi alldeles strax utforska, Joanna, när vi hoppar över till Stockholm A-ton.

[Musik]
Nu ställde jag precis en fråga till Joanna, vi tar den snart.
Men vi ska dra på den ännu lite till, vad man gör när man kommer till sitt mörkaste ställe.
Vi ska inte säga att hela Stockholm är det mörkaste stället,
utan Joanna, du har ju lärt känna Stockholm och förälskade i Stockholm
och även på ett maraton kanske inte förälskade i vissa delar av Stockholm.
Men hur är Stockholm som stad att springa i?
Du har ju sprungit både halvmaran och maraton där och tränar i Stockholm.
Nej men alltså Stockholm som stad är ju...
Jag älskar ju springa i Stockholm och det är saker jag är väldigt biased, jag bor ju här.
Men alltså jag har ju upptäckt Stockholm.
Nu har jag ju snart bott här i tio år och jag har upptäckt Stockholm till mitt hem
genom att springa.
Och jag skulle vilja säga, utan att ha för mycket hybris,
att jag har bättre koll än många av mina infödda Stockholm-kompisar.
För de rör sig oftast bara där de lever, bor och är uppväxta.
Men jag har ju varit på alla tunnelbådestationer.
För jag har antingen cyklat eller svungit dit.
Svungit förbi Stockholm och Omegn, cyklat Stockholm och Omegn.
Så jag har väldigt, väldigt bra koll på Stockholm också, skulle jag säga.
Men Stockholm som en loppstad, fantastiskt, jättebra uppslutning på publik, väldigt väl organiserat.
Så jag tycker att det är en väldigt bra stad, också kombinerad med att åka upp och springa och sen gå ut och käka, nöjesliv.
Det händer väldigt mycket så jag tycker verkligen att har man chansen, kör ett lopp i Stockholm för det är skitkul.
Jag är ju då skåning, men jag vill bara säga att jag älskar Stockholm.
Och jag älskar 08.
Det är skönt, för det är lite uppfriskande i den här podden tror jag ändå.
Jag har faktiskt sprungit två lopp i Stockholm.
Ja du har sprungit något middagslopp.
Ja jag har sprungit, nej tre lopp!
Fan, vad är det där?
Jag trodde inte jag hade typ, jag har sprungit tunnelrun när de skulle inviga ner tunneln.
Det var ju faktiskt jättehäftigt, men då sa man inte så mycket av Stockholm.
Nu hör ni, loppan har blivit bjuden på nu.
Så Tattlen Run har jag sprungit.
Och jag har sprungit Hässleby-loppet med min svåger.
Det är bra.
Det är riktigt bra.
Det är ett pv-lopp.
Ja, precis. Det är ett snabbt lopp.
Jag kraschade, men det var riktigt snabbt.
Det håller jag med Joanna om.
Det var ett kul lopp. Jag skulle gärna springa igen.
Jag hade klart Leading-loppet som jag sprungit också.
Men det räknar jag till Leading.
Men jag kom på också att jag har sprungit Stockholm Winter Run också.
Jag höll på att maratonträna för något hamburgare eller köplande.
Nej, usch, det var hemskt.
Men jag minns att jag sprang, så jag tänkte lite naivt så här att
jag körde som en del i ett långpass, för jag behövde få in ett långpass den helgen.
Dagen innan så följde jag med till Bosön och sprang med en kompis.
Jag tänkte att jag måste få uppleva Bosön.
Så jag var ju redan lite trött de förloppet.
Jag hade lite dålig koll, vi pratade om kupering innan på den här winter run.
Det är på Skansen, så jag bara "Jättekul".
Och så värmde jag upp 9 kilometer och när jag kom dit insåg jag att
"Fan, det här var ju inte så platt. Det här är ju uppe på någon backe."
Och sen skulle man springa två varv i den här backen och då stod skiltmannen på båda varven i den här jäkla backen.
Han var där och stod och skrek.
Och det var faktiskt roligare än vad jag trodde.
Fantastiskt häftigt lopp.
Inte helt säker på att de körde längre, men det var skithäftigt.
Men det var mina kommentarer.
Men Joanna har lite bättre koll på detta.
Jag håller med i alla fall.
Det är ju en huvudstad och det är ju en huvudstadstjänster på Loppen och publiken som är ute.
Det är jäkla pepp hela vägen.
Men Joanna, du har ju kört halvmaran i Stockholm. Hur många gånger då? Tre gånger?
Women's Health Halmara två gånger, Stockholm Halmara två eller tre, Stockholm Marathon en gång.
Hälsovårdsloppet tre gånger.
Shit, det har varit runt.
Massa andra lopp också. Så jag har kört en del lopp.
När du har kört både Women's Health och Stockholmhamn-marathon,
och du har sysslat även med cykel tidigare också,
men kändes det självklart att du ändå skulle köra Stockholmhamn-marathon också?
Saken är att jag har kört Stockholmhamn-marathon i flera år,
men det har bara varit fel tajming.
Det har bara inföljt sig på helger att jag har varit bortresa och inte kunnat.
Och sen så, förra året var det verkligen så här, det är ändå bra, jag kommer ha Paris Marathon som uppladdning i april.
Och sen så kör jag Stockholm i juni.
Och jag bara, fan det här kommer bli bra, tänkte jag.
Hon avslöjar redan lite grann, tänkte jag.
Och hur var det, om vi kan börja redan i Paris, det är så bara nyfiken, det är ju ett häftigt lopp i sig också.
Hur var den upplevelsen?
Paris Marathon var ju en dröm. Det var krispigt.
Vi startar ju tidigt på morgonen vid sju och då är det så att man bara står och huttrar.
Det är så jävla kallt. Men sen börjar du springa och det är liksom sån jävla publik.
Det är så mycket folk och det är flakt och fint.
Jag hatar tvåvarvsbanan, envarvsbana och det är så jävla publikfest.
Och när solen börjar gå upp så börjar det bli den här perfekta krispiga temperaturen.
Du ska alltid frysa lite när du springer. Det är så det ska kännas.
Och det är bara, och saken är att jag hade precis, förra året gick jag i sexoperationer för mina tänder.
Så jag precis innan Parismarathon så sa min läkare att du kan springa men tänk på att du får för högt puls så kommer det
att ge ut. Det är precis efter operationer och liknande. Så jag var så här jag kommer inte kunna gå för max i Paris.
Men jag springer ändå för att jag behöver loppet inför Stockholm, tänkte jag.
Jag springer det som ett långpass.
Så vi gjorde inte dit, vi var typ 25 pass.
"Terrible Tuesdays" skulle dit.
Det var jag och eliten.
Jag var "jag ska ta det här som ett härligt långpass".
Alla andra skulle typ kvala till typ SM på det.
Jag bara "toppen, jag är i rätt sällskap".
Men alltså det var så bra lopp.
och typ sprang och lyssnade på ljudbok och lyssnade på så här tantsnusk.
Och alltså hade så här jämn och fin pace.
Såg runt, hejade på folk, kollade på Eiffeltåret.
Glider in på vad var det, 3.32 eller vad det var och bara så här.
Fantastiskt.
Jag bara "uff, det här, det här var nice"
medan alla andra ligger och typ så här och dör och är typ helt utslagna.
"Gud, vilket trevligt lopp! Nu går vi och trycker vin!"
Så det var ett jättebra lopp. Älskar det!
- Tantsnus! - Jag tyckte det lät som att jag bara "Gud, tänk att få springa i Paris i lugn fart med tantsnus!"
- Det är ju typ det allra bästa. - Jag har aldrig tänkt på att man kan springa i en stad.
- Det har jag gjort, kan jag säga. - Du har lyssnat på det också?
- Nej, vet inte. Tänkt på det i alla fall. Kanske lyssnat på någonting.
- Nej, men det är ju alltså, jag bara "Oui, oui, oui, baguette!"
Det var ett jättebra, jättebra lopp. Och då kände jag verkligen,
Då var jag verkligen så här, jag bara oj, om jag kan springa ett marathon på typ 3.30 och typ känna att det är som ett lugnt långpass.
Då har jag kommit i en punkt i min löpning där jag så här, det känns, det är här jag vill vara.
Så det kändes det var ett bra kvitto på min hopp.
Och då hade vi ju ändå, det är ju april, Paris i år, så hade vi april, maj. Så hade du typ två månader emellan kanske, eller sex veckor eller någonting.
Jag hade två månader emellan och där hade jag ytterligare en operation men det var ändå fortfarande lugnt.
Då började uppladdningen inför Stockholm och då var jag så här, jag vill komma in under 3.30.
Det är liksom målet.
