Nu är vi långt ute i skogen alltså… två asfaltslöpare pratar TRAIL & TERRÄNG! Men med oss har vi som tur är Annie Sönnerborg-Wadenhorn som inte bara spöat Fredrik på Krutmaran utan även gått från 0 till 100% i trailvärlden på ett år och sprang Golden Trail Championship i Azorerna i höstas 🌟. Vi jämför även Biltemas löparkläder med aktier i Tesla, pratar om vad Bellman drack för drinkar, varför Kullamannen är världens häftigaste och vidrigaste lopp, om träningsläger i Värmland och sist men inte minst om hur det känns att springa Lidingöloppet bakfull. Späckat och rappt snack i detta avsnittet – vi ger er härmed AVSNITT 16!
Avsnitt 16. Trail & Terräng
https://podcasts.apple.com/se/podcast/16-trail-terr%C3%A4ng/id1539039755?i=1000509599193&l=en
Titel: Löpning & Livet – Traillöpning och terräng: Upptäck nya äventyr med Annie Sönnerborg-Wadenhorn
Inledning: Välkommen till avsnitt 16 av vår populära podd Löpning & Livet, där vi denna gång dyker in i den spännande och utmanande världen av traillöpning och terränglöpning. Vi har den fantastiska Annie Söderborg-Vardenholm som gäst, som berättar om hennes inspirerande resa från att vara nybörjare till att tävla i Golden Trail Championships.
Traillöpning för nybörjare: Om du är ny till traillöpning och terränglöpning, här är några grundläggande tips för att komma igång:
- Välj rätt skor: Satsa på skor som är speciellt designade för traillöpning, med bra grepp och stöd för att hantera ojämna underlag.
- Börja långsamt: När du börjar med traillöpning, ta det lugnt och låt din kropp vänja sig vid den nya utmaningen.
- Anpassa ditt löpsteg: Terränglöpning kräver att du anpassar ditt löpsteg för att navigera över rötter, stenar och ojämna ytor.
Annie Sönnerborg-Wadenhorn: I avsnittet delar Annie med sig av sina erfarenheter och insikter om traillöpning, samt hur hon lyckades utvecklas från att vara en total nybörjare till att tävla i internationella mästerskap som Golden Trail Championships.
Veckan som gått: Våra värdar, Fredrik och Simon, diskuterar sina senaste löpträningar och äventyr. De berättar om sina utmaningar med skador, löppass och den viktiga balansen mellan träning och vila. Lyssna på deras upplevelser och lär dig av deras tips för att förbättra din egen löpträning.
Trail- och terränglopp: I avsnittet pratar vi även om Kullamannen, ett av de mest fantastiska loppen som Fredrik och Simon har sprungit. Vi diskuterar varför trail- och terränglopp är så speciella och vad det är som gör dem till en unik utmaning för löpare på alla nivåer.
Avslutning: Missa inte detta inspirerande och insiktsfulla avsnitt om traillöpning och terränglöpning. Oavsett om du är en erfaren löpare eller nybörjare, kommer du att lära dig något nytt och kanske till och med bli inspirerad att prova på denna spännande löpform. Lyssna på avsnitt 16 av Löpning & Livet nu!
Nyckelord: traillöpning, terränglöpning, Löpning & Livet, Annie Sönnerborg-Wadenhorn, Golden Trail Championships, löpträning, Kullam
Hela avsnittet textat:
Äntligen! Jag trodde inte i mina vildaste fantasier att jag och Fredrik skulle spela in en podd, men inte minst ett avsnitt om trail och terräng som ligger väldigt långt ifrån vår egna hjärtelöpning.
Men det är ändå spännande. Vi kommer att ha Annie Söderborg-Vardenholm som kommer att vara gäst idag och prata om hennes fantastiska resa från 0-100 till att springa Golden Trail Championships med ett otroligt trail-up utomlands.
Otroligt trail-hop utan vänster.
Vi kommer prata om Biltemas löparkläder som kan jämföras med Tesla-aktier
eller biobiljetter. Det kommer vara grymt.
Inte mindre heller kommer vi prata om Kullamannen
som är ett av de mest fantastiska loppen jag och Fredrik har sprungit.
Och varför i helskott där vi inte springer mer trail?
Man vet ändå att det är vägen hel, tre dagars weekend i Värmland
och sprungit i de mest fantastiska miljöerna.
Det här är ett avsnitt som ni inte får missa.
Så det här är avsnitt nummer 16. Nu kör vi!
[Musik]
Veckan som gått, veckan som gått.
Veckan som gått!
[Skratt]
Det kändes som att det här blev ett ganska skruvat avsnitt.
Ja, det här kan bli det bästa avsnittet hittills.
Eller det sämsta.
Ja, något av det.
Det är väldigt nära om man lyckas med någonting eller om man totalt misslyckas.
Ja, vi ligger alltid på gränsen och tippar över till lyckas.
Det är målet.
Kan vi ha stolp in flera gånger och stolpa ut så lyckas vi.
Men vi ska köra veckan som gått.
Det ska vi göra.
Och jag kan börja.
Min vecka är inte så lång.
Den är lika lång som din men det har inte hänt så mycket.
Okej, ja.
Kött.
Nej, men det är ju fortfarande lite besvärande med mitt knä.
Det känns som att jag har pratat om detta i varje avsnitt nu.
Senaste 15 gånger, så många gånger har jag inte pratat om det.
Nej, det känns nog värre än det är.
Inte knäet, utan hur länge det har pågått.
Precis.
Det är inte jättemånga kilometer jag får in.
Men det är nog klokt att vila lite mer.
Jag har fler vilo-dagar än vad jag brukar.
Men jag fick till ett bra pass i lördags.
När vi skulle springa på Heden.
Men blev utslängda efter 3000 meter.
Vi skulle köra 3000, 2000, 10×400.
Ja, långt jävla pass.
Men vi hann tre tissen.
Sen kom ett gäng fotbollspojkar.
Jävla fotbollsungdomar.
Jag tycker att ungdomar ska visa respekt för sina äldre.
De ska hålla sig vid tv-spelen.
De ska hålla sig vid tv-spelen och visa respekt för sina äldre.
Inte vara på hedern och störa oss gamla gubbar.
Med gubbvad.
Exakt.
Vi körde vidare.
Vi sprang ner mot havet och körde på en cykelbana.
Det blev ganska snabbt.
Jag var faktiskt förvånad över hur bra det ändå blev.
Vi blev ju trötta.
Ja, det blev vi.
Så det var schysst.
Jag var nog tröttast av alla, tror jag.
Det var ju sist i alla fall.
Ja, kanske.
Men det blev ett bra pass.
Till slut blev det ju 3000 på bana, som du sa.
I snitt 347.
Ja, typ.
Sen blev det en lite längre konstpaus än vad vi hade tänkt oss.
Det var bra att jag fick den.
Men sen körde vi två sätt med tre minuter, två minuter, en minut.
Så vi gjorde två vänder ner.
Det kan man också bli trött om.
Det är ju ett sånt pass som man kan dra på så mycket man orkar.
Man kan ju anpassa belastningen utifrån hur hårt man vill ha det.
Tre och två minuter är jättelänge när man är trött.
Det är mycket längre tid än när man är pigg.
På något sätt.
Efter passet kände jag att jag var på gång.
Dagen efter skulle jag springa lite längre.
Lång pass tänkte jag.
Nu är jag läkt och min skada är borta.
Men då kom jag en kilometer sen började jag känna knäet.
Då valde jag att hoppa av och vila.
Sen körde jag 10 km på löpan dagen efter och kände sig bra igen.
Jag får nog lägga in de här videdagarna mer frekvent.
Men det är en fördel att du ändå kunde superspruta av dig och vila senare på söndagen.
Men det är ändå att känna att det verkar funka med lite viledag emellan.
Du ändå kunde köra en middag sen på löpman.
Så det är positivt.
Jag kör vidare med mina Spanish Squats.
Va fan är det?
Är det när man äter tapas på vägen ner?
Ja, exakt.
Du har en sombrero på huvudet.
Spanish Squats?
Du har ett sånt här band, funktionsband.
Sätter det runt knäväcken.
Sen ska du sitta som en stol.
90 grader, ryggen ska vara helt rak och benen ska vila.
- Låter jobbigt. – Och sen ner upp helt enkelt.
- Fy fan. – Då ska det aktivera baksidor.
Det ska då hjälpa utifrån hoppknätet som jag har.
Så att det inte hoppar av.
Jöttla vad ni är välkomna.
Exakt.
Jag körde 8 km idag på löpand.
Känns bra.
Imorgon tänkte jag testa lite kvalitet igen.
Något härligt gottepass.
Hänger du med på lopet?
Ja, men jag tror det.
Vi får se om jag hinner.
Åh, vad vill du?
Vi börjar kunna springa ihop igen.
Det är roligt.
Det är kul, annars pratar vi inte.
Nej, precis.
Du har suttit så här helt förvånad nu när vi pratade om veckan som gått.
Jaha, du fick avbryta ditt pass.
Jag ringde dig i panik innan alla mina barn skrek runt omkring mig.
”Nej, pappa måste prata med Fredrik nu.”
Det var verkligen stökigt.
Det brukar inte vara så stökigt i en fransvars, men då var det fan kaos.
Jag kunde ändå känna att jag måste bara snabbt få någon.
Jag tänkte att jag förlängar samtalet lite.
Håller det lite på halsen.
Men Simon, du ska få prata mer lugn och ro nu.
Berätta om din vecka.
Hur har den varit?
Den har varit bra skulle jag vilja säga.
Jag är på väg upp med min upprampning med löpningen igen.
Så jag hade ju kalenderveckamässigt,
måndag till söndag förra veckan hade jag fem löppass.
Det var ju ett tag sedan det hände.
Det är tre pass som sticker ut.
Nästan alla var flåsiga.
Det är lite som jag pratade om tidigare.
Resultaten kan ändå vara bra, men det här med uthålligheten.
Det är inte uppbyggt än.
Jag blev trött efter 20 minuter på de flesta passen.
Men två vidare distanspass.
De hade jag under veckan, de behöver vi inte prata om.
Jag hatar de flesta distanspassen.
Sen hade vi två bra kvalitetspass.
6,000 meter där på förra veckan.
Den pratade vi om förra veckan, jag minns faktiskt inte.
Det gjorde vi nog.
Men det var Gorilla Flås halvvägsid med bra snitt på den.
Sen var det det här lördagspasset som vi körde.
Jag blev riktigt jävla trött men var väldigt nöjd ändå.
Med att vara igång igen med att kunna köra två kvalitetspass på en vecka.
Jag hade inte tänkt hänga med så länge.
Nej, inte jag heller.
Du hade tänkt hänga med en trea.
Jag hade tänkt köra 3-2-1 kilometer på banan.
-när man har kört 3×2 sen 10×400.
Men sen eftersom vi var tvungna att dra oss ner på Industrigatan och driva runt så blev det att vi…
-Det passar ju oss så himla bra.
