Välkommen till avsnitt 126 av Löpning & Livet! I detta avsnitt, med titeln ”Helsingborg Marathon Special 2 – Nu börjar träningen!”, kommer vi att dyka djupt ner i ämnet marathonträning. Vi kommer att dela med oss av våra erfarenheter och lärdomar och berätta om hur vi planerar att lägga upp vårt träningsupplägg för Helsingborg Marathon 2023. För att ge er ännu mer insikter och motivation, är vi glada att presentera två särskilda gäster: Anna Nystedt och Fredrik Johnsson.
Anna Nystedt är en erfaren löpare och träningsinstruktör på Nordic Wellness i Kävlinge. Hon har sprungit Helsingborg Marathon sedan starten och har för avsikt att springa de trettio första loppen. Anna har också coachat inom löpning och kost på egen hand och har massor av maraton och ett par ultramaraton i bagaget. Hon kommer att dela med sig av sina erfarenheter och perspektiv på marathonträning och förberedelser.
Fredrik Johnsson är VD för Ullmax och en erfaren löpare och orienterare. Han har nyligen fyllt 48 år men fortsätter att slå personliga rekord, inklusive en imponerande tid på 34.08 på 10 000 meter. Fredrik kommer att dela med sig av sina erfarenheter och perspektiv på löpning och träning.
I avsnittet kommer vi att diskutera olika ämnen som är relevanta för marathonträning, inklusive hur man förbereder sig för ett maraton, hur man hanterar utmaningar under träningen och hur man balanserar träning med andra åtaganden i livet. Vi kommer också att ge tips och råd till dem som vill börja med löpning men känner sig överväldigade av idén.
För att följa med på våra äventyr och få ännu mer inspiration och motivation, följ oss på Instagram och Facebook. Du kan också titta på avsnittet live på vår YouTube-kanal. Missa inte detta spännande avsnitt om marathonträning och förberedelser inför Helsingborg Marathon!
Här är länkarna till våra sociala medier:
Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
Youtube: https://www.youtube.com/live/cfbuSDnrIEw?feature=share
Här är länken till avnsittet i poddformat: https://podcasts.apple.com/se/podcast/126-helsingborg-marathon-nu-b%C3%B6rjar-tr%C3%A4ningen-g%C3%A4ster/id1539039755?i=1000617890939&l=en
Avsnittet textat:
[Musik]
Nu, Simon, sitter vi med…
Ja, alltså…
Jag vet inte. Det är väldigt grönt i vardagsglas.
Det kan liknas vid Saxstorps sjön och vatten.
Eller hulken som har varit lite dålig i magen.
Det här är Fredrik en…
Du hörde av dig till mig för några dagar sen.
”Simon, det är kris. Jag har tappat all inspiration i mitt bartending.”
”Kan du verkligen lägga din effort och tid in i att ta fram en riktigt bra cocktail till avsnittet?”
Och jag bara ”Absolut, absolut”.
Nej, så var det inte alls faktiskt.
Men däremot så tänkte jag så här.
Vi har ju veckans Sösseslatt som ett nytt inslag som vi fortfarande är lite tveksamma på om HA-avdelningen godkänner.
Men så tänkte jag så här, vad händer om jag liksom tar grejer från mitt barskop som folk bara…
Om jag skulle ta fram dem på en fredag när vi har gäster.
”Oj, det här är tillsammans!”
Då säger jag ”Det ska jag fan ha med dig!”
Så tänkte jag.
- Det är ett härligt sätt att inleda ett nytt avsnitt.
- Ja, precis!
- Vi sitter med en slatt drink.
- Verkligen!
- Alla nya tillkomna lyssnare som inte har lyssnat på oss innan.
Det kommer lite löpning sen. - Det kommer.
Men först 30 minuter med detta förstås.
Grejen är såhär, Fredrik.
Jag tänkte såhär, okej, jag har ju ett mission. - Ja?
- Och det är att ta slut på alla…
- Alltså i livet?
Ja, det var lite värdefilosofiskt.
Om mitt missionlivet är att ta slut på slattan
och vi har en barskåp så kanske jag ska omvara det här mitt liv.
Men just nu är det missionet i alla fall.
Så det har vi pratat om då.
Och då tänkte jag två grejer innan.
Jag tar två grejer som jag absolut måste bli av med
som jag aldrig vill dricka själv.
Och då blev det pisang ambon, bananlikören.
Den har stått länge, det var tidigare sen jag var tvungen att kolla.
Finns det någon sån expiration date?
För den här har fan varit här länge.
Vi har redan trots allt druckit den någon annan gång.
Och sen är det en annan jäkel som jag bara inte blir av med. - Gold Balls, den stannar ju också.
- Blue Caracal.
Alltså titta, jag skojar inte, den är tio år gammal.
Alltså det är så mycket kvar i den.
Så de två tar jag fram.
Och så tänkte jag, okej.
Så jag tänkte, det här börjar vi med.
Så kanske Gin kan vara bra, och någon citron kanske.
Så vi startar där och testar och ser vad som händer.
Och så tänker du, jaja, då är det som vanligt.
Men nu du Fredrik, nu kommer… - Nu kommer historien bakom dig.
Det kommer, yes! Och vet du vad?
Den har någonting med avsnitt.
Den har någonting med avsnitt, ja.
Exakt, det är till och med så.
Så Fredrik, i den här cocktailen, om vi vill kalla det så,
så har vi tre centiliter gin, tre centiliter pisang ambon,
som också kan vara miljonlikare egentligen.
Och vi har bolls, blå, karakao och citronjuice.
En och en halv centiliter med bolls, blå, karakao, en och en halv centiliter citronjuice.
och 3cl vardera av gin och pistangambon.
Den som är snabb på att tänka nu tänker ”oj, det var mycket sprit och lite citronjuice”
Helt korrekt!
Den är grön och den är stark, precis som hulken.
Men inte det berättelsen går upp om. - Nej, jag tror det. – Nej, jag vet.
Så den här drinken heter Marathon Memories. - Ah, kommer det bli något nytt världsrekord? – Det kommer säkert så här.
Och här är storingen bakom drinken, Fredrik.
Marathon Memories var en speciell drink som skapades exklusivt
För just detta avsnitt av Löparpodden, - Oj.
- Jag skrev aldrig in vad vi hette för podd, därför skrev jag bara Löparpodden.
Den var inspirerad av den färgsprakande energin och glädjen som fyllde Helsingborg Marathon.
Varje ingrediens i drinken var en betydelsefull symbolik för gästerna och avsnittet.
Nydig.
Bålsblå Karakao representerade den vackra kustlinjen längs Helsingborg med sitt djupa blåa hav och känslan av friheten som man upplever när man springer den strömpromenaden.
Det har inte ens jag lagt in, det var intressant faktiskt.
Det var som en svalkande fläkt av havsbrisen i varje klunk.
Så jag känner att det är mycket löft i den här drinken.
Jag känner inte riktigt att jag är säker på att han lever upp till det.
Pisang Ambon med sin uppfriskande smak av tropiska frukter
var en hyllning till Running Frippe från Örebro.
Han hade kommit långa vägar för att vara med i avsnittet
och dela med sig av sina egna löpareventyr.
Han var med digitalt.
Nej, du har inte hört en Chatt GPT.
Drinkens tropiska twist speglade hans äventyrliga anda
och tog lyssnarna med på en resa genom hans inspirerande berättelser.
Också ni som lyssnar, det är stora förhoppningar på Frippe nu som kommer av.
Okej.
Gin, en klassisk ingrediens i många cocktails,
representerar Pigelina och hennes bedrift att ha sprungit alla årens hälsning i Marathon.
Ginnets eleganta och tidlösa karaktär
speglar hennes uthållighet och dedikation till loppet.
Varje klunk av gin var som en hyllning till hennes otroliga prestation
och en påminnelse om att hålla fast vid sina mål.
