24. Fördomar & Stereotyper

i Blogg

på

”Passet gick inte som tänkt för min katt åt upp min frukost”. Känner du igen dig? Då är du mest troligt löpartypen ”Ursäktaren”! Vi drar igenom hela listan med klassiska stereotyper som prickar rätt hos både Fredrik och Simon (Överpresteraren och Lever-på-gamla-meriter löparen), vi tar mer er down memory lane till halvmaror i motvind längs havet på Prinsens Minne i Halmstad (och dricker magiska Prince cocktail) och så klart pratar vi också om typiska fördommar om oss löpare. Det här är avsnitt 24 av löpning och livet – nu kör vi!

Fördomar & Stereotyper inom löpning

Fördomar & Stereotyper inom löpning – Löpning & Livet Podcast

I avsnitt 24 av Löpning & Livet podcast diskuterar Fredrik och Simon fördomar och stereotyper inom löpning samt hur dessa kan påverka vår löpning och livsstil. Vi går igenom klassiska löpartyper som ”Ursäktaren”, ”Överpresteraren” och ”Lever-på-gamla-meriter löparen”. Vi tar även en tur down memory lane till halvmaror i motvind längs havet på Prinsens Minne i Halmstad och delar med oss av vår magiska Prince cocktail.

För att få ut det mesta av detta avsnitt, följ dessa tips:

  1. Reflektera över dina egna fördomar och stereotyper inom löpning. Vilka löpartyper kan du känna igen dig i? Hur påverkar dessa ditt löpande och din inställning till träning?
  2. Diskutera ämnet med vänner och familj. Vilka fördomar och stereotyper har de upplevt inom löpning? Hur har dessa påverkat deras löpning och inställning till träning?
  3. Var öppen för att utmana dina fördomar och stereotyper. Hur kan du förändra din inställning och bli mer inkluderande och stöttande gentemot andra löpare?
  4. Lär dig mer om de olika löpartyperna och deras unika egenskaper. Genom att förstå andra löpare och deras utmaningar kan vi bli mer förstående och stöttande inom löparvärlden.

Lyssna på avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/se/podcast/22-l%C3%A4kare-l%C3%B6pning/id1539039755?i=1000515221944&l=en

Följ Löpning & Livet på sociala medier för fler tips, råd och inspiration:

Glöm inte att du även kan se avsnittet live på vår YouTube-kanal! Följ oss på YouTube för att få notiser om kommande live-sändningar och andra spännande inlägg om löpning och livet.

Vi hoppas att ni finner avsnittet både inspirerande och lärorikt. Tillsammans kan vi förändra synen på löpning och bli mer inkluderande och stöttande inom löparvärlden.

Här är hela avsnittet i text:

Hallå! Dags för avsnitt 24 där vi dyker in på hur vi som löpare egentligen är som människor.

Vi kommer köra en liten lek här där Simon får välja mellan olika typer av stereotyper inom löpning.

Pester och kola helt enkelt.

Vi kommer även beröra ämnet fördöma och att vissa träningsgrupper kan liknas med en sekt.

Självfallet så har vi inte glömt veckans drink som idag tar oss hela vägen till Halmstad.

Där vi kommer att prata om ett minne av en prins.

Så detta är avsnitt 24. Nu kör vi!

[Musik]

Men Simon, din vecka, du får faktiskt inleda.

Är vi igång nu?

Jaha, då kan jag börja.

[Skratt]

Jag hade en baksida som var lite halvtrasig, konsterverig, förra gången.

Och där jag hade en plan att gå och trappa fem minuter varje dag och jogga lugnt.

Och det kändes rätt så gött.

Du och jag vet att jag var ute på torsdagen tror jag.

Jag skulle egentligen ha sprungit 35 minuter.

Jag hade sprungit ganska långsamt.

Vi fick ändå upp lite fart.

Det var inte så att det var överdrivent.

Jag tror vi snittade 5,10 eller något sånt på distanspass.

Då kände jag att det var lite för snabbt och lite för långt.

Det blev 8 kilometer 5,10.

Vi vilade helt på fredagen.

Sen var vi ute och morgonjoggade med Emil Pålsson

i vår team Biltema träningsgrupp.

Vi är med i rehab-sektionen.

Ja, just det.

Han har blivit två läger nu.

Jag och Emil.

Emil har haft lite problem med sitt knä.

Börjar komma tillbaka.

Och jag hade då problem med min baksida.

Men hade en sån fantastisk känsla på lördagsmorgonen.

Vi joggade en mil.

Jag hade väldigt, väldigt lite känningar i baksidan.

Och kände ”fan vad gött”.

Det här blandningarna är en bra vecka som kommer nu.

Tänkte till och med ”här kan man springa om 12 kilometer i morgon”.

Kom hem och…

Det här är liksom inte som att jag säger för att det ska vara en bra story.

Allting jag berättade är 100% sant. Jag lovar. Jag vaknade på morgonen på lördagen.

Det var ändå innan den här morgonjagan bättre. Jag har känt mig under väldigt lång tid.

Jag skojar inte om jag säger det, men jag är ändå lite tillbaka till förra sommaren.

Varje morgon jag vaknade har jag känt mig lite stel. Jag har känt mig väldigt icke-rörlig.

Jag var lite så gubbig har jag känt mig. Man vaknar med en suck.

Du vet, man grupper sig bara.

Så hade det gått lite vågor.

Men där, jag bara vaknade en lördag och kände så här

Fan, jag känner mig rätt så…

Och jag har ju den här folien också.

Ja, men liksom så här att jag bara…

Fan, det känns bra liksom.

Gör du en konstig gest där?

Det känns som att kroppen är med mig.

En dag är kroppen med mig.

På det där jävla året liksom.

Och så kände jag ändå liksom att…

Jag vet inte, jag bara kände att kroppen var rörlig, den kändes bra.

Jag kände som att min folie hade teori om att det var bra att min baksida brast.

För det var precis som att den började om.

Det var lite som att det blev bekräftat att det var nog fan bra att jag…

Ja, du vet, jag har lite konstiga…

Du letar efter positiva signaler och tankar kring din skada.

Det tycker jag… Det var fint sagt.

För så kan man också… Det är ett perspektiv som man kan ha.

Ja, så är det nog. Jag försöker hela tiden se det positivt.

Och det var det jag…

Ja, men då, det kan hjälpa väldigt långt.

  • Det kan vara att man tänker rätt och har rätt inställning såklart.

Men förlåt, det gör det. – Det gör det.

Det påverkar ju kroppen, tänker jag. Så det kändes bra.

Och sådana här, joggen gick ju jättebra.

Och sen så på, vid lunch någon gång, efter lunch,

så kom jag och lade till att vi skulle köra lite löpträning med jag och han då.

Och så när jag väntar på honom så är vi i trädgården.

Jag har fint väder, jag var ute i min biltemati-shirt och forts och det sådär.

Tänkte, fan, jag gör några rörlighetsövningar, tänkte jag.

Så sa jag till Lisa, när vi stod ute,

”Du har inte känt mig så här rörlig på flera år.”

Jag tänkte, fan nu!

Nu ska jag passa på att bli fanta med så rörlig och flexibel som jag aldrig varit i mitt liv.

Och ja, på mitt första upphopp, alltså första upphoppet, då landar jag på sidan av foten.

Och det knakar till, alltså högt.

Du vet sådär, man bara känner, ja.

Det knakar till högt när jag landar, jag trillar ner.

Och det är så svårt att värdera de där första sekunderna, vad är det som har hänt?

För det ljudet, det lät riktigt jävla obehagligt.

Vad tänker du i den situationen?

Alltså det absolut första innan jag liksom, direkt när det ljudet kommer,

jag liksom dunsar i marken tänker jag ”den är bruten”.

Det är det första jag tänker.

Ja du tänker så pass.

Det är ljudet och sättet jag landade så kände jag bara,

för man landar ju rätt hårt nu för tiden liksom.

Jag bara ”nej men den är bruten” liksom.

Sen så låg jag där och kved litegrann och så bara kände jag ”ej det är rätt tufft smärta” liksom.

Men sen efter någon trettio, och då var jag riktigt irriterad och förbannad.

och Lisa hörde jag bakom mig, hon tog det inte riktigt på allvar.

Hon bara ”Gick det bra?”

Det var inte det, men att hon springer och bara ”Hur gick det?”

Sen säger hon en för ett tag ”Ska jag hämta kryckorna till dig?”

Så jag märker att hon är lite sarkast med rösten.

Sen säger jag efter typ 45 sekunder ”Nej okej, den är inte bruten”

Så då kanske jag känner att ja, inte att hon har rätt, men att jag fattar att hon tar det lite på skämt.

Men sen så efter ett tag då för att göra resten av den här långa utläggningen kort så jag stukade den helt enkelt.

Så att det var svullen jag vill säga.

Du har inte varit inne och kollat liksom?

Nej, jag körde den klassiska ”Rise”-metoden som är den jag körde med baksidan också.

Det är ”Rest, Ice, Compression, Elimination”.

Så att så här.

Fan du har lärt dig nu!

Ja men du har ju varit med några gånger nu.

Så där var jag till Waze, lindanen hårt, högt uppdräkt.

Och sen så dagen efteråt så kände jag att,

alltså ja, det var ju svullen och jag hade ont, men jag kände att nej, det här är en stukning.

Och sen dagen efter det så började jag jogga.

Ja, precis. Lite tidigt kanske.

Men jag såg dig idag ju när vi var ute och joggade idag.

Så såg jag dig och första tanken var, fan det där ser ju…

Absolut!

Du haltar ju inte och…

Nej, ingenting.

Så det känns ju väldigt positivt.

Det känns som att jag är på bra väg.

Du får ju vila nu på baksidan också när du tagit lite lugnt på passen.

Så det är för den.

Baksidan känns jävligt bra.

Men du sa så här ”jag kommer vara tillbaka i helgen”

men det var inte med kvalitet ändå tänker du?

Nej, inte med kvalitet.

Jag tänker att…

Alltså så här, nu är den ju…

Den är svullen.

Nu börjar ju blåmärken och rådnad och sånt komma på foten.

Den ser lite freak ut.

Känns jätte jättebra.

Har i princip ingen smärta, bara lite stel.

Jag joggar nu, till helgen tror jag att jag är tillbaka och joggar som vanlig.

Bandagerade du den då innan du springer iväg?

Jag gjorde det igår.

Jag satte på mig en sån här kompressionstrumpa och jag joggar en kvart idag så här det känns.

Och efter tio minuter, för den svullnar ju lite grann när jag springer.

Och det var ju nackdelen.

Jag sa till dig på lunchen att när jag har på mig den här kompressionstrumpan

Nackdelen, den har svullnat lite här, det känns som att

för er som har åkt skidor någon gång

eller skridskor, om man har snörat

liksom skridskorn eller

pjäxan alldeles för hårt.

Det är en blodcyklaskyl.

Den är så, det känns som ett brutalt träningsverk.

Obekvämt.

Så jag tog av kompressionen i dag och det kändes bra.

Men jag tycker att sen får jag vara noga.

Så det blev 20 minuter idag, 15 i går.

Kanske 25 i morgon, kanske 30 dagen efter.

Om någon hade kommit till dig

och frågat, alltså haft

Jag har samma typ av skada. Jag tänkte det här upplägget att jag kör på lite is och kompression och så joggar jag i morgon.

Vad hade du sagt då?

Go for it!

Jag hade väl inte rekommenderat det egentligen.

Jag tycker det där är så knepigt, nu ska vi inte prata för länge om det.