-Det blev ju så.
-Att det blev som det blev.
-Vi körde ju hela passet och jag blev såhär ”fan det blev mer än en mil”.
-Det är inte vad vi är vana vid nu.
-Nej det är vi ju inte.
Jag kände ändå att det är lite skönt att bli knuffad över kanten.
Men det passet jag är faktiskt mest nöjd med förra veckan-
Det är att jag körde 40 minuter distans klockan 5 i elva på kvällen.
Stackars du körde det?
Det är bara stört.
Ja, det är bara stört.
Men jag resonerar så här med mig själv.
Jag hade inte kommit ut under dagen.
Jag hade haft en vilo dag förra dagen.
Så jag kände mig rätt smutsig redan när dagen började.
Hade inte fått ihop det.
Och sen är det någonting hos mig där jag har en märklig knäpp.
Jag känner så här att…
Jag och Lisa hade haft Netflix-mys i soffan och sånt där.
Sen kände jag bara att jag kan få en konstig grej.
Men om jag klarar av att övervinna min egen lathet.
Om jag klarar att springa 40 minuter distans.
Det tråkigaste jag vet.
Klockan 5 i elva på kvällen.
En februaridag som är svinkall och blåsig.
Då borde jag kunna klara vilket jävla pass som helst under resten av året.
Så tänkte jag.
Man kanske ska anmäla dig till en sån här nattrail-lopp.
Det borde passa mig.
Förklarar man det där som du beskriver så klarar man vad som helst.
Lite så resonerar jag.
Gentemot iterationsmässigt.
Ja, exakt.
Men det är även så här idag.
Jag var inte sugen när jag stack ut idag.
Jag var egentligen inte så outladdad för intervallerna imorgon
för att jag vete att det kommer bli flåsigt.
Och du ville inte komma hit och podda?
Jag ville inte komma hit, jag vill inte göra någonting.
Jag vill bara ligga hemma och pilla mig själv i nagen och käga chips.
Nagen? Naven menar jag det.
Märkligt.
Där kan jag känna att jag klarade passet så att allt blir enklare.
Jag övertalar mig själv om det.
Det är sånt, jag är imponerad.
Det känns bra.
Veckan som har gått har varit bra.
Men en liten parentes är att min fot blir absolut inte sämre.
Men jag är lite så, jag har börjat känna lite på den.
Det är något som sticker ut lite grann där jag haft min fraktur.
- En liten alien?
- En liten alien.
Jag är lite oroad över att…
För jag har fortfarande lite känningar när jag springer.
Och det släpper inte.
Så jag är lite oroad över att den har läkt fel.
Så jag tänkte att jag skulle försöka gå in i röntgentiden.
Och få den kollad.
- Jag försöker skoja bort det här.
Jag tycker inte att det är så allvarligt egentligen.
Det är bara det att även när jag kör alla mina pass
så känns det varje gång.
Nu har det gått 13, snart 14 veckor.
Det brukar ta 6-8 veckor att det blir lägt.
Så jag tänkte att jag ska vara duktig och kolla upp det.
Men det blir inte alls sämre i alla fall.
Så jag är inte orolig över det av den anledningen.
Okej, då hoppas vi på att det inte är något allvarligt.
I de bästa världar säger de att det är ingenting.
I de sämsta världar har jag ställt i mig på att den här måste vi bryta igen.
För den har läkt fel.
Jag hoppas landa någonstans mitt emellan.
Jag är inte sån som brukar googla ”worst case scenarios”.
Det har jag inte gjort heller.
Jag tror inte det är så allvarligt.
Det tror inte jag heller.
Du dricker en Bellman här nu så kommer du släppa en i varje ben.
Jag är väldigt nöjd med hur löpning och livet ser ut just nu.
- Bra avslutning. Vi hoppar raskt över till veckans ring.
- Blom blom.
- Simon, kan du någon låt med Bellman?
Det går på… – Denna poet…
- Ja, ja. – Nu har du chansen.
- När jag går in på min sån här…
När de rappar upp året på Spotify,
vad lyssnar du mest på? Det är fan bara Bellman kan jag säga.
Jag kan inte namna en enda låt av Bellman,
men det var en mästare förstod jag det som.
En gammal mästare. – En sann poet och showman.
- Verkligen. – 1700-talet.
- Det var typ…
På den tiden var det inte riktigt samma musik som nu,
Men vi uppskattar ändå Bellman.
Du verkar ha gillat din drink för ditt glas är tumt.
Det är det.
Min drink som heter The Bellman är riktigt slit.
Men du gillar den?
Jag tyckte den var jättegod.
När man tittar snabbt på ingredienserna och när man tänker sig att…
Det var ju ingen hajbalglas utan det var en liten rackare.
Då tänker man att det här kommer att bränna skit över munnen.
Men det var len.
Ja, men den är lenefin. Jag tror det är varmutten som är lite söt.
Och så har du rye whiskey som är då rågwhiskey.
Och…
Du sa det så övertygad.
Rågwhiskey?
Ja, eller?
Eller?
Såg jag?
Sen har jag i en liten cacuso bitter.
Men det är någon…
Den har alla hemma.
Cacuso bitter.
Man kan ta lite Aperol och Campari och blanda ihop det.
Det har flera hemma ju.
Två delar…
Precis, jag säger rätt.
två delar aperol och en del Campari.
- Man ska blanda?
- Ja, du kan blanda ihop.
Det blir som en bitter kan man säga.
- Jag tyckte det var konstigt.
Kan man ha Campari eller Aperol?
För de är ändå lite i olika smak.
- Blanda ihop dem så blir det en magisk combo.
- Den kan jag göra.
- Den kan man testa.
Lite apelsin till det så blir det perfekt.
Här har vi en angustira bitter orange har jag blandat i.
Det är alltså en apelsin bit.
Och en kreolbitter också.
- Jaja, från det kreolska köket.
- Ja, exakt.
- Ni som har lyssnat länge, ni har hört när vi har pratat om det kreolska köket.
Detta fantastiskt. Det passar ju en mästare som Bellman.
Tänk om han åt nog mycket i det kreolska köket när han komponerade sina visor.
- Exakt, så är det. Och sen har vi då drängt en cinnamon stick.
- Ja.
- En kanelstång som ligger och gottar sig på botten.
Man får lite smak av den på slutet.
Det gjorde nog också Bellman på Rish.
Han satt och dränkte sina kanelstång i något starkt.
Nej, det är inget sexuellt.
Du tittar på mig som om jag inte gjorde det.
Jag tänkte inte alls så.
Varför har vi valt ”The Bellman”, Simon?
Ja, det är ju såklart.
Vi går igenom denna episka och klassiska topp nio-dista
på största loppen i Sverige.
Nu är vi framme vid Staffesten, som den heter nu.
Men, före tiden hette det, när du får din räkning när du tittar på de största lopparna,
så hette det ju ”Bellman-stafetten” som många kanske känner igen den som.
- Precis. Över 20 000 löpare. Vi har kommit ur Stockholm, känns det som.
- Jag känner att vi trivs här. Rätt som var.
- På distans.
- Rätt som var på distans. Jag känner att vi kan få det bästa av Stockholm utan att vara där.
- Ja, det är så man ska uppleva Stockholm. På distans.
Nej.
För det var bra tyckte jag Fredrik.
Jag tar tillbaka det.
Men det är också fint, du sa det i Instagram-versionen av inspelningen
att Staffesten är ett lopp som är kopplat till UNICEF.
Många av loppen vi har tittat på, blodomloppet och annat,
de har kopplingen till välgörande ändamål.
Och då kan man ju acceptera namnet Staffesten ännu mer.
För annars hade det bara funkat i Göteborg tänker jag.
Men nu funkar det överallt för att det har fått gått ändamål.
Du ser ut som en marknadsnörd, det kliar väl lite?
En del av mig älskar det, en del av mig hatar det.
Men det tippar ändå över till att jag älskar det.
För att det också har fått gått ändamål.
Men Staffesten, det är på håret ur ett marknadsföringssynpunkt.
Det funkar precis.
Precis, men det är helt fantastiskt.
Tänk att springa de här blodomloppet eller Staffesten.
Och var hälsosam, samtidigt som du bidrar till något riktigt bra.
- Och du kan dricka en ”The Bellman” efter.
- Det kan man med gott samvete hälla i sig efter.
Och sjunga den här, vilken var det nu?
”The Bellman”.
- Den klassiska…
- Vi klipper in den.
♪ Träd fram till nattens gud ♪
♪ Att solen slåg och hårdämpa ♪
Byt stjärnan på din skydd
Mot aftonråd man kämpar
Gör sjunga…
- Jag kan inte nämna en enda låt av Bellman.
- Det borde man kunna.
- Det kan inte jag heller.
- Finns på Spotify.
- Jo, det finns det.
- Gör du det?
- Jag bara chansar nu.
- Härligt.
- Den gamla rackaren.
- Men det var Bellmans stafetten.
- Ja.
- På stafesten. – Ja, det är bara att springa den och dricka Rebellman.
Skål!
Då ska vi dra igång det här avsnittet.
Först jag och Fredrik tänkte, hur fassen ska vi fylla ett helt poddavsnitt det här-
-när vi inte har någonting att prata om-
-till att vi nu känner att det här kan bli det roligaste och bästa avsnittet någonsin-
-för att vi inte kan någonting om det.
Men för att få hjälp med detta har vi tagit in en fantastisk gäst.
Jag tycker det är fantastiskt, vi har personliga relationer till Annie-
-utan att ha pratat med varandra.
Välkommen Annie, du ska få introducera dig själv.
-Välkommen hit till oss. -Tack, jättekul att vara med.
Då är frågan, förutom att du är den som spöade Fredrik på krukmåren-
-vem är du då egentligen?
Jag heter Annie och har nästan världens längsta efternamn, Sönderborg Vardenhund.
Det symboliserar väl kanske lite att både jag och min man är rätt viljestarka
så vi kunde inte komma överens om vilket vi skulle ha.
Jag bor i Malmö tillsammans med min familj.
Jag jobbar som psykolog inom företagshälsovården.
så jobbar mycket mot företag, eller jobbar bara egentligen mot företag.
Och sen så är jag ju löpare också, så att egentligen den största delen av min fritid
går ju åt till att, ja men såklart träffa familj och vänner, men annars är det löpning som gäller
i alla dess former. Jag är både min egen, jag är löpcoach också,
och precis också faktiskt börjat skriva lite på en bok just kring den mentala biten kopplad på löpning.
Kul!
Så det är väl jag, lite så kortadrag.
Alltså det är ju ljuvmusik, allt det här vi hör som Annie säger nu.
Jag känner redan nu att vi kommer få behärska oss för att hålla oss till den här tidsramen vi har satt från början.
Men Annie, en fråga vi måste ställa är varför blev det löpning?
Hur kom du in på det?
Egentligen har jag varit aktiv på olika sätt i hela mitt liv.
Jag har rivit sen tidig ålder och spelat fotboll.
