Piller, benbrott, maraton och löparmage! Ett avsnitt för alla med andra ord 😜. Med gäster i både studio och på distans i form av de exeptionella maratonlöparna Josefin Gerdevåg och Henrik Orre tar vi oss igenom en läkares perspektiv på sin egen och andras löpning och får förutom detta påbörja en helt ny drinklista med några av våra absoluta favoritlopp på hemmaplan! Välkomna in i poddgrottan med närmre två timmar av gott snack 😍!
Läkare & Löpning: Tips och Råd för Hälsosam Löpning
Välkommen till avsnittet ”Läkare & Löpning” i podden Löpning & Livet! I detta avsnitt djupdyker vi i en läkares perspektiv på löpning och diskuterar både de fysiska och mentala fördelarna med denna populära träningsform. Vi bjuder även på praktiska tips och råd för att du ska kunna få ut det mesta av din löpträning. Vi pratar med exceptionella maratonlöpare som Josefin Gerdevåg och Henrik Orre, och diskuterar deras erfarenheter, träningsmetoder och tips för att förbättra din löpning.
Här kommer några höjdpunkter från avsnittet i punktform:
- Variera din löpning: Testa olika typer av löpning, som intervaller, långpass och backträning, för att förbättra din kondition och styrka.
- Lyssna på din kropp: Om du känner smärta eller obehag under löpningen, ta det lugnt och låt kroppen återhämta sig. Konsultera en läkare om besvären kvarstår.
- Undvik överträning: Se till att vila och återhämta dig mellan träningspassen för att minska risken för skador och förbättra din prestation.
- Tänk på kosten: Ät en balanserad kost med tillräckligt med energi, protein, vitaminer och mineraler för att stödja din löpning och hälsa.
- Använd rätt utrustning: Investera i bra löparskor och kläder som passar din löpstil och förhållanden för att förebygga skador och öka komforten under löpningen.
- Lär dig löpteknik: En effektiv löpteknik kan förbättra din prestation och minska risken för skador.
- Skapa en träningsplan: Planera din löpning och sätt upp realistiska mål för att hålla dig motiverad och fokuserad.
- Sök professionell rådgivning: Konsultera en läkare, tränare eller löpexpert för att få individanpassade råd och stöd i din löpning.
Glöm inte att följa oss på sociala medier för att hålla dig uppdaterad om kommande avsnitt och löparinspiration:
- Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
- Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
- Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams
För att lyssna på avsnittet ”Läkare & Löpning” i poddformat, besök: https://podcasts.apple.com/se/podcast/22-l%C3%A4kare-l%C3%B6pning/id1539039755?i=1000515221944&l=en
Om du vill se avsnittet live, kolla in vår YouTube-kanal där du kan följa med på våra intressanta och inspirerande samtal om löpning och livet. Vi ses där!
Hela avsnittet textat:
Hej och hå! Avsnitt 22 av Löpning och livet med Fredrik och Simon.
Jäklar i det, nu är vi lite speedade så här på kvällskvisten efter att ha spelat in.
För vi har haft två fantastiska gäster.
En via telefon i form av Josefin Gärdevåg och en livehacksstudie i form av Henrik Åhre.
Vad har de då gemensamt?
Jo, de är både fruktansvärt duktiga marathonlöpare och läkare.
Vad är det för skador man kan springa sig igenom och vilka bör man stanna vid?
Finns det några magiska piller för att ta sig igenom både dagen och löpningen.
Och framför allt vad är den magiska hemligheten till att springa ett bra
maraton. Det och mycket mer ska ni få höra när vi sätter Henrik på varma
stolen i ett konstigt inslag och pratar med just fin live från Örebro.
Avsnitt 22. Nu kör vi.
[Musik]
Alltså det här är, vi spelade in på distans förra veckan eftersom Vera hade varit lite snorig och sånt där.
Och så kom jag hit, och vi har ju skämtat om att varje vecka jag kommer hit så är det någonting nytt i studion.
Men nu är vi inne i ett helt annat rum.
Det är isolering överallt.
Det här är en riktig studio, Fredrik.
Det är det. Det är jag väldigt glad för.
För jag slipper packa ner allting efter tisdagens inspelning.
Och sen packa upp det på måndag kväll.
Hur fick du igenom detta här hemma?
Jag fick rensa ut helt enkelt. Köra till tippen 600 gånger.
Vad är det där för container som står utanför?
Okej, köra till tippen var kanske en liten vit löng.
Jag sprang förbi och såg en sten container här ute på uppfarten för några dagar sen.
Jag tänkte ”fan, de rensar ut”.
Men nu fattar jag varför. Det är ju poddstudion.
Nu har jag en poddstudio som är intakt och orubbar.
Detta är mitt rum.
Och sonens, han brukar sitta där och gamea där Orre sitter som vi snart ska introducera i koden.
Det är en liten dream come true faktiskt.
Jag fattar det. Jag har ju inget sånt rum än.
För att…
Ja, jag vet inte.
Jag är inte tillräckligt bra för handlare där hemma helt enkelt.
Du vill ha ett mysigt tvättrum vet jag.
Du brukar sitta och cykla.
Det ska bli kul. Det ska vi också fråga Henrik sen när han kommer in i samtalet.
Vi ska börja Fredrik litegrann.
Din vecka som har gått har varit att bygga en poddstudio.
Hur har den varit träningsmässigt?
Den har varit superbra faktiskt.
Jag har vilat en dag och resten av dagen har jag kört på ganska bra.
Till och med dubbel distans faktiskt.
Va?
Ja, det visste du inte.
Det känns ju jobbigt att du börjar accelerera nu.
Du är uppdaterad av Garmin.
”Vad fan? Han ligger en mil före, hur kan det vara möjligt?”
Jag fattar inte.
Knäet känns ju bra nu.
Ja, det känns riktigt bra.
Jag tänkte att du skulle få prata om vår pass som vi har kört.
Du kan måla det mer i bilder så jag tänker att jag överlåter det till dig.
Men annars känns det riktigt bra.
Fick även till ett långt pass i veckan, så jag är superny med veckan.
Ja, gott.
Din vecka Simon, du får berätta om våra pass som vi har kört.
Ja, men det kan jag göra. Jag brukar ha bättre pel.
Nu börjar jag få lite.
Jag har haft sådana här, jag ska inte säga halvsunkiga veckor.
Utvecklingen går ju framåt på något sätt.
Det ligger mellan fem och sex mil.
Det har känts bra.
Men jag vill ju upp lite till.
Det vill jag gärna.
Jag trivs ju väldigt bra, det ligger kanske under sju-åtta mil.
Gärna upp till 10 när man väl börjar komma i form.
Riktigt där är jag inte.
Kommer du hålla för det?
Ja, jag kommer hålla.
Om du inte tar tal i dina baksidor som du då?
Jo, det ska jag göra.
På tal om det.
Kvaliteten i veckan.
I helgen körde du och jag.
Förra helgen körde vi en träningstia.
Och den har vi pratat om.
Sen är det lite så här veckan efter så att vi gör ett hopp-och-lek-pass på onsdagen.
Det är bara nånting, lite lättare kvalitet tänkte vi när vi underkört träningsminnen i helgen.
Men det blev ändå lite jobbigt.
Vi tänkte att vi tar något lättare och tog 6×800 och så skulle vi köra det på hedern.
Och så skulle vi ha 200 meter joggvida.
Så i praktiken blev det en minuts joggvida ungefär.
Vi ville kaxa innan och vi säger att det känns bra så länge.
Vi plockar en 2000 på slutet.
På andra så har vi ingen 2000 på slutet.
Det blev en tusing på sistone istället för att vi skulle få 6 000 totalt.
Men det var bra. Vi hade en totalt snitt med jorgen på 3,55 på de 6 000.
Så det känns som att vi börjar komma upp på lite vanlig nivå nu.
Och sen till… Vad gjorde vi sen?
Lördag körde vi 200-200. Så länge du orkar.
Ja, just det. Det var någon som skrev om det här också.
Oregonpasset har vi pratat om tidigare.
Vad tusan var det?
Vi pratade om det i ett avsnitt som sagt.
När det började så tror jag att man ska springa.
Eliten springer 15, 30, 40 sekunder på de snabba 200-ringarna.
Det är jättesnabbt.
Sen är det 40 sekunder på de långsamma 200-ringarna.
Då är det 320-fart på de långsamma.
Det gjorde inte vi. Vi hade de snabba 320.
40, 50, 4 någonstans.
Jamen precis. Så vi hade ungefär 320 fart på de snabba 200-arna.
Vi hade ungefär 420 fart på de långsamma 200-arna.
Och så är tanken att du springer så länge du orkar hålla den farten.
Börjar du sacka så har du någon chans på dig att springa en kapp på joggen.
Annars får du kliva av helt enkelt.
Och det var ju roligt för vissa och slitigare för andra.
Jag fick slita jävligt hårt.
Du skyllde på baksidan också.
Ja, det var lite för hårt för mina slita baksidor.
Men det var rätt sjukt. Jag klarade 6 800 meter, vilket ändå var ganska bra.
Men du klarade 8 800?
Ja, 8 400 har jag klarat.
Men jag är supernöjd med det. Det känns verkligen som att jag är på gång.
Sen hade vi tre stycken i Bildtemagruppen som klarade hela 10 000.
För det är liksom tanken, klarar du hela 10 000, då är det för lätt.
Men nu nämner vi ingen namn.
Nej, det gör vi inte.
Men vi närmar oss, Svansen närmar sig resten av gruppen.
Så det känns ju tryggt.
Men det var ett hårt pass helt enkelt.
Jag får ju nästan berätta, för vi sprang inte ihop idag faktiskt.
Jag sprang på lunchen idag.
Jag var till och med kvar med dig.
Och så körde jag 200 meters joggvila.
Ja, just det.
Jag fick jaga Anna Bjurman som är i 31.
Vecka 31.
Vecka 31, gravid.
Hon startade lite före mig och så fick jag jaga kapp henne.
Perfekt!
Helt underbart att vi kunde hjälpas åt.
Jag hade ett snitt under 340 faktiskt på tusingarna.
Så jag är supernöjd.
Fick lite längre joggvila, körde en tvåhundring för det skulle gå ihop.
Annars hade jag fått vända och ha mig.
Det är ju ett pass från den här 5 000-metersnurren som vi också pratade om tidigare.
