42.195 meter. Vi tar det igen, 42 KILOMETER! Hur dum i huvudet får man bli som springer det självmant?! Ja en bra fråga som grottar ner oss i genom detta maratonavsnitt! Vi pratar favoritpass inför maraton, våra bästa och sämsta tips för dig som är sugen på att springa och hur våra trötta gubbkroppar känner sig inför att än en gång ta oss an denna fantastiska distans! Släng in en stark drink och ett jävla rabblande om alla våra maratonlopp så har du avsnitt 27 i ett nötskal!
Äldre & Marathon: Nyckelråd och inspiration för löpare i alla åldrar
Välkommen till vår landningssida för avsnittet ”Äldre & Marathon” från vår populära podcast Löpning & Livet. Här delar vi med oss av våra bästa tips och råd för att inspirera löpare i alla åldrar att ta sig an maratonlopp och nå sina löparmål.
1. Anpassa din träning efter din kropp
Det är viktigt att lyssna på din kropp och anpassa din träning efter din nuvarande fysiska kapacitet. I avsnittet ”Äldre & Marathon” delar Fredrik med sig av sin erfarenhet av att springa sitt första marathon utan att ha tränat specifikt för det och hur det ledde till kramp halvvägs genom loppet. Det är viktigt att följa en strukturerad träningsplan som är anpassad efter din kropp och dina behov.
2. Fokusera på kvalitetspass och återhämtning
Simons snabbaste marathonlopp var hans debutlopp, men han har kämpat med skador sedan dess. Det är viktigt att inkludera kvalitetspass i din träning, men också att låta din kropp återhämta sig och undvika överträning. Balansen mellan kvalitetspass och återhämtning är avgörande för att kunna prestera på toppnivå.
3. Hitta dina favoritpass
Både Fredrik och Simon delar med sig av sina favoritpass i avsnittet ”Äldre & Marathon”. Att hitta pass som både är utmanande och roliga hjälper dig att hålla motivationen uppe och fortsätta utvecklas som löpare.
4. Använd rätt utrustning och tekniker
Att använda rätt utrustning och tekniker kan hjälpa dig att förebygga och återhämta dig från skador. Simon berättar om hur han använder en flowpillow för att lindra sin baksida och hur det har hjälpt honom att hålla igång trots skadeproblem.
5. Hitta gemenskap och stöd
Att vara en del av en löpargrupp eller ha vänner som också tränar för maraton kan vara mycket motiverande och hjälpa dig att nå dina mål. I avsnittet ”Äldre & Marathon” delar Fredrik och Simon med sig av deras gemensamma träning och hur det stödet hjälper dem att fortsätta utvecklas som löpare.
Följ oss på våra sociala medier för att få ännu mer inspiration och råd kring löpning och livet:
- Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
- Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
- Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams
Missade du avsnittet ”Äldre & Marathon” i poddformat? Du kan lyssna på det här: https://podcasts.apple.com/se/podcast/27-%C3%A4ldre-marathon/id1539039755?i=100052031
Här är hela avsnittet i text:
Marathon, marathon, marathon. Det är dessutom en rejält marathonsändning.
Vi har nästan två timmar fullspäckat marathon-avsnitt.
Vi kommer att prata om hur Fredrik tänkte när han egentligen sprang sitt första marathon och fick kramp halva vägen.
Och det var kanske inte så konstigt med tanke på att han inte hade marathon-tränat.
Vi kommer att gå igenom Simons debut-marathon som dessutom varit hans snabbaste
och hur det är att inte ha sprungit snabbt eller snabbare på sju år.
Har de sprungit snabbt är de snabbare på sju år.
Hur är det egentligen att träna maraton med en skadad kropp?
Och hur ser vår favoritpass ut?
Och såklart bjuder vi på veckans drink med en krystad maraton anknytning.
För här är det fan med i maratonresten avsnittet.
Nu börjar det åka om!
[Musik]
Något av oss kommer bara prata och folk bara ”Vad fan är Simon?”
Han vet inte att han är med.
Men vi har ju direkt igång podden nu.
Den gången tänkte jag att nu kommer du inte säga det så nu ska du inte ställa frågan när vi är live.
Nu tror jag att vi är igång helt enkelt.
Och hur har din vecka varit Simon?
Jag tycker att vi inleder med veckan som har gått.
För det är ju någonting som är stående på schemat och alltid fungerar.
Unikt för oss.
Väldigt särskild oss, väldigt mycket tycker jag, mot alla andra poddar.
Så det ska vi fortsätta med och hitta våra speciella…
Vi satt i planering när vi skulle nischa in oss som podd.
Så tänkte vi, vi ska göra något unikt.
Vad ska vi inleda med?
Veckan som gått. Det kör vi.
Det är jävla tur att jag har veckans drink efter det.
Annars hade jag varit rökt, det kan jag känna.
Men min vecka som har gått, den har faktiskt varit…
Fan, det börjar rulla på nu känner jag.
Jag delar upp det i två saker.
Den ena delen är ju själva veckan som gått. Den andra är veckans kropp som har gått.
Inga är upptäckta att hänga på nya skador så det är skönt.
Är det sant?
Jag har inte skadat mig den här veckan.
Jag vet, jag vet.
Jag borde ha en sån här applåd här men det har jag inte.
Yay!
Men skadestatusen, jag kan väl ändå bara dra så här, eller icke-skador.
Min baksida är ju ungefär vad den är men den blir liksom inte sämre.
Nu har jag börjat testa lite fart och den håller ihop på ett fint sätt.
Jag kör ju den här jävla flowpillorn tre gånger om dagen nu.
I kid you not.
Morgon, någon gång under dagen, under ett möte där jag kan göra det.
[Skratt]
Precis där jag kan göra det.
Det fanns en anledning till det. Det var någon som uppmärksammade det.
Jag la ut en bild på min Instagram.
Idag körde jag skjorta och mina Tecfa-skjort.
Du körde det på jobbet också?
Jag körde på riktigt på jobbet, för jag satt heller bara vid skrivbordet.
Och anledningen till att jag körde skorts var för att jag skulle kunna köra flowpillon
under några av mina möten där jag inte behövde ha micken på.
Och sen efter jobbet eller på kvällen. Så jag körde tre gånger om dagen.
Fungerar skitbra.
Känner du att det hjälper?
Jag tycker faktiskt att det hjälper, ja. Absolut.
Sen har jag kommit igång och varit bra med rehabben också.
Men jag tycker att det är skitbra.
Vad är det det gör? Det värmer upp och det stretchar ut lite grann?
Ja men precis, den är sån jäkla kudde.
De har lite yrka produkter, de har väl någon pistol och grejer också.
Och vi är inte sponsrade om någon som undrar.
Nej det kan vi tillägga, det är vi faktiskt inte.
Men den jobbar ni på Flopilly, får ni hjälp med att höra av er.
[Skratt]
Så hela familjen verkar gilla den.
Man skickar den, jag är ju fan bara…
Eli, alltså vet du vad det var?
Leo, han satt med den så, körde den i ansikt.
Jag bara, nej Leo, det gör ont när jag gör den här.
Jag bara, nej du ska inte ha den nu.
Det är två roterande, inte hjul, men under och innan kudden.
Lite varma, inte heta, bara lite småvarma.
Så jag kör ju supermycket under vänsterbaksidan.
Det är det enda stället jag kör. Och på skinkan.
Men då kan jag inte sitta.
Det är skönt att han tar den i ansiktet efter att ha suttit på den.
Jag ser ju inte nageln.
Eller?
Jag pruttar på den.
Nej men liksom, jag körde mycket där.
Men tillbaka nu, skadestart som var anordning.
Flåpillor kör jag mycket.
Min stukade fot, jag har ju klagat lite genom att det inte känns som att den blir mycket bättre.
Jag kan ju springa på den och säga att den är rätt stram.
Inte svullen, men den har varit lite så efter vissa pass.
Och sen så börjar jag reflektera, vad kan det bero på?
Kan det bero på att jag har kört, veckan efter jag stukade körde jag 6 mil.
Veckan efter det är 7 mil och denna vecka stannar jag på 87 kilometer.
Det kanske är anledningen också.
Du vill upp någon mil till för att ligga lite ifrån din perfekta gräns.
Du ligger runt 10 mil där brukar du utvecklas mer.
Det är lite grann det jag tycker är kul nu.
Kroppen är helt okej men jag tycker att min styrkardefot börjar bli bättre.
Jag kan springa helt obehindrat, men det är mer bara att det är lite olystigt att jag är så dålig på.
Men vad går gränsen för dig för att inte springa?
Alltså, vi tar din fot som exempel.
Du började springa dagen efter du hade strykat den nästan.
Ja, det gjorde jag.
I vanliga fall, alltså det här låter också sjukt,
ju sämre form jag är i, ju mindre bryr jag mig om det.
Hade jag varit i svinbra form och strykat foten,
då hade jag nog nästan helvidat en vecka i princip.
Men nu är jag ju så jävla liksom, jag ska inte säga dålig.
Du har inget att förlora.
Jag känner det, jag bara säger nej men jag pallar inte.
Nu har jag varit skadad till och från i ett och ett halvt år.
Jag orkar liksom inte.
Egentligen borde man kanske vara ännu mer motiverad att vila då.
För att inte hamna där igen.
Lisa gillar ju när du tar fram kryckorna och behöver gå på dem ju.
Hon retar mig.
Hon honar mig där hemma för det.
Men så i alla fall.
Men foten är på absolut bättre insväg nu tycker jag.
Och man märker nu när jag tar någon extra video då att det funkar bra.
Men veckan som gått i övrigt, som nu säger Fredrik, nu spänger jag sex dagar den här veckan, ett dubbelpass.
Sju pass på en vecka med en VLO-dag, det är typ där jag mår som absolut bäst.
Eftersom jag inte kan köra så jättehård eller lång kvalitet eller några längre långpass just nu,
så fokuserar jag mycket på att gå från att springa 8-10 km till att springa 12 km som standard.
Det blir en timme för mig, runt 5 fart.
Så jag har haft en svinbra vecka.
Jag hade två kanonbra rehab-kvalitetspass.
Som jag kallar dem för.
Där det är, jag börjar sakta komma igång med kvaliteten helt enkelt.
Jag sprang med en påhållning i onsdags.
Vi körde 2,3 kilometer.
Runt äppelodlingarna såklart.
Här uppe.
Så nu handlar det om att försöka hitta en god känsla kring 4-minutersfart.
Jag märker att baksidan håller från ner till 3,5 ungefär.
Sen efter det så börjar det liksom gnälla lite grann.
Jag tänker mig att komma igång och börja träna i mycket efterhand, mycket volym runt det.
Det kanske också är min utgångspunkt för min maratonfart sen också då.
4 minuters fart.
Nice!
Så det är bra. Vi hade 2x3km med lite 3 minuter yoga däremellan.
Man kan nästan tänka sig att du har börjat maträningen redan nu.
Ja men det är så jag ser på det.
Det är så jag ser på det.
Men det kommer vi in på lite sen. Hur tidigt ska man egentligen börja?
Vad är rimligt? Hur länge kan man hålla i maten?
Om man ska ha det som jag är så ska man börja jävligt långt in.
Är man så skadebelägen som du så ska man ha ett lopp.
Man kan slänga in lite nät som helst också.
Man vet aldrig när man får tävla igen.
Nej men precis.
Nej men så det var ett schysst pass tyckte jag.
Vi började i 4-10 fart, lite uppvärmning på första trean.
Och sen på andra trean fick jag lite feeling och snittade 3,50.
Det lovar gott.
Det lovar gott.
Och sen hade jag ett pass på lördagen också som var på bana.
Där vi körde 3.000-2.000-1.600.
Med 800m joggvila och 600m joggvila.
Och anledningen till att det blev en 1.600 på slutet var för att det totalt skulle bli 8.000 meter.
Det är den gränsen vi har satt.
Upp till 8km kör vi nu.
Han har haft problem med knä, jag har haft problem med baksida.
Men vad skönt att ni kan följas åt i skadeheteräsket.
Ja fy fan vad glad jag är.
Alltså att du var själv där nu.
Både jag och Emil är supertacksamma för att vi kan göra det.
Vi borde sikta på att ha några skadade.
Ja men det är jävligt tacksamt.
Jag kan tipsa, du kommer berätta om det sen, ni körde ett annat pass.
Men det passet vi körde där, 3000, 800 meter jogg, 2600 meter jogg och sen 1600 meter.
Det blev 8000 totalt, i snitt på 406 om man räknar med joggvilan.
Så de snabba partierna gick på strax under fyra fart och ner till tre och femtio.
Vilket är det spännande att vi gör.
Där får vi ändå åtta kilometer.
I princip som är min tänkta maratonfart i snitt.
Jättebra pass.
Jag tycker vi lägger ut det passet så kan man bookmarka det på Instagram.
För det verkar vara populärt när vi lägger ut pass.
Ja det var roligt senast förra året. Jättemånga som hade bookmarkat.
Jag tror att många söker efter nya pass också.
Du som varierar sin löpning.
Det är väl lätt att föredra.
Men det var min vecka Fredrik.
Sedan så bjuder jag och säger också
sedan i måndags igår
sprang jag faktiskt ett dubbelpass också.
Så jag är lite på gång nu. Jag känner mig distansmannen.
Ska jag börja kalla mig för.
Du älskar ju distanspasset.
Men din vecka har ju varit
utomordentligt bra Fredrik.
Ja det har den varit.
Nu går jag ner ytterligare i volym.
Men jag har verkligen
Jag har nailat kvalitetspassen. Jag har fått en självförtroende boost utöver det vanliga.
Vilket är jättekul. Vi pratade om springtime med Lars.
Vi körde springtime-testet. Det gjorde jag i onsdags.
Det var ju sjukt bra.
Det gick superbra.
Testet går ut på att man springer 2 000, vilar en minut och springer 2 000.
En minut vilar mellan varje.
1500, 1500, 1000, 1500, 1500.
Skitroligt.
Så du får sju minuters vila så kan du räkna av…
Kan man räkna av sju minuters Simon?
Den stora frågan.
Ja men tycker jag…
För du får ju med den ståvilarna som du säger.
Man ska ju köra den i sin tänkta milfart.
Och så har du ju de här enminutersvilarna.
Och då räknar man bort all den vila så räknar man bort sju minuter på tid.
Då får du ju liksom en miltid.
Ja.
Alltså på sprint-time-banan?
Kanske.
Ja, så kan det vara.
Det är ändå en mail där du kan dra av en minut jämfört med en flack.
Ja, ja, om du tänker så.
Men om det skulle vara en flack, gör du det här på Strandpromenaden till exempel, helt flackt.
Så för min del så tror jag att du får nog lägga på en minut.
Jo, men jag tror också det att är du seg och uthållig i grunden, då kanske tiden stämmer ganska så bra.
