28. Barfota & Uthållig

Sveriges snabbaste barfotalöpare tillika tävlingsledare för Helsingborg Marathon Andreas Gartmyr Moresco gör storartad entré i avsnitt 28! Vi pratar om hur det är att bo i en glasbur i en vecka och springa en halvmara om dagen på löpband, att vara Göteborgsvarvets varmaste löpare och hur i helskotta det går till när man ska springa HELT barfota! Och så klart… en (tre) drink till det 🌟!

Titel: Barfota & Uthållig – Löpning & Livet avsnitt 28

Välkomna till en inspirerande sida för avsnitt 28 av podden Löpning & Livet, där vi tar upp ämnet ”Barfota & Uthållig”. I detta spännande avsnitt gästas vi av Sveriges snabbaste barfotalöpare och tävlingsledare för Helsingborg Marathon, Andreas Gartmyr Moresco. Vi diskuterar Andreas upplevelser av att springa barfota, hans utmaning att bo i en glasbur och springa en halvmara om dagen på löpband samt hans erfarenheter från Göteborgsvarvet. Dessutom får ni höra om loppet Nightrun och dess festliga atmosfär.

Läs vidare för att få tips och insikter om hur du kan förbättra din löpning och bli mer uthållig – allt från att våga springa barfota till att hitta rätt tempo för din träning.

Tips för att bli en bättre löpare:

1. Prova att springa barfota: Att springa utan skor kan förbättra din fotstyrka och löpteknik. Var dock försiktig när du börjar och ge dina fötter tid att vänja sig vid den nya belastningen.
2. Hitta ditt tempo: För att bli mer uthållig, experimentera med olika löptempon och hitta det som passar dig bäst. Att träna på att hålla ett jämnt tempo över en längre sträcka kan göra stor skillnad i din uthållighet.
3. Variera din träning: Byt ut långa distanspass mot kortare och snabbare intervaller för att förbättra din löphastighet och uthållighet.
4. Delta i gemenskapen: Leta efter lokala löparevent, som Nightrun, för att träffa andra löpare, skapa nya kontakter och ha roligt samtidigt som du utvecklas som löpare.

För att lyssna på avsnitt 28 ”Barfota & Uthållig” i poddformat, besök: https://podcasts.apple.com/se/podcast/28-barfota-uth%C3%A5llig/id1539039755?i=1000521488989&l=en

Missade ni att se avsnittet live? Inga problem! Ni kan se det på vår YouTube-kanal här: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Följ oss på våra sociala medier för att hålla dig uppdaterad om de senaste avsnitten, löptips och inspiration: Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/ Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet YouTube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Tack för att ni besökte oss och vi hoppas att ni hittar inspiration i vårt avsnitt ”Barfota & Uthållig”. Glöm inte att dela era löparäventyr med oss på sociala medier och sprid kärleken för löpning & livet!

Här är hela avsnittet i text:

Välkommen till avsnitt 28 av Löpning och livet.

Idag ska vi prata om mig, Andreas Gartner.

Barfotalöparen som springer inte bara barfota, utan springer naken.

Marathon, hamburg, naken, kanske.

Sen blir det drinkgarten med Fredrik.

Och det är nästan det jag mest ser fram emot ikväll.

Nu kör vi!

[Musik]

Veckan som har gått Fredrik, hur har den varit för din del?

Den har varit bra. Jag inser det nu, jag har haft många veckor som har varit bra i rad.

Har du något dåligt?

Nej, inte just nu.

Du bara vaknar upp och tittar på dig själv och bara ”fan, bra dag idag också”.

Ja, precis. Jag har fått in två riktigt bra kvalitetspass.

Ett där jag sprang lite mer och sen fick jag möjligheten att öka lite.

Du sa lite mer och pekade på mig. Så du menade lite mer än vad jag gjorde.

Lite med er.

Ja, lite med er.

Det är passet där jag indlade en kilometer mer i fyra fart.

Det var onsdag jag sprang detta. Sen sprang jag fem kilometer i tre, fyrtiofem.

Mycket, mycket.

Och första kilometern, 357, Rehab-gruppen som vi kallar er, ligger i det tempot just nu.

Men det känns riktigt bra.

Och en femma där i 345.

Det känns lovande utifrån Anderstorp och vad som kommer att skallda.

Och du sprang den på sköna naturstigare i skogen, va?

Det är tillbaka på epilodningarna igen.

Vad annars?

Nej, så det var ett härligt pass faktiskt.

Och det var gött att kunna ändå kombinera det ihop med er.

Rehabiliteringgruppen.

Även om man fick springa själv större delen så fick man ändå samla upp er på slutet.

Det var det. Det kändes inte alls förnerande faktiskt.

Annars har det varit lite distans däremellan.

Jag håller ungefär åtta mil veckor nu.

Ja, just det. Du skulle haft en lite lugnare vecka än nu, men det blev ändå ganska mycket va?

Men det blev det och jag insåg idag att jag kände att jag behöver slänga in en vila idag.

För att jag har sprungit 11 dagar i rad och känner att jag behöver hel vila.

Hur känner gubbkroppen då?

Den känner sig mer sliten än vanligt.

Jag känner att jag behöver variera veckorna lite grann.

Så att det inte blir för intensiva veckor.

Så tanken är väl att gå ner på en 6-7 mil någon vecka och sen gå upp igen.

Så att man får lite variation på mängden.

Jag har bestämt nu, eller någon har bestämt, den som skriver och schemat, att det ska vara ett ”Morning of the Pee-bees” om tre veckor.

Så det är en 10 000-meters-test på Heden, fredagsbanan, om tre veckor.

Där är det några stycken som ska försöka klå ert personbästa på 10 000.

Och det ska bli jobbigt, men också intressant och kul.

På bana är det alltid roligt att springa i en grupp.

Och ligga och växeldra och verkligen gå ut i det tempot man har tänkt från början.

Man behöver inte kompensera utifrån att det är en tuff bana.

Man kan köra jämnt utifrån till helt platt.

Lagom höjdmätare.

I lördag körde vi 8×1000 eller jag körde det.

Det fick jag faktiskt köra helt själv.

Hur känns det att ställa sig i en basa?

Nu kör vi jag.

Ja, alltså 8 gånger 1000 hade man ju gärna önskat lite sällskap faktiskt.

Men det gick bra. Man var inte helt själv på banan så man fick ändå lite pepp när man springde runt där och avverkade alla sina varv.

Så det var ändå utmanande att ligga själv och ta all vind och så vidare.

Men jag kände att jag fick ett riktigt bra pass. 3.32 i snitt.

• Mycket bra. – Körde joggvila, började med 60 sekunder.

Sen skrek du ”gå över till 90 sekunder”

och ställde för jag fick lite bråttom rakt över diagonalen på

och hela där över gräset.

Så jag fick slänga in.

• Kände att det var lite taskigt att du skulle få en minut sån

snabb gångvila. – Precis.

• Och lite ståvila också.
• Och sen höll jag igen lite på söndagen.

Körde lite kortare.

Jag körde inte långpasset där, utan jag kände att jag var ganska trött och sliten i kroppen.

Så jag gick ner på runt 12-13 kilometer.

Och idag blev det vila.

Bra!

Helvila faktiskt.

Det var längesen sist.

Du har ju gubbgruppen, kroppen nöjd.

Ja, precis.

Men din vecka då Simon?

Den har varit bra.

Jag fortsätter kämpa på med mina skador här.

Som nu har övergått från skador till en liten förhoppning om att det faktiskt nu bara är krämper.

Satt på skadefronten, faktiskt inga nya skador.

Vilket är andra veckan i rad, utan nya skador.

Förväntar sig att en streak har fortsatt upp i volym och fick faktiskt ihop 95 km den här veckan.

Det var länge sedan kan jag säga. Det var nog senast, jag kommer inte ihåg när.

Mycket distans. Sen är vi som sagt då, jag och Emil Pålsson, den förvånade knäskadade Emil Pålsson.

Vi har ju satt i och med den här rehab-sektionen som vi kör nu.

Så vi försöker ju hålla våra kroppar klara ner till 350 innan min baksida börjar gnälla och hans knä börjar skrika.

Så vi försöker hålla oss in med ett visst spann där och bara utöka hur långt vi springer helt enkelt.

Men vi hade faktiskt också två fina passar.

I onsdags så körde vi 4×2 km i strax under 4 fart med 2 minuter jogveda.

Det var inte så mycket, men vi fick ändå ihop 8 km strax över 400 km/h i snitt.

Då fick jag dra hela passet. Jag har ingenting emot det, men Emil var väldigt tacksam.

I lördags något omvitar roller.

Det var det enda vi tänkte på, att nu kommer Fredrik snart och varvar oss.

Men vi lyckades hålla undan för att vi hade ståvila hela tiden.

Så vi lyckades klara det.

Men vi hade faktiskt ett fint pass där vi skulle köra 3,3 tusen meter med 500 meters joggvila mellan.

Så totalt 10 tusen meter.

Emil Pålsson klarade hela passet.

Jag klev av med tungt flås och lite sliten baksida någonstans efter 3,3 tusen.

Sen hakar på och körde sista 1,2 tusen.

Så jag fick strax över 9 tusen meter.

Det är jättebra. Du är på gång nu känner jag.

På gång nu, absolut. Och jag har faktiskt hunnit med ett kvalitetspass till om man räknar veckan som har gått.

För jag sprang faktiskt kvalité på lunchen idag också.

Och bästa passet på länge utifrån känslan i kroppen.

Vi kör då 30 minuter progress eftersom ni ska köra det imorgon.

Känns bra va?

Ja, jag ser ändå fram emot det tycker jag.

Jag har ändå ganska mycket självtroende i löpningen nu.

Då ser man fram emot kvaliteten på ett annat sätt än när man är på väg tillbaka.

Som det är för din del.

Nej, det ska bli kul.

Det är faktiskt ett roligt pass.

Det är 30 minuter progressivt.

Så att du kör 10 minuter i en tempo.

Sen ökar du lite.

Och ökar lite till de sista 10 minuterna.

De sista 10 minuterna ska gå nära milfart.

Så att vi hade lagt upp vår idag att vi skulle springa i 4.05 fart.

sen ner till 4 fart, sen ner till 3,5 till 5 fart.

Men det gick faktiskt lite snabbare.

Vi hade, jag och Emil Poulsson i rehab-sektionen

bjöd in åter comeback-kid Andreas Wahlberg

som fick hänga på idag också som har varit på väg tillbaka

efter lite extra vila.

Så han var på väg, så nu är vi tre i rehab-gruppen

så det känns gött, vi utökar,

jag vet inte om det är bra eller dåligt att man utökar i en rehab-grupp.

Jag vet inte, vi ska lägga om schemat kanske lite sen.

Lite tveksamt.

Vi hade superfina, så vi hade först 10 minuter i 4.03, 10 minuter i 3.57 och 10 minuter ner på 3.48.

Så vi gick upp i så fort och inget gnäll från baksidan eller någonting annat.

Så supernöjd. Vi hade 7,5 kilometer strax under 4-fart.

Så nu känner jag att det börjar komma lite framåt.

Och till helgen så ska vi testa en sub 40 mil som ska bli en utmaning.

Det fixar ni lätt.

Innan vi spelar in vår gäst, Andreas Gartmur, ska jag fixa hans mic.

Det är något som har tryckt på en massa knappar, så vi har ingen mic till honom än.

[Skratt]

Det var inte jag som tryckte.

Du har ingen mic än så länge, men vi fixar den så kommer vi alldeles strax tillbaka.

Så, Andreas. Nu har du en mic också.

Tack.

Nu kommer du med i podden. Välkommen hit.

Jag trodde att jag bara var här för ett vackert ansikte, men det är det så.

Ja, men det är också. Det är främst det.

Nu kommer du med i bild också, på Youtube.

Men också för att du är en väldigt intressant person och en härare vänt till oss.

Oj, det blev jag mig glad för.