Min främsta styrka som fotbollspelare var att jag var väldigt löpstark.
Så jag har alltid haft det relativt lätt för det.
Men sen så var det egentligen att jag började springa för att jag mådde bra av det.
Och gjorde det under flera års tid.
Och sen när jag träffade min man så började han dra med mig på lite olika lopp.
Så där.
Så det är väl på den vägen.
Och sen så var det egentligen först för ett år sedan som jag började träna mer strukturerat.
Innan dess hade jag nästintill aldrig kört en intervall.
- Det är roligt.
Jag och Fredrik har helt andra ingångsvinkel.
Jag är sjukt nyfiken på vad Sanne sa.
Minns du vad ditt första lopp var?
- Ja, det vet jag faktiskt.
Det var inte min man utan det var min pappa som drog med mig på Göteborgsvarvet.
- Jaha, okej vad roligt.
- Nu kommer jag inte ihåg exakt vilket år det var.
Året innan sprang pappa också och då stod jag syrande åt glas.
Jag undrade hur folk kunde utsätta sig för detta.
Men så var jag där nästa år själv.
Fredrik och jag har pratat mycket om varvet.
Det är en fantastisk känsla. Det är ett bra instegslopp.
Även om det är en halvmara är det ett bra instegslopp–
för att man får en fantastisk tjänstökning.
Men du har ju sen gått, även om jag och Fredrik har mött dig
på både bana och asfalt, men du har någonstans också
fattat ett tycke för trail.
Ja, men precis. Det är egentligen rätt så mycket slump.
För att jag startade som sagt förra året med att göra
fysiologiska testningar för att se vad min status träningsmässigt var och vad jag hade för
laktat och VO max och sådär. Jag ville då göra en satsning på runt 10 km till Halmora på asfalt.
Jag började där och hade ett träningsschema under våren som var helt fokuserat på
på de här distanserna.
Men sen så vet vi alla vad som hände där.
Corona kom.
Så att alla de loppen som jag hade anmält mig till
blev inställda.
Och på den banan var det ju sen att
då så fanns det ju någon enstaka trail-lopp som gick.
Och som jag då sprang.
Alltså egentligen
För att jag ville testa något annat och det var det som fanns att göra.
- Vad var det för trailhop som du sprang då?
- Egentligen det absolut första var hösten innan.
Då hade jag sprungit skulle challenge.
Så det var min absolut första.
Efter det så sprang jag trail genom Skåne.
Jag sprang Bjerre Trail också.
Och sen så sprang jag ett annat också som går ut i Genap.
Nu kommer jag faktiskt inte ihåg exakt vad det heter.
Men där sprang jag ju fel.
Jag kom i mål fast på banan om, vänd riktning.
Det kan också hända.
Orienteringsträvling, du anmälde typ av misstag.
Det var de fyra loppen jag hade startat innan jag gjorde kvalificeringen till Golden Trail.
Det var något du gillade med Trail, du sprang fyra stycken innan dess.
Vad är kysningen för sådana asfalt- och bannötare som mig och Fredrik?
Vad ser du som kysningen med trail?
Egentligen… Det är väldigt vackert så klart.
Men mest är det nog utmaningen och att det är väldigt varierande.
Du vet aldrig riktigt vad som väntar.
Man ligger ju också ofta lite på gränsen–
–i alla fall på de trailbanor som är lite svårare.
att du behöver ha det här superfokuset hela tiden för att inte trilla och att du inte ska komma i mål överhuvudtaget.
Så jag gillar den variationen av utmaningen med uppförs, kunna höja hastigheten när det blir lite planare,
kunna springa extremt snabbt nerför.
Jag triggar nog väldigt mycket av att man ligger på gränsen hela tiden och att det krävs jättemycket fokus.
- Det är verkligen, om man jämför med att springa på bana 10 000 meter eller 5 000 meter,
så är det inte mycket mer man tänker på än att ”Oj, det här är superjobbigt”.
Men att parera för en sten eller hoppa över en ståk eller helt plötsligt börja klättra
och sen ska du ner för det är ju såklart det blir en helt annan
aktivering av tankar och hur man ska agera i varje situation.
- Ja, alltså det är ju helt, alltså mentalt, två olika utmaningar.
Det kan ju vara minst lika utmanande att springa platt,
alltså just för att hantera de tankarna som dyker upp då.
Medan när du är ute i trailen så får du ju lättare fokusskifte
för att du behöver hålla koll på var du sätter dina fötter och så.
Ja, just det.
Fan, jag tycker det är så jävla läskigt att springa.
Eller, jag tycker det är både häftigt att springa nerför,
men jag tycker också att när man ser de som kan springa nerför,
alltså det är ju ett mästerverk, för man undrar hur fan kan man springa så fort?
Men alltså, vad tänker man på?
Jag blir ju bara rädd att jag ska stuka någonting när jag springer nerför,
men hur går tankarna just när man är trött?
Har sprungit en stund i trail?
Jo men det kan ju gå illa.
Det kan det om vi tar till Golden Trail och så.
Där var det extremt brant nerför.
Det var ett trappsteg som var en halv meter hög.
Där sprang du flera hundra meter på dem ner som du trillar där.
Så det är klart att den tanken slår.
Men det är ju också där som jag var inne på.
Jag gillar ju att ligga lite där på gränsen.
(skratt)
- Fint!
Annie, nu måste du berätta också så här.
Från dess att du började utmana dig själv på trail-lopp.
Och så får du berätta för de flesta som inte vet, som är asfaltslöpare.
Vad är Golden Trail Championship?
- Golden Trail är ju vanligtvis en serie som Salomon sponsrar
som går från tidig sommar, ofta från våren och in på hösten.
Där man har med flera av de största och svåraste trail-loppen runt om i världen.
Det är både här i Europa och i USA.
Det här året kvalificerar man genom att göra de loppen och topp 10-
-för att göra finalen i oktober och november.
Det här året gick ju inte att ha de här loppen under året.
Så då bestämde man sig istället för att anordna Golden Trail Championship
som blev en fyra-dagarsetapp på SÅ-årerna.
Och där man då, kanske inte riktigt exakt, men generellt så släppte man två platser per land
Man gav två kvalificeringsplatser per land.
Två till kvinnor och två till män.
Då fanns det två här i Sverige.
Ett av dem var ett segment uppe på Kullaberg.
Som man då fick springa på valfri tid fram till den 1 oktober.
Så det är den som sprang snabbast där.
och rätt bana, vilket var en av de svåraste utmaningarna nästan.
Fick då åka till finalen.
Kul.
Jag såg ju det på nätet att de lade ut den här och det var under sommaren.
Så där väcktes ju en tankedröm om att kunna kvalificera dit.
Sen var det också så att det var väldigt duktiga trail-arpar som sprang bland annat i danska landslaget.
Jag visste inte hur långt det skulle räcka, men det gjorde det ju.
Kände du redan tidigt innan att du var underdog i det här tanken?
Eller kände du ”det här tar jag”?
Jag visste ändå på något sätt att jag är så pass bra så att jag absolut skulle ha en möjlighet.
Men jag var ju helt klart underdog för att erfarenhetsmässigt så låg jag ju extremt illa.
Jag hade gjort det här i inte ens gång ett års tid vid det tillfället medan de andra hade hållit på
Alltså sen långt, lång tid tillbaks.
Så att jag var ju underdog, men jag trodde absolut att det fanns en
en god chans för mig.
Men hur funkar det?
Var det fick man möjlighet att testa flera gånger eller man hade förbrukat sin chans när man hade kört segmentet en gång?
Eller hur?
Nej, jag nämner man fick springa där så egentligen hur många gånger som man ville.
Men det var ju då väldigt svårt faktiskt för att i och med att GPSen laggar lite
och när du springer trail så kan du ha tre olika stigar att välja på.
Jag skämtar inte men min man var där uppe nog fem gånger för att få rätt på själva segmentet.
Alltså bara att springa rätt.
Och till sist så hade vi sprungit det så många gånger som jag kunde ju barnet nästan utan till.
Så jag var ju där flera gånger. Jag tror det var faktiskt tre gånger som jag satsade.
Första gången trillade jag och slog mig rätt ordentligt. Så då fick vi avbryta.
Och andra gången så sprang vi fel så pass ordentligt så jag också fick avbryta.
Och sen så tredje gången då som jag satsade, ja men då höll det.
- Vilken jävla fighter. Vad är din drivkraft i det där att bara ge dig på dig igen?
Ja, men alltså så…
Jag drivs ju väldigt mycket av att klara av en utmaning.
Att känna att jag utvecklas och att jag…
Som att jag har tagit mig för nånting.
Så är jag ju extremt målmedveten.
Sen är det ju klart att alla de här gångerna vi åkte hem därifrån
och det inte hade funkat…
Just där och då i bilen hem ville man bara checka ut.
Sen går det inte så lång tid.
Sen börjar man ”hur ska vi hitta rätt bana nu nästa gång?”
Jag tror det är just den biten av min personlighet.
När jag sätter mig för någonting så är det all in.
Så.
- Men är din man av samma karaktär?
att han också kör stenhårt. Sprang han med dig hela runden?
Eller hur gjorde ni det?
–Nej, det gjorde vi faktiskt här.
Det gäller ju ändå då, för han sprang ju före mig för att hjälpa med GPS-
eller själva segmentet.
Så vi gjorde så att han gjorde det.
Och sen så på de riktigt svåra partierna där man vänder upp och kommer tillbaka
på samma ställe, då körde jag bara dem.
Då hämtade han i kapp lite så att han verkligen var så fräsch
så att han kunde springa och dra själv.
Han satt och såg fiken.
”Tog kaffet.”
”Kommer hon snart?”
”Vilken vekling”
Det är det du försöker säga, Fredrik.
Nej, det är inte riktigt.
Men Annie, när fick du reda på att du hade klarat det?
Det fick jag reda på…
Det sista dagen var den första oktober.
Det var kanske en eller två dagar efter det som en från…
Det blev kullamannen.
Det var de som stod för segmentet, ringde och meddelade att
det var jag som hade fått den här golden ticket.
Det var helt underbart faktiskt.
Det var häftigt.
Fick du en stor guldbiljett?
Jag har sett en bild på Instagram.
Jag fick den, men jag fick printa ut den själv.
Jaha!
Det var därför den blev så stor.
Jag var 12 års då.
Fasen var cool.
Sen fick du åka. När genomförde du Golden Championship?
Det var väldigt snart efter. Den gick från den 29 oktober
och sen gick den i fyra dagar framåt.
Så jag hann inte heller… Det fanns inte något så att börja träna inför det.
Det var egentligen bara mer en formtoppning som man skulle göra fastän jag…
Du körde kullamannenbanan en gång till.
Ja, precis. Nu är jag fit for fight.
Fyra dagar. Det låter vidrigt.
Var det så med prolog och allt?
Jag har kollat lite snabbt. Det ser ut som ett formulettlopp.
Att man sidar på lördagen och kör på söndagen.
Jo, men så var det att den 28e var den pröloge som man då sprang.