Mm, good talk, good talk.
Och sista delen då, Fredrik.
Citronjosen med sin syrliga smak symboliserade både utmaningarna och glädjen som har stört på under ett maratonlopp.
Den påminner gästerna om den sura stunderna där smarten i benen var påtaglig,
men också om de fantastiska ögonblicken där man kände sig levande och övervann sina egna gränser.
Så fint du har skrivit, Simon.
Jag har skrivit ihop det här på en sekund.
Men nu kommer twisten då, Fredrik.
Så tänker du ”fan vad fint, nu skålar vi och dricker”.
Nej.
För om 23 minuter, Fredrik, och jag kommer aldrig kunna bli färdig innan dess,
Då är det ju EM-kval i Herrarnas fotboll.
Just det.
Så vet du vad?
Den här drinken heter också
Victory Crush!
Och det är en speciell drink som kommer på all fall en stundande match mellan Sverige och Österrike
i Herrarnas EM-kval i fotboll.
Nu har du spårat.
Det måste vi smaka.
Så nu säger vi skål, Fredrik, för Victory Crush och Marathon Memories.
Mycket fint.
Skål säger vi.
Skål.
Den är väldigt uppfriskande.
Mycket smaker.
Mycket melon.
Mycket smaker som möts tycker jag.
Tycker jag också.
Smakar den banan eller citron eller kiwi och melon?
Det är lite som en fruktsallad.
Med alkohol.
Om jag tänker på Hoyas låt.
Det här smakar. Det är precis detta den smakar.
Då dörper vi den tror jag.
Så vi dörper om den till banan, melon, kiwi och citron.
Hoya!
Hoya!
Och Fredrik, nu är jag väldigt nyfiken på hur din vecka har varit.
Det är en sån vecka när man inser att man inte är löparproffs.
Vad innebär det?
Man vet om att man tar beslut som inte är optimalt för löpningen, utan mer för livet.
Så jag har fått anpassa lite i veckan. För att trycka ihop kvalitetspassen så jag sprang både onsdag och fredag.
Vilket är lite tajt. Det är en liten distans.
Men jag har haft två riktigt bra pass.
Ett kombipass i onsdags där jag sprang 20 minuter i tröskelfart.
Jag hade fått i 3.54 tror jag jag landade på den.
Och sen var där någon form av vila där.
Jag kommer inte riktigt ihåg om det var 3 minuter.
1 minut är väl din standard?
Du var med på detta. Du var med på delar av passet.
Jag körde 10×400.
3 minuter att säga att ni är joggade.
Precis. Och sen var det en minut stå och vila.
10×400 efter det.
Väldigt roligt.
Jag spang inte i passet.
Jag hade fått instruktioner om att ligga runt 3,55 på 20 min och att ligga runt 3,20 på 400.
Jag landade som sagt på 3,54 på den här 20 min och kände att det var jobbigt att springa 10,400.
Det var ganska varmt också.
Men det gick hyfsat okej tycker jag.
Du och jag krigade på det och sen körde vi lite fart efter det.
Men någonstans kring 3.22-3.27 hade jag på dem.
Men det var ju skulle jag säga ett jättebra pass.
Så jag är supernöjd.
Sen efter det så körde jag dagen efter lite distans och sen var det kontrollpass.
För det är ju tävling i morgon.
Ja du har ju samma kontrollpass som körs.
Det är ju då att man kör två kilometer i ett visst tempo. I detta fallet körde jag i 3,45 skulle jag ha.
Jag hade 3,43 och sen efter det så körde jag fyra gånger tusen.
Just det.
Som går lite lite snabbare.
Ja, lite lite snabbare.
Så i det fallet hade jag ett snitt på 3,41 på de fyra.
Hur kändes det?
Det kändes riktigt bra faktiskt.
Jag var riktigt bra faktiskt. Supernöjd.
Då hade jag också det här kombipasset i benen sen onsdagen.
Så jag kände liksom att, när jag kom ner så kände jag att det var härligt tufft att klara.
Men det gick riktigt bra.
Ibland så är det så, man värmer upp och känner att det här kommer jag inte fixa.
Och så känns ändå kroppen lätt.
Så det går aldrig liksom att, man kan inte analysera någonting på uppvärmning egentligen.
Det är samma sak inför tävling, det är bara meningslöst att tänka hur kroppen känns egentligen.
Det blir aldrig som man tänkt när man väl kommer iväg.
Så det här kändes ganska lätt.
Ja, skönt.
Vilket är jätteskönt.
Men jag fick ju komprimera ihop det här.
Jag hade egentligen velat köra en dags vila mellan.
Vilket var tanken i schemat också.
Men vi skulle iväg i helgen och jag kände att
jag skulle upp till Stockholm och se lite konserter och ha lite gött.
Jag hoppade över och gjorde middagen för att jag skulle springa Kungsholmen runt.
”Jävlar, fan ska jag köra hårt. Har du kul på middagen?”
”Jag är inte säker på att jag kommer att må så bra sen, men det här är viktigt.”
Så jag körde det på fredag och vilar på lördag och körde distans på söndag.
Hur var det att springa i Stockholm?
Det var gött faktiskt.
Fan vad du ljuger, vad sjuk!
Ja, det är en ganska vacker stad faktiskt.
Ja, det är det.
Det är klart det jag skojar på.
Jag blev väldigt förvånad att det var så mycket
uteserveringar och fina restauranger.
Nu har vi här i Helsingborg också,
men det var på ett annat sätt.
Kunde du bada i havet efter halva fredag kväll då?
Alltså det går ju inte att bada där, det är ju bara massa
lyxbåtar och skit.
Men det var ändå gött,
så du fick ju få till…
Ja, vi ska ju springa Malmö-loppet imorgon.
Ja, jag skränker mig. Har du fått dispens?
Ja, jag har fått OK nu. För det skulle regna imorgon.
Har du gått ut med soporna?
Nej, jag ligger ju lite back nu. Så jag kommer få leverera nu ett gäng veckor framåt.
Det kommer du fixa.
Semester om det inte är semester.
Nej, det är bra.
Var som helst en sliten.
”Det är fan en bra form då” tänker jag.
”Burit en massa plankor”
”Byggt grejer”
”Byggt grejer”
Känns det bra?
Ja.
Det är på kvällen på en onsdag.
Hur känns det att springa på kvällen?
Det gör vi inte jätteofta längre.
Jag tänkte på det också.
Hårda pass var ganska länge sedan vi körde på kvällen.
Jag kör ju mest lunch och lördag morgon förmiddag.
Men det ska bli kul.
Jag tänkte på den här, nu kom vi in i lyssnaden på Frippa sen.
Vi har ju pratat med honom.
Och jag tänkte, han sa det här, men han var skitsam om det går åt helvete.
Bara gå ut och njut. Jag ska försöka tänka på det.
Det är ju ett mellanlopp mitt i träning.
Men hur känns det för dig Simon?
Du har intensiva dagar.
Ja, det blev nu de senaste två, tre dagarna har det varit lite så faktiskt.
Men jag kommer ju från, vi pratade om det i förra avsnitt podden, att både du och jag har känt att vi puttar in så mycket och får tillbaka så lite.
Eller inte så lite, men liksom så, man hoppas på lite lite mer.
Så jag avslutar ju nu min, min, fyra, det är så sjukt också vi pratar.
Målet var ju att känna mig riktigt nertränad.
Jag hade ju en tanke av att jag ska köra lite volymveckor, jag visste inte hur många, jag hade en tanke av mellan två och fyra.
Och sen när jag känner att nu börjar kroppen bli trött, då ska jag köra några dagar till och sen efter det nu strappa ner.
Jag avslutar precis ett sånt block, det blev fyra veckor.
Och det är alltid svårt att utvärdera de där fyra veckorna, då har jag gått upp från att ha kört fem-sex mil i veckan till nu snitt är det tio mil i veckan i fyra veckor.