Och vi pratade om veckan som har gått.

Spelar vi in dig också? Du springer ju också en del av den här, ska vi komma in på scenen?

Men hur ser din löpstatus ut nu?

Alltså, jag är riktigt, riktigt nöjd.

Håll i er nu för ni ska få höra det. Ni har ju haft en lång utläggning här i och för sig.

Nu ska ni höra vad jag är nöjd med.

Alltså jag blev sjuk för corona strax innan jul.

Var sjuk rätt länge, blev inte mycket sjuk men det var såhär sägt.

Och sen så den klassiska som jag alltid brukar göra, kommer tillbaka igen och så går på för hårt och så är man lite för gammal.

Så bara såhär drar man upp någon gammal bristning eller sånt då ju i vardagen.

Så jag har ju kört typ från, ja men jag tror det slutar på januari.

Fram tills då nu för typ den senaste veckan har jag bara kört distans.

Fy fan vilken jävla mål.

Alltså det är så fruktansvärt tråkigt.

Så var det då i, vad var det? Var det i onsdags? I onsdags var det.

Så bara så här, ”ah men Erik skulle köra”, min eminenta kollega Erik,

”skulle köra fyra gånger två kilometer”.

Så jag bara så här, jag kommer ju inte hänga med honom.

Han är ju skitsnabb.

Men jag bara tänkte så här, nu är det dags att släppa sargen.

Så jag bara tänkte så här, jag kör en rak åtta så kan vi liksom köra på samma bana bara.

Så tänkte jag så här, okej, jag öppnar liksom försiktigt.

Så här, bara ta det lugnt.

Och sen så får man ju feeling för det är bara så här ”nej fan vad bra det var länge sedan jag sprang liksom fort” och så tycker man att det är skitroligt och så springer man på liksom.

Så då snittade jag, och jag är jättenöjd men håller er, jag snittade 4.06 på den åttan.

Men när man då tänker på att det är en sekund långsammare än mitt Mara-tempo.

Jo, det här har jag och Fredrik pratat om också.

Men det var skitbra. Men annars är det bara så här så att…

Det är min långa utläggning.

Distans.

Det är ingenting under en smutsig mil.

Men heller ingenting över femton.

Det är reglerna liksom.

Du har ändå det som Will Smith när han dansar.

Du har en väldigt tydlig sån att ”här håller jag mig” liksom.

Det är inom denna ramen.

Och vi kommer ju komma in på mer om vem du är.

Vem Erik är kanske också.

Vad du gör.

och vad ni har gjort tillsammans kanske tidigare.

Men först, det viktigaste.

Och det är…

Det är veckans drink.

Yes!

Då har vi glidit över till veckans drink.

Som ni har längtat.

Det var inte en sekund för tidigt.

Precis.

Och vi har ju idag med oss Andreas Gartmur.

Som man lätt kan koppla till loppet Nightrun, eller hur?

Ja.

Utifrån att det är du som arrangerar det i form av Helsingborg Marathon.

Ja.

Kan du förklara lite mer om loppet och när det går och hur det går till och så vidare?

Ja, absolut.

Det var ju ett lopp som vi drog igång när Simon och jag drev Helsingborg Marathon.

Men tanken med det har ju varit från början att det ska vara…

Helsingborg Marathon är rätt seriöst.

Både loppet i sig och hur vi har velat profilera det från början.

Det är en seriös tävling.

Nitron är seriös också.

Men där är det lite mer fokus på gemenskapen, att man ska ha roligt.

Du kan delta utan tidtagning.

Folk kommer dit, klär ut sig, det är liksom vid solnedgången.

Det är som en fest.

Mål och startområde är liksom som en…

…prispelat gubbe…

…disco.

Det är lätt gubbe.

Det är som…

Det är en orkester som spelar.

Sveriges Ibiza.

Är det inte så?

Det är lite så.

Det är nere vid stranden.

Det är bara så här, vi har en DJ som står och spelar uppe liksom i ett…

…DJ-torn och så bara så här folk utklädda dansar och bara så här…

Du vet, det sprutas champagne, det gör det inte.

[Skratt]

Vi kan säga det, det låter bra.

[Skratt]

Jag har hört att det kommer kändisar också.

Det har varit rätt bra tider.

Om man kollar på resultatlistan.

Ja, precis. Nu är det ju så att jag är ju

verkligen inte statistiknörd.

Ska inte sätta dig i potten.

Du tyder på David Nilsson.

Precis, det är ju David Nilsson.

Visst var det första året han sprang, Stefan?

Och då sprang han på…

1448.

Alltså, Simon kan ju mina.

Samma sak för mig.

Så du är ändå hyfsat snabbt, kan man tycka.

Men spontant så här, jag har ju sprungit det en gång.

Jag kommer ju springa igen, så glad.

Hur många gånger har jag haft det?

Är det…

Jag tror jag har 3.

Jag känner liksom att det är verkligen ett lopp för alla.

Om man springer på 14, vad sa du nu? 38?

48.

Så går det också att springa det loppet.

Men man kan också springa om man springer på en timme eller en och en halv.

Ja, alltså…

Det går jättebra.

Vi hade ett möhippe-gäng ett år.

Det vi har gjort är att…

Den är ju jävligt optimal att springa fort, för den är ju platt.

Men sen är det ju asschysst, för den går ju längs havet hela vägen.

Men så är det ju en varvbana.

Så att vi har gjort så att det är en massa aktiviteter som händer hela tiden längs banan.

Så det ska vara en sån här upplevelse.

Men det är också det att det finns ju en massa barer längs vägen.

Det var en sån här mörhyppig gäng som bara startade och så bara så här…

”Waaaaaah, du du du!”

Utklädde och sånt där och så bara…

Och sen när vi höll på att plocka ner, då kom de och bara…

”Waaaaaah!”

Då har de stannat med en bar och druckit ett par drinkar.

Sen kommer de in i mål och bara ”eeeh”.

Så jävla häftigt.

Så fester de lite där med oss och sådär.

Okej, så skickar vi in.

Du uppmanar flera möhypp-gäng, ska jag anmäla till.

Alltså, vi uppmanar ju alla som vill gifta sig.

Det jag tycker är häftigast med Nightwing,

han var ju med först i återanarrangerades,

men för mig är det så otroligt förknippat med bredden av människor

som Andreas och alla kan delta av.

Det är ju min son Elias, det är hans favoritlopp.

Han har ju sprungit fem kilometer, så då är det ändå så här, det är runt tio på kvällen, så starten går och så där.

Och det är så häftigt att jag kan stå där med min åttaåring, och så är det bredvid mig till vänster ett marihippiegäng,

till höger om står David Nilsson och någon annan, och så är det att alla kan samlas i den här startfådland på något sätt.

Det är ju, tycker jag, fruktansvärt. Sen är ju, som du säger, läget är ju helt unikt.

Att man springer längst ner längs havet är ett otroligt häftigt lopp

och fantastiska möjligheter för after run också med tanke på banan

som ligger längs banan.

Du har ju ibland ett fantastiskt drink till den där Fredrik.

Jag googlar ju runt, vad finns det på natt temat, lite festligheter

och kommer att tänka på solnedgång.

Så här, jag försökte hitta någon fin drink som kan symbolisera night run.

Och då hittade jag Nightcap.

Alltså det är ju…

Som är då en…

En drink som har cold brew.

Det finns faktiskt rätt många cocktails som har cold brew.

Cold brew är…

Du malar bönor ganska grovt och så lägger du det i vatten och så låter det stå 24 timmar.

Grundt och skakar lite på den då och då.

Mitt i natten.

Ja, ställer klockan en gång varannan timme.

Nej, det behöver man inte.

Men och i den så har jag då blandat med mörk rom.

Vi har en.

Det skulle egentligen varit maple syrup, men jag tog faktiskt agave för det var det jag hade hemma.

Det är inte riktigt samma sak, men det blev bra ändå.

Sen har man lite så här zest från apelsin.

Som man du såg när jag tryckte i den här på toppen.

Den här oljan som du vill ha, det ska lägga sig som en hinna på drinken.

Då får man det i både lukt och smak.

Och sen har vi en angustura bitter.

Och så toppar vi med lite tonic på toppen.

Det var väldigt, väldigt trevligt.

Andreas, är du förtjust i drinkar eller?

Alltså jag älskar det. Men jag är slut.

(Skratt)

Så är det kanske alla lite nervösa.

(Skratt)

Alltså jag älskar ju drinka.

Alltså det är ju, det är ju, det är ju, alltså.

Jag tycker det är så jäkla roligt att dricka och drinka.

Jag har en, min gamla bästa kompis, han flyttade till New York och började jobba på en av de finaste hotellbarorna liksom.

Då som bartender. Så han är asgrym liksom.

Och han har en YouTube-kanal nu där han gör drinkar.

Jag tänker alltid när jag kollar på de avsnitt som tänker så här

”Åh shit, jag önskar att jag bara fick vara där”

”så när han har gjort den så kunde jag få dricka den”

Jag trodde du skulle säga såhär

”Åh, nu ska jag lära mig”

”Nej, bara dricka”

”Vi bara dricka”

Då har du kommit rätt kan vi ändå säga i så fall

Nej, så det är en passande drink

Jag tycker ni ska ta upp den i alkoholfri form

Har ni kvar toniken?

Ja, då kommer det

Ja, då ses det

Det blir en kanondrink.

Den känns rätt utifrån Nightrun, för det är festligheter.

Ja, den var riktigt riktigt trevlig faktiskt.

Och när tänker man köra Nightrun?

När blir det jobb?

Ja, precis. Nu har vi gjort så att eftersom att situationen är som den är,

vi ser ju fortfarande positivt på det här nu,

att nu börjar ju antalet inlägg på IVA gå ner och hela den här biten,

och folk är ju vaccinerade och så vidare.

Det kommer sommaren och det är mycket påtryckningar från RF att man ska förlova arrangera idrotts…

Jag hade faktiskt en idé, för det är så här att reglerna nu för ett köpcenter så är det att varje person ska väl ha typ en kvadratmeter.

Jag tänker vi har ju minst två meter bredd och sen är det 42.195, så vi borde ju i alla fall kunna ha någonstans runt 84.000 besökare.

Får det klassas som ett köpcentrum så är det ju löst.

Ja det är ju löst.

Absolut.

• Nej men så… – Väla Marathon!
• Ja, precis.
• Så det vi har gjort då, det är att just när det gäller Nightrun, för att säkra upp,

att kunna genomföra det, så har vi valt att flytta det närmare maran.

Så nu går det då veckan innan, alltså fredagen veckan innan maran.

Och maran går då den 4 september, så detta borde ju rimligen vara sju dagar tidigare.

• 27 kanske? – 27, 28…

Alltså det ska jag ju veta.

Det är okej, vi dricker ju drinkar.

Men jag tänker också, det är ju ett lysande…

Det är ju bra tänkte vi har överhuvudtaget

med situationen.

Men jag tänker också för

sådana som dig och mig Fredrik, som är sugna på

springatmaten och sådär, så är det ju en lysande

uppladdning heller i morgon.

Att springa en snabb femma, för att få den fast i benen på något sätt.

Och bära en diskmaskin

eller en torktumlare på upploppet.

Kommer det bli samma upplägg

att man kan dra med sig

Det kommer vara ännu mer grejer i år. Min kollega Fredrik är en socialexpert.

Han fixar och donar och trixar. Det kommer vara mycket grejer som man ska bära med sig.

Är det någon som gjort en riktigt snabb tid och haft något riktigt tungt med sig på upploppet?

-Vad var det? -Petter i Göta som är triatlet.

Han plockade upp en tvättmaskin.

-En skottkärra. -Just det.

En skottkärra. Han tror jag nu att han sprang på 17,5 cm.

Han kom in och bara ”WAAA”.

Han bara tippade.

-Det var den han vann. -Nej, nej, nej.

