19. Saknad & Längtan

Ett speciellt avsnitt 🌟. Saknad & Längtan. Om varför vi springer, vad vi springer ifrån och vad vi springer emot. Om att leva sitt liv fullt ut och att springa mot personen man vill bli. Om sorg, kärlek, höga berg och djupa dalar. Om löpning i det stora och löpning i det lilla. Att springa fritt, i balans och mot något bra 💛

Sammanfattning: I avsnittet ”19. saknad & längtan” pratar vännerna om hur de hanterar sorg och längtan genom löpningen. En av dem har nyligen förlorat sin far till cancer, och de diskuterar hur löpningen hjälper dem att bearbeta sorgen och hur viktigt det är att prata om sina känslor. De nämner även att sorgarbete är individuellt och att det är viktigt att hitta sätt att hantera det som fungerar för en själv.

Löpning kan vara ett kraftfullt verktyg för att hantera sorg och längtan. Här är några tips för att använda löpning för att bearbeta dessa känslor:

1. Använd löpningen som terapi: När du känner dig överväldigad av sorg, gå ut och spring. Låt dina tankar flöda fritt och fokusera på dina känslor när du springer. Detta kan hjälpa dig att rensa huvudet och ge dig utrymme att bearbeta det du går igenom.

2. Spring med en vän: Om du har en vän som också går igenom en tuff tid eller någon som förstår vad du går igenom, spring tillsammans. Det kan vara lättare att prata om känslor när man rör på sig, och en löprunda kan erbjuda en avslappnad miljö för att dela tankar och känslor.

3. Sätt upp mål: Att ha löpmål kan ge dig något att fokusera på och arbeta mot när du hanterar sorg. Det kan vara att springa en viss distans, delta i ett lopp eller förbättra din tid på en sträcka.

4. Skapa en ritual: Använd löpningen för att skapa en ritual för att hedra och minnas den person du saknar. Det kan vara att springa en särskild rutt som påminner dig om dem eller att lyssna på deras favoritmusik när du springer.

5. Var tålmodig: Sorgarbete tar tid, och det är viktigt att ge dig själv utrymme att bearbeta det som hänt. Löpningen kan vara ett sätt att hjälpa dig genom processen, men kom ihåg att det är okej att känna sig ledsen och att det är normalt att ha upp- och nedgångar när man hanterar sorg.

Kom ihåg att det är viktigt att hitta sätt att hantera sorgen som fungerar för dig. Om löpning är en del av det, kan det vara ett kraftfullt sätt att bearbeta dina känslor och hitta styrka under en svår tid.

Textat avsnitt:

Avsnitt nummer 19 blir ett speciellt avsnitt för mig och Fredrik pratar om ett ämne som ligger oss både nära i tid och varmt om hjärtat som hamnar om saknad och längtan.
om att springa av anledningar av sorg, rädsla, ångest, kärlek och förhoppningar.
Förhoppningsvis har vi ett samtal som leder oss fram mot ljusare tider i detta pandemins år 2021.
Detta är avsnitt nummer 19 med Löpning av livet med Fredrik och Simon.
Varmt välkomna!
[Musik]
Det är ett litet speciellt avsnitt den här gången Simon.
Vi tänker att vi kommer inleda med veckans drink.
Sitter och håller den i handen på ett fint sätt här och är redo att bara…
Jag svävar runt med den som om det var doftljus på en…
Jag kommer inte på något band som spelar musik som man har doftljus på, men…
En konsert, tänker jag. Så här skulle man kunna stå med en doftljus.
En tändamål, jag såg i luften.
Ja, men exakt. En tändamål har jag tänkt på. Doftljus har jag inte sett så många med till konsert.
Och har så här, svävande ögon.
Men det känns lite spännande att börja med veckans drink.
Det gör faktiskt.
Veckans drink och Tunnel Citybanan Run.
Vi säger olika varje gång.
2017 byggde man färdigt den här tunnelbanan mellan…
Det är mellan Karolinska och Medborgarplatsen kanske.
Det gissar vi på.
Jag tror det är mellan Rish och…
En annan buk.
Rish och Fyllesäden.
Man kan ta en…
Man kan inte köra bil där mellan.
Man kan ta en taxi eller någonting.
Men den heter ju The Tunnel Cocktail.
Det var det jag hittade på Tunnel Run.
Jag kategoriserar drinkar på ett lite annorlunda sätt än många andra.
Jag kategoriserar dem som slurpees.
Det är det som Lisa gillar.
Då är det highball, där är det alltid någonting man blandar ut med.
Typ juice eller läsk.
Eller läsk låter som en grogg.
Skitsamma. Det gör man inte på Rish.
Men det gör man hemma hos mig. Så har man det.
Sen har vi lite mer daiquiri.
Du vet, sprit och lite socker och lite lime.
Sen är det de här jävlarna. Vad kallas det sånt här? Är det ett martini-glas?
Ja, det är det. Vi har ju hamnat i varmutträsket har vi kommit fram till.
Vi gillar de här mest nu för tiden känns det som.
Absolut.
Det är lite förvånansvärt gott varje gång vi har blandat en sån.
Ofta om vi lämnar det så är vi bara från en vecka. Så är vi back on the wagon igen efter ett tag.
Och där är ju både gin, där är två sorters varmutt i denna. En torr och en söt.
En härlig balans däremellan.
Och sen har du Campari i.
För att få den här lilla bitterheten.
Man kan ju använda en blandning mellan Campari och Aperol som vi varit inne på tidigare också.
Om man vill få ner bitterheten lite grann.
Men jag tror att det är lite som att lära sig dricka kaffe.
Att lära sig dricka varmotdrinkar.
Så man ska bara genom det.
Så blir det njutdrink kan man säga.
Man sitter och njuter lite av den och luktar lite på den.
Och den är ju faktiskt en…
Jag tänkte säga att det inte är en stark jävel.
Men man dricker upp den lite snabbare än man borde.
Kanske lite så.
Men det jag tänker här är att för oss som kommer från Helsingborg och har turat.
Men nu ska jag inte glida in på…
Jag har ett utlägg när vi ska dra scener om tunnlar och sånt också.
Men det första jag tänker, det här har ingenting med tunnlar att göra.
Däremot med Vermouten, för oss som har tur att vi är unga så är det ju det man köpte på båten.
Kanske innan man var myndig, för det var ju den som kostade typ 50 spänn för en sån här flaska.
Först när jag drack Vermout var jag ung och satt på båten och drack direkt en sån här Vermoutflaska.
Ja men det var ju det som stod längst fram och var billigast och det var alltid någon kampanj på det.
Exakt, och jag minns att det var ett mark som hette Stok.
Ja just det. Men det var inte det färnet?
Jo det kanske det.
Men det är också så här, det står också längst fram. Färnet och varmutten, den här billiga varmutten.
Men satsa lite pengar på en bra varmut så får man en liten aha-upplevelse faktiskt.
Och den håller ju flera år.
Trots att man använder den ganska lite och ganska sällan.
Den åker bara fram när du är här Simon.
Ja men det är så, det är samma vi skojar hemma hos mig. Jag har ju en massa varmutter hemma kommer jag på.
Men de står längst bak och det är inte så mycket druckit för dem.
Men det är…
Okunskap handlar det om.
Det är ju faktiskt det. Nu när vi blandar det här känner jag ”Varför gör jag inte det här ofta?”
Du sa det själv också, ”Jag har nog alla grejer åt det där hemma.”
Jag har tidigare tittat på ditt board och bara ”Jäklar, vad det framdykat.”
Sen bara ”Fan, jag har nog det här hemma.”
Fantastiskt god drink.
Så är det. Och ”Tunnel run” Simon, det är nästan du som får prata om det.
För du har faktiskt sprungit det.
Jag visste ju faktiskt inte det.
Jag hade dålig koll på vilken vecka det var.
Eller var vi var på det här schemat.
Men jo, jag har faktiskt sprungit ”Tunnel run”.
Det var jag och min sågor i Stockholm som också är löpare.
Vi har pratat om Johan i några andra avsnitt också.
Han kommer vara känd som Johan som missade Partik Sjöbergs världsrekord-
-och för er som har lyssnat tidigare.
Men han och jag tänker ju likadant.
”Ja men vi skulle ha ett kul att åka upp och hälsa på i Stockholm.”
”Vad gör det för lopp?”
”Är det då liksom det vi planerar ut efter?”
Och då hade Johan och sa ”Ja men fan, de ska in i de här tunnlarna liksom.”
Så då sprang vi och det var sjukt häftigt.
Alltså runt 30 000. Allting avspärrat. Supercoolt att springa ner i de här tunnlarna och runt. Jätteschyssta sponsoraktiveringar med ljusshow och massor av musik.
Det var akustik där i tunneln.
Alltså, svinkult. För man ser ju ändå på ganska långt håll.
Och en cool grej som var, nu hade inte jag väst på mig för att jag startade i första ledet.
Vi behövde inte ha den där västen.
Men alla andra hade såna här västar på sig, grila västar liksom.
Och då reflekterade jag såhär, men jag tänkte, det är väl någon säkerhetsgrej så där att man ska ha väst.
Men jag tror en del också var att när man sprang igenom en område så började alla västarna liksom att lysa.
Lysa, alltså svincool. Så släckte de ner, så såg man allting.
Men då var jag ju helt svartklädd, för att jag ska vara cool.
Så det boommar jag ju ner i det liksom.
Men skitcool klopp. Jag minns att jag var lite off-season, men klarade.
Jag tror jag sprang in på 36.55 eller 36.57.
Och avslutningen var upp för en jävla avfartsram.
För den var nöjligt guperad.
Ja, absolut.
Där inne om man säger, med lite backar och lite så.
Det är ju inte helt flakt.
Man tänker ju inte på det när man kör bil, men när man springer så tänker man på det.
Det går ju ändå ner i en tunnel och sen upp.
Man rundar där inne och springer tillbaka.
Men det var fantastiskt coolt.
Lopp av verkligen en sån ”once in a lifetime”.
Så att, svinnerfrikt.
Coolt. Det tänkte jag säga, det måste jag försöka boka, men det går ju inte.
Men det kanske kommer några andra tunnlar Simon?
Åh, nu kommer en sån. Det här är ju en sån sponsrat inlägg från kommunen.
Nej men det är lite skämt och lite allvar.
Men i Helsingborg så har man ju utrett under en massa år en sån här,
om man ska ha en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.
Och det är ju, för många som inte är från Helsingborg eller från Skåne så är det ju inte mer än 3-4 kilometer mellan Helsingör och Helsingborg.
Man kan ju tura idag och dricka en öl eller kan man äta en råtta.
Men det här är roligt, det står i dags redan nu.
Jag vet när jag och Andreas höll på med Helsingborg Marathon så var vi inne på, på den tiden hette det Scand, nu heter det 4C.
Ett av de som driver båttrafiken över Sundet.
