20. Livepodd med gäster

We are liiiiiiveee! Denna veckan körde vi livepodd via vår FB med tre härliga gäster 🌟! Daniel springer snabbare och mer än någonsin efter att ha kämpat med blodproppar MEN också skaffat sladdis med Simons syster och fick ett par Vaporfly för besväret (vilken märklig beskrivning, men också en cliffhanger?). Vi har även med oss Elin som nu sprungit 2481 dagar i rad (?!) och har sprungit veckas lopp Midnattsloppet vid mer än ett tillfälle på kvällen efter att ha sprungit minst ett maraton under dagen. Puh! Och sist men inte minst har vi en härlig uppdatering från Anton Lindberg och hans USA-äventyr där han nu gjort sin första tävling på bana efter att ha upptäckt att han har järnbrist. Resultatet han gjorde var… snabbt som satan. Så klart även veckans drink och ett inslag där Simon efterhärmar diverse ljud som Fredrik skrattar gott åt 😂. Avsnitt 20 gott folk!

Lyssna på avsnitt 20 här:
https://podcasts.apple.com/se/podcast/20-livepodd-med-g%C3%A4ster/id1539039755?i=1000513452110&l=en

I avsnitt 20 av Löpning & Livet-podden bjuder Fredrik och Simon in tre inspirerande gäster som delar sina personliga berättelser om löpning och hur de har övervunnit utmaningar för att bli starkare löpare. Den här veckan kör de en livepodd via Facebook, vilket ger en annorlunda och spännande atmosfär för lyssnarna.

En av gästerna, Daniel, delar med sig av sin resa från att kämpa med blodproppar till att bli en snabbare och mer uthållig löpare än någonsin tidigare. Elin, en annan gäst, berättar om sitt imponerande löpsträck på 2481 dagar i rad och hur hon har deltagit i Midnattsloppet flera gånger. Slutligen ger Anton Lindberg en uppdatering om sina äventyr i USA, där han har tävlat i sitt första banelopp efter att ha upptäckt att han lider av järnbrist.

Fredrik och Simon delar också med sig av sina egna träningsupplevelser och hur de har lyckats köra tuffa kvalitetspass trots tidigare skador. De diskuterar vikten av att lyssna på sin kropp och vara tålmodig med sin träning, samt att stötta och uppmuntra varandra för att nå sina mål.

I det här avsnittet får lyssnarna en inblick i hur löpare från olika bakgrunder och med olika erfarenheter kan möta och övervinna utmaningar. Det är en inspirerande och underhållande lyssning för alla som är intresserade av löpning och vill lära sig mer om hur man kan bli en bättre löpare genom att lyssna på andras erfarenheter.

Om du vill lyssna på avsnitt 20 kan du hitta det här: Länk till avsnitt 20 – Livepodd med gäster

Taggar för avsnittet:

• Löpning & Livet-podden
• Livepodd
• Personliga löparberättelser
• Kvalitetspass
• Midnattsloppet
• Löpsträck
• Järnbrist
• Träningsupplevelser
• Övervinna utmaningar
• Bli en bättre löpare

För att lära dig mer om löpning och höra fler inspirerande berättelser, fortsätt att lyssna på Löpning & Livet-podden och följ vår blogg. Vi kommer att fortsätta att dela med oss av våra egna erfarenheter och råd för att hjälpa dig bli en bättre löpare och leva ett hälsosammare liv.

Hela avsnitt 20 i text:

Nu sitter vi i SenderLive i en poddstudio värdig.

Jag vet inte vem som är duktig på SenderLive.

Apple är säkert duktiga på SenderLive.

Det är värdigt om.

Det är helt galet vilken cool studio du har byggt upp.

Perfekt, vilken är din källa?

Det här är ju det jag har gått och drömt om lite grann.

Att få ha.

Det ska bli riktigt kul att testa det här också.

Se om det är ett återkommande element som vi kan ha i podden.

Det tror vi ändå.

Så nu är det av dem där ett antal där som tittar.

Emil Lilsson säger att vi hör och ser bra, sjukt bra bild.

Fan, jag blev så glad Emil.

För att facet är snyggt.

Okej, förlåt. Jag var bara tvungen att säga det.

Så det är ju faktiskt väldigt, väldigt roligt att vi testar live-mediet.

Men även de, jag skulle tippa att större delen av dem som lyssnar nu

är ju faktiskt i det vanliga poddformatet.

Och det är som Fredrik sa att vi testar ju det här med livepodd.

Nu sänder vi live på Facebook.

Och det här avsnittet som vissa lyssnar på

kommer ju vara på Spotify och Podcast.

Som man brukar säga ”Överallt annars där poddar finns”.

Så det är någonting vi testar och vi förmodligen kommer att köra med några gämla medlemmar.

Och vi har ju dessutom gäster idag.

Jag tänkte säga gäster med gestort men det kan det ju bli eftersom han ser dem också.

Precis.

Och du kommer få ansvar för att klicka fram de här kommentarerna här

Jag har ett finger och jag är en van datoranvändare. Min digitala mognad är hög så jag vet när man klickar på musen för att få fram kommentarer.

Vi pratade lite om vad vi skulle prata om idag och vi landade lite sådär ”äh vi bara tar det lite på uppstud” från början.

Sen hade vi en liten kanske tanke av att förra veckan var ganska tungt filosofiskt, känslomässigt och att nu glider vi över, inte helt från det ämnet, men glider vidare på det.

I en lite mer lättsammare framtidsförhoppning.

Ja, precis. Det är väl lite så jag har fått resonera nu, att man får blicka framåt och tänka positivt och komma vidare i livet.

Och det måste vi med podden också göra.

Så vi känner för att utveckla den.

Och ett stort tack till alla som engagerar sig och ställer frågor.

Och kommenterar och skickar frågor om pass och allt möjligt.

Det är skitkul. Det är vi jättetacksamma för.

Jag är glad att du och jag har en sån här skönt ungdomlig ålderskris på gång idag.

Vi har gått två gånger idag med våra t-shirts.

Du har en svinkol ”Set loose of Catan”-t-shirt.

Jag är så nöjd med den. Jag tycker den ser jäkla coolt ut.

Och jag har på mig en sån här tight, nu börjar jag komma ifrån så jag kan börja ha tight igen,

en sån här tight nattloppströja.

Jag får göra lite reklam för Helsingborg Night Run som jag en gång i tiden har varit med och arrangerat.

Superhulet lopp.

Om man vill springa ett upplopp med en diskmaskin på ryggen så är det rätt lopp.

Vi kan prata om det mer sen när vi går in på veckans lopp.

Alla som lyssnar live, varmt välkomna.

Alla som lyssnar via Spotify och podcast är inte välkomna.

Superkul med en ny vecka, en ny podd.

Hur har egentligen veckan varit, Fredrik?

Den har varit riktigt bra tycker jag.

Jag har fått möjlighet att springa ordentligt

och fått in två stycken riktigt bra kvalitetspass.

Som jag har sprungit med dig.

Ja, jag vet.

Det har varit superbra. Jag är så glad att mitt knä håller.

Och att jag kan springa ordentligt igen.

Jag känner att jag håller på att utvecklas.

Det känns som att du inte vill gå in på kvalitetspassen.

Du vill att jag ska beskriva hur de har varit.

Jag kan beskriva allt däremellan. Distans, distans, distans, distans.

Så kan du komma in på det också.

Jag gör det.

Man kan summera det med att Fredrik har haft en otroligt stark vecka.

Ja, det tycker jag. Det känns bra.

Det känns som att jag är på gång.

Jag har också haft det, men du har varit bättre än mig på båda kvalitetspassen.

Det är jag glad för din skull.

Det är inte ofta det händer Simon.

Nej men du sa ödmjukt i det för jag vet att du är nöjd.

Men du är ändå väldigt snäll och uppmuntrande.

Du ska höra det låterna inte du här.

Jeanette har redan skickat en semester med det.

”Jag hörde att du fick storstryk på passet.”

Det sa jag faktiskt.

Nej men vi har faktiskt börjat köra löpning ihop igen.

Det är roligt tycker jag.

Med tanke på att vi poddar om det.

Men för att gå in på kvalitetspassen så har det varit två tycker jag.

För en för sig är det två höjdarpass.

Utförandet av det första var vi båda riktigt nöjda med.

Det här är ju ett tufft pass.

Men ett jävligt roligt pass.

Vi körde 10 km, 180/60.

Vilket innebär att du ska springa 10 km,

men du springer 180 sekunder, vilket är 3 minuter.

Snabbt, någonstans runt milfart.

Man kanske börjar lite över milfart på slutet.

Du har det fri fartkänslan.

Du springer tre minuter snabbt, en minut jogg.

Och så gör man det tills man har sprungit tio kilometer.

Det är ganska länge.

Man inser mot slutet hur långa tre minuter kan vara.

Ja, det är ju verkligen så.

Vi är ju inte riktigt uthålliga nu efter vår skada.

Så det är de här passen som vi tycker är lite jobbiga på förhand.

Och ännu jobbigare mitt i passet.

Fy fan så.

Men det som var intressant för mig var ju faktiskt att

Efter fem kilometer, första femman för mig var ju horribelt jobbigt.

Men sen hände någonting, jag vet inte.

Du kände så himla…

Minns vad jag stämmer i rätt.

Men efter tre kilometer när du flåsade kände jag så här ”ja men fan vad gött”.

Så det här var en bra pass.

Och sen efter sex kände jag att jag absolut inte vill yttra något ord.

Utan vill bara flåsa.

”Äh det är bra, kom igen nu!”

”Men vad fan är detta?”

”En jävla vändning som kommer här, någon andra andning, det ska vi inte ha i de här passen.”

Nej du var superstark och du drog verkligen runt med på slutet.

Så det var ett grymt pass, det kan jag rekommendera alla som vill bygga uthållighet och även träna lite i din milfart så är det ett superbra pass.

Och sedan så idag körde vi ett, eller ja för din del var det ett bra fartpass.

För min del var det någon form av dödslängtan som ändå manifesterade sig i under 15 minuter.

Det är ett av de här 5000m-snurrorna som vi har pratat om. Vi la ut den på Instagram.

Jag såg att det var några stycken som hade sparat det inlägget.

Det finns lite gott i den passen att titta på.

Så tanken är att man springer i sin 5000m-fart.

Och så gör man det under 11x400m och den sista blir en 600m.

Lätt sagt är det 12x400m. Det är nästan samma sak.

Och det blir ju 5000 meter.

Men däremellan så har man 20 sekunder lugnjogg.

Det är inte lång vila du får.

Men du springer inte snabbare än i 5000 meters fart.

Och så får man liksom till slut…

Räknar man bort vilan så får man 5000 meter i sin…

Ja, det blir liksom en tid.

5000 meter är ungefär det du kan göra på tävlingsscen.

Fast då har du inte de här 20 sekunderna i joggvila emellan.

Då springer man det ett svep.

Och det gjorde du jättebra idag.

Ja, men det är ett pass som passar mig.

Där man får lite mikrovilar hela tiden.

På något sätt så är det där jag presterar som bäst.

När det inte är för lång tröskel när man städar intervall.

Och en liten vila.

Då vet jag hela tiden, nu kommer jag snart vila.

Jag orkar kämpa mig igenom det då.

Det känns lättare än att köra en rak femma eller någonting.

Nej men exakt. Och jag kände rätt tidigt in att det här, du kommer att glänsa och jag kommer att krascha.

Så du kände det?

Ja men jag kände det ganska tidigt in.

Men nästa helg är det du, Zing.

Nästa helg hade jag så snällt sagt, men vi vet att det inte är sant.

Nej jag kände mig redan kanske vid tredje, kände såhär oj här var det tunga lår.

Och sen efter nionde så kände jag att här snart checkar jag ut. Så jag checkar ut efter tionde och skete de två sista.

de två sista för jag kände att jag kunde inte hålla uppe farten.