(skratt)

Vi ska prata vidare om arrangörskap av olika former av nattlopp och maraton lite längre fram med Andreas.

Men nu är vi nyfikna på att veta vem Andreas är så vi ska hoppa vidare till Andreas.

Ja, och vi avslutar som vi brukar med att säga…

Skål!

Äntligen! Det här är någonting vi har längtat efter att få till det här avsnittet, Fredrik.

För att vi har äntligen hittat någon som dricker i samma takt som vi gör.

Vi har stått på veckans dring.

Vi hade lite grann på tjen innan.

Andreas, varmt välkommen hit.

Det känns väldigt kul att ha dig här.

Tack så mycket. Det är väldigt, väldigt trevligt att vara här.

Det här kommer att… Vi skämtar.

Jag tror inte vi är färdiga innan midnight ikväll.

Det känns lite grann så.

Jag tycker det känns optimistiskt.

Det känns väldigt optimistiskt.

Andreas, vi känner ju varandra.

Du och jag är ju svågrar.

Gamla kollegor och vänner.

Du och Fredrik är vänner och löparvänner.

Man kan vara två också.

Men vi vill jättegärna berätta lite om dig själv.

Vem är du? Vem är Andreas Gatmo?

Puh, ja…

Jag är rätt så…

Alldaglig kille som gillar mötning.

Nej, men alltså er vetende är jag väl hyfsat fära normal kille.

I sina bästa år.

Fru, två barn.

Gilla löpning.

Alltså ha mycket idéer i livet.

Det är nog min grej.

Framförallt känner jag att det har blivit en sån grej som har blivit väldigt påtaglig på senare år.

Att jag har mycket idéer som jag vill förverkliga och så där.

Och tycker det är kul att driva de idéerna framåt.

En evig drömmar, kan man säga så.

Ja, det kan man säga.

Och du har ett genuint teknikintresse också.

Det gillar jag att du har.

Det delar du och jag det intresset.

Jag älskar att hålla mig uppdaterad på det senaste, inte den senaste mobiltelefonen,

utan mer bara vad som driver världen framåt.

Just den här grejen att många pratar om att vi står på ruinens brant,

det är fruktansvärt som det ser ut nu.

Medan jag ser det som att vi går en sån sjukt ljus framtid till mötes på grund av alla de galna innovationer som inte lyfts fram så mycket.

Det är ofta såhär tråkiga nyheter.

Jag är en sjukt positiv visionär. Jag ser väldigt positivt på vad som kommer.

Då tycker jag det är roligt. Men tänk på att du är liksom, du älskar, vi har ju pratat mycket om det och lyssnat, du går ju inne i det.

Du älskar innovation och du älskar utveckling.

Men på dina fötter så väljer du att gå bakåt i tiden.

För det är så, en av de stora anledningarna till att du är här också är att du har ju en lite speciell egenskap.

Eller att du är lite krifig. Du springer ju faktiskt helt barfota.

Och det här måste man ibland upprepa.

Bara för att säga till folk ”jaja, jag är i tunna skor”

eller sandala. Nej, alltså du springer ju

helt utan skor. Du har gjort det valet

och det ska vi prata om alldeles strax.

Men jag tänker också att hur har löpningen,

för löpningen står en del

av ditt liv på flera fronter,

men har du alltid varit en löpare?

Nej, det har jag

verkligen inte varit.

Jag har ju,

som sagt, som du sa, du känner mig

sen långt tillbaka och har

Har ju tagit del av diverse bilder.

Som du har blivit väldigt fest vid vissa av dem.

Nej men…

Du kommer ut på Instagram sen.

Jag har ju alltid varit väldigt aktiv som ung.

Jag var en av de första i Helsingborg som åkte inlines.

Det är så här, om jag får säga det själv, faktiskt riktigt jävla grymt.

Vi har ju de här långa terrasstrapporna i Helsingborg.

De åkte vi baklänges ner för.

Och när vi gjorde det, det var då alla började åka.

För då hade vi åkt i två år och blivit mobbade för att det var bara så här ”Vad tuntigt, vad är det ni har på fötterna för någonting?”

Och sen blev det en jättegrej och sen försvann det väl ett par år senare.

Men sen så började jag jobba på ett stillasittande jobb.

Jobbat som 3D-grafiker och producerat 3D-bilder och animeringar, ofta med fokus på fotorealism.

Det är i regel ett enormt slitigt jobb.

Vi hade vissa ”crunch hours” där jag gick till jobbet klockan åtta,

jobbat till klockan fem på natten, gick hem och la mig och sov till nio,

gick till jobbet, jobbat till tolv på natten och sen bara ”repeat” under ett par veckor.

För det första, där är det svårt att hitta träning när du bara jobbar hela tiden.

Men sedan addera det till det, att man är inte smart när man är ung.

Jag drack alltså två liter kola om dagen.

Förstår ni det? Sockerintaget.

Så det var bara vid något tillfälle då när vi väntade var det först.

Sen rökte jag också.

Vi bara toppade lite.

Det var verkligen så här.

Jag käkade alla de där braia boxarna.

Och sen så var det då vi skulle ha vårt första barn.

Så var jag så här bara ”pfff, jag är kanske läge att göra någonting åt detta”.

Vilken ålder var du här Andreas då?

Detta måste ju ha varit 2000…

2005.

Så jag har väl varit någonstans runt 17-18.

Vi vet att du är över 41.

Jag måste ju rimligen ha varit 21.

Jag kollar alltid på siffrorna.

Siffrorna får man ju vackra lite direkt.

Ja, precis.

Då är det så, om jag nu får skryta lite om min fru.

Hon är ju så sjukt kreativ.

Hon är verkligen sådär.

Hon är den…

Jag vet ingen som har en sån känsla för färg och form som hon har.

Hon jobbade på den tiden på Kraft med att designa deras kläder.

Det är för övrigt hon som har gjort Crafts logga faktiskt.

Jaha, shit.

De tog in ett sånt supercreditbolag som tog fram massa förslag.

De blev inte nöjda.

Johanna bara ”Jag gör nånting” och satt och pillade lite med en fjälls-

-och presenterade den därefter. ”Yes, den tar vi!”

Fasen vad häftigt!

Då tog hon hem en massa prover.

Så då började jag så smått springa.

Då var det verkligen så att jag hade ingen klocka.

Jag vet inte hur långt jag sprang.

”Uuuh!”

”Nu är det verkligen så här man bara ”Va?!””

Hon var ju så sjukt tålmodig med att jag kommer hem där när jag har sprungit på vintern.

Gissningsvis när jag tänker på runnar som jag har sprungit nu,

det är därmed att jag har sprungit en tre kilometer och kommer hem.

”Vilken jävla… vilken man du har att du kan springa så långt!”

Sådär liksom.

Jag bara nötte på så.

Och sen har vi en…

Det är vår svågers bror som jag skulle springa Göteborgsvarvet med.

Och då…

Jag hade turen att vara där det året. Vi ska prata.

Jag tänkte att jag lägger fram det.

Silo vill gärna prata om det här.

Det kan vara så att det kommer komma bilder också.

-Eventuellt. -Nej men så då blev det lite mer träning.

Och du vet när man springer sin första mil.

Man känner sig som någon form av övermän för att man kan springa en mil.

Men hur kom det sig? Jag tänker på Göteborgs…

Det är klart, vi har pratat om det här. Otroligt folklig fest.

Men då hade du sprungit tre kilometer och sådär.

-Insåg du att det var ett halvmål? -Nej.

Alltså det var ju bara såhär ”Jeej, jag tänker inte det.”

”Vem är det som springer?”

Jättelångt.

Jag kom ihåg när jag sprang, det var en snubbe som bara snackade med folk.

”Har du sprungit distansen in?” ”Nej.”

”Okej, ha det gött, hej då.”

Det finns ett fint i det, att vara så naiv i början.

Den inställningen har du väl alltid haft?

Vi har ju tränat en del ihop i hallen och kört lite pass.

Då bara ”Vad ska ni köra?” ”Vi ska köra det här passet.”

Du bara ”jaja, jag hänger på” utan att tänka.

För mig tror jag att det är en fördel, både i min så här, att jag jobbar, jag ser sällan hinbut.

Jag ser oftast bara så här ”Fy fan, det här är coolt, det här kör vi på” och sen bara gasa.

Och det tror jag var fördelen för mig.

Vi tränade mycket, Simon.

Simon han bara sa ”Det här ska du springa” vid det här tempotet.

Och så gjorde jag det och så gick det skitbra.

Fredrik bara ”Jag känner igen dig nu”

Det är en väldigt god egenskap.

Men det var också då vid Göteborgsvalet som min första riktiga skada kom.

Självdiagnostiserad hälsborre.

Och då var det bara att lägga av med löpning.

Typ i ett, ett och ett halvt år.

Men vi går snabbt från loftet här.

Jag tycker vi kan gå vidare.

Detta här är bara så himla pånitt.

Nej men berätta nu Simen, nu vill alla höra.

Jag tycker det här är så roligt.

Jag har kanske en bild från, du kan titta på sen.

Men jag tycker ändå att det var rätt fantastiskt för att du sprang under en…

Förlåt.

Det var en svårgångsbror som han sprang och sådär.

Han sprang inte från någon förening eller klubb, han anmälde sig i något coolt namn.

Ni sprang ju från Dragon Runners tror jag det var.

Yes!

Så kul!

Dragon Runners.

De springer inte ens och flyr.

Det tyckte jag precis, de flög fram.

Förhållandevis var ditt första halvmål ganska hygglig tid.

Beroende på var man är nu kanske det är så.

Du sprang på strax över två timmar tror jag.

På ett ungefär.

Men det jag tycker var utmärkande och roligt var att

du måste ju varit Göteborgsvärvets varmaste löpare det året.

Du hade jättemycket kläder på.

Det enda jag hade som var konstigt var att jag hade en sån fåväst.

Precis.

Andreas har fått så mycket skit för detta och det är egentligen lite obefogat.

Men vi har bilder på det.

Det var ju den tiden på året man kan inte super solbrännsa utan lite så blek och så svarta prasselbyxor och svart stor jacka.

Det roliga är att därinom bredvid som en typisk hårtsortiljus så känner man så här ”fan vad varmt det måste ha varit”.

Det var roligt tyckte jag. Men där kommer bilder på det tänker jag sen också.

Vi har faktiskt pratat lite om det här tidigare och nu faktiskt även kring det här med hälsborre och skada sig.

För du har aldrig sprungit distansen, kanske inte riktigt tränad för att springa den.

Men hur tacklar du det? Tyckte du löpning var roligt?

Då var det laget mer än bara en grej du skulle göra att springa loppet liksom.

Nej, men jag har nog alltid tyckt att löpning har varit en schysst träningsform.

Men jag har ju inte tränat löpning förrän när vi gjorde musikhjälpen i en samling.

Först då, typ 2013.

Det var väl egentligen då som man började träna.

Vi hade ju våra träningar där man släckte ut och sprang lite halvsar.

”Du ska springa fort i 15 kilometer!”

Och så sprang man allt vad man kunde på träningen.

Var det Simons röst du gjorde där?

Jag känner mig lite…

Jag börjar kunna säga så till mig också.

Du ska springa fort!

Någonstans däremellan att du skadade dig

efter utspridningen till Göteborgsvarvet och ändå klart

Talman och Tom på något sätt, då sprang du på den tiden i sko också.

Då hade du ju sko.

För sen vet jag

att efter det när du började springa

och jag hade väl börjat hitta

träning någonstans efter det också.

Då sprang du fortfarande i sko

och då hade jag ändå problem.

Faktum är att det var ju

Det här är faktiskt…

Nu vill jag faktiskt skylla min nästa skada på Simon.

Bra, det här är bra. Jag tar den.

Det var så här att vi två var hyfsat jämna i de tider som vi presterade under den tiden.

Och när jag säger presterade så var det ju på träning.

Vi sprang i träningarna.

När vi tränade så drog man det på sin GPS-klocka och sådär.