Det var det att jag hade typ en vecka innan, eller två veckor innan så bytte jag magnesiumleverantör.
Och då visade det sig att tabletterna, jag trodde det var 30 gram men då var det en annan dosering
men så var det typ 35 eller 40 gram i dem istället.
Och så var det någonting att jag hade stressat jättemycket, jag hade ätit dålig uppladdning
men jag har sagt "fan skitsamma, jag var verkligen trygg i att jag löp på mig finstam, det är ingen fara"
Klipp till att jag vaknar på natten till loppet av att det bara...
[Vrårar]
...min mage. Och jag bara vaknar och bara går på toaletten.
Och bara ligger och fan vad jag är tillbaka. Och så vaknar min man.
Han vet vad som händer. Och jag bara... Jag håller på att bajsa på mig.
Det är inte det man vill på naturella maraton.
Han bara okej vad fan sker? Då var det starttid, det är typ ett.
Och det var så jävla varmt, fruktansvärt varmt.
Han bara vad ska jag göra?
Då ligger jag i fusterställning på golvet.
Du måste springa och köpa Imodium till mig.
Jag försöker äta, det går inte. Då har jag gått 12 timmar av att åt ur mig allting.
Så jag darras med en liten asplöv och bara "kommer du kunna springa?"
Jag bara "det är lugnt, jag trycker i mig, det löser sig".
Kommer till stadion eller till IPen, restaurangs-IP, ställer mig i kö till en vajamäja.
12 minuter innan startskottet går sitter jag i den här varma
Bayern-manieren. Det är så hett.
Och typ, jag bara, herregud, det tar aldrig slut.
Det tar aldrig, det slutar inte.
Och då är jag liksom, jag går ut och är typ så här skrumpen
och bara, och det här är den enda gången i livet jag har magrutor
för att jag har tråkat igen.
Och bara kommer ut och så ska jag då hitta min startgrupp
Då står Helena, Bjelkemo, Vanessa och några till i den startgruppen.
Och de bara "Joanna kom, för jag ska starta med dem".
Jag bara "Och jag också att jag inte tänker att du kanske ska starta i 4.30 fart".
Nej, utan istället kan jag hjälpa oss lite.
Nej, nej.
Då säger de "Vi sänker farten lite för att det är varmt så vi startar i 4.50 fart".
Så jag bara "Att jag inte ens tänker där att jag kanske ska ligga med i 5.10 i början".
Nej, nej. Så då drar vi iväg i ett jävla tempo.
Så jag typ minns inte den första milen.
Nej, är det så?
Ja, det gör jag ju. I'm out.
Och bara springer. Folk som sett mig då bara "Jävlar vilken fart!"
Jag bara "Nej, också att jag är fem kilo lättare".
Jag bara springer och sen som vi är typ 13 då börjar det typ så här
Jag började krampa, jag började så här, du vet när munnen torkar igen.
Jag var här 13 kilometer, alltså jag har hur mycket fart som helst.
Och sen så börjar helvetet. Djurgården, där jag bara kollar efter buskar om jag måste lägga mig,
kommer över på Söder. Då har Helena brutit, eller hon typ så här,
"Jo, hon skulle bara springa ner som ett långpass."
Så hon joggar tillbaka.
Där är jag i tunneln och hjälper en annan kille som har fallit.
Jag ser hur han bara springer och bara typ ramlar i tunneln.
Och jag bara stannar och tänker "Tack gud, gud".
För jag får stanna om jag hjälper honom.
Jag bara hjälper honom, står där med honom.
Så kommer det motorcyklar och hämtar honom.
Jag bara "fucking hell, nu måste jag springa igen".
Så jag ser Helena och hon bara "Joanna Röde" och jag bara "Nej men alltså det här går inte"
Hon bara "Men spring, spring"
Sattlar fram, gråter hela vägen så här från, vad blev det?
Från Kungsholmen, andra värvet, när man springer strandvägen
och så ska man ju springa raken och så springer man ju rakt upp mot stadion
Nej men då springer jag och gråter.
För det är en sådan misär.
Alltså det bara ringer och jag hulkar och böjer mig fram.
Och det är som en jävla gollum som kommer galagerandes.
Nej men då ser jag bara, och man märker att när klockan tickar.
Och man bara, nej nu har jag tickat över 3.30.
3.35, 3.38.
Kommer in på 3.44 på stadion och bara...
Ja, det var det.
Så, nu är vi färdiga med det här inspirationsstycket av Joanna Svikanäsk.
Jag tänker för det är en full...
Både jag och Fredrik har varit med om, inte exakt det som du var med om här.
Jag tror många som har sprungit, har man sprungit mer än ett gäng maraton,
sen så har man i för eller senare kommit till ett maratonlopp som absolut inte går som enligt plan.
- Det där blir lite ovärdigt också.
- Ja, Fredrik har...
- Jag har skitit på mig i Växjö och kräkt i Polsjö skog i Helsingborg.
- Det är så ovärdigt.
- Och sen ska du ta det därifrån.
Folk gryper "Kom igen, du kan springa!"
Nej, jag kan inte springa. Jag har skitit ner mig.
Men jag tänkte också att jag blir den första kvinnliga bajskvinnan.
Ja, det behövs.
Det är epitetet kan du få.
Nej, det var riktigt svierigt.
Menar du sviken? Nej, nej, nej, vem är det?
Det är hundbajskvinnan du är.
Men jag tänker då, nu ska vi den här klippen lämna innan.
Giver det här till en vändning som var intressant.
Men den här frågan vi lämnade innan på tal om vad man tänker på sitt mörkaste ställundern Mara.
För det är roligt här, för att du beskriver Johanna så redan.
Alltså man ska ju aldrig döma ut ett maraton innan man har startat.
Men det här med uppladdningen så vet man ju kanske om att statistiskt sett har ens chanser minskat.
Lite så känns det ju åtminstone måste jag säga.
Jag har ju också varit med om tvärtom när man har känt sig i sjukt bra form och typ efter en mil eller 1,6 kilometer inser jag
"Det här kommer gå åt helvete."
Och Fredrik har ju både spytt och bajsat på sig.
Så vi är ju en trio här som har erfarenhet av det.
Men ändå, där i vissa lägen man bara sa "jag måste kliva av".
Men du tog det faktiskt i mål.
Jag skulle ha klivit av.
Jag skulle ha klivit av.
Alltså det är det, för jag mådde ju till fyra dagar efter.
Jag kunde ju inte... Nej.
Jag skulle kliva av. Men saken är att jag aldrig har brutit någonting.
Och jag tror inte jag kan det.
Det krävs väldigt mycket för att jag ska bryta någonting.
Alltså det hade... det är... ja, nej.
Och vad går igenom i ditt huvud då liksom?
Alltså när du är på den djupaste dalen under ett sånt lopp,
vad är det som gör att du liksom bara,
nej men det... nu tar vi tag i detta och tar oss mål.
Nej men jag tänker att jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag kliver av.
Och att jag...
Det är bara någonting jag måste göra.
Alltså jag typ...
Det är väldigt mörkt. Det är typ...
Alltså ta dig samman din jävla pissluffare. Det är på den nivån.
Men man kan ju ändå göra det och en sekund senare, skitsamma, kliva av ändå.
Nej, men det går inte. Jag är bara så här, du kommer skämmas för all evighet.
Så jag är typ riktigt hård mot mig själv.
Jag älskar att du ändå kommer skämmas för all evighet.
"Jag skiter heller på mig."
Så alla kan vändas föråt.
Precis, ja.
Men om vi vänder på det, där finns ju de tillfällena som det.
Jag menar, under lopp där, för det finns ju också lopp där man springer halvmaraton och normaraton för den delen också.
Där man kommer liksom just till den här halva eller två och tredjedelen och sen bara fy för helvete var detta jobbigt.
Men någonstans vet man ju om, kanske inte att man kan hålla samma fart in, men man vet om att det handlar mer om den här kampen.
Den mentala kampen.
Vad tänker du där?
Där hade man det bara som att man kommer dit och bara sa att det här går inte, jag kan inte hålla det här tempot, jag väggar.
Sänk då farten. Men saken är att det kommer vara jävligare
att kliva av och sen inse att fan jag hade kunnat springa i mål var jag hade sänkt farten.
Men vad valde jag?
Då kan inte jag springa långsammare utan då väljer jag hellre att kliva av.
Det kommer vara mycket jävligare att ha klivit av för att man inte kunde ge sig själv att man sänkte farten.
Då hade jag bara stängt farten, gå och drick och sen kör igen.
Men revidera om planen.
Det handlar också om att under ett lopp, där har man plan A, B, C och D.