Och sen kom du

svävande så ökade på de två sista.

Och sen hade jag

i våra kretsar kallar vi det för Larsflås.

Men ett väldigt

tungt flås, även på Joggenhem.

Där jag kände att jag nästan stötte ut

lite ljud och då kände jag att

kanske lägger vi in en bil

och dan här snart. Det jobbiga är det läget

där då kände jag mig ganska lätt på

när jag åkte hem.

Men av ren sympati

Sen så får jag pusta och stöna lite.

Jag märkte ju det och det var väldigt bra.

Men i övrigt har veckan varit bra.

Mycket på jobb nu, men fan får till passen.

Men nästa vecka blir det bättre.

Nej, nu är det så här. Denna vecka är tjock som tusan.

Nästa vecka är tjock som tusan.

Sen är det en halv vecka.

Sen är det ju sånt skärtorsta och då är det fredag.

Och alla drinkas lördag och sånt som kollar efter.

Då blir det lättare.

Vi har faktiskt en gäst i Greenroom, så vi måste hinna med drinken innan.

Jag får tusan, vet du vad? Det är dags för veckans drink.

Ja, det kör vi.

Jag har aldrig velat spela…

Det är en saxofon kanske?

Kan jag tänka dig?

Ja, jag och Fredrik.

Jag bara vänder mig här så sitter jag.

Saxofon.

Det är, jag kan berätta ett litet minne

medans Fredrik blandar drinken.

Jag ska blanda i det här.

Okej, det är lugnt.

Det här tar bara en halvtimme, Fredrik.

Så kör du ditt så ska jag köra mitt.

På tal om saxofon, när jag och min

fru gifte oss

Så hade jag två goda vänner. Det var innan tiden vi kände oss främst.

Varför du inte var bjuden? För jag vet att det är en sån ständig…

”Varför var jag inte bjuden på detta?” och sånt.

Det är för att vi kände inte varandra.

Nej men så hade vi två av mina bästa kompisar som var liksom…

Toastmasters och spexare.

Och då hade de den här Ben Hill-låten.

Ben Hill-låten

Och så hade de liksom den i sån här mellanspel.

Och så hade de en saxofon. Så liksom låtsades de spela på den.

Och jag tror att det var min mamma som var så här…

”Amen gud vad duktig Per är på att spela saxofon”

Så jag bara ”Nej, alltså det är bara”

Han bara liksom såhär, han blåser inte i den

Det är ju liksom Benny Hill soundtracket vi spelar

Tyckte jag var ganska kul

Hoppas det bilar på den mamma

Det var roligt

Men nu är det så, det är ju dags för

The Weekly Drink

Som man, det kanske inte alls heter på engelska

Men vi låtsas att den heter The Weekly Drink

Och vi har ju gått enligt Fredriks

Episka topp 9 lista

Vi hade ju topp 10-listan när det var Marathon internationellt.

Vi har topp 9-listan när det gäller storleken på lopp i Sverige.

Och tänk att efter den här är färdig så kommer vi nog hamna på en topp 8-lista.

Tror jag bara spontant att det finns ett mönster i den.

Ja men exakt.

Och nu är vi framme vid nummer två.

Som är Midnatsloppet.

Precis.

Och det är ett jättekul lopp har jag hört.

Jag har inte sprungit det heller.

Jag har ju knappt sprungit några lopp i en säsong.

Har du sprungit någon tävlingsfälla i kväll?

Nej, men det blir nästa år.

Vad säger sig?

Det var inte det jag åt, men det blir nästa år.

Nej, och det var lite grann därför jag tyckte jag skulle vara.

Jag har ju inte heller sprungit med inattslåt faktiskt.

Oftast för att det har krockat med Helsingborg Marathon.

Och eftersom jag förr i världen arrangerade det så var det lite knepigt att först arrangera och sen springa.

Så jag fick ta på mig en Helsingborg Night Run-tröja istället.

Men namnet på den här drinken, Fredrik, är ju lämplig till med tanke på vilket låt.

För den heter ju Midnight Special.

Men det har ju varit lite min tanke att…

Va? Har du haft ett tema på drinken och loppet?

Ja!

Ni trillar på lättare.

Det är bara tolv gånger innan du fattar.

Jag är inte så smart men jag har varit snabb.

Precis. Just nu…

Not so much.

…är du på väg uppåt.

Jag är på väg ner.

Och i den här lilla rackaren ser jag att Fredrik han har…

Oh, det här kan bli en spännande.

Bourbon känner vi alla ihop igen som den där…

Whiskey-varianten fast från USA.

Ni märker ju att jag skulle kunna vara en kommentator på en sån här whiskey-mässa.

Det finns sherry, vilket är den här gamla spriten man ser hos sina far och morföräldrar

längs bak i skåpet som ingen dricker.

Sen har vi kakusocherrybitter.

Den rackaren är det många som har hemma.

En härlig örtblandning.

Och en fin bitter som går också på sherry-spåret.

spåret liksom.

Just det.

Skär du i spåret?

Ja men det ska man ju ha när man sitter i baren.

Simple Syrup, det är ju en klassisk sockerlag och sen är det där ju Lemon Juice.

Ja men för guds skull, det är en konstig fråga tyckte jag.

Sen har du Slämt i, Slämt i tror jag inte men slängt i, en liten äggvita för att

få skummet.

Nu har du ju dina snabbdyra bitterblandningar, eller inte bitter utan skumblandningar du

tjoffar i istället.

Och sen en fantastiskt liten Lemon Twist.

Det är en sån som man snajdar till den med.

Ja, och du frågade ju sist, hur fast han får du till dem där?

Men man får skära dem lite och det här är skårad också så han kan vila lite snyggt på glaset.

Ja, jag är ju mer den där groggkungen.

Det är ju liksom mitt mål.

Men jag tänker att vi får ju smaka på den här rackaren och sen efter det får vi ju bjuda in Elin i samtalet.

Vi får ha lite stämning här.

Det gör vi. Vi börjar säga skål Fredrik, tack för den här fantastiska rinken.

Mm, får vi smaka?

Alla ni som lyssnar hemma, förbereda på fem sekunder tystnad.

Mm.

Yeah.

Så, jag lovar att Fredrik aldrig kommer någonsin göra det igen.

Och den drinken här, det var fantastiskt god.

Mums!

Nu ska vi prata om midnattsloppet.

Det ska vi. För drinken har du klart av utan att förbereda dig innan. Jag är väldigt imponerad.

Jag är mästare på det, att inte förbereda mig.

Det är en bra chefsegenskap, förstår du.

Så frågar någon sådant, hur har du tänkt det här mötet?

Så säger man, hur har du tänkt?

Så frågar man, hur har ni tänkt med den här gästen?

Så säger jag, ska vi fråga gästen?

Ja, precis.

Yes, minasloppet, du har sprungit det Simon.

Nej.

Du har inte sprungit det?

Nej, jag har inte sprungit det.

Nej, jag har nästan alltid krockat.

Förlåt, du blandade rinken när jag satt och snackade innan.

Jag har nästan alltid krockat med Helsingborg Marathon.

Så det har aldrig blivit av.

Men på det temat litegrann så är dagens gäst lämplig.

Att prata om både Helsingborg Marathon och minatsloppet.

Så om man är tillräckligt glad i löpning, då kan man göra båda två på en dag.

Precis. Ska vi ta in vår gäst nu?

Det gör vi tycker jag.

Och jag tror att många välkommen in i poddstudion säger vi

Elin, tjena!

Nu ska vi se om vi hör dig också kanske.

Jag kan göra en intro av Elin så länge här.

För att Elin, jag har faktiskt stött på varandra några stycken gånger.

Jag och Fredrik pratade i veckan så här.

Vilka skulle vi kunna tänka ha med en sån här dag?

Elin, du har mutat dig själv.

Om du kan anmuta dig i appen på något sätt.

Annars har du en sån här lösning på det Fredrik.

Du har sagt att man kan hoppa in och ut på den här länken också.

Om du gör så här att du går ut igen och så går du in på nytt.

Och så…

När vi pratade i veckan om vilka som hade kunnat vara lämpliga med.

Vi måste ju ha någon som har sprungit med innatsloppet.

Ja.

Och då var det faktiskt…

Alltså jag kommer inte ens se vad du sa.

”Ja men då vet jag en.”

”Ja, just det.”

”Vad fan det är Elin Ragnarsson.”

”Henne har jag träffat flera gånger så.”

Hon gjorde en sån här…

Dubbel en gång.

Hon spang två lopp.

Och det var…

Jag fattar midnattsloppet.

Hela grejen är ju att…

Att det är ju…

Den sena tiden som är grejen.

Alltså just det.

Man springer mitt i nattet.

Och det kunde man nästan…

Det kunde man nästan lista ut.

Alltså…

Med tanke på att det heter midnattsloppet.

Precis.

Som sagt.

Jag är liksom inget geni.

Men ändå lite grann liksom.

Hallå Elin hörde oss nu?

Vi ska se.

Vi måste ha ljud någonstans.

Ja men då kan jag snacka.

Medan ljudteknikern fixar sitt.

Vi ska se här. Så.

Det finns nämligen någon som är lite så här skruvade nok.

Att tänka sig att varför inte springa två lopp på en dag.

Jag brukar tycka att det räcker med ett.

Men sen finns det vissa som dessutom tänker sig att vi kanske kan springa 42,2 kilometer på lunchen.

Sen efter det på kvällen då bränner vi till med ett minneslopp också.

Det finns faktiskt några stycken som gjort detta eller en av dem.

Men tills dess så ska jag berätta om första gången jag tror det var första gången jag träffade Elin.

Då jobbade jag på El Cimol Marathon och vi var med New Balance på Expo på Göteborgsvarvet.

Och då stod vi där och krängde skor.

Men jag är ju intresserad av skor.

Det roliga var att Andreas sålde en hel drös med skor.

Han springer ju barfota. Han kan ju ingenting om det.

Men han var med då och hjälpte till.

Vi ringer upp Elin istället.

Du kopplar in din telefon där.

Jaja, jag gör det.

Och så Elin, om du bara skriver ditt telefonnummer i gruppen.

Då ringer vi upp dig.

Då kommer du in alldeles strax.

Jag är ju inte tekniskt på nio.

Men det är du också Fredrik. Och det uppskattar jag med dig.

[Skrattar]

Här är den. Så kan du läsa den.

Ja men så när vi var på den där mässan i alla fall där.

Så…

Så stod vi och krängde skor.

Och så kommer det fram en tjej som jag bara ”fan jag känner igen henne”.

Jag kunde inte riktigt placera henne.

Och det inser jag. För Elin är nämligen känd av en annan hänledning.

Hon har sprungit makalöst många dagar i rad.

Hej!

Ja, men nu kolla, nu hör jag och Elin ju.

Ja!

Hör du oss också?

Jag hör er!

Och jag hörde er från början, jag vet inte alls vad som gick fel.

Det kan vara vad som helst.

Det är Fredrik, Elin, så det är inget farligt.

Det är mitt skede på att inte ha det.

[Skratt]

Men nu hör vi dig jättebra i alla fall.

Ja, men vad bra.

Och jag kan sluta svettas.

[Skratt]

Jag blev lite nervös också.

Har du hört vad Simon har sagt?

Inte exakt alltid, men jag försökte starta om och ta igång igen.

Teknikens under alltså.

Jag har svamlat en massa eld, det är det jag gör bäst, det brukar folk säga.

Det var kul att prata med dig, jag har inte fattat någonting senaste halvtiden.

Jag gillade det du sa om att vi faktiskt först testades på Göteborgs varvmättsmässa.

Det hade jag glömt bort.

Jag hade också fram till Fredrik och började prata om dig nu i veckan.

Så jag bara, just det fan, jag får säga att jag har träffat dig några gånger.

Så kom jag på, just det, det måste ha varit första gången vi träffades där.