Och så var det en kväll som jag var ute och fick feeling då och kände att nu har jag ju chans på Simons halvmartid.

Ja just det.

Och då springer jag och börjar känna att nu började jag ha ont i knäna.

Vilken tid bara så vi vet ungefär vad du siktar på att klara?

Jag säger att kan det vara 1.35 eller någonstans typ?

Jag undrar om det var så.

Eller kan det inte vara så snabbt? 1.45 kanske?

Jag vet att när vi var ute och sprang och rekade Helsingborg Marathonbanan, då sprang vi 1.45 och sprang och snackade.

Då tyckte vi att vi var i rasklima.

Absolut. Nej, det måste ha varit tidigare.

1.45 skulle jag tycka.

Någonstans där.

Och sen, och då, men jag var ju bara så där, då hade jag ju vitt. Jag tror till och med att jag sprang ner för, de som inte bor i Helsingborg, men sådär, landborgen liksom.

För att få mer som möjligt för att kunna hålla tempot.

Men då pajade jag mina knän.

De blev förstörda.

De är fortfarande så pass förstörda, eller känsliga, sedan det passet.

Om jag försöker springa med skor nu så får jag ont i knäna.

17 kilometer har jag försökt springa i skor, då får jag så ont att jag inte kan gå dagen efter.

Men hur kom det sig? Då hade du det passet och nånting händer då.

Hur kom man till lösningen att ”Jag testar att ta av skorna”?

Ja, det är en jäkligt lång resa.

Då var det ju igen så här, ”Nu håller man uppe en vecka, provar, håller uppe en månad, provar och det bara gör ont och ont”.

Så då var det såhär, ”Jag skiter i det.”

Men så var det så här då att…

Det är många så här lustiga grejer som jag har kopplat ihop i efterhand med det här.

För då var det så att då strax, jag tror det kan handla om en vecka eller två veckor innan det passet.

Så jag hade varit ute och sprungit med en kompis.

Och då hade han hittat på honom och sa ”Vi ska springa och följa John.”

Så att vi bara springer och så den som springer först bestämmer var vi springer.

Så det var då att om man kommer till en lekplats så den som springer först kryper genom en tunnel.

Då ska man krypa igenom tunneln, springer man upp och klättrar på ett räcke.

Ja då ska man gå balansgång på räcket.

Och så pratade vi om det här med olika löpstilar.

Och då sa han såhär, ”Sedan finns det ju de som springer barfot”.

Så garvade vi att det var dum i huvudet, varför skulle man springa barfot?

Vad är vitsen med det?

Och sedan var han inte med med det.

Och sedan kom den här skadan och sedan så provade jag att springa.

Ingenting funkade.

Och då höll jag uppe med löpning i säkert ett år.

Och så kom ju då sommaren igen och så blev man såhär ”ah shit vad gött att bara komma igång med löpning”

Det är såhär beach, vad det nu var 1876, det är skitgammalt.

Så då var jag såhär ”ja men jag vill komma igång med träningen igen”

Och så provar man och då var det såhär, det är ju roligt också då för jag gick ju inte bara direkt i barfuternet

men jag vet inte om du minns, men då var du ju i USA.

Jag minns de där udda skorna, Newton, vad heter de?

Ja, exakt.

För då hade jag börjat googla till höger och vänster

och kolla på föreläsningar på Youtube

om det här med framfotad löpning som var grejen då.

Då kollar jag på en massa olika videos

med föreläsningar med folk som jag sen har förstått

att det är han, Barefoot Ted, till exempel, från Born to Run.

Det där är liksom Christopher McDougal och sådär.

Så jag tittade ju på allt det där innan jag läste den här boken.

Men då var det ju det.

Och då bar jag ju dig, för de gick ju bara för ett tag till USA,

att plocka upp ett par sådana här skor.

Du kommer säkert ihåg, de hade någon form av tramp…

Alltså det var som en vanlig sko, men förmodligen med en nål i dropp.

Men så hade de ju då någon form av extra trampdynor.

Inga sådana här five fingers och sådant?

Nej, det hade inte kommit än, minns jag.

Jag har tänkt på det nu i efterhand.

Alltså, nu när jag…

Nu var det ju inte rätt många år sedan,

men nu när jag reflekterar på hur de kändes,

det var ingenting man tänkte på då,

för de var ju rätt udda då,

tyckte man ”fan vad tunna”.

Alltså kändes ju lite som man skulle jämföra med en sko idag.

Så kändes det ungefär som ett par New Balance Hanso,

fast inte så styva.

De var ändå liksom lite mjukare,

och jävligt tunna på något sätt.

Och ändå liksom…

Ja, ett par jävligt tunna racers egentligen.

Det vet jag inte vad det är jag kan reflektera över och jämföra med nu.

Men det var innan Five Fingers och Vibrant och hela den.

Det var precis innan den vågen kom någonstans.

Så det var dina första rejält tunna skor egentligen.

Och så började jag springa med dem.

Och det var ju så här, det funkar ju bra men problemet är

det är ju när du ska springa på framfoten

och du ska göra det för att du tror att du ska göra det

då blir det ofta så här, springer på tårna eller liksom

Det blir till konstlat.

Jag provade ju en massa olika.

Jag ska inte säga att jag drog på mig några skador,

men jag kände ändå så här,

så fort jag började komma upp i distans

så började jag få ont i knäna, även i de här skorna.

Så jag provade med dem och jag provade med något annat,

så här tunna skor.

Sen så provade jag då Five Fingers.

Då minns jag när jag satte på dem, så var det så här,

”Oj, men det här känns annorlunda.”

Jag kommer ihåg att det var på vintern, du och jag skulle ut på något pass.

Jag vet inte, bara ”Det här känns bra”.

Men sen var det ändå såhär, när jag kom upp, om det var 15 eller 17 kilometer,

så började jag få ont i knäna igen.

Så blev jag såhär ”Äh, f*n sådär, det här går inte”.

Och så gick det väl några veckor, jag vet att det är svårt med tiden nu,

men så var det såhär, och av någon anledning så trillade alla de här grejerna tillbaka.

Det här som vi hade pratat om och skrattat om, folk som springer barfota,

De här föreläsningarna som jag tittat på nu som visade sig då var

Barefooted och Christopher McDougal och sådär.

Och alla de här grejerna, för jag menar de här

Newton som de heter, de här skrivna, de propagerade såklart jättemycket för varför.

Man liksom gjorde mätningar på att

”Oj, ja men landar du på hälen så kan du liksom skjuta typ

tio gånger din kroppsvikt upp i knät och upp i ländrygg ändå”

Så att det är såhär, och då visade de då hur det bedöms.

Så var det en såhär, var en

riktigt jäkla göttig sommardag.

Man springer och det är bara splitboards.

Jag ber om ursäkt till dem som tycker att det inte är okej med bara överkropp.

Det är provocerande för vissa.

Jag har haft ett avsnitt om det också. Kullagatan ner i bara överkropp.

Det är många som är provocerade. Jag blir ofta provocerad när du springer med bara överkropp.

Eller barfyttan, då springer man med bara överkropp.

Men det är för att du är så jävla vältränad.

Så det är en helt annan grej varför jag blir provocerad.

Och så bara tog jag av de här five fingersen och så bara provade jag att springa.

Och det bara var så här, asså fucking hell, det är detta jag ska göra.

Born to run.

Men kändes det inte lite så bara,

något konstigt tas i skorna på att börja springa barfingern?

Jo det gjorde det, jag kollade, jag var ju på en rätt så här avlägsen platt.

Men det var så här, tyvärr det var så här nylagd asfalt med ett så här svart.

Den var så här varm och liksom mjuk och liksom så där.

Man fastnar lite.

Nej, det var inte så nylägt.

Nej, okej.

Nej, men så här, så bara blev jag så här och så bara kände så här,

men sen ska jag inte säga det här bara så här,

”ah, men det var så här hallulja moment” och sen,

utan sen gjorde jag ju alla fel i boken.

Alltså så här, ni vet att man tränar för hårt,

så att varderna var ju som pinnar liksom.

Alltså, för en jävla pass.

Alltså du kunde inte springa med en typ så här.

Det är inte så mycket dämpning nu.

Nej, precis.

Du kan inte springa 800 meter och en kilometer i början utan att vara helt mosad.

Det kan vi gå in på lite grann om du har några tips om man ska börja testa att springa utan skor.

Vad är dina tre tips som du vill skicka med lyssnarna?

Mitt första tips är det som jag brukar säga.

Jag försöker verkligen aldrig att pracka på någon att man ska springa barfota.

Jag gör ju det av den meningen att alla människor är olika.

Alla springer på olika vis.

Det finns olika sätt som funkar.

Nu visade det sig att detta funkar skitbra för mig.

Och det är jag superglad för.

Sen är det ju så här, det är ju inte som att jag springer runt,

du sa ”kuf” i början, men det är inte så att jag springer runt på vintern

när de har sandat gatorna och tycker bara så här

”Det här är så underbart, jag känner mig ett med naturen.”

Det är bara så här ”ah shit vad det hade varit gött med ett par dojor nu”

för att slippa den här skiten.

Så det är inte det, utan för mig är det ju så här

det är ett nödvändigt, på sommaren supergött,

på vintern ”eh, not so good”.

Men okej, så mitt tips är bara så här

försök inte laga någonting som inte behöver lagas.

Alltså springer du och det funkar bra, då behöver du väl inte fixa det.

Det är ju skitbra, bara kör då.

Sen om man nu då känner att jag har haft de här problemen, jag vill prova det.

Och det är jättesvårt, men det är just den här grejen att försöka ta det lugnt.

För att vardagen sliter på något fruktansvärt.

Dessutom, då var jag ju hyfsat ung fortfarande.

Så då kan man ju stressa på vardagen rätt såhär.

Skulle det vara idag så skulle man ju gå i sverige.

Sånt liksom.

Så det är ju ta det lugnt.

Det är ju verkligen skynda långsamt.

Alltså, prova spring som sagt.

Man kommer från att man har sprungit med Vipofly och bara ”ja men nu slänger vi bort dem”

”Äsch, nu ska jag springa barfota ett tag”

Så lugnt i början helt enkelt.

Och sen så så, tredje tipset är ju definitivt att

Gör den här övergången på sommaren.

Ja, precis.

Det var ett bra tips, Gideon.

Ja, precis.

Men jag tänker också Andreas, nu är vi framme vid en punkt i ditt liv där du har börjat springa barfota

Det börjar funka, du trappar upp lite för snabbt men det funkar ändå.

Jag tänker nästa dimension är, för det är en sak där det fanns en jäkligt stark våg det också.

Som du säger, Born to Run, det var många som körde Five Fingers.

Vissa testade sandaler.

Du var ju kanske i den lite mer yttre änden.

Att faktiskt bara slänga skorna helt liksom.

Och då finns det ju, det kanske bara är min fördom, men det är så.

När jag tänker på folk som springer lite i sandaler, lite så kufiga.

Och kanske också för mig förknippat med folk som, samma som gillar att fika när man är ute och springer.

Men du fick ju dessutom upp lite fart också.

Alltså barfota, börja köra kvalitet, tyckte det var häftigt.

Och till och med upp på maratondistansen.

Och hur var den resan för dig?

Att båda börja träna tuffare passbarfot, hur funkar det?

Och var kufig.

Och var jävligt kufig.

Jag menar, för du är ju inte kufig.

Alltså, om man missförstämmer rätt, du är ju inte kufig.

Du är ju en jävligt bra, vanlig, normal kille med mycket energi, liksom.

Alltså sådär, men hur går den resan till att börja köra kvalitetspass upp på springandet?

Mara, ta en barfota med tanke på att vardmännen tar mycket stryk och så.

Hur var det fullt naturligt och gick bra för dig, liksom?

Ja, alltså det är ju…

Det är ju verkligen, men som sagt, där har ju mycket dig att tacka också.