Då får man hela tiden hoppa mellan plan A och B.
Plan A funkar inte, vi får gå och ta till plan B.
Och så har man hela tiden reviderat om planen.
Men jag tror, nu vill inte jag sitta här och trycka på att man ska inte kliva av, göra jobbet, utan det är klart som fan om man mår skit.
Min smärkträskel är väldigt hög. Jag är van vid att jag har gjort saker när det är så jävligt.
Jag har någonstans jobbat upp det.
För mig, jag fortsätter, men är man en person som inte har lika mycket erfarenhet av löpning
man kanske inte hanterar den smärtan på samma sätt, man kanske inte är där riktigt med mindset.
Men gör det som känns bäst för dig.
Jag kan lova att det kommer kännas bättre om man i alla fall fullföljer och har gått någon kilometer.
Men man kommer få den självkänslan, kommer någonstans hänga kvar och bygga det starkare inför nästa lopp.
Ja, det tror jag är klokt. Både jag och Fredrik pratar om vispaningen 10 000 meter i helgen.
som man uttrycker då, bara är 10 km.
Men det är också en distans som är så jävla lätt att kliva av på.
Man springer bara runt runt och man har en ny chans att kliva av varje 400 meter.
Om det inte hade stått 600 juttister och skrikit för dig.
Precis som du säger, både jag och Fredrik har klivit av den typen av...
Och man känner alltid efter att "nu ska jag behöva ursäkta mig"
på något sätt, när jag bara var trött.
För det finns tillfällen som nu säger de bara så, det är där en skadad eller någonting som hägrar.
Jag ska kliva av detta loppet för det är klokt.
Men det finns också de tillfällen man känner efter bara, jävlas dåligt psyke.
Alltså det handlar ju bara om det, jag skulle bara ha sänkt farten och tagit mig i mål och bara,
nu får jag vara nöjd med att jag kommer i mål.
Det är vissa som säger att det finns en risk om man börjar bryta lopp att det blir en sån här go-to-get-grej.
Att man plockar upp den, jag bryter igen.
Ja, exakt.
Här handlar det om att man måste göra en skillnad på att
är du en person som är en litlöpare och du har vissa lopp inplanerade
och du har ett A-lopp eller B-lopp och du kanske tränar för det stora målet.
Där finns det andra aspekter till varför man kanske kliver av.
För att det handlar om att man kan spara sig, man kan riskera en skada,
man kan riskera att riva upp någonting, man vill hålla en kvalitet inför nästa lopp.
Men är man inte det, då tycker jag att det kan vara bra att träna sitt psyke.
Att hålla i och hålla ut.
För det bygger också styrka under träningspassen som är jävligt hårda.
Helt rätt.
Joanna, det är två frågor innan vi ska stänga segmentet.
Det ena är lite grann kring banan.
Vad tycker du är lite höjdpunkter, eller hittade man komprens?
Gräva lite djupare.
Du fick gräva djupt väldigt långt, men nu sprang du.
Men segment om man ska vara lite...
Det är ju inte tre mil.
Västerbrynen, där gräver du.
Alltså där du kommer till Västerbrynen.
Det är då du svungit tre mil.
Det är mörkt.
Det är mörkt.
Det är ammordor.
Där är det verkligen så här, sänk farten upp för
och ta emotbelöningen ner för.
Men nu har de ju gjort åbana lite.
Så det är ju...
Men sen så kan jag ju också så här, djurgården tycker jag är jävligt mysig.
Då har du svungit en halvvara, du är fortfarande rätt prispig.
Jag tycker att den är väldigt mysig.
Men sen också så här, där det är väldigt mycket folk och där du kommer att passera och där du kommer att vara en stor ansamling.
Det är ju Strandvägen.
Ja just det.
Alltså Östermalm.
Och det är väldigt roligt där.
Och där tycker jag verkligen att man ska ta tillfället i akt och bara sträcka på sig.
Kolla på folk, ta in ljublet och bara så här "Jag är en jävla rockstjärna".
Så att...
Hur fett känns det att springa in på stadion när man liksom...
Det känns inte som att allt är förlåtet då när man springer in där liksom.
Jo. Jo.
Jo, då brukar jag tänka så här "Jag ska nog fortsätta med löpning".
Ett tag till.
Tre mil av morder och sen bara "Äh, fan, jag..."
Är man alltid så farligt att nå?
Nej.
De två sista frågorna Johanna har att göra, vi har ju fått frågor på detta.
Det ena är eftersom loppet inte går direkt på morgonen så måste man börja tänka på frukost och sånt.
Jag tänker dels för oss, sådana som vi, nu ska inte vi springa detta åt men det ska vara sådana som är tillrästa.
Var plockar man upp en bra frukost?
Och nästa fråga är ju såklart också, när man har fått helst nära stadion, men var dricker man drinken sen på kvällen?
Tips för de som är utomsocken som kommer på besök.
Oj, okej! På kvällen, alltså det handlar ju också om var man bor någonstans.
Och jag antar att man kommer att bo på ett hotell och liknande och då har man ju hotellfrukosten så den äter man där.
Men drink på kvällen, då tar man väl kanske ett litet kik på var man bor.
100% att man går till Lehibu, alltså uppe på bankhotell, alltså terrassen där.
Det är väldigt trevligt. Man kanske går en liten vända till Calipé. Det är väldigt nära.
Sen så tycker jag också att Berns terrasserna är skittrevligt.
Jag var ute där i lördags. Det var kul.
Men sen så kan jag ju tycka att, vad har vi mer för några roliga...
Alltså, sen så också så här, om man befinner sig på söder, alltså tjåget är alltid en hit tycker jag.
Jag tycker skitkul att gå dit.
Men jag tycker ändå att om man rör sig där omkring så finns det... Norby ser jag också väldigt bra dricka också.
- O, bra.
Och det, för vi har fått den sista frågan nu också, är ju faktiskt vilken är den bästa persbärseln?
Då vet jag att du är lite mer av en vin- och drink-människa.
Men om du kommer in på stadion, oavsett om du har persat eller inte,
du känner "ja, tre mil av hårdor, allt är förlåtet, ta det med håll".
Jag har inte skitit ner det.
Du har inte skitit ner det, det är vinsten idag.
Vad dricker du på kvällen då, Joanna?
Allt.
[Skratt]
Allt.
Det var en bra svar.
Okej, men du får välja en.
Jag hivar i mig.
Du får välja en.
Okej.
Alltså en öl?
En öl eller en drink eller någonting du bara såg.
Eller såhär, när du kommer på upploppet, när du kommer in på stad, du springer in.
Tänker du "fy fan vad gott det ska bli med vad?"
En kall corona.
Åh, där har vi den alltså. Ja, den tror jag många kan.
Det är faktiskt en bra passbar, skulle jag vilja säga.
Utan citronen.
Bara att ha den där kall.
Varm citron.
Är det lime eller citron?
Fredrik, kom in i mark för nu.
Joanna, stort tack för detta genomgången här av hur fantastiskt och morder Stockholm kan vara.
Vi ska ta en kort break och sen ska vi prata lite om tankarna kring Asim Boyce.
Ja, vi släpper inte det riktigt än.
[Musik]
Fredrik, nu har vi talat länge nog om huvudstaden.
Nu känner jag att vi har fått lite för mycket utrymme till huvudstaden.
Vi måste flytta tillbaka fokuset till norra Europas huvudstad.
Sveriges svar på...
Länskrona?
Sveriges svar på...
Jag tänkte, det är Rom.
Alltså inte Rom som är Alkohol, utan Rode, stadigare.
Det är Helsingborg vi ska prata om nu snart tänkte jag.
Ja, men precis.
Men det är roligt för att vi konstaterar här att
Joanna kommer ju ner till Helsingborg om allting går som det ska.
och ska springa halvmaran, som du och jag har lite erfarenhet av Fredrik.
Och vi ska ju eventuellt springa hela maran.
Men vi har inte sagt att vi ska göra det, så det får vi väl försöka göra.
Skit om något säger så kanske vi växlar ner till halvmaran eller ner till stafetten om det blir riktigt illa.
Det är bra det också.
Jag såg linstafetten på jobbet idag.
Jag började med att nämna stafetten, ungefär en mil var.
Tänkte "en mil är lite långt".
Då började jag lite taktiskt prata om det.
Sen kan man springa, det finns någon som är dum i huvudet, springa 100 km.
100 km! Så pratar jag om det i fem minuter.
Helt plötsligt var det ju en mil.
Så väljer de sig till det.
Ja, så smart.
Så helt plötsligt så bara, men en mil kan man väl ändå klara?
Det låter ju ändå rätt roligt.