Jag tror också på att man känner sin egen kropp bäst.

Eftersom jag varit med om det här ett antal gånger tidigare.

Och sen lite grann jag sa till dig, ”Nej, den här gången orkar jag inte vänta, nu testar jag och ser.”

Men det rekommenderar jag inte alla att göra.

Men Fredrik, du har haft en fin vecka.

Jag har haft en jättebra vecka.

Jag gick in i veckan med tanken att jag skulle öka mängden.

Och har lagt till mängd och massage.

Du har lyckats fint med det.

Det har jag lyckats komma upp från 6-7 mil till 9.

Lite strax över 9 mil.

Så det har varit kanon.

Jag har kört bra på kvaliteten också.

Ja det har du verkligen.

Det här är past jag körde i lördags.

Var det varmt?

Ja just det, för det kan man säga.

Där är ju en träningstävling på 3000 meter.

Nu till helgen.

Vi har sakta växlat över på lite kortare intervallar.

Precis. På lördagen kör vi 3×600 plus 4×500 plus 3×400.

Då kör vi ståvila.

Så det var ganska hög fart.

Jag sprang med träningsgruppen.

Paddy och Emil låg lite snabbare än mig.

Så jag släpade lite på det passet.

Men jag kände väl av mängden i benen också.

Erik var jättejättefint.

Erik var i en annan dimension.

Pass, pass, ändå samma.

Han var ju väldigt snabb. Jag tror han låg runt 3 fart.

Det måste ha varit så.

Och jag landade någonstans

3, 20, 3, 25.

Det är jättebra.

Men mängden på veckan

är jag väldigt nöjd med.

Jag lyckas få ihop över

90 kilometer och känner mig

ändå okej. Så jag har kört massage

varje dag och det känns

som att det är lite piggare efter

den här massagen faktiskt.

Man behöver inte bli skadad Simon.

Nej jag vet.

Det vi ska också säga Fredrik, innan jag stack ut till lördags på den här milsjogen

då körde jag faktiskt den här flowpillon.

Det ska tilläggas att vi inte sponsrade flowpillon.

Vi bara tycker den är jävligt bra.

För jag fick ju den av er.

Det pratade vi om förra pålen när jag fyllde år.

Jag körde den 10 minuter under min dåliga baksida.

Innan jag drog ut på den.

Och det var en jävla skillnad direkt från start.

Tyckte jag. Inte stel för fem öra.

För där är värme i den också.

Jättehärligt.

som gör att du värmer upp muskeln innan.

Så det är nog skitbra för dig att köra det.

Det gillar vi verkligen.

Det gillar vi verkligen.

Nej men sen, ja men långpass har jag kört i veckan.

Jag har kört dubbellistans.

Det är så gött.

Tillgångna är det.

Nej men det är fint.

Jag trappar upp det lite så ska jag köra en volym vecka till tänkte jag.

Även om vi har tävling på lördag.

Ja men vad har du för pars på 3000?

10, 27.

27?

Eller 24.

Så man kanske kan…

Men det ska du ju…

Tror du det?

Det är ingen distans som passar mig.

Nej det är det inte.

Det tycker jag att det ska gå att förpassa.

Absolut, det gör jag alltid.

Så att, nej men jag känner att jag är på gång.

Riktigt bra. Börjar närma mig gazellerna i träten.

Men fan, det gör jag.

Det gör jag av en sjuk bra.

Det är inte så att du är rätt nära nu.

Nej, fast i lördags kände jag nog att shit, jag har en bit kvar faktiskt.

Det måste jag överkänna.

Det var en fart som inte riktigt passar mig just nu.

Nej, det har jag fattat.

Men jag tycker ändå att på alla andra passar det.

Det känns riktigt bra.

Jag skrev faktiskt till och med om paddy på 3×3.

Jag tänkte säga det. Ni körde det i onsdags.

Vad det var? 3×3 kilometer.

Det gick riktigt bra. Det är jag supernöjd med det passet.

Men sen tror jag mängden också gör en del att du blir lite tröttare och lite svårare att prestera på alla pass.

Det är en del av filosofin också att vara lite trött i det när du tränar.

Lite sliten, till att säga.

Lite sliten? Bara mosig?

Lite trött i musklerna.

Ja, men det är gött.

Så jag är supertaggad för att fortsätta.

Fan vad roligt, och då kommer vi nästa vecka få reda på om du har slagit ditt pers på 3 000 meter.

Mm, just det.

Men då tänker, det är ju på Heden på lördag förmiddag, isär, ni ska köra eller så.

Ja, men då kommer jag också springa ju.

Då kan vi ju till och med utlova någon form av, eftersom det bara är 3 000,

kan jag utlova någon form av livesändning för att se.

Oj, vilken press det blev.

Ja, så alla som lyssnar nu och tittar, för er som tittar live på Youtube,

vet att vi kommer sända Fredriks 3 000-meters-träningstävling på lördag.

där nere med studio.

Vi kommer börja två timmar innan med intervjuer.

Jag ska ringa in en kommentator här.

Det kommer bli grymt.

Det var min vecka.

Så vi drar väl vidare i podden.

Ja, förtisamt.

Då ska vi prata om det du håller i handen, Simon.

Veckans drink.

Jättegod.

Den var jättegod. Det ser vi varje vecka.

Men den här var jättegod.

Den här var god på riktigt.

De andra säger bara för att det var snäll.

Den heter ”Prince Cocktail”.

”Prince Cocktail”.

Det är från ett lopp som heter…

”Prinsens minne”. Kommer du ihåg det?

Minns du ”Prinsens minne”?

Jag har ett minne av den där prins Bertil.

Han spelar tennis.

Man springer ju i den prins Bertils stig.

Ja, just det.

Var det han som spelade tennis?

Var det det som var Prins Bertil?

Det kom bara spontant.

Jag har ingen aning vem Prins Bertil är.

Det känns rätt. Bertil tennis.

Alltså, precis.

Men det är ett lopp vi båda har sprungit.

De har ju fina minnen ifrån.

Jag sprang det 2019.

Det är en ganska tuff bana.

Med lite skuggstiga, lite knixigt.

In i något

villaområde.

Där det är mycket svängar.

Det är en härlig backe där innan det här villanrådet också.

Ja, kilometer sju är det uppförbacken.

Sen är det ju den här sista jävla milen också.

Tänker jag om jag ska…

Ut med havet?

Ja, fy fan.

Jag tycker det är en fantastiskt fin bana.

Man springer lite sand och så också.

Där är det inte sandstigar.

Jag vill minnas att det är uppemot, vad kan det vara,

Det var en kväll mellan kilometer 13, 14, 15, 16.

Där är det också lite knixigt inne i skogen.

Längs havet.

Det är där du ska gasa.

Ja, exakt. Och en jävla motvind.

Så det var superhärligt och coolt lopp tycker jag.

Jag har sprungit tre gånger.

Du har sprungit en gång ju.

Men ja, kanske inte den snabbaste.

Nej, men väldigt fint och trevligt lopp.

Superhärligt och perfekt uppladdning för Helsingborg Marathon.

Ja, men alltså halvmara generellt är ju jättebra att springa som träningstävling inför en mara.

Men jag tänker mig att jag sprang i den, hade jag 8 mil i benen när jag ställde mig på startlinjen.

Det var lite hårt.

Lite too much.

Jag lyckades pressa 4 fart den gången, kommer jag ihåg.

Så 1,24, 19 och sånt hade jag.

Hur har det gått för dig de gånger du har sprungit?

Har du koll på det?

Ja, det har jag faktiskt.

Jag har lite bilder, jag lägger ut dem här så ser Youtube.

Jag är precis för dem som kikar.

Jag vet att första året måste ha varit

typ 2016 tror jag.

Och då hade jag som ambition att gå under.

Det var under en period där jag ville gå under 1,20 på halvmorgon.

Jag tror att det var i hyggligt bra form

när jag skulle springa det.

Men så blev det en sån här riktigt jävla varm dag.

Jag minns att det var 25 grader i, och det var ingen sol.

Men det var ju bra liksom så, men det var några kvar varm…

Ja, just det. Kvälmiga…

Kvälmiga, exakt sådär.

Nej men så vi kände lite på uppvärmningen,

”Usch, det blir tufft att klara det här målet på denna banan dessutom.”

Så det kanske var lite överambitiöst.

Jag kommer ihåg att jag träffade Mustafa Mohammed vid starten,

så snackade vi lite grann.

Då sa han det, ”Vi har lite pil på varandra.”

Så frågade han, ”Vad siktar du på då?”

Jag bara ”Nu är han under en tjugo”

och så kom jag ihåg att han bara

Hans leende var ju kvar men hans blick

liksom samma som ”Don’t do it”

”Don’t do it”

”Ja men lycka till”

Man får ju tänka på

man kanske behöver kompensera

Han hade lite mer rutin

Det var helt korrekt sagt

Så jag sprang på

Jag ser, jag kollar på bilden nu

han står och dricker potaten

och du bara skrattar åt honom och säger

  • Ja, då blir man ju tung.
  • Jag kraschade totalt och sprang in på 1.32.

Så jag var 12 minuter över mitt mål.

Sen sprang jag Milen ett år senare.

De har ju ett milstopp också.

  • Ja, just det.
  • Som jag tror Henrik år har faktiskt, som jag har tvättat,

för att Gästa har också vunnit något tillfälle.

Då skulle jag gå under 35 och var nog egentligen i form för det.

Men hade lite fel dag.

Så jag sprang på 36.20 någonting.

Och Erik Ahlundvik som också hängde med, han sprang på 35.14 tror jag.

  • Jättebra tid.

Ja, det var faktiskt schysst.

Och sen hade vi åtta, du och jag.

Ja, men det är en supertrevlig tävling. Det känns som att det är en bra mix mellan elit och motionärer.

Ja, det är det.

De hittar hela spannet om man säger så.

Ja, men det tycker jag. De brukar ha lite lagom stora prispengar.

Ja, de brukar ha prispengar också.

De brukar ha lite duktiga löpare.

Jag vet att Musse har gjort något av åren, att han har dubblerat.

Alltså, först sprang han i tian, och sen är han där 30-40 minuter, och sen så sprang han halvmåren efter det.

Han vann båda, ja.

Ett gutt dubbelfast.

Helt galet.

Och det där sista året, 2019, då vet jag också att

jag tror att jag sprang på 1.21.12 kanske.

Som jag tyckte var, ja men jag kände mig rätt okej inför.

Det var två veckor innan, tror jag, vi skulle springa Helsingborg Marathon.

Så det var en bra uppladdning.

Men det var…

Det var hårt den här sista milen.

Den är tuff.

Och ligger vinden fel där också utifrån

med havet och att du kommer få den mot dig också.

Så det är riktigt tufft.

Men vi kommer nog springa igen tror jag.

Ja, absolut.

Det ger vi det tycker jag.

För det ligger bra i tiden på året.

Inför höstmarorna och så vidare.

Så det är ett bra test.

Eller brukar ligga augusti, mitt i augusti någon gång.

Ja, men som du säger.

För ska man springa, eller på den tiden.

Man springer lite i loppet eller någonting annat.

Eller Helsingborg-Malmö-Malmöton.

Helsingborg-Malmö-Malmöton.

Perfekt alltså.

Så ett lopp i varmt kan jag rekommendera.

Och drinken som vi har här.

Det var ju magical.

Magical.

Nej, jag ser inte riktigt vad vi ska se.

Där!

Där har vi den.

I den har vi crème de ment.

Det är roligt att säga.