Men på tal om det också, du ska få introducera dig själv.

Men det här hör ihop, för jag vet att när vi började prata,

vi skrev om att vi hade sprungit en massa dagar i rad.

Och det har vi några år sedan vi träffades.

Men du ska strax få berätta hur många dagar i rad för dig.

Det är lite speciellt tycker jag.

Men jag vet att du berättade om ett minne för att du hade en runstreak som du höll på med.

Och jag tror att det var om jag minns rätt att du var iväg och sprang ett Disneylopp.

Ja.

Och inte mådde jättebra men du var så jävla envis i att du skulle springa din runstreak.

Alltså det komiska är att jag faktiskt inte hade min runstreak då.

Det var efter det.

Men jag var så evig. Jag hade ätit någonting dåligt.

Jag hade hunnit sprungit. Det man gör är att man springer fyra lopp på fyra dagar.

Man springer fem kilometer, tio kilometer, halv mara och sen en mara.

Det kallas ”doping challenge”. Man springer på Disney World.

Det är magiskt. Jag kan rekommendera det till alla.

Kostar, men värt det.

Och då, efter femkilometersloppet så måste jag äta lite någonting jättedåligt så jag fick matförgiftning.

Den som är känslig ska sluta lyssna nu, hålla för öronen.

Du har varit helt och jätteenlig.

Det var liksom, det var upp ur munnen och ur andra delen också.

Det var så här, men alltså har jag verkligen åkt så här långt för att inte starta?

Så det var liksom jag garderade mig, tog med mig restorb och

Jag är en person som inte dricker så mycket men jag kan säga att jag spytt in papperskorg.

• Haha, visst.
• Och jag började liksom, för starten blev för sena.

Sen började jag må lite bättre, fick in lite cola.

Och så började jag gå.

Och sen så liksom, det gjorde ju liksom ont i magen.

Men det var ändå som att någonting hände.

Så på slutet så var det en som, folken som pratade med mig,

”Du, om du ska klara tiden så måste du börja springa nu.”

• Fan.

Jag kunde ändå jogga i mål och ta min mål.

Sen var det lite jobbigt på loppen efter i och med att det var så långa distanser.

Jag var helt tom på energi.

Men det gick!

Det är helt sjukt egentligen.

Men det bästa var när jag kom hem.

En kollega sa så här ”Ja, så hade jag varit där så hade jag velat ge dig en rak höger.”

”Men du kan göra det nu.”

Han bara ”Nej, nu har jag ingen påverkan.”

Det är helt fantastiskt. Jag visste knappt hur man skulle skratta eller gråta när vi pratade.

För jag bara så här ”fan du är galnare än vad jag är”.

På den tiden tyckte jag att jag gjorde lite tjocka grejer.

Det var sjukt häftigt. Men vi ska också glida in på…

Dels Elin, hur många dagar har du sprungit i streck?

Idag är det 2481 dagar.

Alltså det är så sjukt.

Jag tror många i löparsverige känner igen dig av den anledningen.

Att du har sprungit så otroligt många dagar i rad.

Det är helt dissart.

Och det komiska är att kändisgrejen har varit en bonus.

Det jag mest vill är att inspirera andra.

I och med att jag har extra kilo och hon är större än den typiska löparen är.

Och visar att ingenting är omöjligt. Ibland tar det bara lite längre tid.

Shit vad bra sagt.

Det är en skithäftig resa.

Det kommer kanske ett av de absolut bästa betygen du någonsin ska få av mig.

Eller enkelare min fru nu.

Min fru är så extremt ointresserad av hela min döparvärld.

Den är under vatten under några år nu.

Men det enda gången hon har kommenterat någonting från döparvärlden har hon sagt

”Fan, har du sett den här tjejen? Elin.”

Och så har hon sagt ”Shit, hon är grym och inspirerande.”

Så jäkla coolt.

Och så snackade vi en stund och så sa jag att jag hade träffat dig också.

Det tycker jag är det yttersta beviset.

Men du inspirerar verkligen så otroligt många, även utanför löpningens sfär.

Vi tycker det är jättekul att du vill vara med här idag.

Det är jätteroligt.

Vill man följa dig så heter du elinr89 på Instagram.

Precis.

Jag hoppas alla ser det nu. Du kanske ser det.

Jag ser ingenting.

Men det är faktiskt en annan anledning. Jag och Fredrik har ju varje vecka ett inslag med veckans drink.

Det är mest för att vi tycker att det är gött att ha en sådan när vi sitter här och snackar.

Vi kopplar det till ett lopp varje vecka. Denna vecka var det midnatsloppet som gällde.

Varken jag eller Fredrik har sprungit.

Eftersom vi skulle ha livepodd med gäster tänkte vi ”fan vad kul det hade varit att ha haft någon som har sprungit minnatskåpet”.

Och då kom ju det här minnet upp.

Fredrik puffade och sa ”fan, men fan jag undrar om inte du sprang både morgon och sen minnatskåpet kvällen?”

Vi träffades det året, vet jag, när jag stod vid Målfolan.

Så hur känns det att göra det?

Att först springa ett maraton på Lund och sen springa ett minnatskåp på kvällen?

Man måste ju ha huvudet med sig, pamben.

Man är trött i jobbet, men efter några kilometer så släpper det.

Det är otroligt stela ben i början.

Man får ju inte ha bråttom, folk kommer passera en.

Jag är så van vid det, för mig var det bara att njuta.

Jag hade aldrig varit i Malmö någon dag innan, men aldrig sett staden.

Det var ju mycket som man såg, men vissa delar upplyste.

Det var supermysigt och harmoniskt.

Just med att ha inställningen att man inte har bråttom.

Det spelar ingen roll vilken tid det blir.

Bara njuta.

Och sen var Maren ganska varm det året, om jag vet rätt.

Ja, minst sagt.

Bara tanken på att springa någonting efter där, den gör att jag mår lite dåligt faktiskt.

Jag älskar att du skriver på minatsloppet ”Det är stelt i början, sen kommer man igång”

och jag bara vet hur det känns efter en para, jag kan faktiskt inte ens föreställa mig.

Hur är minatsloppet? Har du sprungit det flera gånger eller har det varit enda gången?

Nej jag har sprungit det flera gånger. När du skrev till mig så insåg jag att jag har bara gjort galna saker med milasloppet.

Det var ledande frågan. Du måste berätta om det. För när du skrev tänkte jag att det är ju fan ännu sjukare. Du får berätta om det andra gången.

Det är ju flera gånger. Jag har ju åkt och sprungit första gången de arrangerade Black River Run i Västerås.

Så sprang jag 32 kilometer där, åkte tåg till Stockholm, hann typ mellanlanda hemma och sedan åka in till stan och sprang loppet.

Det var en gång som de skulle provspringa Södermalmsultramarathonbanan på dagen.

Nu hann jag inte springa sista loopen så jag fick väl 48 km eller nåt sånt.

Men det bästa var att jag skulle springa med min syster och några kompisar.

Men jag hann inte åka hem med bussen för att byta om.

Så mamma mötte mig på parkeringen vid pendeltåget så jag skulle kunna byta om bara för att inte få så mycket skavsår.

Typ handduk och bara byta lite grejer och få lite energi och ladda lite.

Och sen var det ju, jo jag sprang i Göteborg också. Nej, jag sprang i Halmstad.

Men jag hade varit i Göteborg och hälsat på en kompis.

Men jag hann inte springa Halmaran så jag sprang tio kilometer innan tio-kilometersloppet.

Såg tåget i Stockholm, hade inte hämtat ut tröjan.

Så hämtade jag ut den i Kista för att de var uppe till nio.

Och åker därifrån direkt in till starten.

Vilken logistikäventyr.

Ja!

Och det bästa är att jag tror att jag faktiskt anmält mig typ en eller två dagar innan det här.

Det var superspontant.

Lite på uppstuts.

Precis.

Men du har aldrig sprungit i Finland då?

För jag vet att du är där också.

Nej, det var faktiskt ett år. Jag hade tänkt att springa alla loppen men det blev inte av.

Jag kommer inte ihåg varför. Men jag har sprungit alla i Sverige i alla fall.

Vad är… asså jag vet inte ens. Vi hade kunnat ta ett helt avsnitt med dig.

Det är ganska uppenbart. Men liksom vad är…

Asså jag och Fredrik gillar ju lite tokiga grejer. Men i och med vad det är så tokiga är…

Åh, vi springer ett maraton utan… med bara åtta veckors förberedelse.

Du har en annan approach till det som får oss att känna att vi är rätt så klena av oss.

Men vad är din drivkraft? Du gör alla de här tokiga grejerna och bara springer snart 2 500 dagar i rad.

Det komiska med min runstreak är att jag började för att jag ville få in kontinuitet i löpningen.

Kom igång efter att ha haft en dålig vår.

Med mycket att jag inte kunde träna ordentligt och sånt där.

Så att i 30 dagar som mål insåg jag att det här passar mig.

Så att i 100 dagar, vid 100 dagar satt jag ett år.

Vid 200 dagar så insåg jag att jag kommer aldrig kunna sluta.

Och sen har jag bara låtit det rulla och fortsatt så länge jag får vara hel.

Det är ju vissa gånger där jag verkligen har känt att shit, idag kommer jag kanske få bryta mer av en stryk.

Men på något vis har det alltid funkat.

Jag har sagt till mig själv att så länge jag älskar att springa varje dag och mår bra av det så kommer jag fortsätta.

Det är egentligen helt sjukt, men under den här randcykeln har jag gått igenom en utmattning.

Men det är också randcykeln som har hjälpt mig genom det.

Det har alltid varit att oavsett om jag har börjat vila en hel dag för att jag inte har åkt någonting annat

har alltid tagit mig ut på en löptur.

Lugna att huvudet, kroppen, det måste inte vara fort, det måste inte vara långt.

Men att man bygger ändå en stark och stabil kropp.

Det bara blicksträder till på hjärtan och likes när du pratar, jag känner likadant.

Det är sjukt inspirerande.

Jag hoppas och tror att du inspirerar väldigt många människor där ute med din inställning till detta.

Just att du säger också att det inte behöver vara långt och snabbt, utan det behöver vara återkommande helt enkelt.

Det känns ju ändå som att du har hittat kontinuitet i din löpning nu.

[Skratt]

Oh ja, det är ju som sagt snart 2 500 dagar.

Det är så klart, du kan liksom inte släppa det.

När har du 2 500 dagar? Vi kanske kan bjuda in dig flera gånger på den som Simon var inne på också.

Kan vi fejra lite?

Den 4 april.

Amen härligt.

Det är tre dagar efter min födelsedag så jag hade tänkt ha något jättestort firande men det blir ju lite lugnare nu med corona och allt sånt där.

Men jag ska ändå fira för min egen skull. Jag har köpt en pokal som jag ska pimpa med lite svarovski kristaller så den blir lite rosa.

Jag hittade rosa. Jag köpte pokaler lite i efterhand för jag kände att även om jag inte har vunnit något lopp så har jag ändå gjort en vinst för mig själv.

Det tråkiga är bara att det inte finns så mycket rosa pokaler.

För 2000 dagar så köpte jag rosa men nu hittade jag ingen rosa så då ska jag göra min egen.

Där har vi en fin affärsidé, tycker jag. Kult.

Men Elin, vi skulle vilja säga stort tack för att du ville vara med idag.

Jag och Fredrik har ju, vi har ju podden, det är som en runstreak för oss.

Vi har sagt att vi fortsätter så länge, det ger oss energi och kul.

Jag är ju rätt så övertygad om att vi kommer behöva bjuda in dig till ett separat podd.

Och du ser, jag har ju pimpat för din skull här.

Nej, du ser ju inte.

Nej, jag ser inte, men jag kommer se det efteråt.

Ja, vad roligt.

Det är grymt, Elin. Vi kommer att höras avlängre fram igen.