Men fy för tusan att springa 100?
Det är som när man lägger upp produkter i en e-shop.
Så lägger man jättedyra varor så är en billig.
Sen kommer en och den vill man ha.
Det är hälsingvård.
Även om den är dyr.
Det vill säga.
Men nog om det.
Joanna, det är 14,5 veckor dit för dem som tittar på programmeringen.
Vad är din känsla till att springa ett halvmaraton om 14,5 veckor och framförallt i Helsingborg?
Min känsla inför att springa ett halvmaraton i Helsingborg om 14 veckor är ändå god.
Jag är taggad. Jag ser fram emot att lägga ner jobbet. Ni vet det här när man vet vad man har inför.
för sig att gräva djupt, att göra de här riktigt vidriga passen.
Men också så att det är om sommaren så jag kommer ju ändå träna på min semester.
Så jag kommer ha all tid i världen, jag kommer vara utvilad.
Så jag ser fram emot det faktiskt, väldigt mycket.
Det är någonting, är man i rätt mindset, det är du som sa det där, Jonna.
Jag ser fram emot att göra jobbet.
Är man i rätt mindset så, man bara myser när man hör det.
Det finns något visst när man lyckas med halvmaraton.
Det är jättekul att lyckas med en pass till milen och fem kilometer.
Men halvmaraton och maraton det kräver något annat av än ibland.
Det är en jäkla god känsla i det.
Känslan när man väl är igång med träningen, kommit in i träningen.
Den är underbar när man märker att det händer grejer.
Man märker att man kan springa de här distanspassarna ganska lätt.
Det som vi pratade om innan.
Det är helt fantastiskt.
Det som är kusning och löpning tycker jag.
Ja, det är det.
Men Johanna, det var inte så länge sedan du var iväg och sprang Halmarten utomlands i Barcelona.
Hur var, vad tänker du, det var i februari du var iväg, visst var det så?
Exakt, så jag sprang Barcelona i mitten på februari.
Och det var ett jättebra lopp, jag gjorde allting rätt.
Men mentalt så fick jag en spärr och jag höll igen, vilket jag inte skulle gjort.
Det är där jag får jobba med. Jag kanske håller igen lite för mycket.
Men annars var det ett superbra jobblopp.
Jag gjorde bra ifrån mig och jag låtryckte på väldigt bra.
Men jag kom inte in under 1,30, vilket var mitt mål.
Så jag jobbar på det.
Är det lite så med den känslan du...
Du behöver inte outa dina mål, men är det lite med den känslan du går in i Helsingborg också?
Att du är sugen att springa den och lite hårt, inte som ett myslopp?
Nej, jag är sugen på att springa hårt i Helsingborg.
Jag har ju som målsättning att komma in under 1,30 och nu så snubblar jag ju verkligen på målsnöret i Barcelona.
Jag känner väl någonstans att jag vet att jag har det att ge.
Helsingborg är lite mer kopierat, eller väldigt mycket mer kopierat än Barcelona.
Men samtidigt, vad vet aldrig.
Med bra uppladdning och en bra dag, plus att det är Skåne.
Exakt.
Exakt, man känner sig hemma.
Exakt.
Saken är att jag dömer inte ut någonting, utan jag har siktet inställt tills jag inte kan ha siktet inställt längre.
Har du varit mycket i Helsingborg? Har du lite koll på delar på banan?
Eller är det ändå lite nytt för dig?
Jag har ingen koll överhuvudtaget.
Oh, interesting!
Den är helt flack Johanna.
Då ska vi faktiskt ha några specialavsnitt tillsammans med Helsingborg Mator-gänget.
just om banan. Vi kommer faktiskt att spela in specialsegment
bara för där vi går igenom Halmaratonbanan och Maratonbanan
eftersom Fredrik har sprungit den i pyjamas och jag i mariodräkt på Halmaran.
Och även förra året på tal om att komma under 1.30 så var Fredrik faktiskt
fartålare på 1.30 och gjorde det med bravur och fick släppa med sig ett gäng.
Ja, jag var väldigt sliten. Utan Fredrik hade jag inte klarat mig.
Så det finns ju duktiga fartålare kan vi också nämna på.
-Väldigt mycket. -Det ska bli kul.
Joanna, då kan vi konstatera att vi kommer att ses i Helsingborg.
-Förhoppningsvis kommer vi att vara... -Podbattle.
Podbattle. Vi ska utvärdera den idén, Fredrik.
Vi kommer säkert att se varann i nån sväng innan, men framför allt i målförhållandet.
Då hoppas vi på glada miner, PB och ett dopp i sundet efteråt.
-Det är väl målbilden? -Ja, hundra procent.
Det kommer det bli. Sen kommer det en snabb all också.
Sen måste vi åka vidare, för det är vår bröllopstag.
-Jaha, shit! -Då delar jag och Joanna en sak.
Jag har också haft min bröllopstag på Helsingborg Marathal.
-Två gånger, faktiskt. -Shit!
Men också att det är vår första bröllopstag, som jag kanske råkade.
Vi åker in i ett lopp.
Så vi åker rakt ner till Ystad, Ystad Saltsjöbad, där jag har kompensationsbokat två nätter.
Det är en stjärna Johanna, fan vad du vet hur man ändå...
Du, älskling, det var en grej jag tänkte på med första bröllopstagen.
Det hade varit kul om du hade kunnat smeta ett lopp då, Helsingborg.
På vägen ner till Ystad, det är inom Helsingborg.
Det är taget!
Alltså, sväng in dem!
Det är bara 14 mil.
Vi kan konstatera att vi har mycket att lära oss av dig Johanna, hur man åker in, men även att du har en fantastisk partner.
Skitkul att ha haft med dig Johanna, tack så jättemycket för detta och vi kommer att höras och ses om 14,5 vecka ish i Helsingborg.
Det gör vi.
Ha en trevlig kväll.
Ha det gott du.
Hej då.
[Musik]
[Musik]
[Musik]
[Musik]
[Musik]
[Musik spelas]
[Musik]
[Musik]
Ja du, det är den P3-övergången Fredrik.
För det var skitkul att prata med Joanna ju.
Vi ska alldeles strax få prata med Mustafa Mohamed.
Vidare om Stockholm Marathon och Marathon-träning.
Då är frågan, vad klämmer vi in däremellan?
Exakt, på temat det om Marathon Fredrik.
Och denna gången absolut inte Marathon.
Så är det ju ändå så att vi har ju ändå pratat om det ett tag.
Att det varit lite sugna att springa Helsingborg Marathon.
Utan att egentligen fundera över hur snabbt det ska springas.
Men vi vill ju ändå vara i form om man ska springa till Maten.
Oavsett kan man säga.
När vi då träffade Erik Ahlvik som ska vara med nästa vecka på den tävlingsledarfälsen med Maten.
Så är han ju en jävla säljare.
Man blir ju ändå lite sugen på att springa i Helsingborg.
Han övertygade oss.
Ja, han övertygade oss med att vi kan alltid downgrade när vi vill till halvmåren.
Så trillar väl både du och jag över kanten.
Ja, han meldde dig så bara "nu får vi ju också göra det".
Så nu är vi båda anmälda till helmåren. Det känns ju ändå kul faktiskt.
För jag insåg också att jag hade räknat helt fel. Jag har gått och trott att det är tio veckor kvar.
Sen bara "Nej men fan det är ju typ..."
- Du har missat en månad. - Ja, men det är helt sjukt.
- Du kan ju inte "juni, juli, augusti" - Men typ, jag tror det var på Göteborgsvarv.
Du börjar räkna och "fan det är ju jättelång tid kvar".
Men nu när vi sitter här och pratar är det 14,5 veckor kvar.
Så att i helgen var det 15 veckor kvar.
Vi har ju ändå klämt in maratonträning på kort tid.
Ja, med blandat resultat där också.
Men jag tror när du och jag snackat innan, om vi ska gå tillbaka till våra killgissningar, så har vi väl sagt att
är du i en bra grundform, vilket vi ändå får räkna oss att vara, du kanske lite bättre än jag, men vi har ett spann.
Så brukar vi kan man säga att det är mellan 10 och 16 veckor som man ska bygga upp sin maratonform.
Så vi är inom den ramen, vi följer våra egna råd för en gångs skull.
Men vad tänker du Fredrik? Hur ska du lägga upp din träning? Eller hur ska LG lägga upp sin träning?
Jag har redan börjat lägga upp den chest som han har börjat.
Denna veckan har jag börjat springa, alltså nu är inga pass som är behagliga.
Det är bara obehaglig löpning.
Vilket tydligen är det man ska springa för att utvecklas. Jag vet inte.