Men är du lite mer speedster i grunden, som du och jag ändå är, då kommer man tjäna lite tid på det här passet.
På femhundringarna kan du verkligen trycka till.
Men vi kan ju lägga upp det passet också, för de här två passen är ju riktigt roliga att köra.
Och ett bra test också inför, nu skulle ju springtime varit, eller kommer vara, men det kommer inte vara på samma sätt som det brukar.
som det brukar vara då tappar det lite sin charm utifrån att det är en långsam mil.
Ja, exakt.
Så vi inte springer den själv.
Men annars är det väldigt mycket publik och då känns det väldigt inspirerande att springa.
Och sen kan man jämföra sina springtimetider tillbaka.
Men det är jag supernöjd med. Det här är 42.54.
Vilket då skulle innebära under 36 minuter.
Ja, det är riktigt, riktigt bra.
Vilket är magiskt för mig.
Om jag kan springa och det står 35 på klockan.
Det är helt fantastiskt.
Jag undrade om jag faktiskt ville vila dagen efter.
Jag tog säkert någon övning.
Jag är helt okej.
Sen fredagen körde vi lite distans.
Sen körde vi det här passet som du pratade om på lördagen.
Vi hade då 3×1000 i stället för din era 1600.
Vi hade 3000 och så hade vi 800 meter jogg.
Sen hade vi 2000 och 600 meter jogg.
Och sen hade vi då 3×1000 och 400 meters jogg.
Gåttepass.
Och det är jag, Emil och Paddy Spragner, ditt team Biltema-gruppen.
Och vi höll ihop ganska länge. Paddy hade kört ganska hård kvalitet i veckan så han fick det lite kämpigt på slutet.
Men som ni säkert såg på Instagram så fällde Emil sin kropp och vann precis med någon millimeter passet.
Det var tydligen viktigt för honom.
Jag ser min telekudupptagning.
Jag tror han höll undan mig med handen.
Sen på söndagen så var jag lite sliten.
Jag kände att jag tog inte mitt långpass.
Jag brukar känna av det.
Lördagen kör vi alltid kvalité.
Och finns det någonting kvar i kroppen på söndagen
och inte allt på sliten så brukar jag lägga in ett långpass.
Men det är anpassningsbart.
Det är inte heligt på något sätt att jag ska springa det långpasset.
Kanske sen när det är marathon-träning, då är det viktigt att få in det.
Men då kanske du gör lite annan typ av kvalitet.
Jamen, precis. Det är faktiskt det vi ska prata om senare tycker jag.
För den är just hur man i marathon-träning, hur man lägger upp sin lördag och söndag.
För för många är det, ser det ut ungefär som det gör för oss.
Man kör något lite tuffare på lördagen så vi ändå har sitt långpass.
Och det är inte ovanligt att vi får fyra-fem mil på en helg.
Nej, absolut inte.
Vilket kan vara ganska gynnsamt utifrån utvaldhet.
Och sen sprang jag lite med dig igår.
Det var Toppen 10.
Ja, det gjorde du. Vi sprang till service.
Jag hade ju haft bilen på lämning.
Det är också ganska udda.
Ska du hämta bilen på service? Jag hänger med.
Jag blev nästan lite provocerad av din fråga först.
Fick ni lånebil?
Eller någon som springer ut till mig och bara ”Jag sprang ju för fan!”
Du förstod vad det skulle leda till va?
Ja, jag var frisk.
Att jag ville ut och springa med dig.
Och sedan idag så sprang jag en liten distans på 8 km.
Så en lite mindre mängd men jag är supernöjd med veckan.
Du kommer att bli Fredrik.
Nu längtar jag till kvalitet.
Ja men det är roligt och vi tog ett beslut här nu eftersom det är någon stycken som är i form i Team Biltema-gruppen.
Jag ska sätta nytt schema nu för vi har bara fram till helgen tror jag.
Så nu ska jag sätta för de näst kommande 3-4 veckorna.
Då bestämde jag med Lars och jag pratade på lunchen på telefon.
Så nästa helg så har vi bestämt att köra det klassiska passet 60 minuter i 4-fart.
Det älskar jag, det är ett grymt pass.
Marathonpass.
Det är ett marathonpass men det är fantastiskt också om man ska uthålla ett till milen.
Så den kör vi och samlar ihop.
Det är nästan lite som att längta till en utflykt.
Ja, men det är sjukt.
Det är som en liten resa.
Vi ska vara ute och springa tillsammans under lång tid.
Så kommer vi göra en liten anpassning.
För mig och Emil Pålsson kommer det bli ett maxpass.
Där vi kommer antingen stanna vid en mil
eller bara åka och hänga på lite till.
Medan för dig och några av dem,
säkert för Claes också som ska hänga på.
Ja, vad kul.
Ni är ju uthållighetstränare, så ni kommer ha det som ett bra,
nästan som ett tröskelpass.
Medan då kanske Patrik och Emil Nilsson som är rätt så snabba just nu men lite problem med uthållighet.
Så det kommer bli ett tuffare pass mot slutet liksom.
Men det kommer bli grymt och det är många som kan samlas kring det i alla fall.
Spännande.
Men det var bara en parentes.
Annars fundera på om tre till fyra veckor att vi faktiskt gör ett perstest på 10 000 meter.
Att vi sätter upp det.
På banan.
Ja, vi kör det som en träningstävling.
Vi är fem stycken som siktar upp samma tider.
Så sätter vi upp en persfart där det bara går ett tåg.
Så får vi se dig livesända det på något vis.
Jävlar roligt.
Det gör vi.
Det kommer bli roligt.
Nu kör vi vidare.
Bra klös tyckte du Simon.
Det tycker jag är gott.
Jag uppskattar det som en bra drink.
Det är klöset.
Vi är på veckans drink.
Tanken är att vi ska göra en drink och så har vi ett lopp kopplat till den.
Och gärna kopplat till temat.
Ja, precis. Det lyckades vi få till denna gången också.
Det roliga var att jag tänkte att denna gången får jag inte hopp det.
Jag vill ha med änglamilen, som då är loppet.
För jag vill hylla Röglebäck…
Nej, förlåt.
Ja, du det var ju snyggt i och för sig.
Ja, precis. Vi får lyfta dem, för de är ju faktiskt i SM-final.
Ja, det har jag faktiskt.
De har förlorat två första matcherna, men de kommer igen.
De kommer igen.
De spelar faktiskt när avsnittet kommer ut på torsdag.
Ja, okej. Kul för dem.
Så detta är Angel Cocktail.
Angel Cocktail.
The Angel Cocktail.
Fint namn.
Ja, och i den har vi lite smått och gott i den.
Jag har infuserat igen. Jag har tagit citronskal och lagt i en behållare i ljus rom.
Jag har skakat lite på den under dagen och sen har jag silat bort citronskalen.
Då får du den här djupa citronsmaken.
Den här tycker jag faktiskt…
”Faktiskt”, som att jag inte har gjort det nån gång.
Men här tycker jag faktiskt att man känner smaken av det.
Alltså väldigt, väldigt tydligt.
Kult.
I matdagning så tar du ju skal oftast för att få ännu kraftigare smak av citronen.
Saften blir inte samma sak.
Det blir en annan…
Citronjuicen är inte samma sak som att ta skalet.
Därför du ibland tar en liten potatiskalare och skalar av en liten bit från citronen.
Och så trycker du bara på, du pickar ihop citronskalet mellan fingrarna, ovanför drinken.
Så lägger sig det här oljan från skalet uppe på drinken.
Det gör en extra dimension.
Också när du sätter ner näsan i drinken.
Ja absolut, jag uppskattar det supermycket.
Så det är den rommen då, citron med citroninfuserade.
Sen har du Contreux och tranbärsjuice.
Den var lite otippad, men den fungerade bra.
Det tycker jag också faktiskt.
Sen fyller du upp med Pampagne om du har råd med det.
Men det har inte vi.
Eller som ni då, Prosecco.
Ja, precis. Vi har ju bara två sponsorerna så vi får avvaka lite med det.
Jag körde Prosecco för 89 kronor.
Tycker jag du gjorde rätt.
Men det blev trevligt tyckte jag.
Jag tyckte den var superbra.
Jag tänkte på dina glas, de här glasen är väl lite fina?
Ja, det är IKEA-glas faktiskt.
Det kostar nog tre kronor styck.
Men det här är typ ett champagneglas, eller vad kallar man det?
Det är väldigt trevligt, det är som en kupa.
Man kan väl säga att det är någon form av, det är inte martiniglas heller för de är lite rundade.
Så en variant av ett champagneglas.
Tycker du de är superschyssta?
Det var en väldigt trevlig drink.
Cocktail glass kan man ju säga att det heter.
Ja, faktiskt.
Väldigt god drink.
Och vi kommer inte in på kopplingen till änglamilen.
Men den tänkte jag att du kunde berätta om Simon.
För du har en liten koppling här med Marathon och änglamilen.
Tänker alla ”De har väl ingen Marathon?”
Men vad är kopplingen Simon?
Vi pratade lite grann om det här i mellansnacket här.
Mellan klippen och du hade på blandar och sånt.
Så just det här om hur vi kompletterar varandra.
Jag tycker det var ett lysande tillfälle.
Du skrev såhär ”Fan, jag har nog ingen, tyvärr, det blev liksom änglamilen så jag har nog ingen koppling till maraton här.”
Så skrev jag till dig bara ”Wait for it”
Och så skrev jag sådana här bubblorna.
Ja, du skrev såhär, ja precis. Eller du kan få sprungit det.
Så skrev jag ”Ja”, så skrev jag ”Wait for it”
Sen skrev jag ”Veckan efter ett maraton med löparknä”
Så det kan jag berätta om. Jag har sprungit änglamilen en gång.
Det var veckan efter mitt första maraton jag hade sprungit som jag sprang i Köpenhamn.
Var väldigt nöjd med min matandebut.
Kan vi också prata om senare sen.
Jag har sprang på 3,13 på mitt första mat.
Enda gången jag har sprungit på en negativ split.
Alltså snabbare än andra halvan första.
Jättenöjd.
Ungefär vid kilometer 38 kände jag att kroppen kändes lite seg.
Knät, började göra lite så ont.
Tänkte inte mer på det.
Dagen efter insåg jag bara,
”Japp, det är nog lite paj tror jag.”
”Det är nog någonting som har så.”
Då hade jag fått löp av knä och det känns som att någon sätter in en kniv under knäskålen på framsidan.
Men jag och Andreas, min sågoförhörd, detta kollega på Helsingborg Marathon,
vi hade precis outat Helsingborg Marathon.
Vi hade en form av Helsingborg Marathon World Tour, kallar vi det för.
Där vi åkte runt. Vi skulle springa fem tävlingar på sex helger.
Nu förstår jag varför det stod i HD om att du spang änglamillen.
Ja, så var det kanske.
För det var liksom tanken att vi bokade in.
Vi sprang Kullamannen.
Vilket år är vi på?
2013 måste detta varit.
För då sprang vi Köpenhamn-maraton.
Vi sprang Trelleborgs halvmaran först.
Syrkustloppet efter den.
Sen sprang vi Köpenhamn.
Sen sprang vi Änglamilen.
Vi sprang Springtime.
Vi sprang Kullamannen.
De fem avverkade vi på sex helger.
Då köpte vi de fem loppen. Familjen älskade en att man var iväg.
Men då sprang jag och köpte en hammarat som sagt.
Och veckan efter har vi hamnat i Ängdamilen.
Och under veckan kände jag att det här känns inte så jävla bra.
Det visste jag inte vad det var.
Och sen så hade jag precis sprungit mina två första millopp under 40.
Så det var liksom ståndpunkten jag hade där ungefär.
Men du hade under 40 här också?
39-31 eller något sånt?
Hade du det?
Jag tror det.
Googla lite innan.
Du, nej vet du vad?
Nej?
Det är faktiskt året innan.
Ah okej, 2012.
Ja, du har ju fan sprungit enda med den två gånger.
Ja.
Stämmer.
Jo det stämmer.
2012 var faktiskt mitt andra lopp under 40 minuter.
Jag sprang där svinvarmt.
Mm.
Men jag klarade.
För att då det här året efter, veckan efter Marathon så bröt jag.
Jag bröt efter 5 kilometer, kommer jag ihåg.
För att efter 4 kilometer så gjorde det så ont så att jag kunde inte liksom springa längre.
Nej.
Jag tror jag berättade om det någon tid avsint.
Efter femhundra kilometer bröt jag, gick fram till en funktionär och sa
”Var är det halt där som fanns?”
”Var är närmsta vägen till målet?”
Han bara ”Ja, det är ju längs banan.”
Då var vi liksom så långt bort man kunde komma.
Den är inte kul.
Så jag haltade tillbaka fem kilometer
in till målet sen.
Men ett fantastiskt trevligt
milslopp är det som Lars nämnde också.
Uppladdningen för Stockholm 18
för många förra gången.
Hembygdsparken är väldigt fin och målgången är ju där.
Nu har de ju tyvärr inte haft
De har ställt in både 2020 och 2021.
Men vi hoppas att det kommer tillbaka.
Det är nära till Hans Engelholm, inte långt härifrån.
Och som du säger, ett trevligt lopp.
Det är även ett äventyrslopp.
Eller de har kanske kört det någon gång.
Jag har varit med i arrangörssvängen lokalt också.
Så jag vet att de gjorde en uppdatering av sin grafiska profil.
Det är ofta kopplat till det brukar man göra en uppdatering av lite annat.
Går inte att använda så man gör ett paket.
Och då tror jag att de la till någon liten…
Ja.
Berserk var med där och de här…
Vad heter det loppet?
Som vi har här i Helsingborg.
Berserk.
Ja.
Med André Måhlenstam också.
Jag tror att de var lite involverade i det här loppet också.
Kan ju stämma ja.
Ja.
Kan ju stämma.
Ja men det är kul.
Vi älskar ju att det finns lopp runt omkring.
Så att vi vill verkligen lyfta de lokala loppen.
Och Englamilen tror jag, jag bara gissar att de har haft, de någonstans med en tusen och två tusen deltagare kanope.
Jo, vi kan ju stämma för att det är 7800 på T-en.
Så låten är ju rimligt. Och det är ju ganska stort ändå.
Ja men det är det, jag tycker att Englamilen är en känsla av, du får känslan av det lilla loppet.
Men ändå i Ängelholm, det är ju ingen by.
Du får ändå känslan att du står med ganska många på startlinjen
utan att det blir så där statstia trångt.
Så jag tycker den är ganska charmig och som du sa, hembygdsparken är fantastiskt fin
så att man kan ha med sig familj och någonting också.
Jättefint.
Nice.
Så att vi skålar med fler.
Ja, och vi är ju jävligt redo att börja prata Marathon nu.
Det ska vi göra, absolut.
