25. Löpare & Livsnjutare

”Varför har du så många skor?”
”Ska du springa idag IGEN?”
”Kan du inte bara köra utan klocka?”
Känner ni igen det? Ja, att vara löpare med en partner som inte springer är stundtals en parodi. Men varför tar vi oss själva på så stort allvar? Varför har Fredrik fem par skor till sina intervallpass och vad är grejen med Simons högläsning om när hans fru var mer intresserad av vad det blev till middag än hans nysatta pers på milen?! Detta och mycket mer i avsnitt 25 🤩!!

Löpare & Livsnjutare: Lär dig förstå och balansera löpning och livet

Är du en löpare som ständigt kämpar med att förklara din passion för löpning till dina icke-löpande vänner och familj? I avsnitt 25 av podden Löpning & Livet diskuteras hur löpare och livsnjutare kan förstå varandra och hur man kan balansera löpning och njutning i vardagen.

I detta avsnitt delar vi med oss av våra egna erfarenheter som löpare och hur vi definierar oss själva. Vi diskuterar hur löparens egenskaper påverkar deras livsnjutande partners och vad de tycker om detta. Hur påverkar löpare sitt sociala umgänge? Kan någon ens se en löpare äta en lugn lunch? Simon läser också några stycken ur sin bok ”En liten bok om löpning”, direkt hämtat från verkligheten i livet med löpare och livsnjutare.

Följ med oss på denna resa och lär dig hur du kan balansera löpning och livsnjutning i ditt eget liv. Vi erbjuder tips och råd om hur du kan hantera de utmaningar som kan uppstå när du försöker kombinera dessa två livsstilar.

Om du vill ha mer information och inspirerande berättelser om löpning och livsnjutning, följ oss på våra sociala medier. Vi finns på Instagram (https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/), Facebook (https://www.facebook.com/lopninglivet) och YouTube (https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams). Glöm inte att prenumerera på vår podd på Apple Podcasts (https://podcasts.apple.com/se/podcast/25-l%C3%B6pare-livsnjutare/id1539039755?i=1000518089144&l=en) för att inte missa några avsnitt.

Sist men inte minst, vi vill påminna dig om att du kan se våra avsnitt live på vår YouTube-kanal. Så tveka inte att följa oss där för att få en ännu mer interaktiv upplevelse med oss och våra ämnen kring löpning och livet.

Lycka till med din löpning och glöm inte att njuta av livet!

Hela avsnittet i text:

Wow, vilket härligt avsnitt. Vi pratar om hur det är att leva med en löpare och hur man definierar en löpare.

Vad tycker livsnjutaren om löparen och dess egenskaper egentligen?

Hur fungerar löparen i ett socialt sammanhang?

Och har någon ens sett en löpare äta lunch i lugn och ro?

I avsnittet läser även Simon några stycken ur sin bok ”En liten bok om löpning”

som är direkt hämtat från verkligheten i livet med löparm och livsnjutande.

Häng på nu för nu kör vi!

[Musik]

Vad sa du Simon? Hade du en enkel vecka?

• Ja, det har jag haft. – Okej.

Hur ser den ut? Vill du berätta?

• Är vi sänder nu? – Ja, ja okej.
• Men det är klart jag kan berätta om min vecka. – Det kommer bli så varje gång nu i podden

att jag kommer liksom överraska dig med att jag har satt igång det.

• Det har jag märkt. Ja men förr var det sånt

”Okej, vi kör igång nu”. Nu bara körde vi igång

så nästan varje poddavsnitt brömade jag och säger

”Ja, vi är igång nu”. Och det är lite roligt,

det blir nästan som en taggning. – Ja, alla tror det är fake.

• Ja, precis. Men det är det inte kan man bekräfta.

Min vecka har varit jätteenkel

och väldigt lätt eftersom jag i förra pådravssnittet klagade på att jag stukade med en fot.

Och den, ja den är ju fortfarande stukad såklart.

Så det har inte gått över men nu är den snart svullnaden helt borta.

Jag har inte särskilt ont i den och så.

Men då gör jag som vanligt, jag gör en långsam upptrappning och jogg.

Och kanske inte, ja vi skojar med frågan, kan inte helt rekommendera en bil idag och sen jogga.

Det kan inte optimalt se ut på en stukad fot.

Men jag har joggat hela veckan, ungefär fem minuter mer för varje dag.

Och jag skroppade faktiskt upp sex mil förra veckan.

Det är ju helt sjukt. Det hade du inte förväntat dig att du skulle göra.

Nej det hade jag inte. Baksidorna känns rätt trastliga.

Jag trodde att de skulle kännas superbra nu.

Min förlorade teori från förra joggaren var att det var bra att jag överbelastade mig rejält.

Jag backade inte på den. Det var ungefär samma som när det var stressfaktor på foten.

Det var värt det då, men efter 16 veckor så tog det lite på sig.

Men du ökade tempot lite grann. Kan det ha med det att göra?

Du körde distansen lite snabbare?

Jag hade ett eller två distanspass där jag sprang lite progressivt och var ner mot lite snabbare farter på slutet.

Det var nog inte jättesmart om man ska vara ärlig.

Man måste gambla lite, måste man inte det?

Ju äldre man blir, ju mer gamla man blir.

Man borde säga att man blir klokare, och det blir man också.

Men det är vissa saker man fortfarande kan chansa med lite grann.

Ja, den strykad fotkänningen är lite skitsamma.

Det kan vi glömma bort.

Så jag är ändå nöjd, jättenöjd.

Sex mil. Igår fick jag ihop en smutsig mil också.

Fick ta en vilodag idag för att jag inte hann ut.

Men det är inte slut, dagen är inte slut.

Nej, jag sliter nu.

Nej, jag tänker inte hit efter det.

Vi brukar ju vara färdiga vid elva någonting.

Jag käkar kebabpizza innan i alla fall.

Det är extra smutsigt kan jag säga.

Ta lite chips i.

Ja tack, jag har inte rört mig.

Men Fredrik, din vecka tycker jag är så mycket roligare än vad min har varit.

Jag är både nöjd med veckan och lite missnöjd med veckan.

Jo, just det.

Jag kan börja på onsdagen så körde jag ett förberedande pass inför tävlingen som jag spang i lördags.

Eller jag var med på tävlingen i lördags.

Då körde vi 4×1000 med 90 sekunders gåvila.

Folk undrade varför jag hade sån streck över gräset på Heden på Fredåsbanan.

Där tog jag mer än 90 sekunder. Jag ville ha medvind.

Ja, såklart.

Så jag ville börja där borta.

Men 4×1000 och jag sprang med Patrik i vår träningsgrupp.

Bildtema-träningsgruppen.

Som är i ruskig form.

Ja, det känns lite jobbigt nästan.

Så jag spang första tusingen, eller vi spang ihop första två tusen.

Då hade vi 323 och 323.

Just det, och passet, vi pratade om det förra avsnittet, men tänk om vi kan upprepa det här igen.

De tusingarna, de fyra gånger tusen, ska man springa i 3000 meters fart.

Så att snittet du har på dem, det är ungefär vad du borde kunna klara hållaren sen på raka.

Det var väl det som jag hade tänkt att jag skulle kunna klara också.

Runt 3.23.

Vilket ger en fast på ungefär 10.10 som sluttid.

Det är ju rimligt.

Ja, och då hade jag persat med 17 sekunder.

Vilket hade varit fantastiskt bra.

Men efter två tisningar så sa jag till Paddy att du, Patrik Tom,

du får göra ditt eget pass.

Han var alldeles på pigg.

Så han bara, ja men det känns ganska bra.

Jag kände på mig att det här kommer att gå fort.

Så han körde tredje tusingen på 3.15.

Och jag hade 3.19 så jag rycktes med.

Och kapade fyra sekunder på tredje tusingen.

Men det fick jag suta för lite grann på sista.

Så jag hade 3.27 på sista.

Men jag höll ihop det okej ändå.

Och Paddy hade väl 3.18 på sista.

Så han var stark.

Och det stämde rätt bra.

Men nu ska vi inte avslöja hur det gick.

Nej, men däremellan så hade jag lite distans.

På torsdagen körde jag 10 km distans, på fredagen 10 km distans.

Då la jag in även strides.

Det brukar vi göra inför tävlingar.

Strides är då att man får lite överfart på 100 m ungefär.

Och så kör du kanske 5-6 gånger 100 m.

Efter själva distansen?

Efter distansen.

Och så brukar vi filma det.

Och så brukar vi köra lite stilstudie och titta på hur mycket vi måste förändra vårt steg och hur vi landar.

Men det är kul för då får du upp lite tempo i kroppen inför tävlingen.

Det är kanonbart inför tävlingen.

Jag bara var så deprimerad när vi gjorde det för att…

Du var… Ja, där på fredag. Jag var fruktansvärt…

Ja, du var ju jättetrött.

Helt slut. Det känns som ett kvalitetspass när vi joggade tillbaka där liksom.

Jag har joggat och du var… Ja, men du sa att du var lite trött men det kändes ju ändå rätt bra.

Och på sista biten, på sista vi skulle göra stridesen, jag har skett ju absolut i stridesen.

Men min fru kommer ju gåendes, hon stod på Lofpromenad ju.

Ja, i Umeå innan det här.

Sista 500.

Hon anmärkte ju på, även när hon kom hem igen, att Fredrik kändes väldigt pigg.

Ellers var det du som var väldigt trött.

Jag var också trött.

Så du var extremt trött.

Tack sagt.

Du hade en väldigt hög puls också.

Ja, ja.

Upp mot 150-160.

Men du hade fina strides.

Det var ett bra tips.

Det brände till i ena knäet på en av stridsen.

Det får man tåla.

Jag kör inte fler Simon.

Nej, det är okej.

Jag tror vi kommer att höra mycket mer sånt nu framåt.

I vår roll.

Att man tror att man kan som förr.

Men så blir det inte riktigt så.

Men det gick bra där.

Och sen så på lördagen så vaknade jag upp och kände mig liksom…

Alltså jag har ju ökat mängden.

Ja, ja precis.

Jag kommer inte att skylla på pollen nu.

Vilken ille hade du? 9 mil va?

Ja, 9,91,5.

Men då har det ändå ökat upp.

Det är ju typ med en tredjedel.

Ja, precis.

Så jag känner ju att det tar ju hårdare på mig än vad det gjorde innan när jag sprang 6-7 mil.

Så jag känner mig lite så här halvseg i benen.

Jag vet också om att 3 500 har blivit en lite jobbig distans.

Det är din här demon-distans.

Ja, verkligen.

Och det är nog för att det är så jobbigt direkt.

Det vet jag om att när du går iväg, så efter 100 meter så börjar du tänka på att du börjar tvivla.

Eller jag börjar tvivla direkt.

Ska det här verkligen gå så här fort?

Så jag kände liksom att jag hade kanske inte riktigt huvudet med mig heller.

Du kändes lite tveksam till det innan start.

Sen tänkte jag fan, du kommer ändå att tagga till när du drar iväg.

Jag hade hoppats att det var så, Simon.

Men jag kände direkt att jag inte riktigt hade det här fjånget.

Man vill ha fjånget när man springer.

Exakt, fjång ska man ha när man springer.

Det hade jag inte, utan det var mer stelt.

Ni förstår.

Var kändes det att det började bli jobbigt?

Jag kände redan efter, jag kollar ju varje 200.

Jag kollar bara så jag ligger okej i tid.

Och då kändes det som att jag fick pressa farten.

Vilket inte alls är kul.

Det kan ju kännas bra ett varv i alla fall kan man tycka.

Men det kändes jobbigt direkt.

direkt och det kändes som att jag fick pressa på parten.

Och sen kände jag att jag blev stelare och stelare i kroppen.

Alltså i vaderna.

De stelna till efter varje steg.

Så jag tog mig förbi tusingen, hade den på 3,27 tror jag.

Och det var bra. Planen var ju till snitt 3,25.

Men du och jag är ju båda progressiva löpare.

Så du hade ju gjort en plan och du sa ”jag ska ligga runt 3,27-3,28 på första”.

Så du höll ju den superdurisant i starten.

Nej, men jag hade ju hoppats på en bättre känsla.

Det kändes som att det var en snabb kilometer, men den var lite långsam utifrån den tiden som jag hade tänkt.

Det var en bra start.

Det var andra som drog iväg i rasande fart.

Paddy sprang i 3.13.

Han skulle ha låtit 3.20, var tanken, men det gick snabbt.

Efter 1600 meter kände jag att det nästan krampade.

Det var så stelt så jag fick lite hugg i vardagen.

Nej, här kliver jag av helt enkelt.

Och det är aldrig kul att kliva av och bryta en tävling.

Det känns som ett misslyckande och det gjorde det denna gången också.

Så det är bara att ta nya tag helt enkelt.

Så jag körde en straffdistans sen efter.

Jag hann inte jogga ner för jag skulle hem med att ta över banen.