Ja, och det var jättekul att få vara med. Tack för att ni tänkte på mig och bjöd in mig.

Det är så roligt att få prata om det här.

Just det att jag inspirerar andra, så det är kul att höra.

Tack för att du berättade om din fru. Det vänder mitt hjärta.

Absolut.

Elin, fortsätt inspirera och ha en trevlig kväll.

Det ska jag. Och tack detsamma.

Det säger vi. Ha det bra. Hej.

Ha det bra. Hejdå.

Ja, jag vet inte ens.

Det är bara så här, de dagar när jag känner så här, ”ej, jag slänger in en video idag”.

Ja, precis.

Det är helt sjukt.

Alltså snart, 2005, jag minns en gång jag sprang 18 dagar i rad.

Ja, precis.

Shit, så många dagar.

Men du brukar ju svara tillbaka nu, ”ska du med ut på distans idag?”

”Nej, jag…”

Vad är det du brukar säga?

Jag skrev att jag inte orkar sitta på soffan.

Det är jätteinspirerande.

Vi ska alldeles strax ta in fler gäster i den här podden.

Vi tar en liten bensträckare och är tillbaka om en halv minut.

30 sekunder.

Fredrik, hur känns det att få alla de här lovorden för produktionen?

Jag känner mig mest stressad just nu.

Du löser det jättebra.

Vi kom ju överens om det innan.

Det är bra att du är bra på att prata så att jag bara kan fokusera på tekniken.

Jag och Fredrik bestämde innan när det var tyst, innan vi drog igång så att vi sa

”Okej, men om det blir något tekniskt strul, ska jag bara prata då?”

Fredrik bara ”Ja”.

Då kör jag bara en monolog om vad som helst.

Han bara ”Ja”.

Det är grymt.

Och vi har fått jättemycket fin respons också.

Elin är…

Det är helt galet. Både du och jag pratar om det och som Elin själv lyfter.

Elin är kanske inte den mest hippade löparen på något sätt.

Hon har lite extra kilo och är inte den typiska löparen.

Hon är den som någonstans kan vara springer mer än alla vi andra.

Som skulle identifiera sig som löpare sammanlagt.

Det är en jävla resa hon har gjort.

Får hon tänka sig att jag kör tio dagar, jag kör 30 dagar, ett år, jag bara bränner på.

Det är lite som den här podden.

Alla bara ”ni ska inte göra det, ni är inte lämpade för att göra den här podden”.

Jo då, vi kör vidare.

Vi tar två avsnitt, vi kör fem, vi kör till en.

Exakt.

Jag blev jätteinspirerad av det hon sa och vi kommer absolut fånga upp henne i podden igen.

Ja, definitivt.

Kanske fira de här 2500 dagarna.

Jag kan få fatta smälten.

Hur många år är det? Du som är bra på huvudräkning.

Det är 8 år.

100.

Hahaha.

Ja men det kanske det är va?

10 borde ju vara 3600.

Så det kan det väl vara?

6-7.

6-8 år.

Men det är jätte jättelätt.

Det är ju helt sjukt.

Jag kan inte landa det.

Jag tycker det är så galet.

Ja.

Anyways.

Men vi pratade lite grann om vad vi skulle snacka om idag.

Och vi kommer ju ha gäster som spelar in här.

Vi kommer ha två gäster till senare i avsnittet.

Det roliga här är, jag tänkte att jag skulle plocka upp det här när vi väl får in Daniel lite senare.

Vi ska ju ha in min systers bättre hälft, Daniel.

Han är ju en trogen lyssnare, en trogen kommenterare och han ställer jättemycket bra frågor som jag lyfte på tidigare.

Så av den anledningen tyckte vi det var kul att ha med honom.

Sen finns det en anledning till, som jag tänker att vi kan prata om när han blir inbjuden.

Den tredje anledningen tycker jag, han jobbar i kommun, jag jobbar i kommun.

Man får inte ha sån här, det är ingen sån svårgårdspolitik, man får inte hålla på.

Det är väldigt spännande.

Här, när man har podd kan man göra som man vill. Vi bjuder in släkten.

Ja, precis.

Det tycker jag är kul.

Är det på Bolsnäs kommun han jobbar i då?

Det är det, precis.

Affärsutvecklare.

Stämmer bra.

Och det är så att han och min syster träffades faktiskt genom jobbet.

Det tyckte jag var lite fint liksom.

Och Daniel är jäkligt härlig på många vis.

Vi ska prata mer med honom om en stund.

Och sen har vi även vår kära Anton Lindberg som var här i början.

Han var ju här fyra dagar innan han slog ut USA.

Ja, precis. Avsnitt fem eller sex.

Ja, just det.

Och han är ju nu i USA och lever ju något jävla proffsliv.

Ja, precis. Vi är inte alls avundsjuka.

Vi trivs bra här nere i källaren också.

Vi sitter här i våra coola t-shirts och låtsas vara 20 igen.

Och så lever vi igenom Anton helt enkelt.

Det ska bli kul, han har ju…

Han har utvecklats.

Ja det har han, verkligen.

Det ska bli jättekul att prata med honom också.

Ja, det ska bli väldigt kul.

Men också lite grann att höra hur det är att komma…

Vi pratade lite grann om det här, att komma till ett helt nytt land

mitt under en coronapandemi och…

Ska liksom på något sätt börja…

Ja men verkligen, sitt livs äventyr.

Man satsar på löpningen, noll norm, plugga stenhårt samtidigt.

Det ska bli jättekul att få höra lite grann.

Det är många gånger vi har sagt ”Varför börjar vi inte tidigare?”

Men ändå vi landar lite grann in på slutet.

Ja okej, fortfarande är det någonting som gnagar in.

Men ändå lite grann så här, fan.

Det är samma som, tänk om du hade försökt bygga den här poddstudion när du var ung.

Utåt helvete alltså.

Då fanns det inte sån här teknik.

Sånt.

Var det en bandspelare man tryckte REC på

så fick man liksom spänna upp bandet på kassettbandet

för att det skulle funka och så vidare. Så trastade det till sig.

Det är lite annorlunda idag.

Det funkar ju fortfarande inte riktigt fullt ut.

Nej, men vi är nära. Vi är så nära tänker jag.

Jag hoppas på att Daniel har ett ljud sen.

We shall see.

Men du har hans nummer annars.

Jag har… kanske.

Vi får se.

Daniel, om du hör detta, skicka ditt nummer.

Precis.

Häll upp en drink också så är du väl förberedd.

Men oavsett, vi skulle prata en liten stund tänkte vi också om…

Vi sa det, det var ganska tungt känslomässigt ämne vi pratade om förr i gången.

Nu glider vi fram litegrann mot en ljusare horisont på något sätt.

Men ändå att vi, du och jag har ju pratat en del om det här.

Vi fortsatt prata om det i veckan.

Och i lördags när vi skulle köra pass på Heden.

Ja det var fan i lördags.

Så var det.

Skulle vi springa ner där så började vi prata om avsnittet.

Och lite grann vad vi skulle prata om och sådär.

Då kom vi in på det här med biltema-teamet.

På något sätt.

Det var någon som hade öppnat upp sig lite grann.

Med tanke på ämnet vi hade pratat om.

Då började vi snacka lite grann om det där.

Jag vill bara säga tack till alla som har hört av sig.

Ni som inte har hört innan.

Det handlade om min far som gick bort och hela den känslostormen som det innebar.

Och sen var det fler som kände igen sig och hörde av sig och tyckte att det var stort.

Att jag berättade där och att det hjälpte på olika sätt.

Och att det finns många som har, man säger, lagt locket på under en längre tid.

och att före eller senare så kommer de känslorna upp.

Och det gör mig jätteglad att det kunde hjälpa någon

eller att någon kunde känna igen sig själv i det jag sa.

Så det känns bra, det gör det.

Och nu så känner jag liksom att, i den här sorgen så känner jag också

tacksamhet för livet och vill framåt när det gäller både karriär, löpning

och vänskap och familj och kärlek och allting.

I döden finns mycket liv på något sätt.

Att man tänker på det livet man har

och att man ska ta tillvara på varje sekund.

Det är väl lite anledningen till varför vi sitter här också

och gör en podd. Man måste prova,

man måste utmana sig själv

och verkligen leva livet helt enkelt.

Skål får vi säga.

Skål.

Skål.

Lite på det.

Det är lite det vi glider in på när vi pratar om det.

Den här

biltema gruppen som vi har döpt till helt enkelt.

Men lite grann om träningsgruppen.

Där är också

de individerna vi trivs så jäkla bra med dem.

Vi tränar så bra med dem.

Vi hade nog aldrig någonsin träffats tror jag.

träffats tror jag, i några andra sammanhang. Du hade stött på en av personerna genom en…

Ja, med en härklubb tillsammans många år sedan.

Och då kanske man inte funderar på att man skulle träffas igen i en träningsgrupp på löpning.

Men det är ju livet, det är ju fantastiskt på det sättet.

Det tar sina vändningar och det är verkligen…

Man kan aldrig riktigt planera det fullt ut.

Och det du är inne på där är ju lite att vid löpningen, man lär ju känna folk på en helt annan sätt, en helt annan väg in till personen.

Man lär ändå känna personen utifrån att man kanske har underpresterat, man kanske är ledsen över sin prestation eller så är man jätteglad.

Och man visar väldigt mycket känslor.

Du får ju väldigt tydliga karaktärsdrag direkt.

Men du har ingen aning om vad personen jobbar med.

Vilken familjekonstellation, om de är singlar eller familj och så vidare.

Och det är ju också kul tycker jag att man inte pratar det första man gör på en middag.

”Vad jobbar du med?”

”Vad gör du på middag?”

Den första frågan, jag tycker det är så härligt med Andreas Wahlberg som man menar när man pratar om skador och sådär.

Han är ju en, vad ska man säga, förlåt Andreas, men han är ju en sjukt dålig förlorare.

Och då är det egentligen inte att förlora mot andra utan att förlora mot sig själv.

Alltså när han inte fixar ett pass, han blir ju liksom arg.

Jag uppskattar det så sjukt mycket.

För det är en sån…

Det där draget tror jag inte du ser i hans kanske jobbliv.

Så han bara…

Så går han åt sidan och så står han och butrar ett tag.

Ja men det är fantastiskt.

Det vi pratade om det är att det är så…

Löpning är jävligt coolt på det sättet.

Att jag har ingen aning om hur de är som föräldrar eller partner eller på jobbet.

Vi har en stenkoll på hur de agerar på löpabanan.

Löpning på ett sätt är den delen där vi öppnar upp vårt innersta.

Man kan vara så trött ibland att man släpper en fjärt på banan man skiter i vilket.

Som idag, jag vet. Jag sägnar ju ihop där efteråt.

För du körde de två sista delarna på passet.

Jag sägnade ihop där på gräset och då kom ju hela det andra löpagänget från Göta.

”Ja, tufft idag liksom!”

Jag hade en som skickade till mig efteråt.

”Jag orkar faktiskt inte de två sista.”

Folk ser ju enligt ganska

såvartillstånd.

Ja, men så är det verkligen.

När man verkligen kör in i väggen.

Men även när man har sina absolut största framgångar så blir man ju…

Ja, alltså de

känslorna kanske du inte visar i

jobbet till exempel. Eller det visar det där

i sitt privata sammanhang. Men i verkligheten blir det så bara

”JAAA!” när man klarar det.

Ja, men det är ju verkligen…

man tar sig igenom ett jobbigt pass eller man tävlar ihop.

Det finns någon form av ömsesidig kärlek till varandra.

Nu blir jag väldigt djup här.

Men det är liksom så känner jag i alla fall.

Absolut.

Att man har tagit sig igenom någonting jobbigt.

Jag kollade på det här elitstyrkans hemligheter.

Just det.

Jag ska söka direkt när det kommer ut i Sverige igen.

Men det var ju liksom de tre som var kvar.