Skål!
Marathon, vilken jävla demondistans det är. Är det inte det? Det är inte coolt med marathon.
Jo, men det är det verkligen. Det är lite som formulett i racing. Det är det största och bästa du kan göra.
Jag håller med, jag tycker att det är…
Nu ska man inte shama några distanser, men
Milen är ju milen.
Den är jävligt häftig.
Halmaren tänker man Göteborgsfarvet, det är lite mer folkligt.
”Varför gör du inte hela?”
”Om du har sprungit halva, kan du väl springa hela?”
Det är inte så, men det är en sån här…
Milen är ju en sån klassisk, vad gör du på milen?
Det är jämnt för många.
Men sen är det…
Ja, innan Iron Man kom, för nu ska ju alla vara ännu värre såklart.
Nu ska man göra tre jävla grejer.
Men Marathon är alltid vattensamt tycker jag.
Ja, men det är det och Beer Mile tycker jag.
Beer Mile, haha!
Har man klart den utan att spy så är man king alltså.
Ja, då är man king.
Jo, men det är klart. Jag tycker det är så jävla coolt med Marathon.
Vi ska börja prata lite grann om vad vi, vad vår relation till Marathon är.
Och vi börjar Fredrik. Vad är din relation till Marathon?
Du har ju sprungit ett flertal tillfällen.
Jag börjar ju med att min tävlingsdebut var ju ett marathon.
Det känns ju kliniskt.
Jag har suttit idag och tänkt på varför sprang jag ett marathon?
Vad var det som fick mig att anmäla mig till ett marathon?
Det tror jag är att det är en…
Då var det, 2015 var mitt första marathon.
Då var det ganska ovanligt att man sprang marathon.
Sen har det hänt ganska mycket under de här sex åren.
Nu är det lite mer vanligt. ”Jaha, du springer också marathon.”
Det är många som springer marathon.
Men då var det ganska tufft att ha gjort ett marathon.
Då kände jag att det där måste jag testa.
Jag vill ju utmana mig själv och testa gränser och så vidare.
Det har jag ju alltid gillat i hela mitt liv.
Att testa mig själv. Hur mycket pallar jag?
Hur mycket orkar jag? Vad kan jag utsätta mig för utan att bryta ihop?
Men fattade du Fredrik, det är klart man på pappret ser att det är 42,2 km.
Men liksom fattade du vad det var?
Nej, det gjorde jag verkligen inte.
Där kan man ändå känna att det är vissa som…
Jag förstår inte hur lång den distansen är när du väl är i det.
Nej, precis. Där tänker jag att man ska grovt kategorisera in i de här tre typerna av ingångsvärden till marathon.
Den ena är de som bara satt på fyllan, ”Jag har just bryggt marathon”.
Och sen anmäler man sig och inser att man bara bryter efter fem kilometer.
Och så finns det ju den som kanske driver det här mellanskiktet.
”Ja men löp annat lite grann.”
Och så bara ”Ja men fan, kul att göra ett maraton.”
Sen finns det ju en tredje som är väl införstådd med löpning och springer mycket.
Och liksom fattar ”Ja okej, jag ska springa ett maraton.”
Men du var mellanskiktet där kan man väl ändå säga.
Jag var ju för stolt egentligen för att kolla upp hur man behövde förbereda sig inför ett marathon. Jag kände att jag fixar det med min vilja och jävlar annan.
Jag kände väl att jag tar det lite som det kommer.
Jag sprang ju inte så långt, jag gjorde ju knappt några långpass, jag gjorde kanske tre, fyra långpass som var över 20 kilometer.
Ja, precis. Jag tänkte fråga dig. Vi pratade lite om den tiden.
Vad hade du, 26 km som längst? Eller 24?
Ja, 23-24 hade jag som längst.
Kommer du ihåg hur känslan var då när du sprang?
När du hade sprungit det passet. Hur kändes det att springa?
För då hade du aldrig sprungit så långt.
Ja, men då var man väl lite i förnekelse att det kommer att fixa sig sen.
Det var ju svinjobbigt när jag sprang så långt, alltså över 20 km.
Idag så kan jag tänka att 20 km idag är en okej distans.
Det händer så mycket efter 25 på ett marathon, extremt mycket med kroppen.
Jag hade ingen koll på att jag behövde fylla på med vätska, jag behövde fylla på med salt och så vidare.
Jag gjorde ju så många misstag.
Det som jag sitter och funderar på är
Jag gjorde den här magen, tog mig en mål, fick kramp efter halva.
Kroppen hade inte tränats för mer.
Utan det var ju den här distansen runt 23-24.
Därefter så började min kropp stänga ner totalt.
Jag fick kramp överallt, jag hade till och med kramp i magpartiet.
Alltså i magmusklerna.
Och det var ju för att jag drack ju dåligt.
Jag hade inte förberett mig tillräckligt innan.
Jag hade en naiv tanke om att min vilja kommer att ta mig igenom det här.
Och det tog mig igenom.
Jag sprang under fyra timmar 3,57.
Det är ju bra ändå får vi ändå säga.
Jag hade siktat på 3,30 som också är såhär ”Var fick jag det ifrån?”
Men jag kände väl att det är en bra tid, den vill jag göra.
Men det jag funderar på är att jag hade ändå någon form av kärlek till maten efter. Jag kommer ihåg att på upploppet, när jag kom i mål där så var jag väldigt trött såklart, men jag var också emotionellt laddad.
Jag fällde tårar och känslorna svallade över.
Det var häftigt.
Då visste jag att det här antingen är det att jag är så himla trött som gör att jag känner som jag känner.
Eller så är det att jag är stolt över mig själv.
Det var en massa känslor på en gång.
Det ville jag uppleva igen.
Sen ville jag ta kontrollen över Marathonet.
Jag ville hitta nyckeln till att…
Och den har jag inte hittat än.
Men jag letar fortfarande efter nyckeln till att det här är receptet för att springa ett bra marathon.
Och det vet jag om att jag kommer kunna leta efter under en väldigt lång tid.
När pikar man på ett marathon? Ja, du kan ju kolla Musse, till exempel.
- Eller vad är han? 42.
Och springer sina bästa marathon just nu.
Jag har ju ändå tiden på min sida på något sätt.
Du också ser man som kanske är till och med för ung för farten i den åldern.
Jag ska fråga dig snart också, för din relation till Marton då och din relation till Marton nu
ser ganska olika ut.
Vi har nämnt det här tidigare i podden, men nu har vi gjort så många avsnitt
så nu kan man med gott samvete berätta samma saker igen
för folk har börjat glömma.
Eller så är det bara vi som glömmer.
”Nu kommer den här storyn igen.”
Du är ju en väldigt, tycker jag, genuin person, Fredrik.
När du går in i någonting och du känner någonting så syns det på hela dig.
Du bryr dig genuint om andra människor och är nyfiken.
Det är därför vi har så roligt när vi poddar.
Jag tror folk både hör när vi pratar och ser när vi pratar,
eller de som kollar på Youtube, att du och jag har pratat om löpning i oändligheten,
i hur många timmar som helst, men vi är fortfarande nyfikna på hur vi tänker, hur vi resonerar.
Jag kommer ihåg innan, vi har pratat om att när du och jag träffades genom att du skickade till mig på Messenger.
”Kan vi utspringa om vagnen?” Men då hade vi faktiskt utpåvarande vid ett tillfälle tidigare.
Någon gång ute på gatan och hejat så liksom. Men du stoppar mig i affären.
Kommer ihåg på Coop, lilla Coop här runt hörnan. Jag köpte glass.
När du stod och packade upp varor så sa du ”fan, du jag måste bara säga, vilket grymt marathon”
Det var den tiden jag arrangerade Helsingborg Marathon och det var det du sprang ju.
Det är bara vilken jävla kul, och jag såg det glittra i dina ögon och sådär, fan vad kul.
Även om det är många som säger det på dagen för loppet, så är det när vi var på Coop.
Det tycker jag är häftigt att du är en sån person som skulle komma fram till någon och bara ”fan, det var häftigt marathon, så jävla häftigt”
Jag sprang och så.
Så minns jag att jag frågade, ”Fan vad roligt, gick det bra för dig?”
”Ja, ja, ja.”
Jag fick kramp. ”Ja, okej, shit.”
Men du har sänt in. ”Ja, men efter halva.”
Jag bara ”Fy fan, det är hårt alltså.”
”Att du ändå liksom.”
Ja, precis.
Jag förklarar inte varför jag fångade upp dig där på Coop.
Det var ju för att jag älskar ju din entreprenörs-ordra som du har.
Och det är jävligt jävligt att starta ett lopp, särskilt om man inte har någon kunskap om någonting kring hur det ska gå till.
Och ändå få ihop det så bra paketerat. Det var andra året, eller?
Ja, det var det.
Och man kände sig verkligen privilegierad att springa. Man kände sig verkligen inbjuden till loppet.
Snygg paketering kring allting.
Jag tycker att det bör man framföra.
Om jag nu träffar dig där så vore det fel om jag inte kommenterade om jag kände så.
Även om krampen, jag fick ju uppleva loppet under lång tid.
Du fick mycket valutapengar. Din användarelsesuppgift räckte länge.
Ja precis.
Men det är det faktiskt, jag vill kasta in så här och säga att det borde vara veckans uppmaning
är att har ni någon fan, om det är någon ni gillar i sociala medier eller det är någon ni känner och smilar på
det här med, jag har tänkt på det så himla mycket, ofta har man en god tanke
och tänker fan den personen gör någonting bra eller det här är jäkligt bra
men ibland så glömmer man bara bort och bara så här va, skicka en liten pepp på det liksom.
Det tyckte jag uppskattar väldigt mycket att du gjorde där, att du fångade upp mig när du såg mig och sa det.
Jag har tänkt på det jättemånga år efter det.
Det är lätt att man går och tänker att ”ja men det vet du ju”.
Det är lite som ett förhållande också, att ”du vet ju om att jag älskar dig”.
Ja men precis, jag planserar.
Ja men det är precis så.
Men det måste man säga.
Du måste plansera.
Och det känns ganska bra hjärtat också.
När man får förmedla vad man känner och tycker om saker och ting.
Det gör det.
Nu Fredrik, du sprang hit första av 18.
Det var en upplevelse på olika sätt.
Ja.
Du har ju, sen om vi då tänker oss att vi, sen har du ett gäng maraton där emellan som vi också ska prata lite grann om.
Men vi vill snabbt spola ut till ditt senaste maraton som var i höstas.
Ja.
Ditt första maraton sprang du helt utan någon kunskap om.
Maraton, du hade kramp nästan större delen av loppet.
Gjorde ändå en fin tid, precis under fyra timmar.
Ditt senaste på krutmaran, då är du precis över tre timmar.
Hur ser ditt förhållande till maraton ut? Vad är skillnaden från ditt första maraton till ditt senaste maraton?
Skillnaden är att jag har kommit in i en träningsgrupp där jag lärt mig att köra olika pass strukturerat.
Vilket har gjort att jag har förbättrat min löpning generellt på alla distanser.
Jag har fått in det som rutin i mitt liv.
Det är verkligen någonting som både jag och min sambo absolut inte väljer bort.
Och ser som extremt viktigt i livet att hålla igång och motionera.
Löpning generellt?
Löpning generellt.
När det gäller marathon-träningen så har jag väl insett att marathon-träningen,
om man tittar på hur man tränade 2015 så ser jag inte det generellt likadant ut som hur man tränar nu.
Det finns olika idéer kring hur man ska marathon träna, men de flesta springer väldigt långa pass.
Det gjorde inte du.
Nej det gjorde inte jag.
Det tänkte jag på också när vi hade Lars här förra veckan. Det gjorde inte han på sitt snabbaste marathon.
Parallellt har ju själva filosofin kring marathon träning förändrats också under tiden.
Jag har fått bättre skor, det sliter inte lika mycket, man kan springa längre pass, man kan vara fräschare, man kan köra mer volym.
Även som motionär kan du köra en ganska hög volym utan att gå sönder.
Och det är ju någonting som gör att Marathon blir ännu roligare.
Ja, fan, vi har berört det tidigare, men det tycker jag, jag har aldrig Marathon tränat med det nya genom sken och skor.
Nu ska vi inte nå ner oss för mycket i skor.
Men du fick ju lite grann möjlighet nu i höstas att…
Det här kan vi lyssna på i några andra avsnitt tidigare vi har gjort.
Men dina åtta veckor vi komprimerade ner på Marathon-träning där.
Och en av anledningarna som du och jag helt seriöst pratade om varför det skulle kunna funka
var ju för att du hade karbonskor.
Hur upplever du liksom att…
För du Marathon-tränar ju ändå rätt seriöst.
Rätt jävligt seriöst.
Och de åtta veckorna vi körde det här passet.
Det är också en skillnad från när du började till nu. Tycker du att det är bra eller dåligt att man har sånt fokus på maratonträningen?
Tror du att du hade dratt någon nytta och gynnats någonting av att bara lite grann som 2015, ”nej jag tar det som det kommer” eller hur tänker du kring det?
Jag tror att man får aldrig glömma känslan i löpningen.
Du har ett träningsprogram men du får aldrig glömma bort passionen, glädjen och känslan för löpningen.
Du ska inte springa om du inte verkligen vill.
Det tycker jag var rätt.
Jag tycker inte det.
Det ska finnas en vilja att…
För du kommer inte prestera om du inte vill prestera.
Nej.
Så då hade jag verkligen…
Jag hade den här naiva känslan.
Och den kan jag sakna lite grann när jag ställer mig på startlinjen nu.
Jag satte 3.30 som mål och det var helt orimligt.
Men någonstans finns det en charm i det.
Jag tror att många av de tiderna jag har gjort som är några av mina bästa tider så har jag varit lite naiv i mitt tänk.
Och bara, ja men det där det är ju inga problem.
Men ju mer kunskap jag har desto mer försiktig blir jag med mina målsättningar.
Och jag blir mer, kanske mer passiv i tävlingsmoment också.
Att lite mer, nej jag kan inte, jag får inte gå på för hårt.
Nej jag fattar.
För jag har ju lärt känna min kropp.
Men det kan vi jämföra med, vi måste ju nämna, var det ditt andra eller tredje barn som sprang hamburg på tre?
Det var 2017, så det var mitt andra.
Där är ju precis det du pratar om nu, och jag tror anledningen, för det har vi reflekterat över
de åren efter du sprang, så fan vad du gjorde en bra tid kontra var du var någonstans.
Jag ska inte alls säga att det var orimligt, för du gjorde ju tiden trots allt, men det var så bara
Shit vilken jävla bra maraträd det var för vi upplevde inte att du hade maratränat så seriöst som du gjort på senare åren.
Men ändå, någonstans var det, du tappade ju en hel del på andra halvan bara för att du bara sprang.