Jag vet inte om man säger så.

Crème de ment.

Mönt?

Det är alltså en likör.

Kan man säga.

Som man kan blanda själv.

Man kan infusera.

Säger man det på svenska?

Infuse.

Man blandar i mynta i vodka och så låter man det stå under 48 timmar.

Och så skakar man om burken lite då och då.

Så blir det en sån härlig myntasmak.

Sen kan du göra samma sak med sockerlag.

Ja just det.

Så blandar ihop sockerlaget och den här infuserade spriten så här.

Så blir det en likör.

Skitfint.

Och sen blandar du det med gin och vermouth.

Och det är ett superenkelt recept.

Du har så 4,5cl av varje ingrediens.

Så det är gin och en söt vermouth och en sån här crème de ment.

Jag vet inte, det blir liksom crème de ment.

Det blir som en mynta på franska, uttalar säkert annorlunda.

Nej men så här uttalar vi det i Skåne.

Crème de ment.

Crème de ment kan man dricka när man är sur.

Men jag tänker att du har gjort sån här infuse några gånger tidigare.

Och jag har gjort det en gång.

Och jag vill också dela med mig av tipset att

Varannan jul fick jag en sjukt billig whisky av min fassa.

Det var inte det enda jag fick julklapp.

Nu låter det här som en sortsvarning.

Han gav det till svärsörnorna och till mig.

Varför var den billig?

Jag vet!

Han var ute och reste mycket förr.

Jag vet inte, det är en whisky på petflaska som heter Highland Eagle.

Det är lite grann så.

Han skriver han nu, ska vi se.

Man kan använda den som bensin eller så kan man ha den till om man ska göra rum och cola.

Den brinner bra.

Men så tänkte jag, för vi skojar lite grann, den här kan vi inte göra någonting av.

Men då testade jag faktiskt att, då hällde jag upp det i en glasflaska.

Och så körde jag ner en kanelstång och äppelskivor.

Och lät den stå i några dagar.

Fy fanken!

Det blev liksom äppel och kanel-whiskey lite till julen.

Superfint!

Det har funkat hur bra som helst.

Bra tips, om du har någon billig, dålig whisky så gör för fan det!

Som du har fått av din far.

Pipettblask!

Jag får visa någon bild på den någon gång.

Läs om fassen.

Jag kommer få en svindig whisky nu.

På sig!

900 spänn.

Skål!

Skål Simon och skål för Prinsens minne.

Super roligt dopp, det springer vi igen.

Nu ska vi se om jag kan pausa här också någonstans.

Jag har så mycket grejer igång.

Skål säger vi på den.

Simon, jag tänkte vi skulle köra ett litet inspel till dagens tema som är fördomar och stereotyper.

Jag är så sjukt redo.

Och det här kan gå hur som helst. Det kändes bra när jag skrev upp det.

Ja, precis. As usual.

Jag vet precis hur det känns. Det bästa som finns.

Du ska få välja mellan, för jag har tagit fram olika profiler.

Oh, fint.

Olika stereotyper kan man säga, inom löpning.

Jag är med.

Och du får välja mellan två.

  • Som jag identifierar mig med? – Ja, som du känner att ”den där kan jag leva med”.
  • Ja, eller… – Det kommer vara två väldigt positiva.
  • Ja, det kan jag misstänka. – Eller negativa.
  • Precis, jag missar. – Det kan inte finnas ett givet svar, men vi får se.
  • Jag känner gärna upplägget. – Okej.

Den första du ska välja mellan är kortshotslöparen.

Alltså korta shortslöparen.

Yes.

Versus neonlöparen.

Okej, vänta, vänta.

Du får en beskrivning.

Antoning väljer då den här korta shortslöparen.

Och då väljer jag att springa året runt i superkorta split shorts.

Alltså tänker vi…

Josefkorta.

De är barnförbjudet korta.

Om man tar en bild i en viss position i steget så ser man detaljer som man ska se.

Jag är med.

Eller så är neonlöpan då att alltid, alltså alltid, ha neonfärgade kläder på dig samt snabba glasögon.

Du vet de här snabba glasögon.

Åh, men det funkar inte för mig.

Jag gillar ju neon-tanken i sig. Är man tillräckligt bra så blir det coolt.

Men glasögon, jag passar verkligen inte i såna.

Du passar i de som jag animerade in på Youtube, de här stora.

Men inte såna här coola triathlon-glasögon.

På grund av glasögonen så fick jag gå med…

Året runt är superkorta.

Året runt?

Den är lite jobbig, men du har valt den.

Ja, det gör jag nog.

Vad fel det känns.

Ja, men det gör jag.

Ingen jonfärg.

Tänk att komma i vinter med sådana supersnabba brillor.

Nej, det går inte.

Då känns det mycket bättre att komma i…

Regn här ute, det är jobbigt att springa med dem.

Då känns det bättre att komma i barnförbjudet korta tighties.

Det var du.

Okej, då har du nästa då.

Då väljer du mellan fotgängaren

och överpresteraren.

Usch.

Då är det fotgängaren.

Du springer flera långa pass varje år.

Alltså riktigt, riktigt långa pass.

Du måste lägga ut i sociala medier

att du har sprungit

100 miles till exempel då.

Även om tempot du har hållit har varit

över 9.

Det är fotgängaren.

Vissa kan tycka att det är igång, andra kan tycka att det är långt så det är löpning.

Eller då överpresteraren. Du måste varje vecka gå igenom listan på pass som någon i din närhet har gjort.

Och så måste du göra samma pass, fast du måste göra det lite längre eller lite snabbare.

Och detta måste du också skryta om i sociala medier.

Helvete, alltså fan Fredrik.

Fotgängaren är utesluten för mig, det går inte.

Det är inte löpning med dig.

För mig funkar inte det alls.

Jag har ett sånt minne från, jag ska inte dra det långt, men när jag var tävlingsstäder på Helsingborg Målatorn så hade jag den ädla uppgiften att få chasa bort sista löparen som inte höll tiden.

För att det gick så långsamt.

Och då kom jag i ett år utan att nämna namn så såg jag en herre,

på avstånd, 20-30 km, och då ringde jag ”Nämen då ligger han så långt efter så nu får du ta av honom”.

Så jag åkte upp och så där.

Så såg jag hans rygg och bara ”Nej men kolla han springer!”

Och sen tittade jag igen bara

”Nej, han går men han gör en rörelse som att han springer.”

Och där och då bestämde jag mig för att jag kommer aldrig vara en fotgängare.

Ja men fan! Jag får väl vara över på stället.

Ja men det är du redan Simon.

Jag vet. Men jag vill ju mer ha en inspirerande touch på sociala medier.

Nästa blir lättare för dig.

Då har du influensern.

Åh, jag känner redan till den.

Eller vinnar till varje prislöparen.

Jag är ju lägge.

Influensern då. Du måste skriva

citationstecken

in på kontot

på varje inlägg som du gör på Instagram.

Alltså alla inlägg.

Även om Leo fyller hår eller nånting så…

In på kontot nytt år!

Du måste lägga upp en selfie från varje löppass som du springer

och en kort film om hur lätt passet kändes

med de nya supersnabba strumporna som du har fått

med din nya sponsor.

Mina kortstrumpor, ja.

Det är influensern.

Eller så har du vinnare till varje prislöparen.

Alla pass ser du som en tävling mot dina löpkompisar och du tar till alla knep för att vinna.

Alla tillåtna, och jag kan inte fullt så tillåtna.

Du skulle aldrig kunna tänka dig att dra på någon tävling, utan det är att gå om sista hundra meter.

Att vinna är hela syftet med att springa överhuvudtaget.

Nej, men fan det går inte. Jag får ta influenser.

Influenser? In på kontot?

Ja, men jävlar. Ja, det tar ju emot.

Men du skriver in på kontot ibland? Eller har du slutat med det?

Nej, rätt så sällan. Men det har hänt, ska jag säga.

Av misstagare?

Nej, men vissa gillar det uttrycket. Jag har lite svårt för det.

Men den här vinnaren till varje pris, jag tycker ju att det mesta är en tävling.

Men tanken av att jag gjort en gång, en gång så sprang jag så att mjölksyran bara sprutade och jag bara saglade för att springa om en 15-årig tjej på upploppet.

Jag bara kände såhär, fan det här känns jävla dumt.

Jag kunde inte ge det att jag var tvungen att samla.

Hon har så mycket framgång ändå.

Hon är tusen gånger bättre än jag är så därför kände jag att det var okej.

Men jag kände ändå så här, kanske inte så där att den äldre generationen

banar peppande väg för ungdomar.

Alltså det är svårt, för det är en individuell sport ju.

Det är det.

Men det här med att aldrig hjälpa till, det kan ju få att man får en liten stämpel av att man är ett litet svin.

Och kanske att jag skrek så här ”In your face!” efter att det liksom var lite too much.

Det är bra. Vi kör en till.

Den här kommer att vara lätt för dig att välja tror jag.

Gamla meriterlöparen.

Mot ursäktaren.

Ja, det vet jag nog. Jag har en gissning om hur det kan lätta sig.

Gamla meriterlöparen, du måste avsluta varje pass med att förklara att det var bättre förr

Jag vill berätta om ditt pass från 92. Nu är du inte så gammal.

2014 har jag de passen ifrån.

Som ingen tror på att du har gjort egentligen.

Och hur bra form du var i då.

Glid gärna in på vad du gjorde milen på under den här perioden.

Och krydda med några minuter.

Lite som när man fiskar.

När man är så här stort. En meter lång på den.

Ge gärna en kommentar om att du sprang ett par träskor från Moheda istället för de här karbonklatta skorna.

Exakt.

Det är den, gamla maritolöpan. Han känner vi igen.

Japp.

Inga namn nämnda.

Okej, eller då ursäktaren.

Varje gång du inte sätter ett pass eller presterar på tävling måste du komma med en ursäkt som förklarar allt.

Det finns inga tvivel om att du annars hade satt super-PB.

Det kan till exempel vara att din katt åt upp din frukost eller något liknande.

Den klassiska.

Men du måste ha en ursäkt varje gång.

Och du hade klart PB med god marginal.

Här känner jag ju igen…

Vad ska man säga?

Jag känner mig själv mycket på den första kategorin.

Eller en del.

Har jag tyvärr börjat göra.

I den andra känner jag igen löparkamrater.

Som ligger i den andra kategorin.

På den här första, med tal om överdrivning, så vet jag att det känns som att jag hänger ut min fassa i detta hastighet.

Det går ju lite i min släkt att man överdriver litegrann.

Det vet jag till och med att det fanns en sån skämt på bland lite vänner till min fassa.

Jag tar det de kallar för.

Om han har sagt någonting så får du räkna in ”Waffen”.

”Vad fan är Waffen?”

Det är ”Williamson exaggeration factor”.

Så du tar siffran han tog och delar den med 10.

Och då har du ungefär det det egentligen är.

Jag har aldrig hört det.

”Waffen” kallar de det för då.

”Williamson exaggeration factor”.

Det hette ju ”Williamson” i mitt förra liv.

Jag får välja den gamla maritolöparen.

Jag känner mig mest bekväm i den tyvärr.

Det känns som att du börjar glida in på den mer och mer.

När inte resultaten kommer med dig nu.

Ja men så det var. På någon öppning så märkte jag att jag var brister.

Hur bra form jag var de här åren och tiden jag gjorde.

Fy fan!

Men någonstans tycker jag att man förtjänar det att kunna prata om vad man har gjort och presterat.

Du det gör man.