Så tanken är, nu kör du 5 000, då ska det vara tusen som ska gå i 5 000-metersfart.
Så när kom det där joggvilen mellan, men det lyckades du ypper ut med.
Det var ju snyggt.
Nu går snart vår gäst hem om vi inte spelar in honom i matchen.
Därför får vi välkomna in och säga, Henrik Åhre på plats i studion.
Välkommen! Tack så mycket, det är jättekul att vara här.
Du är ju också sån här jävla drömgäst. Jag var så chockad att höra att det här var din poddebut här hos oss.
Hur känns det tryggt att vara här?
Ja, men absolut. Ni är ju supersnälla killar.
Ja, det är bra det.
Jag tror att det ska gå bra.
Ja, det är gött.
Henrik, du ska få introducera dig själv lite grann, för vi kommer att prata mycket om det.
Vi har massa lovord och vi har dessutom en hel del minnen tillsammans också.
Från lopp och träffats på olika sätt.
Men hur skulle du själv introducera dig, Henrik?
Ja, vill du att jag ska börja med löparen Henrik?
Ja, det tycker jag. Vi börjar med löparen Henrik.
Ja.
Jag är ju veteranlöpare, 45 år gammal.
Jag började springa mycket när jag var 33.
Så det är egentligen bara tolv år som jag har hållit på mycket.
Och senast är det åtta-nio åren som jag har sprungit mer än tio mil i veckan.
Så det är väl därför som jag i den här åldern fortfarande håller en bra nivå.
Jag passade så sämst som förra året på marathon.
Vi måste nästan bara stanna upp litegrann vid den Henrik.
Du hade ju kämpat under ett tag, därför jag kan tala under 2.30 var det ju först.
Det kom jag ihåg, du hade 2.31 och du hade någon styckenlopp precis strax där över.
Och sen lossnade, var det Berlin som var första vändan under?
Ja det stämmer, Berlin för två år sedan. Så sprang jag på 2.28.30 tror jag det var.
Ännu mer imponerande med din sänkning.
I Berlin känner jag stort låp, massa folk.
Men din snabbaste tid kommer inte därifrån.
Det är vår lilla krutmata som vi hade i fjol.
Corona-anpassat.
En pytteliten skara som sprang iväg.
Men vi var ett bra gäng faktiskt.
Vi är en jättebra maraton-träningsgrupp i Lund.
Med ett gäng duktiga löpare.
Vi springer mycket ihop och vi hade också generalrepat och hur vi skulle hjälpas åt att dra.
Vi hade lite olika strategi. Jag gillar att springa negativt splitt.
Det passar bra för att de andra vill inte det.
Vi hade en sällskap till halva och sen var tanken och planen att jag skulle dra iväg.
Och det höll då.
Vi kommer att få ha Henrik här i typ 10 minuter längre än vi hade tänkt.
Hur kommer man till en punkt där man känner att jag gillar att springa maraton med negativ splitt?
Lär oss! Lär oss!
Ja, som de flesta som springer maraton så upptäcker man att det är sjukt tråkigt att springa sista 10 kilometerna med kassaben.
Och känna hur man farten sjunker och hur man blir omsprungen.
Så det vill man ju inte göra om.
Så jag provade att öppna lite lugnare någon gång och upptäckte att det gick ju bättre.
Jag har kommit till maratonloppet och tänkt att jag ska bara springa igenom det som ett träningspass
och sen persat då.
För att jag öppnade lugnare då.
Ja, sen har jag ju pratat med min svåger Christian Munt då.
Mycket löpning och han är ju förespråkare för negativ split.
Det känner jag igen från den tiden jag hade Christian.
Men det är en del jag har nammat in i träningen framåt med progressiv löpning.
Där finns någon poäng.
Men Henrik, vi tänkte också få lite ny läge på dig.
Senast vi sågs, det var när Fredrik inte sprang en negativ split.
Du stod någonstans med fyra kilometer kvar.
Han stod där, det var för sent att stå.
Du stod och funktionärade och hejade fram.
Jag är en funktionär.
Jag är en länge lekterare, vill jag minnas.
Jag hejade framförallt.
Men ni såg starka ut, tycker jag.
Första varvet.
Jag minns att vi stod och snackade.
Du har en väldigt positiv andel.
Vi såg Fredrik på håll.
”Det kan kanske gå att göra mer.”
”Det där ser rökt ut.”
”Det kommer att se så sliten ut.”
Det är tufft.
Vi får prata om mina krampproblem sen.
Du får hitta någon magisk kur för mig.
Men var står du nu med din träning?
Hur har det åt sig?
Det börjar se bättre ut.
Efter mitt senaste maratonlopp
som var slavsta maraton
i höstas.
som jag och Nils Wetterberg hade laddat rejält för.
Och där jag missade lite grann så hade jag lite post-marathon-depp.
Och sen så kom en liten covid-infektion på det.
Så det blev en ganska lång paus.
För att göra en lång historia kortare så drog jag igång träningen för mycket
och drog mig en liten stressfraktur i julas ungefär.
Det var egentligen efter min födelse, när jag fyllde 45 så var vi ett gäng som sprang 45 km för att fira som man ju som sig bör.
Precis, som en riktig lärpare.
Det är så vi festar.
Exakt.
Efter det så fick jag ont i underbenet.
Efter det så insåg jag att jag hade en rejäl skada.
Efter det har jag cyklat. Så jag har suttit mycket i mitt garage och ”swiftat” som cyklisterna säger.
Och det är en form av tävling där man kopplar upp sig och tävlar mot andra?
Ja, Swift är ju en app eller ett program där man då kan ha en avatar på själv.
Man sätter det framför sig och sen har man en massa andra avatarer som i själva verket är andra gubbar och gummor som står i sina garagekällare och badrum.
Och cyklar då.
Det är ett sätt att avleda sig.
Man kan också sitta på en helt vanlig spinningcykel och stirra in i en väg.
Inte lika motiverande.
Jag har pratat med Johan Larsson om det. Han förstår inte alls. Han tycker ”Vadå?”
Det är lite svårt.
Jag har intervjuat Johan en gång på Runnershow.
Han säger det så naturligt.
”Vadå? Vad säger du? Tänk kort.”
Vi andra behöver lite avledning.
Det har varit många kilometer cykel nu.
Jag är glad att kunna säga att senaste veckan har jag ändå sprungit en 6 mil.
Så jag börjar veva igång och det ser bra ut.
Så jag räknar med ännu en comeback.
Vad härligt att höra.
Det är sin barmaten kanske?
Ja, det kan hända.
Vi har några frågor för den sen också.
Vi ska spara den i förväg.
Men det är kul, nu har vi fått en liten intro till dig Henrik som löpar.
Jag tyckte att det var lämpligt att du var här också.
Vi ska koppla på och göra veckans drinkade.
Strax har vi koppling till Lund som du också känner till som stad.
Vi tar veckans drink då.
Det gör vi. Vi kör den.
Jag har suttit länge nog.
Nu är vi igång Simon, du är väldigt sugen så jag trodde att du helt spontant skulle bara dricka av glaset.
Men gör det Simon, drick så länge så kan jag säga att vi är inne på veckans drink.
Vi har en gäst som är från Lund. Är du född i Lund?
Nej.
Nej?
Jag…
Det sa du innan kanske?
Nej.
Nej?
Jag är född i Förslöv.
Förslöv?
Ja.
Det är ju norr om Helsingborg.
Ja, jag vet.
Det är ju här.
Där har jag varit.
Då har du varit.
Har du varken varit eller kört igen?
Kört igenom.
Då kan vi få ett par heberlines.
Det är en fin korvaraffär.
Du har ju inte varit på en korvaraffär.
Men du fick en tips.
Skysst.
Är det en korvarlida?
Eller är det en korvaraffär?
Ja, det är en charkadori.
Skysst.
Skönt tips.
Det finns annat fint i Förslöv också.
Finns det bra cocktailbar?
Nej, det fanns inte när jag flyttade därifrån.
Hur du flyttar till Lund.
Nu ska vi prata om en drink som har lite kopplingar till Lund.
Jag letar en stund.
Vad är Lund känt för?
Det är klart att det är universiteten.
Det är även dumkyrkan.
Cathedral är ju dumkyrka på engelska.
Cathedral-cocktail måste finnas, eller så hittar jag på den.
Snyggt!
- Okej, då fattar jag hur du kom till det här.
- Precis. Domkyrkan, där finns ett astronomiskt ur också som är väldigt känt globalt.
Så jag tänkte att vi kanske kan plocka upp och prata om Lundaloppet.
Och så bor du i Lund och är verksam i Allen.
- Absolut, jag bor i Lund också.
- Coolt, så det tyckte jag var en bra koppling och fick ihop allting.
Jag är som vanligt djupt imponerad av dina drinkkunskaper.
När du skickade till mig och frågade om jag hade Weissbier och apelsin.
Då kände jag att ni kände er ute på Harleys.
Men jäklar vad den gifte sig fint.
Mycket bättre än vad jag hade trott.
Vi har en gin som grund.
Det har inte du, Henrik.
Du har något annat.
Jag är ju en seriös löpare.
Ja, precis.
Och det är skönt att Fredrik inte heller avslöjar det.
Det är inte bara ”se, har du något annat?”
”Känn dig trygg, känn dig trygg.”
Vad fan är en rosa elefant då?
Ja, precis.
Jag fick ett tips på piller här från en läkare.
Det känns amatörs om jag ska avslöja vad jag egentligen har blandat i.
Men det kan vi ta som extra material sen.
Snyggt.
Gin har vi som grund.
Och vi har en Hoegaardenöl.
Vi har apelsinjuice, vi har citronjuice och vi har…
Ja, vi kan ju slänga upp, för nu kör vi faktiskt dive också.
Jag slänger upp den där.
Och Henrik, när vi pratar om det, vi ska prata om lullruppet också,
men hogärden, då brukar jag ofta tänka på dig faktiskt.
För när du vann Helsingborg Marathon, då fick du en enorm jäkla hogärden i handen.
Ja, den var fantastisk.
Hur känns det att ta en sån? Orkar man det efter?
Jag var lite nervös att jag skulle tappa den faktiskt.
För jag brukar få lite blodtrycksfall när jag stannar efter marathonloppet.
Man har haft pulsen uppe och så stannar man och så sjunker allt blodigt till fötterna.