Egentligen bara för vilken grupp man skulle komma i och hur man ska stå precis i starten.
De som var bäst såklart fick stå längst fram.
Så den körde jag och där är det lite för argt för att ett av segmenten som fanns på den här banan
missade jag och sprang lite fel på.
Om jag inte hade missat den så hade jag faktiskt vunnit ett av segmenten där och fått några tusen i vinst.
Men så är det.
Det var som en genaväg.
Ja, men ungefär. Nu sprang jag i fel håll.
Det är ju lite genväg.
Ungefär samma sak för er.
Sen var det på den här fyra dagarsetappen.
Den låg ungefär mellan två till tre mil per dag med lite olika höjdmetrar.
- Jag läste någon summering på alla de här fyra dagarna att det var typ femtusen höjdmeter.
Ja, precis.
Jag tror att Döden Son, kullamannen, har 800 eller 900.
Jo.
Då inser man att det är ganska mycket klättring
som man ska avverka på de här dagarna.
Ja, och jag har aldrig varit i närheten av det tidigare.
Så det var ju såklart svårt att veta hur man ska lägga upp det
för jag har aldrig ens en gång sprungit mer än ett ettdagarslopp tidigare.
Så det är svårt att veta hur kroppen reagerar
Så att man får ju…
Jag lade ändå upp det lite så att man kan inte ge allt på varje lopp.
För jag ville hellre hålla och klara av alla fyra etapperna.
Och slutföra det, än att köra sig själv i botten på en som inte kunde det.
Men ja, det var ju extremt påfrestande.
Man fick ju såklart träningsverk rätt så snabbt.
Men det värsta var nästan inför dag fyra.
Där var kroppen så slitna. Jag hade ett extremt illamående.
Det var svårt att gå upp på morgonen.
Det kändes som att det skulle komma upp bara jag rörde mig.
Men sen är det ändå helt fascinerande.
När man sen står på startlinjen och sätter igång-
-är det som att kroppen bara kopplar på igen.
ska vi bara göra den här sista och hälsa.
- Pumpa adrenalinet.
- Ja, precis.
- Får man lite energi.
- Så jävla coolt, hur kroppen ändå bara ställer upp.
- I got this.
- Exakt.
- Men hur farsen du måste ha bränt miljoners av kalorier,
hur fyller man på?
Du måste ha ätit oavbrutet efterloppet.
- Ja, men så man fick försöka fylla på.
Det blev chips, bröd, ris, lite pasta och havregrynsgröt.
Man kom tillbaka från loppet och sen åt man, sen vilar man lite och sen åt man.
Sen gick man och la sig och sen var det all over again i fyra dagar.
Som en solsemester brukar det vara.
Hur var det sen att gå i mål på sista etappen?
Det var helt fantastiskt.
Mitt främsta mål var att kunna genomföra de här fyra etapperna.
Att gå i mål där.
Min man och min dotter var på plats.
Det är en oslagbar känsla att känna att man ändå har klarat av en så stor utmaning som man aldrig har utsatt sig för innan.
Jag är helt underbart och också så inspirerande.
Jag förlorade väldigt mycket tid på de tekniska bitarna, det märkte jag ju.
Jag är inte så tränad som de andra är på att springa i den här terrängen.
Det blev också väldigt inspirerande och taggande.
Man tog med sig väldigt mycket lärdomar och erfarenheter därifrån.
För att kunna ta med sig och utvecklas vidare.
Så ja, det var en resa.
- Häftigt.
Hur ser planen och tanken ut nu då?
Nu när du har fått så mycket inspiration och varit med om
och sett så många duktiga trailöpare.
Blickar du framåt mot nya utmaningar?
Ja, och sen är det lite svårt just nu för man är i lite väntläge.
Jag har ju vissa, jag vill ju på Golden Trail-serien,
själva serien med alla de här fantastiska loppen som Segama och Marathon du Mont Blanc.
Men sen finns det också jättemånga svenska lopp. Jag har faktiskt aldrig sprungit kullamannen.
Det riktiga.
Sånt ser man fram emot att få göra.
Nu försöker jag bara att underhålla träningen.
Så att man är redo när det väl är dags.
Så.
När jag tänker på att Annie ska spela kullermannen
så kommer jag bara höra någon som skriker ”Håll höger”
rakt ifrån.
Det är jag. Det är du och det är Annie.
Ni kommer i full fart.
-och hålla höger när ni springer om.
Men Annie, jag tycker det är helt otroligt inspirerande att titta på.
Det känns nästan som sån där…
Mina tankar går till Rocky.
Man har gått från 0 till 100 på så kort tid.
Har du själv reflekterat och funderat över vad det som har varit nycklarna är-
-att det har gått så bra för dig?
Förutom att du verkar vara väldigt viljestark och målinriktad-
Vad är dina egna tankar om det?
Det finns jättemånga faktorer där.
En av dem är att jag har varit aktiv sedan barn.
Jag har alltid haft en aktiv livsstil.
Jag har sprungit under många års tid mer för hälsan.
Vilket gjort att jag aldrig har slitet ut.
Jag har aldrig haft någon skada.
Det tror jag handlar väldigt mycket om att jag haft en aktiv livsstil men jag kanske inte har tidigt utsatt mig för de här extrema påfrestningarna.
Det är en nyckelfaktor till att jag nu har kunnat bara öka på lite och få rätt bra respons snabbt.
Sen är det ju ändå mycket kring det mentala och att jag går inför det.
Det är ju lite så att när jag ska springa de här loppen och så, så jag kanske inte erfarenhetsmässigt har tekniken med mig.
Men fredagsmus här hemma hos oss har ju varit lite att sitta och kolla videos på alla de här världskärnorna.
Så studerar jag dem, hur de springer.
Sen försöker jag när jag springer själv att anamma det och visualisera mig själv springa som de gör.
Det är kanske inte alla som går så helhjärtat inför det.
Att man till varje pris…
(skratt)
Nu ska vi se talang. Nej, vi ska se på ultratryl du Montblanc här.
Första etappen.
Du har det.
Du är bland vänner, Annie.
Det är bra.
Men sen så är det ju faktiskt,
det är faktiskt till stor del den mentala biten.
Jag jobbar ju väldigt aktivt på att hela tiden
försöka få ut så maximalt av den kapaciteten jag har.
Jag kommer ju osökt in och tänka på att du är utbildad psykolog.
Har du dratt lärdom av din utbildning på något sätt i detta?
Eller har det ingenting med löpning och trail att göra i din utbildning?
Att du kan använda någonting från det?
Jo, jag använder jättemycket.
Alla, eller inte alla, men mestadels av de strategierna
som jag hjälper andra personer med som vill göra en förändring i sina liv.
De går ju många att applicera även på löpningen.
Så jag använder jättemycket av det på mig själv.
För att kunna göra så bra som möjligt.
Det var väl den strategin du använde när du knäckte Fredrik?
Jag vill inte älta det.
Jag bara så här…
Peta mig på axeln.
”Kolla här, så pigg jag är jämfört med dig.”
Det var inte bara för Peter Tillfred.
Jag har en annan fråga.
Som en parentes tycker jag att du gjorde sub-tre nu på krutmål.
Det kan inte ha varit jättelångt efter att du var iväg.
Det var en månad då.
Ja, men det var det.
Hon får omtoppa med flera dagars kväll.
Nej, men det var ju så att en av dem som var med och arrangerade hörde av sig.
Alltså vi känner ju varannans att han hörde av sig innan.
Och då, alltså innan jag åkte ner där till Golden Trails, jag bara ”ja, ja men det är väl klart, jag kan inte så”.
Så att, ja och sen så när jag kom hem och så, då började jag lite så ”aaah”.
Så det var ändå rätt så sent som jag bestämde mig för jag kände mig inte helt hundra.
Det kan jag inte säga att jag gjorde så, men sen samma dag som jag startade kändes det bra.
Men det var tveksamt rätt så långt fram där faktiskt.
- Jag tror du hade någon som drog i början.
- Jo, men verkligen.
- Nu försöker han, men vi vet sanningen allihopa.
- Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att springa ihop igen för det var ju skitkul.
Det var jättekul.
Även om jag misslyckades och du lyckades.
Du kan lyckas båda två nästa gång.
Jo, men absolut.
Fredrik, du peppade jättebra i början.
Tack.
Det var det som gjorde det.
Nu blåser det upp hans ego.
Vi måste få ner honom på jord nu.
Men Annie, då är det lite avslutande frågor.
Just även här med tanke på att du jobbar som psykolog.
Vad är skillnaden mellan att klara
Lyckosam på ett maraton eller springa på landsväg kontra att springa trail?
Finns det några skillnader i tankegångarna där?
När du springer behöver du förbereda dig mentalt.
Utifrån mig så vet jag relativt bra hur jag reagerar vid de olika distanserna.
Jag vet var mina bryttankar kommer.
Jag känner det ofta jobbigt utifrån om det är tio kilometer eller en halvmar.
Där tycker jag det är lättare att förese var man själv kommer att vara och vara mentalt förberedd på att hantera det.
I trailen är det så mycket variation så det är svårt att veta.
Där försöker jag istället fokusera just på att det är variation.
Så när du har en uppförsbacke så försöker jag ge allt jag har där.
Och fokusera på att nu gör jag allt utifrån att jag använder de här musklerna uppförs.
Sen så nerför, då kommer jag kanske behöva använda annan muskulatur.
Så att där är det ju mer att jag försöker att optimera min prestation i varje moment.
Men det är svårare, för man vet inte hur mycket svårare terräng det kommer att bli framöver.
- Det känns som att du taggas av ovissheten. Är det äventyret som du tycker är spännande och tillfredsställande i detta med Trail?
Eller var kommer den här känslan ifrån?
Jo, men det tror jag nog att det är själv att det är lite så vilt, lite skitigt och du vet inte riktigt vad som väntar.
Du är ute där och krigar liksom själv.
Jag gillar ju det. Jag känner mig levande då.
Jag gillar landsvägslöpning jättemycket också.
Men jag känner mig aningen mer levande när jag kör trail.
Det triggar mig.
Hur mycket fokuserar man på tid när man kör den här typen av tävling?
Det är ändå tävling.
Men som jag läste också att vissa stannar upp och bara njuter av naturen mitt i tävlingar.
Vilket på mig är lite konstigt.
Det händer inte.
Vad säger du?
Jag är inte där.
Åh, vad fint här var. Jag stannar här.
Hur tänker du i dem?
Du njuter såklart av naturen.
Många gånger är det svårt för att du behöver vara så fokuserad.
Det händer olika istället.
Men det är klart att när du springer…
Jag vet vissa sträckor på Golden Trail,
där du springer längs med kusten och det ändå är plant.
Då kan man ändå fånga, så jag tänker att det kan också vara skönt att lägga sitt fokus på någonting som är utanför en själv.
Se havet, naturen.
Men ja, det kanske finns vissa personer som kollar lite mer på naturen än vad jag gör.
Skulle jag vilja säga.