Ja och det är sjukhet när jag står på startlinjen så ville jag ju prestera under tre timmar.
Det var lite orimligt.
Det var samma sak jag levde kvar i.
Jag ville överprestera ganska kraftigt.
Då kände jag att jag har möjlighet att springa.
För farten hade jag ingen respekt för.
Nej, precis.
När jag tänkte, ja men runt 4,12-4,13 i snitt.
Då tänkte jag, det borde gå.
Då hade du typ knappt gjort 140.
Jo det hade du gjort, men liksom såhär.
Men om jag hade varit lika tränad nu, men haft kunskapen och erfarenheten så hade jag aldrig satsat på så som jag gjorde och gick ut där.
Men det är frågan om jag hade presterat 310.
Det är inte säkert.
För då kanske jag blir passiv och satt 315.
Och jag gillar det tänket, sen hoppas jag att jag inte glider ifrån det för mycket, för jag satt ju 37,30 till exempel på milen.
Just det som mål då.
Redan när jag låg och harvade runt 40.
Jo det kommer jag ihåg.
Jag ville förbi den gränsen ganska långt för att känna att det får inte bli en sån här demon.
Att den sitter liksom 40 gränserna och så kämpar man i flera år för att komma under den.
Jag måste spänna bågen lite hårdare.
Det här har vi pratat om i något av de första avsnitten här med Dream Big.
Jag kommer inte ihåg vad avsnittet är efter.
Vi pratade om när man siktar högt.
Just den här tanken av, ja men fan.
Om du inte siktar mot stjärnorna.
Ja du kanske bara når till månen.
Men hade du siktat tio meter upp i luften och klarat det.
Så får du inte ta dig till månen.
Lite den här känslan av att…
Det kommer jag ihåg, för jag tror du gjorde 39-20 någonting på Malmemilen.
Eller Malmeloppet, eller vad det heter.
Det var första gången du gjorde det, och direkt efter det sa du nästan ”Jag ska göra 37-30”.
Det vill säga, ”Jo, det kommer du göra, men fan är det rätt att sätta dig nu”.
Men jag tror på den här, att ju mer du springer, du blir mer och mer realistisk i din löpning.
Det är inte alltid det är bra.
De som är elitlöpare kan sätta dem här fortfarande så att man känner helt orealistiska målen.
för att de fattar det där liksom.
Men vi som är förbi nybörjarstadiet
och hamnar i det där mellanskiktet,
vi blir också lite försiktigare för att vi vet mer och mer
ungefär vad vi kan prestera.
Och då blir det svårare för oss att sätta
de tuffa målen.
För det är nog inte helt rimligt om man blir försiktig.
Inte minst på Marathon har man lärt sig
att allt kan gå fel.
Du landar hårt på Marathon.
Jag håller med, att man kanske hade gynnats av att
Så som Lars pratade med förra gången, jag bara springer liksom.
Att vi kanske är lite för insnöade nu.
Ja, lite för analytiska och kanske för lite känsla.
Vi kollar för mycket på våra klockor kanske i vissa lägen också.
Helt klart.
Du springer några lopp utan klocka.
Jag testade det.
Och det har varit blandad kompott men ganska bra framgång i det.
Det tycker jag absolut.
Du är väldigt analytisk i din löpning generellt.
För mycket skulle jag säga.
Jag är självmedveten om att jag skulle inte må bra av att släppa.
Jag tror jag skulle prestera bättre av att släppa det.
Jag tror inte jag skulle må bra av att släppa det.
Jag behöver bara kontroll.
Jag kan inte släppa det med löpning.
Jag tror att du har pendlat så mycket i form under åren.
Du har varit skadad mycket och då har du haft väldigt bra nytta av att du har stannat upp och analyserat olika faser i din löpning och kan plocka upp.
”Nu är jag i denna fasen, då behöver jag göra detta, då behöver jag göra den här passen”.
Som du gör nu, att du kör mycket distans, du håller jämn på farten och så vidare.
Där kommer din analytiska förmåga till nytta.
Ja, så är det.
Men det är lite min marathon bakgrund.
Jag har ju sprungit…
Fem, är det det?
Jag har sprungit fem, ja.
Fem.
Helsingborg Marathon tre gånger.
Jag har ju varit farthållare på Helsingborg Marathon också.
Just det.
Till Anna Arnovik.
Som var jäkligt kul. Jag fick kramp då också.
Det är ju genomgående.
Jag har fått kramp på alla mina marathoner.
Men borde ha haft en kort resumé i tider också.
357 på första, 310, 325, crash, did not finish och 301,44 på krutman förra året.
Fan vad det var nära.
Och sen 2021, 253,06.
Då du ens kunde stanna med.
Med kramp.
Med kramp sista.
12.
Och du har sprungit nio?
Ja, jag har faktiskt sprungit nio marathon.
Det är sjukt. Jag funderar på det som sista fråget till dig faktiskt.
Om någon frågar dig ”Är du en marathonlöpare?”
Vad skulle du svara på den frågan?
Jajamän.
Skulle du göra det?
Ja.
För jag tror att jag kommer springa typ ett marathon-mål framåt.
Ja, det har varit min tanke under flera år.
Hade någon frågat mig ”Är du en marathon”-löpare?
”Nej, jag har sprungit några stycken, men jag har inte matnat.”
Varför det?
Jag vet inte, visst är det konstigt?
Det är jättekonstigt.
Så frågan är hur många du har sprungit.
Nio.
Du blir bara dryg.
Jo, men jag är lite bränd efter…
Det var en gång när vi renoverade vår nena målning för ett antal år sedan.
Det var en kille som hette Otto som var projektledare.
Då hade jag sprungit tre målningar.
Så frågade han om jag hade koll på vem jag var.
Så jag bara ”Ja, okej, har du sprungit några stycken?”
”Jag har sprungit några stycken.”
”Jaja, okej.”
”Hur många har du sprungit då?”
”11.”
Jag bara ”Va?!”
”Varför hamnar du alltid i de?”
Man säger ju inte till en löpare.
Det här är mest för att jag är fotboll.
Jag springer lite.
”Jag har Berlin-marathon 9 gånger som en kul grej.”
Vad snyggt.
Då kände jag att jag måste över 11 för att kalla mig marathon-löpare.
Så jag är lite bränd.
Det där kan man säga.
Jag tycker du är en marathon-löpare.
Du är ju Marathon-mannen i Östersjö.
Ja, jag vet det.
När de började skriva i tidningen kände jag att nu skulle jag kunna dö imorgon.
Och jag har lyckats i livet, känner jag. Marathon-mannen.
Mitt förhållande till Marathon är väl…
Helt klart om vi börjar på det mer professionella planet så är det…
Det har ju inte undgått någon vid det här laget.
Men jag har varit med och jobbat och startat och arrangerat Hälsomorgon Marathon.
Så det finns en del av mitt liv som jag har förknippat med Marathon på många plan.
Det var egentligen också lite anledningen till varför jag sprang maraton under ett antal år.
Det är klart att jag hela tiden ville bli snabbare på det.
Men hade vi arrangerat 10 000-meterslopp på banan så hade jag nu sprungit många 10 000-meterslopp.
Det blev det ju såklart också att jag sprang mycket maraton.
Det är en viss trovärdighet i det också.
Ni sprang och testade andra lopp och sånt för att få lite inspiration då?
Ja men definitivt. Man blev ju lite arbetsskadad tyckte jag också när jag åkte iväg på andra arrangemang.
Ja men inte minst, de sprang ju London, New York, Köpenhamn och Hamburg som var lite så dom man kanske tittade upp till på ett mer om vi kallar det lokalbana.
För att London och New York är ju svåra att säga, sådär ska Helsingborg Marathon vara.
Men såhär Köpenhamn och Hamburg, vi jämförde oss aldrig med dom som var i samma storlek som oss, utan alltid dom som var dubbelt eller tre gånger så stora.
Huvudstadsmaror och sånt där.
Jag fick genomsyra allt, allt från anmälan till grafisk profil och paketering.
Det kändes som att det var större än vad det var.
Det är helt rätt.
Det är lite grann med hela kommunikationen till alla som ska springa till ett marathon.
Man vill ju också att de som springer ska känna att ”jag är större än vad jag egentligen är”.
Man vill ju att folk ska ha den förtroende på starten.
Vi kände som arrangörer att vi säljer inte ett maratonlopp, vi säljer en upplevelse.
Det är det vi vill att folk ska känna när de anmäler sig, när de står på startlinjen och går mål.
Det ska vi ju faktiskt prata lite grann om, både med Andreas som kommer hit nästa vecka
och Erik Ollnerik, den andra tävlingsledaren, som kommer hit några veckor efter det.
Så det ska bli roligt.
Men där fanns ju en professionell relation så att maraton ligger med i varmt om hjärtat såklart av många av ni därifrån.
Men mitt första marathon sprang i samband med att vi precis skulle starta upp och då ska jag springa i Köpenhamn-marathon bestämde jag och Andreas.
Så springer vi och sa fan det är coolt, springer en huvudstadsmarathon nära och sådär.
Och vi var väl lite förbi ditt stadiet tror jag, vi hade tränat lite mer än vad du hade tror jag till ditt första marathon.
Vårt första marathon var 2013 och det var Köpenhamn.
Jag hade också väldigt dålig koll på vad man gör på ett marathon.
Jag hade sprungit en halv marathon.
Hade vi tränat mer långpass, jag tror att jag hade sprungit två runder på 30 kilometer.
Jag tror inte att jag har sprungit längre än det.
Kanske någon runda eller så.
Det känns lite konstigt idag.
- Alltså om man skulle springa ett mat om. – Ja, det gör det absolut.
- ”Jag har sprungit 30 som längst.” – Det känns som att du kanske ska ha något till.
- ”Jag har inte gjort något 40-pass. Det måste du göra.”
- Precis. Så tyckte jag det kändes. Jag vet också när vi kom dit på morgonen så tänkte vi ställa oss med 330-fartålarna.
Så jag bara ”Ja, 330 blev väl bra liksom?” Och det är sjukt att tänka sig nu att vi inte hade bestämt någon tid.
- Ja, det är det. – Vi hade bestämt det på uppsluts utan att ha någon koll.
Ja, den där resan hade inte ens bestämt någon tid.
Så stod vi vid starten, kommer jag ihåg.
Och sen så, i…
Alltså när vi stod vid starten,
”Det här var fan, vi tar 320!”
”Jajamän, det gör vi!”
Vi fick sån jävla film, ”Ja, vi tar 320!”
”Ja, men det ska vi väl för fan kunna klara in strax under fem fart!”
Så vi gick fram och ställde oss
med 320-fartålarna.
- Rättseduktiga löpare, eller?
- Ja, alltså…
Har ni möjlighet att springa Köpenhamn-maraton
eller Hall-maraton som du gör springen,
Fantastisk arrangöring, men fartålarna är outstanding.
Och det var därför Helsingborg Marathon…
Sparta?
Ja, Sparta från föreningen i Köpenhamn.
Fy fan vad de är duktiga.
Men det kan jag också säga för alla som är intresserade av att springa i Helsingborg Marathon.
Så är det, fartålarna är en av de grenar som Helsingborg Marathon har lagt absolut störst krut på.
Efter vi hade sprungit i Köpenhamn så har vi såg att det där är någonting vi ska bli bäst på i Sverige.
Ja, klart.
Det är många lopp som är duktiga på fartålar, men vi var bland de första som erbjöd fartålning på princip hela vägen till tre timmar.
Hur blir man bra på det? Betalar bra för fartålare?
Det är inte en spänn.
Men man vippar dem.
Ja man vippar dem och skapar en familjetjänst kring det.
Det som jag tycker är coolt när man kommer till många lopp nu så är det.
Hamnar man i fartålarklunga, oavsett om du springer maraton i Sverige eller utomlands.
Det är ofta otroligt dedikerade, glada, duktiga löpare.
”Är ni osäkra och spelet maten, håll er till fartålagrupperna.”
Jag har bara bra erfarenhet från det.
Men vi ställde oss med 320 fartålare, när vi chansade lite grann.
Och sen vet jag efter 12-14 kilometer, ”Äh, det går lite långsamt.”
Efter 12 kilometer.
-Jamen, det var skönt ju. -Jo, det var skönt.
-En bit kvar. -En bit kvar liksom.
-Bara 30 kvar. -Ja.
Men sen fick jag en sån där flip, för att
helt plötsligt vid 16 kilometer så knackade Andreas mig på axeln.
”Jag har fått något som hänt med min vardag, jag måste bryta.”
Så det var jävligt trist, han bröt där efter 16.
Men då fick jag en sån konstig deal.
”Jag ska inte springa någon kilometer över 4,30 bara för det.”
Jag ökade farten litegrann och sprang mitt enda maraton med negativ split.
Nej, hål gulanska också, den räknas knappt.
Jag hade faktiskt 3.13 i mål på mitt första marathon.
Vilket jag tycker är en jävligt bra tid.
Jag tappade fart först kanske vid 38-39.
Höll rätt bra tempo.
En bra debit.
Ja, egentligen var jag ju fantastiskt nöjd.
Hade långt över min förväntan.
Vad kände du där efter du hade gått i mål på 3.13?
Kände du såhär ”Det där går ju inte att göra snabbare”.
Då kände du att det där ska vi absolut slå snart igen.
Ja, det trodde jag nog. Jag fick en sån feeling, jag fick en sån jävla bra resa på något sätt.
Och det var nog för att jag var rätt så bra tränaren när jag tittade tillbaka.
Jag fattade ju ingenting av vad siffrorna sa för någonting.
Jag tror kanske, egentligen kanske, jag hade kunnat springa på 130.
Jag fattade inte det, jag hade ingen systematik så i träningen.
Men när jag tittade tillbaka på passen så fattade jag att jag hade det.
Så jag tror att jag hade en så bra känsla.
Och att det var så lätt fram till…
Jag tror inte det var från 35 som jag började tycka att det var lite jobbigt.
Fan vad glädjande.
Det händer ju inte nu för tiden.
Jag hade absolut en känsla att det här kommer att kunna gå snabbare.
Då hade vi haft Johan, vår Andreas-Joys-fågor.
Så har vi Johan, en tredje-svåger, som har sprungit i juniorlandslaget på 800 meter och har varit jätteduktig.
På äldre dag har han sprungit maraton och han hade gjort 254.
Och gjort 254, 255 och sånt där.
Och du vet, vi snackade med honom och jag bara såhär ”shit, tänk att göra under tre timmar liksom”.
Och när han gjorde 313 så blev han såhär ”fan, det där är liksom inte helt jävla omöjligt”.
Sen fick jag ju ett sånt superbreak i min löpning över det året, mellan 2013 och 2014.
På våren spang jag på 36 blankt, hade jag åkt innan på 39.
Då kände jag bara shit, Marathon kanske är aktuellt att köra.