De hade gått igenom åtta dagar av helvete.

Allt från psykisk terror till att utsätta sig för saker som man kanske aldrig hade tänkt en tanke på att man skulle kunna ta sig igenom.

När de har lyckats med det, när de har tagit sig igenom det där, så brister de ut i gråt och står och kramar varandra.

Tre medelålders män står och kramar varandra och gråter. Det är så fint.

Jag känner lite samma sak ibland när vi har gjort, det går inte riktigt att jämföra, men någonstans finns det en del av det där.

När vi har gjort något riktigt jobbigt tillsammans så har vi liksom, vi bara tycker om varandra så jävla mycket.

För att man, alltså det är så mycket känslor som kommer upp.

Vill man uppleva det så kan man lyssna in mot avsnittet om hur du bygger ett träningsläge på hemmaplan under sommaren.

-Och så kan du göra det sen på slutet av de åtta dagarna, då kommer du vara där.

Då kan jag säga att du gråter och känner att vi klarade det.

-Ja, det är otroligt.

Så vill man komma närmare sina vänner, starta en träningsgrupp och börja springa och göra skitjobbiga pass på lunchen,

då kommer du närmare dina vänner.

-Jag har fortfarande inte landat hur jobbigt jag tyckte att det var idag.

-Fy vad det var jobbigt alltså.

-Jag tyckte det var jobbigt att se dig idag.

Det var ett av de lättaste passen jag har gjort.

Det känns så jävla orättvist.

Det känns så orättvist.

Jag tänkte på det så här.

I mitt vanliga jobb säger jag.

Jag var ju som marknadschef.

Har du mer än ett jobb?

I mina jobb.

Jag har inte jättemånga jobb.

Här är mitt allt och ego som får leva ut här under poddstiden.

Lite grann så här.

Det kändes så konstigt att

ligga och flämta

och pusta på marken

och efter det där passet

och sen går rakt in.

”Ja, ser man att man är blöt, har man sprungit på don?”

”Ja, jag kör ett jävla dödspass.”

”Ja, jag klarar mig knappt att ta hem.”

”Men gud!”

”Hur är det med dig?”

”Nej, det händer då och då.”

Det hör till.

Det känns så himla konstigt att förklara det.

Det är ändå fullt normalt.

Det är lite oroliga för dem.

”Nej, det händer några gånger om året.”

”Man kraschar och så kan man knappt ta sig hem.”

Du brukar krascha?

Ja, fyrade ungefär en gång per kvartal.

Så om jag måste korta ner passet eller bryta

då är jag bara tjock.

Så det här var första gången på året nu.

Och nu är vi live så nu kan man ställa frågor.

Jag ser att det är några inne och tittar.

Hur många pass brukar ni bryta om året?

Kan ni slänga upp den så kan vi se vad som blir av snittet.

Medianer.

0-100.

50.

Ja.

Det är härligt.

Det är min tumregel.

Fyra stycken ungefär.

Brukar jag liksom…

Är du svag?

Du är ju riktigt svag.

Typ som förra året, vi pratade om det i en tidigare avsnitt.

När jag skulle testa Musses monsterpass.

Tredje år 2000 meter i 5000 meters fart.

Det var ett sånt pass.

Första 2000-talsningen klarade jag.

Andra klarade jag inte, tredje klarade jag inte.

Det bara blev en nedåtgående spiral.

Du är ju superbra där, du resonerar ju rätt tycker jag.

På dagens pass kände du att jag inte kommer kunna hålla i farten.

Är det någon som vet, känner till sin kropp så är det verkligen du.

Så är det.

Du känner så här, jag kommer kunna klara 9 av 11.

Ja men så känner jag det lite grann.

Annars så måste jag liksom sakta ner och då blir inte passet riktigt så som du har tänkt.

Och då är det kanske bättre att köra det tempot fullt ut så många som man orkar och sen kanske göra en variant på det.

Ja men det tycker jag.

Det är ett lite nördigt resonemang men det är precis så jag tänkte.

Det finns två syften med pass.

Antingen så vill du göra färdigt hela passet.

Och så får du bara vara hur jävla trött som helst på slutet och tappa fart.

Och så finns det någon pass där syftet är att

syftet med idag var att vi skulle vänja kroppen vid det här tempot.

Och då kände jag, nej då är det inte värt att

rejält krascha de två sista och tappa en massa fart.

Men jag var ändå fallfärdig.

Fast jag inte gjorde de två sista.

På något sätt så blev jag lite starkare av det.

Jag vet inte om ni känner igen er med det.

Men så kan man glädjas med varandra också.

Nu är det så att vi ska alldeles snart ha in Daniel.

Emil Nilsson i vårt träningsgrupp.

Varje tisdag och varje lördag, då är det den känslan som gäller.

Det gör du inte alls Emil, du är fan med den starkaste i gruppen så sluta ljuga.

Jag tycker det är lite jobbigt för Emil är en sån som jag försöker, vi försöker hinna ikapp dem nu.

Men det är ju liksom några som börjar dra ifrån samtidigt.

I mina svagaste stunder här i veckan har jag känt att kommer jag någonsin bli så snabb som jag har varit förr?

Jag tror det.

Jag har en förhoppning men annars är min plan B att bara börja leva på gamla mariton.

Alltså bara så fort någon säger att de har gjort en tid så kastar jag upp vad jag har gjort och som bild och så känner jag bara att jag är ett sånt svin.

Ska vi köra lite reklam?

Vi gör det.

[Musik]

Jag hör dig Daniel.

Ja, jag hör dig också.

Hör du mig?

Ja.

Åh, jag blir så glad.

[Skratt]

Ljudteknikern, när han är glad, då är jag glad.

[Skratt]

Oj, nu har vi kameravinklar också.

Perfekt, då ska vi se om vi kan få in dig i bild här.

Där är du.

Snyggt.

Då ska vi se här.

Hör du oss fortfarande?

Ja.

Härligt.

Men det gör ingenting.

Du ska få prata i all oändlighet snart.

Då behöver du inte vänta på oss.

Okej.

Daniel, det är jättekul att ha med dig här.

Vi känner varandra.

Det här är sådant, eftersom både du och jag jobbar i kommun.

Vi kan inte kasta in släktingar hur som helst i de sammanhangen.

Så det är kul att kunna kasta in någon släkt i den här sammanhangen.

Du och jag har inte valt varandra, men vi är nog båda väldigt glada att vi har med varandra att göra.

Förutom att du är en fantastiskt härlig kille, och jag ibland tänker att jag är en sån också.

Du har ju förälskat dig i min syster, uppe i Bollnäs.

Och dessutom så är du ju löpare, och det gjorde mig ju extra glad, tänkte jag.

Du får berätta lite om dig själv, Daniel.

Ja, jag är en 45-årig, aningen motvillig löpare.

Från Helsingland.

Största meriten är väl att jag skaffar barn med Simon, store syster.

Och att jag engagerar mig idag och byggt upp en studio här nere i källaren.

• Så jävla bra. – Jag har byggt hela väggarna med kuddar så jag är lite nervös att åka ner.

Åker den åker hela väggen.

Och så har jag en Biltema T-shirt på.

• Alltså det är så många rätt på Daniel. – Ja, det är det ju.

Ni fattar varför han är en svärmårsdröm.

Jag är så glad att Daniel är en del av vår släkt.

Kan du inte ställa dig upp och bara visa hur de ser ut?

• Alltså så snyggt. – Jag blir så glad.

Och ni som inte ser och ni som lyssnar, det är såklart Biltema-kurven överallt.

Snyggt.

Daniel, det är som sagt fantastiskt kul att ha med dig här.

Jag tänkte, det är två eller tre delar egentligen som vi tycker var spännande med dig.

Vi ska alldeles strax komma in på Vaporfly, det ska vara en punkt här lite senare.

Vi delar ju vissa intressen och du har en fantastisk sambo.

Men det är så här att du, när vi träffades första gången, tror jag att det var, så var du på väg tillbaka för någonting.

För du har ändå varit genom och haft strul med blodpoppar.

Jag har förstått det hela rätt liksom.

Hur har den resan varit? Det känns ganska tungt och tufft, men du springer nästan mer och snabbare än någonsin.

Jag har haft blodproppar två gånger. Första gången var när jag skulle träna till ett Stockholm Marathon.

Och i april när jag kände mig som redo, då vaknade jag upp en morgon och kunde liksom inte få luft.

Och då visades att jag hade fått blodproppar i båda lungorna.

Så båda lungorna var liksom förstörda.

Och då kommer jag ihåg att när hjärtläkaren kom då ställde man ifrågan

”Hinner jag tillbaka till Stockholm Marathon?”

Och då kommer jag ihåg att han missförstod mig rätt och sa

”Du har så många år på dig, det är klart du kommer kunna springa Stockholm Marathon.”

Redan i juni, men då sa han att i juni kan du inte ens gå utanför huset.

Så det tog nästan ett år, den blodproppen.

Sen gick det två år och sen fick jag en blodpropp i benet för ungefär ett år sedan.

Och den tog några månader.

Men så är det med löpning, man åker på skador hela tiden.

Det jag tycker är så himla härligt med det Daniel, för att du har en sån…

Jag tror som både jag och Fredrik är såna här eviga optimister och sån ljus framtidstro på alla grejerna.

Bara det du beskriver i det första skedet, i juni kommer du inte kunna gå utanför huset.

Det är så lätt att gräva ner sig en sådan. Hur tänkte du då med din träning och var du skulle någonstans?

Så det känns självklart att du bara, nej men då är det bara att träna efter det, sätta ett mål och den biten.

Ja, jag känner att sedan jag började löpa har jag varit skadad ungefär lika länge som jag har kunnat löpa.

Det är 50/50.

Det har varit härspår och härsininflammation och två blodproppar och löpaknä och allt det där.

Men, jag spelade innebandy i många många år.

och så slutade jag med innebandy och helt plötsligt så blev Daniel 82 kilo och blev Daniel 92 kilo.

Och då tänkte jag, vad är det bästa sätt att motionera? Löpning. Ett par skor så kan det vara i träning.

Fem minuter efter du bestämmer dig för att träna. Och så pröva och bara springa för kul.

Nej, det var inte min grej. Så då satt jag och målade att jag skulle göra milen under 40.

Och innan jag har gjort det så kommer jag inte att sluta. Så är det ju bara.

Jag har kommit ner på 41 minuter flera gånger.

Och sen har en skada kommit av.

Men nu har jag ju fått ett par skor som ska ta mig den där sista minuten.

Ja, för det här måste vi. Jag och Fredrik som är obotliga skoromantiker.

Fredrik har ju ett lite bättre utgångsläge med den respektive som också springer.

Jag vet att min syster skickade ett mail till mig för några veckor sedan där jag bara kände ”Alltså gud vad ni har hittat rätt hos varandra”.

Ni har ju 100 barn tillsammans och sen har ni fått en till nu ju.

Som är helt fantastiskt.

Men då tänker ni, Sandra fick ju en push present av dig.

Av en ring.

Och vad köper då hon till dig Daniel?

Då köper hon ett par Vaporfly Next present.

Alltså det är så bra.

Men du, fan, både jag och Fredrik var sjukt imponerade för att du…

Du har sagt att du inte ska använda dem på alla passen.

Nej, jag la ut på Instagram och då fick jag direkt kommentarer att ”Du har bara 30 mil på dig”.

Och jag tänker ”Jag kommer inte att få såna där skor igen”.

För jag tänker inte ha några mer barn.

Och då lade jag tillbaka dem i kartongen, drog silvertape runt och ställde dem i förrådet.

Och skrev 250 meter för det var där jag hade sprungit med dom.

Nu spar jag dom.

Vilken fantastiskt karaktär ändå.

Jag och Fredrik tänkte att vi testar dom på något kvalitetspass och sen sparar vi dom till tävlingarna.

Sen efter första kvalitetspasset bara ”Äsch, ett pass till går väl bra”.