- Du känns lite mer prestationsinriktad än de jag läste om.
-Kanske. Aningen.
-Men Aningen, det har varit fantastiskt.
Ja, fan vilket känsla att vi hade kunnat sitta och prata så länge sedan.
Men om vi får ha en sista avslutande.
Till de som är lite sugna att prova på trailerterräng eller precis har testat.
Har du några tips? Dela med dig av vad man ska tänka på eller hur man ska börja.
Ja, men jag tänker att om man börjar med något som är för svårt så blir det inte roligt.
Man behöver lägga det på en nivå där man känner att det här är lite utanför min comfort zone.
Men det är ändå något som jag klarar av och kan hantera.
Så om man till exempel ska springa ett lopp så kanske man inte ska välja kullamannen som det första.
Är det det du har gjort Simon?
Ja.
Skönt, skönt.
Och sen så, jag tänker så att ibland när man är nybörjare så är man lite så rädd för att fråga andra med erfarenhet.
Man tänker att man kanske verkar lite dum och så.
Men jag kan lova att alla som är mer erfarna, eller jag brinner för att försöka hjälpa och inspirera dem som vill och vill testa någonting nytt.
Försök att hänga på någon som kan lite och som kan ge lite tips på teknik.
Visa bra slingor och så.
Hitta rätt nivå och våga fråga och ta hjälp av någon som kan det.
Jag tror också på det tipset du ger Arne, så tror jag att du kommer att inspirera jättemånga
som lyssnar på detta också att faktiskt våga sig på att testa.
trail och terränglöpning.
Så för det säger vi stort tack.
Tack själva.
Och sen som en parentes, om man skulle vilja
träna med dig så finns det möjlighet.
Du är ju löppcoach också i Run Academy.
Absolut, jag är löppcoach i Run Academy Lund.
Och där är det ju så att vi varierar.
Så vi har ju alltid någon här trailpass per termin.
Så det är jättekul.
Man får testa på både vanlig asfaltslöpning och trail.
Absolut.
Kul, då har ni ett sätt att träffa Annie.
Annars kan ni alltid hänga med på några kula springor och krutmorgons.
Då kan ni få stryka av henne också.
Garanterat.
Tack så jättemycket för att du har varit med oss.
Det här var fantastiskt kul.
Vi hoppas verkligen att få prata med dig igen.
Och även få stryka av dig i trailer under sommaren.
Det hade varit fantastiskt roligt.
Hoppas jag får se dig på någon trail.
Det kan vi nästan lova.
Tack så jättemycket, det var jättekul att vara med.
Tack så mycket, ha det gott!
Hej då!
Då har det blivit dags för partnersnacket.
Vi har haft möjligheten att testa Biltemas löparkollektion nu.
Jag är faktiskt riktigt imponerad över både kvaliteten och bredden de har.
Jag ska ärligt talat säga att jag aldrig trodde att jag skulle ha löparkläder från Biltema.
Av två anledningar.
Det ena är att jag aldrig trodde att Biltema skulle göra löparkläder.
Nej, faktiskt inte.
Det andra som slår mig är att om du är nybörjare, Fredrik vet du vad det kostar att skaffa ett helt vårsätt med löparkladder från Biltema?
Jag gissar att det inte är jättemånga kronor, men jag har inte riktigt koll.
535 spänn!
Jäklar! Vad får du då?
Du tyckte det var roligt att kolla på vad det är med det här kittet.
Mössa, långarmad funktionströja med halfzip.
Halfzip är ju ett litet snajligt snack som vi löper på.
Det är ju när man har den här dragkedjan men den går inte hela vägen ner.
Utan bara ner till bröstet.
Bra förklart.
Löpartights, löparhandskar.
Älskar att de har löparhandskar.
Och löparteejkört.
För nybörjaren är detta det lysande sättet att våga ta steget in i att faktiskt äga löparkläder utan att det kostar en förmögenhet.
För det är ju inte alla som springer runt i löparkläder.
Ibland ser det lite jobbigt ut med jeans.
Jag såg en löpare idag på lunchen som hade det förbjudna shorts over tights.
Tänkte jag att de skulle behöva gå till biltäva.
Här är någon här i närheten som springer med shorts over tights.
Vi såg honom, det var någon dag sedan också.
Så han finns här och han syns när han kommer.
Men det är helt okej.
Det är inte bara det att vi gör narr av dem här.
Men det är ju ingen kostnadsfråga nu.
Kan vi ju lugnt med det?
Det kan vi absolut säga.
Det som du och jag har pratat om litegrann är att
det är det perfekta sättet för folk som inte har
framförallt så här löpahandskåt och löpamössa.
Sånt här är ju fantastiskt schysst sätt.
Så man slipper ha de här tjocka tumvantarna på sig när man springer.
Det ser lite roligt ut.
Jag sprang faktiskt med dubbla, med rätt så tunna, Biltemas löparhandskor.
I -10 grader.
Två par.
Då funkar det hur bra som helst.
Precis.
Egentligen för nybörjare är det ett perfekt sätt att ta det steget över.
Men även om vi ändå för ”runkers” själva, som lite erfarna löpare,
kanske redan har en löpargarderob.
så har jag tänkt att det är ett fantastiskt sätt att fylla på basgarderoben också.
Alltså när det är så här kallt.
- Man slipper tvätta.
- Man slipper tvätta, ja.
Alltså lite grann också att…
Alltså när vi lägger 3200 kronor på ett par löparskorp på Alphafly,
då har man kanske inte alltid jättemycket över till resten av jorden.
- Då har man dåligt samvete.
- Då har man dåligt samvete för sin partner, för sina barn.
- Där bara kontot är sprängt.
”Varför blev det inga presenter när jag fyllde år?”
”Pappa köpte på Alphafly.”
Men det är faktiskt en fantastisk möjlighet att fylla på basgarderoben-
-med de gräner som Biltema erbjuder.
Då kommer mitt inslag den här gången, Fredrik.
Spännande.
Ja, det är spännande.
Det är lite så här på temat ”Biltemas löparkläder” eller vadå?
Kör vi det.
Bra.
Okej Fredrik, jag dorerar nu här.
Jag har satt Biltemas 5-grejer som är löparmössan, löparhandskarna, löpart-t-shirten, långarmad funktionströja, havesip och löpartightset mot någonting annat.
Så ska du få känna vad du väljer.
Vi kan redan få en känsla av att du mest troligt kommer att välja Biltema-grejerna.
Men jag vill ändå sätta det i perspektiv.
Jag får inte göra något annat.
Nej, du får inte göra något annat.
Okej Fredrik, är du redo?
Ja.
135 löparmössor från Biltema är 49 kronor stycket.
Eller vi vänder på det, en livstidsförbrukning och mer av löparmössor eller en aktie i Tesla.
Är det en aktie i Tesla?
En aktie i Tesla kostar 6609 kronor med dagens kurs.
Eller kan du välja 135.
Du kan dela ut dem till dina vänner, kusiner och folk du inte känner.
Tesla är på väg ner så jag väljer löparmössorna.
Snyggt Fredrik!
En parentes bara så här, hade man däremot investerat i Tesla när de börsnoterades-
-så hade de hittills gått upp 25 000 procent.
Då kanske vi hade valt Tesla.
Bra investering.
I dagsläget vill vi välja 135 löparmössor.
Man har nått sin peak.
Precis.
Okej Fredrik, nummer två.
Ett par jäkligt schyssta löpahandskar från Biltema.
Eller en Gypsy Hill Bustler Double Ipa, som David Nilsson hade sagt.
Oj, men det blir ju svårt.
För den är ju riktigt bra.
Men nu är det ju rätt så kallt.
Så nu behöver man ju dubbla och kanske trippla lager.
Så jag väljer handskarna.
Snyggt.
Så liksom en halvtimme med en gypsy hill eller en hel säsong med varma händer.
There you go.
Ganska mycket mer bestående.
Ganska mycket mer bestående.
Bra Fredrik.
Nummer tre.
Ett par löpartights för otroliga 159 spänn eller en lunfpourish.
Lunfpourish.
Nej men, o!
Man får ju aldrig för många löpartights.
Exakt!
Man kan ju ha hur många som helst.
En lunch.
Och på RIF.
Vi kan garantera att RIF kommer aldrig sponsra oss.
Jag tror inte det.
Jag tror inte de ser det fördelaktigt att vi omnämner dem 10 gånger på avsnitt.
Men det är faktiskt helt otroligt.
Och det håller jag med om.
Vi har…
Alltså ja, folk, vissa som följer mig och oss på Instagram har ju sett min källare.
Där jag har suttit och cyklat lite grann så här.
Där hänger ju alltid kläder liksom.
Och det är fan gött att ha de här extra parten med löpartights.
Då slipper de lukta kiss för att man inte hunnit tvätta dem.
Och okej, nu bara sa jag det men det är…
Okej, vi går vidare tänker jag.
Vi går vidare.
Nummer fyra, Fredrik.
Okej, okej.
Alright.
Okej, det blev lite konstigt. Det stämmer inte.
Det är jättenördligt.
Jag är med igen.
Ett par nya löpartights väljer vi.
Nummer fyra.
Hur många har vi?
Vi har fem.
Långärmad funktionströja.
En Hafsip för 189 spänn eller en Bio och popcorn?
Den här Hafsip-tryjan är helt fantastisk.
Det är nästan så att du har vantar på dig också när du tar på den och fäller in tummen i armen.
Den är lång, skön och sitter hur bra som helst.
Jag behöver fler sådana.
Bio kan jag streama något gratis på nätet.
Snyggt, du väljer bort den där Mark Wahlberg-actionfilmen.
Och en overpriced popcorn för en långarmad funktion.
Och vi konstaterar att det här är ett av de mest underskattade plaggen någonsin från avsnitt sen.
Den långarmade tunna tröjan, den tillsammans med kilten.
Löparkilten.
Jag älskar när man kan fälla in tummen i armen.
Jag tycker det är skitcoolt.
Jag tycker det är så himla skönt.
Den håller verkligen trygen på plats.
Eller armen på plats.
Jag gillar det.
Gör inte ju bara det så är det lite coolt.
Det är sånt som gör det.
Okej, den sista Fredrik.
Var det inte fem?
Jo men vi har tagit fyra nu tror jag.
Jag tror jag.
Jag kan få missat någon.
Jag blev så ställd här när jag själv sa konstiga saker om tajtserna.
Okej, så här.
En löpart-t-shirt får 79 spänn.
Eller det vanliga på Pugnes i stan.
Det vanliga?
Det är svårt att hitta något för 79 kronor.
Det är en Blue Moon öl.
Vi måste gå på det som är bestående också.
Här får du liksom…
Ett plagg är alltid bra att ha.
T-shirtar, vem behöver inte t-shirtar?
Precis, och jag tänker så här att det här är lite grann en kuggfråga.
Först köper man t-shirten, sen går man ner och så tar man det vanliga ändå.
Man har ju råd med det, för det är så pass billigt.
Precis, exakt! För det är prisvärt.
