29. Bäst & Sämst

”Det är så jävla tråkigt”. Den anledningen hittar man på Simons ”topp 10 anledningar att löpning är sämst”-listan! I vårt längsta avsnitt hittills pratar vi om vad som är bäst och sämst med löpning, om att klara drömmål på milen i Malmö och delar ut veckans pepp till en osannolik maratoninsats på träning. Och… så klart leker vi lite på slutet. Dessutom pratar vi skador med våra nya sponsorer på Camp PRO 🌟! Nu kör vi!!

Avsnittet sponsras av Camp Pro som är Ortopedtekniska specialister som med stor träffsäkerhet snabbt kan hjälpa varje individ till en unik lösning för att kunna leva ett aktivt liv. Gång- och löpanalyser, ett brett sortiment av ortoser/stöd för hela kroppen samt alla typer av fotbäddar/inlägg från prefabricerade till individuellt utprovade. Vi finns i Skåne Stockholm och Uppsala men har även mobila kliniker där vi åker ut till olika kliniker för att ta emot patienter.

Bäst & Sämst – Ett avsnitt om löpningens höjdpunkter och utmaningar

Välkommen till vår landningssida för avsnitt 29 av podden Löpning & Livet, där vi diskuterar det bästa och sämsta med löpning. Vi delar med oss av våra egna erfarenheter, tips och råd för att hjälpa dig att förbättra din löpning och njuta av den underbara sporten ännu mer.

I detta avsnitt täcker vi en mängd ämnen, som att sätta drömmål på milen, fira osannolika maratonprestationer på träning och lära oss om skadeförebyggande med hjälp av våra sponsorer på Camp PRO. Vi delar också våra tankar om löpningens bästa och sämsta aspekter, och hur vi har övervunnit utmaningar på vägen till att bli bättre löpare.

Ett par höjdpunkter från avsnittet inkluderar:

• Hur vi hanterar trötthet och motivation under löpning
• Skadeförebyggande och återhämtningstips från Camp PRO
• Vikten av att sätta realistiska mål och träna smart
• Roliga och inspirerande löparhistorier från våra egna erfarenheter

För att få ut det mesta av detta avsnitt rekommenderar vi att du lyssnar på hela avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/se/podcast/29-b%C3%A4st-s%C3%A4mst/id1539039755?i=1000522401032&l=en

Följ oss gärna på sociala medier för att hålla dig uppdaterad om nya avsnitt, löpartips och inspiration. Du hittar oss på:

• Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
• Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
• Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Glöm inte att avsnittet också kan ses live på vår YouTube-kanal, där du kan delta i diskussionen och ställa frågor eller dela med dig av dina egna erfarenheter.

Vi hoppas att du njuter av avsnittet och att det hjälper dig att upptäcka de bästa och sämsta sidorna av löpning, så att du kan fortsätta att utvecklas som löpare och uppleva alla de fantastiska fördelarna med sporten. Lycka till med din löpning och kom ihåg att följa oss på sociala medier för ännu mer inspiration och råd!

I avsnitt 29 av Löpning & Livet pratar Simon och Malin om vad som är bäst och sämst med löpning. Simon delar med sig av sin ””topp 10 anledningar att löpning är sämst””-lista och de diskuterar även hur man kan klara av drömmål på milen i Malmö. Dessutom delar de ut veckans pepp till en osannolik maratoninsats på träning och leker lite på slutet.

Men det är inte allt, i avsnittet pratar de även med sina nya sponsorer på Camp PRO om skador och ortoser. Camp PRO är ortopedtekniska specialister som kan hjälpa varje individ till en unik lösning för att kunna leva ett aktivt liv. De erbjuder gång- och löpanalyser, ett brett sortiment av ortoser/stöd för hela kroppen samt alla typer av fotbäddar/inlägg från prefabricerade till individuellt utprovade. Camp PRO finns i Skåne, Stockholm och Uppsala men har även mobila kliniker där de åker ut till olika kliniker för att ta emot patienter.

Om du är intresserad av löpning och vill höra mer om vad som är bäst och sämst med löpning, samt få tips på hur du kan klara av dina drömmål på milen, så är detta avsnittet för dig. Dessutom får du värdefull information om skador och hur du kan förebygga dem med hjälp av ortoser och fotbäddar från Camp PRO.