Det är ju nästan 50-60% mer än vad jag har kört de andra veckorna.
Så det är klart att man vet ju om att, och då räknar jag med att jag aldrig kommer att vara fräsch på kvalitetspassen.
På lång sikt är det inte någon strategi av, utan det är mer bara så att jag vet om att i mitt fall så ger det mycket några veckor senare.
Så jag avslutade den då förra veckan, så jag sprang strax över 100km förra veckan.
Jag hade gjort det under tre veckor innan dess.
Men jag kände sen då jag hastade i min eroterad pasta.
Jag hann inte resa till ett möte.
Jag kände på direkt när vi gick in i mötet.
Jag jobbar hemifrån men digitalt.
Jag kände att detta kommer ut på tiden.
Man bara känner det ibland direkt i början.
Jag skrev i gruppen ganska tidigt att jag tror att jag blir sen.
Ni skulle köra det här kombipasset.
20 minuter och sen 10-14 hundra.
Men då satte jag på att komma ner till 10×400, för tyckte ändå att ni skulle springa så snabbt.
Så jag kände att jag är glad om jag hänger med där.
Så jag stressade ner till det, kom ner och då kom jag ner precis när stampromenaden i,
precis hade kört 20 minuter och började jogga.
Då insåg jag att jag inte kommer hinna till starten på 400 heller.
Jag hoppade in när du skulle köra din tredje tröja, du hade kört två redan.
Men det var jävligt tacksamt, för om inte du hade sprungit, jag hade aldrig sprungit så snabbt på 400.
För så länge sedan sprang jag så fort, så man är så osäker.
Det är en annan typ av trötthet. Jag är inte van vid det.
Jag sprang 10×400 och tyckte ändå det kändes rätt så bra.
Så jag körde några 200er efter det också.
Inte mycket snabbare, för det är precis som att det går någon gräns där.
Men lite snabbare. Så det kändes ändå ganska bra passet.
Kände ”ja, fan vad gött, fick upp lite fart”.
Det var också på onsdagen och sen sprang jag torsdagen.
Och fredagen lite lättare.
Jag sprang nog på kvällen också på onsdag en liten sväng. Sen torsdag och fredag.
Och sen i lördags visste jag inte riktigt vad jag skulle springa.
Jag hade inte riktigt bestämt mig om jag skulle springa ett långt pass på söndagen med någon form av tröskel eller intervaller.
Eller inte. Det är ju så jag lägger upp mina veckor. Jag vet liksom inte vad jag ska göra.
Men så kände jag på lördag. Det var skitvarmt ute men jag kände att jag fan blivit sugen på att göra någonting.
Så jag gjorde liksom, det var inte riktigt meningen. Jag hade tänkt köra ett längre pass men jag orkade inte.
Så det blev ganska likt ert kontrollpasset utan att jag tänkte på det.
Men min tanke var att jag skulle springa 4km i någon form av tröskelaktig känsla.
Och sen så ha typ kort joggvilar, sen köra 4×1000 och sen så kör jag 8×500.
Så då får man 4km tröskel, 4km milfart, 4km i typ 5000 fart fast uppdelat mer och mer.
Sen stack jag iväg och varmde upp 6km och stack iväg på en som skulle vara 20km/h.
Jag hade tänkt i runt 4 minuters fart. Jag landade 3.59 men det var så jävla segt.
Det var inte någonting med varma, det var så jävla segt.
Du vet ju själv, man har sprungit 1km och insett att man kommer orka hela 4km.
Det känns så jävla…
Så jag lyckades precis. Så tänkte jag nej, men så tog jag 90 sekunder gåvila istället.
Jag körde förra gången 1000 och efter 2000 kände jag att det var lagom.
Jag hade en minut att gå och vila.
Jag körde förra gången 1000 i precis 140 fart.
Det jag kunde tycka var gött var att farten kändes rätt bra.
Benen kändes mer så.
Det är mer bara att man känner sig lite sliten i kroppen.
Jag blev nästan samma pass som er fast jag tog gå- och stå- och jogvila.
Och kändes helt okej.
Och sen så på söndag så stack jag ut och sprang 28 km.
Så också kändes okej.
Så att jag kan ändå känna, fan, jag är faktiskt nöjd med veckan.
Och sen så den här veckan ska jag ta det lite lugnare.
Inte på grund av tävlingen utan bara på grund av att jag känner mig färdig med…
-Passar det bra liksom? -Ja, jag känner nu är kroppen ganska trött.
Så nu liksom så här, trappa ner lite grann.
Så jag hann inte ut ur det, jag tänkte jogga men jag hann inte.
Men igår sprang jag 30 minuter och det är fan skönt.
Det är jävligt skönt att bara ha dem. Jag sprang i dag, ner vid stranden och badade på lunchen.
Det var jättehärligt. Ibland är löpning som bäst när det är lite kort.
När det inte är någon prestation.
En litet pass, men redan 15 minuter och så är det bara halva.
Nu när man har tragglat många sådana lite längre pass som man ska trycka in i olika pass och sådär.
Jag stack ut lite senare igår kväll då så jag bara ”Jag måste bara komma ut för jag var nära att jag inte fick till någonting igår heller”
”Jag bara sticker ut en halvtimme nu”
Och precis som du säger där så bara känner jag lite chockad.
Benen känner sig rätt bra trots lång pass igår och så här i fredags.
Och precis som du säger så bara efter en kvart ”Åh jag har bara en kvart kvar”
”Åh, jag har inte en timme jag ska springa.”
Åh, asså så gött det.
Så skönt att vi har de känslorna nu när vi går in i MAA-träning.
Det är det som är jobbigt, man vet ju om man bara ”ja, det är typ denna vecka”
så kommer det inte lättare, sen är det på det igen liksom.
Men samtidigt, jag tycker faktiskt att det ska bli kul att springa i tävling imorgon.
Jag har nog…
Det var länge sedan jag faktiskt absolut inte visste riktigt vad jag kommer springa på.
Jag tänkte faktiskt att jag skulle springa utan klocka imorgon.
Vi pratade om det i förra avsnittet. Jag har lyckats i ett pass springa utan klocka.
Sen har jag bara glömt det.
Och det är helt ärligt.
Och jag glömde det.
Och så tittade jag till efter passet.
”Jag fan, nu sprang jag ju. Nu hade jag koll på klockan igen.”
Men imorgon tänkte jag faktiskt att jag skulle…
Jag har ju på klockan såklart. Jag är inte dum i huvudet.
Men imorgon ska jag springa utan…
Du får en tid, Tim.
Ja, jag vet. Men jag vill ändå ha lite koll på all statistik från loppet efteråt.
Jag ska springa loppet utan klocka, bara gå på känslan.
Så jag tänker att det ska bli intressant att se hur det känns.
Skitsackert!
Fan jag skulle ha haft klocka!
Det hade gått mycket bättre!
Jag tycker faktiskt att det ska bli kul.
Ja, det ska bli jättekul.
Få lite avstämning var man står helt enkelt.
Och alla som lyssnar, vi tycker inte det egentligen.
Det ska bli jättejobbigt.
Om jag ska vara krass här, min största farhåg är att jag springer ut en klocka, springer in och har en, missförstämmer rätt, men jag hoppas med 11 veckor kvar på den att jag ligger ändå rätt bra till.
Men springer jag in och ligger typ en minut över vad jag hade tänkt så kommer jag att omvärdera allt.
”Vad fan gör jag nu då?”
Då får man ändå en tid med okej inom intervallet där man tänker sig.
Då är jag på rätt spår och kan bara fortsätta som jag tänkt.
Får jag inte det så är det klart att det börjar snurra mycket.
Men det skiter jag i nu tänker jag.
Det blir kul.
Det som faktiskt ger extra krydda inför morgonen är att det finns en lagtävling.