Alldeles snyggt Fredrik. Nu har vi konstaterat att fem av fem väljer vi biltema före någonting annat.
Oväntat va?
Oväntat, och på riktigt, jäkligt schyssta vapenkrädar vi har fått testa.
Vi kommer visa upp lite av dem här på Instagram och prata mer om det.
Avslutning framåt.
Det kommer vi.
Tack, Biltema!
Det har ju varit superroligt att prata om lite trail i intervjun med Annie.
Tycker jag.
Och inför det så googlar jag fram vad det är trail.
För att få lite inspiration.
Jag vet ju vad trail är.
Men jag ville ha lite, liksom här.
Vad är det folk tycker och känner om trail?
Vi fick upp mycket det här med livsglädjen,
ta bort stressen, komma ut i naturen.
Men också det här med skador.
Om man trillar nedför ett stup, då skadar man sig.
Men annars är det väldigt fördelaktigt att springa på varierat underlag.
Då börjar jag tänka på hur jag själv springer,
eller hur vi springer.
Vi letar ju upp asfalt hela tiden.
Och nöter och banar.
Kan det finnas någon liten koppling Simon?
Jag vet inte, vad säger du?
Var sprang du då Fredrik?
På löpandet.
Vet du var jag sprang?
Äppel i Olingarna.
Så jävla dåligt alltså.
Jag tror kanske det kan vara så att några av våra skador som vi har dragit på oss
kan bero på att vi nöter samma sak hela tiden.
Det tror jag också.
Du har problemet?
Nej.
Mest troligt av att du har sprungit så jävla mycket på asfalt.
Jag spang sönder min fot på asfalt.
Jag läste en annan stressfaktor i foten.
Den heter ju också marffraktur.
Tidigare fick ju soldater därför att man marscherade på samma sätt under väldigt lång tid.
Det är ju en upprepad, samma typ av belastning och långtid.
Det är ju faktiskt så, trail och terräng är ju ändå skonsamt.
Så länge man inte vrickar fötter eller trillar nedför stup,
och det är ganska extremt med det,
så är det ju väldigt bra för rörligheten av fötterna också,
få lite variation av mjukt underlag och så där.
Så det borde vi ju faktiskt göra någonting åt.
Du bygger ju även styrka.
när du springer kuperat.
Du blir starkare i olika muskelgrupper i benen.
Som också kan förebygga skador på många sätt.
Du får ju variera steglängden också när du springer i skog.
Det kan inte ha passat lika mycket.
Där är det nog rätt många saker som kan vara bra för oss
att kanske få in lite mer naturligt.
Jag har ju Brysesskog här borta.
Ja, jag vet. Vi har så jäkla mycket fin natur här i närheten.
Men en sak jag har tänkt på,
det är så här, vad tror du Bellman hade tänkt om
vad är skillnaden mellan trailer och terräng?
Någon som sitter med sin lita eller vad han än spelar på, harpa.
Det är en jättebra fråga, Simon.
Jag ska fundera på den.
Kan vi återkomma till det lite längre fram i samtalet här.
Det här är roligt, för nu, eftersom du och jag,
Det är du och jag som har podden och vi får göra vad vi vill här.
Utan att googla då så tror jag killgissarna är att terränglöpning
det hör väl också ihop med närliggande till cross country.
Alltså du springer på gräs, du har lite upp och ner och lite sånt.
Trail är väl lite mer sådär, inte offroad men sådär i bergen.
Äventyrligt.
Teränglopp är mer så här, vi snittslar en bana i en skog.
Ja men så tänker jag också.
Och så kan ingen motbevisa oss för vi bara sitter här och snackar.
Och ska du med på Trail-äventyr?
Ja men det låter så jävla mycket mer införsäljande.
Ska vi springa terrängpass?
Nej.
Vill du med på Trail-äventyr som förändrar ditt liv?
Ja.
Vad har du för sovsäck med dig?
Ja precis.
Och nödpistol, vad heter det? Nödraketspistol?
Pistol!
Det är den man har vid anken.
Den brukar man ha med på vana också
om det är någon jävel som försöker tränga ut den.
Kullamannen, dödens son.
Dödens son är den här nödpistolen man har.
Det är roligt, nu glädjer du in på det genom att skämt.
Vad är dina erfarenheter av thrillerterräng, Fredrik?
Jag har ju sprungit Helsingborgs terränglopp.
Bröd och osteloppet på törnaren.
Det känns inte riktigt trail.
Nej, det är mer terräng.
Men Kullamannen är ju trail.
Det får man säga.
Det är alla element som bör vara med i ett trail-lopp.
Du klättrar lite, det är mycket utfår och det är stenigt.
Väldigt tuff terräng.
som inte har koll på kullamannen.
Alltså det är…
Eller jag tror såhär,
de som är insatta i traderträningvärlden,
alla vet, tror jag,
de får uppfattat att alla vet vad kullamannen är.
Av de som inte är det,
så, alltså jag skulle vilja säga att,
ja men det är ett av de vackraste loppen
och mest jobbiga loppen som jag har sprungit.
Det är ju ner på kullahalvön i Skåne.
Det ligger ut vid en klippa,
det är ett naturreservat.
De som driver det per och gänget är ”crazy motherfuckers” som tycker att
här ska vi ge folk en upplevelse utöver det vanliga.
Det får man.
Får man det?
Men Fredrik, det roliga var att vi la ut på vår Instagram.
Jag hittade en film som du spelade in.
Det här var första gången som du och jag, det var direkt efter du och jag hade lärt känna varandra.
Jag tror att det var den första tävlingen som du och jag åkte iväg tillsammans på.
Så kan det vara.
Jag tror faktiskt att det var det.
Om det inte var 3000 meter i Lund före.
Men det låter vi osäkra.
Nej, det låter jag också osäkra.
Jag tror att det här var de första tävlingen vi åkte iväg på.
Jag hade sprungit tidigare den korta varianten.
Den korta som var 10-12 och känns som en halv mara.
Men du hoppade direkt på 20-21 kilometer.
Som känns typ som ett maraton.
Men den kallas Dödenzon va?
Ja, precis.
Sen finns det svarta banan, blåa banan och röda banan.
Jag tror att just Kullamannas, det har tidigare funnits den första två gångerna jag sprang,
det var en 12 km slinga.
Då fanns det även en 6a, som jag tror är den blåa.
Den svarta är den 12an.
12an känns som en halmara i verk.
Det är lite som en pist.
Blåpist, rödpist, svartpist, off-pist.
Sen finns det ”fucked up”pist också.
Det är den 100 mil, sa de ju också.
Alltså 160 kilometer.
Där du först springer 100 kilometer.
Lite flackare.
- Vad är det? Självdaviken? Var fan springer man?
Ingen hav någonstans?
- Ja typ, precis.
Ingen hav, så springer man flakt och flakt.
Men hyggligt flakt.
Lite grann på asfalt och lite grann i en skog.
Sen avslut med tre jävla varv på det här berget.
Det är skit.
- Det är brutalt.
Vi har några bekanta som har sprungit och gått.
- Det krävs det lite extra.
- Kommer du någonsin göra det Fredrik?
- Nej, det kommer jag inte göra.
- Nej, det kommer du inte göra.
Men vad hade du för förväntningar
första gången du skulle springa i den här rövgivaren?
- Oj, nej men alltså…
Jag hade ju ingen aning om vad jag gav mig in på.
Jag hade ju verkligen inte koll på hur loppet skulle bli.
Jag fick ju kramp, jag brukar ju få kramp.
Jag fick kramp här också.
Jag har sprungit tio kilometer, och började få kramp.
Det var en dansk, jag stod vid ett träd och försökte stretcha ut min bad.
Och skrek lite i smärta.
Då sprang jag förbi en dansk, och så sprang han tio meter fram.
”Oh shit, den där killen behöver nu hjälp.”
Så han stannade faktiskt och traskade bort till mig.
Så jag hade han lite saltlösning som han hällde i mig.
Som var magi.
Så jag släppte efter ett tag tramporna.
Men det var extremt tufft.
Jag tror att det blev ganska tufft mentalt också.
För jag visste inte hur långt jag hade kvar.
Och det går inte att kolla GPS och tid.
Du är liksom ute i ingenstans på en berg.
och har ingen aning om vad du har framför dig heller riktigt.
Så kom vi ner vid Nimes där också, ut vid havet och alla klippor och stenar.
- Fan alltså. – Tänkte jag shit, hur länge ska vi springa här nere?
Alltså den backen efter där när du ska klättra upp för den brant, den är ju helt…
Alltså du kryper ju upp. – Ja, absolut.
Det är väldigt varierat lopp med både löpning, klättring och gång.
- Det finns en bild där du sitter på en kungatron efter och ser väldigt nöjd ut.
- Jag hade fått medaljen. Jag klarade det ju.
Jag var supernöjd.
- Det är nog ett av de få loppen där man har skojat lite innan.
”När man kommer hem med en medalj från ett lopp, vann du loppet?”
”Nej, jag gick i mål.”
Vadå får du ett medalj för att du går i mål på ett lopp?
Så där, för han var tramsigt.
Men kullarmannen är ju ett sånt tycker jag.
Man skiter nästan i vad man har för sluttid.
För det känns som en prestation när man har kommit i mål på loppet runt om i tiden.
Och det är ju verkligen den gemenskapen man känner när man är där också.
Det är en väldigt speciell tävling på många sätt.
Man håller ihop och hjälper varandra.
Den här dansken är ju ett bevis på det också.
som bara ”Nämen det är klart han stannar och hjälper mig”
”Det kan inte hända på 10 000 meter på banan”
- Nej, då bryter man bara.
- Så det är en annan gemenskap i de här grupperna.
- Jag undrar faktiskt om det är nog…
Det är lite en upplevelse jag har i trail överlag.
Alltså sådär att…
- Välkommen till familjen.
- Ja men lite så, ja trailfamiljen.
Det roliga var när man började nämna med kramp och sådär vet jag att det är…
Det är en kille som springer i Göta också, Jonas Persson, som jag blev lite lycklig av.
Han skrev på en av våra livesändningar för två-tre veckor sedan att Jonas har varit jätteduktig löpare.
Han var bland de första som var med i Kullamannas svängen men har haft en liten dipp nu under några år och inte sprungit.
Han skrev ”Fan vad roligt, hittat det här podden nu och känner inspiration och börjar att springa igen.”
Sen såg jag nu att han faktiskt har börjat komma på Göta-passen och börjat träna med dem också.
Han berättade en gång i tiden en story för mig.
Han sprang, jag tror det var 66, eller 66 km på den tiden.
De 66 km känns ju som 100.
Han fick kramp tidigt in.
Han fick kramp i båda vardnaderna och baksidorna.
Han bara stod och tryckte mot ett träd och skrek.
Med typ en halmara i tränkbara.
- Ja, men det är exakt så det var för mig.
Det är inte kul.
Och det som är grejen här också,
det är att du måste ta dig tillbaka.
Där är det liksom inga funktionärer
mitt ute på Kullaberg.