För jag menar, som sagt, de pass som vi körde inför de marasatsningarna som är…

Marasatsningar?

Ja, men det är ju passiva satsningar.

Ja, det kan man säga, absolut.

Då var det ju så här, och det faller så här, det är ju sån här grej,

det är det som är så tokigt med löpning och allt annat man gör också,

men det är ju sån här grej att gränsen för vad som är normalt flyttas ju hela tiden.

Att man liksom, som jag sa i början där, att man bara såhär,

du springer liksom en rak åtta långsammare än vad du har sprungit en mara på.

Då är det bara såhär, då är det normalt.

Och det känns inte som att ”oh shit, vilken jäkla form och vad snabb jag är”.

Då är det bara såhär, då är det normaltillståndet.

Men för mig var det bara såhär att det handlar inte om att jag

skulle börja springa och valde att springa barfota.

Utan jag sprang ju redan, men bara var tvungen att ta av mig skorna för att kunna fortsätta springa.

Och sen som sagt, det var ju då när vi körde, och det kan ju ha varit ett av de sämsta besluten vi har tagit någonsin.

När vi bestämde oss att vi skulle springa en halvmara om dagen

i den här glasburen som vi satt upp i musikhjälpen.

Du kan berätta lite grann om det Andreas, vad den konceptet gick ut på och vad insamlingen till musikhjälpen var.

Ja, och det är också en grej som vi har fått lära oss nu att folk inte är helt införstådda med vad musikhjälpen är.

Men det känner jag såhär, googla det så får man ju såhär.

Men det är ju liksom en insamling som Sveriges Radio gör varje år där de stänger in tre stycken kändisar i en, inom situationstecken, glasbur.

De kallar det glasbur.

Det är inte helt en glasbur alltså.

Det är inte helt en glasbur.

Vi vill kalla det för ”Det är ett hus med en glasvägg”.

Jävla synd!

Och då tänkte vi att det här kan vi ju också göra.

Så vi bestämde oss. Vi gillar Musikhjälpen jättemycket, verkligen.

Så vi var ju så här, låt oss göra en egen insamling till Musikhjälpen.

Där var det vackrast.

”Äh, men hur svårt kan det vara?”

För då började det med att vi satt hemma hos Simon.

som var vårt headquarters i början av viddågången, hela den här matången.

Detta var 2012.

Och bara såhär, ”men vi borde göra någonting för…”

Då var vi också väldigt naiva.

Det var liksom såhär, ”allt överskott, det ska gå till välgörenhet!”

Det var väldigt såhär liksom…

Men då pratade vi lite grann och såhär,

”Okej, men musikhjälpen, det är ju schysst. Hur kan vi engagera oss i det?”

”Hur kan vi liksom använda oss utav…”

Som privatperson kan du bara göra så mycket, men om du har ett varumärke eller mycket följare

då kan du utnyttja det för att driva en insamling till något mycket större.

Och det var ju så här, hur kan vi utnyttja Helsingborg Marathon för att driva den här insamlingen

så att vi kan samla in mer pengar till den här välgörelsen?

Och då började det, jag vet inte om du minns detta, men då började den första idén

var liksom att vi skulle, då hade det varit så att Musikgruppen har varit i Malmö flera gånger, då var det så här, då skulle vi åka ner

med två stycken, alltså då skulle det tilläggs att vi hade huggit ett par öl också.

Ja, några, några.

Då skulle vi åka ner till Malmö med två löpband och bo i tält under hela veckan utanför, det där är mitt i vintern.

Och när folk skänkte pengar till vår insamling så skulle vi gå upp på de här banden och springa av de här kilometerna då som folk liksom skänkte.

Tanken var oavsett vilken tid på dygnet. Om man la en hundra klockan tre på natten så skulle man upp och springa med en på banden.

Då är jag ju glad att jag var the numbers guy.

Så jag började räkna.

”Men vad fan händer om folk skänker hela tiden?”

”Ja men det är bara att springa vi.”

Sen börjar man räkna.

”Ja men det kan ju få 70 kilometer om dagen.”

”Ja det gör vi ju inte.”

”Alltså det gör vi ju inte liksom.”

”Känner du någon realism i det?”

”På en vecka det är 400 kilometer.”

Nej, det kan inte stämma.

Men när vi gick ifrån det där, då var vi så här bara ”High five, alright, let’s do this!”

Sen dröv vi båda, vaknade nästa morgon och bara så här ”Fast, det var en vanlig nyckel!”

Jo, det gjorde vi.

Men sen så där, då bara så här, den stöttes och blöttes och den här idén utvecklades då till en slutända

då det var så här att, det var samma sak, hur svårt kan det vara att bygga en egen jävla glaspur

som vi bor i en hel vecka.

Så vi började dra in en massa olika företag och bara säga ”Vi vill bygga en glasbur”

där vi har liksom fyra stycken löpband och sen så bor vi där en hel vecka och

vi springer, vi har en egen insamling, vi gör en massa aktiviteter, vi bjuder in andra att komma ner och hjälpa oss att springa av pengar som vi liksom

drar in och sådär.

Så vi satt ju på ett helt schema för det här. Vi gjorde det möjligt för folk som sprang,

Vi delade mycket av det och det spriddes på sociala medier.

Vi blev intervjuade av den här ”Originalglasburen” i Stockholm.

I situationstekan, det är ingen glasbur.

Vi var ju ”Systerburen” men vi vet inte om vi var den riktiga.

Vad bodde ni där i?

Då bodde vi där i.

Det har jag aldrig förstått.

Den stod ju mitt i Helsingborg.

Jag kommer ihåg när det var museifiering.

Det var ju faktiskt lite sånt typ, inte för säkringsskäl, men vi var ju lite så bara

”Alltså vi kan ju inte lämna alla prylarna på natt, tänk om någon slår sönder grejerna och snor löpande,

måste ju betala dem.”

Så vi bara ”Nej, vi sover här.”

Det var ju ljudanläggningar och löpande, men sånt löpande kostar hur mycket som helst.

Och så de har riktig glasburk, så ni kan ju heller titta in i den och sånt.

När ni sover så.

Jajamän, visst.

Och vi hade ju en live-kamera också, 24 timmar om dygnet.

Så ni drog aldrig ner någon gardin eller sånt?

Vi hade ju alltid live-kameran på 24 timmar.

Så vi tog det steget längre än 7 dagar.

Fy förr!

Alltså öppet mellan halv åtta till åtta.

Ja, halv åtta på morgonen till åtta på kvällen.

Alltså det här ljudet från löpandet hela tiden.

Ljudet från löpandet

Men målsättningen var där.

Målsättningen…

Det blev inte…

Sju mil om dagen kände vi att det blev övermäktigt.

Men målet vi satte för oss själva var att vi springer en halvmåra om dagen på löpband helt enkelt under den veckan.

Det var ju första gången tycker jag som jag kom i kontakt med en för dig också, kom upp i mängd träning.

Det blev ju lite parat om att det gick liksom.

Så det blev ju typ 12 eller 13, 14 mil den veckan på löpband.

Det var ju…

Ja, det var så ångestladdat i slutet.

Alltså att gå upp på bandet, det var så ångestladdat.

Alltså vi tejpar ju för räkneverket.

Man bara sa ”jag bara kör nu, jag åker inte titta på det” och så bara körde man.

Men var den här glasburen då utrustad med toalett och grejer?

Hahaha!

Jag känner lite grann att detta är…

Vi har inte svarat ett nej.

Det är preskriberat.

Svaret är nej.

Men hamnen var nära eller?

Nej, det är preskriberat nu tänker jag.

Vi hade en stor petflaska.

Ja, alltså…

På natten, man vill ju inte gå ut på natten.

Annars var det knutpunkter.

Jag tror att andra året och tredje året så hade vi en…

Hurtålet.

Hurtålet som stod utanför.

Men på natten så var det…

Ni gjorde om detta flera år.

Tre år. Vi samlade in 600 000.

Ja, till musikhjälpen av dem tre år.

Det är en, det tycker jag är riktigt kul.

Det är riktigt bra.

Vi kan faktiskt lägga ut någonting om det i veckan också.

Det började massvis med film och bildmaterial från den tiden.

Nej, det var ett helt galet projekt.

Vi ska prata mer om Helsingborg Marathon och alla galna initiativ.

Så jag tänker att, och vi ska framförallt Andreas, alldeles strax efter ett litet break här,

prata om, det var starten på din resa gällande löpningen

och du har ju faktiskt sprungit ganska snabbt även på Marathonfront.

Så vi ska prata om det alldeles strax.

Ja, och det var ju då slutet på min drink också.

Ja, men det är väl så.

Mycket perfekt, Tajan.

Okej, Andrea. Så här hade vi då vintern 2013.

En glasbur. 12, 13, 14 mil på en vecka.

Då var du lite sugen på maraton igen.

För du har faktiskt testat att springa det tidigare i året.

Det var din liksom maratondebut 2013.

Fast den blev ju inte riktigt som du hade tänkt dig.

Det var utan tvekan min absolut värsta löpupplevelse någonsin.

Detta kommer ju nu till tur för de flesta som just nu är löpare så det finns väl någon form av förståelse.

Tänk er själva, bara den här grejen att man ska springa sin första mar, det är ju en rätt så stor grej.

Det är mycket känsla, man är mycket spänd, framförallt ligger det mycket träning bakom.

Vi hade tränat mycket tillsammans, vi skulle springa tillsammans, vi var ju sjukt tajta på den tiden.

Vi gjorde ju allting tillsammans på den tiden eftersom vi höll på med Helsingborg Marathon.

Men det var inte nog med det utan vi åkte dit, det var du och jag, det var din syster också eller hur?

Ja det var det och Margit, hennes kompisar, de skulle också köra sin Mara-debut.

Och sen var det Carl som också skulle köra sin Mara-debutering.

Dåvarande kollega ju.

Ja, så ganska många Maradebutanter.

Ja, vi åkte alltså dit. Alla vi skulle göra vår debut på Maran.

Så jag tror vi var fem personer som åkte dit och skulle göra debut på Maran.

Du och jag var de som var i bäst form.

Absolut.

Så vi sprang ju främst liksom.

Och jag tror redan efter femton kilometer och sånt så bara så här, då får jag ju en bristning i vaden.

Och får kliva av.

Och det var så mycket med det som var så fruktansvärt jobbigt.

Dels var det ju, jag klev av och så var det bara så här, frågan av funktionärer,

”Vad är målet?” och de bara ”Evidig”.

”Är du härifrån?”

Så det var, jag gick där, jag trött till mig, nu vet jag inte om jag meldde upp mig,

men för mig regnade liksom.

Alltså det var verkligen så här, det var skit.

Du haltade fram dig i Köpenhamns gator.

Och så tar jag mig då till målet och så väntar jag där.

Och sen är det bara så här, sen bara kommer du in och sen så kommer ju Carl in och så kommer din syster in och så kommer Margit in.

Och alla får den här medaljen runt i halsen.

Alla fira och alla är så glada.

Alltså alla som har sprungit ett maraton vet ju känslan när du springer över.

Alltså den första maren, den får du ju aldrig igen.

Alltså den känslan när du springer ditt första marathon, den är ju helt sjuk.

Alltså den är ju helt sjuk.

Jag grät ju också när jag gjorde mitt första.

Du grät av lite andra anledningar.

Det är en sån otrolig glädjestorm.

För man har gått i de här liksom, under den här resan,

det är dalar som är djupa som fan, och det är toppar som är höga som fan.

Och så kommer du i mål och du bara ”Fan, jag klarar det”.

Det är en sån sjuk jävla grej.

Och alla firar och alla har den här medaljen.

Jag ville så gärna vara så glad för alla andra.

Men jag var så jävla ledsen.

Jag var så jävla ledsen för att jag inte fick vara med i det gänget.

Att jag inte fick vara med och fira och att jag inte hade sprungit min första mar.

Och det var bara så här, jaha?