Just det, det har jag helt glömt.
Jag måste faktiskt erkänna att eftersom jag inte kommer slå några pers imorgon eller…
Jag vet inte, det ska bli kul att bli trött i alla fall.
Så jag springer nog faktiskt, ärligt talat, mer för lagtävlingen.
Jag vill bidra så mycket som möjligt till vårt lag.
Där är ju andra ESG-lager också, så jag…
Två till.
Så jag sa ”Vi kan ju ändå ha en bra tid i vårt lag”.
”Ja men jag ska försöka springa så snabbt jag kan för laget” - Alltså räknade de inte din tid?
- Nej, det var jättebra men det var dåligt.
- Men nu ska vi inte…
- Det är målet att någon av våra tider ska räknas.
Det blir det i vilket fall. - Ja men det är det. Jag tror vi anmäler som ett lag så att våra tider kommer ändå…
- Det blir en tävling mellan dig och mig vilken tid vi kommer räkna.
Nej men det blir roligt.
Det ska bli kul, nu ska vi få höra lite om framfarten mot Helsingborg Marathon.
Vi ligger ju, skulle jag säga, bra på i träningen Fredrik ändå.
-Jag tycker det. -Äns längre.
Finns fortfarande tid att skita och säga.
Men det roliga är att vi har två gäster med oss idag.
Vi har Anna Nystedt, Piggelina, och Fredrik ”Running Frippen” från Örebro.
Så de representerar kanske två lite olika typer av löpare.
Det är roligt att springa halvmaraton, maraton och ännu längre.
Vi ska snacka lite grann med dem om hur det är att vara en del av den här fantastiska löparkommunen.
Så de kommer här?
Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.
Använd en spärrnyckel.
Använd en trycknyckel.
Använd en spärrnyckel.
Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.
Äntligen, Fredrik! Jag har varit taggad ett tag och jag har varit svettig ett tag också.
Jag försöker få bort det som är kilometer 14 på ett marathon.
Kroppen har insett att det här inte var en distanspass.
Den har också insett att då är det dags att vi börjar svettas.
Men det är en fullständig särskild.
Anledningen till att jag säger ”äntligen” är att vi snackar om hur det har hänt med marathon.
Vi pratar också om varför vi inte har nått det här.
är för att vi snackar ju både om hälsosammanhåll och vi pratar också om varför vi inte kan sluta prata om löpning i detta avsnittet.
Och då är jag ju faktiskt fantastiskt glad att vi har med oss en gammal bekant tänkte jag säga som är Anna Nystedt.
Välkommen hit!
Tackar, tackar.
Och nu är det så här att vi vet att det är en hel del som lyssnar på podden och följer på den som vet vem Anna är.
Men jag tänker för de som inte vet Anna så vill jag jättegärna, hur skulle du beskriva dig själv? Vem är du?
Ja, jag är löpare såklart. Jag är en massa annat också, men jag älskar att springa.
Jag har sprungit i många år och jag
gillar att springa långt och jag gillar att
upplevelselöpa, fika, springa.
Egentligen alla former utom intervaller skulle jag vilja säga.
Jag tycker om hela det här löparkommunet som finns, liksom bara med alla löparvänner,
hela sammanhanget runt omkring.
Jag lever väl och andas ganska mycket och lappar.
Tycker det är kul.
Jag älskar det. Jag och Fredrik har snackat några gånger om det här med
den spontana frågan. Det är allt jag har velat säga men aldrig gjort. Jag kanske skulle ha gjort det någon gång.
När de frågar ”Vad gör du för någonting?” så är mitt inst att det är kul att ha sagt att jag är löpare.
Och så kommer folk tro att man är elitlöpare.
Sen kommer det bli en lång utläggning om att ”nej, inte så”.
Jag gör ju andra saker också på dagarna.
Varför sörjer du dig på det?
Nej, jag är inte löpning.
Men Anna, hur gled du in i löpningens värld?
Jag har ju alltid tränat mycket, men det blev väl egentligen när man fick barn och så.
Det var lite svårt att kombinera med fasta tider.
och så där, så var lappning väldigt lättillgänglig,
och lätt att ta sig ut.
Man behövde inte passa någon tid helt enkelt, så att jag började ganska sent, jag var ju liksom efter 30.
Och på ett sätt är det bra, för då har man inga tider från när man var 20 år och tog stark sluss,
när man liksom redan är på deken när man börjar.
Men så började jag då,
insåg jag ju att jag har ju bättre på längre distans än korta.
Jag är ju fortfarande, alltså jag har ju bara en fart, det spelar ingen roll om jag springer en kilometer eller 12 eller 30.
Det är typ samma fart.
Så då blev det ju roligare med långt.
Så jag kom in ganska snabbt på Marathon och tycker det är min favoritdistans. - Men förutom jag tänker, du har liksom en växel.
Så har jag ungefär på mina distanspass.
Det är väldigt…
Jag vet liksom när jag är färdig med passet ungefär var jag kommer att landa.
Oavsett vad det är för typ av dag så finns det ett spann.
Men du sa att du tycker att det var kul med maraton.
Det kan ju vissa känner igen sig.
”Ja, jag fattar.”
Vissa bara ”Det förstår jag inte överhuvudtaget alls.”
Vad var det liksom som, förutom att du låg i en och samma fart och kanske tyckte att det jobbigade om att korta distansen.
Vad är det liksom som lockar med att springa så långt och så länge?
Det behöver inte springa så fort.
Det blir ju inte, om jag startar ett millopp,
då springer jag på en helt annan intensitet.
Under den milen hinner jag fråga mig själv minst hundra gånger,
varför jag gör det här?
På ett marathon så har det inte samma puls.
Det är ju inte…
Det blir lite mer njutbart.
Ja, men…
Ja, men jag tycker det.
Så där. Jag älskar den och distansen och du behöver liksom inte värma upp på samma vis lite grann.
Men det är liksom inte samma hets där i starten. Jag gillar det.
Och jag kommer att, första gången jag stötte på ditt namn Anna var ju genom din blogg.
Framförallt när jag startade upp också så var det, där har jag och Fredrik pratat om tidigare också.
Men när man väl… Löpningen är ju som en dämon.
Den har en charmig sida, men sen har den en klor som bara hugger in i sidorna och bara drar den in.
Sen är man fast där i resten av livet, men ändå på ett positivt sätt.
Så var det på ungefär när jag kom in i löpningen och kom över den här tröskeln till att man började springa med andra.
Man liksom helt plötsligt bara…
Det var som en romans som helt plötsligt blev till ett livslångt förhållande utan att man hade valt det själv.
Jag har alltid själv, det skedde över en natt, ”det här valde jag väl för fan inte”.
Då minns jag att jag snubblade över din blogg och läste den väldigt frekvent.
Jag tror många känner igen dig från skrivandet också.
Var kom det från, lusten att börja faktiskt gå förbi ett bara så?
Mysigt att springa mat, det här borde jag göra någonting mer av.
Jag har alltid gillat att skriva.
Jag vet inte, jag har varit väldigt inne med bloggande där ett tag.
Jag började ju för 100 år sedan, det var ju 2007, så jag har ju bloggat sen stenåldern.
Och även fortsatt när alla andra har slutat så länge sedan.
Bara för att jag tycker det är så kul och det är ju också, det är väl lite för att inspirera alla andra,
men det är ju också väldigt mycket som en dagbok för mig själv.
Nu inför den här podden så har jag ju läst alla mina race reports från Helsingborg, Marathon och Lille.
Och det är ju skitroligt, alltså det är ju verkligen som att uppleva allting igen och det här som man har glömt,
bara liksom krampen på gröningen där jag låg där som jag köttbullar något år, alltså det är bara så roligt att ha kvar.