Det är ju ändå en bedrift.

Sen kanske man ska preskribera det efter 20 år eller någonting.

Vi på tal om det.

Vi kommer ha en gäst här om två veckor exakt.

På tal om vad menar du?

På tal om detta.

Mara Lars, Lars Andersson kommer komma hit.

Han sitter och kollar saker.

Det gör han kanske.

Och det roliga var att han sa att

vi hade tänkt kalla det programmet för 90-talet

och rövarhistorier.

Jag sa, nej men vet du vad?

Kan vi inte bara kalla det för äldre och sämre?

För han tycker att han har gjort

sina absolut bästa tider på RNF på ett tag.

Jo, men han har ju gjort galna tider också.

Det har han.

2,27 på Marathon, sin Mara-debut.

Det är rätt bra tycker jag.

Det är helt befängt.

Och 35-någonting med vagn.

Nej, 36.

Ja, 36,12 på en kuperad stadsmiljövagn.

Och sen tror jag att hans störigaste tid var väl typ 1504 på 5000.

Några sekunder snabbare så hade man tog den magiska gränsen.

Men nu föll det där helt enkelt.

Han kommer igen.

Han blir kul Fredrik.

Härligt, nu ska vi hoppa in och prata om dagens tema.

Så det här var en liten överbryggning.

Snyggt.

Ursektarn. Tyckte jag var rolig.

Ja det var kul.

Har du känt dig som en ursäktare?

Ja det har jag.

Jag har simulerat en skada en gång.

Jag kan erkänna det.

Jag hade lite känning i knät, men det blev mycket jobbigare i huvudet.

Det tycker jag är okej.

Jo, det är klart det är smutsigt som fan.

Man håller sig på knät.

Man är egentligen bara trött.

Jo, så är det ju.

Det är smutsigt, men jag tänker att det finns ändå vissa, jag tror att alla känner igen att man har någon bekant

som kanske har det lite mer systematiskt att varje gång man ställer frågan ”hur är läget?”

Så ångrar man sig.

För då kommer det att komma ”rant” om allting som kommer att gå fel på grund av att man har varit med om någonting.

Ja, verkligen.

Jag har också simulerat skada vid någon tillfälle.

Men jag har faktiskt en gång där jag kände så här att det finns ju de som är så här anti-ursektarn.

Nästan ska liksom ha det så jävligt som möjligt och inte prata om det.

Det blöder ju och benpipa sticker ut. Nej, nej, jag kan inte skylla på det.

Det är väl inget. Det är bara för make a point att du själv är en ursektar.

Det kommer ju att hända att jag och Erik, ja men Erik som du pratade om innan, han är ju jättesnabb.

Vi slår ett inomhuspass och det minns jag en kille som heter David Hartman som var med oss med en duktig löpare från Björnstorp.

Han är så snabb.

Han är snabb, ja precis.

Jag vet inte vad han gör en mil på, 31 kanske typ.

Ja, han är strax underhålligt.

Ja, han är där, årenklassen liksom.

Och då kommer vi och vi slår ett pass inomhus och jag och Erik bara ”Åh gud, ja då hade han fått sitt första barn, jag hade fått mitt andra”.

”Åh ja, man har ju sovit dåligt och sånt”.

Sen kommer David och bara ”Jaha, jag har ju tre barn. Jag går upp fyra varje morgon.”

Jag och Erik bara ”Wooow”.

Jag känner bara såhär, vi kan inte ska klara. Han springer typ 15 mil i veckan.

Och då känner jag såhär, vi kan inte ska klara så jävla mycket.

Alla pass innan fem morgonlöp.

Och då kände jag också, det finns ju en sån anti, alltså han, ja fan.

Jag tänkte på det, Kent är ju en sån som springer i Göta, det är en kompis till oss också.

Där det är som att säga ”men fan du blöder” eller ”ditt huvud sitter inte fast”.

Han bara ”ja, ja, det hörde jag, det är ju ingenting”.

”Hur, vad fan, vad bröt du?”

”Nej, men en nagel skavde in i min tår”.

Så man bara ”jättefan, vad dålig jag är”.

Ja, men det är olika nivåer på det där med att ursäkta sig såklart.

Men du sa att det är okej att göra det ibland.

Ja, det kanske det är.

Alltså få lite andrum i det, att inte lyckas.

Att hitta en anledning till att ”Okej, jag drar den här anledningen”.

Alltså det kan ju vara att den påverkar lite grann.

Men att det blir en så stor del av att du misslyckas i vissa lägen då.

Sömnen är ju någonting jag ofta tycker att man kan lätt klaga på.

Jag tänkte samma med pollen.

Alltså det är sådär, vissa har ju jätteproblem.

Ja, men det kan ju vara att du knappt kan andas.

Jag tror det är Louise Wiker och Linn Nilsson kanske också.

Det är någon på damscenen som har en jävla problem.

Jag tror de hade Louise Wiker i Springsnygg på det nu.

Ja, så var det.

Kopplat till det, ja precis.

Men däremot kan man märka, sen har man ju lite kompisar

som helt plötsligt bara

”Jag har pollenallergi i november.”

I november.

”Det är jävla pollen.”

Jag tror de är döda nu. Jag vet inte var Polen är men de finns inte här nu.

Så jag är ganska övertygad.

Klibb-al är det som kommer först.

Klibb-al?

På våren kommer det.

Det finns de som har väldigt kraftig reaktion på Klibb-al.

Jag lär mig nya saker idag.

Det känns som att du är given ursäktare, Fredrik, när Klibb-alen kommer.

Jag tror att jag är väldigt övertjänstlig för den. Särskilt när det går dåligt.

Men jag tänker på, nu när vi ändå är inne på det här med ursektaren och icke-ursektaren, om man går upp tidigt, målöparen, en klassisk stereotyp.

Vi har ju varit målöpare tidigare.

Vi har ju varit det.

Varför har vi slutat med det?

Eller ja, det kan bli jukobartsfärdigt.

Vi har blivit äldre också, vi orkar inte helt enkelt. Och sen vill vi inte utvecklas lika mycket nu.

Nej, jag tycker verkligen att det man både hatar och älskar i morgonlöpandet,

som vi båda har varit en sådan, det är att när man väljer in i det själv,

det blir ju nästan som en religion.

Ja, så är det verkligen.

Alltså så att jag morgonjoggar tre dagar i veckan, så säger någon ”ja men alltså,

jag har sovit så dåligt” så bara ”det skiter jag i, jag gick av med klockan två på natten,

jag gick upp kvart över fem för morgonjoggen”.

Man blir ändå lite sån.

Det är väl lite… Nu kanske jag ångrar att jag drar den här jämförelsen, men som ett förhållande…

Åh, backa, Peder, backa!

Jag kör den ändå.

När du är nyfräskad så köper du blommor varje vecka.

När du är nyfräskad, löpningen, så kan du springa när som helst.

Men du blir lite mer bekväm sen, samma som ett förhållande. Du blir lite mer bekväm.

Och sen rycker man upp sig lite.

Ja, just det. Sen kommer en kris, en skada.

Han köper väldigt dyra blommor, fast det är inte lika ofta.

Det kan vara lite samma med löpningen, att man kanske springer hårdare fast inte lika tidigt.

Det köper jag.

Jag tycker att det är…

Som sagt, jag tycker att när man är inne i själva morgonlöpningen

då är det ju flera dagar i veckan. Det är inte så att jag springer…

Jag tycker det är lite allt eller inget på den fronten.

Antingen springer jag tre dagar i veckan och så går jag upp vid kvart över fem och så springer jag då efter det.

Eller så blir det lite så som det kanske är där du och jag är nu.

Jag såg att ni sprang något pass i lördags vid halv åtta.

Ja, på morgonen.

Det kändes som att fy fan vad tidigt.

Ja, men det var gränsfall faktiskt.

Och det är ju rätt så konstigt för att du och jag har gått upp fem på morgonen och sånt.

Och sprungit långpass.

Och du hade någonting med coach i mun där du skulle springa innan jobb.

Och så springer en halvmar eller vad fan det var.

Det var min första dag tillbaka från semestern på måndagen, så hade vi glömt synke från semestern.

Att jag skulle börja jobba igen som min coach.

Jag hade ju satt 32 kilometer långpass, helst innan frukost.

Så jag bara ”What the fuck, det går ju inte idag”.

Men så tänkte jag ”Jo, jag måste göra det, annars har jag missat långpasset”.

Så du hängde med ut vid fem på morgonen på måndagen.

Vad tänker normala människor om löpare som går upp så tidigt och plågar sig själv?

Vi beskriver oftast passen som jobbiga.

Så går vi ändå upp tidigt och så klagar vi på sömn.

Jag har tänkt på det några gånger då, när jag tycker att vi var bra.

Men när vi var mycket igång…

Inkluderar inte mig det?

Förlåt, när jag var bra Fredrik, jag är ju gamla meritorlöparen.

När jag var bra, då kom jag ihåg att det inte spelade så stor roll om det var vardag eller helg.

Om man gick upp tidigt och sprang.

Det var lördag eller söndag, kunde vi också gå upp i klockan sex och springa ett långpass.

Men där kom jag ihåg att några stycken gånger vi var ute på en lördag eller söndag morgon,

om man var ute vid sex, då stötte man på folk som var på väg hem från kroken.

Ja, det är den kontrasten.

Ja, men du och du kände bara ”shit, undrar vad de…”

Twilight Zone.

Ja, men de tittar på en och man tittar på dem och vi tänker ”ni är dumma i huvudet”.

De kollar på oss och bara ”ni är dumma i huvudet”.

Det är parallella universum.

Precis, för jag kände att vi har ju båda rätt.

Ja.

Det är inte så att jag kunde känna att jag stod över de andra.

Fan vad de ser ut att ha haft kul.

Jag läste, jag gjorde en liten research på det här ämnet som vi är inne på nu och pratar om

som är sjukt intressant tycker jag.

Kan ni prata hur länge som helst.

Det står ju typ på er.

Och jag läste om en artikel som en…

Jag ska se var fast jag skrev upp det då.

Har du inte gått all in, Fredrik?

Jo, lite grann.

Shahin Degani, han är komiker.

Han har skrivit en superdelad artikel om löpning.

Han verkligen sågar det i fotknölarna.

Han skriver så här.

Han skriver olika saker här, men jag tror jag har tagit lite från den då som jag kan läsa upp.

Folk som älskar att springa har nästan en solid aura av självgodhet omkring sig.

Den typen av självgodhet som krävs för att kunna…

…kräva att centrala delar av en stad ska stängas av för att dessa personer ska kunna visa sin omgivning.

Hur förträfflig man är som kan sätta en fot framför den andra lite snabbare än alla andra.

Det är helt rätt!

”Vad är problemet?” säger jag.

Vilket underbart!

Här med att springa förbi uteserveringar och bara hånas.

Det är rätt intressant, jag tycker det är skitkul den artikeln.

Jo men det är rätt.

Jag vet, det har inte hört till vanligheterna, men några gånger när man inte fått ihop det så vet jag att jag har varit ute och sprungit

Jag har varit ute och sprungit på en fredag klockan åtta på kvällen.

Det är inte min huvudpreferens på tid eller dag.

Då gillar jag att sitta i soffan med ett glas vin.

De har gjort det. Man har sprungit genom city innan pandemin.

Man känner sig ändå lite nöjd när man springer förbi yteserveringarna.

Men samtidigt lite…

Tar du en runda förbi yteserveringarna bara för att provocera?

Det är klart.

Gör du det?

Ja, men det har jag gjort någon gång.