Jag var lite oerhört att det skulle bli någon form av scen.
Den bilden man vill ha där.
Jag bad att någon skulle komma och hjälpa mig ur.
Men det var ju häftigt med en sån fet öl, absolut.
Det är en sån, på min, jag kommer aldrig att vinna något så mathåll på den nivån.
Men att ta emot en sån här stor öl är en sån grej man känner att det är vid armar på sin backplats.
Få förunna.
Ja, precis.
Men Lundaloppet, Henrik, det har du ju både sprungit och vunnit.
Lundaloppet är ju ett klassiskt gammalt lopp.
Det är väl också ett av Sveriges större 10-kilometerslopp, tror jag.
Stämmer.
Deltagarantagsmässigt.
Ja, min segrartid är ju den sämsta segrartiden.
[Skratt]
Skönt.
Jag vill med det säga att det är välrenomerade löpare som brukar vinna.
Men det är ju kul att sälja sig till den skara.
Hur var det första gången du vann? Var du själv hela vägen?
Nu var det ju tyvärr ett tag sedan jag lyckades med detta, men nej, båda gångerna har jag ju haft sällskap.
Första gången vill jag minnas att det var liksom någon kilometer kvar när jag fick en lucka.
Andra gången var det något bättre för en jätteduktig löpare som jag sprang, men han bröt efter halv.
Så var det.
Du psykade, du psykade.
Loppet är ju, när jag har sprungit, det är ju tufft.
Just den här backen, halvvägs ungefär,
och man ska mata hela vägen upp till Obshawatoriet.
Så det är ju en lång, lång backe där.
Och han var nog inte riktigt beredd på det, han hade inte sprungit innan.
Har du hemmaplanskänsla?
Ja, precis.
Jag går ju inför loppen rejält när jag har tänkt mig att jag ska prestera eller gärna vinna.
Så jag försöker öva på banorna och öva på den terrängen som är i oss.
Så jag hade ju tänkt mig in i de olika scenarion som kunde vara.
Det brukar jag försöka göra.
- Fast det ska vi prata vidare om sen också.
Jag tycker det är så otroligt inspirerande.
Jag vill minnas en film från Krutnaran med fyra kilometer kvar
där du är inne i en bubbla helt själv på den här jäkla cykelvägen
som jag och Fredrik känner igen också.
Det där fokuset du har i blicken, den är…
Ja, fan, alla har inte den.
Och alltid så jävla glad.
Ja, i den här filmen kan man ju…
Det är väl det de kallar det.
Där har du fokuserat, ja.
Ja, jo, men det har jag kallats.
Och jag är nog glad, eller kan lyckas frammana glädje även när jag är trött.
Och det är nog ett knep jag har.
Jaha, okej. Du är kipchoger då?
Exakt.
Faktiskt har jag tagit lite från kipchoger.
[Skratt]
Jag trodde det var du som hittade på det.
Så måste det vara.
Hur känns det på hemmaplan att springa in?
Det är fantastiskt faktiskt.
Det var många som kände igen mig.
Många som ropade på den här gårgatan som man springer in på slutet.
Så absolut jättestort.
Första gången var det lite oväntat också.
Så det var jättehäftigt.
Det var efter det som jag fick mina första rubriker.
lite omskriven i en här magasinspring.
Det var ju roligt att synas lite grann.
Såklart.
Det är ju inte huvudsyftet i att ta springor.
Men det var roligt i alla fall.
Det är en schysst bonus.
Vad roligt.
Ska vi skåla och sen hoppa in på temat?
Det känns som att vi är på väg dit.
Skål och tack för att du kunde vara med idag
och skåla med oss.
Det är inte bara jag och Simon som sitter och skålar.
Det är jättekul att vara här.
Fredrik, nu håller vi på att avnjuta en Citadel cocktail.
Cathedral.
Citadel, nu tänkte jag att det var Lanskrona.
Vi kan lägga till Citadel för också.
Så blir det lite tyggare.
Lite spetsigare och sådär.
Vi har konstaterat att Henrik är en duktig löpare.
Vi berörde ämnet innan vi pratade.
Vi har fått en fråga som jag kände jag ville pausa för den kommer lite senare.
Vi har en fråga från Victor.
Vad tror du Henrik, när pikar du och vinner du HBGM vid 50+?
Pikat har jag redan gjort.
Det har jag i alla fall skrivit i ett blogginlägg för sex år sedan.
Jag tror faktiskt att jag kan springa lite fortare på maraton.
Jag tror det.
Och sen blev jag lite för bluffad också.
Nu i höstas när jag sprang 3204 på 10km, vilket var bara typ 14 sekunder ifrån mitt pers på 10km.
Det var mycket för bluffande.
Så det är klart man drömmer ju om någonting där också.
Men det är mycket svårare att persa på de kortare distanserna.
Så är det ju.
I mitt fall för att jag har upptäckt att jag blir skadad
om jag kör mycket av de här korta intervallerna som man har nytta av.
Men enbart marathon-träning så lyckades jag ändå sätta de där 3204.
Så man kanske inte behöver så mycket av de där korta intervallerna faktiskt.
Ja, det är lite vad man svarar på.
När jag pikar, jag tror jag pikar nästa år.
Och jag tror inte att jag vinner hälsing på en maraton.
Jo, det tror jag.
Det är nästan så jag inte hoppas det.
Det är året som jag och Fredrik skulle springa i när varmeböljan.
Vi värmde ju upp ihop där och jag och Fredrik Hadsson.
Vi hade haft två sådana lysiga sista veckor inför maran.
Och så kommer det här jävla väl.
Och du var så glad.
Vi sprang där med våra kepsar allihopa som hade den sista minuten införskaffat.
Och du bara ”Det blir lugnt killar, det kommer gå bra. Sänk farten från början.”
Så du var så positiv. Jag och Fredrik bara kände den här dåliga, sunkiga benen-känslan i kroppen.
”Det kommer fan inte gå.”
Du sprang ju den väldigt lätt och ledigt, kändes det som, och vann.
Jag kommer ihåg att det fanns ett klipp på dig nere på Tinkaspacken
där du snackade med någon tjej som åker ner på cykel samtidigt.
Jo, men jag öppnade lugnt där. Jag jagade i fatt Kent.
Ja just det, det minns vi.
Jag är övertygad om att du kommer att jaga i fatt Kent igen och vinna Helsingborg Marathon.
Jag hoppas det.
Jag tänker att vi ska ha en lite mjuk övergång. Vi ska prata lite grann om dig och ditt yrke och hur det påverkar din löpning.
Jag tyckte det var spännande nu. Jag vet att det är många lyssnare som ligger lite grann i min och Fredriks och ditt åldersspann.
Vi har ungefär 10 år mellan oss från yngst till äldst här i rummet.
Och det du sa nu med att det kanske inte är möjligt riktigt nu.
Jag kör mig riktigt kort av de här intervalerna längre.
Hur har det sett ut för dig? Du började vid 32-33 och började springa mer.
Ja, precis.
Hur har skillnaden i träning sett ut nu fram till där du började?
Jag började träna med Björnstorps IF och sen också med Ekmanslöpare för 11 år sedan.
Då var det det som erbjöd sig. Det man körde var mycket två minuter, tre minuter, kanske 15-20 gånger 400.
Korta intervaller. Klassisk träning kan man säga.
Sen var det en 20 km långpass på helgerna.
- Vad låg det då, Henrik, tidsmässigt?
Alltså vad gjorde du då på en mil?
- Ja, jag gjorde med ganska lite träning 34 km på milen.
Låt säga med 7 milar veckor och de här två intervallpassen och ett kort långpass på helgen.
Det gick rätt så raskt ner där. Året innan sprang jag på 38.
Men då tränar jag inte intervall.
Så när jag började med intervall gick det raskt ner till 34.
Så det är väl någonstans min baseline tänker jag.
Under åren har jag drabbats av lite olika skador och så.
Sen har jag ändrat distanser.
Från början var det 10km som gällde.
Och nu är det maraton.
Och då har jag upptäckt att man inte behöver den här snabba farten.
På ett marathon-lopp så behöver man vara uthållig och seger och tåla smällarna mot musklarna över tid.
Man behöver också bygga upp träningen över tid för att tåla den hårda träningen.
Så man behöver en lång bas för att tåla de riktigt hårda passen på slutet.
Så man kan säga att för mig i maratonträning, de fem sista kvalitetspassen.
Och för att kunna utföra de passen och för att tåla dem utan att bli jättesliten så behöver du en lång sträcka innan.
Men den sträckan är inte så noga för mig vad det är för typ av träning.
Det ska vara succé mer och mer.
Jag letar egentligen mest efter träningskompisar under den tiden.
Jag är inte så noga med vad jag tränar faktiskt.
Det ska vara mycket och jag tar ut mig, men det är inte så noga med exakt vad jag kör.
Det kan vara tråkigt för en träningsnörd att höra att det är skitsamma hur du gör.
Jag tänkte nästan också lite grann, för de som lyssnar på vår podd,
så tror jag att det här kan också vara ganska befriande att höra.
Jag och Fredrik har haft en liknande tanke.
Ibland kan vi stirra oss lite blinda på de här superspecifika träningsloppläggen.
Vi har också haft en tanke på att det är bra att bli genomgrundtränad.
Och sen spetsa lite mer på slutet.
Men du har inte så många veckor som blir specifik marathon-träning.
Sen är det ju, förstår jag, att ha lite volym i grunden.
Från början var det kanske ett tiotal veckor, men det är det inte nu.
Utan nu är det snarare sex, åtta veckor som jag lägger upp ett någorlunda fast träningsprogram.
Det är vissa pass som jag vill få in successivt, längre och längre pass.
Om jag kör längre än så så blir jag dels mentalt utmattad.
Man är ganska trött hela tiden under den månaden.
Och det andra är att man blir lätt skadad.
Ja, exakt.
Så är det.
Och du sa ju att du hade haft en stressfaktor.
Ja, en liten.
Ja, precis. Vi är flera tänkte jag säga.
Men jag tänker här, vi ska komma in lite grann på ditt yrke kopplat till det också.
Du är ju läkare, Henrik.
Ja.
Hur kom du in på, vi ska komma tillbaka till stressfaktorn,
men hur kom du in på den banan?
Varför blev det just det yrket?
Läkaretiet?
Det är nog lite kopplat till varför det blev elitsatsning i löpning tror jag.