Precis.

Som man säger.

Passa banen.

Du hade ju ändå, tycker jag, du har ju ändå gått från att få kramp på maraton

till att få kramp på tre tisar.

Jag borde vara någon form av forskningsobjekt.

Alltså hur kan man få kramp på så korta distanser?

Jag tror inte det finns någon.

Det är ganska unikt.

Jag gillar det.

Jag tror inte det finns någon som har fått det.

Då är jag först med det i alla fall.

Nej, men sen sprang jag av det där litegrann och fick ihop en 11 kilometer efter.

Söndagen sprang jag långpass, 20 km.

Då tänkte jag att nu ska jag få lite fart också.

För det fick jag inte riktigt igår.

Så det blev ytterligare ett straff där.

Så jag körde 10 + 10.

10 km med Jeanette.

Vi sprang i 5.25.

Sen var hon färdig.

Då drog jag vidare och körde en tioa till i 4.03.

Det är bra. Marathon-tempo.

Ja, en bra marathon.

En bra marathon, ja.

Det kan man säga är lite målsättningen på maraton.

Ja, absolut.

Närmare sådär.

Då ligger man på…

Vi ska ner några sekunder till.

Ja, jag får säga 4.03.

Då ligger det nog rätt prick på 2.50 tror jag.

Det är en tuff tid.

Men absolut inom räckhåll.

Sen måndag, 11 kilometer.

Jag börjar liksom få in de här passen som är lite längre.

Jag kör dubbel distans ibland, får in lite mer mängd.

Och tisdagen då i dag.

10 kilometer.

Ja det är skitbra.

Men inte på 35 minuter då?

Nej.

Du sa att du skulle jogga 35 minuter idag.

Ja, det blev lite mer.

Så jag får till en bra vecka.

Det blir uppe på samma mängd typ som förra veckan.

Vi måste ju berätta vad Paddy, din träningsgrupp, han sprang ju också.

Han sprang på 9,52 helt.

Vilket var lite jobbigt. Väldigt kul för honom för han förtjänade det, men lite jobbigt för alla andra.

Han spang den fruktansvärt ojämnt. Det var lite grann för att han hängde med en klunga, vilket ändå var rätt beslut.

Men hans 3000 var typ 313 på första, 325 på andra och 313 på sista.

Så han hade nog kunnat göra 349.

Jag pratade med honom också vid Vyter Spang, ett av de här passarna som jag pratade om.

Vi var ute i Spang och pratade lite om hans insats där.

Han sa det också att ”Nämen det där kan jag ju göra bättre”.

Så han har en jäkla självkänsla också.

Jag avundas den självkänslan på de distanserna också.

Att kunna gå in och bara trycka på på det sättet.

Och ha huvudet och kunna hålla i den farten och plåga sig själv i så många minuter.

3000 minuter.

Roligt det alltså.

Jag verkligen behärskar, men jag får inte bli den gamla meritorlöparen nu.

Så jag tycker vi går vidare till veckans drink nu.

Hur var det 2016?

Ni kan fråga om ni vill veta vad jag har för pärskar.

Vi tar veckans drink.

Nom nom nom.

Nom nom nom.

Veckans drink.

Och det här är faktiskt första gången på…

Alltså vi har haft 24 drinkar.

Ja.

Vi kan göra en drinkbook sen.

Det ska vi faktiskt göra.

Ja det hade varit skitroligt.

Läppning och livet, drinkboken.

Men det här är faktiskt första gången jag blandar någonting utan att ta ett recept.

Jag gör det på eget bevåg och chansar lite vilt.

För jag hittade ingenting på kullamannen cocktail.

Det var min fråga nämligen.

Hade du bara sagt ”Det hade varit kul” eller bara ”Fan”.

Jag kände att kullamannen är ändå någonting som ligger mig ganska varmt om hjärtat.

Jag gillar loppet.

Så jag tänker hedra dem med en helt ny drink.

Tänker man de som arrangeras, hur smakar de?

Ja, fast den är inte tillräckligt hård.

Nej, precis.

Den här var ju söt.

Ja, precis.

Den ska smaka helvete.

Men ska vi smaka den och försöka ge någon form av direkt review?

Ja, det gör vi.

Smaka vi snabbt så att det är intressant för lyssnarna.

Jag tror att jag ska driga upp hela ens vep då.

Ja, men det är lugnt att göra.

Jag tycker att det var supergod, Fredrik.

Ja, tack.

Super, supergod.

Säger jag det bara för att vara snäll, eller?

Nej, det lär man gärna.

Du menar?

Jag gillar ju, även trots att jag gillar när det är lite vuxet,

vi har ju varit i det träsket lite grann, så gillar jag att det här går lite mer åt det söta hållet.

Det kan jag ju uppskatta när det börjar bli sommar.

Det är ju, man kan säga så här att det ska försöka vara en balans mellan den här söta kullamusten och den torra proseccon.

Det gäller ju verkligen att välja en väldigt torr prosecco.

Och receptet, det har vi här.

Och det är alltså då kullamust.

Och då har jag valt att blanda i 4,5 centiliter.

Och kullamust det är ju därifrån.

Alltså var kullamannen går.

Och det var den kopplingen som jag försökte hitta då.

Jag googlar faktiskt…

Jag fick fram en massa Game of Thrones-drinkar.

När jag sökte på Mountain Cocktail och sånt.

Då har jag Game of Thrones.

Så det får vi blanda någon dag också.

För det är ju en väldigt bra serie.

Men det har inte med detta att göra.

Sen har jag Contré.

En liten likör.

Och sen har jag kanelsockerlag.

Kanel och äpplen funkar bra ihop.

Det vet vi ju från bakningen, Simon.

Vi bakar ju mycket.

Absolut, det vet jag.

Den har vi slängt i en 3cl vodka.

Och sen har vi fill up med prosecco eller kava.

Jag älskar när man har fill up, men att det är någonting med alkohol i.

Mer än juice.

När du blir besviken, då säger jag sodavatten.

Nej!

Precis, pajardrinken.

Och sen har vi hängt på en liten äppelklyfta och slängt i en liten isbit.

Så är det, kort och gott.

Det gör det ju mycket mer visuellt trevligt.

Jag tycker du är duktig på det här.

Det är svårt att dricka för man måste hålla.

Jo, man får ju den här äppelbiten upp i näsan när man ska dricka.

Men det tycker jag kan ju då lukta det också.

Det luktar lite fuktigt i näsan.

Som att du är ute på något äpplefält någon tid i morgon eller något.

Exakt, man ska liksom bara drömma sig bort och hamna i ett äppelfält någonstans.

Och i helvetet.

Det är då kul när man har det vi pratar om. Det kan ju vara en dröm eller ett helvete.

Ja, det är mest ett helvete faktiskt.

Det är en dröm när du planerar det och bokar dig.

Sen när du är mitt i det så är det ganska mycket helvete.

Men helvete på ett bra sätt på något sätt.

Mycket bra sätt, jag tror inte jag har sprungit nåt lopp.

Låt vi konstatera att jag har sprungit här fyra gånger, två gånger på den korta, den som är 12 km och två gånger på den som är den döden son, 21-22 km.

Du har sprungit två gånger?

2016 och 2017 har jag sprungit.

Just det, så är det precis.

Den långa fredigkaudier jag har upplevt, och där är det ju, jag har aldrig varit med om något lopp som bränner så mycket i ben och i lungor.

Men man kan ju själv anpassa farten också så det är ju gött.

Ja och det gör man automatiskt.

Du springer där nere vid Nimes ju på klipporna och den branten efter där är ju mer klättring än löpning.

Du kryper ju upp därifrån.

Men det är jävligt kul.

Vi har pratat om det lite grann när det var trail-avsnittet, trail och terräng.

Det är ju ändå ett lopp som för dig och mig som inte är så mycket i skogen annars, utan ganska mycket på asfalt.

Så är det verkligen. Jag tycker det blir en upplevelse utöver denna värld.

När vi ändå som asfaltslöpare kliver in, springer ett sånt lopp med miljontals höjdmeter och det bränner överallt.

Men man ändå känner ”fan vilken upplevelse det här är”. Det är coolt.

Och det är ju all den här inramningen som de har med i starten

och man har den här knäkten.

Eller vad det är.

Det är någon riddare.

Ja, en riddare.

Som rider iväg alla löpare som ska hänga på.

Det finns mycket mystik.

Och just det här att man pratar mycket om legenden Kullamannen.

Att han lever kvar och att han liksom är där och försöker sätta stopp för alla löpare

och försöka hindra dem och slänga fram stenar och hinder ut med banan.

Och det har vi vissa löpare som har skrivit in om saker som händer som är konstiga på de här runderna.

• Olgor Danske hade ju…

Det var det de ville, kan man ju säga, men det kom hela vägen.

En av de okända danska krigare som aldrig…

Det var förmodligen någon löpare som inte hittat sitt start, som hamnade i skogen.

Medan här har man ju lyckats anamma hela den här legendestatusen.

Sen även nu som med inramningen, Fredrik, har jag tänkt på flera gånger.

Jag tror för folk som inte känner till kullabygden och kullahalvön och kullen, som den kallas,

det är ju ett naturområde i absolut världsklass.

Det är helt magiskt.

Det är så vackert.

Det är ett helt annat land du kör in i.

Det går inte att beskriva hur jävla vackert det är.

Det finns ju när man kommer upp till kullens fyr.

Det är något stort fält man kommer upp på där uppe där du bara ser ut av de här klipporna.

Ja det är fan, man ska uppleva det någon gång i livet tycker jag.

Verkligen.

Det är ett av de trail-lopen som jag tror,

alltså i, vad man säger, nära, som vi har nära till hand,

som är verkligen någonting som man inte får missa.

Även om du är asfaltslöpare så måste du då sprungit Kullamann.

Det måste man göra.

Även om du kanske inte riktigt gillar trail annars.

Det är det, det måste.

Bra Simon! Vad har du presterat för tider på kullarmannen?

Du har placerat dig ganska högt upp.

Ja det kanske jag har.

Jag tror faktiskt att på tiden när jag spang tolvan så var det ett av åren jag gjorde hyggligt bra.

Kanske blev plats nummer 20 eller något sånt.

Det är ruskigt bra.

Ja, precis. 12an är ju som ett…

Ja, men det är ju som att…

Känslan var lite mer klassisk terränglopp,

sen är det lite brant där och backar.

Men där är du bra vanligt löptränad,

så är det ändå känslan att springa dit under en halvma ungefär.

Alltså, så.

22an som du och jag har sprungit,

alltså jag tycker den känns som att springa

någonstans mellan ett leadinglopp och ett marathon i känslan.

Jag tror jag har sprungit på…

Jag vet inte, två…

Under två och en halv timme, men jag vet inte riktigt var.

Jag har sprungit på 2,22.

Så du har sprungit på 2,10 tror jag.

Ja det kanske jag har gjort.

2,22,19 hade jag 2017.

Då blev jag 60-ånde man.

Ja men det är ju bra ju.

Så jag tror att du har nog legat här runt 2,10 skulle jag gissa.

Ja det kan jag nog ha gjort.

Och det är roligare, jag vet först då när jag skulle springa 12an då.

Så tänkte jag såhär, ja men jag kan ju försöka hålla.

Då började jag tänka i tempo.

Då kan jag hålla 5,30.

Jag kan bara säga, lägg ner det. Du kan inte titta på något form av tempo.

Det är bara att, är man tävlingsriktad så är det bara att försöka anpassa sig ut efter när klättringarna kommer och när nedförsläpningen kommer.

Vill man bara ta sig runt så är det bara att njuta av naturupplevelsen.

Och man ska väl tänka på att kanske ha några skor som har lite mer grepp än bara ett par slitna santa som man kan basera sig på.

Det är varmt rekommenderat. Alla mina år har jag sprungit i flats, alltså racing flats. Det är ingen bra idé kan jag säga.

Formel 1-grupp.

Ja precis, fy fan. Det var en jättedum idé. Det första året jag sprang i den långa sprang jag i fullt nedslit när NB1400.

Där var inte en dubb kvar på den. Det var riktigt korkat.

Hade man kunnat bryta något?

Fan jag blir skitsugen på att springa i det här loppet igen.

Det är så härlig utplikt att bara köra dit. Vi har 30 minuter dit.

Ja, det är ju fantastiskt.

Och sen bara komma ut där, ta en härlig uppvärmning innan, sen köra igång.

Sen kan man käka ett god mat efteråt.

Det är ju sådana här goda både hamburgare och korv och allt möjligt som de grillar på där i Målfållan.

Så det är en härlig inramning.

Och för de som vill utmana sig, som inte tycker att det räcker med en halvman så finns det ju både 66 kilometer.

Ja.

Det är tre varv på berget.

Fruktansvärt.

66 finns nog inte.

Nej men det har…

Okej, okej.

Siberian Ultra är 50 kilometer.

Ja.