Avsnittet sponsras av Camp PRO och du kan lyssna på det på Apple Podcast eller se det live på Löpning & Livets Youtubekanal. Glöm inte att följa Löpning & Livet på Instagram och Facebook för mer löpningstips och uppdateringar om kommande avsnitt.

Här är hela avsnittet i textformat:

Avsnitt 29! Det här kommer alltså bli det längsta avsnittet ni någonsin har hört i Löpning och Livets historia.

Hur fan blev det så? Jo, enkel svar på den frågan.

Fredrik och jag har uppåtgående löparformar. Vi har med veckans pepp, vi har med veckans drink, veckans lopp.

Vi har nya sponsorer från Camp Pro som kommer ge fantastiska tips kring hur du kan tänka med dina skador innan de sker,

under de sker och lite efter de sker kanske.

Dessutom går vi in och pratar om det bästa med att vara med på camp.

och lite efter de sker kanske.

Dessutom går vi in och pratar om det bästa med löpningen

och det sämsta med löpningen.

Och Fredrik testar min moraliska kompass

i huruvida jag tycker

någonting är PB eller sträckning.

Mer om det i avsnittet. Nu kör vi!

[Musik]

Precis där under eftermiddagen.

Du kan väl förklara varför det var mysigt?

Ja, jag var musig för att vi hade sprungit på duschen.

Men det glömde jag bort sen. Så fort man gick in i teamsmötesvärlden så glömde man bort det.

När jag skulle gå upp och hämta ett glas vatten så bara ”Fasen vad seg jag är, det är helt sjukt när de här teamsmötena tär på en”.

Du valde mellan att duscha eller äta, var det inte så när du kom hem också?

Ja, det var igår.

Ja, det var igår, det var inte idag.

Idag hann jag faktiskt både duscha och äta.

Ah, vilken lyx!

Vilken lyx!

Ja, det var en riktig lyx.

Men igår var det ju inte så.

För då sprang du och jag…

Vi sprang sju minuter längre än vad jag hade tänkt mig.

Och jag hade gjort ett minutiöst schema.

Så jag kom hem och hade sju minuter till mitt ledningsgruppsmöte.

Och då kände jag, jag hinner duscha eller jag hinner äta.

Och då valde jag duscha.

Så det blev ingen lunch igår.

Men kommer du omvärdera de besluten?

Att du kanske ska välja mat över dusch?

Dusch kan man ändå liksom…

Du kan ändå se ut som att du är fräsch.

Exakt. Jag har testat båda varianterna.

Jag har testat att prioritera mat.

Och ibland…

Igår var jag också lite speedad.

För du och jag hade så roliga snack kring podden.

När vi åkte och sprang.

Vi kunde knappt avsluta löpningen.

Och det är därför, när det är så, då behöver vi inte ha mat.

Eller som idag.

Du får energi från något annat.

Ja, exakt.

Ibland när man kör kvalitet på lunchen så kan jag inte må illa.

Men jag har ingen matlust på typ en, två timmar efteråt.

När det blev hårt.

När det blev hårt, ja.

Vi tänkte ju faktiskt på att man skulle kunna ha en kejk med sig in i duschen.

Och äta och duscha samtidigt.

Lite göra en kropp-style.

En av delen känns att det är lite next level och utveckling.

Samtidigt är det ju bara jävligt konstigt.

Lite kejk in och bara så här.

Men fortsätt med din vecka, Simon.

Ja, men veckan som har gått. Jag har ju även denna vecka inte förberett.

Men därmed vet jag hur det har varit. Jag har gissat hur jag har förberett in.

Lite.

Jag har dagarna här.

Förra veckan avslutades med att vi hade båda två väldigt god känsla.

Jag har börjat trappa upp, hade inga nya skador på skadefronten.

Vi tar vidare. Jag hade ju haft två veckor med nio mil i veckan.

och kände mig lite sliten, ungefär där när vi hade poddavsnittet förra tisdag när vi hade kört kvalitet på lunchen.

Så kände jag mig rätt så sliten i kroppen.

Jag hade lite mycket att göra på jobbet, inte stressigt, bara mycket att göra.

Och så samtidigt har jag sprungit bara 9 mils veckorna.

Och så har man ju tre barn, och det gör ju sitt på något sätt.

Så jag har faktiskt haft en ganska lugn vecka, och jag märker direkt att utvecklingen kommer.

Så det är nästan som en formtoppningsvecka av att nu.