Vi träffade dem på eventuellt sponsorsamtal och vi satt där.
Andreas har ju också varit med i lite yngre dagar och turat nog ganska mycket mitt intryck.
Det har jag också. Det har nästan alla som har bott i Helsingborg i sina yngre dagar.
Men då säger han så att hon som var sponsor, han svarade ”Ja men du vet ju förresten vad en råtta är”.
Hon bara ”Nä, nä, jag känner inte till”.
Vi sitter liksom i en sån här personalmatsala eller någonstans och kommer in en lite äldre dam.
Hon bara ”Du Gunnel vet du vad en rått är?”
”Jajamän, det är en räkmacka och åtta öl”
släpper hon ur sig.
Jag är så jävla klockrent.
”Det är coolt att någon visste vad det var”
Så det är en räkmacka och åtta öl.
Jag tror liksom inte att den finns på menyn
men jag tror att man kan klara det
om man sitter kvar på båten.
Ja men då får man åka fram och tillbaka några gånger.
Jag vet att vi hoppar av,
vi turar en gång fram och tillbaka
och sen skulle vi hoppa av
och då hamnar vi i Danmark istället för Sverige.
Vi hoppar av i fel land helt enkelt.
Alltså den är jobbig men ändå fullt förståelig.
Färgen snart i hem.
Ja okej, det får jag göra.
Fan, Fäland.
Typiskt han är.
Det här med hur det är att koppla in till en tunnel.
Man har gjort en sån här utredning om man ska bygga två tunnelar.
En sån fast förbindelse med Helsingborg och Helsingör.
Och det utreder man fortfarande men nu är man nog närmare vad man någonsin har varit förrän regeringen.
Gjort rekommendationer och analyser och sånt där.
Det som jag tycker är coolt som jag och Andreas pitchade när vi var på Helsingbormatorn redan vid 2014 var att
om där kommer att byggas en tunnel så måste vi ha ett invigningslopp som vi hade på Öresundsbron och som man hade här i Thunder Run.
Ett fansvin coolt tallopp mellan Helsingborg och Helsingör och springa en snabb 10 där.
Så det ska vi ju definitivt göra om det.
Det ser vi fram emot.
Härligt. Det var veckans drink och Tunnel Run Citybanan. Skål för det.
Nu ska vi glida över till veckans tema.
Det är ett lite speciellt avsnitt vi ska spela in idag och det är ett tema som vi ändrat litegrann i sista sekunden.
Men det är faktiskt en annan grej som är lite annorlunda idag.
Det är alltid annorlunda, varje tisdag när jag kommer ner i din poddstudio får jag säga det annorlunda.
Men nu har vi faktiskt uppgraderat den här studion så att vi skulle kunna podda hur länge som helst känns det som.
Och det är ju det som är tanken.
Det är det som är tanken ja.
Vi har framtidssäkrat.
Vi har framtidssäkrat och det är avsnitt 19 och där är det sjukt mycket pepp vi har fått från alla som har lyssnat.
Du och jag har peppat varandra och tycker det är fruktansvärt kul.
Det är en massa gäster som varit med.
Men det är en som vi skulle vilja tacka lite extra.
Det är faktiskt Biltema.
Som är vår första och enda partner.
Men som är de som har trott på oss.
Och det är liksom lite grann också.
Det är tack vare dem vi har faktiskt haft möjlighet att uppgradera den här studion.
Så är det, absolut.
Det är klart att bra ljud kostar pengar.
Ja, det gör det ju.
Nu håller vi på att trimma in mickarna.
Det kanske inte blir perfekt första gången.
Ljudteckningen har talats.
Men efter analys och kanske två, tre, fyra avsnitt till.
Sen är vi där liksom.
Men det är ju med Biltemas hjälp som vi har möjlighet att utveckla
och göra det mer behagligt för er lyssnare helt enkelt.
Och en bonus på det tycker jag är
det har ju varit en folkstorm av människor som har hört av sig och sagt
”Fan vad schyssta löparkläder”
eller det kan man inte fråga sig om.
Men några stycken i alla fall tycker vi.
Men dessutom tycker vi att det är extra roligt att försäljningen på mäthjul, det är till och med så att man inte kan möta efterfrågan än.
Reveranserna finns ingenstans i världen att få tag på de här mäthjulen från bild.
Det försvinner som toalettpappret när corona kom.
Det är bara slut.
Vi måste bunkra mäthjul.
Ja, sju stycken hemma i världen.
Ja, barnen. Nu är han lite så nu tar han en pinne och ett hjul. Det är samma.
”Älgjort kom till skolan, så har han roliga timmar. Var du med?” ”Ett mätjul!”
”Ja, okej, men det är inte alls konstigt.”
Nej, men skämt åsido, men vi kommer att prata mer om
Pläden och löpanden som är supersjyssta, men det är också så här att
att du och jag
börjar den här tanken med bara ”vi testar och ser vad som händer, det kan vara en rolig grej.”
Det är helt galet att det är flera hundra som lyssnar varje dag.
Och det här är en sån utvecklingsresa som vi aldrig trodde att vi skulle vara på.
och Biltema har verkligen trott på oss.
Så det är ett enormt stort tack till dem
att de är med på det här.
Det är häftigt för att man har
en idé och en tanke
och man tänker att det här kan bli någonting
och man har en passion, man vill
verkligen bära ut det.
Man vill prata om löpning
och det är fantastiskt kul att kunna
göra det och kunna utveckla det.
Och kunna få
en liten sponsor som
tror på det och kan hjälpa till med
Lite små ekonomiska medel som kan göra att man kan höra det lite bättre hela tiden.
Det är fantastiskt kul.
Och sen är det ju…
Det är riktigt kul att ha produkter också som funkar.
Alltså som är bra, som är liksom…
Superprisvärda och håller riktigt bra i kvalitet också.
Ja, det är kul.
Det är vi väldigt tacksamma för.
Man kan faktiskt gå in och om man är nyfiken, man kan se hur…
Vi var ju klädda som piff och puff där under ett av vårt 5km 90-30 pass
som finns på vår Instagram.
Där ser man också lite hur kläderna ser ut.
Vi kommer lägga upp det lite löpande på Instagram också.
När vi kör våra fruktansvärda pass.
Exakt.
Där kan man se hur Biltema kläder ser ut.
Men ett stort tack till Biltema.
Tack Biltema.
Och nu Fredrik.
Veckan som har gått.
Vi gör så att jag kommer börja.
Prata om min vecka.
Jag är i allmänhet
tillbaka i ett sjok
där jag inte riktigt vet hur jag ska klara av att behålla min mentala sinnesstämning vid normal med tanke på antalet timsmöten som finns i världen.
Alla verkar ha hamnat i min kalender på något sätt de här närmsta två veckorna.
Jag tycker digitaliseringens möjligheter är fantastiska, men jag tänkte på det idag.
Jag har haft åtta timsmöten idag.
Och det är så här, man tänker så här, ”ja men vi kan inte ha dem så långa, vi måste korta ner dem”.
Och då har folk bara, ”ja vad bra, nu kan vi koppla in fler möten per dag”.
Och man bara, ”nej, nej det var inte så vi tänkte”.
Jag tänkte faktiskt på, jag gjorde ju under en period, skrev en reportage åt Runners World.
Och det sista reportaget jag gjorde var med Marcus Torjeby.
Som jag tror många känner igen.
Han är en fantastisk löpare, men framförallt är han ju en…
Han bodde ju i en kåta i skogen i fyra år.
Många kan tycka att det låter lite kufigt, och det är lite kufigt.
Det låter bjarnest.
SVT gjorde en dokumentär om det som finns också.
Och han har skrivit en bok som jag tänkte vi skulle plocka upp lite senare i avsnittet,
för det handlar lite grann om temat också, som heter ”Löparens hjärta”.
Men han sa en sak som fastnade för mig under det reportaget.
Han sa att många kan uppfatta honom som en motståndare till digitalisering,
för att han tror på att sova utomhus och bo i naturen.
Men han sa ”men det är jag inte”
”Det är massor bra, till exempel att du och jag kan spela in en podd så här”
Det är ju digitaliseringen som har på något sätt
ryggjort detta.
Men han sa en sak som har fastnat oss med
För många av oss är det här, det jag beskriver med Teams-möten och sånt, det är en vardag
som är normal
Men det är inte
Det är liksom inte var…
Det är inte normalt för oss människor, vi är inte byggda för den typen av vardag.
Vi vet inte hur vi ska hantera den.
Så till slut så blir det bara ”Aaahhh!”
Anders Hansen skriver ju också om det är hjärnstarkt.
Det är en sån grej som jag har följt med mig lite grann.
Så det är liksom min känsla för veckan.
Men löpmässigt så har det varit en bra vecka tycker jag.
Efter att jag delade med mig till dig på vår distanspass häromdagen.
Jag gick och kollade upp min fot för lite återkoppling från förra veckan.
Bengt Jungner som är fysioterapeut, han är även med i Sgöta där vi tränar.
Det är så jävla liten värld.
När jag kommer dit så är det ju han som ska kolla min fot och han är ju själv löpare.
Han knådar foten och håller på att mecka med den och konstaterar att allting har nog lägt som det ska.
Pern till var orolig liksom, utan han hade känt när han hade tryckt, eller jag hade nog känt när han hade tryckt.
Och sen så det var dagen efter, han kände nästan ingenting i foten efter han hade krämat ut den.
Och lite grann, även som med uppfinnaren Jocke tänkte jag säga, men sjukast Jocke också, så sa det här med stelhet i fot och jobba upp rörligheten.
Efter han hade knålat skiten och den, det kändes svinbra.
Ja, då låg sig på något sätt.
Precis, det är liksom så här att jag känner mig sjukt optimistisk.
Mina baksidor börjar kännas lite bättre nu också.
Vi körde ju nåt, vad fan har vi kört? Vi körde kvalité.
Ja men vi körde ju 90/30 i onsdags.
Ja just det, det har vi inte hunnit prata om här.
Ja det var där vi stod med biltjämmakläderna och såg så fina ut.
Rätt, vi körde 5km 90/30 som är ett fantastiskt bra pass.
Den har vi tipsat om förr också.
Det känns bra.
Sen körde vi faktiskt 5000m i lördags.
Time trial, alltså testglob helt enkelt.
Tillsammans med Tim Biltema, inget av annat.
Och det gick ju bra.
Vi hade ju 18.22 och du hade 18.32.
Det låg ju rätt så jämnt där liksom.
Och fan, jag känner att kroppen kanske hänger med.
Även detta året.
Så jag hade fem pass förra veckan
och en förhoppning om fem eller sex pass denna veckan
Trots mitt schema som jag kommer att få springa dit på kvällar.
Men det går.
Jag är, jag är, jag börjar gå från försiktigt optimistisk till bara så här optimistisk/hybris.
I löpningen nu. Jag är jättetankad nu.
Jag gillar när du får hybris.