Man springer och swishar förbi och tänker att det kanske är en man känner.

Ser att man njuter.

Det är sådana som dig som Zahin inte tycker om.

Exakt, men jag tycker…

Jag kan förstå honom till en viss del.

Absolut.

Att fan chilla lite och njuta av livet lite grann.

Ta en cig och en öl och…

Men det gör jag efteråt.

Det gör jag efteråt. Lugnt.

Hinkar en bärs som en sommar.

Vi springer faktiskt hem från krogen nu.

Det har ju också hänt.

Ja men Fredrik, vad har vi mer för? Vi pratade ju om några fler här innan. Jag gillar ju den här överpresteraren.

Som ska alltid göra samma pass fast tre gånger fortare.

Där tycker jag ändå att i vår träningsgrupp så är det ju, det är positivt pepp.

Men man känner ju alltid att man har en liten edge.

När de gånger man har varit i bra form och man vet att de andra gör passen dagen innan.

Sen är man ju ändå lite laddad.

Ja men det är en extra spåre.

Det är det.

Men jag märker att det finns en trend nu.

Ja.

Att man inte skriver ut sina tider när man gjort ett bra pass.

Man ska skriva en jävligt gött pass.

Ja, man bara lägger en bild såhär.

Ja, för då vet man att folk kommer fråga.

Vad hade ni för tid?

Och så kommer man kunna säga.

Och då kommer det.

Då kommer det.

Då har man redan förberett texten.

Så man bara klistrar in den direkt.

Men jag älskar det så här.

Ja, så ni vill veta.

Ja, men här kommer den.

För då vet jag alltid när man kör pass eller sådär.

eller när man kör tävlingar och sånt.

Så när någon inte har skrivit tiderna efter en halvtimme efter man har gått till mål så är det såhär

”Vad fan blev det för tider?!”

Så jävla het.

Men det är kul tycker jag att vara en sån överpresterare för att man är ändå,

då kan man ibland gå och glänsa lite,

bara vänta på att frågan ska komma liksom.

Ja, vi har fått in en fråga från

Emil Nilsson som vi kan väl lyfta upp här.

Absolut. ”När jag bryter pass har jag pollen,

annars inte.” skriver han.

Ja, men det är väl…

Han gjorde det nu när vi gjorde den där träningstävlingen på 10k så stannade han och det var en märklig anledning.

Det var nog inte att han var trött.

”Häng på oss, jag har stannat klockan!”

Ja, precis.

Nu tappade jag tråden lite grann.

Men när vi pratar om överprestera, att man väntar på att lägga in tiderna.

Vad är det som gör att man tycker det är så jävla gött att bara larma in den och bara säga ”här är den, jag känner mig alltid så super”

Jag har berättat innan, jag kan i slutet på en tävling tänka på att jag ska lägga upp det på Instagram och att det pushar mig lite extra.

Ja men jag gör samma sak faktiskt.

Det är lättare att pressa sig själv om du vet en tid som du ska vinna över eller prestera bättre än.

Det är anledningen som jag känner att om du vet tidigare innan så har jag lättare att trycka ut lite mer.

Det är därför man i grupp kan bli bättre också.

Att löparkompisar i gruppen utvecklas gör att du själv blir bättre.

Du ser att det där är möjligt, den här tiden går att fixa.

Och så presterar man lite bättre och så blir det samma effekt tillbaka egentligen.

Jo men det blir det. Men jag tycker egentligen det är så jävla konstigt.

Alltså i grund och botten kan jag känna att man tävlar ju, eller de flesta av oss tycker jag, vi tävlar ändå mot våra egna tider.

Man vill ju slå pers hela tiden, det är det man vill göra liksom.

Men det är ju ändå något som triggar en i att ”ja fan vad gött skulle det vara att lägga upp den här på Instagram”.

Egentligen bara, jag undrar vad det är.

Det är kul att stressa alla andra i träningsgruppen med att man har gjort ett väldigt bra pass.

Men det är lite risky att köra det först kan jag tycka.

Man vill gärna ha någonting att gå på så man väntar gärna in den sista dagen och kör kvalité onsdag innan dörren.

Jag tycker det är positivt att man kan hetsa varandra lite.

Ja, absolut. Vi tänkte vi pratade om det här innan, det är kopplat till att man gör bra tid.

Jag har en gamla maritonlöparen.

Jag är ju där och snuddar.

Har vi pratat om det?

Du har löpit det ganska nyligen.

Ja, det har jag ju.

Jag tror inte det var det innan.

Jag har faktiskt funderat lite.

Det har varit några gånger,

några runder,

då vi har skämtat lite om det.

När jag har börjat prata om mina gamla tider.

Jag har ju själv skojat om det också.

Så det är inte så.

Jag tror lite grann det är kopplat till att förra året var mitt, jag började ju springa rejält typ 2013.

Och sen har jag i princip, jag har ju satt något eller några pers varje år efter det.

Förra året, jo jag satte pers på 60 minuter på bana men jag har aldrig sprungit innan så det var lite så advets.

Förra året var första året jag inte slog något av mina pers.

Så jag tror lite grann att det börjar så här, och det här året har ju inte börjat med alla skadorna.

Så jag tror att jag kommer att ha svårt att slå något pers detta året också.

Det skulle vara en maraton till hösten.

Men jag tror att det kanske är det också.

När det kommer i fatten att man inte riktigt känner eller är på gång att slå sina pers igen.

Så börjar man ju lätt fundera över det där.

”Fan jag minns när jag var i bra form då.”

så blir det lite nostalgiskt.

Men om det blir nostalgiskt,

ja då blir det lätt att man börjar prata om det.

Ja, men det kan det ju vara.

Sen är det klart att man vill vara med och kunna bidra och så vidare.

Och kan man prata om ett pass som har gått väldigt bra

och hur man kände då och kan göra den här klart.

Omvandlingen till att när jag gjorde det passet,

så gjorde jag det här på milen.

Alltså det handlar om erfarenhet också.

Så du gör ju inte det på drygt sätt på något sätt.

Nej, det är skönt att höra.

Ja men det är rätt, för jag tycker att det finns en uppdelning i den gamla maritonlöparen.

Det finns egentligen två delar.

Det finns en, det är ju den som kanske är…

Och nu på tal om fördomar, nu är jag lite fördomsfull.

Men kanske de som är lite äldre.

Som är ganska…

Ja, de är inte…

De kommer aldrig att bli så snabba som de var förr.

Alltså, de pratar ju… Vissa där kan ju prata om det väldigt, väldigt, väldigt mycket.

Ja, utan att egentligen utbilda på något sätt, utan att bara säga att jag var så här snabb.

Ja, och så blir det inte riktigt inspirerande.

Det blir bara så här.

Det blir ingen dynamik.

All right, hehehe.

Och så skriver man grannar från.

Men på ditt sätt som du gör så säger du ändå så här, när jag gjorde det här 3×3-passet

så hade jag den här tiden och då gjorde jag detta på milen.

Ja, men precis.

Och då blir det ju en stor hjälm.

Då kan man liksom känna att, ja men okej då ska jag sikta på 35-40 på milen.

Utifrån hur jag gjorde passet.

Håller helt med dig.

Så det är det ju bara en tillgång i gruppen.

Absolut, ja.

Men du får ju inte glida över till att bli den där sura gubben som pratar om att allt var bättre förr och att du sprang i mål hela tiden.

Åh fy fan vad man balanserar där känner jag.

Man är liksom och glider lite grann där.

Fredrik, har du en löpartyp som du identifierar dig med?

När du har tittat i en av de här stereotyperna så du känner ”oh, här är jag och glider lite”.

Jag skulle nog säga att jag är den här överpositiva löparen.

Som bara ”ja, men alltså det är…

Jag har brutit benet, men jag är på gång.

Jag har aldrig varit bättre mentalt stark.”

Är det en lögn för dig själv?

Ja, det är verkligen en lögn för mig själv.

Att bara ”jag måste se något positivt i allting”.

Och det är väl…

Det finns väl den, och sen finns det den negativa löparen.

Den är liksom motbullen.

där man bara ”ej jag kommer aldrig klara detta” och man tvivlar på sig själv hela tiden.

Men jag ska säga att jag kanske är lite överpositiv och kanske tror lite för mycket om mig själv i vissa lägen.

”Det här ska jag klara” eller ”jag ska klara ma och träna på åtta veckor, inga problem”.

Ja men fan, det är någon tillgång tycker jag i slutändan.

Men där vet jag…

Ja, jag ska inte nämna någon annan.

Men man har också någon annan i sin yttre bekantskapskrets därinom löpningen som är…

Alltså de är… Vad ska man säga?

De är inte överpositiva.

De glider över den gränsen och blir snarare orealistiska.

Ja, just det.

”Jag hänger på på det passet.”

Man vet att det kommer den personen aldrig att klara.

Men hur kan man säga det på ett bra sätt?

Ja, men det går ju inte.

Jag har lagt fram någon som säger ”Jäfan, kanske man ska dela upp passet så att du inte ska köra med hela.”

Då kan man springa typ 12 kilometer i fyra fartläkare.

Så säger någon ”Jag hänger på.”

Så säger man ”Jäfan, kanske dela upp passet så att du springer två kilometer istället.”

Vi möts på mitten, vi säger ”10.”

”Ja, okej.”

Jag kan känna igen mig där att man inte riktigt vet vad man kan.

Jag har sagt någon gång att jag kör också 320.

Och så har du tittat på mig och bara…

Mm…

Men kanske bättre om du tar ståvila istället för joggvila.

Och kanske kortar ner det till 600 istället för 800.

Och så har jag bara insett att det där var inte så dumt.

Och efterhand så har jag känt att vad fan tänkte jag?

Jo, det är klart. Du har faktiskt rätt.

Att man inte har riktig kunskap kring vad man kan prestera och vad man kan göra.

Jo men det har du rätt i.

Du var ju mycket så tycker jag i början, när vi började springa, för du hade sånt jävla

en kombination av mod och fullständig okunskap.

Alltså den kombon är ju jäkligt…

(skratt)

I grund och botten är det jävligt bra.

Men det är ju också, jag vet, några pastisar, jag hänger på och då känner jag bara

Det är ingen bra idé.

Jag har sett på dig och du har ett sånt fint sätt att lägga fram det på.

Det är inte så att du är raka och tydligt direkt säger ”Nej Fredrik, du kan inte, du är inte tillräckligt bra”.

Utan du pausar lite och du har vaktat lite.

”Hur ska jag säga det här då? Jag tycker så här”.

Lite som att prata till ett barn.

Jag känner att det var bäst approach.

Du borde kanske korta ner det lite.

Kan man inte köra så hårt?

För jag tänker att du ska ju springa i morgon också.

Ja, precis.

Men den är faktiskt ganska schysst tycker jag.

Är man en…

Du vet vad, överhuvudtalet när man…

Övertalet?

Överhuvudtalet.

Jag tittar på vår blooper här om dagen när jag börjar prata om

mobiltemaskläder istället för laddarkläder.

Det är så roligt.

Ja, förlåt.

Men det här med stereotyper tycker jag litegrann att det är väldigt skämtsamt.

Även om jag tror att alla känner igen sig

på någon av dem så är det ju…

Stereotyper är ju självklart samma i sig för att de är ju lite

lite överdrivna och liksom såhär.

Men det som jag faktiskt har tänkt på lite grann

som man kan själv fundera över, det är att

när jag tittar igenom så reflekterar jag

över mitt eget beteende lite mer

när vi pratar om gamla maritördöpare.