Det är en Highland Cattle
som du kan rida på vägen tillbaka.
Men där är inte mycket annat.
- Jag kommer ihåg…
Jag kommer ihåg…
Ursäkta, jag kommer ihåg…
Det var nog det år och tio jag sprang.
Det var första året jag också sprang 21-ande år.
Det var en jättebra tid.
Ja, men jag tror den var rätt okej.
För att vara en asfaltslöpare tror jag den var rätt schysst.
Det som slog mig vid startlinjen var att jag inte funderade så mycket över skoval.
Man tar väl de snabba skorna.
Jag tog ett par sådana här nerslitna New Balance 1400.
Det är en intervallsko i vanliga fall, men här var det nerslitna.
Jag vet att det var lite blött, fuktigt när vi kom dit.
Så stod vi vid startlinjen.
Och så kom jag, Kent Fransson i Göta.
Vi stod bredvid och han tittade ner på mina fötter vid startlinjen.
Sen skrattade han och sa ”Ska du springa i dem där?”
Jag bara ”Ja”.
Och då får man en magkänsla som bara ”Jag har fuckat upp rejält här. Det här var dumt”.
Men du visste det redan innan att det var dumt?
Ja, jag trodde det. Jag kände på mig redan innan vi åkte.
Lite för att sänka pressen på dig själv.
Så här att jag trodde, ja.
Men sen när han sa det kände jag lite att jag var skadad.
Det här är nog ganska dumt.
Det första jag fick höra när jag kom dit var att tre personer varje år bryter benet.
Det är inte det man vill höra när man kommer dit.
Man står på start lite nervös.
”Hur hörde du förra året, benpiporna de stod ut?”
”Ja okej, kul.”
Jag tänker som referens till första gången jag spelade en korpenmatch i fotboll.
Så hade man hört tal om de här benknäckar-gängen som inte kunde tacklas.
Så kom jag dit och så var det så här
”Fan, matchen är uppskjuten i en halvtimme, vad var det då?”
”Nej, det var en som bröt benet så ambulansen har varit här.”
Man var inte så jättenälla att gå in i första matchen.
Det är ungefär samma grej här.
De här benpiporna stod ut.
Det är ingen bild man vill ha på näthinnan när man tar väg.
Nej, fy fan alltså.
Det är kanske därför vi höll igen så mycket i nerförsbackarna.
Och det är jävligt, hur fan kan man springa så fort som orienterare och traileröppare gör?
Det är helt galet.
Alltså det är helt sjukt.
Vi fick en fråga här på uppsnacket av Daniels, min systers kille.
Han skrev ”Simon måste väl berätta om när han sprang Bollnäs Trail Race”.
Jag har nästan glömt bort det här faktiskt.
Men ett år när jag var uppehälsad på Sander,
då hade man ju kommit så långt i sin löparkarriär att man var tillräckligt smart att
”timer in” resorna med loppen.
Så då skulle det gå Bollnäs Trail Race.
De har ju lite berg där också, och kullar och sådär.
Så det var ungefär en mil.
Och det var inte riktigt så jobbigt som kullamannen.
Men det var väldigt kupé, det var upp för två berg.
Och sen ska man springa ner igen.
Så andra halvan gick ju nerför.
Så jag tycker ändå så här att för alla som inte har testat trainerterräng.
Jag tycker nästan uppför är det lätta.
Det är klart det är jobbigt som fan.
Men det är ju ändå så här att det är lite syra i låren.
Det är jävligt flåsigt.
Du går när du behöver gå och du joggar när du kan jogga.
Men som du var inne på Fredrik, nerför.
Alltså orienterarna bara flög förbi.
Då tyckte jag att jag låg på nerför, men de har en helt annan teknik.
Man släpper loss på något sätt och vågar driva på och luta sig framåt.
Och bara lita på att man håller balansen på något sätt.
Det är läskigt tycker jag när man tittar på dem.
Mitt minne av det här slutet på ”Bollernas trailers” var att det var en kille som jag hade gått och växelsprungit med.
Upp för och flakt gick jag om honom och nerför fick jag stryk som fan.
Det roliga var att min systerstor Lucas hade filmat oss på upploppet.
Det är en grej jag kan gräva mig i år efteråt.
Det är så sjukt att man är så tävlingsinriktad.
Men jag minns att när vi hade sista backen i de sista 500 meterna så drog han iväg.
Sen kom vi ut på flack, mark, grus, sista 300.
Jag kan inte riktigt förmå mig själv att trycka till och komma om honom på upploppet.
Så lägger jag ut den här filmen på Instagram och då är det en kille som svarar och säger
”Det var kul att tävla mot dig”.
Då följer han mig på Instagram som heter Fredrik Broman och är en duktig orienterare från Bollnäs.
Jag bara ”Fan att jag släppte det jävla upploppet”.
Men det är ändå så här, jag tycker också att det är lite grann så här…
Du har lärt dig någonting om det i alla fall.
Ja, men lite grann tycker jag så här, när vi var inne på kortet,
när vi pratade om trail community, hur det hjälper att peppa varandra.
Jag upplever verkligen den, att en mjukt värde av trail-löpning,
tycker jag att det verkar ändå som att det finns ett väldigt fint community,
att man anammar den här löparens hjärta i det,
att då själen i löpning, att man hjälper varandra mycket,
och peppar varandra, som är coolt.
Jag läste lite om Trail och alla äventyr som finns.
Gick in på lite lopp och kollade lite bilder.
Fan, jag blir ganska sugen!
Springande av fjällmara eller något sånt.
Det hade varit riktigt kul att satsa på det något år
och se vad det kan bära hem.
Just fjällmara, då har vi ju lite både Mara Lars och Anders Salka.
Jag har sprungit den och talat jättegott om det.
Det som jag tycker är roligt med trail-hopp och tränglopp
är att man går in med en annan inställning.
Som du och jag kanske, vi har ingen aning vad är en bra tid?
Nej.
Uskönt att släppa det, tipskravet.
Kanske för något år att man bara satsar på att ta sig mål och få medalj.
Ja, det kommer jag ihåg första gången jag slog springa kullermannen.
Man hade, det var så här, jag siktar på att hålla den här tempot per kilometer.
Sen när man gick upp för insatsen, jag håller 12 minuters fart.
Så bara, jag släpper det här.
Det blir lite skillnad.
Men vi har ju faktiskt haft ett sånt där löpareventyr.
Får vi ändå säga att du och jag har inte spelat jättemycket trailerterräng.
Men en gång, förutom Kullamannen,
där vi verkligen uppskattade var det ju ditt initiativ Fredrik.
Det var när vi faktiskt åkte upp till Värmland och sprang en massa.
Syslebäck, i Branas.
Det var, jäklar vilken tur vi hade.
Vi hade tur med två saker.
Det ena var vädret.
Det var oktober, vi fick så bra väder.
- Ja, men det var fantastiskt varje dag.
- 10 grader, sol.
Det andra som vi hade lite tur med var att vi lyckades pricka in
veckan efter jakten, eller innan jakten, jag kommer inte ihåg.
- Nej, visst det.
- Helgjakten där uppe, du är inte ute i skogsmark.
It’s a no-no.
- Nej, precis.
- Så vi hade lite flax med de två sakerna.
Sen var det helt fantastiskt.
Vi var iväg, totalt sett blev det fem dagar.
Tre dagar spang vi och två dagar, en dag transport upp och en dag transport ner.
Det som var coolt, vi hade inte riktigt satt något mål innan hur långt vi skulle springa.
Men vi hade en tanke av att vi var fyra killar som skulle åka upp i en stuga.
Då gjorde vi så här, det ska bara vara löpning, vila, massa snacka skit och lite någon drink eller öl på kvällen.
Det var tanken.
Och två gånger om dagen skulle vi springa de tre dagarna.
Men jag blev lite stressad första dagen.
Vi funderade också hur fan ligger vi upp tre dagar med dubbelpass varje dag när vi ändå
vi ville upp på något berg, vi ville testa det här och det här.
Och första passet första dagen.
Så Lars tror jag det var som hade…
Eller var det du? Jag minns inte.
Men det var någon tanke av att om vi springer bort upp för det här berget och tillbaka igen.
Det blir ungefär 20 kilometer tror jag.
Eller 21 eller 24 kilometer vi snackar om.
Och det tyckte man, sen springer vi något lätt jogg på kvällen.
Och det lät ju schysst liksom.
Men bara det att det här jävla berget.
Alltså det var ju…
Jag kommer ihåg att när vi kom tillbaka igen, jag var helt jävla genomslut av alla de här höjdmeterna.
Vi hade 24 km och då tog vi tre timmar.
Jag var lite oerhört, vi har pajat resten av distansen.
Det var så jävla hårt.
Jag var till en jogg på kväll, det är fan yteslutet.
Det går inte.
Vägen tillbaka var ju…
Det är nog en av de jobbigaste passen jag har kört.
Jag håller med dig.
Jag var så slut, jag fick aldrig vila.
Det var bara uppförhem.
Då tyckte jag ändå att det var jobbigt på vägen dit.
Det var hemskt.
Jag minns att det roliga var att vi hade mycket nerför på vägen tillbaka.
Men när vi hade typ en, två kilometer kvar.
Då var det en jävla spikrakbacka.
Jag hade så ont i hela kroppen.
Jag grät faktiskt i den backen.
Jag hade sån ångest när vi kom dit.
Jag hade förtjänat medalj.
Det sjuka var att vi gjorde en kvällsjogg dagen efter.
Jag tror faktiskt dagen efter att vi körde intervaller upp från den jävla backen.
Det är nog ett av de passer jag minns mest av, över huvud taget i livet.
Vi skulle köra 6×1000.
Då gjorde vi tre stycken av intervaller rakt upp från backen.
Och tre stycken var rakt ner och tillbaka.
Jag minns den sista tusningen.
Då sprang jag så fort att jag var orolig att jag skulle trilla.
Jag slog mig och aldrig kom upp på fötterna igen.
Fy vad otäckt det var.
Vi hade en härlig hets mellan varandra.
Det hade vi.
Som gjorde att man ändå ville ta ut det där extra.
Det var viktigt tycker jag.
I detta fallet handlar det om att vi ska springa så många pass
att man håller motivationen öppen.
Man trissar varandra lite grann.
Sen ringde vi en kille från Värmland också
som ansvarade för Hammaren Trail.
Kommer du ihåg det?
Jag ringde och kollar.
”Var fan ska vi springa?”
Det finns ett trail som heter Hammaren
och då springer du från Sysslebäck till Branas
upp för en jävla pist.
Alltså det är riktigt hårt.
Och det är superkuperat.
Vi sprang delar av den.
Där vi knäppte den här bilden, när vi stod och blickade ut över hela Sysslebäck.
Solen höll på att gå ner.
Det var helt magiskt.
Sen tog vi en jönväg hem.
Vi skedde i pisten.
Då var vi rätt slut.
Men jag tror det var ett av de sista passen vi gjorde.