För då, det är liksom genomsyra allt du gör med planering, hur du lägger om din kost, du börjar massera fötter.
Det var det sista jag skulle säga i veckan.
Jag är lite märkligt funtad.
Ni som lyssnar vet att både jag och Fredrik är all-in-personer.
På allting vi gör.
Vi har två lägen.
Antingen går vi all-in för någonting i två veckor.
Och sen inser vi att det här pallet är inte med.
Och så hoppar vi till något annat.
Eller så går vi all-in två veckor sen inser vi att vi har hittat ”the sweet spot”.
Så fortsätter vi gå all in i ett år, typ som med podden.
Men för mig var det efter han bängtade knålet ut min fot.
Jag bara ”Det är ett jävla mirak, det är jävla vodokonst att kunna fotmassage”.
Så då började jag läsa en bok om fotmassage.
Sen fick Lisa vara testperson och säga ”Nu ska jag ge dig fotmassage”.
Hon bara ”Okej”.
I går när vi kollade på falsk identitet på SVT så körde jag helosan och smörjde in och gav en 20-liters fotmassage.
Det var lyckat.
Fick du lite pluspoäng på internationella kvinnodagen också?
Dessutom!
Alltså dessutom!
Så att jag gjorde liksom allt rätt.
Så det är sällan jag gör det.
Men det var uppskattat.
Var det tvunget att det skulle behöva vara internationella kvinnodagen?
Nej, nej.
Jag är ju ingen manskris.
Nej, så här.
Hemma masseras ändå?
Hemma masseras.
Så det är lite grann tanken att det är ingen engångsförtäljelse.
Utan det är ju en nackdel när man kommer med sådana grejer.
”Det var jätteoskönt, det där får vi göra.”
”Det får vi göra ofta.”
Det lägger vi in på schemat.
Och jag bara såhär ”shit nu blir det hans fem dagar i veckan grej”
”När ska vi äta i veckan?” ”Nej det ska vi inte planera, när ska du massera mig i veckan?”
Så det är min vecka som har gått.
Så det har varit bra.
Hur har din vecka varit?
Min vecka har varit väldigt omtumlande på många sätt.
Det har det varit.
Det är så att min far gick bort till Lördes efter en lång tid av sjukdom.
Jag har försökt hantera det på lite olika sätt med både sorg och ångest och alla känslor som kommer på en gång.
Där blir löpningen för mig superviktig. Det är ett sätt att verkligen komma ut och rensa.
Rensada tankar och all förvirring som man upplever.
Jag vet inte, någonstans när man blir trött så är det precis som att hjärnan slappnar av på något sätt.
Och då har man möjlighet att sortera tankar och tänka rationellt.
Så att jag använder löpningen som ett sätt att ta nya steg i livet framåt.
Och det har jag gjort denna veckan, eller sen han gick bort då.
Sen är jag inne i ett sorgbearbetning som kommer ta tid.
Och det går upp och ner, nu kan jag sitta och prata om det.
Det är en tillfällighet att jag kan göra det nu.
Sen kan det vara att det kommer någonting senare kväll eller att det kommer någonting imorgon.
så sörjer man en stund och sen tänker man positivt och tänker vidare.
Att mista någon så nära, man kan aldrig förbereda sig på det riktigt.
Utan det slår ner som en blick från klar himmel när det händer helt enkelt.
Man kan gå och tänka att jag kommer känna så här eller jag kommer resonera så här om det händer.
För jag visste ju om att detta skulle hända.
Förr eller senare utifrån att det var en obotlig cancer.
Och läkarens besked var ganska tydligt.
Det blir att man sitter och tänker på hur livet har varit innan man gick bort.
Och man tänker hur livet kommer att vara efter man gått bort.
Det är precis som att sätta en milstolpe i livet.
Jag vill inte säga milstolpe för det är precis som ett mål.
men att man sätter en markering, att här, före och efter pappas död.
Och man kommer att leva annorlunda.
Man kommer att tänka annorlunda.
Man bär med sig de här känslorna resten av livet, gissar jag.
Och man kommer att resonera om saker på olika sätt.
Så det finns liksom…
Man kan tänka sig att det bara är sorg.
Men det är också saker som har varit en ångestfylld känsla tidigare med hans sjukdom finns inte längre.
Sjukdomen är borta.
Men det har ju man har tyngts ner av någonting mycket större.
Men det är en annan känsla.
Så den ångestkänslan är ju liksom ersatt med något annat.
Så tid kommer ju säkert göra att det här blir bra på alla sätt.
att man drar av en känsla av att man har en sjuk far och man kan minnas honom för det som var fint och det som var honom.
Och där känner jag att träning och löpning och saker som är glädjefyllt i livet blir så fantastiskt betydelsefullt.
Jag har resonerat kring vänskapen till er, att herregud vad tacksam man är för att man har de bitarna.
Så tacksamheten kommer in i detta också, i det här sorgarbetet.
Ja, omtumlande vecka, verkligen på alla sätt.
Jag ser fram emot att ta mig igenom sorgarbetet, komma vidare med både jobb och vardagslivet och de här bitarna.
Så jag valde att göra podden för att jag får möjlighet att prata rakt ut hur jag känner rakt från hjärtat.
Jag tror det är viktigt också, för mig är det viktigt i sorgarbetet att prata.
Jag har inga större problem med att prata om sårgård och den här tunga perioden, utan det hjälper mig.
Jag tycker det är sjukt starkt Fredrik att du gör det. Jag tror det är så otroligt många som lyssnar som är väldigt tacksamma för det också.
Jag vet jag har tänkt på det, jag har ju tänkt jättemycket på det eftersom du är den vän till mig som du är.
Och så har det varit, idag är det på dagen efter som min svarfar gick bort också.
Så Lisa har ju genomgått den här med dig nästan på något sätt.
Det har jag verkligen känt.
Hon har ju tänkt, och vi har ju tänkt jättemycket på dig, för att vi vet,
för att Lisa vet hur det var, för hennes pappa var ju också sjuk,
en längre sjuk än man visste om att skulle ske.
Men jag tänkte på det efter att vi känner varandra så pass bra,
så jag har också känt att det här är din, vad ska man säga,
det är din upplevelse och historia att äga på något sätt.
Därför tycker jag, jag uppskattar väldigt mycket att du faktiskt vill och känner dig trygg att prata om dem, för det är så otroligt många,
du vet ju från förra året, som har gått igenom det här, men sitter med det ganska själv i den där.
Vi vet ju om det, och det är lite grann det jag tycker är så bra, att det var ditt förslag att komma med,
att kan inte temat hamna om detta den här gången, med saknad och längtan.
För vi alla springer av så himla olika anledningar.
Jag tror det här med både sorgarbete och kärlek, att det är så starka drivkrafter i varför man springer.
Vi kan alltid resonera om att vi siktar på att springa för snabbare tider eller vi vill må bra i muskler och sånt.
Men det finns den här dimensionen i löpningen som är, det är inte den man kanske alltid pratar om.
Det blir så otroligt viktigt. Jag vet att du och jag var ute och sprang igår på distanspass. Vi pratar inte en sekund om detta.
För att vi båda kände att det här är ett läge där vi bara vill prata om helt andra grejer.
Också för att kunna ha ett sorgarbete kring det liksom.
Så jag tycker att du är superstark Fredrik. Jag uppskattar verkligen att vi kan…
Jag tror att du väljer själv att antingen lockar du fram känslorna och tar tag i dem eller så lägger du locket på så ligger de där och gnagar egentligen i ditt sinne på något sätt.
Så att den kvällen där när det hände, eller under den dagen, så kvällen där så satte jag mig och hällde upp en whisky som jag vet pappa gillar.
Satte på hans favoritmusik och bara bjöd in till att sörja honom.
För att det tror jag, det är jävligt tufft att göra det.
Men jag kan säga det att efter den timmen när jag bara suttit och gråtit och tänkt på honom, kollat på bilder, jag verkligen lockade fram allting.
Jag ville få ut det. Så kändes allting mycket lättare. Jag såg bra den natten.
Och det tror jag inte jag hade gjort om jag inte hade bjudit in till att sörja på det sättet.
Det har varit viktigt för mig. Sen är det lätt för mig att säga att det där funkar.
Jag vet att det funkar för mig. Men var och en har sitt sätt att hantera saker på.
Jag kan inte sitta här och säga hur man ska göra, men jag tror att om man går runt och är ledsen och känner att man inte kommer över eller kan tänka positivt framåt,
så tror jag man ska testa lite olika sätt. Och det är ett sätt att verkligen bjuda in till de djupa känslorna som finns inuti kroppen.
Nej det tror jag är rätt Fredrik. Och det vet jag från mina, jag har ju mina båda föräldrar i livet liksom. Jag har ju haft en svärfar som har gått bort.
Jag har haft en morfar som jag stod ganska nära som gick bort. Jag minns för mig blev det, ja det är som du säger, jag tycker att sorg är så otroligt individuellt för så många hur det artar sig hur man hanterar det.
Jag vet för mig var det, jag tyckte nästan absolut, jag tyckte heller det var så jättejobbigt att prata om, men det jobbigaste var nästan när jag skrev det.
”Amen, den här personen har dött.”
För då blir man på något sätt identifierad med ”Amen, det är dig vars pappa eller svarfar har dött.”
Alltså man, det blir så definitivt tycker jag.
Det är lustigt, för jag har alltid uppskattat att skriva.
Jag tycker det är kul att skriva. Samma sak som vi sitter och pratar.
Så fort vi har sagt de här orden nu och skrivit det någonstans så blir det liksom så definitivt.
Innan dess det här första dygnet och två, då går man ju med det själv och vet att det här är min tid att få bearbeta det här.
Sen krävs det ju mycket, mycket längre tid än så, men det tycker jag var läskigt när det blev så.
Nu kommer alla att veta detta.
Ja, men så är det ju verkligen. När du säger någonting, du kan ju gå runt och tänka en sak.
Om du ska säga någonting jobbigt eller om du ska berätta någonting tungt.
När du väl säger det, man pratar ju med kroppsspråk, så hjärnan signalerar att du ska göra ett kroppsspråk till den här meningen.
Och det är då man kopplar på känslor.
När du går och tänker så har du inte känslor på samma sätt.
När du väl kommunicerar någonting, det är samma sak om du ska skriva en text, så får du väldigt mycket associationer till den personen eller det du ska skriva om.
Men tankarna är ganska isolerade. Eller du kan kontrollera dem, de flesta kan det.
Men när du väl ska få ut det, det är då du kopplar på känslor i det.
Och därför tror jag det är jätteviktigt att prata.
Att känslor är kopplat till dina tankar.
Det är bara det att du kopplar på dem när du formelar någonting eller berättar någonting.
Nu låter jag som världens psykolog här.