Vinnarskalle tror jag det var.
När jag gick i skolan så var det ju då, insåg jag att det var en tävling med proven och betygen och så.
Så jag sa att det var mycket att vinna proven från början.
Så landade det betyg och så tänkte jag att jag får väl förvalta de där betygen.
Så fick jag välja något som jag tyckte var något intressant.
Mina föräldrar är inte läkare, utan jag valde något som jag tyckte verkade spännande.
Efterhållet har jag kommit på att det var ett bra val.
Jag gillar mitt jobb jättemycket.
Vad roligt. Jag krassar lite. Vad är det för typ av läkare?
Vanlig allmänläkare. Jag jobbar på en vårdcentral i Lund.
Jag träffar alla typer av patienter och sjukdomar.
Jag har ett äldreboende jag har skött om.
Jag har BVC och träffar de små barnen.
Jag träffar patienter med svåra sjukdomar och med små snurror också.
Det är ju missförstämmarätet att tänka att ”gud vad spännande”.
Det är klart att det är vissa aspekter av det jobbet som inte kan vara så spännande.
Det är spännande. Det är sällan jag tycker att jobbet är långtråkigt.
Tyvärr lite stressigt istället.
Vi frågade Josefin Gärdevåg som kommer att vara i en intervju efter detta när podden sänds, men vi har redan pratat med dig till inspelningen.
Hur är det att ha varit läkare under 2020 och 2021?
För min del har det inte påverkat så jättemycket mer än att jag måste ha mycket skyddsutstyrsel på mig.
Och det andra är att det har varit svårare för patienterna att komma till och så.
De blir i ett längre kör och så.
Så det är tråkigt.
Samtidigt har vi bytt lite arbetssätt som har varit lite positivt.
Vi använder mer telefon och videosamtal och så.
För att slippa träffas i person.
Så det kan vi säkert ha nytta av framöver också.
Så för min del har det i allätens namn inte varit så jobbigt.
Det har varit en positiv aspekt, jag tänkte fortsätta träningen.
Hur ser dina veckor ut? Du har ju familj och sånt också.
Jag bor med Karin, Irma, Isak och nytillskottet Zelda.
Det är en kattunge.
Jag tänkte, var fan har jag missat någonting?
Det var ett skitkult namn.
Nej men det går till som så att jag jobbar ju ganska tydligt, har ett tydligt schema då. Jag jobbar väl sällan mer än 40 timmars veckor skulle jag säga.
Jag jobbar lite mindre på vardagarna och så jobbar jag sju år på helgerna. Men totalt sett kanske 40 timmar.
Det blev att jag lyckats få till det så jag kan komma från jobbet ganska ofta vid tre tiden.
Jag springer en runda till dagis och hämtar där.
Kommer hem och lagar mat och sen kommer min fru som också är läkare.
Och hon jobbar betydligt mer än jag.
Så vi får till det på det sättet faktiskt.
Just som allmän läkare så funkar det ganska bra att jobba mindre.
Jobba deltid eller välja hur mycket man vill jobba.
Så det är nog ett ganska bra jobb när det gäller rent timmarna.
Det kan ju vara lite utmattande.
Men det är väl också ett skäl till att jag har sprungit så mycket för att jag mår bra av att springa efter jobbet.
Jag mår bra av att springa före jobbet för jag blir pigg och jag blir på alertan, jag blir positiv, stresstålig.
Jag har bättre tålamod med jobbiga patienter.
Och sen efter jobbet så rensar jag skallen.
Det händer ganska ofta att jag efter arbetsdagen är utmattad och på dåligt humör.
Kanske har det gått dåligt och så.
Jag smsar något till min fru om att det är tjänstkast.
Och sen när jag väl har sprungit hem så är det liksom glömt.
Man har liksom vätschat ut och tänker mer rationellt då.
Och kanske också förstår att de där små problemen inte var så stora.
Vilken magi.
Lötning är ju magiskt.
Det är faktiskt som läkare som förskriver mycket med läkemedel så är nog f.n löpning den bästa medicinen.
Den är mirakulös. Den piggar upp, den lugnar ner, den tar bort ångest, den ger bättre sömn.
Och så hjälper det mot massa riktiga sjukdomar också.
Det är en lite känslig fråga kanske, men varför tror du inte fler ordinerar löpning som en del av rehabilitering och så vidare?
Där finns en stor läkemedelsindustri som påverkar en del.
Ja, just vi läkare är väldigt sällan, åtminstone i Sverige, som vi är påverkade av läkemedelsindustrin.
Att vi har vinnare på att skriva ut läkemedel istället.
Men däromut är det nog en ovana och att vi inte riktar traditioner.
Personligen naturligtvis så ordnar jag mycket löpning.
Men jag inser också att det är många som inte mår bra för att springa och som inte kan springa.
Det kanske inte tunget måste vara löpning, det kan ju vara något annat som man tycker om istället.
- Trail.
- Hindurik, möjlighetstafett.
- Det kan handla om kunskap också, att det inte finns så mycket kunskap kring hur löpningen gör.
Det finns ju egentligen väldigt mycket information.
Ja, men det har ju kommit nu. Anders Hansen har skrivit sin bok.
Det är väl så att just vi läkare blir väldigt noga med att det ska vara evidensbaserat.
Man kan ju säga att man alltid vill veta att det är bra och så blir det inga.
Men det kanske inte har funnits riktigt bevis.
Därför har vi inte vågat säga det.
Åtminstone inte att ersätta något annat som det finns bättre bevis för.
Låt oss säga depression.
Har man ju traditionellt använt psykoterapi eller piller.
Och då har man vetat att det fungerar.
Men nu vet vi att löpning, 30 minuter, tre gånger i veckan, har samma effekt som en lågdos piller.
Kan man kombinera då?
Så kan man göra. Men många har kanske inte så djup depression och då kanske inte löpning är bra i sig själv.
Eller det funkar ju för alla.
Alltså gud vad spännande. Här är en sån, om vi pratar om läkarfrågor.
Jag skämtade med Fredrik att nu kommer jag ställa alla frågorna jag har så slipper jag det.
Det här är faktiskt en Emil Nilsson, jag vet att han är i vår träningsgrupp.
Han håller på att utbilda sig vidare nu, men han har jobbat på ambulansen akut en tid.
Men han skrev så, till dig då Henrik, har du någon teori om varför vissa löpare utvecklar förmaksflimmer?
Nej, jag kan inte det. Det finns kunskap om detta som jag inte kan.
Men jag skulle tro att det har att göra med omsättningen av muskelceller i hjärtat.
Att det blir någon weissing när hjärtat byggs om.
För förmaksflimmer, det vet jag om det är några som har det i klubben.
Vad är det för någonting?
Det är en rytmrubbning.
Hjärtat drivs av en liten elektrisk impuls.
Och det är den här impulsen som ska strömma genom hjärtat på ett visst sätt.
Enligt en viss väg.
Om den här vägarna är brutna och det har blivit kortslutningar kan man säga, så tar den här elektriska impulsen fel väg och skapar en annan typ av kontraktion.
I förmarknadsfördelning så snurrar den elektriska impulsen runt i förmarknaden och förmarknaden flimrar och fladdrar och små krampar.
Shit.
Och då får man en sänkt prestationsförmåga.
Okej.
Mm.
Galet alltså.
Det är så mycket, kroppen är helt galen.
Men jag tänkte Henrik, när vi är inne på, inte förmågsflyg, flimmer än ämnet, men
du som har koll på kroppen, hur den funkar,
hur resonerar du i din egen träning? För då kommer vi till den här stressfaktorn.
Jag tänker också, blir du ännu mer så här hypokondriker eller blir du så här
”Pussh, det där läker sig själv”.
Hur är det som händer i träningen?
Det är väl senare då, om man ska välja de två.
Löpning på vår nivå, när man springer så mycket som vi gör, så är det ju inte längre bara hälsosamt.
En sena behöver 36 timmar på sig att återhämta sig.
Men vi vill inte springa var 36 timmar, vi vill springa tätare.
Exakt, absolut.
Och lika så, muskler har en viss läknings…
Och sen kommer vi till ben då.
Att om man nöter och stöter väldigt mycket på benet
och benet inte får tillräcklig tid att återhämta sig
så blir det svagare och svagare och kan sedan gå av då.
Så…
Med det sagt, jag är villig att tänja på de här gränserna
Och jag är villig att ta skadorna.
För i min värld är det liksom, det är klart…
Samtidigt tänker jag ju som Rune Larsson sa klokt någon gång att man ska vara rädd om sin löpning.
Jag älskar löpning så mycket så jag vill inte bli skadad.
Jag vill vara rädd om den.
Men jag vill springa mycket.
Jag vill inte springa lite grann.
Jag gillar att springa mycket.
Gärna två gånger om dagen.
Jag mår bäst då.
Jäkla skönt. Jag tycker det är superhärligt.
Men vad händer när du inte kan springa så mycket?
Du säger själv att du blir lite grinig.
Fråga min fru.
Nej, det är inte bra.
Nej, jag blir grinig.
Absolut, ja. Jag tappar mål och mening och jag får något tomt i blicken.
Det är så skönt att vi är fler.
Är inte den här bestämda blicken som vi pratade om innan, den här?
Löpning är ju fantastiskt. Vi gillar det vi löper.
Och läkar också kanske. Man har ett mål i tillvaron.
Man har ett mål med veckan, man har ett mål med dagen.
När man börjar sitt träningspass så har man som mål att klara den första intervallen,
och sen nästa, och sen nästa.
Och klarar du hela passet så är du liksom nöjd.
Och den nöjdheten sitter i en god stund.
Och så har vi olika mål.
Om man blir skadad och inte riktigt kan sätta upp de där målen, då blir man lite vilsen.
”Vad ska jag nu bli? Ska jag lära mig att renovera?”
”Nej, jag kommer att få det bra.”
”Jag måste gå upp på någon cykel eller någonting istället.”
Men vad har du gjort? Förlåt, Simon, men jag vill djupa den här lite.
Ja, djupa på.
Om du inte kan springa, vad har du själv gjort i livet för att ersätta det här plågeriet som är intervallträning?
Innan jag började med löpning så styrka tränade jag.
Så under studierna så var det i alla fall tung bodybuilding.
Så det var väl det jag hade fokus på då.
Jag funderade på vilka övningar jag skulle göra.