Sen har du Sprint Ultran.

Sprint?

Ja, faktiskt.

Två gånger effort och två gånger impact kallande.

Och det är då 100 kilometer.

Fy fan.

Och sen har du Ultra 100 miles som är då 161.

Ja, just det.

Den är…

Heaven, sea and hell kallande.

Den är sjuk.

Jag vet inte om jag har gjort några uppdateringar på det förra året.

Då springer du först 100 km.

Första delen av loppet.

Lyssna på detta alla.

Det är så jävla sjukt.

Först springer du 100 km som är lite mer åt det flackare hållet.

Jag tror första delen är asfalt.

Sen springer du ut på ängar och sådär.

Men jag tror att 100 km är hyggligt okej.

Men sen har du tre varv på det där jävla berget.

På den här slingan, den som är typ dödenzon.

Det är bara ett sånt varv som känns som ett namn mot marathon.

Helt sjukt.

Det kommer vi aldrig att göra.

Nej, det kan jag lova.

Det har vi i alla fall konstaterat det. Det känns skönt faktiskt.

Den är ”The True Distance” kallar de den.

22 kilometer. Sen har de då ”Demanding Trail” som är Svarta banan.

De har jobbat hårt med namnen. Det känns riktigt häftigt.

Det känns häftigt att springa doppen.

Ja, det gör det. Absolut.

Medaljen, allting är coolt liksom.

Ja.

Så att shoutout till Kullamand.

Ja, det tycker vi. Spring!

Och så säger vi skål!

Att leva med en löpare.

Som ni säkert har förstått så älskar jag min fru av många olika anledningar.

Inte minst för att hon stöttat mig i att välkomna löpning in i vårt liv.

För när man tänker på det så har många parametrar i vårt gemensamma liv förändrats radikalt på grund av just löpning.

Löpning har gjort att jag har startat ett företag, jag skriver om löpning, jag pratar om löpning och att jag utövar löpning.

Dessutom poddar jag om löpning nu.

Löpning är en av de första sakerna jag tänker på när jag vaknar, det sista jag tänker på när jag går och lägger mig

och vad som upptar mitt medvetande största del av min vaknartid.

Kort sagt, jag är en löpare.

Min fru?

Inte fullt så mycket.

När jag sätter dunderpass på bilen 2014 med nästan tre minuter kommer jag in genom ytterdörren.

Från soffan frågar hon ”Hur har loppet gått?”

Jag svarar att det har gått superbra, jag har sprang på 36 minuter.

Hon svarar ”Härligt! Vad tycker du vi ska äta till middag ikväll?”

Energin rinner ur mig, jag inser att jag lika bra kan svara 26 minuter som är världsrekordet.

Hon hade reagerat på ungefär samma sätt.

Välkommen till livet, min livsnjutare.

Det här var ju ett stycke, Fredrik, från min bok, som heter ”En liten bok om löpning”,

som jag nu har två och ett halvt år på nacken.

Och det var faktiskt, jag vill poängtera, det var din idé.

Du skickade en bild till mig med den här passagen och sa ”Det här hade varit jävligt roligt att prata om”.

Ja, men det är ju liksom… När vi tog upp att vi skulle prata om det här ämnet så kände jag att

”Ja, men fan, det är självklart måste vi ta upp saker från din bok”.

Du har verkligen gråttat ner dig i hur det är att leva med mig själv.

Ja, precis.

Hur fungerar jag? Vad har jag för egenskaper, avarter och konstigheter?

Och hur fungerar det i ett socialt sammanhang och hur fungerar det i en relation?

Så jag kände liksom att varför inte nyttja det och det blev skitbra.

Det tyckte jag var fint, väldigt trevligt.

Det är egentligen så här, nu beskrev jag en passage här när jag slog pers på varvet, milen, kom hem och så här.

Det var den första gången jag insåg att jag inte fick den reaktionen jag hade önskat från hela heket.

Det var den första gången jag verkligen började reflektera över.

Alla tycker inte det är skitkul att prata om löpning.

Men vad är egentligen, om vi så här grottar ner det här, nu kallar vi det för att leva med en löpare.

Vad är en löpare, Fredrik? Vad tänker du och jag kring det där?

För mig så är löpning kan komma till en viss gräns där du blir förblindad av passionen så att du bara

du tycker att alla andra ska tycka som du.

Varför inser inte alla hur fantastiskt underbart det är?

För du har glömt tiden, hur det var de första två månaderna du sprang.

Absolut.

Det hade varit helvete, där allting var jobbigt och du tvivlade egentligen i varje steg.

Men när du har kommit förbi den delen så känner du att det är så naturligt för dig att springa.

Det ger dig så mycket tillbaka så att du känner att ”Va fan, alla som inte springer är ju dumma i huvudet”.

Det var roligt för det pratade vi lite grann i förra avsnittet här med de som man stötte på folk som hade varit ute och festat på helgen.

Och sen var det ute och morgonjogade. Och så möts de här två världarna Twilight Zone, parallelluniversum.

Där båda tänker ”Ni är dumma i huvudet, det är ni som är dumma i huvudet”. Och ingen av oss har ju fel.

Nej men så är det ju verkligen. Man hoppar in i en annan värld.

Någonstans. När man börjar…

När du kommer över den här tröskeln.

Där du bara tänker löpning och du funderar.

I varje tanke så har du liksom ”hur påverkar det här min löpning?”

Det är så sjukt egentligen.

Vad ska jag springa i dag? Vem ska jag springa med?

Hur långt ska jag springa? Hur kommer det påverka helgens pass?

Alltså, det är så många tankar kring löpning.

Ja.

I så många olika dimensioner.

Så att du hamnar liksom i en isolerad värld på något sätt.

Som är svår från utomstående att komma in i.

Ja.

Och förstå.

Ja.

Det är ett annat språk helt enkelt.

Ja det är det.

Så att man blir en speciell varelse som löpare.

Det blir man. Och vi har ju olika livssituationer.

Du och jag har ju samma typ av passion till löpning.

Mm.

Du är ju löpare.

Jag skulle definiera dig som en löpare.

Tack Simon.

Men du lever också med en som jag absolut också skulle, och ännu mer tycker jag nu med åren tänkt säga,

ännu mer kanske till, man är i vissa avseenden ännu mer löpare än vad du är med Jeanette.

Ja, jag skulle nyss säga i alla avseenden.

Ja.

Alltså, faktiskt, och det tycker jag är skönt för att det är egentligen Jeanette som drog in mig i löpningen från början.

Det är skönt att hon har lyckats komma förbi det här med att bara springa för att det känns bra.

Jag trodde du skulle säga att det är roligt.

Ja precis.

När hon introducerade mig till löpning så var det mer för att…

Hon sprang mer för att det kändes bra.

Det är fine.

Det är egentligen det mest sunda i löpningen generellt.

Men nu så har hon fått en annan kick av löpningen nu.

För nu är det utveckling, det är fokus på att bli bättre.

Hon blir mer strukturerad i sitt träningsupplägg.

Jag tycker att hon får ut mer glädje av löpningen nu

utifrån att hon har ett tydligt mål att satsa mot.

Så nu har hon gått förbi mig.

Hon räknar in på varje sekund, på varje intervall.

Hur gick det?

Det är så jävla roligt.

Jag är mer, jag har alltid varit så att jag kollar knappt vad jag ska springa för pass en timme innan.

Utan jag tar det lite på uppstuds och det är väl lite min personlighet också att jag lever på det sättet.

Så det funkar för mig. Men det är kul att se hennes utveckling och att hon liksom, hon får gärna vara den nördiga av oss.

Ja.

För jag känner inte att jag kan förlika mig med det riktigt.

Nej, men ni har ju en stor, i och med det livet ni har, att ni delar den passionen bägge två.

Så ni har ju en stor förståelse för varandras löpning eller världen ni befinner er i också på det sättet.

Ja, men helt klart. Och det är klart att det underlättar i många lägen att få kunna boka en resa till Hamburg i april.

Det är liksom inga konstigheter, utan det är snarare från en som undrar när vi ska göra det igen.

Det är en drömsits.

Sen nu på senare tid, när Jeanette tränar nästan lika mycket som en själv, så har det blivit svårare att få ut.

Alltså lite mer utmaningar. Det är en viss träningsgrupp som jag tränar med och hon tränar med en annan träningsgrupp.

Hon ska förhålla sig till den, de tiderna och så vidare.

Och det är lördagar klockan nio och det är på olika håll.

Men det finns en sån stark vilja att få ihop det så vi får ihop det till slut.

Men två hårt satsande löpare, det är också en utmaning faktiskt.

Det är andra utmaningar än vad jag har där hemma.

Du får berätta om din situation. Lisa springer någon runda om året, men det är inte mycket mer än så.

Nej det är det inte.

Och jag vet, vi har börjat titta på hemma så är det

Fasen, nu glömde jag vad serien heter, är på SVT med Clara Henry

som jag tycker är fantastisk, hon är programledare.

Just det, hon går från noll till jättemycket träning.

Ja precis, jag tror den heter typ ”Du kan klara vad som helst”

”Jag kan klara vad som helst” så är det, hon är inte klar den liksom.

Där hon gör, där de beskriver henne som att hon är

hon tränar sig med en kille som heter Thomas då och

de beskriver henne som att hon

hennes svaghet är att hon vill ge upp.

Alltså hon vill ju inte klara det utan

”Gör tio armar!” Hon gör åtta eller nio. Hon vill inte. Hon orkar liksom inte.

Och skiter i det. Så får hon göra en massa utmaningar.

Bland annat så, vi är nu här om dagen där hon sprang sex mil.

Jaha!

Så sprang hon en femkilometersrunda varje timme.

Och så gjorde hon det här.

Men det var fantastiskt roligt att kolla på.

Men då tänkte jag, Lisa sa det precis när jag stack.

För nu satt Lisa och killarna och kollade på den här dronen.

Hon bara ”Jag är ju klar och händrig”.

Så hon. ”Jag ger ju upp. Jag vill inte springa. Jag vill inte göra det här.”

har ingen vinnarskall överhuvudtaget.

Nej.

Och jag har funderat lite grann på det, om det är…

Det är en del att hon inte springer,

och hon tycker inte det är kul,

och hon…

Där finns ingen anledning att intressera sig för mitt, heller.

Det vet jag.

Det vet jag när du sa i början som…

När vi hade börjat lära känna varann och sånt.

”Jaha, nu är vi på väg och springer tävling.”

”Jamen, följer Lisa och Barna med?”

Jag bara ”Va?”

”Varför skulle de göra det?”

”Jamen, de tycker det är kul.”

och jag bara ”Nej, Lisa skulle aldrig följa med mig på en tävling”.

I början hade man svärföräldrarna på plats,

man hade väl sin familj, sina syskon och bara ”Åh kolla han springer”.

Och sen efter ett år så bara ”Jaha, då var man en själv”.

”Hallå, jag sprang jättestabbt, kolla mig”.

De gånger Lisa har följt med, det är när jag har tvingat dem genom att jag har…

Jag har berättat om tiden, jag har sagt en två timmar innan

”Ska vi inte åka till Länskrona och bada?”

”Ja, det gör vi. Vad roligt, sånt gör man. Nu ska vi sticka.”

”Ja, men om vi sticker nu om en timme så hinner jag springa ett lopp när vi ändå är där.”

”Jaha, okej. Det var därför vi skulle åka.”

”Näe, nej, nej.” ”Här har ni pengar till glass.”

Så då, jag vet inte, så här Hildesborgsloppet har de följt med på Citadelloppet i Länskrona.

Där finns ett annat typ.

Då kan de bada och det är inte så långt lopp så kan de springa.

Men måste du tänka, du bör inte tänka så nu, väl?

Nej, det är lite lättare nu, liksom.

Jag tyckte det var mer när vi hade två småbarn.

Det var alltid lite jobbigt att åka iväg under längre perioder.

Så då kunde man kanske tajma det.

Men nu är det mycket lättare.

Elliot och Leo är åtta. Han fyller nio.

Och sen så är Leo sex.

Så de leker med varandra.

Vera är två.

Men det är mycket lättare att kunna dra hemifrån i väg på grejer nu.

Än vad det var förr.

Du lindar inte in någonting nu i historieåkringen?

Nej, nu har vi kommit så långt.

Är det tydligt i kommunikation?

Ja, nu har vi kommit så långt tycker jag, jag och Lisa, i vårt förhållande.

Hon har lärt sig att hon inte kommer att kunna kämpa längre.

Kämpa för att du inte ska springa?

Nej, inte kämpa för att jag inte ska springa.

Men hon har lärt sig nog att jag kommer alltid att vilja åka till Ystad och springa 3000 meter.

Ystad Saltsjöbad?

Ja, men det är det som är problemet när barnen är små.

Jag tänker att om barnen blir äldre så kommer det att funka svinbra.

Ta in barnet på spa kanske inte är så bra.