Du menar breakthrough inte break?
Ja, ja, ja.
Att du tar en paus.
Nej, precis.
Jag kände bara shit, mitt stora break.
Ja, ja, precis.
Det bara lossnade lite grann med all fartträningen också.
Så jag gick det med på under tre timmar.
Sen gick träningen så jäkla bra så jag kände bara,
”Fan jag går för släktrekordet liksom”
Det var 2.54, ja 40 någonting.
”Nej men fan jag går för det”
Och lite samma, även om det är ju helt andra tider liksom
än de här börsuträdena mot 3.30 och sådant där.
Lite samma känsla som du hade på 3.10-lopp liksom.
Jag bara bestämde mig några veckor innan
”Nej fan, det jag går för släktrekordet på”
2.54 liksom.
Och räknar på det bara ”Ja men det är 4.09 i snitt”
”Det ska jag fan kunna hålla liksom”
Och hade väl, nu när jag tittar tillbaka, hade mycket bra så här långa pass och så.
Men det var fortfarande ingen så här superstrukturerad maratonträning tycker jag inte.
Inte så som vi håller på idag med 8, 6, 4, 2 kilometer, 40 kilometer där tempot.
Utan det var bara mycket löpning och långa pass liksom.
Och jag gjorde ju 2.53.07 mitt andra maraton.
Var du också i Köpenhamn?
Det är mitt absolut bästa lopparalltime, både tid och känslan.
Kommer jag att passera halva och bara ”Blir det inte svårare än så här? Är jag redan halvvägs?”
Jag hade 1.25 nånting höga, 1.26 kanske. Jag tror jag tappade strax över en minut.
Det är ju magiskt när du har den känslan generellt.
När du tittar på klockan och ”Jag har nog ursprungligen 24”
Du står 25 på klockan.
Oj, är jag redan där?
Snarare på det hållet än att du tittar på klockan och tänker ”jag var sprungit 18”.
Ja, men det är precis så.
Det kommer ju inte så ofta.
Det måste vara helt underbart att få det på ett marathon.
Ja, och jag tycker att för mig har det varit både en gåvarm förbannelse
för att få det på andra loppet.
Jag minns också att jag höll ungefär 4-10 fart strax under första 15 kilometer.
Jag kände bara ”jag har mer”.
Så jag vet mellan kilometer 15 och 35 tror jag jag snittade 402 fart.
Jag bara kände att det går för fort, men det känns bra.
Det går för fort, men det känns bra.
Och bara rulla, det är sånt man inte får nu längre.
Jag tror det var först vid kilometer 32 när vi passerade Köpenhamns hemmaarena.
Andra gången kände jag ”oh, det är en mil kvar”.
Då börjar man känna sur i magen av hunger och blir trött i benen.
Men jag höll fortfarande en bra fart.
Jag tror inte jag tappade mycket mer.
Mina sista kilometer var långsamma.
Du var aldrig rädd för att inte klara det då?
Jag ska väl säga ändå, vid 37 är man ändå så.
Man bara…
Jag kände såhär, jag är innanför tiden.
Jag har bara fem kvar.
Men det är ändå, du vet, man känner ändå bara såhär
jag vet inte fan vad som händer
sista 3-4 kilometerna.
Men jag tappade aldrig mer än till.
Jag tror mina sista kilometer gick i 4-20.
4-15 får jag 20 fart.
Så det var ju en sån.
Jag hade inte ens maraton tränat, strukturerat, superfräsch, bra resa, två maraton i rad.
Det är inte så att jag har sprungit alla mina maraton och satsat, men året efter satsade jag på Köpenhamn igen.
Kraftfade totalt, klarade mig in på 2,57 ändå.
Året efter satsade jag på Köpenhamn igen, kraschade totalt.
Klarade mig in på 2,57 ändå, så det är bra.
Men jag hade slet som ett djur sista femton, bara för att hålla…
Ja, det finns filmer på det, vi kan lägga ut dem i veckan också.
Året efter det sprang jag Hamburg på 2,55.
Både de två åren satsade jag på 2,49, klarade inte det heller.
Året efter det hade jag 2,57 igen i Hamburg.
Nej, 2,55 igen i Hamburg. Super, superbesviken.
Sen var jag i London, New York gav vi ingen tid på utan i Spanien.
Lite mer, hade 3.18 och någonting.
Sen London var ju egentligen mitt livs fartform.
Och det London vi pratade om tidigare, det kraschade jag ju direkt.
Men jag känner mig såhär att jag har haft en jävligt dålig utväg.
Och Helsingborg Marathon var ju också mitt livs marathonform.
Och jag bara tajmade en formdipp samtidigt som loppet.
Och att det var 27 grader varmt.
Och det är så bra.
What the fuck.
Det är inte så mycket att göra.
Men jag är lite bränd.
Känner mig faktiskt sådär.
På maraton.
Sju år sedan.
Tionde loppet.
Hur kommer det gå då Simon?
Vad tror du?
Alltså jag är ju…
Jag har ju haft maratonpaus i två år.
För jag har känt…
Jag har satsat så många gånger nu och misslyckats.
Det tär lite mer på det än vad det gör när man springer mot en 10.
Eller sådär.
Att göra den här maratonträningen.
Även om det bara är tio-tolv veckor
då lägger man ner sin själ i maratonträningen.
så det är ganska många månader av tankebanor kring det där och sånt.
Så jag har känt mig rätt bränd på maraton,
men nu ser jag en superfördel i att kroppen är som den är.
Jag bara ”fan, då kan jag lika väl börja träna upp min fyra fart nu”
som är 2.48 på morgonen då.
Och känna att ”ja, vad fan, jag tror det är en snabb marinar-gubbkroppen”.
Det tror jag också, verkligen.
Jag tror inte du på långa vägar har gjort ditt bästa maraton.
Jag tror inte jag heller.
Frågan är, skulle vi brytigt in med några korta lyssnafrågor?
För det är ju så här, vi har haft en lång intro till hur du och jag tänker kring maratonet i år.
Bakgrund av det där liksom och ja, vad vi har gjort för någonting egentligen.
Vi har fått lite lyssnarfrågor på den här grejen om jag bara kan få igång internetanslutningen här då va?
Men det är ju lite lurigt.
Men Fredrik, tills jag får igång min internetanslutning här, hur tänker du kring, du sprang ju på 3.01.
Ja, precis.
Vad har du för mer att be om?
Jag är nöjd där.
Ja, precis. Hur tänker du då?
Nej, men det är den här magiska gränsen att komma under tre timmar som kommer att få bli min satsning nu.
Till nästa marathon som jag hoppas att jag kan få till i år på något sätt.
Antingen blir det ett liknande lopp som 2020, alltså förra året, med Krutman.
Eller så kanske man fyller 40 och drar iväg och hittar någon form av plats någonstans.
Nu börjar det lätta ju med vaccination och corona-skitet.
Ja, antingen eller. Men då är det under tre timmar som är målsättningen.
Det ska gå, tycker jag.
På det ämnet Fredrik, du är ju fyller i M40 som sagt.
”Python the super swede” han har frågat, kroppen kräver mer tid för återhämt innan man blir äldre.
Och det är ju ett faktum, helt enkelt.
Minns man ju hur det var när man var yngre.
Kan man köra då färre pass och tyngre?
Och det här är ju en nudansk generell fråga, men vi får ju svara ut från egna erfarenheter kring ämnet.
Du har ju liksom ännu nyligen kört maratonträning ute i hösten och sådär.
Hur tänker du kring ditt upplägg på maraton?
Vad tycker du har funkat bra för dig när det gäller volym, färre pass och tyngre eller mycket och långt?
Någonstans när jag djupar den tanken kring hur jag skulle lägga upp det för att klara under tre timmar så tror jag att jag kommer lägga mer fokus på volym än hårdare pass.
Jag tål ganska mycket kilometer.
Vet jag om. Jag har en flowpiller.
Det är lugnt.
Jag tror nog att för min del så har jag ingen, jag ser inte någon större begränsning i att öka upp volymen.
Frågan är om det går att köra hårdare.
Men det blir inte riktigt marathon träning då tycker jag för min del.
Om man ska köra kortare pass fast hårdare, då tror jag inte det gynnar mig i mat.
Jag tror jag behöver de här långa passen.
Min Achilleshäle är nog att jag måste ha de här långa passen.
Inte för kramp och så vidare.
Nu har jag fått kramp varje gång, men jag tror jag behöver köra ännu mer upp mot 40 km.
och köra de passen och verkligen vänja kroppen vid att vara ute så pass länge.
Vad tror du Simon om att köra när man blir eldråken?
Jag tycker det är en spännande fråga.
Jag ska ställa en till fråga kopplat till samma tanke.
Den här är från Emil Ellervik som är
”Efter alla era marathon-försök, tror ni att ni har hittat den bästa marathon-träningen för er själva?”
Jag tror egentligen frågan i sig är ett svar.
Frågan i sig är en nyckel för att man pratar mycket om det, sina bästa maratoner.
Nu kan man ju titta på, för min del så har jag gjort mina bästa två maraton på känsla, de första två försöken.
Där man tycker att för de flesta som springer maraton så lär man sig någonting efter varje maraton.
Och Emils fråga, efter alla maratonförsöker har ni hittat den bästa maträkningen för er själva?
Jag tror ju starkt på att ju fler maratoner du springer, ju fler olika filosofier man har testat,
Ju mer man har testat, desto mer hittar man i det som funkar för en själv.
Det tycker jag har varit nyckeln för att även du missade målet precis nu i höstas.
Så har du lärt dig väldigt mycket om vilken typ av träning som funkar för dig och hur du får utväxling.
Så jag tror liksom Emil har svarat på frågan själv också.
Ju mer du springer maratonen, jag tror man måste springa 3, 4, 5 minuter innan man fattar ungefär hur man funkar.
Det slår ut lite olika beroende på hur bra eller dåligt du har tränat, vilka olika typer av yttre förutsättningar du har och lite andra grejer som du får testa dig fram i.
Men sen kopplat till frågan kan man köra färre pass och tyngre.
Så tänker jag för att exemplifiera hur jag tolkar den frågan.
Så antingen så skulle man kunna se det som att, vi hårdar lite grann nu, men jag springer tre pass i veckan.
Eller om vi räknar till min nivå, jag skulle sikta på under tre timmar eller i de bästa världar under 2,50.
Då kanske jag tänker, jag skulle pröva springa minst, antingen kan jag springa fem pass i veckan,
så är tre lite hårdare, eller två hårdare hos ett långpass.
Någon sån.
Eller så skulle jag kanske vilja springa sju pass i veckan.
En vilodag, sex dagar, ett dubbelpass.
Eller så skulle jag springa fyra dagar, men fast tuffare pass in bakåt i det så mer vila.
Och jag skulle nog välja samma linje som dig Fredrik.
Jag skulle hellre springa fler pass, mycket jogg och sen kanske inte köra de här tyngre pass.
Jag skulle inte vilja köra de där hela vägen in i kakletpasset utan snarare vända kroppen vid maratänfarten.
Och att det snarare blir 90% i ansträngning på längre pass än att köra 15×1000 meter hårt på banan för att bygga upp en hårdhet.
Nu sprang inte jag när jag var 20-25.
Men jag kan tänka mig att återhämtningen på de här tuffa hårda passen att man kör kanske 3×1000 meter.
Alltså de här riktigt hårda passen.
Och hårda menar jag då att man springer i väldigt högt tempo.
När man är i den åldern så kan man bara studsa upp och köra någonting dagen efter.
Jag tror i vår ålder så måste vi planera utifrån att ha två vilodagar efter ett sånt pass.
Eller väldigt lugn jogg.
Och då passar inte det så bra utifrån maten.
Om du får in den här höga belastningen, det behöver inte vara 3×1000, men det kan vara ett marapass som är hårt, som sliter ganska mycket.
Då kräver det ganska mycket återhämtning på våra kroppar.
Och då tappar du ganska mycket på volym.
Och för min del så tror jag att jag mer behöver volymen snarare än att nöta de hårda passen.
Ja, ja, precis. Och jag tänker att man kan exemplifiera ytterligare där.
Jag vet, jag har till exempel, jag ska inte nämna någon namn,
men en person som man har träffat på några gånger,
Jag vet att Hen beskrev det så här att ”fan jag springer ändå nästan 9 mil i veckan, jag får inte utväxlingen tycker jag”.
Så frågade jag ”ja okej men vad består de 9 milen av?”.
Ja då är det ju så här, två pass är så här, ja men det är jogg på 20 kilometer var dag.
Och sen springer jag alltid ett långpass på över 30 kilometer.
Jag bara ”ja fan men då är det ju en tung maraträning”.
”Nej, nej jag siktar på en mil”.
Då ska du nog inte springa två pass på 20 km var dag och ett på 30 km.
Bara där är 3, 4, 5, 7 mil på de tre passen.
Alltså det är liksom lite grann så här att du kan också springa, där är 7 mil på tre pass.
Ganska tuffa, långa pass för att träna mot en mil.
Du kan ju lika bra springa sju dagar i veckan och springa en mil varje dag för samma volym.
Så jag tror som du att man ska tänka till lite grann där och inte stira sig blind på
Man får hitta det som funkar för en själv tror jag.
Springer du ett tufft pass på 40 km som du gjorde förra året, då tar det jävligt lugnt dagen efter.
Även om du känner att det är ganska fräsch så måste du ta det lugnt.
För den kan ju komma någon dag efter. Det beror inte på dagen efter utan den kan vara två dagar efter.
sliten känslan kommer.
Det gäller att tänka
även, det är klart att man alltid ska
känna efter och känna på
vad kroppen vill och så innan den lever.
Men någonstans teoretiskt
sett så måste du också se till
”jag behöver vilan” i vissa lägen.
Det kan vi ta.
Nyligen exempel där du är nu Fredrik.
Du har haft två, nu är det inte maraträning men
det är ungefär samma princip tycker jag.
Du har haft två veckor här tidigare på nio mil
var det är. Sen har det gått ner
Du har ju fått en jäkla kick utifrån att du faktiskt har gått ner i volymen och gillat mer.
Jag tror verkligen på att man ska variera volymen och passen väldigt mycket också.
För att få bästa utväxling. Sen kommer utmaningen gällande formtoppning och hur man gör det.
Det kommer på olika sätt och man blir aldrig riktigt klok på vad man gör, varför man är för omtoppad i vissa lägen.
Och oftast kanske det kommer en vecka för sent eller för tidigt.
Så den nyckeln letar vi också efter.
Jag tror på att variera volymen.
Och kanske fundera kring hur mycket tid du behöver på dig och börja planera i tid för att inför ett marathon helt enkelt.
Det var en fråga också kring hur många långpass man ska skriva. Jag tycker att avslutningen med Henrik Åhre var ganska bra på det temat också.