Det är det som är det jag tycker är hela grejen och varför jag otroligt uppskattar att du…
Jag kommer ihåg efter vi hade sprungit, och det här är lite grann vi smsar om det här om dagen, jag tycker vi börjar få så pass mycket
lika tankar, samma tankar vid samma ting. Snart tror jag vi kommer bli det där gamla paret som, du vet det gamla giftpar som till slut ser ut som varandra.
Vi har ett sånt par som bor, inte riktigt rakt över oss men snett över oss.
Det är nästan som att man bara ”Är de syskon eller är de gifta när man ser dem?”
125 år gamla.
Ja precis, de är supergulliga.
Och de har verkligen blivit likna varandra eftersom de har varit tillsammans så länge.
Och det är, ja men du och jag vi kommer hamna där till slut.
Det är vi och du och jag.
Jag tror vi är ganska lika medan vi är där.
Men där var just, jag tänkte på det efter vi hade varit ute och sprungit.
Och innan du hade föreslagit att vi skulle ha det här temat så minns jag att jag stod med duschen och bara reflekterade.
Och tänkte att, en dag så kommer vi, det här är någonting vi kommer vilja prata om.
Sen tog det inte en två timmar innan du skickade ”Vad tror du om detta?” på tisdag.
Det var jäkligt fint och jag tror att så många känner igen sig det.
Oavsett om vi kommer prata om både sorg, kärlek, lycka och längtan.
Men för många av oss som springer så har löpningen väldigt speciell plats och ett syfte kopplat till de känslorna.
Så är det verkligen.
Nu tycker jag att vi ska blanda en drink och prata vidare om framtiden och varför vi springer Simon.
Och vad vi längtar efter.
Det låter som en lysande.
[Musik]
Nu har vi varsin ny The Tunnel.
Ja just det.
Jag tycker det blev så här metanivå och filosofiskt på att den heter The Tunnel.
Då kan man tänka sig att man springer igenom en lite mörkare tunnel, men mot en ljusöppning på andra sidan på något sätt.
Skål för det!
Fortfarande skål, en fantastisk god drink får jag säga.
Och lite grann in på när vi pratat om temat och folk förstår varför vi hade tänkt prata om det.
Framförallt i olika anledningar till varför folk springer, varför du och jag springer.
Vi pratade lite grann om det här med att det finns olika anledningar till varför vi springer.
Den ena delen är att i vissa lägen i livet så springer man ifrån någonting och i vissa lägen i livet springer man mot någonting.
Vad skillnaden är då med att springa ifrån någonting är någonting man, jag tror alla kommer behöva göra förr eller senare i sitt liv.
I jobbiga lägen i livet så känner man att jag vill bara härifrån, de här känslorna, de här tankarna, vad det än är det här jobbiga.
Sen kan man finnas tillfällen i livet där man bara känner att jag är fan on top of the world.
Jag springer mot någonting mycket, mycket bättre.
Hur tänker du kring din, vad fyller löpning för rum för dig?
Man kan väl säga så här att löpning för mig är ju, jag använder löpningen i alla känslor som jag har egentligen.
När jag är glad vill jag springa, när jag är ledsen vill jag springa.
Och så vidare.
Det finns hela det spektrat.
Och det känner jag är någonting som jag kommer behöva i mitt liv.
Just för att bearbeta saker och för att få en…
Få omstart på saker när man har kört fast.
Det är någonting som jag använder löpningen mycket för.
Om jag har ett problem, hur ska jag lösa detta?
springer undan och sen så under tiden jag springer så bara ”varför tänkte jag inte på det?”
Så där är något magiskt med löpning för mig med att hitta vägar ut ur problem,
hitta vägar ut ur svåra situationer i livet.
Men även att förstärka glädje, förstärka känslan av att man har lyckats med någonting,
att gå ut och springa och bara känna att man har lyckats med vad som helst.
För mig så är det ett sätt att förstärka känslor och att hantera tuffa situationer.
Att få struktur på livet.
Det börjar med löpning.
Allt börjar med löpning.
First coffee, then a run, then the life.
Jag tänkte på det även med, när vi var ute nu, vi pratade lite kort om det innan när vi var ute och sprang igår.
Många beskriver löpning som en ventil, säger man lite slarvigt.
Så säger folk, ja jag fattar.
Jag tror ändå att folk tolkar det på ganska olika sätt vad den där ventilen är för någonting.
Jag tyckte som sagt nu när vi var ute och sprang igår där du är mitt inne i ditt sorgarbete och där känner man sig så här.
Lite för sig själv, give me a fucking break nu. Nu vill jag bara ha 50 minuters paus från detta jag är inne i nu.
Vi sprang, vi snackade, vi skrattade, vi bara någonstans lämnade sorgen i 50 minuter.
Det tycker jag också, jag tror det är liksom att när folk pratar om en ventil så tror jag att det är också sådär att tycker jag i mitt liv när jag har äntligen, jag har jättemånga gånger när jag har sprungit från saker liksom.
Min första rejäla gång var precis när jag hade börjat komma igång med löpning.
Jag hade pratat med någon tidigare avsnitt och hade gått från att gymma fem dagar i veckan till att börja springa.
Då vet jag att vi hade, tror jag inte att jag berättat det här i podden i alla fall.
Jag är så gammal nu så jag återberättar saker om och om igen.
Jag hade jobbat inom tv- och datorspelsbranschen vid den tiden.
Jag började på det företaget precis när guldeiren var.
Man kunde sälja vad som helst på skiva.
Det finns ju inte nu längre.
Men då hade den digitaliseringsåldern börjat precis.
Jag hade börjat med några korta nedskärningar.
Det var ändå lite smått nervöst.
Vad händer nu? Försäljningen funkar inte riktigt.
Och då kallade den irländska vd för Nordenkontoret, kallar sig han, skickat mejl på eftermiddagen klockan tre.
”Vill samla alla imorgon klockan åtta.”
Men det är ändå lite så att man bara så här, folk bara ”hähähä” tittar lite såhär.
Undrar vad fan det här är liksom.
Och jag kommer aldrig glömma det.
Man gick in liksom, där fanns en konferens, och det var en konferens med ett stort jävla glasfönster ut mot hallen.
Det var gjort för max 10 personer, och vi var liksom typ 27 personer som samlas där inne.
Lite dåligt med luften och alla var där.
Alla skojade och skrattade lite nervöst, sen kommer den här irländska vdn gående utanför den här glasfönstret.
Och det är precis som att då trillar Poletten ner för alla, bara ”Det här är fan inte bra” liksom.
Och han kommer in och det blir knäpptyst. Sätter sig vid ändan och bara så här han harklar sig som om han bara vill säga att alla här är uppsagda.
Vi kommer flytta huvudkontoret till Nordealand.
Han bara börjar så på det?
Han bara börjar så. Bara drar av plåstret liksom.
Och sen så, han hade alltid uppfattat som en ganska kall jäkel, men även här märkte man så här ”Jag har gjort mitt yttersta för att inte komma till den här punkten”.
Man märkte ändå på honom att han tyckte också det här var jobbigt.
Det var inte som i en amerikansk film där de bara ”You’re fired!”
Men det var så. Då hade jag fått två befordringar på två år.
Var på gång på min tredje.
Jag hade undrat varför den hade stannat av.
Jag skulle bli den yngsta marknadschefen i GameStop-historia.
Jag bara ”Fan, varför går inte den här karusellen vidare?”
Min chef hade bara ”Nej men vi får vänta lite med den här och dra i den här tråden” och då fattade jag varför.
Jag trillade också ner som en jävla brulett.
Jag kommer ihåg att Lisa var gravid med vår första son Elliot.
Jag bara ”Shit”.
Alla fick åka hem tidigt den dagen, jag kom ju aldrig hem tidigt.
Sådär, jag bara ”Fy fan, vad fan hände här?”
Alla han snackade med chefen en liten stund, han bara ”Det är liksom…”
Jag kommer ihåg att jag åkte hem och kom hem vid två år eller något sånt. Jag åkte efter lunch liksom då.
Och så stod jag liksom med nyckeln. Jag skulle sätta in nyckeln i dörren.
Så jag tittade på dörren och stod och sa ”här bor Lisa, Simon och Sixten”.
Så jag kommer ihåg att jag och Lisa hade pratat om var vi hade kunnat ha.
Sen så snart så skriver vi Elliot också.
Och du vet så står man där med nyckeln i dörren bara.
Här är liksom såhär tre år down the drain.
Jag har blivit uppsagd.
Det var första gången jag bara kände så här, det var ändå under en bråkdelsekund, jag bara känner att jag stoppar ner nyckeln i fickan och så bara drar jag.
Jag skiter i det liksom, jag fixar inte detta liksom.
Men sen öppnade jag dörren och lisade hemma kontor.
Så hon bara ”Oj vad du var hemma tidigt, så visste någon där mig att det här har väl inte blivit uppsagd?”
Jag sitter där med en sån kula på magen och jag bara ”Vi prövar att snacka liksom”
Fy fan vad det var jobbigt.
Men då stack jag ut och sprang ett hårt 6km tempopass på kvällen och bara kände såhär
”Fan det kanske ordnar sig” och sen blev det.
Men känner du för att springa i det läget?
Eller bara gör det av ren, du tvingar dig själv att komma ut och springa för att du vet att det ger resultat?
Jo jag tror nu kanske det. Det går inte riktigt att jämföra.
Men vår golden retriever, vår familjehund Sixten som blev, han blev inte riktig äldre.
Han gick bort för två veckor sen, två och en halv vecka sen. Det var också lite så.
Han var gammal, visste om han skulle komma. Men det gick från en dag till en annan.
Du var ju vänlig nog att komma hem till oss, passa barnen så när vi fick åka iväg och lämna honom.
Och då stack jag ut också sen dagen efteråt.
Jag funkar så att i de lägena, jag har inte ett uns sugen på att springa, inte alls.
Men jag vet att det jag vill ha då i de lägena, det är bara någonting som är stenhårt.
Så att man får, alltså såhär, pulsen ska vara hög, blodet ska strömma och det ska fan göra ont.
Jag tror det är någonting primitivt i människan som att man vill gå in i sorgen, man vill gå in i smärtan men man vill göra det på sitt sätt.
För oss tror jag att löpningen fyller den funktionen.
Jag vill inte ha någon jävla mysjok, jag vill inte köra något stenhårt. Jag känner att jag lever på något sätt.
Men kan inte det också bero på att om du kör ett stenhårt pass så har du svårt att tänka många tankar samtidigt?
Du flyr lite från alla de här, om man blir uppsagd till exempel då tänker man på ekonomin, man tänker på varför blir just jag uppsagd då, är jag inte bättre än så här och så vidare det är ju massa tankar.
Och att man väntar barn, det är all payment on house, allting kommer, helt oräsonligt egentligen men det bara kommer.
Om man då kör hårt så kan du inte hålla alla de tankarna samtidigt i huvudet kanske?
För du måste fokusera på att överleva passet.
Ja men det är det, det är en flykt.
Man vill ju fly ifrån det man är i.