Men jag springer distanspass över timmen.
Det är en av de märkbara sakerna.
Ja, precis. Nu märker jag att jag kommer att vara över 10 mil den här veckan.
Och det är också ett tecken på att nått lopp med en längre distans i horisonten på något sätt.
Jag skulle egentligen ha sprungit 80 minuter idag och sprang 60, för jag körde ett maxtest på cykel innan.
Det kändes ändå rimligt.
Igår sprang jag 75 minuter i 4.30.
Så 4.30 är ganska, inte jobbigt för mig, men inte helt gästregeln.
Man pratar, men man kortar ner meningarna och hoppar över vissa onödiga ord.
Man hoppar över "och" eller "barnen bra", "jobbet bra".
Anna därmed har väldigt långa utläggningar.
Jo då, det går bra på jobbet. Hon andas ju inte. Hon har ju dubbeltröskel i morgon.
Det har hon, jag har märkt.
Så det jag märker är att nu börjar vi, när jag tittar på veckorna framåt, det är mer volym.
Det är lite tuffare tempon. Allting blir tuffare och längre helt enkelt.
Jag tror att det blir någon form av start på uppbyggnaden här nu.
Med lite mer volym.
Vad sa ditt skämme?
Jag har inte lagt i en skämme.
Nej, men jag har faktiskt gjort,
i går klockan nio på kvällen,
började jag en tanke i alla fall.
Jag tänkte att det som är spännande för din del,
för vi pratade lite om det, jag tror det var mellansnacket här,
Och även faktiskt intressant med Emil Nilsson har haft en kanonfin vår.
Han sprang i 10 000 på 35,5. Han sprang i Göteborgsfart under 21.
Och innan dess har han gått på mitt schema och blivit skadad.
Men lite skämt och lite allvar det där så tror jag att där finns olika filosofier för olika typer av löpning.
Vissa passar andra bättre än andra helt enkelt.
Du gjorde under tre timmar med en grundtanke som du haft under flera lopp.
Men jag tror också att det kommer en tid då man ska testa andra saker.
Det jag tycker är kul med LGs upplägg.
Man känner igen vissa saker som har samma tanke men andra inte.
Jag tror att man behöver variation efter det jag försöker komma till.
Ja men vet du så, denna vecka om man tittar på mina pass det är 18x400 i morgon.
Så nu har jag lång stege på lördag.
Så där har du liksom fart och uthållighet.
Lång steg är 5-4-3-2-1.
Vilket är 9-10-11-12-13-14-15 kilometer.
För övrigt ett jäkla bra pass.
Men där tycker jag också, även om man tittar på att du sprang 10 000 i lördags, 20 kilometer i söndags, 80 minuter i 4.30-40 i går, 60 minuter i 4.30-40 i dag, kvalité i morgon.
Det är märkbart att det går in i en period där du testar.
På tosdags 70-80 minuter.
Där du faktiskt testar att inte vila så mycket utan kör ganska mycket i ditt semijobbiga fokus.
En miljodag på fredag.
Sen är det långpass på söndagen och tröskelpasset på lördagen.
Så det är en tuff vecka.
Och nästa vecka ser nästan likadan ut tänkte jag säga.
Men då är det kontrollpasset inför Hildesborgsloppet som också ligger med i mitt träningsupplägg.
Så det blir många tävlingar.
Och det blir större volym och inte så mycket vila.
Nej, det är lite så mitt.
Kul, kul!
Och jag har funderat ganska mycket på hur jag ska lägga upp 14 veckors maratonträning.
Järnfist Linus skriver faktiskt också, när ni går upp i volym nu i en fälls med maraton, hur har energin tagit ut?
Till exempel matenergi för att orka dessa veckor.
Jag måste säga att både du och jag fick oss en liten tankeställare.
Ni kommer snart få höra det i podden med Musse här alldeles strax.
Där benämner han vikten av att träna med energi.
Jag har alltid varit bra på att göra det på de längre marathon passen.
Jag tänkte ganska mycket på det.
Att jag faktiskt ska börja träna mycket mer med energi än jag gjorde tidigare.
Så har jag ett pass över en timme till exempel.
Ja då kanske fan är läget att faktiskt börja träna.
Bara för att vänja kroppen.
Jag tycker alltid att det är en sån, det här med energin.
Om man ska springa med en högre puls.
Ja.
Som vi ändå kommer att göra.
Under hela maratonloppet.
Och att banan också är ganska kuperad.
Så att pulsen kommer att gå upp och den kommer inte ligga konstant som det gör på ett Berlinmaraton.
Den är ganska lugn, så chill.
Det är helsikon är lite mer kuperat.
Jag har klurat på att jag ska börja träna mycket mer med energin.
Så det var svårt på linus fråga, jag tror att du tänker samma där Fredrik.
Ja absolut, och sen generellt med mat och så, så nu när man går upp och börjar träna lite
större volym så är det viktigt att man fyller på också med att äta lite större portioner och kanske oftare.
Ja precis, för det här är ju precis för att energin mellan, alltså rent mat
Framförallt mer mellanmål. Det är jag fruktansvärt dålig på.
Det vet jag också, Kjell Erik Ståhl, en av de bästa matomlöparna i vår tid.
Folk ställde den där frågan till honom och han sprang alltid två pass om dagen.
Innan han gick och la sig gjorde han alltid två mackor.
Han gjorde två mackor varje kväll innan han gick och la sig.
Det var ganska roligt, för det är såhär "ska man äta sallad eller kyckling eller kesu?"
Han bara "två mackor".
Så han åt ju mycket mat, så oavsett två mackor, det var ganska roligt.
Det bryter lite grann tanken om hur exakt jag ska lägga upp min kost.
Jag tror bara att få i dig energi för fan.
Lite den tanken.
Typiskt simpelt.
Jag gjorde en teoretisk övning innan jag anmälde mig faktiskt.
Man får se, är detta rimligt eller inte?
Min känsla är såhär "ja, fan, 15 veckor, det är lugnt vilken av dem som helst".
Men med tanke på känslan jag haft i kroppen och att jag inte har någon långpass i mig så var jag tvungen att räkna på det.
Så jag gjorde en enkel modell. Den här tycker jag är faktiskt bra.
Jag minns att jag tipsade Jeanette om den en gång och så gjorde hon tvärtom.
Det var kul också.
Men så här, nu sprang jag 20 km i helgen.
Det var fruktansvärt, men det tror jag inte var på grund av distansen i sig.
För jag sprang i Göteborgsvarv ett helg innan på 21.
Det var nog bara pisskänsla helt enkelt.
Jag kommer från en bakgrund där jag har sprungit 17 km,
sen sprang jag till Borgesvarvet på 21 km och 3 km uppvärmning.
Och sen nu i helgen sprang jag 20 km på söndagen.
Utifrån det bygger jag en trappa där jag tänker att
om jag har sprungit långpass varje helg och jag ökar med 2 km,
vilket i mitt fall är ungefär 10 minuter varje helg.
Det tycker jag är rimligt.
Ibland kan man få så att man springer 30 km
och sen förstörs det i tre veckor.
Det kommer inte att hjälpa någonting, man måste trappa upp långsamt.
I mitt fall tycker jag att två kilometer är rimligt.
Så då gjorde jag en trappa, vecka 15, eller innan då.
Det var 14 veckor innan då.
22 kilometer. Veckan efter 26-28.
Så gjorde jag en sån räkning.
Och då insåg jag, jävlar fan, då är jag ju uppe.
Nu kan jag inte springa 40 kilometer som länge.
Jag kan väl springa 30, jag vet inte.
Men då är det fyra, om jag följer den trappan.
Så fyra veckor innan loppet, då kan jag springa 40 kilometer.
Och då känner jag, ja men då funkar det.
För att om jag har 15 veckor, eller i helgen när jag anlärde mig, om jag hade 15 veckor kvar.
Då vet jag att de sista två veckorna får jag räkna bort.
Det handlar bara om att ladda och hitta rätt feeling och allt det där skitet.
Så 13 kvalitativa veckor har jag.
Och av dem behöver jag i alla fall två uppbyggnadsveckor, minst.
Så då är jag 11 kvalitativa maratonveckor.
Och jag har min gräns på 10 veckor, eftersom jag kommer från den bakgrund jag gör.
Så så har jag resonerat när jag har tänkt.
Och sen har jag gjort precis som du.
Så jag har lagt in den här stegen vecka för vecka.
Så att jag har koll på den. Det är det viktigaste för mig.
Långpassen.
Det andra viktigaste är ju att kunna springa snabbt också.
Så då har jag lagt in alla tävlingarna.
Jag har lagt in Hillesborgsloppet.