Så jag inser ju själv att

jag är ju

lite grann i den kategorin, jag kan skratta åt det

och att det faktiskt är helt okej.

Och precis som du, nu skämtar jag

och sa det jätteraktigt,

det var en kombination av mod och fullständig okunskap.

Men jag tror att man är lite

Men är man lite medveten om vissa av sina egna styrkor och svagheter i löpningen så kan det också göra en bättre.

Alltså din mod och fullständiga okunskap.

Det ledde till att jag visste att du skulle springa precis var som helst som jag skulle säga till dig att du skulle springa.

Så enkelt.

Det är kul, i vissa lägen kunde jag testa detta i en dag och du bara ”ja”.

Men vissa dagar fick man säga ”del upp det med ståvila”

så sa du ”ja, då gör jag det”

Då kan man jobba sig in i passet och så ska du springa imorgon också.

Du har varit ganska snäll också, för jag har ju bara varit skadad en gång.

Jag krävde två gånger nyligen, men under den perioden där jag började springa mycket

så var det bara en liten stressfaktor i foten.

Så du har ju inte utnyttjat tillfället att bara ”nu ska du gå”.

Det hade varit lite taskigt.

Något.

Det hade varit lite taskigt.

Men jag tänker så här att

det kopplar igen lite grann, vi pratade också om

vinna till varje prislöparen.

Nu när vi pratar om att pusha sig själv

och att man liksom

det känner vi inte igen.

Alltså den är ju svår tycker jag.

Man skojar ibland om att

man springer kanske 10 000 meter

bana, 25 varv

någon har dragit i 24 varv

fyra varv och sen så sista varvet så kommer Emil Pålsson och springer i 2,40 fart.

Man bara, asså fan du hade all den kraften kvar.

Vad tycker man då om det?

Det finns ju inget i regelbygd som säger att du måste dra en viss andel av tiden.

Och det är en individuell sport som vi pratade om innan.

Så det är ingenting som är ett regelbrott på något sätt.

Men det finns ju viss kultur.

Ja, det gör det faktiskt.

Hur ser du på det, Simon?

Jag tycker nog att…

Jag tycker det beror lite på hur länge man har sprungit.

Och kanske hur erfaren man är.

Jag har en sån där tanke, och det kanske är helt fel och lite gubbigt.

Men jag tänker lite grann så här, ju längre du har sprungit eller desto bättre du är, desto större ansvaret tycker jag du ska ta.

Så tycker jag.

Egentligen kan man vara tvärtom.

Hur äldre du är?

Egentligen kan man vara tvärtom.

Då är det ju då någon annan ska få kliva fram och dra och hela den där skiten.

Men jag kan faktiskt tycka tvärtom.

Alltså nu när vi kör, jag drar ju gärna till exempel.

Eller sätter tempo.

Du är bra på att sätta tempo.

Jag vet ju om att jag kan det liksom.

Eller folk som är lite tuffare, ”ja men fan, lägg dig i rygg”.

Men sen när man kommer till tävlingar och så, så kan jag känna

har jag legat i rygg på någon en längre tag, även om jag är trött.

Så kan jag känna, ”ja men fan, jag borde”

eller jag erbjuder åtminstone att jag går upp och drar lite grann.

Du gör det?

Ja, jag har gjort det.

En gång?

En gång.

På tal om det, jag måste berätta en story till det där.

Jag minns inte om jag berättade den tidigare.

Jag hör till med gamla Meritor-laddnarna, du vet.

Så jävla gött!

Främde ment!

Man får berätta hur många gånger man vill.

För det är vår podd!

Vi gör vad vi vill!

Jag tror jag har berättat en tid, men jag kan dra den kort igen.

Jag vet första gången, du var ju med mig,

första gången jag spang under 35 minuter på banan.

Så spang jag ju…

Vi spangade i Trelleborg.

Och det var där ju en…

Kommer aldrig glömma.

Där var ju en kille som…

Mats Ahlman heter han, som han…

han…

fan vi låg på ett pärlband liksom.

Efter 2000 meter låg vi helt rätt i tid.

Han låg bakom mig, och jag låg i mitten.

Så låg det två framför oss.

Sen bara hör jag han säga efter 2000, ”Äh men vi sackar.”

Och jag bara, ”Nej fan vi ligger väl rätt bra på det.”

Och han bara drar om, och då känner jag bara

”Äh fan han verkar ha rätt bra koll på läget liksom.”

Pakar på honom,

”Ja då har vi sackat två sekunder på den tröskeln.”

Han hade stenkoll liksom.

Sen låg jag, kloss i rygg på honom.

Alltså från

2000 upp till 8400.

Sen sista 1600 var det dryg om och så ökade jag farten.

Han klarade ungefär 35 minuter men jag var så sjuk, tack.

Jag trodde aldrig jag skulle klara det vid 5000.

Jag kände mig jättetrött.

De här tillfälligheterna behöver man i vissa lopp.

När man bara kommer in rätt, man hittar rätt rygg.

Man får den här lilla peppen på något varv.

Man kanske får någon snabb kilometer på klockan.

Klockan kanske säger att du har en +8, Garmin coach kommer in och säger att du har en +8.

Alla de här sakerna gör ju att du får lite mer energi.

Och det kan vara likadant, fast tvärtom också.

Att du känner att det här borde vara en snabb kilometer, så bara är den inte snabb utan kanske två kilometer långsam.

Den dagarna är det svinjobbigt. Där kan det vara bra att få hjälp också.

Att man hittar en rygg och att man har någon som säger att vi är sackar, vi ska upp här nu.

Kom igen nu, nu kör vi.

Där tänker jag också lite grann kopplat till hela andan och själen i löpning tycker jag.

Jag kommer ihåg vad det var 2017 tror jag det var.

Så förra året i pandemiåret när vi sprang så skulle vi springa 5 000 på hedern.

Vi har ju stött på varandra, han och jag, Mats några gånger.

Då ska vi sikta på samma tid tydligen.

Så då drar jag majoriteten av 5000-loppet och säger att nu är det min tur att få åtgälda dig här.

Så vi klarar både under 17 minuter det loppet.

Så då kände jag henne så här, för jag sa till henne efter, jag tog henne och gav henne fram.

”Alltså jag har tänkt på det loppet så många gånger nu när du drog så länge.”

Så nu kände jag bara att nu får jag väl liksom göra någonting.

Det tycker jag är sådant medskickat. Har du någon gång fått mycket hjälp så där så fan se till att betala tillbaka någon gång.

Ja, det får man göra.

Emil Poulsson sa det.

Nu ska vi ta en liten drinkpause men vi är snart tillbaka.

Ja det gör vi.

Då är vi tillbaka.

Skönt att vi har en vätskepause i C-podden. Lite påfällning på den här drinkpodden.

Och vill ni se vad vi gjorde däremellan den här lilla transition som vi hade så finns vi på Youtube.

Det gör vi.

Sen är det ju live där också nu varje tisdag när vi spelar in podden.

Så kan man titta där redan då också.

Det är roligt för det känns som att det är precis som innan.

Fast det bara spelas in.

Då kan ni få höra att jag stod och skrek på stockholmska.

Precis, fast du tror att Robin som har ställt en fråga live är från Stockholm.

Och därför bör jag försöka prata på stockholmska.

Det är ett Stockholmsnamn.

Typiskt Stockholmsnamn. Alla Stockholmare heter Robin. Det är stereotyper.

Men han har frågat en sak, säger man.

Ja, det har han. Och det är kopplat till en stereotyp som vi börjar skoja om.

Då tar vi upp taktet.

Robins fråga. Nu ska vi se. Jag har fått lite med tjänsten.

Robins fråga, Fråda.

Jävla vetskepaus.

Robins fråga leder så här.

En fråga när det gäller milen. Räknar man ut sin tid på milen via…

Nej, nu gjorde du texten liten, Fredrik.

Jag är ju gamla Meritorlöf, jag kan inte läsa på sånt här avstånd. Jag är jättegammal.

Okej, den här frågan gäller milen. Räknar man ut sin tid på milen via bana eller bara i ett allmänt löppass på asfalt eller mot skjonspår som har en del upp- och nedstigning?

Var satte ni era pb?

Och då började jag och Fredrik säga, vi tar den svar på det här emellansnacket på youtube-sändningen nu.

Men så kom vi på, vi skojar lite grann så den här frågan skulle vi ställa till Lars som kommer in som gäst om två veckor.

För där finns ju en löpare stereotyp som är lite grann den, vad ska vi kalla den, den nitiska löparen.

För just den delen om milen och de som har varit med lite längre.

Jag vet att när jag pratade med Lars för något tillfälle, vad har du gjort på milen?

Så sa han, vilken mil?

Ja, exakt.

Jag fattar inte vad han menar.

Så han sa nej.

Han sa, förr var det alltid så här att det är 10 000 meter på bana.

Det var ju detsamma förutsättningen för alla.

Alltså milslopp, det är ju en jävla skillnad på om du springer springtime-kuperat stadsmil här eller du springer på understopp racewaybana utan en höjdmeter.

Det har ni ju klart upphängning.

Det ligger mycket i det såklart och det inser man ju när man har sprungit i olika lopp som springtime till exempel.

Efter två kilometer har du en backe som är utöver denna värld. Den är tuff.

Det jämfört med understopp så blir det en jäkla skillnad. Kanske till och med en minut.

Ja, det kan det vara.

Jag tänker lite såhär Fredrik, att det beror lite på var man är i sin löparkarriär och hur man ser på sin löpning.

Jag tror är du lite bättre eller om vi räknar mot elithållet, då har de ett pers för 10.000 meter på bana och ett pers för 10 kilometer landsväg.

Och de flesta landsvägspersen där är ju kanske på lite snabbare banor.

Men jag tror jag vet, när jag började i alla fall, jag gjorde ingen skillnad på, då hade jag aldrig sprungit på bana.

Vem fan springer 25 varv på en bana, tänkte jag kanske då.

Lite mer så.

Men då hade jag ju min persräkning.

Jag är ju bara på vad jag hade sprungit med Runkeeper.

Ja just det.

Om man hade fått någonting liksom.

Men om du får frågan idag då, vad gör du på mejlen?

Då svarar du på den frågan.

Ja.

Då skulle jag säga så.

Det beror på vem som frågar kanske eller?

Ja men, nej men jag tror den så här.

Jo det är klart.

Hade någon random frågar.

Den som inte har någonting med löpning att göra.

Menar du?

Ja precis.

Menar du på bana?

Vilket väder var det?

Vad var det för luftfuktighet?

Jag vet inte, skulle någon fråga mig som inte alls har koll på löpning,

eller såhär, men vad gör du på en mil?

Om någon ställer den frågan, då skulle jag nu svara mitt pers.

Då skulle jag svara med att säga, jag har gjort.

Även om det är bana och…

Ja, då skulle jag bara ta min snabbaste tid.

Men däremot…

Vad säger den nitiske löparen om det då?

Ja, men jag tror, här har vi liksom en kombo av den gamla meritorlöparen och nitiska.

Det är en del som säger ”Du är aldrig snabbare än din senaste mil.”

Frågar någon ”Vad gör du på milen?”

Det är ju en presensform.

Då skulle jag vara tvungen att säga ”Kanske 38 minuter.”

Men det vill jag inte för jag har ju gjort 34 så jag svarar under 34 minuter.

”Wow, skulle du göra det nu?”

”Ja, det vet jag inte.”

Då sprang jag ju utan kolfiberplattor.

Precis, det var inga bra väderförhållanden.