Bara känna, nej jag bara tryck på jävla pausknappen en liten sekund och bara låt mig få en stund att tänka på detta.
Och det tror jag liksom att det är, som du och jag igår stack vi ut och sprang.
Och där hittar vi, och du i mig då, kanske i det fallet en trygg plats.
Safe haven på något sätt.
Det bestämmer vi att vi i 50 minuter går till en happy place.
Så bara pausar vi detta.
Det är samma när man springer själv i det läget.
Jag tror du har helt rätt.
Jag går in i det här stenhårda läget.
för då kan inte jag tänka på någonting annat än att jag vill att det ska bränna i musklerna.
Det är många som använder, om man ser till, man säger downhill, mountainbike och sådana saker som är livsfarligt om du inte tänker bara på det.
Ja, exakt.
Då kopplar du också bort dina andra tankar för annars så överlever du inte.
Nej, det låter hemskt, men det är så. Du måste ha full fokus.
För bergsklättrar och allt, jag tror det är det som är den här frihetskänslan.
Ännu nog att du bara kan ha ett fokus på ett gång.
Då känner du dig fri, du är bortkopplad från världen.
För om du inte fokuserar 100% på din uppgift så kommer du trilla ner mot döden.
Det känns ju bra liksom.
Men löpningen där, det kanske är det som gör att inte alla fastnar för löpningen.
För där kan du ändå, om du joggar, så kan du ändå älta saker.
Absolut.
Men i vårt fall så springer vi ofta tillsammans.
Vilket gör att vi kan förlo oss i ett samtalsämne.
Alltså vi kan prata om en liten grej i 50 minuter.
”Oj, har det gått 50 minuter?”
Och så har vi pratat om fotmassage i 50 minuter.
Eller om varför Red Bull kan spreta ut sin logga på en Formel 1-bil
men Apple har aldrig gjort det.
Tänk er Apple på en Formel 1-bil.
”Nej, det passar inte.”
Sånt kan vi prata om.
Ja men då har du helt rätt i det. Jag tror lite grann att det är det som…
Jag tror det här med löpning är en så otroligt lättillgänglig terapi för många också.
Jag tror man säger att…
Sen får koppla in lite grann till det vi sa här i början med hur ser den här tidshorisonten ut.
För jag tror att om du hittar det som bränsle allt för länge.
Jag tror också att det har varit genom att nästan bränna ut mig i löpningen.
Man sätter alldeles för höga ambitioner och lägger för mycket.
Jag har pratat om att jag har skaffat livscoach-karro nu.
Just det, jag glömde fråga dig om hur det går.
Nej, det är fullt förståeligt.
Hon sa en intressant sak som jag har reflekterat över som kopplar an till det här ämnet.
Det som jag har lärt mig i mitt liv, och jag vet att du har någon likadan, jag tror att du och jag är rätt lika, det är därför vi funkar bra på många plan.
Det är att vi styckar upp våra liv, här är min löpning, här är mitt jobb, här är min familj, här är whatever. Vi har alla våra saker.
Det är nästan som vägare med att vi har hela tiden eftersträvan att de ska vara 100% alla de delarna.
Sen inser vi ändå att det kommer aldrig gå.
Vi är inte yvermänniska.
Men vi provar.
Ja, exakt.
När jag pratade med Karro om det där så sa han
”Hur tänker du kring prestation?”
Jag ville ju prestera högt på allt det där.
Han sa ”Du måste behålla löpningen. Där får du prestationsmål. Jobbet. Där får du prestationsmål.
De andra delarna, du måste släppa det. Du kan inte gå och försöka leverera 100 på alla dina områden, det går inte. Du måste vara nöjd med 80-90% för det kommer också fluktuera upp och ner i din relation till vänner eller din partner eller dina barn eller vad det än är.
Det fick mig att fundera lite grann just det här med hur man i löpning kan det bli.
Om man på kort sikt tänker på sorgarbetet, ångesten och rädslan, du springer hårt på grund av det.
Så kan det också bränna ut dig i det om du gör det över för lång tid.
Du måste också hitta något positivt att springa mot.
Både du och jag har haft det, det är som en löpning, en förstärkare, en amplifier som bara
den kan skicka dig åt olika riktningar, där man i vissa lägen även när man är ledsen så kan du
också springa ett pass där du till slut tar slut på energi med två kilometer hemma, nästan känner att du vill ställa dig
över knäna och gråta, för det är så mycket grejer i kroppen som händer att det blir inte positivt efter ett tag.
Du får ha det som en ventil under ett tag men på en längre sikt så måste du hitta någonting som du springer mot.
Jag tror också att löpningen kan hjälpa dig att börja bearbeta dina bekymmer men det kan inte lösa dina problem.
Fan vad fint sagt Fredrik.
Jag tror du sa det.
Du kan när du är ute och springer och har ett problem så kan du förstå vad du behöver göra.
Men det tar inte bort problemet.
Du kan komma hem och tänka ”jag behöver göra detta och detta”.
Så tankarna finns ju inom dig någonstans men lockas fram av löpningen på något sätt.
Det är tillbaka till hotline, när vi pratade om något och vi skulle starta.
Nu kan vi helt plötsligt börja fylla det med riktiga grejer.
Jätte, fan skitbra sagt Fredrik.
Du har helt rätt.
Och där tror jag också i det här när vi pratade lite om att springa ifrån någonting och jobbiga saker men hur tänker du kring att springa mot någonting?
Så den här hoppfullheten för det som du säger att du kommer att vara igenom ett, i alla fall det som har hänt nyligen, ett sorgarbete och det kommer att vara en massa känslor hos dig.
Vad ser du fram emot på något sätt på längre sikt att springa mot?
Jag ser fram emot att få in träningen som en rutin med familjen så att jag kan hålla i det under en väldigt lång tid.
Jag ser fram emot att hålla kvar vid löpningen under många år och vara väldigt rutinerad.
Jag har inte sprungit så många år men jag känner att det är en viktig ingrediens i mitt liv och för min familj.
Nu har Jeanette också samma resonemang och vi verkligen tittar på varandra ibland och bara säger ”Fan, alltså, vad gött att vi har träningen och att vi verkligen har det fokuset.”
Att vi är i denna ålder nu och tänker och resonerar på detta sätt om träning.
Vilken uppfortsbacka det hade varit att försöka komma igång efter kanske tio år utan någon fysisk aktivitet.
Att vi ändå har under den kritiska perioden i livet när man börjar komma upp mot 40 och så vidare.
I många lägen kanske behöver träningen som mest. Du har mycket på jobbet, du har mycket med familjen och så vidare.
Jag är så glad över att jag är inne i det just nu och nu vill jag bara utveckla det och utveckla det med familjen.
Få med barnen, visa dem att träningen är någonting som du ska få in i ditt liv.
De mår bra. Jag tror att alla behöver fysisk aktivitet.
Människan i sin natur behöver röra på sig. Så är det liksom.
Så jag är väldigt glad för att jag har funnit det.
Och jag ser hoppfullt fram emot att hålla kvar vid löpningen.
under många år och utvecklade i min familj.
Så jag springer mot en kontinuitet och en erfarenhet av träning.
Och en M60 medalj.
Och en M60 SM.
Långsiktigt nu Fredrik, långsiktigt.
På 20 år.
Då kommer guldpengen.
M85 på 100 meter.
Jag tror du hade kunnat vara en snabb sprinter som gammal.
Alltså redan nu menar du?
Ja, precis.
När är man gammal Simon?
Det ska man vara försiktig med att fråga.
Det är ju ändå många år mellan oss.
Jag tycker veteranlåter gammalt.
Det gör det, men det är inte schysst i löpningen tycker jag.
Det är då kroppen börjar brytas ner och sånt där.
Så slutligt, fan vad jobbig den är alltså.
Jag tror att, ja vad fan, när blir man gammal?
Grejen är att det jag tycker är fördel är att man springer med så många som är i vår klubb med Göta.
Det är ju faktiskt en av Sveriges största föreningar.
Jättemånga gamlingar.
Det är hur många gamlingar som helst.
Där är BGE, ordförande, han säger ju att vi är Sveriges största löparklubb.
Inräknat passiva medlemmar och sånt.
Man tänker att det måste finnas en Stockholmsklubb som är större, men de är så många.
Så de slåss ju om medlemmarna.
Men där tycker jag att det är så otroligt många inspirationer där i det.
Tänk på när man pratar om vad man springer emot på längre sikt.
Där är det en tjej säger jag, men hon är ju kvinna för hon är ju 60+ nu.
Tjej, jag vet inte när man slutar vara tjej, men tjej är man väl alltid tänker jag.
Tänker du på Carina?
Ja, vad sa du?
Är det Carina eller?
Katarina.
Katarina, jag säger alltid Carina.
Katarina, precis. Jag kan inte hennes story helt utan att vi har pratat om den några gånger.
Hon började springa på äldre dag och uppfattades med något att det var på äldre dag.
Det var inte så att hon började springa när hon var 18-20. Det är på äldre dag, utan senare.
Hon är nu en av Sveriges bästa i K60, alltså den kategorin.
Så jävla coolt. Jag kommer ihåg att jag frågade henne vid något tillfälle när vi var nere i Ystad.
Hon är med på alla de här DM i hela jävla Skåne också.
Det är ju sånt som du och jag tycker är skitroligt att åka runt på.
Ja men såhär, din man springer an.
Nej, han är på handskar med på ”Vi ska ta sparet” liksom.
Alltså såhär, där jag tycker att, och det är kanske bara en sån fundamental feltänkare mig,
men i de stereotypa liksom, könsrollen inom löpning brukar det vara tvärtom tycker jag.
Det är så som du och jag har det sådär att det är männen som tar med kvinnorna.
Det var så jävla befriande och det var så mycket i hennes att hon börjat springa på äldre dagar.
Hennes man springer inte på det sättet.
Hon har ju fått med sig sin dotter också Amanda.
Ja fan det är skitduktigt.
Men också börjat på lite äldre dagar.
Alltså inte så gammal som hon är.
Men ändå inte liksom börjat med löpningen i tioårsåldern utan upp mot någonstans kring 30 ju.
Hon gör ju i 339 på en eller någon sånt.
Det tror jag säkert hon gör, om man ser på passen.
Då har hon lockat med sig henne på något sätt.
Det är ju lite det jag drömmer om också, att få med sig barnen.
Få dem in sig att du behöver inte vänta så länge, utan börja nu.
Du kommer att ha nytta av det.
Men Erik Adam och Cornelisse också.
14, 11 och 5.
De visar ändå lite intresse.
Jag sprang faktiskt ett pass med Erik i veckan.
Ett distanspass.
Och det är ju fantastiskt kul.
Att få med sig delar av familjen.
Ibland hela familjen.
Dröm skulle jag säga.
Elliot har ju sagt att vi ändå ska springa New York Marathon.
Och det är sånt jag bara,
inom mig så är det sån här fyrverkeri.