Det var ju skitbra någon.
Men då var det någon form av mål i det.
Nu när jag i perioder har varit skadad så har jag ju ofta tagit till cykel.
Så 2013 hade jag en längre skadeperiod och cyklade mycket och passade på att göra en triathlon-tävling.
Passade på! Jag älskar när det är så härligt.
Det har jag väl också i baktank nu när jag börjar få för mycket löparskador så gissar jag att jag kommer att falla till cykling.
Men det tar lite lång tid, det är en nackdel faktiskt.
Men det är väl cykeln.
Kul.
Jag tänker så här nu, vi var inne och brådde här innan,
när du tränar ibland då och känner så här
”Det här känns ju inte så bra liksom, här är någonting som är…”
Kan du, jag och Fredrik har pratat om det här,
vi har delat upp våra känningar i tre olika kategorier.
Du har den här förnimmelsen, det är mer ett standardläge.
När man börjar springa mycket, det är alltid lite knä.
Man ser vad det har gått upp de här två dagarna.
Sen har du mer den här lite slitna känslan.
”Nu känns det inte så jättebra.”
Sen har du skadekänningen.
”Nu är det dags att kliva av på något sätt.”
Tänker du på samma sätt som vi gör där?
eller när du bara tränar, när du känner att nu är tävlingen tre veckor bort
men jag känner att det börjar dra i segerna.
Hur tänker du?
Det är väl bra att kunna lite idrottsmedicin ändå och veta vilka skador som är allvarliga
och vilka som tar lång tid att hämta sig ifrån.
Låt oss säga en gubbvad, det vill säga en bristning i gastrokniemjusmuskeln i vaden.
Den är ganska snabb att hämta sig ifrån.
Så om du börjar känna att det rycker lite i vardagen under ett pass
så kan du chansa att köra färdigt.
I år kostar det tio dagar.
Är du på gång att göra ett riktigt bra pass så kan du.
Jag menar i vilket pass rycker det inte i vardagen.
Men andra grejer vet man ju att det är inte bra.
Om det är marschfaktorer.
Då kliver man av.
Det är svårt att det kan vara något sådant lite snällt.
Det kan vara bra att kunna lite idrottsmedicin.
Eller fråga något, få lite tips.
Hur ska jag förhålla mig till detta?
Det kan vara ganska bra.
Men mycket går ju att träna sig genom som Gerd Rudd sa.
Ja, precis. Hans forman har vi pratat om en del.
Jag sitter och funderar på om man kan ringa dig under passet.
Alltså man känner så här på fjärde intervallen.
”Du, jag känner detta nu. Är detta här? Kan jag fortsätta?”
Eller har du någon sån tjänst du säljer?
Nej, men det går bra. Såväl att jag håller på med mitt pass samtidigt.
Ja, precis.
Jag tänkte att du kan väl lägga ut numret sen så att vi alla kan ta del av det.
Härligt.
Jag har en löparfråga till här också.
Nu när vi är inne på det här med träning, tydligen har det varit en lämplig fråga.
Det här är från Swish, eller hans Instagram-namn heter Swish.
Jag gissar att han inte heter det på riktigt.
Hur eller vad gör man för att mage och tarma inte sätter stopp för träning och lopp?
Här har jag och Fredrik också haft lite blandade erfarenheter kring det där.
Ja, jag ställer mig den frågan också. Jag har en ilund ökänd löparmagel.
På vilket sätt?
Det är många buskar som jag har bytt ut.
Fantastiskt.
Nej, det är svårt. Man måste lära känna sin mage.
Man måste prova olika sätt att äta inför träning och tävling.
Det är väl det enda rätta.
De flesta mår ju bra av att inte äta så mycket fiber.
Har du klart dig från tävlingar?
Nej.
Nej, men man kan vara snabb på det också.
Det vet jag även.
Mosse, något år på varvet, hoppar ju också över vid Poseidon.
Han hoppar över Stakirätet.
”Var fan ska den komma tillbaka?”
Inte ens en minut gick snabbt.
Så skrev han efter ”Jag ber om ursäkt till alla som stod i gränden vid det här i ofattningen”.
Jag tyckte det var konstigt att han hoppade över grinden.
Ja det är det.
Alltså på den nivån.
Det har jag och Fredrik också pratat om.
Vart går ens gräns?
Ligger fan i täten här nu?
Vad väljer jag att göra i detta skedet?
När väljer man att släppa loss på banan?
Och när väljer du att kliva av och göra dina behov?
Jag tror att eftersom jag har sprungit mer och mer,
men det är också att man blir äldre och bryr sig mindre.
Jag kan titta och bara ”fan, det är tävlingar”.
Det är skönt. Jag och Fredrik kommer också närmare och närmare dit.
Det är en småras för att ha persa igen.
Kommer man till den så bara…
Man vet ju inte när man får chansen nästa gång.
Vi diskuterade inför krutmarren också.
Jag tror faktiskt på mitt pärs på krutmaran så tvingades jag pausa lite.
Men jag tror inte det tog mer än tio sekunder.
Snyggt alltså.
Tio sekunder?
Ja.
Henrik är rutinerad.
Gäller tid.
Precis.
Gött Henrik, det var fantastiskt kul att prata om detta.
Vi kommer ha ett litet inslag nu också.
inslag nu också som jag har satt ihop där du ska få ta ställning till lite olika frågor.
Det roliga är att det är…
Ja men vi tar det efter gingen här.
Ja det gör vi, vi kör den nu.
[Musik]
Nu ska jag förklara för dig Henrik hur det här brukar gå till.
Varannan vecka brukar jag och Fredrik turas om och så har vi något skojsigt inslag eller konstigt inslag.
Vi brukar planera det flera veckor innan.
Jag ska ju färdigt min sista fråga här fem minuter innan du kom faktiskt.
Simon satt sig i stolen och sa ”Vad är det med det Simon?”
”Jo jag måste bara…”
De ter sig på lite olika sätt.
Idag har jag slängt ihop några frågor till dig kan man säga.
Det är ett inslag som vi kallar för ”Doktorn kan komma… eller?”
Så den är uppdelad i två delar.
Det roliga är att vi har pratat om Nils Svetterberg.
Han kommer ha en liten roll här i andra delen av de här frågorna.
Vi har fyra frågor som är lite mer som pest eller kola.
Vi får lära känna det lite grann.
Sen har vi tre scenarion där jag har, jag har alltså inte pratat med Nils,
men där du och Nils som båda är läkare och springer har olika scenarios ihop.
Vi får se vad du hade valt i de här lägena.
Spännande.
Ja, precis.
Men här kommer några frågor Henrik till dig som vi har kännat på ämnet.
Om du måste kollapsa, gör du det på intervaller eller trösklar?
Ja, en tröskel.
Det är slutet på en tröskel i så fall.
Och då kommer fullfärgen. Har du kollapsat någon gång?
Nej.
Fan.
Har du det, Simon?
Nej, det har jag inte.
Vad är en kollaps egentligen? Svimma?
Josef Hamborg efter 10 000 utsläpp.
Hur är det, Josef?
Någon fick köra honom hem, kan man säga.
Men hur trött blir du, Henrik, på slutet av ett tuffa pass?
Hur noterade det sig för dig?
Jag blev väl kanske inte riktigt så trött som andra.
Jag kräks aldrig.
Jag kanske ligger ner och pustar lite.
Men inte som du Simon.
Det var det jag ville ha.
Okej, men jag tänker så här.
När du blev så trött, eller om du hade kollapsat.
Tror du att du hade behandlat dig själv då?
Jag kommer väl innan jag kollapsar att känna efter lite.
Okej, vad beror den här kollapsen på?
Många kollapsar ju av värme och ett långt lopp.
Då kanske det är att man inser att man har druckit för mycket vatten.
Då är det ju salt som ska till.
Det har väl hänt att jag har varit jättetrött och så har jag tänkt att
om jag kollapsar så ska jag försöka säga salt innan jag slimmar.
Du blir metodisk och planerande. Det gillar jag ju.
Jag tyckte du sa att jag har druckit för mycket vatten.
Kan man glöpsa av att man dricker för mycket vatten?
Just det. Det är en klassiker faktiskt.
På varma lopp säger de i speakerserna ut till allihopa
”glöm nu inte att dricka för allt i världen”.
Folk dricker jättemycket innan loppet för de har hört vad man ska göra.
De dricker vatten då.
Det är jättelångt till toaletterna.
Sen dricker de lite till i startförhållandena och så drar de iväg.
Då dricker de bara vatten och då får de saltbrist.
De svettas ut salt och tillför rent vatten.
De tillför inte salterna då.
Då får man saltbrist och kan bli snurrig och yr och svimma.
-Fy fan vad mycket klokhet! -Det där var bra!
-Det var en reaktik! -Det är faktiskt mer att det är rätt farligt.
Det ska man utveckla så man ska tillföra salter.
Ja, sportdryck funkar ju.
Försök att dricka sportdryck.
Era magar tål.
Snyggt då, vi har fått med oss det.
Nu ska vi lära känna dig här, Henrik.
Om du i resten av ditt liv skulle behöva springa kvalitetspass
skulle du göra det på, och du får bara välja en av dem,
på bana, landsväg eller i skogen?
Var skulle du springa alla dina kvalitetspass i resten av ditt liv?
Bana.
Är det så? Ja, jag trodde faktiskt.
Jag trodde du skulle vara landsverkare.
I hear you.
Jag och Fred kan nog också ha valt banan.
Men du gillar att springa på banan?
Ja, jag gillar det faktiskt.
Även maratonpassen.
Det gör vi ju faktiskt inte ofta.
Snurrat ett bananjummet.
Jag blir ju säker på det. Men jag gillar banan.
Vi kör tusingar på banan, det gör vi faktiskt lite då och då.
För att hålla lite speed.
Det är psykologiskt bra med barn.
Som en parentes, du har ju sprungit en mil med barnvagn också.
10 000 meter, eftersom det är på banan liksom.
Med barnvagn på banan med Isak.
Det var Zelda.
Det hade ju funnits.
Det har ni lätt än så länge.
Nej men mitt svenska rekord var på 10-20 meter landsväg.
Och det var ju då, vad skulle jag säga.
Du sprang först med Isak på banan.
Just det gjorde jag också.
Det var kul.
Det ska jag säga till alla föräldrar.