Och sen så bara var det igång.

Det är ett sjukt fin karaktär, måste jag säga.

Men om Sandra hör det här så kanske jag får tillfattningskor.

Ja, men precis. Det är en anledning att man kan skaffa fler barn.

Då kan man få fler skor.

Det känns smidigt.

Du har nya dojor. Du är nere på 41 minuter på milen, vilket är helt otroligt.

Är det det största målet du har framåt nu, eller är det någonting annat?

Jag vill också klara maraton på 3.30 men det känns så mycket enklare.

Jag ska klara milen under 40.

Sen får vi se.

Fan jag älskar att du bara säger det så beslutsamt på något sätt.

Det är så jävla gött.

Det var ju därför jag började följa dig en gång i tiden när du skrev en blogg, kommer jag ihåg.

Du vågar också säga ett mål och sätta ett ambitiöst mål. Många som springer, de tar fega målsättningar för att de vågar inte sticka ut taket.

Det är därför jag gillar dig, vi delar lite av de där orderna i det.

Men en sista, en avslutande fråga till dig, Daniel.

Ni har ju ett gäng barn på respektive håll innan ni träffades, du och Sandra, min syster.

Och nu har ni fått en god liten sladdis här nu.

Är det liksom att hålla på med löpning med att ha lite vuxna barn och lite blandade åldrar på Sandras barn och nu en liten en?

Hur får du ihop det pusslet? Har du några bra tips till oss alla andra?

Skaffa en kvinna som tycker om löpning. Det är ju den första.

Sen ser jag fram emot att testa löpvagn för det har jag aldrig gjort tidigare. Så det är en plan.

Snyggt!

Det är en av fördelarna med löpning kontra många andra träningsformer.

Du kan egentligen träna när som helst.

Jag försöker springa på luncher tre gånger i veckan.

Jag hinner ut på långpass på helgerna innan ungdomarna vaknar.

Det är en av fördelarna med löpning.

Den tiden som vi och Fredrik fram och möter också.

Det var härligt Daniel.

Jättekul och jag tycker det är inspirerande med din inställning trots de här skadorna som du haft.

Jag och Fredrik håller tummarna för att du ska hålla dig skadefri och få springa 300 mil i dina Vaporfly.

Jag vet att Anders Salka är uppe i 1500 i scenen och jag undrar hur bra de skorna mår vid det här laget.

Men det återstår att säga.

Tack för att du var med oss en stund här Daniel och lycka till. Jag är övertygad om att du kommer att komma under 40 på middagen.

Ha det gott. Vi hörs.

Hej då.

Hej då.

Jag älskar den här besluten. Är det någonting jag är svag för? Kan jag säga det ”with a straight face”?

”Bara så här, jag kommer att sluta när jag är under 40 på middagen.”

Ja, det är fantastiskt. Jag får ursäkta att det blev lite rundgång här under intervjun.

Jag ska jobba på det till nästa gäst, helt enkelt.

Vi kommer att ha en annan ljudtekniker vid nästa avsnitt, så det är ingen fara. Det är lugnt.

Det kommer att vara löpning i livet med Simon och Filip.

Och någon annan som kan teknik.

Vi lär oss hela tiden. Det gör vi. Vi är alldeles strax tillbaka.

[Musik]

Jag blir så glad när jag hör den här. Det är som att vara i en italiensk by men bara ha lite så här ångest.

Jag har faktiskt en förlängning på den.

[Skratt]

Men det här är, vi ska göra en riktigt rolig lek. Är det någon som kan kommentera ljudet nu?

Lägger ni ljudet bra eller? Så kan ni bara lägga upp en kommentar på det.

För det här handlar om ljud Simon.

Jag har en liten låda här. Jag hämtar lådan, vänta.

Det här tycker jag alltid är roligt när vi gör roliga inslag.

Det som gör det lite mer stressat nu är att det är live.

Då vet man aldrig hur det här går.

Men än så länge har vi ju faktiskt varit one takes.

Jag tror att vi har börjat om vid två tillfällen.

Tror jag att vi har spelat in på det förr.

Ja.

Äntligen live då.

Det går inte att bry om.

Nej, precis.

Men hela skillnaden är att man hinner förbereda sig lite.

Nu har vi liksom, vi har små klipp och sen ska man tillbaka igen.

Men det, ja, vi lär oss helt enkelt.

Ljudet är bra.

Det blir jag glad över.

Jag tror att den bör inte ha stressat.

Nu är det så här, Simon.

Ja.

Om du tittar ner i den här lådan.

Vågar jag det?

Om du tittar ner i den här lådan.

Ja, tänk så. Du har inte klippt ut den och satt den på ditt skrev.

Här är en massa grejer redan, ser du det?

Ja, jag ser en massa grejer.

Du ska försöka härma ljuden som jag skapar.

Har ni hört mig göra ljud?

Jag vill inte höja förväntningarna, men det här kan bli riktigt bra.

Jag såg ett riktigt roligt inslag, jag tror det var TikTok eller något sånt där.

Det var ett par, och mannen därifrån fick en rolig idé om att

Han gör ett ljud med ett föremål eller något annat.

Så ska man försöka göra det så likt som möjligt.

Är du med?

Ja, jag är helt med.

Nu börjar vi.

Frågan är såhär, var kommer de på och allt sånt här?

Jag vet faktiskt.

Är du med nu, Simon?

Ja.

(Sprutar)

Åh, bra!

Det är som när vår gamla bortgångar, golden retriever,

-och så har han fejs på kvällarna.

Det kunde vara helt tyst.

Sen kom den här oskyggliga doften.

-Det här är menrexona men.

-Puskbart jobbat.

Nu kommer nummer två. Är du med?

-Det vet jag knappt ens vad det är.

-Jag kan bara göra prutt i hudet.

Det här kommer inte sluta bra.

Fniss

Fniss

Fniss

Är du med nu?

Det är en nördiga spinjagogrej.

Fniss

Fniss

Fniss

Fniss

Han trodde du skulle vara lite bättre på det här.

Fniss

Ja, ni tycker att jag är bra.

Tack. Nej, nej, slita nu.

Nej, lägg ner. Jag vet.

• Jag får flera applåder, tack. – Okej, är du med?
• Ja, jag med.
• Ja, men hur ska jag kunna efterlikna den?

Okej, en gång till.

• Mj!
• Det här är ju förnedringsteve.
• Det här har du hållit på med ju.
• Va?
• Det är bara någon gång med ett hjärta, någon gång med…
• Ja, men titta, folk gillar ju…
• Jag vet inte om ni gillar att han förnedrar mig, eller om ni gillar mina ljud.
• Är det förnedringen, eller är det att Simon är grym på avdelningen?

Bra. Är du med?

Ja.

Alltså…

Det är som en sån här klickstam långt ute i skogen.

Vill du höra den igen?

Ja, jag vill höra den igen.

Bra!

Var inte det likt?

Den har en treoring kunnat klara.

Då kör vi den här.

Men ser du stämt på bildtema?

Ja, ja, ja. USB. Ja. Okej, en gång till. En gång till. Jag vet inte ens vad det är. Fan vad det luktar här inne. Det gör så farfisigt, jag blir så stressad.

Wuuu! Det ljudet gör jag hemma när jag är lite sugen. Wuuu! Så gör jag så. Min mating sound är det. Okej, jag vet inte riktigt hur bra contentet är, men vi fortsätter.

Vi fortsätter förbi gränsen där det slutar.

Jag ser bara att folk bara droppar av.

Okej, är du med?

Ja.

Det här är riktigt svårt.

Jag förstår det.

Nej men alltså, vad fan ska jag kunna göra?

Du kan få en till.

Okej, en till.

Det kom prutten igen.

Så fort jag blir stressad och inte vet vad jag ska göra så gör jag pruttljud.

Det känns ju moget liksom.

Okej, vi har tre till.

Tre till?

Ja, tre till.

skratt

skratt

skratt

Alltså hur kommer man undan att kunna spela in och köra live på sådana här grejer?

skratt

Okej.

Alltså det roliga är att din son har skrivit ”jag ska sova där inne sen” när vi sitter och gör bruttar.

Det är jätteroligt.

Är du med nu då?

Jag är med.

Alltså kom igen.

Spruttar

Skrattar

Så kan vi också låta min mating sound.

Ska vi ta in en gäst istället?

Ja, det gör vi.

Vi gör det. Jag tycker att vi går

från prutt-ljuden

i poddkällaren till att bjuda in

Anton in i samtalet.

Då hoppas vi att vi kan få rätt på ljudet.

Annars så ringer vi upp Anton. Om vi har ekande ljud

så kommer vi ringa upp Anton, okej?

Så gör vi.

Skrattar

Mums, säger jag. Mums, mums.

Det är jättekul att se Anton, men det känns extra kul att kunna se honom eftersom han vet att han inte är på samma kontinent som oss.

Det tycker jag känns lite coolt.

Och då hinner jag läsa upp en sms-hälsning han fått så länge, Fredrik.

Nej men det är inget trams nu Fredrik.

Det här är faktiskt inget trams.

Jag vet att du tycker att jag tramsar ibland.

Det här är faktiskt inget

Det här är inget

Trams.

Jag är fullt seriös. Jag fick ett sms här i förmiddags

och så vill jag läsa det från Fredrik.

Och så börjar han skratta. Det sårar mina känslor litegrann.

Okej.

Ska jag läsa upp det nu?

Dear Fredrik and Simon,

It is with my most highest regards

that I wish to congratulate you

”Det är många saker som du borde vara stolt över i livet.”

”Dina barn, dina föräldrar, ditt livs arbete, men mest den här podcasten.”

”Det är fantastiskt, men jag vill göra något väldigt klart.”

”Fredrik är en asshole.”

”Han ville slå musse i kudden.”

”En totalt asshole-move.”

”Jag menar, vad i helvete?”

”Skulle vilja ge dig bästa, except Fredrik.”

”Dina är verkligen älgutkipssugna.”

Jag tyckte det var fint.

• Ja, jag klickar. Jag svarar inte sånt. Man måste ändå visa att vi är lite bättre än så.

Så det är ändå kul att vi får så mycket cred från podden och många som gillar den.

• Särskilt det senaste inslaget, jag trodde det var sjukt populärt.
• Varför är det så många som lyssnar på det? Det är bara att lyssna på det inslaget så fattar ni det.

Det är inte mer än det.

• Men vi har 47 likes och 28 hjärtan och två skratt. Var det bara två som gillade?

90% av dem kom under den här ljudinslaget.

Då kom det under Elint.

Vi ringer upp.

Nu ska vi ringa Amerikat.

Nu kommer du ringa Daniel.

Du har inte Antons nummer eller?

Nej, det vet jag inte om jag har.

Anton, kan du skicka ditt nummer? Tack.

Vi är så himla duktiga på detta.

Vem som helst kan starta podcast så hamnar ni här.

Men Fredrik, under tiden vi väntar på det, det här är ju avsnitt 20.

Vi hade tänkt att vi skulle göra fem, sen visste vi inte riktigt grann.

Vi klädde ju upp oss fint idag för jubileumsavsnittet.

Men vad tycker du har varit roligast under de här första 20 avsnitten?

Det som har varit roligast tycker jag är att vi…

Att man bygger på ett synlopp.

Helt ärligt, att det är någon som lyssnar överhuvudtaget på det.

Det tycker jag känns ganska upplyftande och positivt.

Och det får mig att vilja köra vidare helt enkelt.

Att det är folk som engagerar sig och lyssnar.

Och att vi kan sitta här och blaja om löpning bara oavbrutet.

Vad tycker du har varit det absolut svåraste med detta?

Livepod.

Sluta! Jävla piece of cake det här ju.

Ska bara fixa en grej.

Ja men man ska testa saker innan, så är det ju.

Det skulle jag gjort inför det här också.

Men det som har varit svårast, det var ju början när vi drog igång.