Jag bara ”jaaa!”
Så vet jag om att jag håller lite på hästarna.
Men nu, han uppe visar ju ändå lite talang för långdistanslöp.
Han har ju sprungit femkilometerslopp.
Han sprang sitt första när han var sex.
Han sprang det på 33 minuter tror jag.
Sen sprang han på, nej 32 minuter.
Sen när han var sju sprang han på 31 minuter.
Sen i somras sprang han en på 30 och en halv.
Och då har han inte tränat nånting där emellan.
Han är lite kaxig där liksom.
Men där känner jag också, nu har jag inte pushat honom.
Men nu sa han faktiskt för två veckor sedan.
”Pappa, jag tycker det var så kul att vi skulle börja träna löpning igen.”
Jag var såhär, åh! Vilken jävla dröm alltså.
Så jag lovat honom att vi ska gå igång.
Inte nu, jag jobbar.
Inte nu, jag och Fredrik måste podda.
Så att vi kan göra det sen.
Det är det man går och väntar på.
för att man ska få någon sån kommentar.
Och den åldern också för honom, han behöver ju inte träna för att utvecklas.
Han blir ju bättre av att bli äldre.
Vi blir bara sämre av att bli äldre.
Det är ju det som är så.
Vi måste träna hårdare.
Jag tycker det är fint som du var inne på,
med tanken om att springa mot någonting.
Jag tänker väldigt mycket på den målbilden när man är…
Ja, vad nu gammal är liksom.
Det är säkert några som blir förnärmade men för mig gammal 60+ och uppåt kanske.
Att kunna såhär, när jag kollar på Katarina springa, där har vi det.
Jag vet att det fanns en orienterare, han gick tyvärr bort men han
Jag vill säga att han var top 3 i världen i M80 klassen, M85 Ryne.
Man träffade honom i Polen, kom och joggade med honom varannan dag. Han var iväg i Brasilien och tävlade i orienterings-VM för veteraner när han var 80.
Jävla coolt alltså.
Det tycker jag är veckans uppmaning där är att när ni ser någon som är över 70 som är ute och joggar.
Ge dem ett smile, ge dem tummen upp och berätta för dem att fan vad bra jobbat.
Du vet dom här barnen som vi pratade om innan som är likavara.
Ja just det.
När dom är ute och motionerar ihop, dom går med sina stavar och så.
Ger dom lite cred.
Det är fint.
Du får tala om dom två.
Vi stannade här om dagen så stod vi och snackade litegrann.
Det var då det var skitfint väder.
Jag hade varit på tippen.
Jag var inte riktigt där mentalt och började prata med dom.
Så började dom prata med mig så kände jag att jag får pausa litegrann.
De är så jävla trevliga så det går liksom inte att sluta.
Men du springer och sånt.
Ja, jag springer mycket.
Ja, så behöver vi snacka om det.
Min son, han började springa nu på,
bara för några år sedan. Han var runt 50 då.
Han har ett schysst mål.
Han ska springa en mil under vad han är i ålder.
Då är han snart där.
Ska du också göra det?
Jag bara, försöker varje år.
Men det är jobbigt.
Det är jobbigt.
Det blir lättare och lättare.
Det blir lättare och lättare.
Jag tänkte, jag sa inte hur gammal jag var eller vad jag sprang på utan bara jag sa
jag är nära, men jag är inte riktigt där.
Det här kan vara första året jag lyckas uppnå den.
Nu fyller jag 35 och jag har en ambition att vara sprängare under 35 år.
Det kommer du göra och det är helt övertygad om att du klarar det.
Jag tror det.
Alla sa det i gruppen också.
Jag ser att man kommer vara där något.
Han går som en raket.
Han håller igen.
När ni hör mig gorillaflåsa, ”Jo han håller igen”.
Det kan man simulera i ljudet.
Vi tittade innan på det i en parentes där med Team Bild-temagruppen.
Så då har Emil upp en bild på sin klocka när Coach Garmin var igång.
Jag hittade aldrig den menyn. Du får lära mig.
Jag måste visa vad den finns.
Där finns en sån här förväntade tävlingstider.
Så de mäter puls och sånt på varje pass.
Och så ger de så här, det här är vad du kan göra på 5 kilometer, 10, halvmånader om morgonen.
Och då la han upp såhär ”Min coach Garmin tycker jag kan göra 2.43 på Mara nu”
Gick in och tittade på min och var såhär
”Den tycker jag kan göra 17.01 på 5000”
Och jag bara ”Jag sprang 5000 för några dagar sedan på 18.22 med gorillaflås”
When A.A. goes wrong
Och coach Garmin bara ”Äh, du har 81 sekunder till där, det är lugnt”
Det har gått några dagar sedan du sprang
Jag bara kom hit, hörde du mitt flås?
Känner du min puls eller?
Hur fan trodde jag att jag skulle smälla 80 sekunder snabbare?
Ja, en parentes på ämnet.
Det är jättekonstigt.
Men du har kommenterat deras utvecklingsteam några gånger på Garmin.
Alltså, lyssna någonstans!
Om det är någon som vill vara med på Garmin så kan vi köra en liten intervju med dem som utvecklar mjukvaran
och fråga lite hur fan det funkar.
Alltså så jävla gärna!
Ska vi ringa och kolla lite?
Det tycker jag.
Alltså jag kan säga att jag har gått och gnällt om det här i flera år.
Men jag är faktiskt genuint intresserad av att veta hur man har tänkt när man har plockat fram de där siffrorna.
Om jag gorillaflåsar och är nästan uppe i min maxpuls och gör 18-22,
så är det bara ”jag tror du kan göra 17-21”.
Tror du att de här utvecklarna är löpare?
Nej.
Jag tror testarna är löpare, men jag tror inte utvecklarna är det.
Det är väl det problemet?
Det är vad jag tror liksom.
Nej men det är väldigt intressant.
Men när vi tänker på det här med att längta efter någonting.
Nu är vi inne i pandemitider.
Och där är inte mycket att se fram emot när det kommer till upp.
Vi fick någon länk, ska du anmäla dig till Hamburg? Du bara nej tack.
Jag känner mig så jävla tråkig där.
Men jag är…
Realist.
Ja, alltså det är nog väl liksom…
Jag tycker det är skits…
Och det är lite grann med allting vi har pratat om nu, man springer från någonting och springer där.
Jag tror att det här är ett…
Alltså…
Det här är ett jävligt dåligt år.
Att få andra saker som är jobbiga.
Alltså lite grann så här, det vet jag…
Det vet jag förr åt när svärfaren gick bort, det är ett år sedan idag när vi spelade in detta.
Då var det precis på håret med när corona började om Lisa och hennes syster skulle få vara där eller inte besöka.
Samma sak med begravningen, var precis på gränsen. Kan man ha begravningar eller inte.
Och då känner man sig ”Fan, med allting kring den här pandemin och du och jag är sådana som är sjukt lyckligt lottade att faktiskt…
Det är klart att det finns saker i vår vardag som är jobbigare på grund av det, men du och jag har ju ändå ett liv där vi känner ”Shit” för vi är skonade mot mycket av det där.
På det stora hela.
Det är en jävligt dålig tid att ha andra saker som tyngre än och förvånade mot att ha något att längta mot.
Och det är som du säger när de la ut den här tråden sådant där,
”Ja men ska vi iväg och springa Hamburg till hösten?”
Jag bara ”Jag tror inte det blir någon jävla lock i hösten.”
Och det kanske det blir.
Jag känner jag nästan har gått in i ett sånt läge.
”Ja men jag tror det kommer bli krutmaran med 80 pass efter sommaren liksom.”
Och det…
Fan det kan ju låta skitfint listigt.
Vi får lära oss längta efter krutmaran helt enkelt.
Ja jag längtar!
Om det är det vi har.
Jag längtar efter en ny stressfraktur.
Ja precis, jag längtar efter en ny film när du dyker ner i diket med smärtor.
Jag tror du säger att jag längtar efter om ni är när jag springer på 3.00 nu.
2.43 är mitt klocka.
Men det är sånt jag såg till exempel nu, även nu, nu ska vi inte prata pandemi och sånt här, men jag ser att HF hade lagt upp nu också att
nu öppnar man upp för kanske att ha en tredjedel av publikantalet till öppning av premiärmatch och sånt ganska snart.
Och jag bara så här, det är inte så att jag har ingen inside information för att jag har jobbat i kommuner, kriskommunikation och så, men jag bara känner så här
Ja, tittar man på hela förra året, det enda vi har lärt oss är att det gick ganska mycket långsammare än vi hade tänkt oss.
Tyvärr är det så att jag längtar efter att få springa ett Köpenhamn-maraton.
Tänk att jag hade sagt att jag längtar att springa efter ett maraton.
Men fan vad coolt det är att springa ett stort maraton.
Det känns lite som att du har varit inne på det.
Du har ju säkert tittat på dina tider och funderat på vad fan är det jag drömmer om egentligen.
Och maratonet, känner du kanske inte att du har riktigt fått full utväxling på din potential?
Det kan tänka mig att det lockar att springa på ett upplopp fullt av publik och bara se klockan på rätt sida och att du har marginal kvar och kan slå det här.
245 eller vad det blir under.
Det är en jävla dröm. Bara för det måste jag drömma mig tillbaka bara en halv sekund till mitt…
Jag insåg det förra veckan och kanske därför jag har fått sån här marathonstress nu.
Alla andra tider har jag förbättrat över åren.
Även nu med halvmaran i höstas, jag var 15 sekunder från mitt pers.
Det är ändå i närheten.
Maran är det nu sju år sedan jag satte min bästa vana.
Och jag började ändå springa på allvar för åtta år sedan.
Så jag satte ju det jävligt fort.
Men det är loppet.
Jag kan fortfarande minnas tillbaka.
Hur kunde jag springa så bra?
Jag kommer ihåg jag passerade halva, jag hade 253,07 på den morgonen.
Jag kommer ihåg jag passerade halva och bara ”oh jag är redan här”.
Alltså jag har inte känt det en enda gång sen dess.
Och även kommer jag ihåg när vi kilometer, du vet, jag snittade typ med 406 fart.
Jag kommer ihåg mellan kilometer typ 15 och 35 snittade jag typ 402.
Och jag bara så här, varje kilometer, det går lite fort men fan vad gött det känns.
Jag tänkte när ska jag bli trött?
Jag kommer aldrig glömma när jag gled in på, när jag hade 800 meter kvar.
Så var det en sån här sambadansare.
I Köpenhamn.
Som stod och dansade där och då liksom kände man att.
Jag vet inte om jag får energi att öka farten eller jag vill stanna till.
Alltså för att uppleva den här stämningen en stund.
Men jag kritade på, jag kommer aldrig glömma när jag rundade hörnet och hade 400 meter kvar.
Man ser det här jävla målet. Det här låter fåfängt men jag vet att jag kommer ta släktrekordet.
(Skratt)
Viktigt, viktigt.