Det går jättebra att springa med en sån helt vanlig 4-hjul i brio.
Duo.
Med lufthjul ska det vara.
Det är bra skräp.
På platten så går det utmärkt när man väl fått upp farten.
Accelerat upp.
Så det krävs inte så jättemycket kraft för att hålla den i rullning.
Så det funkar jättebra.
Man behöver inte tvunga att köpa den där dyra vagnen.
Varför sa jag det? Jag har ju fan varit sponsrad.
[Skratt]
Jag tänker, för du hade ju…
Det här är så spännande att vi måste hålla kvar en liten sekund.
För att jag vet att det var på något träningspass bara.
Det var liksom innan du tog det svenska rekordet ett tag där.
Just det.
Då sprang du 10 000 på ban…
För jag tyckte bara det var fascinerande att du sprang med en barnvagn på ban.
Man vill ju…
Ja, men det är ju lite jobbigt att svinga så.
Men ni sprang ju på träning på typ 35 minuter någonting.
Ja, det var det. 35-30.
Men det var ju…
Återigen, jag hade en tung barnvagn.
Och då måste det vara platt.
Och hur den är kvartalkantad och sånt, det bromsar ju upp och man får inte samma kvalitet.
Så det har sprungit ganska mycket kvalitet med barnvagn på banan faktiskt.
Det lämpar sig också ganska väl för man har nära till att dricka och att ralja och sånt som kanske behövs till barn.
Men är inte svängarna jäkligt mycket?
Jo, det är det lite grann. Man måste trycka med vänstern.
Vad hade du sen när du hade rekordet ett tag på landsväng?
33,45.
Det är så jävla stort.
Det är grymt.
Men det är bra. Då ska vi faktiskt hoppa över på…
Jag har tre lite längre frågor.
Eller scenarion då.
Som är lite kopplat till ämnet här.
Och som liksom varmt upp lite grann.
Då är det ju så att…
Nils Wetterberg är också läkare.
Ja, jag är handledare till honom på jobbet.
Men då är det gött att du har bättre pers också.
Ja, men det är än så länge sedan hierarkin räknade.
Han har 2,31 och du har gjort 2,27.
Då tänker jag så här, här är några scenarion på den här doktorn.
Jag kommer eftersom ni båda är det helt enkelt.
För det kom en lyssnarfråga på det här också som var,
lyssnarfrågan var, har du någon gång avbrutit ett lopp för att vårda någon annan löpare eller publik?
Och då tänkte jag, den tänker vi skita i stället.
Nej, ställa inte den.
Den tar jag till de här tre i stället.
Eftersom det kommer scenario 1 Henrik så ska du få svara.
Du har precis kommit ner för Tinkalpsbacken på Helsingborg Marathon.
Det är kilometer 39,5 ungefär.
Du pressar hårt i en främre klunga med Nils Wetterberg och Claes Johansson.
Jag bara tog Claes för att jag vet att ni har…
Precis, han tog dig efter.
Ni passerar kilometer 40-skylten.
Du känner att du har oerhört mycket kraft och kvart.
Du kommer rycka ifrån dem bägge.
Du kommer vara på väg mot Pers.
Barnrekord och vinst.
Men plötsligt händer det.
Du hör på Nils andning att han kommer nog att kollapsa.
Då har du två val här. Antingen skriker du så här ”Doktorn kan komma, du stannar, hjälper Nils”
Du ser att Claes Johansson susar förbi samtidigt som han skriker ”Vad bra att han fick hjälp, då springer jag på här”
Eller skriker du till Claes att han får stanna med ursäkten ”Jag är ingen jävla läkare”
Och springer in och vinner loppet och tar emot jublet.
Eftersom jag vet vad Nils hade gjort så säger jag alternativ två.
- Ah, snyggt!
- Bra, snyggt.
- Ja, gud.
- Okej, fråga nummer två, scenario nummer två.
Du är ditt livs bästa form på väg mot starten på Hamburg Marathon efter post-corona.
Tisse Hammans med Nils Wetterberg.
Det är fem minuter kvar till start, var en stor vuxen och svettig tyska…
Men jag beskriver alla tyskar så.
Han kommer haltandes mot dig och säger ”Please help me walk to the hospital, I think my leg is broken”.
Ni ser ju snabbt att benet är inte brutet.
Men mannen Edvis, han är ledsen och det finns ingen annan i närheten.
Säger du ”doktorn kan komma, du hjälper mannen till sjukhuset”
och startar sen i sista startgruppen
eller knuffar du fram Nils, springer mot starten och säger ”he’s a doctor”.
Eftersom jag vet vad Nils hade gjort, hade han gjort attalativ nummer två.
[Skratt]
Nej, men det finns andra som kan hjälpa till.
[Skratt]
Det är bra.
Sista frågan, Ricardo.
Du står på startlinjen till första upplagen av nya Lundmarathon
som i sitt första år går förbi Stockholmmarathon i deltagande.
Nu är det lite mer science fiction här, men det är rimliga teckningar.
Nu är det lite mer utrustning.
Du har lovat Nils att vara haret i honom under detta loppet.
Men efter 35 kilometer är du fortfarande inte droppat av och han leder då.
Och du känner dig jäkligt fräsch.
Ni två är sin egen klunga, leder loppet.
Skriker du antingen ”Doktorn kan komma!” och drar iväg för Nils är vinnare av första upplagen i direktsändning av TV4.
Eller skriker du ”Doktorn kommer här!” och håller ditt löfte och joggar in bakom Nils i mål.
Det blev alternativ nummer ett.
[Skratt]
Vilken tävlingsmän.
Mycket bra Henrik. Tusen tack för den här lilla leken som du underhöll oss med.
Väldigt intressant och väldigt spännande att få lära mer om att du är en väldigt tävlingsmän.
Ja, absolut.
Och att Nils får passa sig i spåret.
Tack.
[Musik]
[Telefon ringer]
- Hej, Nisa! Kolla in!
- Hallå, Jussfien. Det är Simon.
- Fredrik är här också, men han har full koll på tekniken.
- Ja, härligt!
- Kan bara göra en sak samtidigt.
[Skratt]
- Du vet hur det är.
Vad kul att du kunde vara med Josefin, super roligt. Det är ju ett tema och ett ämne där vi kände att det var inte så svårt för oss att hitta folk till det.
Det var faktiskt Fredrik som sa ”men fan Josefin är jävligt duktig”. Jag bara ”ja men jag har koll på henne, vi har träffats”.
Ja, spännande ämne.
Ja, men det är det verkligen. Vi tänkte att vi kunde få äran att ha det lite i handkvart.
Jag och Fredrik har ju stenkoll på dig, men du ska få introducera dig själv lite grann för övriga lyssnare också.
Vem är du?
Jag är som sagt Justusin Gärdvåg. Jag är småbarnsmamma, narkosläkare och älskar att springa maraton.
Älskar att springa maten är en understateman skulle jag säga.
Jag har ju sett passen. Du bor ju i Örebro och ni verkar vara ett rätt gott gäng där.
Ja, vi är ett glatt gäng. Det är många som gillar att springa långt och länge och snabbt.
Det finns ett bra träningsklimat där men det finns det ju borta i Helsingborg också.
Där har vi ju prövat på.
Jag tänkte ”Under hur lång tid det kommer ta innan vi glider in på min mest icke-ödmjuka händelse i hela mitt liv?”
Josefin, du och jag har ju träffats på en löprunda där jag bjöd på min ödmjukhet.
Den här historien har jag hört, men jag har inte förstått att det är Josefin som du berör.
Det var kul, låt oss höra den.
På Simon får vi berätta den, jag tycker han var ganska mjuk i efterhand.
Han skickade dit mest och bad om ursäkt för att han hade kommit med så stora idéer till mig.
Ja exakt, jag ska dela med mig av detta.
Det är helt sjukt, det är roligt. Det har faktiskt format mig.
Jag hävdar att jag har blivit en, ser det mer, en bättre chef av det samtalet.
För jag har tänkt mycket på det.
Det var roligt för jag vet att vi skulle ha en sån här provlöpning av andra halvan av Helsingborg Marathon.
Och så har vi ju en gemensam, på den tiden Instagram bekant för mig i alla fall, med Running Frippe.
Han hade liksom taggat in Josefin så jag sa ”Ja men här har du ju ditt långpass till helgen”
för du var nere på med jobbet, var det inte så?
Nej jag skulle på semester med familjen till Danmark så vi sov över en natt i helgen bara för att slippa köra allt för långt.
Så var det, just det. Ja för det är ju ändå en bit från Örebro och ner liksom.
Jag hade lite pilar, kanske kommer någon från Örebro. Det var ungefär så långt som jag hade koll på.
Det gick Josefin upp, jag kommer inte riktigt ihåg vilken tempo grupp jag var med i.
Men jag gissar att vi skulle springa halvman på 1,40 kanske.
Möjligtvis 1,30 tror jag.
Sen var det en liten grupp som skulle springa ännu snabbare.
Ungefär där någonstans där fartålningen slutade vid mitt tempo.
Ja men så Josefin, jag hamnar ju liksom bredvid varandra och börjar snacka. Hon berättar ”Jag kommer från Örebro”
”Ja men det är du liksom”
Jag snackar vidare och berättar ”Jag springer Marathon” och så.
Då börjar jag ”Ja men jag hade ju lite lite lite pel på Michaela Kempi”
”Ja men du springer ju med, du springer någonting med henne”
”Ja visst, ja men det gör jag”
Sen glider vi in på Marathon och börjar prata om det.
Sen tar jag över samtalet i min ivör att berätta om mina snabba framgångar på maraton.
Josefin supersnällt ”Vad kul, jag lyssnar” och jag börjar dela ut tips till Josefin.
Sen efter det, efter en stund, så hon bara ”Ja men gött, jag drar iväg nu”
Och så kom jag ut och stack iväg och hängde på den snabba gruppen.
Jag bara ”fan, det där går rätt fort där framme liksom”.
Jag minns inte var ni spangade halvmån på mig, men det gick rätt snabbt liksom.
Och sen så var det någonting som gnagde lite grann.
”Fan, känner han dig igen? Ditt namn på något sätt?”
Och just det, kom ihåg sen på kvällen, fan det är från den här topplistan på snabbaste maraton-tiderna
från förra året jag hade sett ditt namn några veckor tillbaka.
Så då kände jag att jag fick ödmjuk krypa till korset.