Så nu känner jag ju liksom, det är ingen som läser bloggar längre så mycket, men jag har ju kvar mig själv. - Vad härligt. Du har ju sprungit ganska många marathon. Om jag kunde läsa rätt här så var det någonstans kring 13 marathon och så har du sprungit några ultralopp också. Stämmer det?
Jag är ju sämst på hela statistik.
Jag tror att det är fler än trettion.
Jag räknade det innan.
Jag kommer inte ihåg.
Men jag har ju sprungit Stockholm många gånger, Helsingborg, Köpenhamn och New York.
Och sen ultra upp till det längsta, Ultravasan, som är 90 kilometer.
Som jag sprang 2017.
Och då var det två veckor före Helsingborg.
Och jag måste ju springa Helsingborg.
Jag blev skadad under de två veckorna. Jag fick så ont i höften att jag inte kunde gå.
Jag gick till varenda nappropat och sjukhus som fanns under de där två veckorna.
Jag ställde mig på startlinjen och tog mig till Malmö.
Det var den segaste av alla Helsingborg-marathon jag har sprungit med.
Du skriver att du vill springa de 31 Helsingborg-marathonen.
Helsingborg Marathon. Vi hoppas att de håller på så länge, vilket jag tror. - Det är det.
- Men om du förr, som du sa, du hade gått igenom och läst lite race reports,
om du får plocka ut någon så här, något guldkorn, eller ett starkt minne från
från något av loppen i Helsingborg, vilket skulle det vara? - Alltså det var, första upplagan var ju jättehäftig, för då sprang man genom
Olympia, vad hette det? - Mm, Helsingborg Arena.
Det var en cirkus som faktiskt hade genrätt där, tror jag, precis när vi sprang.
Att komma in där mitt emellan publiken och scenen…
Det var så mycket goa sud och jag drog på i ett så sjukt tempo bara för att det var så häftigt.
-Du var inte ensam. -Sedan dog jag ju några hundra meter senare.
Jag fick återhämta mig lite. Men det var en riktigt häftig grej.
Och sen så är det ju många Gua-Fu där i Ramläsa brödpark.
Det är ju världens fest.
Nej men det är så mycket.
Jag älskar Helsingborg.
Det har så mycket olika guldkorn under hela loppet.
Varenda gång jag springer längs banan tänker jag ”Vad fan laddar den här banan?”
Sen så lugnar jag mig själv och tänker ”Äh, skit i det.”
Anna jag tycker det är skitspännande för att du sprang första upplagan, du sprang andra, sprang tredje.
Så helt plötsligt, vi snackar lite kort om det här innan vi drar igång.
Det är ju ganska, många lopp har hållit på så himla länge så att man hoppar in någonstans i mitten och så har det redan hållit på i 20 år.
Du var ju med på första upplagan sen det började och sen så liksom fortsatte du.
Och varken du eller jag hade koll på någon siffra av hur många som är kvar nu har sprungit alla åren.
Men jag bara höftar upp och säger att det kan inte vara mycket mer än kanske 30 pers eller någonting.
Men det är ganska få som trillar av.
Varje år nu, jag träffar en granna här vid lekplatsen här om veckan.
Filip Strand, Marksborntörnaren också.
Så jag sa ”Ska du springa i Helsingborg?”
Och han sa ”Ja, det måste jag ju”. - Man blir ju inte tvungen.
- Nej, jag får väl dra igång nu.
Han var lite så.
Alltså han tyckte det skulle bli jätteroligt.
Han var precis det du beskrev också, man hoppar inte av nu när man har gjort så många.
Men vad är grejen med det? Varför är det så himla kul? - Det var ju så här, det började för att jag sprang Göteborgs och Arbete Stockholm Marathon och alla de här loppen innan då.
Och då ser man de här hundraåriga tanterna, eller jag håller på att säga, inte riktigt.
Men så springer de kring med en t-shirt där det står ”Jag har sprungit alla 30 loppen”.
Och då var jag så här, wow, en sån där ska jag bli.
Men då, när det var så fanns det inte så mycket nya lopp.
Det var liksom Lidingö-loppet, Stockholm-marathon och Göteborgsförbundet
och så gick det runt på det liksom.
Och sen då var det när jag såg, det kom det här Instagram-kontot,
vi startade ett marathon eller vad det hette från början.
Jag tänkte, det är ett marathon på gång liksom, här ska jag vara på liksom.
Så jag bestämde mig liksom, nu startar ett marathon och nu ska jag vara med
och det var ju dessutom Helsingborg, så det var ju nära och behändigt.
Så jag sa till en kollega på jobbet, nu ska vi göra det här. - Skönt att du hade den planen från början.
- Ja, och då visste jag inte ens om jag skulle tycka om det.
Det hade ju kunnat vara ett skittråkigt marathon. - Precis, i Haparanda.
”Nu har vi bestämt, nu kör vi kollegen.” - Jag hade koll på att det var i Helsingborg när jag bestämde mig,
men det kunde ju ha varit ett tråkigt marathon ändå.
Men det var det inte.
Då gick vi och hällde in på det.
Kollegan kom nog inte ens till start första gången.
Jag gjorde det och faktiskt ganska många av mina vänner också som är med fortfarande.
Av oss som är kvar fortfarande.
Sen gäller det ju att man får inte bli förkyld och man får ju inte bli skadad.
Jag har sagt till mina barn att de får aldrig gifta sig någonsin den första helgen i september.
det blir jättejobbigt.
Det vet de.
Men sen så har jag faktiskt, jag har klarat mig från sjukdomar, jag har varit lite halvskadad, men ett år var jag riktigt skadad, det hade inte gått.
Och det var 2021, och då blev det inställd.
Lite tur i oturen får vi ändå säga där då.
Yes, jag jublade i smygen att jag blev inställd.
Jag kan säga det, det är helt rätt, men yes!
Men Anna, hur allvarlig måste skadan vara för att du ska ställa in?
Det här känns ju lite som en besatthet.
På ett bra sätt.
I ett år hade jag varit skadad och kommit upp i 14 km som jag kunde springa.
Då hade jag räknat ut att springa i 14 och gå resten så klarade jag det.
Innan ni packade upp, eller innan de packade upp penset.
Så till 14 km måste vi klara med att springa. 2021 kunde jag inte det.
Det är det man brukar säga tror jag. Ta ditt längsta långpass på 14 km.
Då är du redo för morgonen. Vi plockar ut det ur sitt sammanhang här annars.
Då kommer du se en målbåg.
Annars läppartips!
Precis, ja.
Vi kommer att ha det som stående i instruktionerna.
Annars läppartips, 14 km så är du redo.
Men en annan fråga, du sa det Anna här att du är väldigt fokuserad inne på att det ska vara en bra upplevelse.
Marathon passar dig.
Ett temposmönster där jag och Fredrik och många andra kan förstå vad du menar med behagligt.
För det är inte så jävligt som en mil, ett exempel direkt.
Det känns ju ganska snabbt.
att du gillar liksom fika och springa i grupp och sådär liksom.
Har du lärt känna många genom löpningen? - Jättemånga. Det är ju halva grejen med löpning.
Det är ju alla som alla känner i olika sammanhang och alla liksom
gratis evenemang som finns överallt och folk drar ihop saker.
Jag håller själv på att planera min 50-kilometers-dag nu till hösten.
och liksom sådana här roliga grejer.
Som alla känner, jag tycker det är helt fantastiskt.
Men det är det också som är dumt med Helsingborg Marathon, för det ligger i början på september och hela sommaren
så bara njutspringer jag, jag springer på fina platser, jag springer och så fikar jag.
Och det blir liksom ingen direkt struktur på lösningen. Så när jag kommer där i slutet av augusti så är det
Jag har ju inte sprungit liksom 32 kilometer i sträck utan att stanna och fota eller fika eller så.
Så då brukar jag få lite panik men det brukar lösa sig. - Men är det en grej som är kopplat mer till att det är tävling då?