Det är så jävla viktigt. Jag kommer ihåg att Jens Andersson var med.
Han sprang Göteborgsvärvet dagen innan.
Han åkte hem till mig, sov över och följde med bara för att langa.
Han stod på upploppet och skrek på mig.
Min mamma stod lite längre fram och nästan grät.
Det hade varit så jävla fint.
Shit vad det var.
Det var så jävla mäktigt känsla. Jag kommer ihåg jag sprang.
Jag hade 100 meter kvar så var det en kille som gick.
Jag bara så här
”Va fan, vi springer väl 253?”
Så så här, det finns en bild på det också.
Så klappar till hon på ryggen.
”Va fan, kom igen nu!” Så han bara ”Aaah”
Så blev han le. Gick med en high five.
Sen bara ”Aaah” sprang han och bara jublade in i mål.
Då tänkte jag, det kan vara någonting fel på honom.
Men ändå så där bara, fan.
Jag tror också han bara vaknade upp och kände
Det är skitbra liksom.
Det är en sån upplevelse jag har faktiskt.
Det är 5000 och det är maran som jag tjänar till Alex.
Jag har unfinished business.
Och du då Fredrik?
Vad känner du med den här längtan?
Låtten och allting.
Vad är din feeling?
Jag kommer ihåg mitt första maraton.
Eller mitt andra.
Jag räknar inte in mitt första maraton sedan 2015.
Det är kramp i morgonen, det skulle kunna vara viktigare än en morgon som helst.
Jag fick kramp i Hamburg också.
Det är Hamburg jag tänker på när jag drömmer mig bort och tänker att det där vill jag uppleva igen.
Men det är Hamburg inte bara i loppet utan hela resan.
Resan dit, man sitter med förväntningar.
Man checkar in, man planerar med dryck och energi.
Man har bara ett fokus och det är loppet.
Man bara sitter på kvällen, kollar barnprofilen.
Läser lite om, okej här ska du resonera på detta sättet.
Och här kan du, alltså alla de bitarna.
Sen går man ut och så käkar man någonting.
Man är lite smått nervös.
På morgonen, eller på eftermiddagen där så kör man en liten jogg.
Joggar runt, man kanske joggar vid starten.
Det är vår ute eller det är fint väder.
De här resorna längtar jag efter att kunna göra.
Så enormt mycket.
Och då vet jag om jag skulle säga det här till Jeanette att jag skulle vilja resa iväg på detta.
Ja, det gör vi.
Det är verkligen inget motstånd.
Nu är det pandemin som sätter stopp.
Det är inga andra saker som sätter stopp för det egentligen.
Det längtar jag efter.
Att komma iväg och få en lång helg med löpning och fokus.
Och bara njuta av livet.
Det ser jag framför mig som en dröm lite grann.
Så jag hoppas att det kan bli av snart.
Fy fan Fredrik, prata inte det här.
Trängas, det står trängas vid starten.
Jag längtar efter att stå axel mot axel mot en svettig tvåmeters tysk.
Och bara, åh fy fan gnida mig in i den jäveln.
Och då ska de pumpa 99s luftballons i högtalaren.

• Ja, just det!
• Jag håller med.
• Och dricka god öl när man kommer i mål.
• Det är det som jag tycker är det.
  Det är liksom den här…
  Med allt allvarsamt som har funnits
  under den här pandemin så är det ändå…
  Det är ändå vissa av de här triviala
  grejerna som man börjar längta efter tycker jag.
  Där är det ändå sådär… shit, jag…
  jag nästan…
  Alltså när jag tänker så på…
  Spring New York-mat eller hamburgare
  eller köp en hamn. Det är bara…
  Det finns inte ens i min…
  Alltså det har gått så lång tid nu att det finns ett kraftigt tidshorisont där man tänker sig att man ska någonsin ska få uppleva det.
  Det känns som en dröm.
  Ja, precis.
  Det känns så jävla konstigt att det är så långt bort.
  Jag håller med. Det är en av de saker jag längtar absolut
  absolut mest mot.
  Jag står och trängas med tyskar.
  På Bordershop och på Hamburg Marathon.
  Det är klart att man tar en liten utflykt till Bordershop när man ändå är där.
  Men annars om du tänker dig, du trycker in lite pass på lunch och så här mitt i veckan och förmodligen i vissa lägen så kanske du är lite stressad över att få till öppningen.
  Hur känns det att springa med den stressen?
  Ja den tycker jag är rätt blandad. Den tycker jag faktiskt är rätt blandad. Jag tycker, alltså den här känslan med att ha, vad ska man säga,
  känslan med att ha tidspress tycker jag är helt okej. Det tycker jag är, då får man liksom trolla lite med knäna, då får man köra någon progressiv distans eller något.
  Jag har ett annat minne av när det var andra saker i livet där jag inte mådde så bra.
  Jag hade en…
  Jag tror att någon som lyssnar har koll på det också.
  Jag skrev en bok för två år sen som heter ”En liten bok om löpning”.
  Den plockar upp lite på det temat som vi pratar om idag.
  Hur löpning fyller olika hål på olika delar av livet.
  Jag kommer ihåg jag hade en period i livet där jag var på väg och blev utbränd.
  Men jag fattade liksom inte riktigt det själv.
  Och där hade jag ett antal pass och veckor.
  Det är en jävligt speciell känsla där löpning känns som den här ventilen.
  Alltså att det känns väldigt bra att komma ut och springa.
  För en liten stund så försvinner den här klumpen i bröstet liksom.
  Jag kommer ihåg att jag hade en morgonrunda när vi sprang med några götar, med Kent och Bern och några till.
  Vi föreslog att det är ett kommentar som kan vara jag, ”Fan kan vi inte lägga in en tröskel?”
  Och det är den här ständiga konstanta känslan av att den här jobbiga känslan, kroppen försvinner inte.
  Så jag måste pusha mig själv lite längre hela tiden för att blöva av mig.
  Jag har aldrig varit beroende av någonting, förutom löpning.
  Kanske om man ska säga lite skämtsamt och lite allvarsamt, men
  där jag upplever att det är lite grann samma känsla att det börjar med att
  ”Jag måste ha en ventil och peice ut det här ifrån den här känslan”
  Och sen så, som du var inne på, du gör inte det av med grundproblemet heller.
  Och över tid så kommer det bara krävas, du kommer pusha hårdare och hårdare din löpning.
  Men du kommer bara, problemet blir liksom bara större.
  Och där hade vi, vi skulle köra en tröskel, kommer jag ihåg det,
  Man slängde in den och vi började.
  Den kommer jag ihåg i en sån här trädalej på skog i Helsingborg som är fantastisk.
  Man springer från ett naturreservat och så är det en lång trädalej med Danmark på andra sidan.
  Så började jag bara så här…
  Det blev en sån flip.
  Jag bara ”nu kör vi den”.
  Och så bara tryckte vi iväg.
  Och jag bara kände så här…
  Vi var fyra från början.
  Efter någon kilometer hade en trillat av.
  Efter någon kilometer hade en trillat av.
  Så var det jag och Kent kvar.
  Och så sprang vi bort mot Sofiero och sen skulle vi ner mot Strampomenaden.
  Då kommer Kent, han är rätt hård i sig, men han kommer mellanflås.
  ”Nu går det ganska snabbt”, sa han.
  Och jag bara brände på.
  Det blev ingen tröskel, det blev en dödslöpning nästan.
  Så det sista kilometerna på 3.12 nästan upp från den här backen.
  där jag bara stannade mitt i backen och kände att det var någonting som var fel.
  Och det här kommer inte lösa det.
  Det var en sån insikt.
  Jag bara, det här är någonting som inte stämmer.
  Det tror jag var det här med löpning.
  Att du missbrukade löpningen lite grann?
  Ja, lite grann så.
  Det var inte grundfrågan som du hade med tidstress och när man lägger ihop det.
  För mig var det någonting annat som stressade mig.
  Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det.
  Jag har varit igenom det vid två vänder i livet.
  Och nu har man börjat hitta de här varningssignalerna.
  När löpningen blir nästan som ett missbruk.
  Det blir någonting annat som man försöker lösa med det.
  Men det kommer inte gå.
  Den morgonen vet jag verkligen att jag fick en sån bara
  ”Alright, nu är jag nära den punkten igen.”
  För nu märker jag att jag…
  Allting börjar liksom zonas ut.
  Man vill bara in i den här bubblan.
  Jag vill inte tänka på någonting annat.
  Jag vill bara vara här, för här kan jag kontrollera den.
  Men då har det kommit till den jobbiga gränsen att
  som där jag börjar missbruka det.
  Istället för att det skulle bli fyra kilometer i 350-fart
  så blir det en fyra kilometer som kanske gick i snitt 332.
  Och det bara öste snabbare och snabbare och snabbare.
  Jag kände att för en liten sekund så försvinner den här klumpen i bröstet.
  Men så fort du stannar så är den tillbaka där igen.
  Nu kan man göra lite likheter med alkohol egentligen.
  Definitivt.
  Ja men ta en glas vin i veckan och så vidare.
  Var går gränserna liksom?
  Ja exakt.
  Jag tror att löpning kan vara på samma sätt.
  Man håller på en nivå som funkar utifrån det livet man har.
  Men när man inte får ihop det andra för att man springer, det är lite som att om du skulle dricka och inte kan köra dina barn till fotbollen till exempel.
  Det kan te sig på det sättet och jag tror att löpning är precis samma sak, att du kan börja missbruka löpningen också.
  Där du egentligen känner att jag borde ta tag i de här problemen, men jag springer istället för att glömma problemen.
  Kanaliserar min energi på något annat och tänka på något annat under en kort stund.
  Och sen när du kommer tillbaka och känner att du har nyktrat till i någon situationsteknik så vill du springa igen.
  Där är det ju rätt så stora likheter. Där är det ju rätt många missbrukare som har börjat springa.
  Jag har det som en suksaktivt för alkohol.
  Jag tror det är, precis som du är inne på Fredrik, jag tror att det är ur ett kortsiktigt perspektiv så tror jag det är bättre att råda på med löpningar än droger eller alkohol.
  Men jag tror de här varningssignalerna som du är inne på, och det är ju som du har berättat tror jag i någon av de andra poddarna, eller något mer, skrivit i boken i alla fall.
  Jag fick ju det skickat till mig också första gången, så jag känner shit jag har inte ens sett alla de här varningssignalerna.
  Och det här jag beskrev i den här situationen, det var ju andra gången.
  Då kunde jag själv identifiera dem och säga, nu är det någonting som jag inte står rätt till.
  Det tror jag är ett sånt där medskick också till alla som lyssnar i det.
  Jag tror löpningen är ett fantastiskt sätt att, du vet,
  Fantastisk motion, ett fantastiskt sätt att bearbeta saker, ett otroligt sätt.
  Träningssätt överhuvudtaget.