Jag skrev hur han la upp sin marathon-träning.
Jag tror också att du som jag pratar med är lite mer nybörjad på det så ska du nog lägga lite fler veckor på det.
Då kanske det är 12, 14, 16 veckor du behöver fundera på.
Medan är du bra grundträande och springer mycket som vi gör i vanliga fall,
då kan det räcka till ner till 8 veckor kanske att du behöver, beroende på hur det är.
Men lite grann det här med att nu när vi pratar, Fredrik, om att välja en variant eller en annan
på att vi ska gå till något inslag som handlar om att välja ett eller annat.
Det tycker jag. Vi kör direkt.
Det gör vi.
I vanlig ordning Simon, ska vi leka en lek.
Jag älskar att leka.
Den här har jag kallat ”Vad väljer Simon?”
Detta är marathon-tema.
Du får välja mellan två saker.
De här två sakerna…
…är kanske inte jättebra.
Jag älskar att välja mellan två skitgrejer.
Det är bäst jag vet.
Vi börjar med nummer ett.
Vi ser hur det går.
Magproblem efter 35 km.
Eller krampkänning vid 25.
Åh fy fan vad jobbigt val det där är.
Alltså krampkänning efter 25 är ju inte fett.
Det är ju 17 kilometer kvar.
Jag vet hur det känns.
Men magproblem, kom igen!
Jag går inte in på detaljer, men det är allvarliga magproblem.
What the fuck?
Men du har inte så långt kvar.
Jag vet, lite grann svaret är ju…
Fan!
Jag skulle välja magproblemen.
För jag tror ändå att jag skulle kunna ta mig mål på min måltid.
Men kramp i 25 är rätt vägsamt.
Du är det ganska kört.
Jag väljer, för i slutänden är det så.
Jag skulle ändå kanske vara villig att skita ner mig.
Okej.
Jag tar den.
Du tar magproblemen vid slutändan?
Absolut, alla dagar i veckan.
Ja.
Jag ser bara den bilden framför mig.
Förlåt Lisa, det kommer en massa bajsbilder på mina sociala medier.
Men jag är klar med min mölte.
Okej, glömma gelen.
Ja.
Helt.
Ja, ingen hjälp.
Eller att glömma energidrycken helt.
Oj, oj, oj, oj.
Antingen har du bara gel, eller har du bara energidryck.
Jag skulle glömma…
Puh.
Tidigare hade jag nog valt att glömma gelen.
Nu skulle jag hellre glömma energidrycken.
Jag tycker det är som en liten snuttefilt att få ha en gel i handen.
Spårtrycken…
Nej, fan. Jag tycker det. Jag vill ha snutten.
Jag vill ha gelen.
Du gillar den.
Hur många gel springer du med för att mata?
Mäta i händerna?
Lars, en gång när vi var i Köpenhamn, han var med och bara langade till mig.
Då var det 257 i kraschen.
Men i alla fall, han följde med och bara langade.
Han hade alla mina grejer.
Jag kom hem och stod vid starten och han hade fem gels i en vattenflaska.
Så jag bara ”fan vad grymt, så jävla service”.
Så kollar man till höger och då var det en stackars sate som hade en sån där bälte.
Med typ så här, ”det var ju fan 14 jävla gels”.
Han skvalpade och spang.
Han var ingen langare.
Så framtung i starten.
Det såg riktigt jävligt ut.
Men vad var frågan?
Du har redan valt att du glömmer energidrycken och kör på jel.
Jag skulle säga kanske ny, i alla fall tre jels.
Tre jel?
Tre, fyra kanske.
Det var frågan.
Jag skulle nog vilja ha 3-4 gels.
Jag skulle nog vilja ha…
Jag vill inte ha liksom…
Man kan också få matproblem om man tar för mycket.
Så kanske två gels och två sådana här koffein gels.
Väldigt lättflytande, snabba kickar.
Det skulle jag… Det är optimalt.
Kör du något sådant här Snickers eller Cola eller Red Bull och sånt på slutet eller?
Jag har testat och både i New York och London har jag ju gått.
Där har jag ju druckit både Red Bull och Cola på slutet.
Det är lättare att dricka när man går.
Jag stannade vid en räddbullstation i New York där jag kände att det inte var värdigt.
Men fan vad gott det är.
Men egentligen är jag ingen annan sån konstig.
Mitt snabbaste lopp var att den sprang på 2.53 och gjorde det i tjocka skor med vatten och bananbitar.
Så det är lite så här, man kanske är vanlig så att man inte…
Kanske göra det igen.
Exakt, jag har faktiskt funderat på det, men det var det jag hade tagit upp.
Och vara naiv och sätta alldeles för hörambetjöst.
Och vara understark i korten.
Är du med?
Att få skoskav eller skav i skrevet.
Ja men vafan!
Skav i skrevet, absolut.
Fötterna ska vi använda.
Jag tänker liksom om pungen blir sönderriven så är det ett senare problem.
Skogskapat kan bli ett problem i kilometer 30, tänker jag.
Ja, men den känns ganska given.
Okej, det kommer en väderfråga.
Det är två grader varmt.
10 sekundermeter vind.
Helsingborg är gynning.
Eller så får du välja mellan 28 grader sol dock vindstilla.
Jag väljer vinden.
Vind och två grader.
Med bakgrund av att ha blödersprungit London och Helsingborg.
Och fan har man fått gå så känner jag att..
Det är en killer.
Det är en jävla killer.
Och även tycker jag..
För jag tycker att..
Det är klart man vill aldrig ha vind på ett marathon.
Men du vill aldrig ha 26 grader och vindstilla heller.
28 var det till och med.
Fy fan säger jag.
Mycket, mycket hellre kallt och blåsigt.
Det hade jag nog också valt.
Okej.
Slå ett världsrekord i pyjamas på en marathon eller klara 2.45 på morgonen?
Nej, klara 2.45. Alla dagar i veckan.
Världsrekord i pyjamas?
Ja, jag vet. Ja, fan.
Men när du sa någon sån eftertryck så blev man blodsäker.
Jo, det är klart det var kul att ha haft ett världs…
Jo, då kan jag säga att jag är världsrekordkollare i marathon.
Mm?
Jag har världsrekordet i marathon i pyjamas.
Marathon-mannen har slått världsrekord.
Det är ju rätt coolt att lägga upp på Instagram, tänker jag.
245, folk förstår liksom inte.
Nej, men vet du vad?
En världsrekorder är ändå världsrekorder.
Om jag hade gjort 249 och haft det redan, och då hade jag frågat samma fråga,
då hade jag lätt hatt pyjamasen.
Men under 250 är det magiskt.
Det är bara för att jag har varit en sån demon under fem års tid.
Det är därför jag väljer den.
Du valde den väldigt fort.
Annars tycker jag det här var ett svinkult med ett vart.
Det ska man ju också ha, tänker jag.
Det ska vi satsa på också.
Okej.
På Pallen i Helsingborg, Malmö.
Åh, nu det.
Eller Klara 243 i Hamburg.
Utan tvekan Pallen.
Pallen.
Pallen, alla drar iväg.
Spelar ingen roll vilken tid.
3.25.
Ja, Pallen på 3.25.
Lätt, kan jag säga.
De tio före dig, de blev bortrövade av…
Nej, jag skojar.
Nej, okej. Det är därmed.
Ja, men du…
Jag kan faktiskt dela med mig av en drömbild jag har haft.
Du vet när man är ute och springer får man drömbilder och sånt.
En jag hade under väldigt lång tid innan Helsingborg Marathon men inte minst faktiskt efteråt
har varit att jag faktiskt har kommit trea i Helsingborg Marathon.
Att jag har kommit och sprungit loppet progressivt.
Sprungit i fatt trean i Tinkapsbacken.
och sen tryckt på längs Strampo, de sista två kilometerna.
Så att det hade varit…
Och det är sån syn, jag kände ju lite grann det året med värmen.
Kände jag bara, om jag hamnar i en riktigt bra formtopp precis för loppet.
Finns det en chans?
Finns det en chans att jag skulle kunna bli mellan trea och sexa, tänkte jag.
Det känns lite som att pallen i Helsingborg-Malmö för dig är bland det största.
Det hade varit en sån mitt största någonsin.
Det hade inte spelat någon roll vilken tid du hade sprungit sen.
Kul att veta.
Ja, det är det.
Okej.
Mm.
Klara 2.45 på maraton och sen aldrig springa maraton igen.
Ja.
Eller springa så många maraton du vill, men aldrig under tre timmar.
Oooo.
Ojojojojoj, den är faktiskt riktigt svår tycker jag.
Nej, det är den.
Ah, vad fan.
Ehm.
Ojojojoj.
Den var faktiskt jättesvår.
Jag tror så här spontant vill jag egentligen, först vill jag säga så här, nej men det är klart jag vill kunna springa marathon någon gång och smälls.
Men vetskapen om att jag aldrig skulle springa någon 3 timmar igen.
Tidsmånen är ganska viktiga för det.
Ja då skulle jag skita i det.
Då skulle jag hellre välja en gång på 2.45 och sen bara I’m out.
Fan vad coolt ändå.
Att det betyder så mycket.
Ja både coolt och sjukt kanske.
Men skulle jag veta nu att jag aldrig skulle springa någon 3 timmar igen då skulle jag aldrig springa någon marathon igen förmodligen.
Det är så.
Det kan vara som fartålare.
Men då tänker jag när du blir 55-60 kommer du inte springa marathon då?
Då kanske jag ångrar mitt beslut.
Men det skulle jag få leva med.
Okej, nu ska vi se här.
Du har då 12 veckors träningsupplägg inför marathon.
Du får välja mellan att missa avslutande 4 veckor på träningen
Eller vecka fyra till åtta på grund av sjukdomen.
Alltså mitt i.
Ser det ut som treblock?
Eller avslutande fyra veckor.
Hur viktiga är de avslutan jämfört med mitt i?
Det här är ju en bra fråga.
Inte bara vad jag tycker utifrån mitt, utan det här är ju även en filosofisk fråga kring hur man ser på mat och träning.
Så att vi säger oavsett i de tolv veckorna så har du de första fyra veckorna, de gör vi ju.
Och sen så har du valet att antingen då missa vecka fyra till åtta och sen få träna de fyra sista veckorna.
Eller missa de sista fyra veckorna.
Men okej, får jag nyansera det lite grann? När du säger missa då menar du inte helvila väl?
I så fall skulle jag missa dem i mitten och få de sista veckorna.
För jag tror det skulle vara döden att helvila de sista fyra veckorna.
Tror jag man skulle vara rökt.
Hade man nyanserat det lite och sagt att man varit lite småskadad
eller lite halvkraslig så att du bara får hålla igång lite lätt till exempel.
Då skulle jag välja tvärtom.
Då skulle jag hellre missa de sista fyra veckorna.
För att nyckelpassen och den stora uppbyggnaden tycker jag är de första åtta veckorna i detta fall.
Där kan du bygga hel i din grund, du kan få din stora utveckling.
Och där de fyra sista veckorna kan funka som bra underhåll.
Ja, precis. Och två, sista veckorna kan du faktiskt helvila och få en bra prestation.
Absolut, ja.
Sista veckan, kan du räkna bort ju.
Ja, men nästan på.
Så att det är väl lite så här, tycker jag.
Och det ska vi faktiskt fråga Andreas som kommer nästa vecka.
Ja, han älskar att vila.
Han älskar att vila.
Han är väldigt lättträdd, men hans första mat när han klarade under tre timmar,
Vi ska höra det nästa vecka. Han tränade otroligt lite löpning de senaste tio veckorna.
Det är provocerande lite.
Det är provocerande lite att han ändå klarade det.
Så det ska vi höra nästa vecka.
Okej Simon, vi har några kvar.
Du tvingas att öppna i två minuter per kilometer över din tänkta öppningsfart.
Då är det sex minuter per halv minut.
I 7 kilometer?
Eller är du tvingad att springa i 310 fart i 600 meter efter kilometer 28?
(Skratt)
Jag trodde du tänkte säga ”vi startar” och jag bara ”även då tar jag den”
Kilometer 28 måste du gå upp och bara trycka 600 meter i 310 fart.
Oj, oj, oj. Jag är ganska rationell av mig.
7 km/h, det är ändå 14 minuter du tappar i starten.
Av den anledningen skulle jag välja, det är för mycket tid.
Så jag skulle välja det andra alternativet.
Tanken av att springa 600 meter, det är ändå ganska lång tid.
Det är nästan 2 minuter.
Du ska gå ner i 310-fart.
Det kommer inte vara kul att svinga sista 14, kan jag säga.
Fy fan.
Jag skulle valt det, men det hade varit en pulsrusning som inte kommer släppa.
Vi kör en liknande variant.
Du är tvingad att stanna 10 sekunder varannan kilometer.
I London kallar jag det.
Eller är du tvingad att springa hela loppet progressivt med en ökning på 2 sekunder per kilometer.
(skratt)
Två sekunder per kilometer progressivt.
Det blir ett maraton.
Det är ju liksom…
Nej, alltså om det finns någon sån här krav på det där
så tror jag att jag skulle ju inte klara det.
Även om jag satt en lite långsam utgångstid.
Det första alternativet, då skulle jag vila tio sekunder
om varannan kilometer.
Du måste stanna.
Ja, men då tar jag den.
Ja.
Ja, jag tar den.
Tanken om att öka progressivt under de sista tio, det är bara David Nilsson och han har det inomhållet.
Jag klarar det här, den är utsluten.
Härligt Simon.
Du hade ganska givna tankar om det här.
Det känns nästan som att du har funderat på dem.
Jag tyckte det här var roligt, för det ger en bild av vad man har för filosofisk grund.
Lite det jag tänkte, Dick. Hur avgörande är de sista veckorna?
Hur förödande är det att springa 310 mitt i ett marathon?
Vi ska testa det!
Ja, det är långt.
Vi kör vidare.
Bra, Fredrik.
Alltså, marathon, Simon. Fan vad gött det är att prata om marathon.
Det är sjukhet, Vederkan. Prata en lätt timme till.
Skrev vi det?
Ja precis.
”Vi kör en all nighter!”
Ja precis.
Det är det.
Rundkyla.
Vad är det?
Ja, men det är när man går och lägger sig.
Jaha, jag har aldrig hört det.
Vi körde det när vi var back in the old days.
När du spelade rollspel och lite sånt.
Ja, men då gick man inte la sig.
Dygna.
Hette det hos oss.
Man dygna.
Ja, men det är logiskt.
Rundkyla.
Man går runt.
Rundkyla.
Jag trodde det var något sexuellt för oss.
Det här skulle vi inte prata om.
Rundkula.
Vi har kört en lek, vi har pratat om vår marathondebut,
vi har pratat om vilka lopp vi har gjort,
vi har kommit in i marathontjänstlan.