Eller är det mer bara så att du tänker ur ett rent konditionsperspektiv?
Att jag borde ju ha sprungit en längre sträcka ihop?
Jag tänker ju att jag borde ha sprungit en längre sträcka i lite högre fart,
att veta att jag orkade.
Men sen så är det ju något som händer när man får på sig nummerlappar. Jag springer ju i kilometer tid
som jag inte alls orkar springa på träning. Jag vet inte.
Man får ändå säga att jag borde ha sprungit lite tröskelpass.
De kan ju springa på vintern och så, men på sommaren ska ju allting vara så mysigt och härligt.
Det glömmer jag dem.
Jag tänker typ precis tvärtom.
Eller, nej inte tvärtom, men jag tycker det är gött att bli riktigt trött på sommaren.
Sen måste jag erkänna mitt absoluta favoritpass, tror jag, under hela sommaren, det är så här,
det är 30 minuter jogg.
För då är det bara så, alltså det är lätta kläder, man får inte klä på sig så mycket.
ut en halvtimme, väldigt opretentiöst och bara njuta av att vi inte är bortskämda i Sverige med sol och varme.
Så att ändå bara säga ”Nu har vi det åtminstone”. Det är ett betydelat, tycker jag.
Vi Anna, vi tänker så här att nu är vi på gång mot Helsingborg Marathon.
Det är inte, ja, jag tänkte säga det är både ocean och tid kvar och det känns som att det närmar sig lite nu
Jag minns att det var typ mindre än elva veckor kvar när jag tänkte att det kan vara tretton, men det var det inte alls.
Jag tänker så här, vad ser du fram emot mest nu med årets lopp?
Känner du många som ska springa oss idag också eller?
Helsingborg?
Eller?
Ja, nej men det gör jag. Jag känner ju ganska många som är kvar bland oss som tvångspringerna i år.
Yes!
Jag tror att jag är ganska bra på att lura med mig folk dit.
Hur gör man det, Anna? Du måste lära oss.
Vad gör du första helgen i september? Ska du inte med och springa på maten?
Hur lockar du med sig folk?
Jag tror att det är för att jag alltid är så fånigt lycklig efteråt
och inte bara prata om hur otroligt trevligt och roligt det är att springa maraton.
Så du är alltid någon som bara ”Det där Helsingborg verkar så himla trevligt”
i en bruken och får med mig några stycken sådär.
Så ja, jag tror det är många som ska springa.
Absolut. - Det har varit skitkul att få snacka med den.
Vi vill ha en sista grej som är egentligen ett gott tips
till kanske alla som gör sitt första maraton.
nu till Helsingborg.
Vad skulle ditt tips vara nu när man ändå har
oceaner av tid men ändå man kanske ändå börjar tänka på att
den sommaren är kort.
Man måste få in sina 14 kilometer.
Exakt, man måste få in sina…
Ska ut på långpasset här i helgen, längsta passet på 14.
Vad är dina tips?
14 kilometer och så fikan massa så löser det sig.
Nej men inför, alltså så här under sommaren så tänker jag
Det var ju att få in lite långpass såklart.
Ja, alltså det är jättesvårt. Men man måste ju få in sina långpass.
Men framförallt när det närmar sig att inte panika över allt det här som man inte har gjort.
Det går liksom inte när det är ett par veckor kvar att inse att jag har inte sprungit trösklar och jag har inte sprungit.
Då får man ju ta det för vad det är.
Jag tror egentligen som första gångs löpare på marathon så tänker jag att det viktigaste är att fokusera på upplevelsen
och liksom inte sätta upp någon tid och bli besviken av att man inte klarar den.
För man har ingen aning om hur kroppen reagerar.
Man vet inte vad som händer på 30 kilometer om man startar för fort.
Det måste man lära sig.
Det har du inte.
Ja, det är lite tyvärr så ja.
Jag hade väl hoppat över det här med tidsmål, kanske.
Njut första gången du persar oavsett hur det går.
Sen tar man det därifrån. - Bara för det här är det en följdfråga.
Jag har tänkt på det här nu också.
Jag och Fredrik har pratat en hel del om det här med
hur starkt det kan vara att ha en målbild.
Just det där liksom.
Och den kanske inte är ofta, jag tror jag och Fredrik har nu kanske skiftat litegrann.
Förr när vi pratade om målbilder var det väldigt ofta att en faktisk målbild,
alltså jag ser klockan stå på ett visst klockslag när man springer över målet och sådär.
Jag tror kanske att vi har börjat omvärdera lite grann när man bara är supersliten på alla upplopp och jättetrött.
”Ja, gud, det var att det kom att vara starka” och sånt där.
Men vad är lite grann din, hur ser din målbild ut för Helsingborg?
Och hur ska man tänka som rookie när man ska springa?
Vad ska man sätta för målbild liksom som man tänker på innan man somnar och det första man vaknar?
Jag tänker första gången så här, jag tänker att en bra målbild är att känna att man har gjort vad man har kunnat och man har insupit hela festen.
Så om man så här första gången bara tillåter sig att kanske inte liksom maxa allt vad man har och dö på hälften och få en negativ upplevelse, aldrig kanske vilja springa maraton igen.
Så backa lite så det känns, det behövs inte många minuter för att man ändå ska kunna liksom orka high fivea.
Man orkar se alla som hejar på er, man orkar bara suga in det där och då får man en helt annan upplevelse och kommer vilja göra det igen och igen och igen.
Så jag tror första gången satsar på bara få en fest liksom.
Så tror jag att det blir bra.
Bra tips tyckte jag. Man ska passa på att njuta av festen.
Jag tror både du Anna och jag och Fredrik har njutit av festen och lämnat den tidigt.
Jättetidigt på Marathonlopp.
Kommentera till förfesten.
Nej, det kan jag innan dess.
Superroligt, det har varit jättekul att få snacka med dig lite grann om både Helsingborg Marathon
så har man även vad det är som gör att vi tycker att det här med långlopp och springande långt är så himla roligt.
Så det ska bli kul att få se. - Och vill man ta del av Annas alla fina blogginlägg och kanske race reports och få lite tips där,
så var går man in då Anna? - Min blogg hittar man på piggelina.se.
Piggelina med två g. - Ja, härligt.
Jag tror det finns en kategori som heter Race Reports till och med, annars får man bara googla.
Så kommer de upp.
Googla och vi kommer att länka också så man kan gå in och läsa.
Det är massa roligt att läsa.
Du har hållit på sedan 2007, sa du det?
Jajamän.
Otroligt.
Där är rätt många inlägg.
Magic.
Även inlägg om vår nästa gäst som kommer sen också har jag sett.
Just det, ja.
Så att ni verkar känna varandra.
Tusen tack för att du var med idag.
Så hörs vi och ses vi på starten.
Ja det kommer bli jättekul.
Ja det gör vi.
Ha det gott.
Tacka din mamma för datorn också.
Ja det ska jag göra.
Hejdå.
Det känns så nära.
Det känns så nära när vi pratar om det.
Det känns som att
Marathon är jättelångt tycker jag.
-Det är det vi pratar om, men inte på ett kul sätt.
-Men Simon, vi måste gå vidare.
-Ja, det måste vi göra.
-Och nu går vi vidare i podden också.
Det är en av de största problemen med en kraftig motor.
Det är en av de största problemen med en kraftig motor.
Det är en av de största problemen med en kraftig motor.
Det är en av de största problemen med en kraftig motor.
Det är en av de största problemen med en kraftig motor.
[Musik spelas]
Och jag tänkte säga från det ena till det andra, Fredrik.
Men det är lite grann det vi snackar om.
Vi har precis haft Anna Nystedt med oss
som pratar om det här med att springa långt,
det här med att ligga i ett tempo,
det här med att fika.
Och nu tänker vi att då pratar vi med någon helt annan nu istället.