  Men man ska vara rätt så vaksam för att fundera, faktiskt våga reflektera ibland över varför man springer, varför man gör det i olika delar av livet.
  Och den där varningssignalen, jag tror som du säger att,
  jag tror alla vet om egentligen, men vågar ibland inte bara erkänna den för sig själv.
  När man är inne i en längre period av tuffa tider, för många är det ju också beskrivet som du säger med,
  missbruk och depression och så är löpning ett fantastiskt verktyg att hjälpa en.
  Man måste också vara försiktig i att
  det kommer bara hjälpa dig så långt.
  Det kommer att finnas andra delar som du ändå kommer att behöva
  ta tag i på något sätt. Löpning kan vara ett jättebra verktyg på vägen också.
  Ja men absolut. Ibland kan det vara jobbigare att
  gå till roten och komma till roten av problemet än att försöka
  bara täcka det eller dölja det med substitut för det som du går runt och tjänar.
  Det är väl någonting som jag har lärt mig i det här sågararbetet också att jag tog ett beslut ganska tidigt att locka fram, ta tag i det.
  Ta tjuren vid hånen.
  Men det är ju någonting som jag känner verkligen hjälper och samma sak med löpningen, använd löpningen som en hjälp att
  locka fram och ta tag i dina problem på något sätt.
  Men få inte
  få inte en övertro på löpningen att det kommer
  att lösa dina problem utan det
  det dämpar och det får dig ett
  du kommer in i ett läge där du kan resonera mer
  vad säger
  mer rationellt kring dina problem och så vidare.
  Jag tror att kroppen är rätt
  fantastisk för att dra någon
  Någon sista story från mitt liv som kanske var någon sån här upplyftande faktor i det här också,
  om man kan använda löt, det var att det var inne på lite tunga, men också att
  jag har ju haft mitt pers på tio kilometer och det är det enda loppet,
  riktiga loppet, man har ju kanske vunnit något brödröstelopp och sådär också,
  men det enda loppet jag har vunnit och sådär, det var ju varvet milen 2018.
  Och sprang jag på mitt pass liksom.
  Men det var…
  Ja fan.
  Det var ju när du och jag hade börjat
  hålla oss upprätt
  och fördjupa
  vår vänskap.
  Jag tyckte du lät fint.
  Vi hade lärt känna varandra under ett tag.
  Under den perioden.
  Jag minns
  att jag var
  i det jobbet jag var på då.
  Det var ju liksom mitt skötebarn
  Jag är ju ett jättebarn med hälsoform Marathon men jag hade nog under en period känt att jag börjar känna mig rätt så klar här.
  Jag hade själv inte landat i de tankarna för det var så här, du vet, vi var ju ändå ganska publika figurer här lokalt.
  Skämsamt brukar jag kalla för ”känn igen-dissar”.
  Man är ingen kändis men folk känner igen en från någonstans.
  Man kan inte riktigt se om det är den som jobbar på Systembolaget eller den som håller på med det lokala Marathon-loppet.
  Precis, eller med en skäggreklam.
  Precis, eller med en skäggreklam.
  Där kunde jag känna att det är så mycket press förknippat med, man har lagt sin identitet så hårt med den.
  Jag kan inte sluta med det. Varför skulle jag sluta med det? Även om jag själv nog hade känt att jag borde sluta med detta.
  Jag kommer ihåg att jag var iväg på en grej som hette entreprenör Skåne.
  Där det var ett antal entreprenörer från varje kommun i Skåne som hade blivit nominerade och sen gått med i ett typ av ledarskapsutbildning eller utbildningsprogram.
  Då fick jag vara den som representerade Helsingborg, utifrån Helsingborg Marathon.
  Då åkte vi iväg på två dagar i Båsta.
  Jag kommer ihåg dagen vi åkte så hade jag pajat en massa grejer där hemma.
  Alltså inte pajat rent fysiskt utan bara…
  ”Amen du vet, allt sånt där när man är alldeles för stressad och har alldeles för mycket fokus på jobbet.”
  Så när jag åker så är det där…
  Huset ser ut som ett jävla kaos.
  Jag har inte gjort hälften av de grejerna jag lovat Lisa att jag skulle göra.
  Så det var en ganska jobbig känsla med att åka iväg.
  Och sen så gick vi och det var en sån…
  Jag fick en krupp med en jävla massa självreflekterande övningar.
  Man skulle jobba med sina försvarsmekanismer, spegelövningar om vad man är dålig på eller vad man tänker egentligen och sådana grejer.
  Och jag bara, du vet jag fick sån jävla ångest när jag var där.
  Det kändes svimbart men såhär att jag bara ”Åh, vad fan är detta som händer?”
  Jag kommer ihåg när jag kom hem på söndag, jag var helt off liksom. Jag åkte direkt dit upp.
  Och sen så på kvällen så låg jag i sängen och så kunde jag inte sova liksom.
  Så jag bara såhär, så bara landade ganska hårt så sa jag till Lisa ”Jag tror vi slutar med morgon”
  Så Lisa bara såhär, helt störtrakt ”Skönt att du också har insett det”
  Och sen pratade jag med dig om det för jag kände såhär ”Jag måste bearbeta de här tankarna”
  Det roliga var att det var tio dagar innan varvotmilen och jag hade liksom brottats litegrann med min löpning.
  Så fort det landade, det kändes som att en tioton sten hade lättat för mina axlar.
  Och jag sprang mitt bästa lopp någonsin.
  Och det är precis för att kroppen är fan rätt smart liksom.
  Den skickar tusen signaler till dig så fort du vågar acceptera och landa i dem.
  Det var som att allting i kroppen bara exploderade den dagen.
  Jag tror verkligen på att kroppen är så jävla mycket smartare än vi hade cred för.
  Det är en superbra historia. Jag tror att många kan plocka upp den och verkligen känna igen sig i den också.
  Någonting som jag har bröt mig nu, det är, jag kallar det vad jag är orolig för.
  Jag brukar sätta mig ner, det är ett mannar grund, det är så här lite småorolig för saker.
  Jag brukar sätta mig ner och tänka, jag brukar göra det på måndag morgon, för måndag morgon är den dagen jag är mest orolig av någon anledning.
  Det kanske alla andra är också, jag vet inte.
  Men det är du drar igång jobbveckan och du tvivlar kanske lite på, oh detta här mötet där.
  Så brukar jag skriva en lista på vad jag är orolig för.
  Ja men deklarationen, vad är jag orolig för i den då?
  Jag har inte gjort detta avdraget där och så vidare.
  Varför har du inte tagit det då?
  Så jag har tagit det.
  Och sen nästa grej, vad är jag orolig för?
  Bilen börjar låta lite.
  Ja men ring och kolla upp vad det är.
  Om du plockar bort alla de här sakerna, de lägger du ihop, så blir det en stor oro.
  Och så kan du inte säga, om någon frågar hur det är, ”Jo, det är bra, men det är sådär.”
  Du är orolig för något. Du kan inte sätta fingret på det, för du har inte gjort det tydligt för dig själv vad det är du är orolig för.
  Att göra en lista på, okej, du behöver lite tid.
  En timme med att sätta ner, vad går jag runt och grubblar över?
  Så blir det inte så allvarligt när du tittar på det.
  Och det är ganska lätt att lösa sakerna.
  Och när du väl har börjat checka av dem, då är du världens lyckligaste nöjda.
  Det kommer nya bekymmer.
  Så det här behöver du följa upp.
  Men det är något som jag har börjat jobba med.
  Vad fan är jag orolig över och hur lockar jag bort det?
  Du kan ju ta kontrollen av ditt liv och ta bort de här sakerna ganska lätt.
  Jävligt skyssande avslutande tips. Jag tänker det är en del kopplat till det som Jack har antyd en liten löpningsdel också.
  När du beskriver den så är det ”jag har inte riktigt kommit dit så blev jag så duktig som du är” för det där är ju faktiskt typ världens life hack som ändå är så jävla enkelt att göra.
  Jag läste en bok som Lisa tipsade som heter ”The universe has got your back” som handlar mycket om vad kan jag påverka och inte och hur.
  Och där är också en sån där, det du beskriver, jag tror många känner igen sådär att man ska sova på kvällen.
  Och den känslan som du beskriver, att man är orolig, man kan inte riktigt sätta fingret på det men det är några stycken grejer som,
  liksom såhär, och då är det så just att där drar hon en liknande såhär, men okej om du tänker på den här skalan 0 till 100,
  eller 0 till 10 förlåt, 10 är att du dör och 0 är ungefär, ja jag vet inte, du typ bara vaknar på morgonen eller någonting.
  Det är den saken du oroar dig över, var är den på den skalan?
  Ofta är det typ som att säga deklarationen tvåa, det är bara att göra det.
  Men det är när du bygger ihop dem.
  Det är ju fan ingenting som är 7, 8, 9, 10. Allting är 1 till 6.
  Inte där vi bor och så som vi lever här.
  Exakt.
  Och lite grann för att jag har någon form av löparkopplingar på sliten.
  Så jag tänker på den här smärtskalan som du pratade om.
  Det tycker jag också är bra. Det är ju samma princip. 1 i 10.
  10 på smärtskalen är där du ligger i sjukhustältet.
  Och 1 är där du går lite snabbt.
  Så ofta när man tänker sig i löpning och säger ”nu orkar jag inte mer, det här är jobbigt”
  så tänker man ”vad är det på smärtskalen?” ”Sexa”.
  Du kan ändå göra den bedömningen där, det tycker jag är intressant.
  Jag gör det, jag tänker ofta på det när vi kör långa trösklar.
  Känner ”fy fan vad säkert”.
  Så tänker jag ”vad är det på smärtskalen?” ”Just nu kanske en sexa”.
  Det jag oroar mig för är nian, men det ska jag inte behöva tänka på nu.
  Det är som problemen som du uttrycker.
  Det är superbra.
  Det får summera detta avsnitt tycker jag.
  Jag hoppas inte det har varit för tungt.
  Det tror jag inte.
  Jag hoppas att vi har inspirerat till att tänka i nya banor.
  Och sen att släppa loss lite känslor.
  Och använda löpningen som ett bra sätt att hantera olika problem.
  Inte lösa problem, men vara en del av hanteringen av att lösa problem.
  Och stort tack för att ni har lyssnat.
  Och tack Simon för det där fantastiska samtalet.
  Ja, det är jag som tackar för att du delar med dig Fredrik.
  Och kan säga att min fru sa att hon har faktiskt tragglat sig igenom en hel drös av vår avsnitt.
  Hon sa att hon har slarvat lite grann på slutet fast vi blev så jävla nördiga.
  Men hon sa inför detta avsnitt ”Det här tror jag faktiskt jag kommer att lyssna på hela”.
  Så det är väl ett gott förtyg tror jag.
  Det är nog rätt för henne att lyssna på detta tror jag.
  Det tror jag.
  Superstort tack för att ni har lyssnat.
  Ha det fint.
  Hej.
  [Outromusik]