Nej men då får de väl.

När de är äldre så är det okej.

Men jag menar nu så är det värre där inne.

Precis.

Man slamsar en barnvakt som hänger med på de där DM-tävlingarna.

Då får du börja tjäna pengar på din löpning.

Fan vad jobbigt det ser ut.

Det tycker jag är skillnaden nu.

att vi…

Ja, barnen är lite äldre, lite enklare att råda runt.

Man behöver inte…

Man behöver inte trixa så mycket.

De har de här kanske.

Jag ska inte säga att de inte har.

Men har du några trix att dela med då?

Vad man kan…

Jag har många trix.

Ja, alltså om man är så här…

Jag har många trix.

Om man är hårt hållen hemma…

Ja, precis.

Vill verkligen få till sina fempass.

Ja, men jag tror…

Och där tror jag förhållningens är att jag har nog…

Om man ska kalla det, det låter så hemskt, men du har rätt.

För att jag tar hårt hållen.

Det finns ju vissa…

Ja, det låter jättehemskt faktiskt.

Jag har sett män eller kvinnor, där är vissa som har lite mer dominanta partners om vad det är som gäller.

Om vi uttrycker det så. Jag och Lisa har alltid haft ett ge och ta.

Jag springer jättegärna på den morgonen men då tar jag barnen de andra morgonen.

Det är en inofficiell köphandling. Man uttalar inte rakt ut att säga att vi förhandlar just nu om ditt och mitt.

För att det är vårt. Men det är ändå en förhandling.

Det som vi har pratat om tidigare, transportlöpningar, har funkat skitbra.

Vi ska ner till stranden, där har det alltid varit sen att sälja in det.

”Ja men det är precis som man ska dra, då kanske jag kan springa hem.”

”Ja, ja, jag ser det stressigt.” ”Ja men gör det, det är lugnt.”

”Yes!”

Så jag fixar vad jag gör.

Så får man till, de tycker jag funkar bra.

Jag tycker det har funkat bra att hitta de här loppen, nu är det ju pandemi och sånt.

Men loppen som är nära badplatser eller någonstans.

Så hinner man bränna av en snabb femma, glida in till starten med två kilometer i benen.

Industristvärde då?

Industristvärde, ja.

Perfekt.

Det är nästan du bättre på säljning. Du lyckades ju få med dig Jeanette till Hamburg.

Det blev en svit.

Kolla vad fint rum vi kommer att bo i.

En billig resa, lite dyrare boende.

Ja, ja, precis.

Men det är en annan sak. Jag vet inte.

Jag tror också att det handlar om att…

Jag vet också när vi var där med andra barnet och så.

Man var ju ofta antingen väldigt trött.

Man ville vara nere i soffan efter att barnen hade lagt sig.

Så då fick jag ju tillfälligt ut och springa.

Då fick jag ju vila bort soffan och Game of Thrones, som var det vi kollade på då.

Och vila löpning istället.

Men det gjorde så att jag pamperade Lisa lite grann och köpte godis eller köpte en glass och sånt.

Då kan du kolla på något av dina serier.

Jag har köpt godis förresten.

Så drar jag ut och springer.

Och så ersätter du dig själv med en mjuk kudde.

Exakt!

Jag har ritat ansikten på den som låg.

Man tillför ju ändå inte mer i soffan.

Nej, det gör man inte.

Man bara sitter nära.

Så kudden görs av sig.

Det är liksom mina…

Vi kanske ska sälja såna här avatarer på oss själva.

Som är lite mjuka och gussiga och luktar…

Simon och Fredrik kuddar.

Vi kan börja sälja webbshoparna.

Håller ut ena handen så här.

Men vi är ju, tänker jag,

lustiga som löpar.

Vi drog det här skämtet,

jag tycker fortfarande det är så jävla roligt

i en liknelse till hur det är

att gå till jobbet.

Det är ingen på ditt jobb som springer

så som vi gör. Jag har ingen på mitt jobb

som springer så som vi gör.

När man går till jobbet så är jag så här,

fan, nu kommer inte jag få prata om löpning på hela dagen.

Och du sa, det är som att hålla andan.

Jag tänkte på det så mycket den senaste veckan.

Det är precis så det känns.

Så går man in i första mötet och ses när klockan är fem.

Så bara ”Åh, äntligen”.

Jag tyckte det var fantastiskt roligt.

Men det är lite grann så.

Jag har landat mer och mer om åren.

Folk kommer inte fråga om min löpning.

Jag tycker det känns jobbigt i början.

För jag ville så himla gärna berätta om min löpning.

Men hur tänker du nu, Fredrik?

Jag vill också mognas lite i den.

I början känner man att man gör väldigt mycket framsteg.

Man vill berätta om varje känsla in i minsta detalj.

Om varje varv, eller varje kilometer, varje steg man tog.

Hur var magen? Hur kändes baksidorna?

Men jag har väl landat i att det inte är jätteintressant.

Förutom för dem som lyssnar på poddar. Så jävla gött.

Och det är väl fantastiskt att det finns likasinnande som kan tänkas lyssna på den här podden och även sponsra den här podden.

Alltså kunna prata om löpning.

Men jag känner att jag har väl kommit över det så jag pratar aldrig om löpning med dem jag vet om och inte är intresserade av löpning.

Svärföräldrarna? Nej, det pratar jag inte med längre.

Men jag får ju utlopp för att prata om löpning mer än vad jag behöver egentligen.

Utifrån att Jeanette jättegärna pratar om löpning.

Det är så jävla… Det måste vara grymt att komma hem.

Framförallt efter att man gjort ett bra pass eller nånting.

Man vill ju så himla gärna bara…

”Åh!”

Liksom berätta mer än det.

Det finns ju jättemånga fördelar med det.

Ska jag nämna nån nackdel med det så är det lite som att åka till Spanien en gång i månaden.

Om du får det där goda hela tiden…

Jag fattar.

Så vänder du dig vid det och så blir det inte riktigt så kul.

Nej, jag förstår.

Jag skulle inte säga att jag skulle vilja byta bort det på något sätt.

Nej.

Men det var fantastiskt i början, men nu är man bara van vid det på något sätt.

Nej, jag förstår.

Men det är ju helt underbart att kunna ha det samtalshemmet.

Och när vi är ute och springer så pratar vi om löpning, vi pratar om allt möjligt.

Vi springer tillsammans och kan liksom dela allt möjligt med varandra.

Jag tänker för oss som inte har det så, så kan man starta en Facebook-

-messengerchat som heter ”Tim Biltema”.

Så kan man direkt efter att man är färdig lägga ut bilder och börja prata om det där istället.

Där kan man prata om vad som helst.

Och på tal om Biltema så säljer de säkert de här kuddarna, skriver Henrik Forsgren.

De borde göra det.

Det är fantastiskt.

De säljer bilkläder.

Det konstaterar jag i några bloopers avsnitt.

På tal om det ska vi nu gå in på skor.

Det här med skor.

Skostället är konstant fullt med, just det, löparskor.

Som att henne vill se ”här bor en löpare!”

De städar varannan dag efter barnen har lagt sig och då lyfter livsnyttaren ner löparens skor i hennes löparråd i källaren.

Men på något magiskt vis så står där fyra par löparskor dagen efter igen.

Hur är det ens möjligt? Vill henne jävlas med mig?

På frågan om antalet skor får livsnjutaren ett svar där henne behöver en tolk för att förstå.

”Jag har ju ett par lite mer dämpade till morgonjoggen och ett till långpasset,

ett par tunna till kvalitetspassen, ett par mittemellan där jag kör distans

och sen ett par extra om man vill omväxling eller kör lättare tröskel.”

Ehhhhh?

Så frågan är Fredrik, hur ser din skoil ut?

Min skohylla Simon.

Hur sade jag mig ut Fredrik?

Du var inne på det lite grann innan att prata om att man behöver lite olika typer av skor för olika pass.

Behöver man det?

Det har jag också. Man måste ha det.

Behöver man det?

Det var rätt intressant när man började springa och man hade ett par skor.

De kunde gärna vara 4-5 år gamla.

Det var inte konstigt då att man hade ett par skor att springa i va då?

Grejen var bara att man skulle vara bekväm med skon.

Sen var det okej.

Man la inte så mycket vikt vid vad skon kunde göra för löpningen.

Men det gör jag nu.

Och jag tänker, ni är ju dubbla löpare här hemma.

Där är skor överallt.

Här inne i poddgrottan så har vi ett litet skyffe.

Där vi har skor.

Men det har blivit bara löparskor.

Så Jeanette har ju också förstått att hon behöver ett par skor för kvalitet i stängpasset.

Min skohylla just nu är att jag har två Vaporfly.

De har gått i tuffare passen.

De kör jag på kvalitetspassen, lite hårdare pass.

Ett par Alphafly.

Och sen har jag ett par Endorphin Speed.

Det är så fyra par.

Och så Hanzo.

Så det är de fem paren?

Jag har 1400 och så vidare också, men de kör jag inte så de räknar jag inte in.

Men Hanso, Endorphin Speed, ett par Alphafly och två stycken Vaporfly.

Det är kvalitetsskador.

Det är alltså fem par som du kör till tuffa passen.

Tänk dig en vanlig måndag, eller tänk dig någon som inte springer, Fredrik.

Så frågar de så här, ”Hur många par skor du? Du bara fem?”

De bara ”Åh jäklar vad många som jag kör de tuffa passen i.”

Ja, precis.

Nej, men alltså det är så svårt att förstå.

Jag kan nästan inte tänka mig att inte ha fem par.

Nej, jag vet.

Och det är den här bubblan igen som man har liksom djupt hamnat i.

Och det är svårt att komma ut och tänka.

Det är svårt att tänka om man tänkte innan.

Alltså lite som nu när man har barn.

Vad gjorde vi innan?

Ja, ja, ja.

Jag älskar jämförelser.

Hur lyckliga var vi inte.

Ja, precis.

Hur enkelt var det inte när man skulle gå utanför dörren.

Ja, exakt.

Men du Fredrik, om någon skulle ställa frågan till dig så är det bara

behöver du fem par skor till dina kvalitetspass?

Mm.

[Skratt]

Mm.

Det hade jag sagt.

Mm.

Eh, nej, kanske inte fem par.

Men två hade jag nu behövt.

Ja, det tycker jag också.

Okej, nu ska vi gå vidare.

Då har du fem par till kvalitet.

Det är rimligt tycker jag.

Jag tycker inte det är någon konstighet.

Nej.

Och sen blir det lite smalt här, men då har jag distans.

Det har jag delat upp i distans och distans med lite fart.

Hahaha!

Såklart.

Ja, såklart.

Jag har ju ett par… Distans med lite fart.

Alltså, då tänker jag så här att man springer…

Alltså, mestadels av passet är distans.

Men du spränger in någon form av fart.

Alltså, jag älskar att de som lyssnar här, det kommer hälften som säger så här…

Ja, ja, yes. Hälften bara…

Vad fan snackar han om?

Hahaha!

Ett sånt pass skulle kunna vara…

Ja men…

Ja, jag hade kunnat köra det på ett pass där du kanske springer en…

En inspring 3a i ett 12km distanspass.

Ja, jag hämtar det.

Och då väljer jag… Då har jag en Nike Zoom Fly 3.

Där är den ju bra ju.

Den är svimbra.

Den är snabb, skur, bekväm, bra dämpning.

Absolut.

Upp i 6k.

Distans kör jag annars Pegasus 37.

Ja, fantastiskt.

Som jag älskar.

Den är så mångfacetterad.

Sen har jag faktiskt kvar min Santa Fresh foam.

Wow!

Springer jag något pass i dem ibland, det gillar jag att turnera med dem.

Och sen långpassen kör jag faktiskt Pegasussen också.

Ja, tycker jag.

Och jag kör även en Dorphin Speed faktiskt, för jag älskar den.

Ja, det är en god känsla.

Där kan du inte inkludera fler skidor. Åtta skidor håller jag på med.

Men det tycker jag är helt okej.

Men då är jag ganska stressad över att jag inte har köpt skor på ganska länge.

Du behöver lite mer slit än på normmodell. Vilken är du mest stressad över nu?

Mina två Viperfly är nästan helt slut.

Alphafly är okej. Endorphin Speed slut.

Den är trött.

Annars så är det Pegasusen är bra.

Zoomflyen är bra.

Så att det är två på en nya Vipo Fly och en Dolphin Speed, så 10 000.

(skratt)

Det är så jobbigt när de börjar ta slut pegasus, så känner de sig ”ej, det är någon tisinger” och sånt.

Det är lugnt liksom.

Så tänkte jag, som jag är rätt.

Nej men 8-9 000 med det.

Ja, absolut. Det blir det ju.

Så att, ja.

Så som inut.

Det är ju inte helt orimligt då att folk tycker att man är dum i huvudet.

Alltså, framförallt på kvalitetspassskor.

Jag kan inte svara det.