Detta anrika loppet i Landskrona.
7,2 kilometer.
Det kommer bli varmt.
Varmt som fan brukar det vara.
Korsår, flygor och mög.
Och sen har jag lagt in Malmö-loppet.
Jag har lagt in Öresundsspelaren på 5000, GGP på 3000, Kullaspring på 10 000, Borstusenloppen på 21,1.
GGP på 5000 meter och sen Helsingborg Marathon.
Så jag har bara tittat på det och använt tävlingarna.
Så min filosofi inför detta Helsingborg Marathon för att bli mer konkret så har jag gjort en liten lista.
Stegen med långpassen, det är det ena.
Tyvärr är det ju så att jag kan inte springa så snabbt.
Jag har jättehög puls hela tiden.
Så nu ligger jag i 5-10 fart och flåsar liksom.
Jag är inte oroad för det, för jag tror det är pollen.
Jag vet att jag är bättre tränare än så.
Så att min uppbyggnad kommer att bestå av mycket volym.
Men inte så snabbt.
Jag kommer istället att behöva fokusera väldigt mycket på distanspassen.
Det känns ju jävligt grett.
Jag kommer att springa många distanspass själv helt enkelt.
Och det tredje är, jag har tänkt på det här mycket, men vad missade jag förra gången?
Och en sak jag absolut har tänkt på är att jag ska springa, jag ska springa kuperat som bara fan.
Jag ska springa alla mina distanspass kuperat.
Ner till havet och upp igen.
Allt, allt.
Och nästan, inte alla kvalitetspass, men majoriteten av alla kvalitetspassen.
så kommer jag inte fokusera så mycket på att hålla jämn fart.
Istället springer jag längs banan.
Jag hade några längre pass längs banan inför det.
Men för få. Jag sprang för mycket på banan, jag sprang för mycket åt äppelodlingarna.
Det simulerar ju inte alls loppet.
Nej, och jag inser att där jag är nu så är jag superkänslig för det här med pulsen upp och ner.
Så drar pulsen iväg så kommer den aldrig ner igen.
Så jag tänkte mycket på vilka som har vunnit Helsingborg Matenspringstid.
Erik Arnfelt, jävla fan, han springer bara i skogen.
Så jag tänkte verkligen på det.
Så jag kommer springa väldigt mycket av min distanspass i kuperat.
För att vända mig vid banan.
Och springa mycket längs banan eftersom den ligger nära.
Jag har ju typ 500 meter till närmsta punkten på banan.
Men springa väldigt mycket av kvalitetspassen längs banan.
Smart.
Och inte tänka, om jag har sånt, om jag tänker typ
Jag ska springa 3x5km, så jag ska hålla 4x10km för att klara under 3 timmar.
Då kommer jag inte tänka att den ska snitta det, utan då lägger jag den längs banan.
Och så tänker jag, "yes, precis, belastning".
Så gör det ingenting när det blir 4x15km eller 4x10km eller 4x20km eller 3x55km.
Jag ska vända kroppen vid frihet.
- Specifikt träning mot loppet. - Yes, exakt.
Och samtidigt, den sista grejen som jag inte ska göra.
Det är att se det som ett a-lopp.
Det är ju lätt man gör det. Jag ska inte se det som ett arlopp.
Även om Helsingborg och Maltorn är ett arlopp?
Det är klart som fan. Igår när jag sprang ett pass i Gåkväll i Brunspark där vi är 5/10.
Jag sprang där för jag hade inte kommit ut tidigare.
Jag sprang där och kände så.
För en sekund på det timmerslånga passet fick jag den där feelingen av att tänk om jag kommer här och är skitsnabb.
Sen vet jag om att 9 av 10 dagar så händer det.
Känner man inte det?
Nej, vad fan. Då får det bli så.
Då har man springit runt ett nytt Helsingborg Marathon.
Jag har gjort mitt tionde mara. Skitnöjd.
Men tänk om jag tränar ordentligt denna gången.
Utifrån hur loppet faktiskt ser ut.
Jag har ju alla möjligheter till det.
Så det har jag tänkt på.
Så att med de orden så känner jag mig försiktigt optimistisk.
Min största rädsla är ju att skada mig.
Och då vill jag skicka ett stort tack till Robin och Nordic Refit.
som håller oss skadefria på den här resan.
Han skrev någonting också om att nu när du går in i matträning ska du ha stående tid.
Han var väldigt glad!
Han är glad att få hålla mig skadefri. Det är min största oro faktiskt, det är att skada mig.
Så jag är glad att Robin Warwick skiter med.
Men, Fredrik, fler maratontips kommer vi få höra nu alldeles strax av Musse.
Och det roliga är att nästa avsnitt kommer vi prata om att vi kommer göra en tävling också.
Exakt!
Vi kommer göra en tävling tillsammans med Helsingborg Marathon och YMR.
Ja, man kan vinna kläder såklart.
Startplats såklart.
Det gillar vi.
Man får med i podden på nummerlappsutdelningen.
Snyggt!
Det var jättebra tyckte jag.
Och en lyxfrukost.
Och som man vill.
Och som man behöver inte äta.
Lyxfrukost i bilen.
Man måste äta den i bilen, den står parkerad i parkeringshuset.
Nej, men det blir en ruskigt rolig tävling.
Så vi lägger ut något kul där.
Och AI kommer välja ut vinnaren.
Så skriv AI-vänligt.
Ja, precis. Så nästa vecka kommer vi ha en...
Vi kommer ha tre stycken Helsingborg Marathon-avsnitt längs vägen.
Så nästa vecka kommer Erik komma hit, tävlingsledare.
Som faktiskt har sprungit Helsingborg Marathon på 2.44.
Så han kan ju baden också, kan vi ändå konstatera.
Så vi kommer prata om Helsingborg Marathon med honom.
Vi kommer då gå ut med tävlingen.
Och nu kommer man få lyssna på Musse.
Som ger sina tips inför Stockholm Marathon men även Sommar-marathon i stort.
Bra Simon!
Bra sammanfattat.
Som jag tycker.
Då kör vi Musse nu.
Det gör vi. Välkommen Musse!
Ja, superkul att få prata Stockholm Marathon.
Men det är nu Musse en stund.
För det är ju faktiskt någonting som varken jag eller Fredrik har någon erfarenhet av.
Mer än att ha sett det på tv.
och se dig springande på tv framförallt också.
Men du kan vara kort med oss, du har ju sprungit Stockholm ett gäng gånger.
Vad är din relation till Stockholm Marathon? Vad tänker du på när du tänker på Stockholm Marathon?
- Oh, jag tänker på att jag inte har lyckats springa riktigt bra i Stockholm än så länge någon gång.
[Skrattar]
För jag har sprungit många gånger.
Men så tänker jag också att det är ju största maran vi har på hemmaplan.
Det är mycket folk och jag får jämföra med andra maror jag springer.
Det är mycket personliga hejarop. Det är mycket hejarop.
Det känns som hemmaplan faktiskt.
Sen är den ju tuffare än många andra platta maror.
Men jag gillar Stockholm.
Hur skulle du säga, det har ju många fått in jättemycket lyssnarfrågor kring Stockholm Marathon.
Och många är ju liksom lite såhär, inte oroade, men funderar just på, framförallt för de som springer för första gången.
som du säger också, ni är lite lite tuffare.
Ja, det är lugnt.
Det är många som är lite så funderas med.
Många jämförelseskriver här också, vi har från Viggo som har skrivit
Hur lik är Stockholm-Atom kontra Göteborgsvarvet?
Om man har sprungit Göteborgsvarvet, är det som om man springer det två gånger?
Kan du inte ta oss igenom banan lite, Musse?
Och även när det är fråga om vad du tycker om den nya bansträckningen.
Men hur är det för de som inte har koll på Stockholm? Hur är det som marathonlopp?
Ja, man får ju springa både mycket centralt, i alla fall tidigare när jag sprang
men även lite utanför på Djurgården istället, med folk tomt.
I och med att det var två varv så fick man göra det två gånger.
Framförallt Västerbron var ju tufft då.
De har gjort om. Jag var med en gång efter omgjorden och så har det gjorts om ytterligare nu.
Den nyaste banan har inte sprungit så den har jag dålig koll på.
Men mina favoritdelar har ju varit egentligen strandvägen gillar jag. Det är massor av folk och ett fint stråk där.
Och sen gillar jag Vallhallavägen när man närmar sig stadion.
Det är klart att man gillar ju när man närmar sig på något sätt. Men hur tacklar man för det?
- Och själva stadion också. Jag tycker att det är otroligt vackert att gå i mål där.