Med ljudet och få till alla grejer och samtidigt kunna föra en dialog.

Jag älskar att vi precis har haft ett inslag där jag har gjort prutt ljud.

Och du tycker det är svåraste av allt att få till ljudet.

Att det andra var lätt. Content är lätt brukar jag säga.

Hahaha.

Du hade en utmaning med de här ljuden.

Jag trodde du skulle säga ”du hade ju din pik där i början”

Sen har de liksom bara blivit så.

Jag håller nog med. Jag tycker nog det roligaste var att

Bara att vi gör det.

Om man kunde summera så.

Det tycker jag har varit det absolut roligaste.

Det jag tycker har varit mest så här…

Vad ska man säga?

Utmanande.

Du kan svara då.

Men det som har varit mest…

Men det som har varit mest utmanande tycker jag…

Det är nog så här att…

Minns du vad jag stämmer i?

Jag och Fredrik, vi sätter oss här och så bara blajar vi.

Det låter extremt ogenomtänkt.

Men ni som har hört på de andra avsnittet, ni vet ju hur jag och Fredrik planerar veckorna.

Det är den här hetsplaneringen sista dagarna.

Det tycker jag har varit mest utmanande.

Är det vi gör bra?

Det är klart att det är jättemånga som lyssnar varje vecka.

Onekligen så borde folk digga det.

Vi får ju feedback.

Men jag tror i vår prestationsliv som du och jag har så är vi så här

”Men egentligen, är det egentligen bra?”

Eller säger bara för det.

Det går ju lite upp och ner.

För min del går det lite upp och ner.

Jag tänker ibland ”det där var ganska bra”

sen så var det dagen efter kanske man tänker ”ja men var det verkligen det?”

Alltså man tvivlar lite.

Men någonstans har jag lärt mig att det är bara att göra.

Alltså det är aktivitet, aktivitet som gäller.

Och någonstans så liksom om folk tycker att det är mindre bra, ja då får de tycka det.

Så länge vi tycker det är kul.

För vi gör det i egen poddstudio.

Vi gör det vad vi vill.

Vi fick lite attityd här känner jag.

Lite aggressiv istället för att samma pettande.

Nu har inte ljudet funkat.

Men det tror jag också lite grann handlar om uthållighet, deras prismedelöpning och allting annat.

Som jag sa i början så var vi ganska självkritiska.

”Blir det här bra? Är det här ett bra ämne att prata om?”

Och då lärde jag mig att säga att om vi ska göra en miljon poddavsnitt.

Ett, vi kommer att prata om allt möjligt.

Alla ämnena kommer inte att vara såhär att vi bara ”Det här är världens bästa ämne, detta måste vi prata om”.

Tänk att ha den pressen på sig i typ 100 avsnitt.

”Vi måste ha världens bästa ämne att prata om den här gången”.

Så vi får fan aldrig gå.

Och lite grann förlita oss på att du och jag sitter och snackar.

Dricker en sån här fantastisk god midnight special.

Och har en massa, massa människor runt omkring.

Det tror jag är det viktiga.

Nu ska vi se här. Jag behöver fixa lite med ljudet.

Anton har inget amerikanskt nummer.

Men du får snacka lite så länge.

Jag kan lägga in lite mysig musik här bakom.

Tänk att jag får göra det jag gillar absolut mest.

Det är så jävla sus. Jag är så ödmjuk av mig.

Jag tänker just att om jag pratar om de här första 20 avsnitt som har varit men även börjar blicka framåt.

Vi kan ge en liten inblick i hur jag och Fredrik har tänkt för de nästkommande 80 avsnitten.

Jag tror ändå lite grann att vi har ett sånt här ”goal” att ändå kunna säga att vi gjorde 100 poddavsnitt.

Vi hörde Fredrik och Filip, jag kommer inte ihåg vad de var uppe i, 450 eller vad det var för någonting helt bizarrt.

Men jag tror att… Ja just det!

Precis i samma sekund dök vi upp hur många lyssnare per vecka har vi.

Och jag tror att vi snittar ungefär 200 lyssnare om dagen.

Så det borde jag kunna räkna ut.

Men jag tror det är runt 1500 i veckan som lyssnar just nu.

Och det jag tyckte var roligt, det var faktiskt en som jobbar med Fredrik som är elektriker.

Han var förbi och fixade en grej på vår kartport.

Så han bara ”Det är fan jävligt roligt här med podden.

springer inte över huvud taget, men jag lyssnar på podden.

Och jag bara ”Åh fan, det var ju kul liksom”.

Jag upplever ändå att det är lite folk som lyssnar på den ändå.

Men vi planerar ungefär 5-10 avsnitt framåt.

Och sen så…

Efter det så bara hittar vi på nånting nytt.

Ja, testa nytt. Livepodden är en sådan grej.

Och nu testar vi ett Facebook-samtal istället för att ringa det vanliga numret.

Hör du oss Anton?

Jag hör mycket bra.

Hör du mig?

Alltså fan vad du…

”On the fly” Simon, nu är du lite imponerad va?

Jag är mest imponerad av mig som kan prata om ingenting jättelänge.

Men jag är imponerad av dig också Fredrik.

Jag är sjukt imponerad av Anton.

Ja, det är jag också.

Han är över i Amerikat och uppfyller sin absoluta dröm att springa snabbare än någonsin.

Hur är det där över?

Det är väldigt bra skulle jag säga.

Det var svårt i början att komma in med språket och skolan, allting är nytt.

Men nu har man väl kommit in i det och flyttat allt på rätt bra.

Hur länge har du varit där nu Anton?

Vad tyckte du var knepigast?

Du är ju själv inne på andra språk och allting samman.

Var de första dagarna känd man inte jävligt ensam på något sätt?

Jo, jag var tvungen att sitta i karantän i cirka två veckor.

Men som tur var så kunde jag bo hos en lagkompis hus.

Med hans föräldrar där också.

Så jag hade ju ändå dom, men då var det klart att jag saknade familjen och allt det där.

på första dagarna. Men det har blivit rätt bra nu tycker jag.

Det är synd att du inte har utvecklats någonting när du var där.

Jag och Fredrik blev så himla glada för att vi har båda tänkt på det nu lite grann.

Vi skulle gjort en uppföljning med Anton vid något tillfälle längre fram.

Vi blev så glada för att du la en rad i vårt Ries-Göta-tråd.

Klubben med en sån här uppdate var du låg till.

Både jag och Fredrik blev så jäkla glada.

Kan du förberätta lite grann om både att det kändes tufft i träningen och din upplevelse från din första tävling?

Precis.

När jag kom till ISA så tyckte jag att löpningen kändes hyfsat bra.

Men jag märkte ganska snabbt att det bara gick sämre och sämre.

Jag hade en del magproblem med den nya maten.

Den är rätt fet.

Mycket fet mat.

Mycket läsk och

ställer till problem med magen.

Jag tänkte lägga ut, jag hade faktiskt en tävling innan den som jag lägger ut på Isiötas Facebook-sida.

Men det var fem kilometer inom is på en 200-metersbana.

Så då var jag 25 var det här innan.

Men då hade jag känt innan att jag som jag nämnde tidigare att kroppen svarade inte alls.

Så efter runt två tre varv så kände jag shit jag har sån jäkla mjölksyra i benen.

Då har jag 22 varv kvar.

Jag ser att coachen står ju också vid banan.

Jag tittar på honom varje varv.

Han ser inte jättestolt ut.

Nej, jag skojar bara.

Som drivvarsåg har det båda nyligen skönt av sig.

Tränaren i Ishjeta, som även har tränat med innan,

han kollade av lite läget hur det kändes och sånt.

Då skrev jag att skolan är bra, löpningen är skit,

allting går ishjält.

Han sa direkt ”Koll ut det, för dina värden är säkerligen dåliga”.

Då tänkte jag att det kan nog stämma.

Så jag började med att testa torriantabletter.

För jag hörde att det ska vara det mest normala bland löpare.

Och tre dagar senare kände jag mig mycket starkare igen.

På något knappt att kunna hålla 3-40 tempo i 5 kilometer.

Som egentligen ska kunna klara väldigt rätt.

Att jag klarar att springa långpassen igen i 350-345.

Det är ungefär det tempot jag hade när jag krabbade, jag hade joggbilar och jag klarade 4 km.

Det är imponerande Antoni, just det här.

Som Fredrik har pratat om, att lyssna på sin kropp. Vi har haft andra ingångar i det.

Men det kan ju faktiskt finnas som du har nu, som löpare. Man drar sig lite grann för att kolla upp vissa grejer.

Det är en del grejer när man förstryr.

Att man bara ”jag går över”

Men ibland så prövar man att kolla upp det.

Det roliga var att du skrev här efter du hade fattat att det var hjärnbrist.

Så sprang du 1500 meter.

Mm, och det gick väldigt bra.

Det gick väldigt fort.

Jag var själv förvånad för att jag hade haft träning innan

som hade visat att den performen ändå gissade bra.

Och coachen sa till mig ”Ta det lugnt på början,

gör ditt eget race”.

Så jag började med att lägga mig sist i heatet

och bara låt de andra göra jobbet.

Men så, jag vet inte, så blev det som att jag bara sprang.

Jag tänkte inte riktigt.

Sen blev det som efter två varv, åtton eller ett sprung.

Så skriker coachen på mig att det är dags att växla upp.

Då bara shit, vad håller jag på med? Jag kan inte bara springa här och jogga.

Så det blev direkt att jag ökade tempot och klättrade från elfte plats till tredje plats.

Och sista 500 på en 20 tror jag.

Asså fan.

Galt. Vad hade du hämtat? Du hade 4,11?

4,11.

Jag har fattat att det är inte en kilometer, det är 1,5 kilometer.

Det är 4,11. Det är så snabbt så det är tramsigt.

Det är helt sjukt.

Anton är det som 12 år gammal.

Jag tycker det är sjukt.

Det är därför han inte har något eget nummer så vi har tvungen att ringa på Facebook.

Ja visst.

Det är verkligen, både jag och Fredrik lär oss otroligt mycket med det.

Att det liksom lossnar och du får göra den här drömmen.

4-11 är så jävla snabbt.

Jag var nöjd efteråt.

Det roliga var att jag såg häromdagen också Anton.

Du hade lagt ut på Strava.

Det sjuka jag fattar inte.

Du hade sprungit en sån här maxpass.

Du sprang 3×500 och 3×300.

Då ska man springa sjukt fort.

Så det är lång vila mellan varje.

Det roliga var att när jag såg ditt pass där så såg jag så här.

Jag fattar inte att det var 500.

Jag tittade på tiden och tänkte att det inte är så jättesnabbt från 400.

Och sen bara 500!

Jag fick inte gå ihop.

Det var så jävla kul.

Han språkit 500 på den tiden.

Det är skithäftigt att se den utvecklingen.

Vad är dina tankar framåt nu?

Jag har en annan tävling.

Det är en annan grej här i USA också.

Man tävlar så extremt mycket.

Jag har tävlingar varannan vecka ungefär.

Så jag har en annan tävling denna helgen och sen en annan 1500-meters-tävling om tre veckor.

Och där har jag spekulerat lite med coachen.

Där ska vi försöka satsa på under 4.05.

Så jäkla…

Du skulle inte vara så defensiv denna gången. Du går ut lite hårdare.

Nej då…

För vanliga, dödliga lyssnare, för alla som inte har sprungit 1500m är det en jättevidrig distans.

Men vad är det, om du håller ett jämnt tempo och ska hålla runt 400m, vad passerar du 1000m på då?

Gör man 400m så blir det att man passerar en kilometer på…

Jag kan gå… 243? Ja, 243.

Alltså sluta!

Då får läsa bara ”Sådant, två? Han måste ha mera, tre?”

[Skratt]

Fyra? Det är beskrikt sjukt häftigt alltså.