Alltså, jag kan ju säga, det är mycket skor.

Om jag jämför med Emil Nilsson eller Poulsen eller någon annan i löppgruppen så tror jag att de har minst lika många.

Det tror jag också.

Men jag skulle säga så här att om du slår ut vad kostnaden blir på ett år för det material du köper för att kunna springa.

Om du räknar antal minuter som du utövar löpning jämfört med om du räknar antal minuter som du…

Vi tar padel som ett exempel.

Jag bara rakt upp och ner padel.

Jag vet inte vad jag fick till från det.

Det är svindyrt med padel.

Absolut.

Och det finns knappt några tider.

Du spelar inte så mycket, eller du spelar mycket.

Men det är inte alls lika många timmar som du kan utspringa.

Så jag känner att slår du ut det per minut

och kollar på hur mycket det kostar att utöva

dörpning så är det fortfarande väldigt billigt.

Ja, jag håller med dig.

Så att det är någon som säger emot så gillar vi inte dem.

Ni som tänker annorlunda

kommentera inte, hör inte av er.

Utan så är vi nöjda.

Men hur ser din skohylla ut Simon?

Den är också omfattande.

Du har ju till och med sålt skor till mig.

Ja det har jag gjort nu, jag har faktiskt försökt bli av mig litegrann.

Det var ju litegrann efter mina baksidor

det blev lite sämre.

Men vid något tillfälle innan hade jag

jag tror jag ligger ungefär, jag har ungefär 19 par skor.

Men där är hälften av dem använder jag ju faktiskt inte längre.

Alltså litegrann som du sa.

Jag har också

Jag tar ju inte upp alla heller.

Jag tror jag har två par 1400 som jag digerant springer med av en baksida nu.

Aktuell skostatus, om vi räknar bort alla mina skador nu, men jag skulle vara i ett hyggligt skick.

De skorna jag använder så är jag också ett par Vaporfly som är slut.

De är okej som tröskelskor nu, men man är rätt sliten dagen efter man har kört i dem.

Jag har ett par Alphafly också, de är i bra skick, nöjd med dem.

Sokonin Dolphin Speed har jag också. Vi kör ju lite liknande modeller i våra hyllor.

Den är rätt okej fortfarande. Inte riktigt så slut som din, men den är inte ny längre.

Det är de tre jag också kör lite fartig.

Sen har jag ju faktiskt…

Spik har du också?

Jag har ett par spikskor.

Yes, det är det.

De kan jag ju inte köra i förrän jag är exceptionellt vältränad i mina ben.

De är snygga alltså.

De är jävligt snygga.

Ja, det är de.

Är det så kult med spikskor?

De är helt…

Alltså, det är så här…

Helvita skor tycker jag är supersnyggt,

men de blir ju skitiga så fruktansvärt fort.

Men helvita spik blir ju inte skitiga.

Så de är helvita med rött New Balance marker.

Jag har haft ett par spikskor innan och…

Det var sådana instegspikskor som jag bara köpte liksom.

Och det var…

Ja, men de var helt okej.

Men de här är…

Fy fan vad de är schyssta alltså.

Så ja, spik har jag också.

Det kör jag när jag kör typ 1500, 3000, 5000.

När jag är i bra form.

Inte bara formmässigt snabb, utan när mina baksidor håller ihop.

Så i somras körde jag ju ett gäng tävlingar i Spick.

Coolt.

Tyckte det var en grym känsla.

Det är mina fartskor.

Mina distanskor har faktiskt smalnat ner.

Jag har också kört lite blandade sådana modeller.

Många New Balance-modeller har jag kört.

Ja, du var ambassadör för New Balance ett tag sedan.

Jag älskar att köra 1080, 890, 890, 1080, 990.

Jag kör med alla dem.

Vi från Skåne tycker att sånt är så roligt.

Vi kan lägga upp ett klipp på han.

Fantastiskt kul.

Fast nu kör jag faktiskt också bara Pegasus 37.

Jag har liksom bränt av. Jag är inne på min tredje par nu tror jag.

Så jag kör faktiskt bara dem på långpass och distans.

Så det är faktiskt alla de skorna jag har och använder.

Jag har faktiskt, sedan har jag typ åtta par till, men jag kör faktiskt inte dem längre.

Men det är på grund av mina baksidor.

Jag har kört annars, jag har kört Reebok Speed Day har jag varit supernöjd med.

Zoomfly körde jag men den tryckte ju på mina Hallux Valmis.

Så sålde jag ju till dig istället.

Shotly, jag har som sagt lite blandade nybalansmodeller.

Men nu är jag bara inne på, jag kör Pegasus 37, tycker jag de är fantastiskt bra.

Nike har lyckats jävligt bra där.

Det har de.

Sen har vi pratat lite om att de kanske har börjat gå bort sig lite i sina

antalet modeller och komplicerade namn.

Komplicerade namn är fan en understatement.

Next% 2% 4%

Jag hänger inte riktigt med det.

Detta är den nya Vaporfly.

Och tänkte jag förklara det för en lyssnjutare.

Vad är det för modell?

Det är Nike.

Ja det är Nike alltså.

Det är så här pegasus jag vet inte.

Vaporfly, Alphafly. Det är bara Nike.

För någon som inte springer.

Är du avundsjuk på livsnyttan ibland?

Att bara springa för att det är skönt och varför ska jag ta ut mig?

Både och.

Ibland kan jag känna ja.

Amazon Lisa, hon kom igång och började springa någon gång då och då i somras.

Jag köpte vår gemensamma ekonomi.

Då gick jag in i lite all in och bara ”Du behöver ju fan nya löperskor, du kan ha lite löperkläder och sånt”

Snygga fick hon också.

Ja, så hon sa ”Jajamän, för fan, plocka ihop ett kit till mig”

Så då bestämde jag att hon ska ha Pegasus och körde dem.

Trivde hon superbra i.

Men när hon kommer hem och är så himla nöjd av att bara vara ute.

Fast det finns ju inte längre för en själv.

Det är klart att vissa dagar känner man ”Fan vad gött att jag kommer ut”

Hela tiden tänker man på helheten, mängden man ska få ihop och kvaliteten man ska göra.

Det är väldigt sällan man känner på de här joggpassen att man kommer hem och bara ”fan vad gött”.

Utan det är snarare så ”åh jävla tur att jag kom ut idag”.

Men kan det vara så att löparen har ett grundläggande problem på något sätt

som man egentligen vill lösa med löpningen.

Förstår du vad jag menar?

Det är många med psykisk ohälsa som springer.

Men det behöver inte vara det.

Men det kan vara att man vill få utlopp för någonting

som man egentligen hade kunnat få utlopp på på något annat sätt.

Men att löpningen egentligen fyller de luckorna

och tillgodoser det behovet.

Jag tror många av oss som springer

så gör vi det för att lösa något annat.

Ja, men det är lite det jag är inne på.

Ja, men det tror jag.

Där Lisa bara känner så här, ”jag har ingenting att lösa”.

Ja, för sigt. Det är lite tragiskt.

Vi har en jävla massa grejer vi behöver få lösa.

Men jag tror faktiskt att det är så.

Så på det avseendet kan jag vara lite avundsjuk på att…

Hon kommer hem och bara så här, ”nu har jag sprungit, men jag behöver inte göra det igen”.

Nej, precis.

Och jag bara, ”vad blir det imorgon?”.

Det är liksom första tanken.

Men dypt att ta det, nu när vi jämför löper och lyssnyta så tänkte jag att vi skulle kutta in ett litet inslag.

Nu så, gött.

Ja, då kör vi.

Jag tyckte att vi plockar upp litegrann på samma liknande tema som du hade med mig förra gången.

Förra gången pratade vi fördomar och stereotyper.

Nu är det lite grann att avgöra om du är en löpare eller en livsnjutare.

Det är lite samma känsla.

Jag med.

Rimligen borde du vara en löpare, men det är några alternativ.

Kan man vara en livsnjutande löpare?

Livsnjutande ljupare? Njöpare.

Nu börjar jag komma in i den här fällsägningen.

Det gillar vi Simon. Det är bra content.

Precis.

Så jag har fem frågor till dig Fredrik.

Vi kommer se om du är en löpare eller en livsnutare.

Vill du ha musik så säger du till.

Ska vi ha det?

Fredrik, du kommer hem efter ett sent distanspass.

Du har varit trött, omotiverad och seg.

Men det är veckans sista pass du kommer hem från.

Det är ju på en söndag, men du dricker vin på söndag också.

Du kommer hem och känner doften av gryta och rödvin.

Du vet känslan.

Men när du står i hallen så synkar din Garmin.

Coach Garmin berättar för dig att din veckomängd är 99,7 kilometer.

Vad gör du?

Jag äter gryta och dricker vin.

Gör du det?

Ja det gör jag.

Jag bryr mig inte faktiskt ett dugg om det är ojämnt på klockan.

99,7 kilometer på veckan.

Jag bryr mig inte.

Vad ska du…

Nej, faktiskt inte.

Om nån frågar dig hur mycket…

Hur var det veckan och hur mycket sprang du?

10 mil.

Jag avgjorde upp.

Okej, ja.

Jag kan dela med mig av att jag…

GPSen slår ju fel.

Den slår alltid fel på…

Nej, nej.

Det blir lite kortare distans för min del.

Jag har faktiskt…

Jag har faktiskt…

Kan ha hänt…

Vid en av två tillfällen.

Det har hänt.

att jag har tricksat med siffrorna idag.

Jeanette är likadant, min sambo.

Hon är det också?

Hon cirkulerar här utanför ju.

På gatan och grannarna undrar vad hon håller på med.

Men det är också för att få jämt.

Jag har gjort det några gånger men det känns som att jag behöver det egentligen.

Men har jag tiden så kan jag…

Men står det en gryta?

Familjen samlad?

Det är inget snack.

Fan du är stark Fredrik.

Du är stark.

I alla fall.

Du är ingen riktig löpare då.

Okej, men det är bra.

Sen har vi två.

Det här är ju sci-fi, jag vet inte hur jag kom på detta.

Nu vill jag att du föreställer dig att det här vore ett scenario du skulle hamna i.

Okej?

Pandemin är över förresten kan jag tillägga.

Du är på fest, Fredrik.

Så jävla fest. Tänk dig Great Gatsby med Leonardo DiCaprio.

Det var din 30-årsfest.

Det som vi missade. Det som inte var bjudna till.

Tänk dig den. Fy fan vad den var bra.

Stämningen är grym.

Nej, det här kan inte vara min 30-årsfest.

Festarrangören är en smidig dryg, nämligen.

• Ja, okej. – Stockholmare.

Men i övrigt är det en kanonfest.

Helt plötsligt hör du så här…

”Hu, hu, hu, hu!”

Lite längre bort.

Då går du runt hörnan.

Då visar sig att den här killen har en egen löpabana i hans trädgård.

• Väsentligt. – Ja, jag vet.

Han skryter högtidligt om att han är bäst på löpning.

Alltså, bäst.

Han undrar om någon vill utmana honom

för ingen kommer ändå att spöa hans personbästa på 68 sekunder på 400 meter.

Du har ju druckit två öl vid det här laget, så du vet ju om att jämt antal öl,

då är du i bra form, då är det en bra löpning.

Då är det en bra löpning.

Och du räcker ju såklart upp handen och antar utmaningen.

Folk hurrar så här ”Fredrik, Fredrik, Fredrik”.

Arrangören kommer då fram till dig och viskar ditt öra.

Spöar du mig så stänger jag ner hela den här jävla festen.

Varför?

Stockholm.

Det var din fest, säger man.

Vad gör du då?

Alltså, spontant,

innan du sa den här lilla detaljen.

Jag gillar ju fester ju.

Särskilt nu.

Nu känns det som att man suktar efterfest.

Det är en riktigt bra fest.

Jag hade nog bjudit in

alla till efterfest hos mig.

Efteråt. Och så hade jag bara spöat

den här jävla sprungit in.

-Snyggt, bra. -Men shit, serverar man den?

-Ja, jag har sagt det. Du kan ändå inte motstå frestelse.

-Nej, frestelsen är för stor. -Ja, det är snyggt.

-Där kommer egot in. -Snyggt, ja.

-Okej, ni fick ingen fest, men… -Typ klassisk överpresterare.

-Ja, lite grann. -Ja, precis.

-Hade jag förlorat hade jag skylt på pollen. -Klivit av med kramp i vaden.

-Ja, det var pollen. -Ja, jag var trött.

Okej, bra. Scenario 3. Du är fullt in i maraträningen.

Det är åttor veckor kvar till du står på startlinjen med en två meter lång svettig tysk på Hamburg Marathon.

Du är rejält på gång. Du känner igen det här scenariet va?

Jag tror du skulle säga rejält berusad.

Rejält berusad. Tänk på den här tyskan.

Okej, vi står med varse en drink i handen Fredrik. Har precis käkat korv från grillen.