Jag landade ändå på 65 kilometer men hade, ja det förra passet pratade vi om förra tisdagen, man har 30 minuter progressivt.

Men då har jag faktiskt hunnit med två nya kvalitetspass.

I lördags hade vi ett pass som jag, jag svävar fortfarande lite på moln från det.

Ni skulle ju springa 60 minuter i 4 minuters fart och efter 12 kilometer var det ju lite så att man fick lov att öka lite.

Jag var ganska osäker på vad jag skulle göra.

Det hade varit ganska sparsamma distanser i veckan. Jag hade några joggrunder och sånt.

Jag hann inte riktigt heller. Så det passade liksom.

Jag hade haft någon 8km-runda, någon 6km-runda och två vilodagar.

Alltså rätt så sparsamt som det är som sagt.

Sen när vi går in i lördagen så hade vi haft Lisas syster och hennes man över på fredagkvällen.

Och vid halv tolv så drack jag in en tonic till och bara ”Äh, det känns ju skitbra i en frimorgon”.

Och så skojar jag och skriver vår tråd.

Jag kan dra första tio kilometer och sånt.

Och sen vaknar jag lite grann så här med…

Jag kallar för gin och tonic-puls.

Det är när man märker att

när man har druckit lite grann kvällen innan man vaknar tidigt

så är pulsen ju 10-15 slag högre

än bilopulsen.

Och då vaknade jag visst klockan 6

så hade svårt att sova om. Vi slodde ut vid

halv nio eller vad det var då liksom.

Så att med den liksom joggen bort

kände jag mig lite seg.

Och lite orolig kanske.

”Fan, det här kan ju bli skitdåligt.”

Fast du har ju satt många pass med baksmälla.

Absolut, där finns ju en anledning varför vi kallar det för transsibiriska

när vi springer inomhus.

Det stinker lite som vodka bak i de bakre passagerarvagnarna när jag fram och drar.

Och det blev ju lite så denna gången också.

Vi var ett jävla gott gäng.

Vi var ju fem pass från Team Biltema.

Vi hade ju dessutom två langare på cykel.

Vilket var helt sjukt.

Vi var så jäkla privilegierade.

Det var helt sjukt.

Det var löjligt.

Förutsättningarna var rätt hyggliga.

Lite blåsigt men det är alltid en hel synvaring.

Vi hade en runda vi hade kört förra året och vi drog iväg.

Och jag kände ganska så snabbt att det kändes rätt bra ändå.

Så då hade jag först en ambition att klara 10 kilometer.

Sen tänkte jag, jag vill nog klara mer än 10 kilometer.

Och efter 7,5 sa du till mig,

”Nu får du göra hela” säger du.

”Nu får du bestämma dig att du ska göra hela.”

För jag kände sig ändå rätt fräsch där.

Och det klarade jag faktiskt till sist också.

Efter 12-13 kilometer,

ni drog ju upp tempot enligt tänkt och det kommer du prata om på din vecka som går sen.

Då kände jag att jag var ute på obanad mark.

Jag kände att mina ljumskar och mina lår

började stänga ner lite.

Det var länge sedan jag sprang så här långt så här snabbt.

Men vad känner du där i det läget efter 7 kilometer när jag börjar pusha dig till att ta beslut?

Är det någonting som påverkar dig eller känner du ”fan det är jag som har skrivit det här jävla schemat, jag kan mer om löpningen”.

Nej, men det tycker jag är, man kan säga såhär, hade det bara varit att jag hade varit i dålig form, då hade jag nog där och då sagt ”du har helt rätt Fredrik, jag kommer att fan köra hela passet”.

Men så var det lite som med baksidan, jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera efter 10-12.

För vid 7,5 när du började pusha mig, då delade jag din uppfattning.

Jag har ju sprungit så pass många pass nu i hela livet.

Jag vet ju att med känslan jag har nu så ska jag absolut kunna klara hela, även om det är slitit på slitit.

Så jag tyckte det var bra.

Jag sa ju till dig också att om du inte har ont nu.

Jajaja.

För det är en annan sak om man springer och känner att det börjar strama i baksidan.

Absolut, det är skillnaden.

Du känner någonting hälsena.

Men du kändes ju ändå pigg och du pratade under tiden vi sprang och så vidare.

Då ska man kanske bestämma sig tid.

Jag tänkte att ni hoppar snart Emil av.