Kan man ju lätt säga.
Och den känslan, jag har sett det på dig nu Simon,
de senaste passen du pratar om marathon mer passionerat.
Du har haft en paus från marathon,
Du pratade om att du har bränt dig och så vidare.
Nu känner du att nu är det dags igen.
Ja, det gör jag faktiskt.
Jag känner mig mer och mer inspirerad.
Så här har jag resonerat.
Nu går jag in på mina djupaste tankar här nu.
Dels har jag en kärlek till Marathon på grund av vad jag har jobbat med.
Jag tycker Marathon är skithäftigt.
Jag har aldrig känt mig som en Marathon-
Jag har gjort bra mat om tid och det tycker jag ändå jag kan titta tillbaka på och säga att det är ändå rätt bra.
Helt okej.
För en motionär så är det fan, jag är jättenöjd.
Men jag har ju ändå en liten biff med två grejer.
Den ena tanken är mitt pers.
Det är bara att jag vet om att jag har varit i form flera gånger och att jag kan springa snabbare än det.
Och bara det gör att jag känner lite så här ”fan då måste jag ju se till att försöka fixa det”.
Den andra delen, där jag är mindre öppning, att springa ett maraton under tre timmar, det är lika coolt varenda jävla gång.
Jag vet nu när han svågrann Johans med partnern, han var nere nu i helgen, och han har ju sprungit en maraton under tre timmar.
Han hade också en långt maratonuppehåll. Sen när vi startade Helsingborg Maraton, då hade han inte sprungit en maraton på massor.
Han bara ”Jag gör ett försök”. Han sprang på första banan på Helsingborg Maraton, som var, de som sprang den var ju brutal.
Det var ju med när han satt på Tienbacken, det var en lång back efter 37 kilometer.
Det är för jävligt, vem gör så liksom?
Han sprang på 2,57 det året liksom.
Vi pratade den här helgen och jag bara
”Alltså att vara bra maratränar, det är en känsla som är”
”Att vara bra 5000m-tränare eller maraton-tränare”
”Det är de två bästa känslorna i världen”
”När det gäller löpning, fy fan vad det är coolt”
Så jag känner liksom mer och mer, bara med tanke på
Jag tänker på vad min kropp är nu, att jag inte kan springa snabbare än 3,50 eller 4 fart.
Så tänker jag, precis som du skojar, men då är det ju perfekt för det kan ju bli min maratonfart.
Jag kan börja bygga upp nu lite långsamt.
3,50 ja.
3,50, why the hell not liksom.
Så lite grann så tänker jag kring hela maraton tanken.
Den har lite grann landat hos mig nu.
Det glöder lite i ögonen på dig nu när du pratar om maraton igen.
Jag har ju saknat den passionen som du har som förmatorn. Jag vet att det betyder mycket för dig.
Jag ser fram emot att springa det där loppet där allting klaffar med dig.
Ja, och vi liksom, nu när vi snackat om det, jag tror både du i höstas och definitivt jag tidigare har varit tränade för att springa snabbare än, nu säger jag minst om ett, bara under tre timmar.
Men både du och jag vet, du från i höstas och jag från alla mina misslyckade 2.49-försök, att sen är det inte, du kan vara jättebra träningsformator, det måste fan är med i sitt när dagen kommer.
Man har en jävla respekt för det.
Men nu känner jag så här för att
alla i Timbil-tema är lite sugna på maraton.
Så.
Där är ingen annan heller av de andra som har klart under tre timmar.
Alla är utan tvekan i form att kunna göra det fartmässigt.
Så vi har ju snackat om det här nu. Fan vad coolt hade det varit om vi allihopa eller en större del av oss
kan börja träna mot det.
Då är vi garanterade en grupp på 5-6 personer som alla skulle kunna träna vid olika pass i olika tider ihop.
Och det är, bara den tanken tycker jag är extremt kittlande.
Att springa de här långa, tuffa maratonpassen ihop med andra.
Så så har jag nog resonerat mycket när det gäller maratonträningen och att jag är jävligt nällad.
För det kräver ju rätt mycket. Maratonträningen kräver mycket tid.
Jag har svårt att göra en stor del av min träning att göra den själv. Då hade jag tröttnat på löpningen tror jag.
Jag ser det också som en social tillställning att komma ut och springa och prata.
Och tar jag bort den glädjen jag får utifrån det så tror jag att jag då hade jag nog inte satsat Marathon.
För att Marathon kräver så mycket tid ute. Alltså ska vi ut i de här kanske två och en halv timmarna ibland.
Långpassen upp mot 40 kilometer. Det gör de helt själv. Det hade jag nog inte gjort.
Därför ser det väldigt inspirerande att ha en träningsgrupp där vi har gemensamma mål.
Mål vi kan satsa tillsammans vi kan göra de här passen ihop, vi kan lida och glädja sig ihop i den här gruppen.
Hur tänker du där med maten? Du hade inte haft biltimmargruppen.
Jag tror att du resonerar lite annorlunda, du har lite lättare för att komma ut på egen hand och köra din egen.
Det har jag, även om jag hatar distanspassen och så, även långpassen tycker jag är skitroligt.
Jag tittade tillbaka litegrann från då när jag spangade mitt snabbaste mat och den träningen.
Det var rätt mycket av de passen som jag ändå nötte själv.
Mycket av utfyllnadspassen, distanspassen, målnjogg var också en stor del av min träning då.
De spangade mycket med andra, men det var en hel del av de passen…
Jag hade ett favoritpass som var inte helt olikt det vi pratade om innan att vi skulle köra nästa helg med 15km i 4-fart.
Jag hade 15km progressivt på ett pass som jag verkligen gillade.
Jag hade dålig koll, jag hade nått pass 6 veckor innan jag skulle springa loppet.
Jag hade en halvmara, jag sprang på en 26.
Jag testade bara på egen hand, progressivt.
Jag hade en 15km progressivt där jag snittade 353km kanske.
Där jag inser att det är rätt bra.
Så långa progressiva pass kan jag nöta av själv utan att ha stopplän.
Så länge de börjar lite långsamt så får jag jobba med inpasset.
Du händer någonting hela tiden under passet.
Ja men precis, jag tror att det är det jag behöver, den stimulansen.
Men däremot så all den här volymen och utfyllnaden.
Det skulle jag aldrig någonsin nu kunna göra själv.
för att man har sprungit så mycket under så många år nu.
Ja, ja, det är så jävla tråkigt alltså.
Ja, ja.
Jag måste ha sällskapet.
Smuts i tio är liksom ingenting som man längtar efter.
Nej, precis.
Jag är rätt tveksam till att jag skulle vilja göra en…
Om jag skulle…
Så här, om vi väljer igen, med tanke på din lek innan.
Springa alla passen själv.
Sådär, i en maratonträning på tolv veckor.
Och göra ett under tre timmar.
Eller sådana här ”Jag är jävligt tveksam om jag skulle välja att springa eller att passa det, jag vet inte, det finns inte i min värld”.
Nej jag håller med dig, det är en bra tillfällig tänkare också.
Men du pratar ju nu om att du har tvingats in i en viss typ av träning just nu utifrån skador.
Vilket också har gjort att du har börjat tänka på maraton.
Och du gillar ju att snickra ihop pass, du skriver schema och så vidare.
Om du jämför hur du resonerade i början av din maratonssatsning och nu,
kommer du göra någonting annat? Du har ju även haft munt inne.
Kommer du plocka olika delar från när det begav sig i början?
Och lite från Munt och lite kanske från hur det är nu med nya skor.
Ja men precis. Jag tycker det har varit nyttigt att både själv och Marathon tränat med en massa olika filosofier.
Men som sagt de första två åren var mina snabbaste.
Och då ska man inte glömma heller att jag var ju 26 då. Alltså kroppen var ju…
Ja, den var stark. Alltså som sagt då kom jag ifrån att ha tränat på gym två dagar i veckan, eller fem dagar i veckan på två års tid.
Så jag hade en otroligt stark kropp i grunden. Styrkontrainerade fortfarande, började bygga upp min…
Alltså jag sa ju, jag var en stark i kroppen liksom. Det har man inte på samma sätt nu.
Och jag har testat i olika filosofier. Jag har testat att springa mycket korta intervaller och snabbt.
Jag har testat att vara snabb och sen bara ha långsamma långpass. Jag har testat att ha långa maratonpass, springa mycket trösklar. Jag har testat det mesta vid det här laget.
Det jag har landat i här och nu när jag inte riktigt kan springa så här snabbt är att jag tror att nu när vi lägger upp maratonträningen,
Det har varit nyttigt för mig att stå bredvid och titta på när du maratränar i hustas också.
Jag tränar i halv-maraton-träning vilket är vissa grejer man kan ta med sig till maraton-träning.
Men din träning var intressant att titta på också.
Det jag tror är nyckeln när man har sprungit några stycken gånger och har lite grann att jämföra med.
Det är att de hemmasnickrade passen och det såhär liksom att vi testar det här.
Det tror jag är viktigt för att man måste tycka att det är kul.
Har du kört så mycket marathon-träning under så många år?
Och för min del, jag har inte hittat nyckeln än.
Jag vet ju faktiskt inte vad som funkar.
Jag kan titta tillbaka på de första två åren, men
jag tror inte den träningen skulle funka för mig nu.
Att bara köra så.
Men jag kan inte heller göra det så
seriöst och strukturerat och så
som jag hade när jag hade Christian Mund som tränare.
För det funkar inte heller för mig.
Så det jag har lärt mig är att jag måste
tycka att det måste finnas en rolig faktor.
Det var ju kul, tyckte jag, att skriva schema till dig.
När vi bara, ja du vet vad, kan du inte bara testa och köra?
Du kör dubbeltröskel, så du kör 12 km marafart på morgonen och 12 km på kvällen.
Ser du hur det känns?
Och så fick du vara försökskanin.
Alltså det passet var ju så här, vi har ingen aning om det skulle kännas.
Det bara verkade och kändes rätt både på papper och i känsla liksom.
Så jag tror du måste hitta pass som du tycker är roliga i maratonträningen.
Det tror jag är viktigt.
Jag skulle vilja säga att det finns en strukturerad tanke kring de sista 8-12 veckorna.
Att sätta en grundplan för hur man vill att de ska se ut.
För det tror jag att med de tidsmålen som vi har så behöver man ändå någon form av tanke av
när ska de tyngsta veckorna komma, hur ser nyckelpasset ut och sådär.
Och sen den sista nyckeln, den vändan är också att jag ska faktiskt
Jag ska ta tillbaka lite grann de grejerna jag gjorde först. De här lite längre progressiva passen som bara var på känsla.
De här 15 kilometer progressiva, jag älskar ju att springa, de sprang fullt ut på känsla.
Några sådana pass ska jag våga slänga in där jag inte har några rikttempo.
Utifrån glädjen då? I träningsupplägget att få in ett pass som man verkligen bara kör på hur saker och ting känns.
Det tror jag faktiskt. Att ändå ha någon tanke av att det ska vara progresserat, att det går snabbare.
Vissa ramar.
Eller så här fartlek. Där finns någon tanke men kanske inte så där strikt som vi har i vissa av passen som vi gör.
Det ska vara 8, 6, 4, 2 kilometer och de kilometerna emellan ska gå i 4,30. Det ska vara de här angivelserna.
Plus minus fyra sekunder per kilometer, det blir okej liksom.
Utan snarare så, nej men vad fan, det ska vara kanske 25 kilometer progressivt.
Vi varmar upp några kilometer och jordar ner en år, men där finns liksom bara en tank kring hur det ska kännas.
Vilket tempo det blir för dagen, det kan lite grann mer vara flytande.
För det är lite grann den känslan man kanske vill ha mer på loppet.
Vi är så som du så extremt fokuserade på våra klockor.
Det hade varit spännande att springa in där man känner ”jag får ligga mellan det här spannet så ser vi vad som händer”.
Så det tror jag är en nyckelfaktor och jag kommer att ta med mig lite grann.
Hur tänker du Fredrik? Som var så himla nära i höstas så har du ju ändå en blueprint.
Ja precis, och jag kommer att ta den rakt av egentligen och köra typ samma sak.
Men det jag kommer att göra som förändring är att jag kommer att förändra alla andra saker.
Jag kommer att gå in i maratonbubblan även utanför träningstiden och tänka så här.
Men kost, sömn, återhämtning och så vidare.
Jag kommer att liksom leva lite som…
leva med träningsupplägget utöver de timmar som är på schemat.
Om du förstår vad jag menar.
Det är en jävligt intressant grej du är inne på här tycker jag.
För det är den vi brukar skoja om att vi väljer bort ofta.
Ja, men lite så.
Jag kommer inte att förändra mitt liv radikalt.
Nej, nej, nej.
Men jag kommer tänka, okej, om jag ska köra dubbelpass, vad behöver jag äta den dagen?
Mycket bra.
Jag behöver verkligen fylla på i rätt tid efter första passet.
Jag kanske ska planera dagen utifrån möten och så vidare så jag har lite mer fluff i kalendern.
Sömn, jag kommer fokusera på att sova.
Under den perioden så vill jag ha maximal återhämtning.
Jag kommer fokusera på att inte slentriant sitta uppe.
Nej.
Utan jag kommer sluta podda.
Men du är ju helt platt, Fredrik.
Sömn, kost, allt runt omkring.
Och sen kommer jag plocka det upplägget som jag hade.
För jag vet att det fungerar bra för mig.
Jag körde många långa passer, jag körde dubbelpass, jag körde mycket i marathon-farten.
Ja, just det.
Men det verkar funka.
Det är väldigt bra.
Absolut.
Och sen kommer jag
ta en fundera till kring hur jag fyller på under själva tävlingsdagen.
Ja, för det har ju varit en utmaning för dig också.
Ja, jag har inte hittat receptet riktigt.
Men där ska jag testa en mer mixad variant av saker som jag stoppar i mig.
Ja, just det.
Så att jag får i mig…
Jag kanske ska få i mig mer salt.
Alltså, dricka mer, kanske göra någon bouillon.
Kanske få i mig lite…
Fylla på på ett annat sätt.
Allt runt omkring men ha kvar samma träningsupplägg.
Det är lite min filosofi.
Det tycker jag låter klokt.
Man tänker så här lite grann som avsluten.
Där är två saker jag skulle vilja prata om innan vi avslutar.
Det ena är hur vi resonerar.
När är det vi ska springa det här maratonloppet?
Och vad är det för typ av maratonlopp?
Och den andra delen är att i slutet dela med oss av några favoritpass.
som vi tycker är utan någon strukturell tanke utan bara pass.
Vi tycker att det är roligare att springa kopplat till martenträning.
Hur resonerar du kring, Fredrik, nu tänker på och på,
nu har vi pratat lite om Helsingborg Maraton och allt sånt här,
men hur resonerar du kring när blir din snabba mara?