Jag kände mig fruktansvärt icke-ödmjuk.
Men du tog det på ett väldigt fint sätt, tyckte jag.
Ja, men du skjuter det ju bra efterhand.
Jag har fått med dig tipsen där.
Jag har fått tips på jobbet.
Att du vet intervaller, det kan vara bra om du ska bli snabbare utifrån.
Har du testat det?
Men Josefin, när vi glider in på Marathon.
Du är ju en fantastisk löpare på många sätt.
Men marathon har du haft en fantastisk fin respons på din träning.
Vad har du för passion bästa?
242,49 har jag sprungit i Valencia.
Fan det är så snabbt alltså.
Varför blev det löpning från början?
Nej men grund och botten, när jag var ung då höll jag på med orientering och sen
Jag tappade väl lite intresse för det.
Jag flyttade till Oslo för att börja studera medicin.
Då var det väldigt praktiskt att knyta på sig löperskolorna.
Det var tidseffektivt och väldigt billigt.
Man har inte så mycket pengar som student att köpa gymkort och sådär.
Så då sprang jag, inte dagligen, men tre, tre gånger i veckan
ihop med en kompis som jag bodde ihop med.
Sen tyckte vi att vi sprang ganska mycket och så tänkte vi att vi kanske skulle testa att springa ett maraton.
Det vore kul.
Så då anmälde vi oss till Stockholm Marathon.
Jag var helt lyrisk när jag kom i mål och hon sa aldrig mer igen.
Det var en gång tidigt 2000-tal.
2004-2005 någon gång.
På den banan fortsatte jag att springa mer och mer och lite mer fokuserat.
och målindiktat.
Det är mer en klubb och sådär.
Hur kan det komma sig att ni hade så olika
känsla
av resultatet
av Maran? Att du kände att det här
vill jag absolut göra igen och att din kompis
kände helt tvärtom?
Hur kan det komma sig att det kan vara så stor skillnad?
Jag tror att
jag var lite bättre
förberedd än henne för att hon hade
varit lite halvritig
sista månaden innan och varit på någon fästresa
med sin pojkvän i Spanien eller Grekland.
Jag tror inte hon hade de bästa förutsättningarna för att få en bra dag.
Medan jag hade tränat på det i maj månad.
Det här loppet var i början av juni.
Det var nog en bidragande orsak.
Vad hade du då? Det var ditt första mat.
Hur väl förberedd var du?
Vad hade du för tid när du gick in i mål?
Jag hade väl sprungit, jag hade ingen aning om hur många mil jag hade sprungit men jag sprang regelbundet 4-5 gånger i veckan på slutet på något långt pass.
Men jag sprang på 3,25 timmar.
Shit, det är grymt. Men det är ändå sen ditt jäkla kliv när jag hade 2,42 liksom.
Ja det är, när man sätter sådana nya rekorder, då tänker man att det kommer inte gå att springa fortare.
Man tycker att man har tagit ut sig till max.
När man spränger tre timmars vallen, det nästa mål,
tänker man att det aldrig kommer att gå fortare.
Men det går att springa fortare.
Även om man inte tror det när man precis levererat ett nytt PB.
Ibland blir man lite lurad av hjärnan.
Tänker du likadant nu när du har kommit så bra bit under tre timmar att det går att springa fortare?
Det är klart att det går att springa fortare. Det gäller bara att få våra el och tid till att träna så tror jag att det är fullt rimligt att springa under 2,40.
Så jävla snabbt alltså. Det är lite kopplingar. Du berättade att du pluggade till läkare i Oslo. Varför blev det just läkare?
Jag har alltid tyckt att jag har varit spännande med medicin.
Jag har två föräldrar som är sjuksköterskor som alltid har pratat väl om jobbet.
De verkar trivas. Så jag tänkte att det var spännande att läsa medicin.
Att det blev Norge var för att jag inte kom in i Sverige helt enkelt.
Då tänkte jag att Norge är en så annorlunda Sverige.
Då tog jag mitt pick och pack och flyttade till Oslo från Örebro.
Vi har en fråga på den som vi har fått från Emil Ellervik.
Han har frågat så här, har du kunnat utnyttja dina kunskaper om kroppen i din löpning på något sätt?
Både ja och nej, men man är medveten om, det är kanske framförallt när man känner sig halvriten,
det är svårare att träna eller inte alla frågor kan jag träna om jag har ont i halsen,
pulsen i standardfråga.
Jag brukar tänka att så länge jag har vanlig puls så är det inte så
skadligt att ta en lätt jogg och sedan kan man ju
tänka sig att man vet ju hur kroppen reagerar.
När man har hög puls eller om man springer när det är väldigt varmt eller
när man får vätskebit så har man koll på vad man ska göra men inte
Det är mycket mer så att jag har nyttjat mina medicinska kunskaper i min bedrift som löpare.
Det är mer att man ger råd till annat folk om de har små skador.
Jag tänker så att narkosnarkosläkare kanske inte är det man använder på morgon.
Nej.
Kanske efteråt, tänkte jag säga.
Ja, det kan man behöva ibland.
Hur har det varit, jag tänker så här lite parallellt med löpningen, det har varit ett rätt speciellt år att vara i din bransch 2020 och 2021.
Hur har det sett ut för dig?
Jo, jag har ju aldrig jobbat så mycket som jag gjort det senaste året och det är ju inte över på lång väg än.
Tidigare hade jag kunnat elitsatsa på löpning, jobbat och ta hand om familjen.
Men jag kände när den första vågen av covid drog igång och hur ansträngt det skulle bli på jobbet.
När jag var väldigt engagerad fackligt så kunde jag inte ha ytterligare krav på mig att prestera utifrån ett träningsprogram.
Det fanns inga tävlingar som skulle planeras.
Då la jag det lite på is. Satsningen på att prestera bra tider på träningen.
Så att jag hade mer lökning som återhämtning och meditation.
Jag är fortsatt tränare hela året men inte enligt ett spikett program som jag gjort tidigare.
Det kändes som att det inte fanns en andrum för det.
Det är ju något som jag och Fredrik har pratat om tidigare, vad syftet med löpning är för en.
Det är ganska tydligt för dig att du är resultatinriktad och gillar att prestera och jaga pers.
Men under ett sånt här år också så får man kanske en annan perspektiv på vad löpningen betyder för en också.
Och det är helt klart. För mig tror jag att det har varit helt avgörande att ha löpningen för att koppla bort
allt som har hänt på jobbet och kunna vara liksom pigg och lätt när man kommer hem och ska ta hand om två barn och vara en trevlig fru.
Men det blir lite för mycket om man skulle prestera topp på varje träningspass.
Då blir det mer ”nu tränar jag” och ”det var good enough”.
Det låter sunt utifrån hur omvärlden ser ut nu.
Just utifrån det yrket du har så är det säkert tufft att få ihop allting på en gång.
Det finns vissa som har lyckats väldigt bra att behålla det, men det blev så mycket att det kändes inte roligt längre.
Då kändes det som att man får nytta av en balans i livet.
Ja, det är väldigt klokt.
När man kommer till det här med att springa för att det är roligt och springa för att prestera.
Om du skulle få nämna något av det som är viktigast för dig.
Vad lägger du störst vikt?
Är det att prestera bra tider eller att springa för att det är roligt att ha en pension?
Det är klart att jag springer för att se hur bra man kan bli.
Prestationen är en väldigt viktig del.
Man vill ju pressas och se hur bra kan jag bli.
och jämföra med sig själv.
När man hela tiden lyckas bli lite bättre så blir det en.
Man blir väldigt tillfredsställd av det.
Den är det. Sen älskar jag träna.
Jag tycker det är kul och liksom fick vi på spring och framför allt som ni var inne på tidigare så har vi
ett glatt gäng här i blod som man tränar och är
man social med.
Det är bara liksom löpning.
Vi diskuterar allt från himmel och jord.
på de här träningspassen som vi kör ihop.
Så det är också en väldigt bidragande kraft till att man tycker det är så roligt att man får träffa folk som
schyssta, coola personer helt enkelt.
Jag är så jävla imponerad att ni kan prata i 420-fart på ett långt pass.
Vi har ett jäkligt gott gäng här också, du har det rätt, Josie.
Men när jag ser vissa av era pass så är jag bara ”Det är så jävla stenhårt”.
Hur många är ni som ligger i ett spann att ni kan köra lite tuffare och passa ihop?
Det är en ganska stor gäng.
Erik Ahlensfeldt, Andreas Ingeberg och Fredrik Jonsson.
Jag pratar inte, och inte Michaela Kempe heller.
Det är grabbarna som ligger och pratar.
Ibland är det tur att de kan prata, för då vet man att det inte kommer gå för fort.
Då blir det ett okej pass för en själv.
Så att när de börjar bli tysta, då blir det nästan så här jobbigt för en att hänga med ibland.
Nej fy fan.
Vi har faktiskt fått en, när vi är inne på det, just att prata om det här med lite tuffare pass.
Så har vi fått en fråga från Björn till dig.
Om du måste välja ett favoritpass, vilket är det?
Ett favoritpass?
Det skulle nog vara tio gånger tusen meter med en utsvila.
-Åh, härligt! -Federik, jag känner igen dig.
Det är fantastiskt kul, om man är i bra form.
Om man har en bra hare är det extra kul.
Jag brukar ha flipp eller vandringsfritt.
Han är ju liksom fantastiskt suktig på att vara hare.
Men han kan vara jäkligt irriterande för han pratar ju liksom hål i huvudet på en.
I det bestämda tempot man har.
Ibland är det irriterande så att det blir motiverande.
Ja, precis. Minns jag faktiskt. Vi har ju träffats någon gång på tävling.
Jag och Fredrik också. Han var faktiskt nere i Helsingborg också på tur.
Han skulle ner på några möten en vecka innan jag och Fredrik skulle springa i en akutmaran i höstas.
Han hade också varit lite förkyld och sånt där några veckor innan så han hade inte riktigt fått släpp av det.
Så vi skulle dra iväg och köra någon sån här fyra kilometer i milfart som förberedelse.
Jag lärde mig att det var till och med nu i sommar, så jag till SM.
Skitsamma.
Men jag vet ju också att vi drog iväg och han sa ”Det var lite snabbt, det känns lite tungt idag”.
Men han fortsatte prata, ser ni, en kilometer i milfart.