Så vi tänker så här,
vi får nästan, vi har lite medlemssnackat, skojat om en grej
kopplat till smeknamn på Instagram som vi ska plocka upp.
Så därför introviserar vi. Det är som runningfrippen.
Det är skitkul att ha dem här i podden.
Tack! Vad kul att vara här ju, med mina bästa killar från Helsingborg.
Det säger du till alla från Helsingborg.
Ja, jag vet. Jag säger det till alla.
När jag har vad ni säger så är jag det.
Du ska få introducera dig själv lite grann och ditt förhållande till löpning.
Hur lång tid ska vi gå tillbaka i tiden?
Du vet vad, vi har tre timmar på oss ungefär.
Tre timmar på oss, då tuggar vi på bara.
Så här är det egentligen, jag började kuta jättetidigt, 1985.
Hur gamla var ni då killar?
-Fyra. -Minus ett.
-Minus ett, någonstans där.
Jag sprang ju orientering, jag höll på med löpning,
jag höll på med alla möjliga sporter och hade någon form av
tyckte att det var kul att kuta, så fort det gick från start till mål.
Jag vet inte var det kommer ifrån, men det var skoj.
Det gick fort och det var roligt.
Det kopplades säkert till att det gick ganska bra att springa.
Man fick stå på någon prispann och nån gång nån pris.
Det var skoj att köra.
Sedan höll jag på med en massa idrotter upp tills jag var i princip 18.
Sedan blev det orientering ett par år till.
Sedan kickade jag igång löpningar.
Man skaffade familj och byggde hus och började jobba.
Man hade inte så mycket tid och man hade bland annat intressen under en period.
Sen fick jag en startplats till Göteborgsvarvet 2012, tror jag.
Jag kutade runt det där på 1,38 och tyckte att…
Det var inte så jävla kattskit, det var det inte.
Jag sprang nåt år till, ner till 1,33, och tyckte att nu är det bättre än så här.
och sen gick med i en löparklubb och på den vägen är det liksom.
Så ja, det har varit en del av det jag tycker är skoj att göra.
Så det är en bakgrund så.
Annars är jag 48, bor i Örebro numera sedan 24 år tillbaka
och kutar fortfarande så gott det går.
Jag har lite, vi ska inte prata så mycket gnäll vid gnällbältet här, men
Artros i en häl hade jag inte räknat med när jag var 40.
Men nu har jag det.
Så det är väl lite kort egentligen.
En snabb fru.
Jag tycker ändå det är ett konstaterande.
Från härliga ungar.
Men jag tycker det är intressant Fredrik för att du beskriver,
jag tror både jag och Fredrik har gått igenom den här resan.
Man sprang i halvmorgon, kommer i 1938.
och så kommer någon som säger att jag upplever att det finns en brytpunkt.
Där är det så, ja nu blir det inte snabbare.
Men sen helt plötsligt så tar man sig över nästa nivå och då blir man nästan tvärtom.
Jag kan ju springa hur snabbt som helst. - Jo men jag tror att det sitter jäkligt mycket i huvudet om man nu har lärt sig av
de som är riktigt duktiga på att springa så tror jag att det är otroligt mycket mentalt.
Alltså hur mycket du vågar liksom utsätta dig för och tro på att du kan klara av.
Jag tror att det är otroligt mycket där.
Jag tror att mänskliga kroppen kan,
många av oss kan göra lika mycket,
men jag tror att det sitter mycket i huvudet.
Vi har en gubbe, Erik Arnfelt, han är ju liksom,
skulle jag säga, i vår lilla så här sköna
Örebro löparkommunity,
som har ju en otrolig skalle liksom.
Så jag tror mycket det som man gör också.
Visst, muskler och hjärta och lungor,
men på våra nivåer, om man ska säga så,
så tror jag att man kan pusha sig jättemycket mer.
Jag tänker, just Erik Armfelt, både jag och Fredrik har pratat om honom mycket.
Han skrev ett Instagraminlägg när han tog brons på SMU Stockholm 2018.
Han hade blivit femma, sex, legat strax efter de där pallplatserna och sprang när det var så här varmt.
Och hans Instagraminlägg, och det är ju några år gammalt,
då har jag liksom från att ha sparat och gått tillbaka till ibland när jag behöver hitta inspiration.
för han var inte heller purung, han skrev någonting just om att han kände att det kanske var lite såhär
närmar sig sista chansen att plocka det här och liksom gör i princip det perfekta loppet, strategiska loppet
i värme när andra trillar om. Ni är ju ett gott gäng i Örebro, hur jobbar ni tillsammans?
För ni gillar ju att pusha varandra, har jag förstått, och springa lite mer än bara mysjogg.
Ja, men så här då, med lite skavanken och stått utanför den där lite grann ett tag nu.
Och det är lite sorgligt också, för det går inte att springa med den.
Men jag har ändå hållit på med det där i tio år.
Och jag tror att det är också så här,
jag tror att det är ett sätt också att springa med folk som är bättre.
Det är ju ruggigt bra.
Alltså, att ha en rygg, att gneta en rygg.
Och ska jag säga att den som är bättre då blir också någon form av liksom,
Vi brukar skämsamt kalla honom för hövdingen eller någonting, men hövdingen vill ju inte heller bli ifrånsprungen.
Utan när någon knackar på axeln, det kommer en ungre ifrån. Det är ju honom motivation också.
Så det blir ju en härlig drivkraft i att de som säger att de inte tävlar och inte kollar vilken tid de har, jag tror de ljuger.
Många av dem i alla fall.
Det tror jag.
Om man springer ett mil upp tror jag att man vill veta vilken tid man har.
Ska man köra ett hårt pass så tror jag man vill veta ungefär vilken tid man hade.
Det är min tesa i alla fall. Örebrogruppen tror att det gör det.
Man vet vilka man inte vill ha stryk av.
Man vet vilka man borde vara lika bra som.
Det blir lite stuns i det.
Och det är coolt.
Jag och Fredrik har ju en liknande situation här med vårt lilla team.
Vi har ju också ett större löper-community här i Helsingborg.
Men vi har ju ändå ett litet gäng som vi tränar mycket med.
Vi har vår messenger-trio, den går varmst.
Hur är det för er?
För jag misstänker att det har varit en del lopp genom åren.
Där ni ställer er på startlinjen samtidigt. Ni har tränat ihop.
Hur bra vinnare och förlorare är man?
Hur går snacket innan och hur går snacket efteråt upp?
Någonstans är man konkurrenter. Det är det som är charmen med idrott överlag.
Säg att vi åker iväg till Frankfurt, tolv stycken. Alla vet ju innan att någon jäkel kommer sitta med svarte petter.
Man vill ju inte vara den killen. Någon kommer sätta pb, någon kommer gå i väggen och sen drar den där tombolan igång.
Det finns liksom ingen sån, men det är klart, vi behöver inte nämna vem det var,
men i Frankfurt 2016 så gick jag i mål, hade gjort ett förhållandevis dåligt lopp,
tyckte jag, för jag schaktade sista fem-sex och går i mål och liksom,
okej, jag tog mig igenom och så kommer en av löparna i klubben och går i mål
och så går han fram till mig och säger bara ”Håll käften Frippe, jag vill inte höra någonting”.
[Skratt]
Det är väldigt tydligt.
Det är väldigt tydligt. Så kan det vara såklart.
Men det är också för att vi känner varandra väl och då kan man ta en sån också.
Då vet man att det inte är läge att klappa på axeln och säga vad duktig du var.
Utan det är bara så vi klipper igen. Vi låter det sjunka in.
Och man har ju varit där själv också. Så kan det vara.
I det läget är man väldigt skör.
Man går mål och har tränat så länge och misslyckas och så vidare.
På tal om att vara skör, hur är det med din kropp?
Hur kommer det gå med Helsingborg Marathon i år?
Det är så här egentligen, attros, du ska inte prata skade,
men det är ett tillstånd man inte vill av med.