Och då kommer du säkerligen stanna med honom om det inte är så att man har bestämt sig innan.

Där är det fördelen att man springer mycket upp.

Du vet lite grann när du ska trycka på knapparna.

Ja men inte helt.

Du är inte vard av den sitsen att du är i förarsätet.

Nej, nej, verkligen inte.

Men det är där jag tycker det är svårt med vad man ska säga i olika lägen.

Du vet vad Fredrik, det är faktiskt ett helt avsnitt.

Det borde vi faktiskt lägga in på ett helt avsnitt.

Det kan också ha motsatt effekt.

”Är du dum? Du ser ju att jag knappt kan röra mig.”

Det här är ett sidospår, men jag måste nästan ta det.

Jag är som mina föräldrar, jag minns faktiskt inte vad jag berättat innan.

Jag tror inte det.

Jag vet, jag var agerar fartålare ett år på ett av varvet milen.

Eller jag har gjort det två eller tre år på 40 minuter.

Jag älskar att fartåla på 40 minuter.

För att ofta när man har den klungan som ska gå under 40 så

hälften har gjort det innan, hälften har aldrig klarat det.

Och det är coolt för det är en magisk gräns för många löpare liksom i skiktet.

Och då var det en jävligt god klunga och någonstans när vi kom till kilometer 7

där börjar ju folk som är pigga bestämma sig.

Och då är det så, nu drar jag.

Och sen är det ju några stycken som börjar släppa där.

Och sen är det några som håller kvar för glattalivet.

Som man bara ser att det här är fan 50/50 om de håller ihop det.

Och falla när det är 2-3 kilometer kvar är inte roligt.

Det var där en kille, han hade full prasselmundering.

Vilket jag tyckte var roligt i sig.

Om ni har lyssnat på förra avsnittet när vi pratade med Andreas.

Tycker jag det är kul med prasselbyxor och prasseljacka.

Men han hade det.

Och han var som en jävla jojo.

Alltså jag, så fort han tappade några meter så backade jag lite grann.

Försökte få med honom.

Och då spang han upp igen.

Så han bara ”Tack som fan, tack ja”.

Sen när vi kom ner till typ 500 meter kvar när bang går, då börjar han släppa.

Då blev jag lite irriterad.

500 meter kvar?

500 meter kvar på loppet.

Jag är ju en good guy, men då blev jag lite irriterad.

Så då började jag pusha honom såhär, ”Du kan inte släppa nu, kom igen!”

Jag testade lite irriterad på honom.

Två minuter kvar.

Då tittade jag på honom, det är klart att han är trött, men vad fan, trycka till nu liksom.

Och då kommer vi 100 meter senare.

Han bara ”Det händer som om en kaskad spyr”.

Alltså…

Då lägger han en sån lång jävla spya över 100 meter.

Sen springer han in på typ 40-07.

Aj…

Alltså, vilket antiklimax.

Hur kände du då?

Det är klart att det är lite…

Det känns lite jobbigt att pusha någon till en kaskadkräka så att han får publik på ett upplopp.

Men det roliga var ju någon med lite dålig fingertoppskänsla i målet också när han sprang in.

Han bara ”Bra jobbat, hade du inte kräkt hade du klarat 40 minuter i den första och bara hämt om målet.”

Det var du som stödde också.

En lång parentes.

Min vecka har gått och varit svinbra, mycket distans, hade ett lång pass i söndag som vi ska prata mer om litegrann sen.

Vad som hände mig då efter din vecka.

Och sen så har vi faktiskt hunnit bära ett kvalitetspass till idag som jag är supernöjd med.

Men det kan faktiskt du förklara om vad det är.

Jag känner ju av passet.

Du kan börja där.

Om jag inte somnar. Tar du över om jag…

Jo då hoppar jag till att ha skolstolarna.

Nej men idag…

Det var ett mysigt, härligt pass.

90-30.

Det har ju många säkert sprungit.

90 sekunder snabbt och 30 sekunder långsamt.

Och det sprang vi då i fem kilometer.

Det är ett bra test inför… Vi ska göra ett litet time trial på 10 000.

Det ska bli jävligt kul.

Den 29e.

Två veckor.

Två veckor.

En vecka.

Två veckor.

En och en halv vecka.

Då är det bra att testa.

För här får du lite överfart.

Det är väl lite tanken, Simon, va?

Att på 90 sekunder få komma under din milfart.