Du har redan kört ditt pass för dagen. Det har jag också.

Du har precis hällt upp en ny drink.

Det är din tredje.

Det är inte jämna antal längre.

Jag har bara smuttat litegrann min öde.

Jag tänkte köra en halvtimme distans.

Man vill ju ändå komma igång med dubbelpassen.

Vad gör du?

Om jag hänger med eller inte menar du?

Självklart springer jag.

Det finns ju inte tre drinkar hit och dit.

Det springer man ju av sig.

Jag vill inte missa ett pass med dig Simon.

Det är sjukt klart jag hänger på.

Sen får du bära eller brista lite grann.

Okej, snyggt ja.

Scenario fyra och fem så har jag dratt in Jeanette.

Det brukar bli så på slutet.

Jag vill göra det riktigt jobbigt för dig.

Scenario fyra.

Fredrik, det är äntligen din bröllopsdag.

Jeanette har ju väntat.

Nu är det morgon, men det är också Marasäsong.

Du har två val.

Antingen så hinner du med ett snabbt 5 km 90-30 pass.

Det är din enda lucka till ett kvalitetspass för formtoppen för att köpa den här Marathon om en vecka.

Så antingen missar du den sista kvaliteten du kan köra formtoppen i,

Eller så hinner du åka och köpa whisky som du tänkte dela med dina marschalker

när ni ska göra er i ordning.

Vad väljer du?

Jag hinner verkligen med det här passet om jag inte kör och köper whisky.

Den här var ju jättesvår.

Sista fronttoppen.

Den hade jag ju löst i det verkliga livet med att jag hade fixat det både och.

Ja men nu har du ju slarvat.

Ja nu har jag slarvat ordentligt.

Nej alltså…

Tyvärr…

Kära best mans…

Det blir…

Det är min dag.

Det är bra.

Så det blir 95 spänn på ett t-shirt.

Ja men alltså jag har stått här i kyrkan och så bara känner jag att jag är vagen att gifta oss.

Och så bara…

Fan jag hade chansen att få till mitt pass men det hade inte blivit bra på mig den kvällen, den dagen.

Man själv kommer ner från kompetens.

Det är det du tänker på.

Fan, jag bommade en pass.

Ja, precis.

Fullstädtis trä i kyrkan.

Du står och häller upp en whiskey från en PET-flaska.

Ska vi springa ut ur kyrkan?

Ja, vad fan är detta? Jag hade ett pass.

Vad fan skulle jag gjort?

Jag fick ringa Simon och sa ”har du whiskey hemma?”

Ja, precis.

Det här är fantastiskt.

Sista scenariot.

Det finns en röd tråd här. Det är tävlingssäsong.

Corona är över.

Corona är över, men det är inte pandemi i sikt.

Du är i fenomenal form för att springa milen under 36 minuter.

Men den enda tävlingen just denna dagen på milen finns i Ystad.

Däremot går det ett brödrostelopp på 4 km terräng i Jordbodalen.

En kilometer bort.

Du hinner vara med i en tävling idag.

Du kan antingen springa den här fantastiska milen under 36.

Du är nästan garanterad att du klarar det.

Men det är i Ystad.

Eller så får du nöja dig med förarsmönstränkningen i Jordodalen.

Och sen så är det ju även Jeanettes födelsedag.

Men tävlingen ska det springas.

Vad väljer du Fredrik?

Nej men då har jag ju…

Jag går ju snabbt in på…

Arrangörens hemsida för Ystad-loppet.

Och sen så betalar jag in…

Det var ett väldigt dyrt lopp.

Visst är jag funktionär.

Oja, oja, oja.

Kolla här älskling vad jag har köpt dig.

Vi ska ner och fira din födelsedag i Ystad.

Och sen ska vi bo över på Ystad Saltsjöbad.

Fredrik du är så jävla…

Och springa under 36 minuter och fira hela natten lång.

Fan vad bright du är.

Här är fördelen, att leva med en annan löpare.

Där är fördelen.

Du löser inte studs.

Hon hade köpt det rakt av och älskar mig i alla dagar.

Imponerande lösning Fredrik.

Snyggt! Jag tycker ändå att du är en fantastisk kombination av både löpning och livet.

Det vill jag kommentera.

Tack så mycket Simon!

Tack för det här inslaget!

Bra jobbat!

Vardagen med en löpare.

När man har planerat in fler än tre aktiviteter på helgen så märker livsdytaren en lätt, knappt märkbar irritation på löparens röst.

På lördagsmorgon ser livsnjutaren löparen sitta och titta ut genom fönstret

och sen på sin klocka, henne planerar.

När ska jag springa?

Livsnjutaren suckar lätt, tänker att den där ena grejen kan vi skippa

och säger till löparen ”det är väl fint väder om henne vill sticka ut och springa en sväng?”

Löparen blir genast på glatt humör och kontrar ”är du säker?”

”Men klart du har rätt, det är ju fint nu, en liten sväng hade väl varit skönt?”

När löparen står i dörren med snörade skor frågar livsnötan försiktigt

”Hur länge blir du borta?”

Hänför svaret ”Jaa, jag vet inte. Två timmar kanske?”

Två timmar.

Att springa konstant i två timmar.

Kul!

Ja, livspusslet Fredrik.

Du lever ju med en löpare. Ni har ju lite nytt nu egentligen.

För nu är ju Cornelius lite för stor för sin vagn.

Nu sitter han ju med och röker i den. Han är ju typ 14 pass nu.

Jag kan göra en liknelse med att när man pusslar så får man flow ibland.

Man lägger upp pusslet och sen så bara ”jag kommer göra färdigt det på en timme”.

Sen så fattas det en bit. Vi har kommit kanske lite i så här platån där vi letar efter biten.

Det handlar väl lite om att, jag säger inte att det inte funkar.

För då kommer Jeanette bli skitsurt med efter det här poddavsnittet.

Då blir du straffad, Fredrik.

Hon lever lite efter i avsnitt, så hon lyssnar in.

Om två veckor.

Nej, men det jag tänkte säga var att vi letar lite efter pusselbiten för att hitta

det här med att kunna kombinera kvalitetspassen på ett bra sätt.

För nu har hon en träningsgrupp, jag har en träningsgrupp, vi har olika viljor.

Det finns inte att vi missar någon pass.

Nej, exakt.

Det skulle vara om vi skadade, då står vi över.

Annars är det liksom…

Och båda säger så här ”Nej men jag kan springa sen”.

Men du vet, man lägger huvudet på sne.

Och så här ”Jag kan offra mig”.

Martyr!

Precis, så här är en martyr-roll.

Men där vill jag nog också ge ett tag.

Man vill ju ändå visa en välvilja.

Man vill det, och så skulle den andra parten säga ”Ja, ja men gör det då”.

Så hade det blivit lite dålig stämning tror jag faktiskt.

Kanske bara för mig, jag vet inte.

Är det någon mer dålig stämning? För du springer med Team Biltema. Är det dålig stämning för att hon springer med Team Rusta?

Ja, det gnisslar lite i vissa lägen. De betalar mycket mer.

Precis, till Panetta och H&M-träningsgruppen.

De har goda korv också.

Klassiska rustakorv. Det har de käkat många gånger.

Vill du ha rustad lök på?

(skratt)

Alltså sluta!

(skratt)

Jag tänker att du bara har detta i dig.

Det bara spridlar ur dig.

Nej, så att…

Puzzle-beaten hittar vi.

Det gör vi alltid.

Men det tar lite längre tid att hitta den nu.

Hur är det för dig? Där hemma just nu?

Nu är det bra skulle jag vilja säga.

Men jag vet…

Du kommer ju från småbarn och…

Ja, exakt. Jag tycker att det är många vet jag som har ställt

och har ställt frågor om det under hela poddens levnadstid.

Än så länge det här med hur man får till det med familj och småbarn och sånt.

Jag vet ju, det har varit mer än en gång

där man har, jag tror vi pratade om det tidigare också,

men jag vet när jag höll på med Maraträna,

när man ställer klockan på helgen för att ens intentioner är goda.

Man vill komma ut tidigt,

och det kunde ju vara ruskigt tidigt så att långpasset börjar klockan sex på en lördag.

För då vet man om jag ska ut i nästan tre timmar, då är jag hemma till nio.

Det är nästan till och med så att om man kan byta av varandra där.

”Vill du gå och lägga dig en timme till så gör det.”

”Var lite schysst och sådär.”

Men det slog ju ibland lite slint när man satte klockan vid halv sex

och barnen vaknade.

Då var man inte jättepoppis.

Utan då var det just…

Man råkar väcka alla barnen.

Det kommer en gång det hände där jag verkligen kände så.

Jag hade en sån jävla klump i magen när jag springer hemifrån.

Då satt jag klockan vid halv sex och skulle ut vid sex.

Och jag tänker så här, ah fan, det ringde ganska högt.

Men det är ingen som vaknade. Fan vad gött.

Så jag går ner och sen så är klockan fem i sex.

Jag ska precis gå utanför dörren och då hör jag ju att

nej, de har fan vaknat alltså.

Och jag vet ju om att det är min veckoklocka som satt i gudde då.

Och jag hör att, ja men Leo är kanske några fyra månader.

Han gråter som ett as.

Elgöt kommer släpandes med sin snutte efteråt.

Och bara, uuuuh, Lisa ser ju helt slut ut.

”Nu är du hemma igen?”

Jag bara ”om tre timmar”

och sen bara stängde jag dörren.

Ja du vet ju själv, den känslan är inte jättegod.

Lämna huset så i fullständig kaos klockan sex en lördagmorgon

och säga att jag är hemma om tre timmar.

Alltså jag kan känna att när man ställer klockan så tidigt så

du är så rädd för att det ska bli någon komplikation

så att du inte kommer ut.

Så att jag vaknar nästan med tröskelpuls.

Det är en hel puls.

Det är som när du smyger runt och försöker vara tyst.

Det är ett stresspåslag.

Det är det för mig i alla fall.

När man kommer ut så har man nästan gjort sin träning.

För att inte väcka familjen så har du ansträngt dig så mycket så att du är helt slut.

Och det är det.

Det är helt sjukt.

Jag tänkte på det tidigare när vi pratade om en brödlopp innan i slaget här vid skojan.

Men det vet jag också, på min födelse, ett av åren så gjorde jag familjen med sviken.

Jag hade några år där, Henrik Åre gjorde det när han var gäst här också, att man springer lika många kilometer som man fyller.

Det blir ju svårare och svårare med åldern, även om Henrik bevisar att man tydligen fortfarande kan det.

Men då vet jag, jag är 35 nu, upp till jag var 33 så gjorde det varje år.

När jag fyllde 33 minns jag att det var på en helg, så då skulle jag springa 33 kilometer på morgonen.

”Men vi ska ju sjunga för dig”

”Nej, nej, men fan, jag springer eller?”

”Kan ni ringa upp mig på telefonen?”

”Men barnen vill ju gärna komma in och sjunga”

”Vi får ta det när jag kommer hem”

Då inser man ju själv att det där är ju inte riktigt bra.

Har du släppt de grejerna nu?

Ja, nu är jag mycket mer bekväm tycker jag.

Men när man var inne i den bubblan med maraträning och den perioden.

Det var bättre för honom.

Det var fan bättre för honom.

Men där är man liksom, jag tror också litegrann efter att,

litegrann som anledningen till hur jag startade den här podden

och att den heter löpning och livet.

Jag tror att vi har ju varit inne i de här värsta

all in perioderna med löpningen.

Där vi har blivit lite förblindade

och nu insett bara,

vissa grejer kan man ju släppa på litegrann.

Ja men det har vi gjort.

Jag tycker att vi var mer extrema

när vi började umgås.

Med ett grupp super tidigt.

Det är ett grupp supertidigt, det gör vi inte längre.

Vi offrar kanske inte lika mycket.

Vi skippar vissa pass, du har inte sprungit idag till exempel.

Det hade du gjort för någonsin.

Absolut, det hade jag gjort för någonsin.

Det hade antingen gått upp sötklockan tidigt,

eller så hade jag mest roligt sprungit efter detta.

Men det pallar jag inte.

Nej, det kan väl inte helsusamt heller.

Nej, jag tänkte säga det.

Vi tänkte ha någonstans därför att vi har pratat om lite blandade grejer här.

att liksom leva med en löpare och hur det är att vara en löpare.

Vi skulle ta några sådana här, vi kallar dem för några snabba.

Ja, vi har ju både frågor från Instagram och så har vi själva med några roliga funderingar.

Så börjar du med någon Simon?

Jag börjar, men vi har varit inne på det i några avsnitt till och så här.

Att planera sin semester.

Hur gör du som löpare om ni ska åka iväg någonstans på semester?

Det är rätt så sjukt.

Men jag tänker ju verkligen på hur är det att springa där?

Jag kollar på Google Maps, kollar är det där några cykelbanor?

Jag gör verkligen det.

Fullast allvar.