Ja, det var det. Jag tror det var det sista.
Jag minns också en av morgonyoggarna.
Det var en fantastisk morgon, det var naturskog, solen höll på att gå upp, det var dagg,
allting man vill ha en Instagram-bild på var på den bilden.
Men jag minns också att vi inte riktigt var säkra på vägen.
Jag tror vi hade tänkt 12 kilometer, vi hade nästan 20 när vi kom tillbaka.
Jag var hungrig och lite slut.
Det var då du grät.
Ja, då började jag känna att det inte var okej efter ett tag.
Men det var en fantastisk resa.
- Men hur kan man undra Simon?
Om vi nu fick all den här fantastiska upplevelsen
och så kommer vi hem och så springer vi i epelodningarna.
Asfalt.
- Jag vet, jag vet.
- Varför hakar vi inte på den här underbara…
- Jag vet. Och Erik som var med, han är ju orienterare i grunden.
- Jag tror han skriver 4-5 gånger om året om vi inte ska åka igen.
Jag vet, och egentligen borde vi göra det.
Vi måste.
Jag tycker det var fantastiskt.
Egentligen tycker jag att det finns en ingång i en sån grej också-
-om man vill testa trailerterräng.
Jag tyckte Annie sa det bra också-
-att man ofta kan man inte våga fråga de som är erfarna i det.
Men här hade vi så där att…
Erik var ju den som fick leda oss in i löpningen på något sätt här.
Det finns ju en massa sådana schyssta runder runt omkring
där man väl börjar utforska.
Att ha någon som är lite mer trail-erfaren
och ta med en på sådana här ljungfrurunda.
Alltså det är ju faktiskt fantastiskt
att få släppa tidspress och klocka
och sådana här bara för att springa i skogen.
Nu blev jag sugen på att åka igen.
Ja, alltså det var ju skitheftigt får vi ändå säga.
Så att, nej men fan.
Jättemycket fantastiska minnen därifrån.
Det var verkligen tre dagar.
Vi hade 103 km på tre dagar.
Det är rätt mycket.
Det är sjukt att däremellan vilade vi bara.
Jag kan tycka att det var skillnaden mot att springa trail.
Mot att springa på banan.
Kroppen är skönt genomtrött.
Man har använt så mycket mer muskler än man brukar.
Riktigt gött.
Vi kom hem till stugan.
Eldade alldeles för mycket.
Det blev för varmt.
Vi satt bara i kalsonger.
Kolla på något, vad som helst.
Det spelar ingen roll, man bara kör på en ding TV, man bara satt och bara njöt av att man var helt slit.
Man visste att man kan sova ordentligt, man kan äta ordentligt och man ska bara fokusera på löpningen.
Det var en frihetskänsla.
Något som man kanske inte får uppleva riktigt när man har fullt stök med jobb och barn.
Och liksom klämma in varenda pass.
Nej, och Drambui ginger beer kommer jag ihåg att vi drack.
Det var fan vad gott det var.
Vi hade gjort en gryta som vi hade med mig upp också.
Ja just det, det var sjukt.
Ett tips om man ska åka iväg till någon stiga någonstans.
Gör en gryta hemma, en rejäl gryta som du har med dig upp.
Lägg i takboxen.
Och sen, ingenting med löpning att göra.
Det var en sjukt skabbig jävla räv vi höll på att köra på.
Du vet när man bara är helljus på, det var en skäv som stod och stirrade ut oss.
Det var en fantastisk resa i alla fall.
Men det är lite grann så här trill.
Jag tänkte jag skulle dela med mig av ett minne från första gången jag sprang i terräng.
Det var precis i början på min löparkarriär.
Jag hade precis kommit närmare den här sub-40 gränsen på milen och sånt.
Jag anmälde mig till Lidingöloppet.
Det enda gången jag har sprungit Lidingöloppet.
Tanken var att jag skulle göra hela klassikern.
Men det blev bara Lidingöloppet.
Jag insåg att jag pallade inte med allt annat.
Vi åkte upp till Lisas syster och hennes man i Stockholm.
Vi träffade inte så ofta.
Det var skitroligt.
Johan var löparguden i vår umgängeskrets.
Han har gjort tre gånger sub-3 på Maran.
Han var på juniorlandslaget på 800 meter.
En löparförebild.
Så visste jag att han hade sprungit Lidl-
-på ett en gång han hade kraschat under den.
Så jag var ute efter hans tid.
Sen sitter vi kvällen innan.
Jag tror mitt mål var under 2,5 timme.
Johan hade gjort 2,27 tror jag.
Så det var målsättningen.
Så sitter vi och har det gött.
Så dricker vi bars och har det gött.
Så säger Johan ”Kan jag tagga ner lite nu så vi kan springa en sån som har en idé?”
Jag bara ”Nej, men fan, vi ses så sällan!”
Så jag tror jag drack sex öl på kvällen innan.
Vi kom iväg och bara…
Det är stört mycket folk som springer vid i loppet när det inte är pandemi.
Det är ju världens största terränglopp.
Hittar knappt parkeringar och sånt.
Så jag kom lite sent, men då var jag fortfarande lite…
Alltså jag hade inte riktigt hunnit bli bakfull än.
Jag var fortfarande lite på gång liksom.
Så jag sa ”Jogga dit, kom till staten.”
skitmäktig inramning, drar iväg på det här grässtället.
Efter 800 meter trampar jag ner min fot i en vattenpöl.
Den är helt jävla genomblött, i fem grader.
Det var bizarrt.
Men det sjuka var att jag flög ändå fram på de här sex ölen.
I 15 kilometer.
Lite för snabbt.
Jag kommer aldrig glömma att när jag kommer till kilometer 19-20 så står…
Det var älgötnyfödd, så Lisa stod med älgöt i vagnen.
Det var regn.
Johan och jag stod och hejade.
”Wow, wow, wow!”
Sen rundade jag hörnet.
Vände mig om och tittade så att de inte ser.
Sedan började jag gå.
Jag var helt jävla slut.
Man har rest hela vägen hit.
Ett fantastiskt lopp.
Men förnedringen kom att bli fullständigt nära.
I den här abborrbacken.
Den snälla backen.
Jag hade bara talat med Ambo-backen, inte kollat upp barnprofilen.
Nu kommer jag till den tuffa backen efter detta är det över.
Jag får gå i backen såklart.
Då kommer en äldre herre, iklädd i någon form av rosa tangastring.
Med en rosa pantongubbe på huvudet.
Och joggar om mig.
Jag bara ”Vad fan är detta?”
Helt ärligt.
Men jag orkade ändå inte springa i kappen i backen.
Jag fick gå upp för backen och spanjade kapp honom på det flacka.
Jag kände ”nu fick du gubbjävel”.
Men det kommer ju en backe till.
Karins backe kommer efter det.
Då springer han ju om mig igen, den jäveln.
Det här är sjukt. Jag har dubbelkollat detta med Anders Salk.
Jag vet tillfället för att när det var en kilometer kvar till mål.
Jag var helt slut och den här rosa pantongubben hade sprungit om mig.
Jag var knäckt.
Jag har bara gett upp.
Jag har inte ens tittat på klockan i över 45 minuter.
-och jag överdriver inte, då har jag en sån hägring.
Då kommer på varje sida av banan Anders Salkaj, som jag inte kände vid den tiden-
-löparligen och på andra sidan Charlotte Calla och bara skriker och peppar på alla.
Så jag bara ”Det är fan Anders Salkaj och Charlotte Calla!”
Jag var osäker om det var en hägring eller om det var på riktigt.
Jag fick sån kraft så jag började springa allt.
De säger såhär ”Du är snart i mål!”
Så jag kutar allt jag kan, kommer till upploppet och inser två saker.
Ett, Rosa Pantern-jäveln är precis framför mig.
Och den andra grejen är att jag klarar nu 2.30.
Så jag spurtade in och sprang in på 2.29.48.
Och piskade Rosa Pantern på upploppet.
Snyggt!
Det var liksom så här.
Bra avslut på den här.
Det kändes lite som att det skulle bli ditt nederlag.
Du skulle gå hem och vara tillbaka.
Fan, jag var bak i sista 15 kilometerna.
Jag klarade det.
Det är lite så här tragiskt, ska jag stå där.
Jag var ju tvungen att några år senare,
jag kollade upp den där rosa pantern.
Han springer med en massa så här välgörenhet.
Det är bara för välgörenhet.
Och jag bara ”Jag ska krossa dig din jävel!”
Det var ingen pepp och gemenskap känsla än.
Jag gav honom inte någon klapp på axeln
och sa ”Bra jobbat”.
Jag bara spurtade om honom och skitnät.
Hoppas han gillar vårt inslag om stafesten.
Han är säkert delaktig på något sätt.
Jag har mitt första minne från den.
Tack för den storyn.
Jag delar med mig den och bara delade ut den.
Vilket härligt avsnitt vi har haft, Henrik.
Vi får ju ta tag i Sysslebäck.
Det måste vi göra.
Vi kör något poddaktigt där uppifrån, tycker jag.
Det hade varit du och…
Vi springer hammaren.
Ja, och tänk att ha fått med oss någon där som gäst.
Någon lokal trailöpare där som får vara med oss
och springa på de här stigen.
Och lära oss flygfiska efter harr.
Jadden måste man ha när man ändå är uppe där.
Men det känns nästan redan nu, tycker jag,
att vi får ha en uppföljning på det här med trailer
och träng lite längre framåt.
Ja, absolut.
Det har varit jättekul att prata om det.
Vi känner oss taggade ändå, ärligt.
Det är en sån grej.
Vi ska göra det.
Och med ett år bara,
”Ja, så det kommer lite annat.”
Nästa år.
”Det är vårt näppelodlingsrunda som kom iväg.”
”Så det blev inte av.”
Det är nästan trail, det är äppeljordling där inne.
En dag, en dag så kommer det.
Absolut.
Ja, det får vi väl avsluta detta avsnittet tycker jag.
Det tycker jag. Det har varit ett skitkult avsnitt att prata om.
Vi har massa spännande och roliga saker framför oss.
Och är det någonting vi vill avsluta med så är det ju att säga
Fasen vad kul att det fortsätter vara en massa folk som lyssnar på oss.
- Skithäftigt, vi är verkligen på en resa Fredrik.
Vi hade aldrig trott att vi skulle komma till ens den här punkten.
Att vi pratar om avsnitt nummer 16 i podden.
Alltså det är coolt.
- Vi tänkte fem avsnitt men det var så många som peppade oss att komma vidare.
Och det är verkligen tack till alla som har engagerat sig och peppat oss på vägen.
- Ja det är häftigt.
- Det ger oss en massa energi och kraft.
- Ja det är det.
- Vi är verkligen på en resa tillsammans.
Det är alla som lyssnar som är delade här och gör detta till att vi är dem.
Vi orkar köra på och utmana oss själva.
Nästa torsdag kommer det nytt avsnitt.
Det är ett nytt ämne.
Då hörs vi igen.
Ha det bra!
Hej!