Jag bara ”Va? Det gör vad jag vill, måste vara tyst”.
Ja.
Men när han började bli tyst då var han trött.
Det är gott.
Josefin, jag och Fredrik har ju fått någon…
Det känns nästan som så här, vet du, råttan i pizza, någon sån här urban legend.
Det skulle vara så att det är många duktiga löpare som är läkare också i det här elit- och subelit-skiktet.
Men vi har inget belägg för det. Det är bara en känsla och att det har poppat upp några gånger.
Vad är ditt intryck av det? Finns det många duktiga läkare som springer?
På damsidan så är Sveriges snabbaste maratonläkare en nyexaminerad läkare, Carolina.
På hälsidan så känner jag inte till så många.
Enligt er podd så är Orre läkare.
Det är ganska många som är högutbildade personer.
Det är ganska lätt att kombinera löpning ihop med ett heltidsarbete.
Det tar inte så mycket tid att springa.
Man kan vara väldigt tidseffektiv.
Man kan sätta på sig skorna och springa i 40 minuter.
Man behöver inte transporteras någonstans.
Det är nog lätt att kombinera med avancerade jobb.
Oavsett om det är läkare, ingenjörer, ekonom eller jurist.
Det är ju anledningen att man ska spela hockey eller tennis.
Det ska bli jäkligt intressant.
Fredrik ska grotta i den här frågan och göra en fullständigt icke-vetenskaplig undersökning.
Så som vi brukar.
och se om vi kan grotta vidare i detta ämnet.
Det har varit fantastiskt roligt att ha med dig en liten stund här på telefon Josefin.
Det ska bli kul.
Nästa gång vi kan ses så kan väl du dela ut lite tips till mig.
Den där gången, tänk hur man lyckas på maraton.
Ja, men jag har ju lovat dig att jag ska springa Helsingborg Marathon under 2.48.
Jag vet, jävlar.
Det är fortfarande ett av mina starkaste minnen från Helsingborg Marathon.
Josefine kommer på upploppet och plockar upp en regnbågsflagga och springer mål med den.
Det var jävligt mäktigt tyckte jag. Det är en av mina starkaste minnen från en simulator. Sjukt kult.
Det var sjukt kul att vara med. Det var en fantastisk tävling och det var fantastiskt väder.
Det var väldigt skönt och en härlig arrangement.
Ja, det är grymt. Då ska vi ha under 2,48 nästa år.
Ja, det har vi lovat. Nu igen.
Innan vi släpper iväg dig till familjen och alla andra sysslor som man har en tisdagkväll så tänkte vi bara fråga.
Vad har du för planer nu framåt?
Nej, men nu har jag planer om att börja träna lite mer målinriktat igen.
Jag hoppas att man kan springa några tävlingar i hösten.
Som är i användning av Berlin-marathon.
Så får vi se om det kommer att arrangeras.
Jag hoppas att vi får springa ett stort maraton.
Och kunna vara väl förberedd till det.
Då hänger vi på, jag och Simon.
Det kan jag lova dig.
Klart.
Stort tack för att du var med.
Och ha en härlig kväll helt enkelt.
Tack för samma. Ha en fin kväll.
Ihjälsan.
Hej hej.
Ha det fint, hej.
Det roliga var att vi tänkte summera av avsnittet.
Dels att det var en sak vi hade glömt att beröra.
Vi tänkte prata om det med Henrik.
Men det roliga var din klocka pep.
Direkt efter vi haft inslaget.
Det var en meddelande från Nisse.
Start 06.15 står det.
Vi får rundavstart.
Vad blir det för nånting då?
Normalt sett brukar vi springa 20 kilometer i rödmorgon.
Morgonjogg.
Fy fan vad man ligger och läser!
Men jag kan inte det nu för Nils är i jättebra form och jag är lite sämre.
Så jag har sagt att max en timme.
Du kan cykla med.
Dessutom har jag en semester.
Det är gött.
Det var ett ämne som vi inte har berört, men som vi var lite nyfikna på.
Det är egentligen faktiskt doping, som vi inte har pratat någonting om.
Och där finns ju ett brett spektra i det. Där finns ju vi vanliga dödliga.
Det är ju en annan värld för oss.
Men vad är din upplevelse av hur det ser ut ur ett elitperspektiv och subelitperspektiv?
Personligen har jag inte stött på det på vår eller min nivå.
Jag har inte sett det.
Jag tror heller inte att det är särskilt vanligt inom amatörlöpning.
En elitlöpare, en proffslöpare som försörjer sig och kanske sin familj med löpningen
och måste prestera vissa resultat eller kanske rekord för att klara det,
Den naturligtvis blev ju frestad.
Och kan väl tänka sig att leva med vetskapen att den har fuskat.
Men på vår nivå så är det ju ganska löjligt egentligen att fuska.
Och leva med den lögnen.
Sen ska man ju säga att det är inte så lätt att dopa sig.
Det är inte bara så att man förskriver ett piller i mitt fall.
Eller att skaffa sig ett piller så tar man det innan.
Det är en lång process.
Och man ändrar saker och ting i kroppen som i de flesta fall är skadligt.
Det är rätt systematiskt.
Det är det säkert.
Det är ju EPO som är störst inom löpning.
Kanske inte är så strålande för att återhämta sig.
EPO är bloddoping?
EPO är ett ämne som ökar mängden röda blodkroppar.
så att man får bättre ork.
- Men på vår nivå då, Fredrik pratar mycket om skor.
- Skodoping.
- Skodoping, vi köper ett par Alphafly eller Vaporfly med en karbonplatta istället.
Men förutom utrustningsdelen då, vad finns det då?
Vi snackade om det här i mellansnacket.
Jag kommer ihåg bland de första gångerna jag såg dig på startlinjen så klämde du dig i en hjäl vid starten.
Jag tänkte, vad fan gör han? Han är väl inte trött nu?
Men det har jag gjort i alla år sedan efter det.
Men vad finns det för sådana tricks?
Det finns lite evidensbelagda grejer.
Till exempel att se till att man har tillräckligt med glykogeende på sig
och tillräckligt med bränsle under maratonresan.
För att springa in i den berömda väggen vid 30 kilometer
så är det viktigt att man fyller på.
Det är få som klarar att springa utan att fylla på rejält.
Så det finns ju olika sätt att göra det.
Och det är nog bra att börja tidigt, har det visat sig i en del studier.
Sen ska magen palla det också.
Så det får man ju prova ut.
Men kroppen måste ha bränsle.
Det är ju nummer ett kan man säga.
Men det är väl egentligen en basal grej.
Sen finns det lite andra knep.
Koffein har bevisat viss effekt.
Rödbetsjuice är ju en klassiker.
Det är ju nitrater som ökar syrupptaget.
De här ämnena går in och gör att man helt enkelt använder syret bättre.
Kan vi pausa lite vid koffein?
De lärde tvista kring hur mycket koffein man ska ta.
Det har såklart med kroppsvikt att göra.
Har du någon uppfattning om det och använder du koffein själv?
Jag brukar ta koffein om jag kommer ihåg att ta med mig burken.
Jag dricker väldigt mycket kaffe till vardags.
Så jag tror jag behöver ganska mycket.
Jag brukar ta 300 ml, tre tabletter.
Jag blir inte spidad av det. Jag tror det funkar bättre om man inte dricker så mycket kaffe till vardagen.
Då tror jag man får den där psykologiska effekten.
Det tar man ju någon timme innan start eller sådär.
Är det marathon så kanske det är en kvart innan.
Ja just det.
Och är det 5 000 på bana så är det en timme innan.
Då står man och skakar innan man får igång.
Och det jag har läst är att det sitter i väldigt länge.
Alltså du har en halverande effekt efter sex timmar.
Jag har börjat dricka decaf nu på kvällen.
Jag inser att kanske kan bero på…
Varför jag vaknar efter sex timmar och återkastar om någon?
Kanske beror på att det finns koffein kvar i blodet.
Så det är bara att planera det i god tid.
Sen har du ju effekten av det.
För det är ju prestationshöjande.
Ja, det ska det vara lite grann. Det är inte så jättemånga procent.
Har du rödbetsgivning som vi går in på?
Ja, jag har provat det.
En period gjorde jag det, men som sagt, min löpparmage har inte gillat det.
Så jag har kommit på att det inte är värt det.
Men det ska jag också öka lite grann.
Inte jättemycket, men det är ju inte så gott.
Nej, precis.
Men det är nyttigt.
Jag har ju vid ett tillfälle när jag fick höra det om det här.
Det var från Martin Ersson i Göta, kom jag ihåg.
Då panik åt jag en show, hörde jag det.
Det var…
Efter det kände jag att det här är inte min grej.
Det gjorde jag helt fel.
Det känns så typiskt dig på något sätt.
Jag kände att det här var dumt.
Jag kände också att magen började bubbla.
Jag tänkte att det här ska jag skita i.
Roligt, Henrik.
Det var kul att få höra lite olika vägar in.
Så där finns tyvärr inga magiska piller för du är så fin kan vi väl säga.
Ja, men det är ju marginellt. Det ska man ju säga.
Gör träningen.
Ja, precis. Fan också.
Träna mycket.
Och har du gubbvad så spring vidare bara för det är inga problem.
Det har vi.
Men att förbereda sig inför det man ska göra, det är väl det.
Mentalt också.
Tänk olika scenarion. Tänk vad ska du göra i det ena eller det andra.
Läget liksom. Hur ska du tänka?
När det är fyra kilometer kvar på Krutmaran.
Så får man ju…
Det är ju inte så svårt att tänka innan hur man mår då.
Hur känner man sig då?
Vad vill man göra då?
Vad ska jag tänka istället?
In i bolan.
Fan, det var bra.
Klockren avslutade då.
Du tänkte ju att jag skulle säga
vi får stänga här, Fredrik.
Nu känner jag.
För det var så jäkla bra.
Ja, underbart.
Tusen tack för att du kom hit till den tiden
och snackade lite löpning och livet med oss här nere i källaren.
Det var jättekul.
Vi lovar dig att vi kommer att höra av oss igen.
Om du vill komma hit flera gånger så är du välkommen.
Gärna.
Tack till alla som har tittat live också.
Och tack till alla som lyssnar nu på torsdag.
Det är gott.
Ha en underbar dag, kväll eller vad det nu är när ni lyssnar.
Hej!
Hej då!