Med tanke på hur läget ser ut med allting i världen och hur året har varit och sådär.
Alltså, det är väldigt smidigt att springa på hemmaplan.
Alltså att slippa resan, visst det är kul på ett sätt, men det är också, ska du prestera en tid så tror jag att
att välja en mara i närheten av där du bor är ganska, det är att föredra utifrån.
Att resan kanske sliter på ett visst sätt och du ska, det kan ju också vara en fördel att man känner till banan och så vidare.
Sen å andra sidan så är ju, om man nu ser till Helsingborg, jag skulle jättegärna göra det min bästa tid här hemma på hemmaplanen.
Så är det ju en bana som kanske inte är supersnabb.
Den är inte långsam.
Nej, men den är lite tuffare.
Den är lite tuffare.
Det finns plattare mat.
Men jag tror att detta året får nog bli någon form av mindre tävling.
Ja, just det.
utmanar stuket att man är 50 pers.
Visst, vaccinationen går fort, men jag tror att de här riktigt stora loppen kommer att ha problem att få ihop sin allkomman.
Helsingborg-Marathon tror jag säkert löser sin del, men jag tänker Berlin, Hamburg, de här stora loppen,
jag tror de kommer att ha ett bekymmer att få ihop det i år.
Så att jag kommer fokusera på att hitta en platt mara.
Jag kommer säkert springa Helsingborg Marathon bara för att det är här hemma och att det är ett fantastiskt lobby.
Men att jag kommer försöka hitta en tillgänglig platt mara där man kan prestera en bra tid.
Det är min tanke.
Det låter rimligt att tänka att hela det här året, jag tror att catch-up-effekten är att vi kommer att vara två olika typer av löparsjok.
De ena kommer att vara de här som bara ”nu vill jag bara ut och springa de här stora jävla loppen igen, jag vill åka till New York och Berlin och överallt”
och det som du säger, jag tror det är rätt osäkert i hösten liksom.
Men längre fram tror jag man kommer att bli den som bara eftersöker dem.
Men sen tror jag också att vi är en ganska stor växande skara som bara så här
”Åh, är det någonting jag har lärt mig detta år?”
”Är det fan att jag kan springa var som helst, när som helst, på uppstuds?”
”Bara för att springa ett jävla lopp”
”Om det så är på oss på Krutmaran”
”7 kilometer sträcka vid kor och…”
Precis, men det är så sjukt anpassningsbart också.
Ja, exakt.
Det blåser mindre på söndagen.
Då blir det söndag när det är för lördag.
Exakt.
Och det är ju någonting som har växt fram nu på senare tid.
Att man liksom, vi springer på Anderstorp heter det va?
Ja, precis.
Och den här racingbanan liksom.
Och det är också såhär, ja men var hittar vi de bästa förutsättningarna?
Och det kan tilltala mig ganska mycket sen.
Sen är det klart att du kan springa Hamburg tio år i rad
och jämföra tiderna på Hamburg mat.
Men det blir inte samma sak att jämföra Helsingborg-marathon med Hamburg-marathon.
Det är två helt olika lopp.
Jag tror vi som ligger lite mer i det skiktet nu som är så jäkla intresserade av att göra de här snabba tiderna,
och vara överambitiösa motionärer, så är det…
Vet du, du och jag pratar om så här ”fan, men…”
Och eftersom det kanske förhoppningsvis, hoppas jag att det öppnar upp och allting så här höst,
så kanske det också blir att det finns lite så inflation på loppen till hösten också.
så är det så att det kanske finns tre olika matrådlopp inom sex veckor att kunna välja som är inom en körradio av två timmar.
Då är det så, ja då kanske det faktiskt är så att man känner man sig att man har en formsvacka.
Jag tar det matrådloppet två veckor senare istället så anmäler jag mig dit för att jag tror att alla vi
känner lite grann, ja, klockan man vaskar en anmälningsavgift så är det värt det för då kan jag springa de två veckor istället
Det är bättre förutsättningar.
Sen kan man väl uppmana alla att vi vågar boka sig.
Det handlar om att stötta de här loppen som verkligen kämpar för att hålla sig över ytan.
Det har jag sagt, som du sa innan med Helsingborg.
Oavsett om det blir att man springer halvmaraton, maraton, springer skitfort eller man är forthållare.
Vi kommer att vara med på ett eller annat sätt.
Ja, precis. De här loppen behöver vår hjälp just nu.
Att de är inmanmäla.
Och du, jag såg också på talen det vi ska säga, men kort innan vi lämnar Helsingborg Marathon och går in på vår favoritpass som avslutning.
Så vet jag om att där finns ju ett lopp jag har en extrem förkärlek till som du också har sprungit som heter Helsingborg Night Run.
Som är ett femkilometerslopp som de nu har faktiskt flyttat till så att det arrangeras en vecka innan Helsingborg Marathon.
Helgen innan.
Och det är ju ett perfekt uppladdningslopp.
Precis, så det är ett hett tips att kan man springa en snabb femma som lite farträning innan dagen också.
Sträcka en baksida när man lyfter en torktumla på upploppet.
Där finns lite sådana, precis.
Greber kan klö ut sig, man kan springa med grejer in i mål och vinna saker också.
Men låt mig gissa ditt favoritpass på maraton.
Ska du gissa?
Ja, jag gissar ditt.
Ja okej, bra.
Då får jag gissa ditt också.
Jag tror att du älskar progressiv löpning.
Nu är vi inne på ett progressivt pass.
Och Marathonpass, du vill ju ut och nöta länge. 60 minuter progressivt, det är i alla fall topp 3.
Ja men det är det. Det är ett pass jag tycker både till halvmar och mar så tycker jag det är jävligt gött.
Det blir ju någonstans mellan, antingen springer jag 15 kilometer progressivt eller springer jag 60 minuter i ungefär samma fort.
Men man ökar ändå lite på slutet. Så det är helt rätt för mig. Det är ett av mina favoritpass.
Det finns två olika sätt att springa därpå.
Det sättet som du, jag och ett gäng andra ska göra nästa helg.
Jag kommer kanske inte att orka hela 15 så det tror jag att jag gör.
Men skitsamma.
Men då är det att man springer i princip 60 minuter kanske lite långsammare än sin halvmaratonfart.
Ungefär mitt mellan halvmaraton och maratonfart.
Det tycker jag är ett fantastiskt bra pass.
Det är görbart men det kräver lite avvänd både psykiskt och fysiskt.
Det är ett fantastiskt bra pass.
Ett bra tröskelpass.
Men mitt absoluta favoritpass, där är ett pass som jag verkligen gillar.
Två pass som jag verkligen gillar.
Det ena är för att jag satte det när jag marathon tränade.
Där har man ju liksom en god kärlek kring det.
Och det är ett pass som Christian Munt gav mig som var 10x2km i marathonfart.
Och sen kilometerna däremellan där man ska jogga.
Det är ingen jogg, det är lite långsammare bara.
Så jag varmde upp 3 kilometer och så sprang jag. Det var ett pass som vi bytte i sista sekund.
För jag hade haft problem. Jag var nere i Formsvackan och det var fyra veckor kvar.
Boomade två veckor i rad. Men det var nyckelpassen jag skulle sätta.
Och hade bara känt att det här kommer fan inte bli bra. Känna på vägen ifrån.
Och då gav han mig detta passet istället. Vi bytte detta pass.
Och så sa han ”Där tror jag det kan passa dig”.
Så jag sprang 10 stycken 2 kilometer i mellan 3.55 och 4 minuters fart som var ungefär där.
Jag var tänkt att ligga på marathon.
Och sen kilometern däremellan gick ungefär 4,20 fart.
Så ungefär 20 sekunder.
20,25 sekunder långsammare än din marathon-fart.
Ja!
Så jag sprang med Erik Ahlenrik och jag sprang ihop.
Och Andreas och min sovrug.
Johan var med första sex tror jag de var och sprang också.
Men vänta nu.
Du körde alltså 30 kilometer?
Ja.
Så det blev tre kilometer uppvärmning.
Sen blev det 30 kilometer.
Det här hade snitt på 4,09.
Hade jag snitt på de 30 km.
Det var rätt bra.
Sen två kilometer nere i åk.
Men just snittfarten blev rätt hög.
Så 30 km i 4.09.
Jag bara kände shit det är ju tempos med 2.55.
Jag fick sån jävla boost av det.
Men det var ett sätt också att man kan börja lite lättare.
Så man börjar med fem gånger två kilometer.
Så man bygger upp det efter hand.
Fantastiskt bra pass.
Och sen mitt andra tips på pass innan vi ska gå in på dina Fredrik är också
ett pass som jag haft med mig länge som är bra både till halvmaraton och maraton tycker jag.
Det är 5, 4, 3, 2, 1 kilometer.
Ja.
Som också, den är lite progressiv.
Där du börjar i, du börjar kanske närmare maratonfart och sen rullar du ner mot
hela vägen ner till 10 kilometers fart ungefär.
Så att 5 kilometer och sen 1 kilometer jogg och det kan vara mer i jogg. Det behöver inte vara sådana snabba
jogg utan normal jogg.
Så 5-4-3-2-1 så du får 5-6-10-11-12-13-14-15-16-17-18-19 kilometer tror jag det är för 18-19 kilometer du får på passet själva.
Sen är det upp och ner-jog också så det är ju mitt emellan ett långpass och ett långt kvalitetspass.
Om man maratränar liksom.
Men det är ett fruktansvärt roligt och bra pass tycker jag.
Där man ändå kan anpassa lite grann. Man kan börja lite lättare på femma.
Vill man köra den som ett halvmaratonpass så kör man den rätt hårt från början.
Men det är lite jobbigare mentalt.
Men jag tycker att det är ett favoritpass. Jag älskar det.
Hur såg det ut för dig, Fredrik?
Jag tycker att för att kombinera, att hitta de här tävlingarna som kanske är en femma eller en tia.
Där man kör ett träningspass innan, alltså man kör uppvärmning som lite mer träningspass. Man kanske värmer upp en 10-12 kilometer innan.
Sen vilar du några minuter och ställer dig på startlinjen och kör ett lopp.
Och kanske inte maxa det, men ändå att du går in för att göra en så bra tid som möjligt.
Du går in för att hålla ihop det helt enkelt.
Jag gjorde en sådan med en tia som HLK, en förening här i Helsingborg,
hade arrangerat en liten 10-kilometers-lopp.
Då varmde jag upp 10 kilometer innan.
Just det.
Jag tror jag sprang 4,30 fat på uppvärmningen.
Så lite snabbare.
Lite snabbare uppvärmning.
Du kom och ställde dig på startlinjen med lite trötta ben.
Det är tanken.
Man kan säga att din tänkta marathonfart då var ju mellan 4.10 och 4.15.
Så du låg 15-20 sekunder över vad det skulle ligga på.
Och du glömmer av den uppvärmningen när du ställer dig på startlinjen.
Vilket gör att du blir inspirerad hela tiden.
Du blir underhållen hela tiden.
för det händer någonting.
Du springer 10 kilometer, det klarar ju vem som helst.
Springer jag på egen hand.
Sen kommer det tävlingar och det är ett nytt moment
och du glömmer av att du har en lite tuffare uppvärmning.
Så det gillar jag verkligen.
Sen måste jag ändå nämna den här som vi snickrade ihop
till fram utifrån eget huvud.
Det var dubbeltröskel kan man säga.
Två gånger tolv kilometer i marafart.
Och det var utmanande.
Jag körde på lunchen och på kvällen.
Och där tänker jag väl att
de passen måste man verkligen planera så att du får i dig rätt.
Ja, helt rätt.
Äter ordentligt och får rätt vila däremellan.
Men det är ju ett superbra marapass.
Det simulerar det verkligen sista tio kilometerna på marathon.
Ja, framförallt på kvällspasset.
Sen blir det att du behöver ladda om igen med lite trötta ben.
De två ska ni välja ut utifrån det jag körde.
Jag vill faktiskt slå ett slag för det du säger nu, Fredrik.
Det är många duktigare löpare som ofta gör så.
Jag vet att jag gjorde det ett år också när det var…
Jag sprang, vi pratade om Stockholm Iceberg Winter Run i Stockholm.
Det har jag gjort vid ett tillfälle också.
Då var jag uppe och vi skulle springa det. Jag var uppe där med min syravslut springare, hennes kompis.
Då sprang jag 10 kilometer innan och sen kom upp till starten 5 minuter innan start.
Sen sprang jag en akkuperad mil, då var jag i bra form.
och sprang den här kuperade IceBug-milen på 36,45 tror jag.
Och sen tvingade jag mig själv att springa 9 kilometer efteråt.
Jag hade 29 kilometer på passet.
Men fan, det här med att lägga in en tävling mitt i passet.
Du har ju till och med gjort det också som avslutning på ett av dina pass.
Du hade runt 20-22 kilometer.
Det blev lite längre än jag hade tänkt för att starta dem för senare.
Och så vill jag inte att du skulle ha för lång vila, att du stod stilla för länge så du joggade runt där.
Sen sprang du en timme på bana och sen var du färdig.
Då har jag kommit ihåg att du hade 36-37 km på pass.
Det är ganska brutalt, men tanken om att lägga in, och jag vet Anders Salk har också haft det någonsin när han passar,
att springa ett långpass, du spränger in en snabb femma i mitten till exempel.
Att göra något som blir ett avbräck, man ska inte göra det varenda långpass,
kanske var tredje gången eller någonting
så är det otroligt effektfullt
att få simulera maratonkänslan.
Ja, verkligen.
Vi ska lägga upp några sådana på Instagram
sen under veckan.
Ja, det tycker vi.
Maratonpass som vi har kört, som vi uppskattat
och tyckte var roliga att köra.
Superbra Simon!
Vi får runda av nu efter en 14 timmars pådande.
Ja, precis.
Det är ett långt avsnitt idag.
Men det är ju bara att konstatera att
maraton ligger oss varmt om hjärtat.
Det gör det.
Många olika sätt.
Så att vi tackar för idag helt enkelt.
Och vi är ju tillbaka i nästa vecka och då kommer vi ha lite gäster.
Det har vi.
Både gäster och…
Gäster och schester.
Jag är gammal i klass, det var Harald Toit som var programledare för det.
Om man är så gammal så känner man igen det tror jag.
Men annars tänkte jag avslutningsvis här också så det är ju två sponsorer kopplat till podden numera.
Det ska vi prata om längre fram.
Bra Simon.
Biltema. Fantastiskt roligt tycker vi att de kommer fortsätta med oss här över vår resa.
Sen har vi en ny sponsor som kommer vara med under nästa vecka.
Precis.
Vi ska presentera också.
Riktigt kul.
Väldigt roligt.
Så tack för idag och på återseende.
Ha det gott och skål.
Skål säger vi.
Hej!