Det är ett bra pass för att 30 sekunder jogg, det är inte så länge.

Du får ju en jävligt bra femkilometerstid nu.

Så det är som du säger, du får upp överfarten.

Men det blir inte heller ståvilor, utan det blir ändå lite uthållighet i det.

Jag tycker att det är ett av mina absolut bästa pass och favoritpass när det väl är över.

Du sa ju det innan också när vi stod vid startlinjen och skulle dra iväg.

Det här är ett pass som är kul när det är slut.

Jag kände att det blev jättagrymt.

Och sen nästa pepp var att efter två kilometer kommer det vara jävligt jobbigt.

Det stämde ju faktiskt jättebra.

För det tror jag alla kände så.

Jag vet inte hur många man hinner med.

Man hinner ungefär 400 meter på vår.

På den sista snabba eller?

Ja, precis.

Man brukar hinna, beroende på, ligger man i vår sfär,

eller folk som springer mellan milen, mellan 35 och 40 minuter kanske,

så hinner du ju typ mellan 8 och 12 sådana snabba.

Ja, det stämmer nu ganska bra.

Vår tanke var att springa, inte titta för mycket på klockan, utan att springa på känsla.

Så vi drog iväg, och det var jävligt kul, för vi var rätt många som sprang.

Vi var ju fem pers. Det är riktigt bra.

Det är inspirerande i sig att vara några stycken som kan hänga ihop.

Det var väl ganska underförstått att det skulle bli två grupperingar.

Utifrån en skadegrupp och sprintergrupp.

Så vi, jag och Paddy, Patrik, i team Biltema,

vi gick iväg lite snabbare.

Vi gick iväg lite för hårt i början, kände vi.

Då sneglar han ner på klockan och då står den på 310-320.

Sen slår ju GPSen lite fel, men vi var nog lite snabba.

Det är inte helt ovanligt att man går ut lite för hårt.

Det känns lätt i början.

Men det blev vi varsom sedan, där tempo kan vi inte hålla hela vägen.

Men vi höll, jag tror att vi landade på ett snitt på någonstans 3.44 på hela.

Det är en grym femma. Ni hade som du sa, 18.35, 18.38.

Precis, på femman.

Och det är ju liksom i en intervallform.

Så att du tränar ju hela tiden liksom i en fartsinne som är mellan…

Ja.

Ja, på slutet kan det gå jävligt fort.

Du är kanske en zon mellan din 3000-metersfart och din 5-kilometersfart.

Och så hela tiden med kort och lugn jogg liksom mellan.

Så att ni gjorde det fantastiskt bra.

Ja, men det gjorde ni också.

Man märker att du är på gång nu Simon, för att du närmar dig.

Du var inte så långt ifrån faktiskt.

Nej, det var till och med så jag klockade lite grann var ni var någonstans.

för jag ville hålla koll på hur tappar vi nu eller inte.

Nej, jag var ungefär en halv minut efter.

Så nu börjar det bli inspirerande att jaga tycker jag.

Jag kan tänka mig att du har någonting att vila tankarna på när du ser oss framför.

Hur…

Precis som att du klockar tiderna, hur snabbt går det där fram?

Hur mycket kan jag ta igen?

Kan jag öka någon sekund?

Jo, men så tänker jag absolut.

Du springer ganska analytiskt på det sättet.

Jo, men det gör jag och det håller mig motiverad också att hålla uppe farten.

Och eftersom jag är lite av en progressiv löpare ofta så vet jag om att…

Det är därför jag tycker det är kul att klocka.

tappar jag tid eller håller jag bara avståndet?

För när ni drog iväg på andra tredje kände jag att det gick ganska snabbt att ni drog iväg från oss.

Men sen var det inte så att det utökades fantastiskt mycket

över de sista fem gångerna.

Det är också inspirerande att bli jagad faktiskt.

Titta bak, har avståndet krympt eller har vi utökat det?

Det är också att man pushar sig själv lite hårdare när man har någon bakom som man vet är på gång och på väg upp.

Team Rehab-gruppen.

Det kommer starkt nu.

Det kommer att bli bejakande.

Ja men det är ju svinkul.

Så förhoppningsvis så blir vi en härlig klunga nu om en och en halv vecka.

När vi kör tiotusen.

Jag vet inte riktigt vad du ska göra men jag tror du ska nog gå ut lite hårdare än vad du tänker.