Så egentligen behöver jag bara lära mig att hantera det som gör ont när jag springer.
Så det försöker jag göra nu.
Det är det som drar med sig lite andra saker.
Det blir ett knä, det blir en höft, det blir en rygg och så vidare.
Så det är jättelångt till september tänker jag.
Så jag har surrat med Erik där nere och siktar på ett Pacegig faktiskt.
Och där har man ju förmånen att liksom att trimma in där lite grann.
Blir det 90 eller 95?
Så där känner jag ändå att jag har en liten öppning.
Att jag ändå kan få vara med på ett hörn oavsett egentligen hur kroppen ter sig.
Så det ser jag fram emot.
Jag tänker lite det här med pacing och coaching. Du har ju också kommit in, som du sa, du har hållit på med att gilla att springa, röra dig, träna mycket.
Men det är samtidigt också under dina senaste tio år som du har accelererat upp i löpningen.
Vad är det som har gjort att du tycker det är så fruktansvärt kul att bara gå in i löpningen och andas och sova och äta det på något sätt?
Jag tror det där är en, i mitt eget liv, så tror jag att alla människor behöver en bubbla där man kan vara sig själv, ut i fingerspetsar.
Oavsett om det är att spela fiol eller om det är att fiska, men hitta sin bubbla.
En av de bättre kvällarna jag haft de senaste åren, det är två år sedan ungefär,
år sedan ungefär med Erik Ahnfeldt och jag.
Han skulle sparra mig på ett pass.
Vi pratade sju kilometer, 3.45.
Vi pratade en joggvila, sex kilometer, 3.40.
En kilometer joggvila, fem kilometer under 3.30 och sedan var vi klara liksom.
De typ en och en halv timmen så var man ingen annanstans än i så här Erik som
säger ”Okej, ta en gel, jag kan ta skräppet”.
Alltså här framme i byrje vänster.
Alltså du vet man är man.
Inget finns. Det finns inga dåliga nyheter i världen.
Det finns ingen så här, är det någon vitvätt hemma? Vad har jag på jobbet imorgon?
Utan man är i det där liksom.
Där och då är ju det, visst det gör ont liksom, men så här, fan vad man är närvarande liksom.
Otroligt närvarande.
Så det tror jag liksom är det som kickar igång med liksom.
Jag har hållit på med sådana här saker med orientering.
Det är också likadant. Man är bara i liksom, i någonting liksom.
Det finns inte plats för några andra saker just där och då.
Kroppen är fullt sysselsatt med de här kanske triviala sakerna.
”Fan, det är ju skönt alltså.”
Så där vill man vara.
Jag tycker det är en bra beskrivning av det.
Det är lite det jag och Fredrik har pratat om stundtals också.
Varför vi tycker det är så gött att springa hårt.
För att man är, det som du säger, att är du ute och springer ett långpass i yoga eller kör en distans.
Det är mycket annat du hinner tänka på eller prata om.
Men när du är på de hårda passen så är du inte i den stunden så är du kört.
Det är det enda du vet när du går in i passet.
Du måste vara med till 110%.
Jag tänkte lite grann på tal om det då.
Att på tal om att vara på plats och fokusera till 110%.
För de som ska springa Helsingborg Marathon nu och är lite grann i den läget.
Att tänka sig att jag ska fan inte mysjogga.
Utan jag ska köra halvmål eller morgon.
Jag ska vara där 110 procent, inte krascha och spöa i Polsjö.
Och inte sådär, utan jag ska liksom förbi den.
Vad är dina tips, så här nu när det är ändå elva veckor kvar,
om man hinner få in lite träning till loppet?
Jag har ju sprungit halvmaran där nere bara,
men jag vet ju hur helmaran går också.
Men jag skulle säga att börja köra varierat underlag nu.
Lägg dina runder på inte plana asfaltrunder utan lägg dem delvis på lite grusväg,
lägg någon lång dragarbacke, lägg lite svängar i det och lägg pass med tempoväxling.
Det ska man vara beredd på nere i Helsingborg.
Du måste vara ganska alert på löpningen också.
Så att man inte säger ”oj, blev det grusväg” eller ”oj, blev det smalare väg” utan det är bra.
Nu kommer grusvägen och då har jag föreberett mig för det.
Så lägg upp variation i det lite grann och några passar också skit i klockan faktiskt skulle jag säga.
Jag strulade faktiskt med klockan första gången jag sprang ner så den gick aldrig igång.
Det tror jag passar alldeles ut.
Jag tror det passar utmärkt i Helsingborg.
För att ta Köpenhamn-marathon, där har ni sprungit båda två, då vet du exakt vad du ska för splittar.
För det ska ju vara samma hela vägen.
Men det kan du inte göra i Helsingborg tycker jag riktigt.
För det slår ju ganska mycket.
Så att man inte blir stressad över att ”oj nu gick den 10 sekunder över mitt snitt-
-eller nu gick den 10 sekunder under”.
Utan jag skulle säga jobba mycket med känsla nere i Helsingborg.
Och öva på det. Det skulle jag säga.
Det är ett superbra tips.
Jag tänker att ni, eftersom jag vet att du kör en hel del också i skog.
och det har ju Erik som du pratade om innan också, ni är duktiga på att köra lite varierat.
Har du några tips på lite pass man skulle kunna ta med sig in i träningen här?
Tänker vi mot Maran eller tänker vi mot Hallmaran?
Vi kan ta en av varje tänker jag.
Jag tror så här att, ni pratade om tidigare, jag kan fika ju trevligt och så vidare
Men när det kommer till att springa lopp så blir jag lite mer målstyrd.
Det finns inte så mycket att lalla med.
Vill jag springa en halvmåra på 1,20 meter, då vet alla att det är 3,48 meter per kilometer.
Då är det det man måste jobba ifrån.
Är banan plats så är det bra, men är den kuperad lite grann då måste man kanske jobba mot 3,45 meter.
För att veta att man har lite marginal i det.
Och sen har jag, det finns ju tusen, vi har ju pratat träningsupplägg i den här gruppen, så vi pratar Mörrebro.
Men mitt sätt att träna är ju att lära kroppen det beteendet.
Alltså oavsett om det är maraton eller om det är halvmaraton.
Så att säga, det är min tes och jag tror på den och det har funkat för mig.
Och halvmaraton så skulle jag säga så här, ja men typ tre gånger tre kilometer och sen jobba upp det nästa vecka till fyra gånger fyra.
fastän jobba upp det till 5×5 med en kilometer ganska stygg joggvila som vi kallar det för.
Det vill säga, den kanske ska gå i…
Nej men så här, inte jogg-jogg utan säg att du ska sätta 3×45 säger vi.
Då kanske joggvilan ska gå i 4×05.
Så att du ska liksom inte… Du ska bara tillåta kroppen att varva ner för att sen slå på igen.
Otroligt bra pass liksom.
Och att man jobbar upp det så har du ju hårdheten till slut upp mot halvmaran.
Och på maran, jag har ju inte ryckats riktigt på maran någon gång så där bra,
men de gånger jag satt till bra pass, då är det ju också ett
spring, värma upp i 30 kilometer och sen lekmaraton.
För det är det du kommer möta sen.
Nej, men ja, så där.
Det låter ju jobbigt liksom, och det är det ju liksom.
Men där har vi kört upp till
kanske progressivt upp till 30 och för att sedan trycka på.
Det är ju så här, flosken, det är ju 30 kilometer i början.
Men det vet ju alla som har sprungit att det är ju så.
Alltså, ja.
Det kan man ju kalla en stig uppvärmning då.
[Skratt]
Man ser i gruppen det. Det kommer bli långt på söndag.
Vi kommer köra en stig uppvärmning på 30.
Och sen efter det så kommer vi köra, sen kommer passet att börja.
Så kör vi snabb femma efter det.
Sen börjar passet.