Du ångrar inte att du åkte över till USA och inledde den här satsningen som du har börjat med?

Absolut inte.

Det är ett av mina bästa beslut än så länge.

Du saknar dina kompisar här hemma va?

Ja, det är klart.

Speciellt på studium.

Det kommer vara coolt när vi en dag får de signerade landslagsdressen från Alstorp.

Precis.

Kan vi få dem signerade redan nu så du inte ångar dig sen?

Ja, det är klart.

Det var skitroligt att ha med dig en liten stund.

Vad är klockan där nu?

Du som är där.

Vi ställde klockan i lördags.

Vi ställde fram klockan en timme.

Så den är halv fyra husen på dagen.

Du har precis haft lektion och hoppar direkt ut ifrån den och hoppar in i Podmos.

• Ja, precis.
• Nu säger jag till dina p-kollar, ”I’m just gonna end our podcast here and I’ll be right back”.
• End our podcast here, you know. Nothing big.
• Det är en av de största podcasts någonsin, jag tror.
• I Sverige.
• I Helsingborg, eller kanske i Husan förr.

Det är bara er i huset. Jag ska bara prata med dem.

• Vi är tillbaka snart.

Det är grymt Anton, skitroligt att höra från dig.

Vi kommer att höras av längre fram också.

Du får springa snabbt och länge.

Och så ska vi tänka på dig när vi är i dräset och flåsar.

Tack så mycket.

Ha det gott så hörs vi igen.

Ja, ha det bra. Hej då.

Nej, häftigt.

Han passerar tusin på 243.

Vad har du gjort på 1000 meter?

Det har jag faktiskt gjort 2,45.

Jaja, så han har inte spyrt dig.

Det är ju det som är det jobbiga.

Det är en del om jag känner att det är inte så långt ifrån.

Sen springer han en tredjedel till.

Det är då det börjar bli lite jobbigt tycker jag.

Man bara såhär, ooooh, hade jag ont?

Sjukt imponerande.

Så är det.

Fredrik, nu är klockan 21.31.

Hur känns det för dig?

Det har tagit lite på krafterna här. Första gången med tekniken. Jag hoppas att det ändå har varit okej.

Det tror jag absolut.

Det kan bara bli bättre till nästa gång.

Absolut.

Vi tänkte att vi skulle köra Livepodd varannan månad någonting.

Det är tanken, absolut.

Jag skulle vilja säga att senast vi körde var på nyårsafton.

Ja, exakt.

Vi har inte haft någon sådär. Nej, precis. Körde vi.

Och det är ju, tycker jag i alla fall, ljusare härifrån.

Det är jätteroligt att se så många som har skrivit om produktionen.

För den har du ju faktiskt lagt, jag skojar om det ibland med poddstrym,

men du har lagt otrolig kraft på den.

Jag är jätteimponerad.

Jag tror även tittarna framförallt är superimponerade också.

Ja, jag hoppas att det har varit underhållande i alla fall.

Det har det absolut. Absolut.

Nej, men vi kommer sätta det här sen framåt, tror jag.

Det kommer bli riktigt bra.

För vi gör ju rätt mycket i One Take ändå.

Sen är det ju lite mer med kameravinklar och grejer.

Men det är kul att lära sig.

Jag tror att det är…

Det är framtiden.

Ja, det är…

Är det någonting som är framtiden så är det karbonplattor om poddstudion.

Det kan jag säga med video.

Ja, precis.

Pratade vi också om i lördags när vi var på väg ner i våra dojo.

Vi har fått en fråga.

Hur många lyssnar per vecka?

Den tog jag när du var så hemskt inne och löste tekniken.

Ja, du har redan svarat på den.

Jag är ju ett annat typ av geni.

Du är ju teknisk geni och jag bara ett geni.

Du kan läsa frågor och svara.

Jag bara tittar där på skärmen och så kan jag läsa dem.

Jag kan bara göra en sak åt gången.

Men lite grann på det som en avslutande sista grej här också.

Jag sa att vi har ungefär 1500 lyssnare per vecka nu.

Ungefär 200 om dagen. Det är sjukt.

För er som är nyfikna och lite statistik.

För alla ni på något sätt med i den här resan som jag och Fredrik håller på att göra.

Vi har som minst lyssnare, inte som att man är liten.

Vi har väldigt små lyssnare.

Vi har våra yngsta lyssnare, de här treåringarna.

När vi har som minst lyssnare på dag ligger vi runt 80-90-100 per dag.

När vi har som mest är det ungefär när vi släpper avsnitten.

Då är det mellan 250-400 på de dagarna vi släpper.

Nu är vi bara inne i det. Det känns fortfarande så sjukt konstigt att det är så många som sitter här och lyssnar på vårt…

Du har inte förstått hur dåligt detta egentligen är.

Vi har inte förstått hur…

Men det kommer nya lyssnare hela tiden.

Precis, de som du hoppar av kommer in nya.

Finns det så mycket människor i världen?

Det är så egentligen. Det är två stycken som vi…

Emil efterfrågar, vi har inte pratat någonting om Rish idag.

Det är klart att det tar lite emot att inte ha dem.

Men de har ju inte sponsrat oss.

Jag har ju ringt Rish i veckan för att få till ett sponsravtal.

Jag tycker vi vill ha ett bord med ingraverat vårt namn.

Eller löpning i livet bordet.

Jag tänker att det högsta målet måste vara att de har en sån här

”Ja men vad ska man äta till lunch?”

Jag tar en Fredrik Simon-burgare.

Ja, vad säkert.

Det luktar som gammalt pruttost.

Det är skånsk mögelost i den här

”Rich Burgaren”.

Ska man få en grogg till det, ser man hemma.

Skämtar sig då.

De två delarna egentligen som man känner litegrann

att man skulle vilja tacka.

Det ena delen är ju faktiskt Biltema.

Som är den sponsorn som har hoppat på

först och trott på oss i den här resan.

Där man kan känna att

Fan vilken jävla coolt företag som väljer att sponsra två som oss.

Som sitter här nere i en källare.

Men helt ärligt utan Bildtema.

Och jag och Fredrik får till och med upp det på bild nu.

Bildtema-kurvan.

Att vi hade aldrig kunnat göra detta om inte vi hade haft en sponsor.

Podstudion, den här produktionen.

Alltså för alla er som har tittat live också.

Det är på grund av sponsorerna som vi har det.

Så vi är otroligt tacksamma att Bildtema är med på den här resan också.

Och den andra delen, det är ju ni som tittar och ni som lyssnar.

Och det är helt fantastiskt tycker jag, Fredrik, att ni är med och bygger detta.

Att det är så många som sitter och engagerar sig, ställer frågor, skriver och sånt här, det är ju rätt skönt.

Det är riktigt kul.

Och kan vi finna detta som rutin varannan månad så tror jag att det kan bli riktigt bra till slut.

Det som är coolt tycker vi på den här resan som vi är på väg på nu är att ni har möjlighet att ge input.

Säga vad ni tycker, påverka och sådär.

Vi är inte så svåra att övertala det.

Vi är som två snälla kor på något sätt. Vi bara gör det folk säger till oss.

Okej, muuu. Och så gör vi det bara.

Så är det, det är ju rätt roligt.

Och som en liten sista avslutande fråga här var ju från Robin som skriver

När man tittar på Simons tröja måste jag fråga, blev det någon nightrun-satsning för er?

Fredrik, hur tänker du för din del? Om det blir ett Helsingborg nightrun, ett nattlopp?

Då kommer jag att springa.

Då kommer du att springa? Och då kommer du att köta den?

Hårt.

Ja, okej.

Då har vi Nilssons rygg.

Han vann i första året. Han sprang på 14,48 tror jag.

Okej, inte hans rygg. Eller i början. Jag kan ta hans rygg. Första 50 meter.

Och för min del så har det varit lite såhär, jag var ju med och arrangerade första året och sen så hade jag tänkt att jag skulle springa den snabbt.

Men min son som nu fyller nio, han har sprungit en tvåårig rad, jag tror jag berättade om det i något av förra årets avsnitt.

Han har ju varit precis över 30 minuter på det här loppet utan att ha tränat så mycket.

Och när jag först, jag var sugen, förra året var jag rätt sugen, men nu, fan jag har rätt bra form, nu är jag sugen att springa Night Run snabbt.

Jag fick fan vika mig för att jag vill ändå, i slutändan, även om det tar emot så är det mina barn som viktar en mindre öppning.

Jag sprang med Heliot och så skrek jag såhär ”snabbare, snabbare!” när vi sprang.

”Ser du han där framme?”

Jag vet inte varför vi pratar stockholmska.

Nej men det gör man när man hetsar för att man är otränlig.

Då är det det som kommer fram hos en.

Och när man är glad, då snackar man dansk.

”Jäffers son, men vi är bara löb och hemmen.”

Vi ska löpa Nideron och det ska gå hyggligt snabbt.

Men…

Så det är svart på frågan.

Det är svart på frågan.

Men Fredrik, hur stänger vi det här avsnittet?

Det tycker jag vi gör med lite musik.

Mycket bra.

Och så får du vara lite filosofisk i bakgrunden och prata om

Det är det bästa jag vet.

löpning och livet.

Så jag lägger in lite musik.

Ja.

Det är bra.

Nej, inte den.

Jag tänker också när vi faktiskt ändå är inne på det här nu lite mer filosofiska framåtbytet är att i vanliga fall brukar vi spela in introt sista av allt.

Det kommer vi göra nu också för dem som är med oss på Spotify och Podcaster lite senare.

Men så det blir lite om en ordning. Vi brukar spela in sista valet för då vet vi vad vi har pratat om i avsnittet.

Och så har vi det liksom. Idag skitter vi i det.

Du måste svara på Emil Påhlsons fråga först.

Vill veta vad ni gör på 5000 i sommar?

Ja men i sommar… I år, jag tror inomhus i Hallen senare i höst, då gör jag 1559.

Åh jävlar!

Men i sommar tror jag nog att jag gör 1651.

Sommar gör jag 17.25.

Ah, kom igen!

17.24.

Ja men vafan, ta i lite grann.

Ja men 16.59.

Ja bra, tack. Det var det jag ville höra.

Men vi kan faktiskt nämna två avsnitt som kommer här nu.

Exakt vilka datum eller vilken som kommer, vilken ord jag vet inte.

Men två stycken vi har på agendan att prata om.

Det är ett tema som vi tyckte var kul som heter läkare och löpning.

Där vi mest roligt kommer att ha en gäst.

En eller två gäster med.

Där vi pratar om att det finns väldigt mycket duktiga läkare.

Och det har faktiskt uppmärksammat lite andra forum också.

Varför är det så att läkare kan ske överrepresenterade i en sån här subelitgrupp?

Så läkare och löpning tyckte vi var ett fantastiskt roligt tema att prata om.

Och sen har vi pandemi och tävlingar.

Detta är oundvikliga ämnen.

Idag såg vi att Stockholm Aratom skjuter upp sin slopp till hösten.

Och det tänkte vi prata lite grann om.

Helt enkelt vad vi tänker och tycker och vad vi hoppas på.

och själv reflekterat över vad gör vi med årets beroende på om det blir tävling eller inte.

Precis.

Så spännande är det.

Härligt Simon, tack för de här avslutande orden och tack Biltema som är med och sponsrar och gör det här möjligt

för oss att sitta här i en källare på Husensjö och spela in en härlig livepodd.

Nu känner jag att min energi är slut.

Jag ska prata en halv timme till.

Det kan du få göra, men jag mutar din mikrofon.

Tack alla som har engagerat sig, jättekul.

Över förväntan på alla sätt.

Massa frågor och hejarrop från er där ute.

Det är underbart att höra och se.

Så med det säger vi väl godnatt, eller?

Good night from a basement in Husumsjö.

And thank you Mr. Eliud Kipchoge for all your supporting words.

And I agree, Fredrik is an asshole.

Härligt, tack så mycket.