Jag hade sovit dåligt 500 år. Min katt åt upp min frukost.

(skratt)

Men hur hade du svarat?

Jag hade också svarat snabbast.

Bara det är 10 000 meter.

Det spelar ingen roll.

Ett scenario här då Fredrik.

Säg att du bara imorgon

”Jag kör 10 km snabb distans här”

Och så springer du bara på GPSen nu.

Och så är du 15 sekunder snabbare än ditt pass.

Ja det hade jag inte.

Nej det hade jag inte tagit upp som ett pass.

Det är liksom, ja…

Hade det varit epelodlingarna, kontrollmedel, vi har ändå med oss vänrunden.

Så hade jag sagt att, ja jag har ett in-off-skäl.

Ja, absolut.

Nu på träning, så jag ligger ganska bra på det just nu.

Jag har gjort det här på träning.

Det hade jag kanske framfört på något sätt, bara för att höja mig själv lite.

Du tänkte värsta, du springer på GPS i Polsjö.

Och du får den 36/12.

Ja.

Det kan man ju inte räkna i någonstans.

Det finns inte. Det är bara skrotar liksom.

Men fattar du att vi är, om folk har fördomar med löpande,

vi är ju, vi matchar ju ändå profiler på något sätt.

Ja men absolut. Vi lever oss in i hela den här världen av

konstiga saker att tänka och utöva när det kommer till löpande.

Så är det ju. Man färjas och formas.

Det blir lite som en familj, en liten sekt.

En sektliknande.

På ett sätt att man alltid vill prata om löpning.

Att du hela tiden tänker på löpning.

Det är ju 24/7 löp om du pratar om det här.

Ja, precis.

Jag såg någon bild.

Det var i ett sovrum.

Det är två som ligger där.

En av dem sover och den andra ligger bara helt med öppna ögon.

Sen kollar man massa tider och sånt, tankebubblor och sånt med massa tider och pass.

Jag känner igen mig lite i det där att man kan lägga sig och man räknar inte få, man räknar varv och tid.

Framförallt tycker jag när man är i bra form, då är det ju väldigt mycket att man, vi skojar om det innan,

när man går till jobbet, du sa det jättebra,

först skämtade jag så här, det jobbiga är när man går till jobbet, för då får man inte leva och prata löpning på 8 timmar,

Det är som att man håller andan.

Som att man går till jobbet och bara…

Och sen bara, ingen som frågar om löpning på hela dagen.

Och sen så när man kommer hem bara ”Åh, jag måste få prata om löpning”.

Och sen så kommer man hem så är det ingen som berättar sig.

Och så får man vänta till en annan…

  • Nej, så slätar man sig ikväll. – Åh, fy fan.

Men, ja, men för att svara på Robins fråga.

Tänk lite mer så här konkret.

Att, jag skulle säga att, är man i sin…

Fan, jag tycker egentligen man…

Man ska få säga precis vad man vill.

Frågar jag någon ”Vad gör du på milen?” så…

Min första tanke är inte ”gör du den på bana, gör du den på landsväg, har du gjort den på GPS, har du gjort den på tävling?”

Utan det är vad jag själv tycker och vad jag vill svara.

Men däremot, om man tänker så här tänker vi.

Du och jag, vi gör rätt pers på bana, vi gör rätt pers på tidsnivån och landsväg.

Vi vill gärna, nu speciellt med pandemier och sådant så har vi nästan räknat lite inofficiella tävlingar som vår pers.

Men i vanliga fall, i vanlig ordning, då hade vi tänkt att det ska vara en tävling.

Vi sätter tiden på. Det ska vara en kontrollmättbana på landsväg eller 10 000 meter.

Så, och var har du dina persfräg? 10 000 meter har du från Höganäs.

På 36 44.

Och på landsväg?

Landsväg har jag 37 23.

Vad fan hade du i Öster?

Ja det är väl den tiden.

Det var lite snabbare där.

Tog du 3714 eller någonting?

Nej, fan jag är osäker alltså.

Men du har 3743 i alla fall.

Precis, så intresserad jag är av Pers.

Det står i min Instagram-profil.

Där kan ni läsa.

Fredrik Inge Rigtig löper.

Och sen har jag ju

alltså Halman har jag ju

inget så här officiellt

Jag har ju det, men när jag får frågan så har jag ju sprungit den på banan.

Ja just det, precis.

Och den kan man ju inte rikta räkningen kanske, men jag håller den högt ändå.

Absolut.

För mig så är det min tid.

Ja, absolut. Jag tycker lite vilsen att pandemiåret så tycker jag att man får räkna lite annorlunda i år.

Man får anpassa sig lite.

Mina två perser från, jag har ju landsväg på 3427.

Då var jag i bra form.

Det gjorde jag på varvetmilen, här i Helsingborg.

Under rätt hyggliga förhållanden tycker jag.

Jag ska inte klaga på någonting där.

Och sen så på bana hade jag den här 3448 nere i Ystad.

Trelleborg var det visst.

Du är ju ganska noga med att det ska vara rätt.

Ja, det är jag faktiskt.

Det ska vara tävling och kontrollmät och håll på dansk.

Räknar jag inte i den i öken.

Jag har blivit med åren men efterhand, ju fler år jag har sprungit så har jag väl lite grann, till viss del på träning ibland, känt att det inte spelar så jävla stor roll om det någonsin hittar ditt på själva passen.

Utan så här lite mer kanske känns så här att så länge jag känner att jag får ut någonting i kroppen.

Så jag har liksom slutat titta på tider mer och mer över åren där.

Okej.

Däremot på så jag är jävligt nitisk när det gäller liksom ja om vi ska köra vissa meta grejer.

Ska vi köra fyra gånger två då vill jag, det spelar inte så stor roll exakt om jag håller 340 tempo.

Det kan vara 340, 240, 340.

Men det är fan i mig nog att det är två kilometer vi springer varje gång.

Jag kan tänka mig att det finns ganska många oskrivna regler kring löpning generellt.

Jag insåg det när jag började springa med IS Göta och kom in i hallen.

Det är rätt mycket du måste rätta dig till.

Det är både kläder och att du ska förstå hur du ska räkna på tempo.

Det är ena och det andra.

Man ska varma upp i fyra kilometer.

Det är mycket i början.

Det är lätt att det blir fördomar kring hur vi i sekten som jag pratade om innan lever och andas löpning.

Hur har du kommit i kontakt med det?

Du har haft företagsträningar.

Du har haft många som vill komma igång med löpning som kanske inte är så här rädda för vad de ger sig in på.

Kanske känner att de inte riktigt har förutsättningar. Hur har du tänkt?

Ja men jag vet, vi körde ju mycket med tiden med Helsingborg Marathon framförallt.

Sen private coachade jag litegrann efter det också.

Men jag vet, med tiden med Helsingborg Marathon så hade vi mycket av sponsraftalen så hade vi att vi byggde in en markät med företagsträning.

Vi har företagstränat mycket stora företag och många inom branscher där det kanske inte var, alltså det fanns en anledning att de kanske gick in i den typen av sponsorskap och hittade den typen av företagsträning.

bland byggbranschen, NCC till exempel.

Och det tyckte jag, företagsträningen, var bland det absolut roligaste att göra.

För att dels var man ju en gud.

Det var ju kul att vara ”best by far”

när man i sina vanliga sammanhang är man ju ändå tränare

med de som är sjuk mycket bättre.

Så då var man ju lite medelmått där man var i mitten.

Men kom man dit så var det helt otroligt.

Det var ju någon som frågade ”men då måste du vara med i landslaget”.

Jag bara ”Nej, alltså, ingen kan på sig”.

Om jag hade velat själv.

Om jag hade blivit upptäckt tidigare så hade det varit så.

Men jag tyckte det var häftigt för det var så otroligt många där som gick på den här första…

Jag har berättat för dig tidigare att vi hade en form av kick-off-föreläsning först.

Som vi hade för att få folk intresserade.

Då signade man inte upp så att man var tvungen att vara med på löppassen.

Då kallade vi den för löpning, hur dum får man bli.

Och det var så bara för att det var så jag och Andreas kom igång att vi tänkte ”men fan jävla dumt man blir att springa”.

”Vem fan gör det? Vem springer på Marathon frivilligt? Du är dum i huvudet, du betalar pengar för det”.

Så skojar vi mycket om det. Berättar om hur vi kom igång liksom.

Då blev det alltid att det kom lite fler till första träningarna och det var alltid någon stycken som bara kände att

”Jag gör det här för att företaget betalar, jag ska inte börja springa”.

Sen när de väl hade tagit den här första stegen, fick Peppen testa gruppträning.

Ja, fan, de kom med andra passet, de kom med tredje passet.

Jag tycker att det finns ändå en viss fördom och en tröskel att ta sig över när det gäller löpning.

Alltså utan tvekan som du säger, att när man ser många föreningslöpare springa i linne på vintern och sånt där.

Att du har en bild av att du måste klara att springa långt, springa snabbt, springa i en cykel.

Men finns det en syn på att man måste vara på ett visst sätt för att springa?

Om vi ser från vår grupp, är vi dömande till nya medlemmar?

Nu säger jag bara generellt, det är inte att du är det Simon.

Nej men så här Fredrik, jag tycker inte att vi är det.

Jag tycker inte heller ibland att det spelar så stor roll.

Jag hade ett bra exempel, vet ni när jag tränade…

Innan jag började träna med Jens Götes med Fränie som är lite mer inkörda i det här rejäla löparträsket.

Så tränade jag med Filborn Arena som är ett gym här borta.

Alltså det är lite mer kan man säga vanliga svensons som tycker det är gött att bara träna i grupp.

Och du vet, vi hade en träning i Lövsbåt i Polsjö.

Och så, jag vet inte om ni minns den här scenen från Jurassic Park.

Det var ett glas när Tyrannosaurus rex kom.

De tittade på glaset och såg att det började bli vibrationer i vattnet.

Då vet man att det var Tyrannosaurus rex.

Man visste det.

På samma sätt som vi kom i pålfjöset.

Man hörde någonting längre bort.

Så är det en grupp som säger ”nu kommer djuren”.

Och så kommer hela göta gänget springandes i sina blåa linjer.

”Håll höger!”

Då fattade jag bara att…

Det där är jätteskönt. Du har inte läst den här artikeln med Shahin eller?

Nej.

Som jag pratade om innan. Han beskriver ju detta också.

Det är så roligt.

Han beskriver det så.

Du vet när de stänger av i city och där är det så här stadslopp och så vidare.

Och så beskriver han att han går med sin familj och han har ett barn med sig.

Och de är på väg och ska passera över ett stråk där det kommer en massa löpare.

Och föräldrarna går över men barnet hamnar efter.

Och så kommer den här horden av löpare och pappan säger liksom

”Nej, det är ingen mening och vi kan inte rädda henne.”

”Vi får starta ett nytt liv med ett nytt barn.”

Det är så jävla bra.

Alltså det är så mycket humör där.

Men någonstans är det liksom ”Håll höger!”

”Ur vägen!”

”Jag ska slå min tid.”

Ja, det är just det jag menar. Oavsett, för jag tycker de, alla de som har kommit in så nöja, oavsett om det är…

Du och jag bjuder i princip ut vem som helst och springer om man vill följa med på ett pass och i ett färdasgrupp och i förening.

Alltså det spelar inte så stor roll.

Men du måste springa snabbt.

Ja, precis. Det är det enda kravet som…

Förlåt.

Vi ska ha test först bara. Om vi ses på Heden så kan vi behöva några varv så vi får bedöma.