När ska jag springa nästa mar?

Det är inte så att maror växer på träd.

Att det bara så här ”ja men gud, jag tar en mara nästa vecka”

”Nu hade jag ju en bristning i vardagen så det hade jag inte kunnat göra ändå”

Men det var verkligen så här bara ”ja men, detta har jag tränat för kanske ett år”

Och nu är det bara så här ”nu det kanske jag måste vänta ett år till”

Alltså jag vet om att jag bara så här, alltså

Jag låg i dagar hemma i soffan och kunde ibland bara bli så här att jag började liksom gråta

för att jag kände att det bara så här

”Fy fan vad detta känns skit”

”Att jag inte fick göra detta”

Alltså jag var verkligen så, det var verkligen så jävla ledsamt

Så att ja, det var min värsta löpeupplevelse någonsin.

Utan tvekan.

Men vad hade du målat upp för bild?

Du måste ha målat upp någon fantastisk målbild för dig själv med det här maratonet.

Det var ju bara så att man skulle springa ett maraton och sen när du ser alla andra

som liksom bara den känslan som de hade, den gemenskapen som de hade som jag inte var en del av.

Men det är ju liksom inte ovanligt att man misslyckas med sitt första maraton.

Nej, fast det var ju det första maton att jag misslyckades med.

Det är ju som att säga såhär, första gången du får barn,

så är det ju bara, det är första gången du får barn.

Du vet ju inte hur det är, liksom.

Alltså, du går ju inte in med inställningen att jag kommer nog att misslyckas,

utan du går ju in med inställningen att du kommer att lyckas.

Och när alla de andra som du därmed lyckas, men inte du,

och du står utanför det och tittar in,

så är det bara såhär, ah, det var så jävla smärtsamt, alltså.

Det låter kanske skitfånigt, men det var så jävla smärtsamt.

Jag kan leva mig in i det, att när du reser i ett sällskap där alla utom dig själv lyckas, då faller man ganska hårt.

Och jag kan känna att det förstärks med att man är gladare och glädjen förstärks.

Och så vill man ju såklart vara så glad för deras skull.

Men jag var så jävla ledsen så jag kunde inte.

Jag kunde inte bara säga ”grattis, vad roligt för er!”

utan det var bara så här

”aj, jag var så jävla ledsen”

Det var din första Marathon-upplevelse

”Låt oss göra det igen!”

”Let’s do it again!”

Jag tycker ändå att det…

Jag reflekterar över på sidlinjen

eller som din vän och sågor och kollega på den tiden

så här var…

Där är en del…

För du hittar ju sen glädjen i Marathon

och fick springa ditt första maraton och ditt andra maraton och ditt tredje maraton

och sen rullade på på något sätt.

Men det jag tycker är lite häftigt var att

jag pratade om det här tidigare

när du och jag åkte dit.

Du fick ju kliva av efter 15-16 men

vi hade ju noll koll ändå.

Alltså vi fick ingen koll.

Alltså jag minns det som att vi hade

vi tror vi hade tränat rätt bra

eller hyggligt eller sådär liksom

men jag vet att vi tog

någon sån här sista minuten beslut att

”Vi säger 3.30” och sen när vi kom dit då.

När vi stod 5 minuter och sa ”Nä, vi säger 3.20”

så gick vi fram. Vi hade ju inte så bra pil på vår potential.

Jag älskar att det är 10 minuter och vi bara såhär.

”Nu ska ni åka ihåg.”

”Bakhåll, mannar.”

Men det jag kunde tycka var häftigt var att ditt första matom blev inte som tänkt

sen spangde du ditt andra och då hade du problem det också tror jag

men du tog dig igenom. Så var det nog tror jag i Köpenhamn också.

Men oavsett, under de två, tre första åren med maraton och så, det var inte så att du var någon sån här conundrum till löpare.

Det var ju hyggligt lätt tränat, tyckte jag, ändå. Så bra.

Men sen händer det ändå någonting, tycker jag, till 2016. För att du får ju upp lite fart i din träning.

Du testar att springa inomhus på bana. Första gångerna och så.

Och sen vet jag att du la ju ett mål att springa under tre timmar i Hamburg 2016, vilket är ändå ett stort kliv över de åren.

Och hur tänkte du då? Hur tänkte du då? Det är ju ändå frågan liksom.

Men alltså där var det ju, det var ju egentligen bara så här, för då var det ju jag och vår kära löpare, vän Micke Andersson.

Vi skulle springa 3 timmar.

Och sen var det ju bara så här, som jag sa, där lite den här naiviteten igen som kommer in.

Som sagt, du coachade mig där och det var lite grann så här att jag,

”Jaha, vad ska vi köra idag? Du ska köra det här och så ska du springa på den här tiden.”

Okej! Jag tänkte liksom aldrig efter så mycket att jag bara så här,

”Åh, är detta rätt?” och satt och räknade på tid.

Det var mer bara såhär, ”Simon har bättre koll på mina pb än vad jag har.”

Det var bara såhär, ”Han verkar kunna det där så låt honom göra det, han gör det bättre än vad jag gör.”

Det var ju sjukt bekvämt både mentalt och rent fysiskt nästan att ha någon som bara säger ”gör detta”.

Men i den träningen Andreas, vad tyckte du var roligast?

För du kommer ju inte från en bakgrund av att du tycker att fartträning var jättekul och sådär.

Men du verkar ha en lite…

Efterhand som du byggt upp din kropp verkar du tycka att de längre distanserna passade dig på något sätt.

Att springa länge och nöta och sånt.

För jag menar att träna för att springa ett mat under tre timmar, det kräver en viss dedication i träningen.

Vad tänkte du under den perioden där med att springa snabbt eller springa långt?

Eller hade du någon preferens?

”Låt oss prova det här.”

Jag har alltid sagt att jag gillar att springa långt.

Jag gillar de här långa nöterna.

De här långpassen på helgen.

Det tycker jag är jävligt gött.

Det är ofta då, men det är många som…

Det är mycket idéer som man hinner nöta igenom.

Är det så att du har grejer som du behöver bearbeta,

så kan du stiga ut på pass och känna dig på mindre bra humör.

Sen kommer man hem och bara…

Du har bara gått igenom och rätt upp alla de där grejerna.

Det är rätt så gött.

Så jag har alltid varit så här, jag gillar långpass,

Jag är långdistanslöpare och tycker det är roligt och jag tycker det är gött.

Men under den perioden så vet jag om att jag fick revidera det där lite grann.

För att jag tycker ju att det var jävligt roligt också när vi körde våra snabba pärjor.

Några av de här favoritpassen, det är när man har kört såhär

ett riktigt, riktigt bra pass efter en sån här mellan köttbullar på Ikea.

Och så bara en timme senare har jag kört en sån här 5-4-3-2-1 runt äppelodling.

Jag har bara sett där det är passet. Det är svårslaget alltså.

Det är faktiskt ett av de passen…

Alltså, man har sprungit så jävla mycket intervalpass nu efter att man har sprungit i snart tio år.

Men det är faktiskt ett av de passen jag minns som absolut starkast.

Det är när jag och Andrea sprang 5, 4, 3, 2, 1 kilometer runt Äppeloljan.

Och det var en sån kvädel där man bara kände att det var sent, kom ihåg.

Och det var tidigt på våren, solen hade gått ner på slutet.

Men det var en sån du vet där det är typ tunn långarmad t-shirt och shorts.

Det var ändå så. Lite så kyligt i luften.

Blåste inte mycket.

Och jag minns att vi låg så jävla jämt bägge.

Jag var så överraskad för det gick jävligt fort.

Du bara hakade på liksom.

Och det är ändå rätt kufigt att se någon vid halv tio

springa runt äppelodjan, en barfot och en med skorna.

Ta en sån pass.

Underbart.

Ja, det var gulligt.

Jag har sugen bara på att lyssna på det.

Men det är en tanke som slår mig.

Du pratar mycket om pass.

Och väldigt lite om tävling förutom Marathon.

Så tävlingar har inte varit din grej riktigt.

Det är de här passen, långpassen och sen är det Marathon.

Och uppladdningen inför Marathon.

Men inga andra tävlingar som du har kört?

Nej, jag har aldrig varit sådär att jag har tyckt att…

Det är inte såhär tävlingen i sig.

Jag har sprungit några milslopp och sådär.

Men det är inte så att jag aldrig tränat för den distansen på samma vis som jag har tränat för Maraton.

Det är ändå intressant hur man håller sig motiverad i träningen när man inte får tävlingarna.

Både jag och Simon har lite problem med det.

Vi måste ha någon form av delmål. Maraton är så här en gång om året kanske. Max två.

Men för mig och Simon så tror jag att det behövs någon form av.

Mellan tävling för att hålla sig vi pratade om night run innan som en bra uppladdning inför maran och så vidare.

Men du har ändå lyckats hålla motivationen och kunna satsa mot de här stora loppen.

Ja, och det är faktiskt en grej som har slått mig ett par gånger att jag har så här,

jag vet inte om det är att man har en så här vild fantasi eller att jag kan leva mig in i situationer,

men jag kan ofta när jag är ute och springer långpass, ni vet när man bara så här,

när man kommer in i ett flow och man bara känner så här,

i fan vad det känns bra nu alltså. Jag minns den dagen på året.

Då kan jag börja visualisera känslan av att bara sätta den där drömtiden på maran.

Och då blir det ju nästan som att du en gång i veckan får den här boosten.

”Fy fan, det är nice!”

Att man får den här målbilden så otroligt påtaglig.

Det kan vara en anledning.

Jag fattar det, men ändå inte.

Jag fattar grejen med hur man gör.

Ja, exakt.

Eller handlar det om den tanken?

Men vi ska hoppa då till, vi hoppar tillbaka till 2016 här Maran.

För det är egentligen din, jag minns ju lite av din träning.

Du var ju uppbyggd egentligen för att köra, du körde mycket tröskelträning,

tyckte det passade bra liksom.

Sen över vintern så testade du faktiskt, du hade ju aldrig provat att springa inomhus i hall.

Och det är någonting som du ändå tyckte var jävligt kul liksom, funkar bra för dig.

Så du hade ju liksom farträning, du hade lite tröskelträning.

Men varken du eller jag kommer ihåg riktigt varför men jag vet att du var i jävligt bra form ungefär 10 veckor innan morgon.

Någonstans, jag minns inte exakt, 6-8 veckor innan den morgon du skulle springa under 3 timmar var i bra form.

Om det var att du blev sjuk eller fick skadekänningar det vet jag inte men du sprang jävligt lite de sista 8 veckorna.

Jag kan minnas att vi sitter på Espressohuset, jag tror det är två eller tre veckor kvar.

Någon gång i veckan satt vi ner på Espressos och jobbade en dag för att det var mysigt.

Som ni ser inne på sponsrasen är välkomna.

Snyggt, det kan jag minnas.

Du var till och med så desperat så du frågade ”Tror du jag ska börja springa två långpass i veckan?”

Och då kände jag bara, jag kände, nej…

Och på skämt så tror jag faktiskt att jag ska bara be till Gud

och bara hoppas att din grundträning håller, liksom.

Jag kanske ska gå in i buren och köra en vecka.

Glasburen.

Men kommer du ihåg, de där veckorna innan du skulle springa under tre timmar,

det är ändå rätt, så här, du var i skitbra form

och sen så sprang du knappt någonting på åtta veckor innan, liksom.

Nej, alltså, jag vet att det var förknippat med lite ångest.

Alltså just eftersom att man har haft så jävla bra träning så länge och man bara så här, ah shit, liksom snubbla på mållinje nu.

Men jag tror att jag på något vis här gick in i den här att lura mig själv grejen.

Att jag bara så här, ja men alltså det är bra att vila sig ifrån så att musklerna kan återhämta sig så här 6-8 veckor innan.

6-8 veckor, 2 månader innan vi rekommenderar lite nedtrappning där.

Ner till inget.