- Jag är en sån visuell person som tänker mycket på saker jag ser och inspireras av.
Där finns en fantastisk bild där du är på väg in i stadion och ger en high five till ett av dina barn.
Det är en sån fantastisk känsla. Man känner lite grann att oavsett om man har haft världens bästa eller världens mest kassalopp
så är det ju någonting att få se sin familj på vägen in till och bara säga "fan det här är coolt".
Men hur är upploppet Musse? Du springer in på Stockholmsstadion som du sa.
Man kommer in på bortelång vid 300 meter kvar.
Sen rundar man den sista kurvan och så är det upploppet, fast lite kortare.
Jag har oftast kommit dit väldigt trött i upploppet.
Även när jag gjorde high five med min son där så var jag så jäkla trött.
Men när jag fick se på honom så fick jag kraft igen.
Det var härligt. Det ger energi med familj.
Men även vänner. Det har varit några gånger också.
Men ibland folk så är det ju också ibland lite sin bubbla.
Så plötsligt fick jag se in på någon som jag känner väl också, inte träffat på jättelänge.
Så jag ropade upp och fick lite energi igen.
Och hur skulle du säga, hur ska man tackla Stockholm Marathon?
Om man är, man har tränat inför Marathon distansen och sådär.
Och man har gjort jobbet och det är tio, säg att det är tio dagar kvar ungefär så.
Hur ska man liksom mentalt lägga upp sin gameplan?
är ju inte helt flack som sagt, utan hur ska man tänka?
- Ja, det är vi i tio dagar så skulle jag säga då är det kanske läge att köra sista tuffare kvalitépass.
Kan man göra. Och man skulle kunna göra det i pass exempelvis en längre intervall kring sin marafart.
Det kan vara, om man är vältränad och känner sig i bra form så kan man köra så långt som upp till tio kanske
annars räcker det med 5 km/h i maratonfart.
Sen kör man lite kortare intervaller.
Det kan vara 2 minuter exempelvis.
Lite överfart att känna på.
Men det är viktigt att man häller efter en bra känsla än att pressa sig.
Ett sånt pass.
- När man är uppe vid 10 dagar kvar så har man ändå gjort det mesta av jobbet.
Förhoppningsvis säger jag.
Det är mycket känslan du är ute efter när du har tio dagar kvar till ett maraton.
Ja, precis. Jag har en viss känsla för vilken form jag är.
Jag är ungefär vilken maratonform, vilka fart jag borde ha på det här passet.
Men det viktigaste är att vi ska stämma överens om känslan.
Tiden kan jag göra, men jag vill inte göra den med för tuff ansträngning den här tiden.
utan det ska vara hellre att känslan är rätt och att det går lite långsammare
än att tiden är rätt och det känns för tufft.
- Du har ju sprungit Stockholm, du får rätt med vem jag har fel,
men du har sprungit den sex gånger om jag inte räknat helt fel här.
- Det kan stämma sig.
- Ja, men det var du rätt.
- Jag har sämre koll än dig.
- Men du sa här innan att du inte riktigt har lyckats, du har ändå placerat,
är bra några år tänker jag. Men vad är det som har gjort att du inte känner att du riktigt har knäckt nöten med Stockholm?
Den största anledningen är att jag inte varit i riktigt bra förberedelser.
Det har varit några gånger som jag har tackat lång tid innan och sen har träningen inte gått riktigt som jag velat.
och så tänker jag att jag kör ändå ungefär. Någon gång så hade jag ett pass på 30 kilometer som längst.
Medan normalt för maran så kanske jag har 5-6 pass på kring 35 och kanske till och med ännu längre.
Så att ibland har jag helt enkelt haft så dålig förberedelse.
Någon gång var det att jag hade tränat bra men gick ut ännu hårdare än vad jag var i form för.
Jag tror jag hängde på täten och jag kommer ihåg David Nilsson var hare då. Jag hade halvvägs om det var 66 eller 60 till och med under.
under och jag var inte i form för att göra 2-12 på Stockholm, möjligtvis på en plattbana.
Så jag tror jag hade kunnat göra kanske 2-14, 2-15 om jag hade sprungit smartare.
Nu blev det istället 2-19 tror jag. Jag har olika anledningar att inte få till det.
Jag var ändå nyfiken, vad går igenom i huvudet när du vet att det inte är en plattbana
och du passerar halvväg så du bara "jaaap"
(skratt)
Vad tänker man på då?
Nej men det är grejen att
i maraton, och det är ju egentligen så det ska vara
det känns bra halvvägs, det är inte det jag tänker
utan det är snarare, det kommer vi kring 30
aj då, fan också
(skratt)
och vi
när man vet att nu är det 12 tuffa kilometer kvar
där det kommer gå långsammare och långsammare.
- Skönt!
Okej, då har vi inspirationsreelen klarat.
Men nu ska vi faktiskt...
Nu för de som håller på att förbereda sig inför Stockholm.
Jag nämnde det här tidigare, att jag tycker att du har berättat en grej som jag...
Som sagt, jag berättade för lite för många, pass för lite för många, men jag tycker att den har hjälpt mig otroligt mycket.
Och du berättade om ett sätt i hur du har, över åren, handskas mentalt med
Hur du lägger upp ett maraton i ditt huvud på något sätt med en jämförelse med att sitta i en bil. Kan du inte berätta lite om den?
Jo, det är en mental plan som jag tycker funkar bra för mig och jag har hört av andra som har hört den och tagit till sig som tycker att det funkar jättebra för dem också.
Precis som du själv var inne på.
Det handlar om att dela upp loppet.
Det är tufft att ta allt i ett. Tänka 42 kilometer.
Efter tio bara "ja, nu är det 32 kvar".
- Det har vi åt dig också.
- Jag delar upp det.
Ibland har det varit fyra, men tre är väl bra. Tre delar.
Det är inte så att varje del är lika lång.
Det handlar mer om att man delar upp det i olika mentala bitar och man har olika tanke.
Då tänker jag att det är långt så jag ser det som en lång resa.
Då passar det bra att åka bil.
Jag tänker att jag har en lång bilresa framför mig.
Första delen är baksätet.
Och när frugan kör så kan jag ligga och sova och vila.
Den här delen har jag 24 km, för det ska vara lugnt och skönt länge i ett månadslopp.
Under loppet tänker jag vara passiv, spara på krafter och ha tålamod.
och till och med ibland minna på Björnens Hover eller lite så här sånger som jag sjunger för barnen när de var små.
Det här att verkligen vilken fas jag är, vilken del.
Och sen andra delen, då har jag vaknat till, då är jag i framsätet men inte i förarsätet
Och börjar liksom... Ja, börjar se sig redo. Snart är det dags för sista delen.
Och liksom börjar kolla sig runt, börjar liksom...
Kanske inte aktiv men ändå liksom börjar vara på hugget lite mer.
Snart börjar det av.
Och sen sista delen då är jag förarsätet. Nu jäklar, nu blir det åka av.
Tanken är att då är jag aktiv, då ska jag använda de krafterna, de energin jag har sparat.
Det här är jag tränad för. All träning som jag har gjort är för just den här sista delen, inte de andra.
De har jag klarat ändå. Det är inte där det är tufft, det är inte där det är jobbigt.
Där försöker jag också sätta en... För där är man ju trött.
Tanken och målet är att trots att man är tröttast, det ska helst gå fortast.
Eller åtminstone lyckas hålla farten.
Det gör ont och då hjälper det mig att sätta en siffra på hur jobbigt det är.
Ett till tio.
När jag får en siffra på det, säger jag att det är en åtta.
Det underlättar på något sätt.
Då vet jag att det finns marginal fortfarande. 9 och 10 är kvar.
Så nu är det... Då börjar jag dela upp det ytterligare.
Jag tänker inte 8 km. Det här är sista delen av 8 km.
Anledningen är att jag springer mycket här i Göteborg, Skathos 8.
Den tänker mig var är jag i skattsåttan, där är vi 6 km kvar. Då förstår jag mentalt att en åtta klarar jag i skattsåttan.
Så är de uppdelningarna då.
Särskilt mentala skillnader.
Alltså så sjukt intressant att du säger det här med att du har skat i oss i tanken på sista.
Jag brukar tänka ofta, om jag springer typ ett mil upp, eller halvmaraton.
Jag gillar inte maraton.
Men ofta brukar jag tänka hur många varv är det kvar på hedern?
Alltså 400m spanan häråt.
Och då tänker jag såhär, åh fy fan nu är det riktigt jävla jobbigt.
Men det är bara 4 varv kvar på hedern liksom.
Det hjälper dig mentalt för att du vet att du klarar alltid fyra varv på heden.