Jo, kanske.

Det är ju bättre formen då tror jag.

Jo det tror jag, nu börjar det släppa liksom.

Min analys av att ge igenom den här tiden.

Jag tror liksom att

Om sex veckor så tror jag nog att jag skulle kunna vara i kapp.

Om inte ni fortsätter den här fantastiska kurvan ni har haft.

Men jag tror också att det kommer gå långsammare för er att utvecklas nu.

Om sex veckor tror jag att vi springer 10 000 ihop på 36 20.

Eller 35 50. Om åtta veckor tror jag 35 50.

Är det då en tävling? Är det kanske?

Ja det är det. Okej om tio veckor då tror jag.

Men det kommer bli kul.

Annars i denna veckan har det varit en bra vecka.

En lilla dag och två härliga kvalitetspass.

Körde ju 30 minuter fartökningar.

Ja, 10 minuters fartökningar.

I onsdes.

10 minuter i en fartzon och sen körde du 10 minuter i en annan fartzon.

Och så ska det gå lite snabbare. Jag tror vi sprang 355 ner till 340.

Ni är inne i en bra zon nu tycker jag.

Det går riktigt bra för er.

Det blev väl 8 km tror jag.

Det är också ett kul pass.

Det händer någonting.

Snart är det fartökning. Om 10 minuter så är det fartökning.

Det händer någonting i passet. Det blir lite variation.

Det är kul. Eller så springer man 60 minuter i fyra fart.

Jämför man det här passet vi sprang idag, det här 5 spöet 90/30,

det vi sprang i lördag, så det är ganska stora kontraster.

Ja, de har olika syften liksom.

Det är skillnaden att ställa in sig och springa 60 minuter i en ändå lite obekväm fart.

Eller att springa 5 kilometer i en jätteobekväm fart, men få små och korta delar.

Ja, generellt sett så har jag ju lättare för de passen där jag får lite mikrovilar.

Ja, just det.

Alltså kanske högre fart men att jag får lite vila.

Ja.

Mentalt så är det lättare för mig att hantera tror jag.

Ja.

60 minuter i en fartzon, då hinner man tänka ganska mycket.

Har jag verkligen energin att klara detta?

Annars ska du bara tänka några minuter fram, nu får jag snart vila.

Ja, exakt.

Jag vet inte, men du gillar de här långa trösklarna väl?

Du är så bra på att klara det mentalt.

Förr är 5,90 km egentligen mina favoritpass.

Det är ifrån när jag har kört 5 000 m träningen.

Men när jag tränar med Christian Informaran,

alltså de här långa tröskelpassen eller långa tempopass,

där man tvingas bara jobba med sitt huvud och du går in i den här bubblan.

Jag tycker det är…

Visst, jag kommer till det sen när det gäller topplistor på bäst och sämst.

Då ska jag dra ut den här utläggningen lite grann.

Jag gillar det.

Men nu vill alla veta, Simon, du har ju sagt att du har haft sjukt mycket att göra på jobbet och nu, denna veckan, skulle det bli lugn?

Ja.

Det känns spontant som att det inte har blivit lugnt.

Nej, jag har fortfarande förhoppning att det kommer att bli så.

Jag tror skillnaden är…

Jag har haft en ganska lång period, jag har faktiskt känt mig lite, senaste veckan och senaste två åren, jag har känt mig lite sliten.

Inte förr tyckte jag det var lite så på jobbet och lite stressigt.

Nu har det bara varit mycket att göra.

Jag tycker det är en liten skillnad.

Det värsta är om det är både stressigt och mycket att göra.

För då får man nästan ha haft perioder där man fått pausa löpningen.

Ja, inte pausa men kanske springa två pass i veckan och tre pass istället för sex, sju som är lite överambitiöst.

Nu känner jag mer bara att det är mycket att göra.

Så det är mycket tid som jag inte hinner lägga på de saker jag kanske helst hade velat i vissa delar av veckorna.

Och lite knep jag har fått till det på lunch och sånt också.

Men ja, det håller på att bli bättre i alla fall.

Jag tycker som sagt att jag har fått in fantastiska löpavveckor så det är bra.

Men kopplat till, nu när vi ändå pratar om jobb så stötte jag på en kollega i söndags som jag inte visste var en kollega.

Och här kom vi också in och jag tänkte att vi skulle prata om veckans pepp.

Ja!