Det är fortfarande en tröskel, folk vågar fortfarande inte komma till kontaktbiten.

För det enda de ser det är horden som kommer och redan där är det ett motstånd som är för stort.

Det är nästan det jag ser som problemet. Oavsett hur välkomna och inbjudna man är så vågar folk inte.

Man vet inte vad man kommer att utsättas för heller.

Exakt.

Jag kan tänka på det här med viktproblematiken också.

Man kanske känner att löpning är ingenting för mig,

för jag väger för mycket och så vidare.

Men det är så sjukt många som har inspirerat på det temat.

Elin har varit med tidigare i podden,

som bara springer varje dag.

Inspirerar tusentals människor med sitt konto och sin löpning.

Jag känner liksom att det är de vi måste välkomna in.

Ja, absolut.

Och bara visa att alla kan springa.

Det är bara att lägga upp träningen efter egen förmåga och bara vara med och delaktiga.

Man kan dela upp pass, man kan köra ihop ändå.

Det är lite som handikapp i golf. Du kan hitta olika sätt att tävla och springa ihop.

Jag läste en rolig blogg också som Action Linda, som jag vet följer oss faktiskt på Instagram.

Hon har också varit med om väldigt mycket fördomar om henne som person och också med vikten och så vidare.

Men ändå tatt sig förbi det där. Så vill ni läsa lite om Linda Lindgren heter hon.

På Instagram där och ”Den mulliga löparen” kallar hon bloggen i tre delar.

Ett tag sen Erik.

Det här är ju faktiskt, vi har pratat om tidigare att, vi har pratat om långt tillbaka till att ha någonting som kallas för ”Veckans pepp”.

Det här tycker jag kan vara en sån första vi kastar ut här.

Vi lägger ut nånting på Instagram om det.

”Veckans pepp”

Här är superbra tips tycker jag Fredrik.

Kan du dela med dig av halvt på projektion?

Det kan finnas mycket fördomar men det finns också många sätt att komma in i löpningen

på ett enkelt och smidigt sätt om du känner dig osäker.

Just det här som du beskriver också, man vet inte riktigt vad man ger sig in på.

Man vågar inte anmäla sig, man vågar inte ta steg.

Det finns sätt att hantera det på.

Jag har en solskens historia kopplat till detta som jag kan ta nu lite grann så här också.

Jag vet, som sagt när jag jobbade med löpningen lite mer då vi startade även en träningsgrupp som heter Runners Club

som nu är uppe i 100 medlemmar tror jag. Det är rätt coolt liksom.

Coolt.

Men jag vet att vi hade sådant här privapåpass två gånger om året på vintern.

Det var ju där i januari när de flesta kände att nu kanske det är dags att göra någonting detta året också.

Så kom det en massa folk som fick en två gratispass. Det var en tjej som hette Therese Bily som var med.

Vi hade liksom en privata pass som vi också delade upp. Vi var jättemånga coacher som var med.

Men det var alltid att det var en främre, en medelstarr och sen så var det någon eftersläntare.

Therese, kommer ihåg att hon klarade liksom inte. Hon var så jävla positiv.

Hon var inte löpare alls och kom inte från den världen.

Hon på det passet, hon orkade inte riktigt med. Vi hade ett ganska snällt pass som inte blev så mycket, men hon orkade inte ta sig runt.

Men då hade vi en coach som hängde med henne och hon bara ”Nej, nej, men gud, jag kommer i kapp sen, jag vet vad ni springer och hinner i kapp”.

”Nej men fan, vi hänger på och så”. Hon verkligen var en sån kämpe.

Och sen så fan efter en månad så bestämde hon sig ändå ”Nej, fan jag ska vara med i gruppen och så”.

Och nästan första tio passen så hon bara ”Nej men jag kör anpassade pass”

Hon hängde med i början och sen så väck hon av.

Och sen så efterhand så lyckades hon ta sig med och kom fast.

Och sen så utan att säga det till någon, för det här var ju då träningsgruppen var ju tänkt

att man skulle bygga upp det mot att springa Helsingborg Marathon på slutet.

Hon var supertydlig hela vägen, ”Jag ska inte springa Marathon, jag vill bara ha gemenskapen med träningen”

Så när alla andra skulle springa långpass så körde hon en halva istället och vek av.

Men trofan att såhär, dagen för morgon, då kommer hon till startlinjen.

Då har hon använt sitten att säga det till någon.

Jag kan säga, jag har aldrig varit med om en sån gråtfest.

För alla i hela medlemsklubben och coacherna stannar ju kvar vid målområdet för att vänta in terrett.

Hon klarade måltiden och allting.

Alla var och stod och grät när hon kom in.

Det var så jävla fint.

Det kan finnas så fina ögonblick i de här.

Det var så fint.

Det var verkligen en känsla av ”fan vad löpning är för alla”.

Hon har lagt sig fram på det här.

Jag tycker det var så coolt att hon var den enda maratonlöparen jag känner till som inte hade berättat för någon att man skulle springa.

På tal om stereotyper.

Alla vill ju berätta att man ska springa i en maraton.

Men nej, hon gjorde inte det.

Hon klarade det. Skithäftigt.

Jag inspireras så mycket av personer som kanske har tvivlat väldigt mycket på sig själva.

Och så bara tar man det här steget och börjar utvecklas.

För det handlar ju om personlig utveckling i många lägen.

Ett, att man vågar ta tag i träning, att man vågar ta tag i psykisk ohälsa.

Eller vad det nu är. Att man försöker komma vidare.

När man då ser att man lyckas med det, att man sen bara kan få de här ögonblicken när man verkligen kan bevisa för sig själv.

Jag tog mig igenom detta och här är jag.

Det vi pratade om innan, jag tror det var Emil Nilsson som också har tipsat om det.

Vi sa att det får vi ha i ett avsnitt längre fram, det kommer krävas lite mer planering.

Men just löpning kopplat till psykisk ohälsa är ett område som har varit spännande och haft som ett tema längre fram.

Både du och jag har pratat om det tidigare också, men vad löpning betyder för en i livet.

Och det har väl du insett nu när du är skadad också, vad det betyder för dig.

Herregud, var 20 minuter.

Jogg kan jag ha mycket av.

Och ibland funderar man på vad hade jag gjort annars?

Vad hade jag gjort om jag inte hade sprungit?

Ät ditt chips och kolla på jättedåliga Netflix-serier.

Nu kan vi göra både och.

Ja, precis! Exakt, exakt.

  • Ja, grymt. – Bra, Fredrik.
  • Ja, men det tycker jag. Vi har fått med mycket av vad vi tänkte prata om.

Vi kommer att lägga ut lite. Jag har pratat om Linda Lindgren och Elin.

Känner ni er sedan tidigare?

Vad har vi mer lovat för någonting?

  • Ja, vi har lovat en massa gott och blandat här i framtiden också.
  • Jag lovat att vi ska svara på de här frågorna som vi har fått in.

Det har kommit in en massa frågor på Youtube, men det tar vi efter poddsändningen.

Här ska vi svara på dem i eftersnacket.

Det var faktiskt två frågor som hade dropat in inför avsnittet på Instagram.

På tal om det här med fördomar, så tänker jag att vi kan plocka dem som en liten avslutning.

Den ena frågan var kopplat till, jag tror att jag känner mig lite skyldig till den fördomen.

Jag pratar ofta om det här med att man saknar att springa maraton, stora maraton.

Jag står alltid vid en två meter lång tysk som är svettig.

På det frågan är tyskar som står vid startlinjen alltid svettiga och två meter långa.

Och ja, det är väl egentligen det enkla svaret.

Tyskar gillar att värma upp för kungen för Österland.

Så de är alltid långa och svettiga vid startlinjen.

När jag tänker på svettiga tyskar, för mig är det så här…

Vi har sprungit Hamburg Marathon två…

Jag har sprungit två gånger.

Du har bara…

En gång har jag sprungit.

Du har sprungit en gång, jag har sprungit två gånger.

Ja, precis.

Det är så här, en tysk industristad i april, när det är kallt.

Så är det, alltså det jag tänker på då, när jag blundar och ser den här staten framför mig,

så är det…

Ja, men det är långa tyskar, varför vet man inte?

Men därför märkte jag att det var…

Inte alla, ska jag inte säga, för det är lite fördomsfullt.

Men många av tyskarna,

De hade smårt in liksom armarna i, det var kanske vaselin eller någonting.

Ja, för tyskare.

Det skulle läggas upp på någon tysk site sen tror jag.

De har linne och så har de smårt in,

nästan smårt in, de har inte tagit flera lager,

men lite så, liksom vaselin på axlar, du tittar på mig faktiskt.

På axlar och armar, det tror jag litegrann är för…

Vindmotstånd? Jag vet inte.

Eller hålla någon värme? Jag har ingen aning.

Jag vet inte.

Så därför säger jag, där är en tysk som jag hade bredvid mig.

Det är därför jag alltid säger det.

De kan vara rädda för uttorkning under jobbet.

Om man missuppfattar det.

Jag vet inte fan.

Men det är så. Så tänker jag att det kan vara så.

Anna är svettiga och insmurdar i valfett.

Precis det är så.

Vi kan bara konstatera det.

Att det är så det ser ut.

En annan också, tycker jag, fördom eller fråga

Man ska säga att det är så här, äter du pizza till lunch, du som tränar så mycket?

Och det är så här, om det är någon som får det så är det ju faktiskt jag.

Alltså lite grann att resonemanget är att det finns ju vissa tankar kring att alla äter så otroligt hälsosamt som tränar.

Att den här träningsfreaket, alltså den dietmonstern.

Dricker aldrig och drinkar.

Nej, och där tycker jag vår podd är ganska uppfriskande.

Den har du inte ätit?

Nej, jag fan, nej, nu, fan!

Men där tänker jag att vi är lite uppfriskade där, kanske tänker jag.

Ja, jag hoppas det.

Man behöver inte vara så PK.

Alltså det är bara att ta sig ut och sen så njuta efter så som du vill.

Lev kvar i det livet du har, fast tillför löpningen.

Så blir det bara bättre.

Det är vårt största medföljsliv ändå, säger jag.

Bra, Fredrik, det var lite av det.

Härligt!

Jag tänkte att vi kunde plocka upp det också.

Grymt!

Och vi tackar väl som vanligt.

Och det här kommer ut på torsdag.

Och så är vi tillbaka nästa torsdag.

Då har vi ett nytt ämne.

Kanske en gäst? Eller vad har vi då?

Nej, vet du vad?

Nästa vecka, då ska vi faktiskt lite grann

lite fortsätta på detta temat.

Eller utveckla det.

Då handlar det om hur det är att leva med en löpare.

Och hur det är att leva med någon som inte springer.

Så man kan säga att nu när vi pratar om fördomar och stereotyper.

Ska Lisa vara med på det?

Ja, det är inte omöjligt.

Det blir nästan som ett block kan man säga.

Det fortsätter väl lite grann den resan.

Men då, och här tror jag att väldigt många av er som lyssnar kommer att känna igen er.

Och även kunna bidra med stories och frågor med

Hur är det att leva med en partner som inte springer?

Och hur är det att leva i en kultur?

Det ska vi prata om nästa vecka.

På veckan efter det kommer vi faktiskt ha en gäst i form av Mara Lars.

Där vi inte har bestämt oss om ämnet ska vara

90-talets röda historier eller äldre och sämre.

[Skratt]

Vi kan ha många rökor.

Det kommer bli grymt.

Tack för idag.

Hej!

Kommentarer är stängda.