Noll.

Jag märkte som att jag var jävligt taggad.

Det var då, om man nu ska vara såhär, det var den bästa marupplevelsen jag någonsin har haft.

Rent prestationsmässigt. New York var ju utan tvekan den bästa.

Jag sprang 38 kilometer och bara kände ”fan jag har detta”.

Jag var så fräsch i 38 kilometer och sen…

Sen var det ju som en sån jävla av…

Det var ju bara stuprav när.

Du och Micke Andersson, vi var ju ett gäng som åkte ner till Hamburg,

du och Micke Andersson hade bestämt att hänga ihop.

Vi ska ta målgången alldeles strax, det minns jag också.

Men det roliga var att du och Micke Andersson höll ihop en stund på loppet.

För vid 38, när din runners high försvann ganska fort,

hur tänker man då när det är 3 km kvar och du har ganska lite marginal till din måltid?

Då var det verkligen så här, vi sprang så vi hade varandra,

ibland sprang han före, ibland sprang jag, men vi hade ändå koll på varandra,

men vi sprang inte tillsammans, nästan ingenting, kan man trots att tio kilometer.

Men sen bara hittar man sin egen, för det var så mycket dividering,

ska man hålla 415 eller ska man hålla under?

Men sen vid 38 så var jag så här ”shit, nu kommer det bli slitigt”.

Och det är ju skitlyxigt, men det var varken så här.

Och då var jag så här ”jag får inte tappa detta nu”.

Så då var det bara så här ”nu är det bara att bita ihop och köra”.

Men så kommer jag ihåg vid 40 så bara sträckade jag mig efteråt i en mugg vatten

och bara krampade upp baksidan på lådan.

Jag bara ”Badge!”

Och då kommer Mikko springa och man bara ”Kom igen nu!”

Jag bara ”Jag har kramp Mikko!”

”Det kommer inte gå jävla skit!”

Fan vad orättvist liksom, två kilometer kvar.

Och så alla som…

Man har ju spr… Du vet den här krampslöpningen.

När man liksom såhär…

• Haltar lite. – Ja.

Så jag lyckades ju få liksom förbukt med det där då.

Och så bara ”Och så kommer ju fatt Mikko igen”

Och så springer vi tillsammans.

Och så typ i kilometer 41. Då är det andra låret.

”Neee!”

”Du är andra låret, Micke! Du får mig orättvist! En kilometer kvar! Kör du!”

Och så… samma grej där liksom.

Sen så är det en grej som jag inte är stolt över.

Men jag och Micke hade liksom nått tränartorné det där året.

Så har vi hela tiden pratat om att vi ska hålla varandra i handen och springa över mållinjen tillsammans, liksom under tre timmar.

Jag bara ”Every man for himself!”

”JAAA!”

Bara såhär ”JAAA!”

Och sen när jag kom in i mål, alltså jag tänkte ju inte på det då, utan det var ju bara såhär, det var ju bara såhär, forcera det.

Det var ju bara såhär, jag ska ju bara överleva den här skiten liksom.

Så jag kommer in i mål och bara ”JAA! Jag klarade det, jag klarade det!”

Och sen, klipp till Simons upplevelse.

Ja precis, för jag stod och hade, det var nog, tror jag,

det var på den tiden jag siktade på under 2,50 och jag hade

boommat det åt, men jag kom in på 2,55.

Och det var ju min första tanke och så här,

nu blir det ju, för att,

lite grann klipp tillbaka där två veckor innan så alla peppade ju,

Andreas ganska bra, ”Det är klart du kommer klara under tre timmar,

klart det kommer gå bra.”

Men lite senare hade han gått och hade bara,

”Han kommer ju aldrig att klara det.”

Alltså, det var helt lusseligt.

Och jag bara ”Lundinor, alla tror på mig!”

Det var ju lite så att Oddsett gav 20 gånger pengarna.

Det var ändå lite så att jag trodde inte han ville vixa.

Det är lite för många veckors uppehåll.

Men man ville ändå peppa.

Det är klart att det kommer gå bra.

Alla vill se en krasch.

Alla vill se en rejäl krasch när vi kommer till Hamburg.

Jag har sprungit in och tänkte lite taktiskt.

De vill ju att man ska gå vidare in i hallen.

Jag bara ”Yeah, yeah, yeah, I’m just going to tie my shoe”

och sånt där liksom.

Jag tänkte ”Fan, vad väntar jag in?”

Sen börjar klockan ticka in, så där fan,

halv minut kvar.

Tittar, det är ju rätt många som strömmar in.

Det är många som siktar där på den gränsen.

Han var en så pass stort och plopp.

Så ser jag bara ett jävla bobbla, en sån här wobblehead.

Sån, upp, ner.

Och då är det Micke Andersson, tänker jag ”fan han klarade”

Tänker jag ”fan synd Andreas inte klarade”

Och sen så är det liksom, så jag står liksom och tittar in i blickfånget på den här wobbleheaden där

Micke Andersson är på vägen, han kommer nu klara det

Helt, så kommer någon in rakt framför honom, helt kritvit i ansiktet

”JAAAAAAA!”

Det var Andreas som kom från ingenstans.

Helt kritvit i ansikt.

Och sådana saltfläckar på hela myllet.

”JAAAAAA!”

Så här. Så här. Så här.

Så jag och Andreas kramade om varandra.

Fan vad coolt.

Du sprang in på 259,30 någonting.

Eller 259,40 någonting tror jag va.

Jag vill säga att det var låga men jag kan nog fel.

Det var med marginal ändå.

259,35 det var högt.

Ja precis, 25 sekunder till godo, det är ungefär en halv sekund per kilometer.

Så det var ju ocean av tid.

Andreas, skitnöjd, jätteglad. Han börjar halta, han har haft lite kramp också.

Haltar in då. Sen är det ju liksom Micke Andersson kvar då.

Så jag tänkte, vad fan blir han av? Då ligger han på alla fyra precis här på mållinjen.

Och funktionärerna försöker ju liksom…

Dra in honom.

Ja men så, nu är det dags, du stora svensk, att gå in i mässhallen och så vidare.

Och så försöker jag ju forcera mig tillbaka, eller ska hämta honom, funktionären gillar inte det.

”Nej, nej, du får inte komma tillbaka, du ska vidare.”

Så säger jag, ”Okej, are mickey your deal?”

”If I get that big swede with me, can I pick him up?”

Tittarna bakom var bara ”Yes, you can go.”

Så jag gick upp och hämtade mickey, lyfte upp honom.

”Fan, vad grymt att du klarade det!”

Han bara svarade mig inte, han är helt blank liksom.

Jag bara ”Kom så går vi.”

Och sen började jag gå, sen vände honom ner och då hade han stannat mot stängslet.

Det tog mig tio minuter att få honom att gå 200 meter.

Du var ju såhär speedad på den selektionen.

Jag gick in och bara ”oh, buljong, oh, f*ck, oh, da da da da”.

Som någon gammal gamal medeltidsfäst.

Mikael Andersson, Natsa och Mats. Han var sliten.

Men det var kul, jag tänkte säga att du klarade det.

Båda klarade det.

Det var inte hand i hand.

Det är något som grävde mig,

för den chansen kommer, precis som din första mage kommer aldrig igen.

Den kommer aldrig igen.

Det är skönt att du aldrig får höra det i alla fall, så det är bra.

Det är ett väldigt återkommande moment i vår lärning.

Jag missade det.

Men det är rätt coolt Andreas,

jag tänker, du klarar att springa under tre timmar om att du gör det barfot,

det är ju rätt häftigt.

Men också framåt ett år, så året efter så sprang du på 2,54.

och efter så sprang du på 2,54 barfota.

Du växte upp träningen och gjorde det bra.

Vi har ju lite grann resonerat kring det att du har ju varit

förutom kanske elitlöpare som springer barfota

så har du varit den snabbaste barfotadöparen

i det segmentet, att springa ett maraton.

Jag menar så här, vad tänker folk när de ser att det kommer springandes?

Du gjorde ju lite research där, jag tror det var en artikel i Runners World.

Det är lite roligt men samtidigt är det lite grönt.

Jag har fortfarande ambition att springa på 249, men det är för att du har hittat att Europas snabbaste barfota marathon-löpare springer på 250.

Det är reachable.

Jag är andra snabbast. Alla vet att ingen kommer ihåg en tvåa.

Det är rätt så fett att säga att jag är snabbast i riktigt.

Det hade varit så jäkla kul.

Men folk, framförallt, det är en sån grej som jag så här…

Ibland så kan jag tycka att jag inte gillar uppmärksamheten.

När jag springer själv kan jag välja att jag bara springer någonstans där det inte är så mycket folk.

Så därför tycker jag det är så gött när jag springer på lunchen att jag springer med någon annan.

För då blir det lite grann som att man liksom…

För folk tittar ju jättemånga gånger.

Jag har sprungit med dig några gånger.

Folk vänder sig om och pekar och tittar och barn framför allt skriker.

Särskilt på vintern.

Ja, precis. Och barn bara såhär…

”Titta, det är en förbordning på A4!”

Det var någon på sommarna i Värs när man då…

och då börjar jag musa lite igen för att man springer med bra överkropp.

Men det vet ju ni, har man en sån fantastisk manskropp så vill man ju visa det.

• Det är såklart.
• Nej men alltså så här, varje gång som jag kommer springa är ni splitthårt.

Och så är det något barn som skriger bara ”Titta mamma, det är en fabbrode naken!”

Jag bara ”Wooow! Wooow!”

Men ja, det är rätt mycket.

Däremot så är det på, när jag springer lopp så är det ju skitroligt.

För då får man ju sån jävla liksom…

Alltså folk är ju helt tokiga i att man springer barfota.

Så där är det ju skitmycket.

New York-marathon kan jag tänka mig var helt galet.

Ja, det var helt…

Där fick du lite support och stöd.

Fy fan vilken kärlek man fick där alltså.

Det var så jävla coolt alltså.

Ja, det var riktigt coolt.

Har du stött på många andra som springer av sån här barfota?

Eller liksom i närliggande?

Ehh…

Det är vissa udda människor som man har sprungit på.

Men det mest udda, lyssna på detta, detta är så jävla udda.

Det var ett år när vi sprang i Köpenhamn.

Så kommer det upp en kille bredvid mig som bara…

Jag har ju dansk släkt och bor i Helsingborg.

Han kommer upp och bara ”Hej Chris, hur är det med dig?”

Och jag bara ”Yeah, all right!”

Ut tak!

Och så pekar han henne och då springer han också barfötter.

Jaha.

Så det var väl någonting med Bert här då liksom sådär.

Så jag bara såhär ”Äh, fan vad gött” och sådär.

Och då drar jag upp telefonen och tar en bild på oss.

Och det är ju jävligt skickligt men jag lyckas ta en bild på oss två där ansikten är med och bara barfötter.

Det är sjukt imponerande.

Så jag är ju skitsnyggd med det liksom.

Springer klart loppet och tyckte det var jätteroligt så blev man såhär ”Åh, fan vad roligt” liksom såhär.

Och man undrar vem det är och bara sådär.

Sen nästa år när jag springer igen, då träffar jag den här jävlen i mållinjen.

Och vi bara såhär ”Nej men det är ju du!”

Och såhär skitkul, jag tar en bild eller två bilder och bara såhär

”Nej fan vad liksom såhär jättekul” och du du du du.

Och sen såhär typ, alltså nu för något år sedan eller två,

nej det var nu ett år sedan, så dyker den upp i mitt bildspel hemma.

Jag bara ”Ja det här är ju den” och så bara kollar jag.

Då står ”Promo” bakom, alltså artisterna.

”Promo” bakom i den bilden.

Det är skönt att du inte ens har märkt det utan blivit lite fokuserad på ett namn.

Jag menar, han var en av dem som lyssnade mycket på hans musik, ”Lutro Rockers”.

Det var verkligen så där, men det har inte ens reflekterat.