Det är inte värre än det.
Sjukt intressant.
Jag tror att alla har den här nyckeln till att sova upp mentalen.
Det är nog det som spökar för många på ett maraton.
Det är nog också som du är inne på med smärtskalan.
Man kan ju rätt tidigt ligga på en sexa eller nånting.
Då blir man helt stressad.
"Åh, hur fan kommer det att kännas som x och y?"
Men någonstans kan man hitta ett lugn.
"Du är inte mer på sexan heller."
Man får hitta ett lugn i det.
Precis.
Och man kanske kommer att vara kvar länge på sexan.
En mil till.
Och andra saker som jag försöker tänka på när det börjar göra ont.
Den här smärtan är självhåll.
Jag kan gå om jag vill.
Men jag gör det här för att jag vill.
Att det är fri.
Det är det vi många som tänker.
Det var ju dumt.
(skratt)
Vilja verkligen detta.
Men Moussa om du ska få avsluta och få ge tre tips till de som ska springa i Stockholm nu.
När detta avsnitt kommer ut om tio dagar.
De har gjort sin träning, förhoppningsvis.
De har fått bra tips nu om det på sista pass.
När de står på startlinjen, har du några tips att ge till dem som ska ge sig ut på Stockholms gator?
Just på startlinjen, tänk att träningen är gjord.
Det är alltid så att man tänker att man kunde gjort mer.
att du trots allt har kunnat göra träningen och att du framförallt står där hel och frisk.
För annars hade du inte stått där om du inte är hel och frisk.
Och vara tacksam och glad över det. För det är många som inte är hela friska och kan springa en mara.
Så det är det första tror jag. Och se fram emot den här möjligheten.
Att du trots allt har den här möjligheten.
Och att du är så pass vältränad att du kan ta dig runt i en hel mara.
Bara det är ju stort.
Så att, om man ser fram emot, inte vara så rädd för eventuella misslyckanden utan mer att
vara nyfiken, vad kan jag göra idag?
Och vara nöjd där, har du gjort ditt bästa så oavsett om du har nått dina mål så kan du vara nöjd att du har gjort idag det bästa du kan.
Så att, och sen andra praktiska är att man tjänar alltid på att springa jämnt.
Det är många motionärer som tänker att om de springer mycket fortare, så att de tänker sig 5 minuters fart exempelvis, då tänker de att om jag springer 4.45 början så har jag råd att tappa sen.
Och jag tror inte det är så bra för att om du springer för fort och går över gränsen, det du tjänar, det kan du tjäna för att du förlorar dubbelt upp eller mycket mer sen om du väggar.
Så mentalt är det också jobbigt att känna att man kommer tappa andra halvan och man kommer bli långsammare och långsammare, tröttare och tröttare jämfört med om man har krafter och känner att man faktiskt kan hålla farten bra.
Det tycker jag nu kan vara ett av de bästa tipset jag tror vi allihopa har gått i fällan.
Alltså just det som du säger, det enda man vet om man har sprungit ett gäng marathon
det är att den där fallhöjden, den är ganska hög på andra halvan
om man har tänkt lite för hårt i att jag ska springa i hela tiden.
Den är oändlig faktiskt till och med.
Ja, men man springer för fort, du kan tjäna några minuter kanske
Men det du kan förlora om du väggar är så mycket mer.
Jag själv har varit där och senast jag sprang Stockholm två år sedan
Då sprang jag första 30 km mellan 3.10 och 3.15 per km
Och sen hade jag på slutet över 4 minuter
Så jag tappade en över minut per kilometer
Uff, med de orden så säger Muz...
Muz, jag tänker till alla lyssnare som ska springa Stockholm Marathon.
Har du någon sista hälsning till alla som ska springa i året Stockholm Marathon?
Njut av allt folk som hejar.
Tänk att de hejar på er. De är där enbart för er skull.
Inte de andra.
Och mer upplevelse. Jag tror att om man fokuserar mer på det så kommer tiden automatiskt och man får en bra känsla i viktigare.
Det är klart att många kanske vill göra bra tider, men det tror jag man får på köpet.
Men man måste inte fokusera på tiden för att göra bra tid.
Det var ett bra citat. Man behöver inte fokusera på tiden för att göra en bra tid. Snyggt, Bussi.
[Musik]
Nu måste vi säga nåt jättekort för att vi inte ska bli en podd som har alldeles för långa avsnitt.
Jag vet inte, kan man bli det?
Vad är för långt avsnitt av Löpning och livet?
Asså du vet vad?
I Löpning och livet?
2,5 timmar är för långt.
3.
3 timmar? Då har du spårat.
Men samtidigt kan man säga, då är det nånting som är jävligt bra.
Ja eller?
Men i alla fall, vi får avsluta detta lite snabbt. Har vi någonting kul att summera med?
Vi har jättemycket planerat framåt. Vi har ju de här Helsingborgs-Marathonspecifika avsnitten.
Vi har även fler gäster inplanerade, bokade och tillfrågade.
Det har vi. Vi kan ju säga just med, som du sa, nästa veckoblad kommer Erik hit från Stockholm Marathon.
Vi kommer faktiskt även ha specialsegment.
Vi kommer spela in, om de kommer vara egna avsnitt eller som vi släpper som specialbonusavsnitt.
Vi kommer gå igenom hela banan för Halmaran Helsingborg, om man tacklar den bäst.
Av våra bästa tips och tricks.
Och även så de gömda smultronställena och även de man vill undvika på banan.
Och även så för hela Maran kommer vi göra det också.
Och vid nästa tillfälle när vi har Helsingborg Marathon special i senare juni,
om det var den 20 juni eller däromkring i alla fall,
så kommer vi med två gäster.
Vi kommer med Frippe, Fredrik Johansson från Örebro.
Running Frippe, som många känner till honom som.
Som brukar åka ner med ett Örebro-gäng ner till Helsingborg.
Och vi kommer även med Anna Nystedt eller Piggelina,
som också är ambassadör och har sprungit i all Helsingborg Marathon.
Så de kommer med, superspännande.
Vi har Sofie Nelson, Rask, som dessutom blev trea på SM på Göteborgsvalet.
Fick barn i november, har mest distansat runt.
Kört någon intervall här och var och sprang in på en väldigt bra tid på Göteborgsvarvet.
Kommer som gäst också.
Josefine Svam.
Josefine Svam, äntligen ska vi få tillbaka Josefine.
Och prata om, faktiskt lite kopplat också till nybörjare-
-delen av löpningen. Hon kommer berätta mer också.
Det var också ett år sen hon var här tror jag.
Om hennes Let's Run-klass.
Ja, det är en massa grejer på gång.
Så vi kommer inte lägga ner apporten än.
- Utan vi har lite mer planerat. - 100 avsnitt till, 100 avsnitt till.
- Ja, det får vi hjälpas för. - Det orkar vi med.
Vi kommer även ha lite skotester på ingång också.
- Jaså? - Ja, ja, ja.
- Ja. - Nu är det dags!
- Nu är det dags! - Ja, det kommer bli kul.
- Det kommer bli om Simon och hans hälsa att fläna så att ni förstår varför.
- Nu var de slut, så nu är det dags. - Nu är de slut, så nu börjar de dra i lite trådar.
- Vi kommer ha en skospecial tillsammans med löplabbet.
Men också tillsammans med New Balance och Pima.
som är involverade i den här podden.
Det kommer bli riktigt, riktigt bra.
Och sen så Vita Pro såklart.
- Vita Pro har vi bjudit in, Monts Vatan.
Men de är ju lite långsamma.
- De bara, ni är inte tillräckligt gamla.
- Nej, Fredrik är, men inte du Simon.
- Jag vet, det har fem år kvar sen.
- Så kommer det grejligt.
- Härligt, men då gör vi så att vi
säger tack för idag.
Och tackar alla som varit med,
både Musse och Joanna
som varit med i avsnittet.
För att ni bidrar med bra tips och inte bara kill- och tjejgissningar.
Helt rätt.
Och alla ni som hinner lyssna på detta innan Stockholm A-18
säger vi lycka till, det kommer gå skitbra för er.
Om ni lyssnar på detta under tiden för Stockholm A-18
så är ni säkert redan i mål, för det här var typ ett jättelångt avsnitt.
Och är ni inte det så kämpa på, det är bara tre mil av målbord kvar.
Kom igen nu, det fixar ni.
Västerbro är inte så lång.
Det är säkert någon som är mitt på det nu, Fredrik.
Och så bara du vet hur lång den är.
Och slutar lyssna på oss.
Ja men grymt! Tack för idag och vi hörs nästa vecka.
Hejdå!