Sen brukar jag kolla just den veckan om det är några lopp.

Jag gör ju exakt samma sak.

Då börjar man ju till och med titta.

När man inser att det kan vara någonting exakt där.

Du börjar med att zooma ut radion.

Och sen när man är sånt tre timmar ifrån, då börjar man känna så här

”Det här kanske är lite konstigt.”

Och så hittar man ingenting riktigt.

Och så börjar man gå ännu djupare och så hittar de här Facebook-grupperna

som är så här ”Puerto Potals running”

Så ska du in och skriva

”Someone want to run with me? I’m coming this week.”

Jag vet inte varför jag pratar indisk engelska.

Nej, det vet inte jag heller.

Ja, det känns bekvämt på något sätt.

Men det är lite så, gör jag.

Och som jag sa innan så har jag ju lätt för att sälja in,

”Det här resemålet passar både för bad och även för löpning, så låt oss resa dit.”

Men jag tror inte att löpningen styr resevalet.

Men när jag väl har valt resemål så kollar jag hur det är att springa. Hur fast ska jag planera min löpning?

Hur gör du? Hur gör ni?

Jag har nog lite grann samma ingång.

Jag vet till exempel då när vi skulle till Mallorca. Det var också pratat om för ett gäng avsnitt sen.

Ni skulle också dit ju. Jag tror att ni, jag vet inte om du råkade ändå ha flyt med att Halmar var samtidigt va?

Ehh, nej, det var ju planerat.

Sen hade vi planerat, det var ju oktober.

Vi hade egentligen planerat veckan efter.

Men sen så, det var inte på grund av att ni också är dit.

Utan när du sa att jag ska springa halvmorgon.

Då sa jag till Lisa, vi skulle kunna åka en vecka tidigare.

Då hinner vi kanske träffa Fredrik och få nätter.

Och jag ska springa halvmorgon.

Om jag inte blir sju.

Då flyttade jag, så blev jag ju det.

Men då flyttade vi faktiskt

i semestern i en vecka för att jag ville springa i halvmål.

Jo men det är ju för att Lisa tycker vi är så trevliga

så det funkar ju.

Exakt, det går ju.

Nej det har vi faktiskt gjort

det har vi gjort

en, två gånger.

Flyttat lite.

Men jag brukar göra som du också Fredrik

att vi, jag har inte varit så extrem

så att man har bestämt resmål

Det har varit New York när vi skulle springa det, men det är ju lite speciellt.

Jag måste ge dig det faktiskt. Löpningen styr inte ditt liv.

Det är ganska tydligt att ska ni till Hestrand eller till ert sommarställe så åker ni dit.

När lista känner att det passar.

Det är jobbigt att anpassa sig till Trishöma, men det gör man.

Jag kanske hade varit hårdare där tror jag.

Du sa ”ja men tack för att jag får springa överhuvudtaget”.

Jag är rätt, jag anpassar, försöker alltid anpassa mitt.

Du letar ju till och med upp David Nilsson på Gotland och du ska iväg och träna.

Jag har inte tid just nu. Jo du ska prata med mig David.

Nu ska du pacea mig på ett pass här tänkte jag.

Det är lite ”good guy bad guy” du och jag.

Att få dela upp hållarna lite grann.

Men det vet jag faktiskt just när vi har varit iväg.

Jag hade något av åren där…

Jag hade två veckor där jag sprang mina två bästa 5000m-lopp.

Och då vet jag att veckan innan dess så bestämde vi oss för att åka till Midinstorp ute i skogen i Småland.

Och då ska jag träna inför att springa 5000m på banan och kommer ut i skogen.

Och jag bara ”Fan, vad ska jag göra?”

Jag bara ”Äh, det här passar inte alls.”

Men då hörde jag faktiskt av mig till Erik Olnervik och skrev såhär

”Min uppladdning får bli att springa i skogen, vad fan ska jag göra?”

Han skickade mig ett fartläggspass när jag körde.

Så jag bara, då fick jag ta tips från coachen.

Han vet ju verkligen hur man springer i skogen.

Men vad var det jag skulle säga där?

Märks det på ditt humör på något sätt när du tar någon av besluten?

”Nej men okej, jag lägger ner.”

”Jag gör det.”

Är det lite mer cranky eller?

Ja, men det är så här…

Lisa märker på dig att du inte har fått till dig nånting.

Förr var det så att Lisa märkte det, kunde påtala det på ett ganska snällt sätt och då blev jag ännu mer irriterad.

Nu har man…

Med åldern?

Nu är man nog mer själv.

Man både ser det och accepterar det.

Så att jag kan själv känna på mig att nu är jag ju sådär.

Du inser när du hör dig själv bli tvungen.

Ja, det gör jag ändå.

Då börjar man bli den här gamla maritornöparen.

Det är lite som att när någon ska sluta snusa.

Alltså, man har inte fått springa.

Det är lite som att man inte får sin snus.

Jag snusar inte men…

Det är ju egentligen sjukt att det är så.

Men när partnern säger ”Ja men snusa då!”

Jag kanske lisar ju upp ”Ut och spring” med det.

Men du är på det ämnet Fredrik.

Jag har en till sån här snabb här.

När vi ändå pratar om det här med att man blir lite grinig.

När man inte får springa.

Det är ju som när man ska väga tävla och tävlingen börjar klockan tre.

När man börjar sent på dagen.

Det gillar vi inte.

Nej, precis.

Hur är det då när man är löpare och har en tävling sent på dagen?

När man måste genomlida hela förmiddagen.

Alltså det är inte bra för den dagen.

Alltså det är inte bra för hur du är den dagen som person.

För det är ju löpningen, visst det tar,

Om du springer en mil så tar inte det jättelång tid, loppet i sig.

Men det tar förberedelserna innan.

Du vill gärna vara själv lite grann.

Du vill gärna gå in i din bubbla.

Du vill gärna äta rätt innan.

Du kan inte göra vad som helst.

Du kan inte leka med barnen hur som helst.

Du kan inte bära tungt.

Du kan inte göra det ena eller det andra.

Så att…

Den dagen blev ju lite…

Lite…

Alltså, vad får jag säga?

Ämnad till tävlingen.

Absolut, ja.

För att…

”Ja, men du vet att jag ska tävla ju idag.”

”Så du får ju ta det lite längre.”

Hur känns det som en fullblodad motionär?

Och säga ”Jag ska ju tävla”.

”Min karriär hänger ju på det här loppet”.

Det är rätt sjukt.

Men det är också kysningen att man går in.

Det är så pass mycket så att man känner…

Det är en del av grejen att du tar det på så stort allvar.

Jag hade inte varit kul att komma till ett pass eller en tävling

och bara ”Ja, börja med det här”.

Nej, det tänker inte jag heller.

Sen finns det ju också.

Ja, fast de tävlar oftast inte.

Nej, så är det ju.

De som tävlar bryr sig oftast om hur det går och hur resultatet blir och så vidare.

Absolut.

Så det är ju rätt kul, för den dagen blev ju ganska förstörd inom situationstekniken.

Där förbereder de dig massa, du måste äta tre timmar innan och du kan inte äta med alla andra som ska äta normaltid klockan ett.

Nej, nej, det är för tätt in på. Så då måste du äta själv.

Det vet jag. Det vet jag att Lisa har haft någon gång också.

Jag har skrivit upp i kalendern så.

”Ja, Simon, sån femtusen meter klockan 14.00.”

Inom Pantelius, äter tidigt.

Nej, men det är jag inte.

Nej, men så har man skrivit det liksom.

Och då säger ju Lisa så.

Jag vet inte om det var först hon blev irriterad, sen nu bara

”Ja, men nu har jag ju rätt ju.”

Det blev nästan mer irriterat på hon.

Så säger jag så.

”Ja, sen lurar du dig. Då ska du tävla.”

”Så då kan vi ju inte planera in någonting då.”

Så vi får tala på söndagen då.

Så säger jag så, jag är ju inte iväg hela dagen.

Och bara, nej men…

Och jag vet, jag tror hon har rätt.

Dagen är ju paj.

Ja men det är väl lite så att sen tävlingstillfället

du ska vara där en timme innan.

Och så ska du ta det lite lugnt.

Sen efter så vill du inte bara rysa hem.

Sen då vill du liksom prata med dina löparkompisar.

Du vill berätta om loppet och så vidare.

Sen när du kommer hem, då vill du in på Instagram

och lägga upp att ”här kändes det på varv 1, 2, 3, 4, 5”.

Du får ner igång ett timme sen så att man sitter där inne och knappar.

Ja, exakt.

Det ringde här också så jag var tvungen att ta det ner i källaren.

Nej, och sen är det liksom…

Det är reflektionerna efter.

Och du vill gärna…

Spara för dig själv lite grann också.

Reflektera.

Gå igenom loppet.

Jag vet, Paddy, vi pratade om det i början när han sprang sitt lopp.

Han skrev ju det också där samma dag.

Sen, ”Sitter han nu med en p-böl och går igenom loppet?”

Det är det man gör, man går igenom det där i huvudet.

Det upptar hela dagen är förstörd.

Just att reflektera, det tror jag är jätteviktigt.

Utifrån om man nu vill utvecklas.

Absolut.

Som i mitt fall på 3000, vad gör jag nästa gång?

Hur ska jag göra för att inte hamna där och bryta efter 1600?

Men den tiden måste man ju ta sig på något sätt.

Men det är ju lite känsligt.

Det kan vara bättre att vara tydlig med att nu tävlar jag på lördag så nu är dagen förstörd.

Jag vet att precis innan jag har börjat springa seriöst, nu har Elisan en…

Jag tycker ibland att hon har en super respekt för min träningstid.

Det är nästan så jag ibland kan känna att det är lite för schysst.

Men i början var det inte så.

Jag kommer ihåg ett år när jag slogs på Köpenhamn-marathon.

Andra året tror jag jag sprang det.

Då kom jag ihåg att jag kom hem från loppet.

Det gick på förmiddagen ju.

Vi var inne vid Lund, får se om man var hemma vid två.

Då…

Lisa bokade in någonting hon skulle iväg på då.

Så jag fick åka storhandla med barnen.

Efter marathon.

Jag har en bild när älget sitter i vagnen med min medalj runt halsen från maran.

Så jag gick och storhandlade på Maxi.

Du har inte duschat eller nånting?

Jo, jag hann precis hem och duschade.

Sen så driver vi och storhandlar.

Fy fan.

Man var nöjd. Det hade ju aldrig hänt.

Det hade man inte orkat.

Nej det hade man inte orkat.

Bara det är att man har sprungit över 20 km så är du…

Vi brukar prata om den här tre-tröttheten.

Klockan tre så får du den här dippen.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Månström.

Jag tror de hade det här med att leva med en löpare.

Ja, precis.

Jag lyssnade vidare så kanske det kommer något avsnitt efter.

Jag vet också om att Eveloth springer inte långt om hon har något mer den dagen.

Hon vet om att hon pallar inte göra någonting.

Och det ligger så mycket i det.

Jag vet så många gånger jag har kämpat med att åka till tippen, åka och handla.

Och varenda liten grej är så sjukt jobbig.

Alltså man har verkligen ingen energi kvar.

Men där är det så svårt, för då är det så här att man inser själv hur liksom…

Inte tramsig och töntig man är, för man är ju trött på riktigt.

Men när man ska säga ”Jag har sprungit ett långpass”

så bara ”Ja, du är en jävla motionär”.

Det är inte så att man är litlöp av det ens jobb.

Det går ju inte att gnälla på någonting egentligen.

Men när man väl börjar glida in på att man ska gnälla

över att man är trött, så hejdar man sig ganska fort.

Och så bara byter man ihop.

Men det är jobbigt.

Det är fanna mig jobbigt.

Och det bästa är ju egentligen att vi ses.

Och att vi kan vara trötta ihop och ta en drink på en lördag.

Exakt.

Det är kanske därför vi ses ofta på lördag efter långpass.

Eller efter våra hårda pass.

Var du på din lista, Fredrik?

Jag har ju massa olika.

Längst upp har jag skrivit blå naglar. Hur fräscht är det?

Jättefräscht.

Ja, precis.

Alltså leva med en löpare. Det kan ju inte vara jättefräscht.

Alltså fötterna ser ju ut som freakshow.

Särskilt i dina eftermiddagen.

Jag har ju en blå nagel, den är alltid blå.

Den senaste två åren, det spelar ingen roll hur lite jag springer,

den är bara blå.

Jag vet, jag hade efter något om åren, jag har haft tre naglar som har släppt ungefär samtidigt.

Jag tror det har blivit bättre, det är nog med skor och sånt också.

Men det är en nagel som är…

Det här ska vi också på, den ska vi dela med oss på Instagram.

Din blånagel ska vi lägga ut.

Jag har en film när Leo var liten.

Där jag liksom visar honom.

Han får syn på min blånagel.

Han bara går därifrån. Han blir så rädd.