Det var bara så där, men vad det är ju så skickat.

I och med Marathon och sådär så har det blivit att vi har, han springer ju en del liksom, så då har vi bjudit in honom så att man hade…

Så jag skickade den till honom och bara ”Detta var det sjukaste, kolla vad jag liksom hittade här, en bild på dig liksom från 2016, liksom när du har gått i mål i Köpenhamn”.

Så att ja.

Fan vad galet.

Tänk om vi ska gå över på det nu Andreas, när vi pratar om Helsingborg Marathon.

För löpning är ju en del av din livsstil av flera olika anledningar.

Hur är det nu? För vi pratar om Nitron, nu har vi pratat om, men du är också en av grundarna till Helsingborg Marathon.

Ja, det är jag och en annan snubbe.

Ja, det är så konstigt att inte prata om sig själv i den här intervjumode här nu.

Men hur är det liksom att du lever i löpning på så många plan? Hur är det att leva med löpning även i jobbet?

Visst är du på lunchen, jag gissar att du har haft någon företagsträning eller med träningsgrupp med runners club och sånt där.

Men du lever ju verkligen löpning hela vägen ut på något sätt.

Nej men alltså, jag tycker ju det är så jäkla roligt.

Men jag tror att det som jag tycker är det absolut roligaste, det är själva grejen att göra det här tillsammans med de människorna som jag gör det.

Jag tycker det är superroligt med löpning och det är det vi brinner för och det är det vi gör.

Men för mig handlar det mycket också om själva företagandet.

Jag bestämmer vilken företagslokal vi ska ha, jag bestämmer precis vem det är jag ska jobba med.

Och jag bestämmer tillsammans med mina kollegor vad vår målsättning är och hur vi ska nå de målen.

Och det tror jag är det som verkligen får mig att när jag kliver av cykeln och innan jag ska gå in på kontoret så känner jag bara att jag inte vill göra någonting annat just nu än att vara här.

Jag tror att löpningen är en del av det men jag tror att det är själva företagandet och gemenskapen och att bygga den grejen som är en väldigt stor och drivande del i det.

Jag har myntat här begreppet efter att du, jag kommer ihåg att vi var på en nätverksträff i ett tillfälle som innebandyklubben Helsingborg hade.

Du är ju en jävligt positiv och framåt kille. Andreas är ju en sån keniz kille.

Hälsar ju på alla. ”Tjena, hallå, hej!”

Det är ändå lite såhär local legend på något sätt i Helsingborg.

Där var det, jag vet att du är på väg ut därifrån.

Du bara liksom såhär tittade ner, skyfflade upp huvudet och såg någon du kände igen.

”Tjena, hallå, tjena!”

Gick vidare så jag bara, efter vi kom hit så jag bara ”Du vet, det var Henke Larsson.”

Du hälsar på en massa fotbollsspelare.

”Ja, fan, jag tyckte jag kände igen honom.”

Men han hälsar ju på dig på samma sätt som att

”Jag känner också igen dig.”

Och därav har ju det här uttrycket kommit en ”känn igen-dis”.

Det är ju en sån som du är.

Många som ser dig säger ”Fan, jag känner igen honom.”

Det kan inte riktigt placera var.

Många får knippa det med Helsingborg-maten.

Men är det inte lite sån ”känn igen-dis” i Helsingborg?

Att folk ”känner igen dig”?

Ja, men det tror jag.

Alltså nu måste jag koppla tillbaka för den har ju också fått rätt mycket skit på den grejen.

Att jag bara ”Tjena!”

Och så bara så här ”Du då Henke Lars?”

Och jag bara ”Jag tyckte väl jag kände igen honom”

Men vet du vad det roliga är?

Det roliga är att nu har jag och Henke blivit tjejer tillsammans med varandra.

Men ingen av oss är så här liksom.

Så när vi träffas så här, det har varit någon gång som vi har träffats på 1 och all eller inte träffats.

Men vi har suttit där och båda två har bara kollat på varandra så bara så här.

Vet du så här, typ nickat lite så här bara ”Tjena”

Alltså så man bara så här, jag är inte riktigt säker. Ska vi hälsa eller ska vi?

Man är ute och sprungit liksom.

Han liksom fortfarande är involverad i HF och sådär.

Han så här står och lastar i en trunkar liksom i bussen.

Jag kommer springa och det blir bara så här bara.

Aha.

Alltså det är inte så att man bara så här, tjena tjena, utan det blir bara.

Båda tror att det finns någon relation liksom långt tillbaka.

Men man vet inte riktigt. Man vet inte riktigt vad.

Man måste vara försiktig liksom.

Som att det bara gör bort sig i det läget.

Jag får ju hälsa, men jag kan inte riktigt placera den här snubben.

Och jag är ju bara för honom, jag är ju bara snubben som satsar på nätverksträff.

För mig är han ju Henke Larsson.

Fantastiskt, super.

Jag tänker faktiskt, Fredrik, att vi kanske ska avsluta med en femsnabba till Andreas.

Jajamän, gör vi. Vi hoppar rakt över till dig tycker jag.

Musik

Skratt

Så, jag börjar med att dra en liten host.

Har vi börjat?

Fredrik har börjat med en sån grej att han säger inte till mig ibland när vi börjar.

Så jag börjar alltid så här ”Jaha, du har börjat spela in” så låter jag du i min huvud.

För att jag tycker det är gött och för att jag ska framstå så helt enkelt.

Det har blivit vår grej.

Andreas, vi har sex snabba till dig som vi tänkte avsluta med.

Inga konstigheter denna gången, inget förnedrande.

Egentligen bara sex snabba för dig.

Det låter som att det är enas för dig.

Det är det absolut inte.

Vi vill tänka så här, lära känna lite mer som löpare.

Så här kommer avslutningen, det är sex snabba till dig Andreas.

Barnen behöver inte ha tid.

Nej, vi ska inte quizza dig.

Vet du vad du gör? Nej men det är okej, vi sparar den.

Andreas, om du ska vara tvungen att välja, springer du på gruvstig eller skogstig?

Skogstig.

Även barfötter?

Ja, absolut. Hellre trampad jord och barr och sådana grejer än gruvstig. Absolut.

Har du trampat med något konstigt någon gång?

Det konstiga som jag har fått i fötterna är faktiskt en bit snäcka.

Snäcka?

Ja, det tror jag faktiskt. Jag har fått stenar som har fastnat i glasbläckar.

Ja, du, jag var ute och sprang en gång och så ”Aaah!” hörde jag.

Sen fick vi stanna klockan och så hade vi fått en sten på trampolinen.

Ja, okej.

Alltså en ganska stor sten.

Det är ofagligt.

Det är en ganska stor sten.

Det var en gatsten.

(skratt)

Okej, det vet jag.

Skogsdeg.

Tröskel eller intervaller?

Oh, vad tuff.

Han tänker på skillnaden.

Han bara…

4-0-9.

Kan du inte det?

Jag tror nog att…

Han bara ”dissköns distans”.

Jag tror…

Jag säger tröskel.

Tröskel?

Det är nog lite mer min…

Varför det?

Det är bekvämare.

Bekvämare?

Du gillar att ha nötar lite längre tid då?

Jag är imponerad, du hade någon som var inne i din maraträning när du körde 30km, skulle du köra 10km i maratempo i mitten?

Det tycker jag är gött, när det är bekvämt så är det bara ”ah det är så gött”.

Det är ju nästan aldrig bekvämt.

Okej, Andreas. 25 grader och sol eller 9 grader och regn?

Det här är svåra frågor alltså.

Eftersom att jag gnäller så otroligt mycket på när det är kallt så måste jag säga 25 grader och sol.

Och om det är dagen för ett maralopp då?

Då är det 13 grader och regn.

Utan tvekan.

Okej, vi vet ju om att Marathon är din favoritdistans.

Men om du skulle behöva välja mellan

5 kilometer och Milen?

Milen.

Varför det?

För att jag tycker att det är lite mer

meriterande, tror jag.

Vad gör du på Milen, tanken?

Okej, den köper jag.

Okej Andreas.

Alphafly eller Vaporfly?

Är det Nike-skor?

Det tycker jag att det borde vara en stjärna i kanten.

Imponerande.

Jag vet inte vad det är.

Nej, Alphafly svarar.

Sista frågan Andreas.

Springa naken på Fredriksdal eller rejält påklädd på Göteborgsfarvet?

påklädd på Göteborgsfarvet.

Alltså naken på Fredrikstaden?

Du tycker att det är rätt för att jag har gjort båda.

(skratt)

Har du sprungit naken in på Fredrikstaden en gång?

Ja.

Det vet du mycket väl om.

Alltså det roliga var…

Nu vill jag bara så här…

Alltså…

Bara för att ge en lite

tydligare bild. Jag tycker att Simon så här…

Han skulle fotografera mig.

Punkt.

Och då springer jag från honom först.

Och då är det så här bara…

Vaken.

Så rumpan är inte så farlig.

Precis, då är det så här…

Och sen så när jag dör vet jag att jag inte är bakom.

Det är som ett maskin-givärn.

Alltså jag måste hitta tusen bilder på typ tio sekunder.

Då har vi lite leg up på Instagram.

Där finns många grejer vi ska leg up.

Jag bara tänker om en parentes varför det var så.

Men varför?

Ja, jag tänker att det är lite…

Alltså, kommer du ihåg varför?

Jag minns varför.

Och det var faktiskt en ganska konstig anledning.

För det var ju så i början att folk kunde inte särskilja vem som var Andreas och vem som var Simon.

Det var de två tjobmannas möten.

Du var alltid utan skor, tvärtom.

Ja, men precis.

Det blev lite grann så det blev ju.

Det är han utan skor och så är han med skor.

Det var så man särskilt visste inte vem som var vem i namnen.

Men så satt han ner och Andreas blev…

Ja, men det är ju han som springer utan skådor liksom.

Och då, säkert också efter en ölkväll, så tänkte jag

”Åh, vad kul det såg ut!”

Bilden var att han sprang ut naken, så blev det han utan kläder!

Så tänkte vi att det var kul.

Lite oklart.

Så mitt i vintern, så vet jag, vi var inne på Fredriksdal, så

Andreas såg sig naken och sprang.

Så tog vi några bilder så ”Äh, han utan kläder”.

Det var kul.

Kommer det då att det kom en äldre dam?

Du fick en krampon med effort.

För det kändes ju inte bra.

Jag har också preskriberat att vi tar naken.

Men du får hålla dig springa naken eller?

Menar det att vara rejält påklädd på Göteborgsvarvet?

Ja.

Ja.

Snyggt, Anders. Det har varit en fröjd att få ha dig här och prata om allting.

Väldigt, väldigt roligt.

Vi kommer säkert få anledning att få prata mer med dig längre fram också.

Stort tack för den här avsnittet säger vi.

Och nu får du några sekunder att skicka någon uppmaning till folket som lyssnar.

Vi kan ju prata om Nightrun och Helsingborg Marathon. Vad ska man göra?

Hur ska man resonera?

Jag tycker man ska springa. Det är väl egentligen min hållning på det hela.

Det som jag tycker är roligt är att vi har ju nu gjort en verkligen tydlig särskiljning på Maran och Halmaran.

halvmaran. Det har varit rätt så otydligt tidigare.

Jag tror att många vet inte om att vi har ett halvmaraton

eller en stafett på den delen.

Men just nu när då, om man nu får nämna det, Hoka gick in

som huvudpartner för Helsingborg Half Marathon så har vi lyft ut det

och gjort det mer tydligt och det har gjort en jättebra respons.

Så det skulle jag vilja lyfta fram.

Glöm inte om man känner bara att en mara är lite för tufft i år.

som faktiskt är pro.

Man tyckte att då, så sa jag såhär

”men kom spring halmaren” och då gjorde han det.

Perfekt, det finns något för alla.

Det finns något för alla.

Stort tack Andreas. Tack så mycket.

Hej. Hej