Det är en av de roligaste filmerna du har i din telefon.

Det är en fobi.

Han var så rädd för röd.

Men det är ju inte så jävla fresh.

Men annars hur påverkar utseendemässigt, kroppsligt

så kanske du inte bygger den sexigaste kroppen med att springa.

Men inte så här…

bafft.

Nej, det kanske man inte gör.

Om det ändå är någonting vi strävar åt, det gör vi egentligen inte.

Vi har ju kommit förbi den eran med gymträsket.

Inget fel på ni som gymmar.

Nu är man rädd för att föreläpa nån.

Jag kommer inte att känna sig denna.

Men det är väl inte så att fokus ligger på att bli snabb.

Ja, exakt.

Snabb är man inte med massa muskler och allt.

Nej, så är det. Det är ju liksom framförallt…

Förutom Henrik Hara.

Nej, precis. Förutom Henrik Hara.

Han ser ut som en bodybuilder.

Nej, men det vet jag när man har sprungit marathon och sådär också.

Nej, men det kom jag ihåg också när jag…

Jag berättade om det här att jag gymmade mycket back in the days.

Och då fick man ju en viss kroppsbyggnad

som man tyckte innan barn och sånt

att det var lite schysst.

Sen började man springa och plötsligt så försvann ju en massa muskler.

Ja, det gör det. Det är en effekt av att springa så mycket.

Nej, och det tycker jag är… springer man så får man ju en annan typ av kroppsbyggnad.

Där kan jag ibland ha någon överträdande. Jag kan nästan vara mer fåfäng över mig själv.

Jag gillar när jag ser ut på ett visst sätt, eller är tränad på ett visst sätt.

Lisa har insett att hon bryr sig inte ett skit.

Om hur du ser ut?

Om hur jag ser ut.

Nu har vi varit tillsammans så länge så bara…

Spelar ingen roll.

Du kan göra vad fan du vill.

Nu är vi tillsammans.

Vad fint ändå.

Ja det är det ju.

Det tycker jag.

Och det är ju liksom jag och Lisa.

She’s in love with your mind.

Ja, precis.

Och då blir man ju lite glad och lite ledsen.

(skratt)

Man ser de löparna som har skilt sig.

Du kan väl peka ut den här.

De får en revolutionerande fysisk boost.

Och blir jättebra.

Man kan ta fasta på det.

Ja, precis. Vill du bli riktigt bra, skill dig.

Det är tipset här och nu.

Gör det. Det är vårt tips.

Det uppmanar vi inte till.

Vad har jag mer på min lista Fredrik? Jag har en här.

Man tackar alltid nej till lunch.

Kollegorna säger ”ska vi ta en lunch?”

”Nej, kan inte, vi har möte.”

Så har jag faktiskt nej.

Det är sjukt också. Jag har ett hyggligt sånt där.

Det är skillnad mellan vd och mellanchef. Vd är som dig Fredrik, du har dina stora strategiska möten.

Jag som mellanchef, jag har bara mina jäkla sådana.

Men det roliga är att när man går in i varje vecka, nu är jag fullt seriös.

Det är klart att jag är mycket intresserad av hur arbetsveckan ser ut.

Men det första jag tittar på är hur ser lunchen ut?

För det är den tiden jag vill ut och springa på så ofta det bara går.

Om vi ska skicka med någonting till arbetsgivaren så är det ju att om du får till de här luncherna och springer

så kommer du vara en mycket bättre medarbetare.

På alla sätt.

Man kommer vara fantastisk.

Så det är en uppmaning att lägga in löpning i arbetsdagen helt enkelt.

Men det kan ju ha någon effekt.

När någon bokar ett lunchmöte med mig tänker man ”Är du?”

Jag tar hellre ett möte fredag klockan halv fem än att ta ett möte på onsdag klockan tolv kan jag säga.

Det finns så många gånger man har bara känt att jag kan ju inte boka av det här men det här känns så tråkigt att vi ska ha det här mötet.

Och sitter i lite småsur under hela mötet säger ingenting.

Idag hade jag det. Jag hade ett möte som började klockan ett och innan dess hade jag…

Jag hade ett möte som skulle vara mellan 11 och 11.30.

Kände att ”yes”.

En och en halv timme.

Jag hinner komma ut, jag hinner duscha, jag ser proper ut när jag sätter mig så igen.

Och så får jag på det mötet ”kan vi flytta det till 11.30 till 12?”

Och jag bara…

futufutu

Det var då du skrev till mig ”jag hinner inte”.

Nej, jag hinner inte.

Jag skickade tillbaka en kärleksemot.

Och du sprang i solen.

Precis.

Så jag bara ”ja okej, jag hinner inte idag”.

Nej, det tog emot tyckte jag.

Det tog emot.

Har du någon sista, Fredrik?

Ja, jag har jättemånga här. Det känns lite som att vi behöver ha fler.

Just det, att man inte vågar ställa upp i någonting annat som är relaterat till löpning.

Om du tänker dig så här, ”Ska du vara med? Vi behöver en extra spelare i korpenlaget.”

Inte en chans.

Skål! Vill du spela en match?

Jag spelade en match, det är så no-no.

Kroppen fick på bremboll på så här hög…

Aldrig! Aldrig att jag hade ställt um.

Fattar vad det hade kunnat paja hela löpsäsongen.

Eller att studsa med barnen på studsmöten.

Nej, man har ju lärt sig.

Fy fan vad man har lärt sig.

Nej, man vågar inte. Det känns lite som att man är en porslinsmorsa.

Alltså det räcker att…

Gör du någonting annat än att stå i fönsterkammen så går du sönder.

Vi har ju skojat om det så här att när vi har gjort den här löparrörelsen,

alltså jag har armarna upp och ner och benen fram och tillbaka.

Inom den här zonen så kommer jag, det går bra, så fort jag hör någonting annat

av mina muskler så kommer jag att förstöra hela kroppen.

Snacka om att man inte tränar någonting annat, man borde kanske bygga lite styrka

runt omkring så att man kan hålla från någonting annat.

Men paddel, jag tycker det är roligt, jag är fan livrädd för det.

Jag bara hör den här hälsenan som poppar.

Nej, inte en chans.

Nej, det skulle jag aldrig göra.

Inte någonting annat.

Jag har en sista.

Som vi kan avsluta med här.

Det är väl lite det som vi går igenom nu.

När vi sitter och poddar.

Känslostormen.

Vi kommer hit en tisdag, vi får den här

härliga energin.

Men det kan också vara så att

om det går dåligt i löpningen

så kan det vara så att

Om det går dåligt i löpningen så påverkar det dina känslor så mycket i ditt liv.

Och samma sak när du presterar bra så är det bara ”allting är bara perfekt”.

Löpare är rätt så… det är som ett EKG, upp och ner utifrån formen.

Jag tänker, det är rätt sjukt.

Du vet vad, vi ska kombinera den här Fredrik.

Fan vad bra att du sa det på tal om känslostorm och allt det här.

Jag håller med dig på detta. Jag tycker det är nästan orimligt hur vi som motionärer kan vara så.

Jag reflekterar över det själv också. Man kan vara i en fullständig eufori när man lyckas sätta ett kvällspass runt epidolierna.

Och i en så fruktansvärd dal när du inte får flöda. Det är helt sjukt.

Jag tänkte slänga in nu som sista, kopplat till detta här.

Jag tog på mig, jag bara tog frikostigheten.

Nu började vi med veckans pepp förra veckan.

Action Linda. Nu fan det blir det att vi kommer fortsätta med detta.

Snyggt, jag missade den helt.

Nej men precis. Så tanken är så här att

vår tanke är så här att vi vill gärna lyfta upp någon

kopplat till någonting de gör, antingen i sitt löparliv,

i sitt vanliga liv eller i sociala medier.

Men liksom på något sätt någon som Fredrik jag vill lyfta.

Vi har ju en generell tanke med den här att vi kommer inte ha så mycket kändiskändisar.

Utan vi kommer lyfta fram lite mer vanliga människor.

Jag kommer redan andra veckan att bryta den här cykeln.

Men jag tar på mig den här för att jag skulle vilja lyfta upp en underdog.

Som är en sjukt otippad underdog.

Jag bara tar den här på tal om känslostorm och var man är och så här.

Veckans pepp vill jag tillägga Mustafa Mohamed

som är en av Sveriges bästa maratonlöpare genom tiderna.

Så tänker man, varför ska han lyftas?

Varför skulle han någonsin kunna ses som en underdog?

Kan man tycka sig så här?

Nu är det så här, Mustafa Mohamed har ju varit en av Sveriges bästa löpare genom alla tider.

Han var ju snorbra på 3000 meter hinder, tror fortfarande att han har de nordiska rekorderna på 3000 meter hinder.

Gick över, har sprungit maraton, har ju sprungit allting.

Jag kommer ihåg, jag har ju träffat Musse några gånger, jag kommer ihåg när han sprang när det var SM i Helsingborg på 10 000 meter.

Det här kan ha varit fyra år sedan så att säga, bara höftar lite grann nu.

Han blev utskåpad av Napoleon Solomon och Robolf Zia som senare blev dopingfälld, men skit i det i alla fall.

Och sådär, och jag mötte upp honom i tältet efteråt för jag gjorde lite grejer till Runners World då.

Han var med och sen bara, han bara…

Det var lite sån känsla att se en storhet falla.

Alltså han hade haft några år i rad och han hade känt ”Det här är nog sista året, kanske det sista året”.

Och jag bara stötte på honom i det här tältet efteråt och jag har aldrig sett någon…

Han är liksom glädjen själv, har jag synifierat.

Jag tror inte det finns extremt få friidrottare tror jag i vår historia som har gjort så mycket för en yngre generation.

Och inte minst med hans bakgrund och integrationssynpunkt för att få liksom…

Jag hade en inspiration på många sätt.

Han såg så djupbesviken ut, där han bara kände att ”jag tror att detta var droppen som gör att han kommer att sluta sin elitkarriär”.

Han var öppen med det och sa att han började springa rätt mycket brödröstelopp och sånt.

Och det här var för några år sedan.

Och sen så för ett och ett halvt år sen så säger han ”Äh, ett år till. Jag måste göra ett år till.”

Så slår han svenskt rekord förra året på maraton.

Och så känner man bara att han är 41 år gammal då. ”Det här var nog sista året” tänker man.

Men nej fan.

Ur ett jävla underläge så slår han.

Nu sprang han på en jävla, under den här pandemiåret, han sprang på en jävla flygplats i Nederländerna.

Han håller svenskt rekordtempo fram till 37 kilometer.

Sen tappar han lite grann. Han springer på 2,11.

Vi ska inte prata om SOKs krav för att komma med till OS eller inte.

Han är långt under den internationella kvalgränsen.

Han borde komma med.

Han borde vilja skicka med.

Han har sprungit under den internationella kvalgränsen två gånger nu.

På spännandet av ett år.

Sverige har mycket tur för krav för att komma med.

Det var Barak i Peshogo, han som blev tvåa som hade klart den svenska kranen.

Säger en del.

Men jag tycker bara så här…

Fan alltså, en sån som Mustafa Mohamed…

Han hade gett upp för några år sedan.

Han slog springa bröder och ställde upp och hållade föreläsningar och sånt.

Kommer tillbaka…

Alltså jag har aldrig varit mer inspirerad över att ha rörelse under hela mitt liv.

Alltså när man ser en sån som har någon som 42 bastigammal levererar på en världsnivå…

Det är helt sjukt.

Jag tycker om något, de olympiska värderingarna och allting annat.

För oss i vardagen.

Jag känner att han är sju år äldre än mig.

Fan, jag har alla förutsättningar i hela världen.

Att kunna springa hur snabbt jag än vill.

Han gör alltid med ett leende på läpparna.

Träffar man honom så kommer han att hälsa på alla.

En riktig förebild tycker jag.

Fantastisk inspiration för alla människor.

och alla som försöker och testar.

Fantastiskt.

Jättebra avslutat Simon.

Vi kommer att lyfta upp Musse på Instagram.

Det blir ett hyllningsinlägg till honom.

Han är en otippad underdog

av andra anledningar än vanliga underdogs.

Så kul tycker jag.

Jag hoppas att vi får se honom springa flera år till

och vi hoppas att vi får se honom på startlinjen till OS.

Ser vi inte det så tänker jag att han…

Eller prinsens minne.

Jag tror att det var på prinsess vinne.

Och så kommer han springa både, Milen och Almaren.

Det kommer inte du och jag.

Fy fan, Simon. Vilket jäkla avsnitt.

Nu är vi färdiga.

Vi har spelat in en timme och fyrtio minuter.

Och nu känner vi att vi är klara.

Så med detta vill vi bara tacka.

Tack för idag.

Vi hörs nästa vecka.

Nästa vecka hörs vi med en gäst. Det blir roligt.

Det blir det. Det blir superkul.

Ha det fint. Hej.