För i söndags så skulle jag springa långpass och vi hade lite meck där hemma.

Och du skulle dra ut lite tidigare, du skickade med så här jag hinner liksom inte nu.

Så ni drog ut och sen när jag skulle sticka ut så bakslod mig, fan det var ju då, det var en som hade hört av sig på Facebook i E-sgöta gruppen tror jag det var det som hade hört av sig eller i Southside runners gruppen här, ja en Facebookgrupp halvokalt liksom.

Det var en tjej som hette Sofie som hade hört av sig för några veckor sedan.

Hon hade skrivit ett långt inlägg om att hon hade tänkt, hon har kört maraton träning nu under ett antal veckor,

och hon hade tänkt springa Köpenhamn-maraton, det blev ju framflyttat.

Sen sa hon ”ah okej, plan B är Stockholm-maraton”. Framflyttat.

Och nu känner hon ”fan, jag har lagt ner ganska mycket tid på maraton, jag vill ändå springa den ska jag göra”.

Skulle, just nu är det bara jag själv som tänker springa den på träning.

Finns det då, då är hon från, eller bor nu i Helsingborg.

Och då sa hon ”Är det någon vänlig skäl som har lite sällskap med mig under den här träningsmaran jag ska springa?”

Och jävligt häftigt gensvar. Hon var ändå klok.

Man ska ju i speciella tider med corona och sånt så vi får ju tänka till om det är någon.

Hon tänkte sig nog att det skulle finnas en person som sprang med henne en mil.

Och då har jag haft ett kontakt med Sofie efteråt.

Det som hände var att jag tajmade in och insåg att jag kommer nog kunna möta henne på upploppet.

Nej men det är ju gymt, hon kan ju behöva hjälp på upploppet.

Det tänkte jag liksom.

Sista 200.

Precis.

Så kommer jag liksom.

Så jag joggar bort, springer alls med maraton bak,

badar en baklänges och så springer jag alls med maraton då liksom.

Hon hade satt ett mål på under 3.30 så jag tänkte fan, är det inte bra liksom?

Det är jävligt bra ja.

Kommer dit, sen så baserar jag på avståndet ett antal klungor då.

Klokt med corona avstånd. Så det var ett antal klungor som kom och jag bara

Shit, hon är inte själv liksom.

Och hon var före i tiden.

Och jag bara hör så här ”Åh, kom igen” folk som klappar och sånt.

Det är ju folk som har sprungit med henne hela morgonen på träning.

Folk som har hoppat in under tiden liksom.

”Äh, kom igen, du klarar det Sofie” och så här.

Jag bara, fan vad coolt.

Hennes mamma cyklar på cykeln, ”du är så duktig, jag älskar dig, vad grym du är, jag cyklar och langar”

Det står folk längs hela strampornan, folk jag känner igen från Göta, som uppenbarligen har kommit dit

bara för att heja på en och ta bilder när hon kommer.

Hon ler och är så glad, hon bara ”det känns rätt okej”

Det är ju tre kilometer kvar där hon ler.

Kommer till upploppet, 300 meter kvar, och hon bara drar på en sån jävla spurt.

Och då står hennes familj och väntar på henne vid målgården tillsammans med lite göta folk som inte sprang men kom ner för att heja.

Och hon springer med honom på 3.25.

Shit vad bra.

Och jag tycker det är så jävla häftigt.

För att det är… Ja nu har vi haft lite Helsingborg Marathon tema och sånt.

Men jag tycker det är så coolt att det är så många…

Både i löpning och även kopplat till Helsingborg, Helsingborg Marathon som liksom bara såhär…

Liksom äger och är stolta över liksom…

Jag vet inte, löpningens själ på något sätt.

Jag tycker den blir så påtaglig där.

Verkligen.

Så kul.

Men det roliga var, det är två saker jag vill koppla till detta.

Den ena är att jag vill läsa lite grann vad Sofia skickat.

För jag bad henne att skriva lite till mig om det här.

Varför du gjorde detta.

För det är kul, det får bli veckans pepp.

Den andra delen är när jag skickar till henne bilder och filmer

och säger att det är grymt jobbat.

Då skickar hon tillbaka att hon är såklart en lyssnar av podden.

Så hon var i citat lite starstruck när jag kom dit.

Och då kände jag bara vilken jävla ego boost jag fick.

Fast det var inte jag som skulle ha ego boost utan det var Sofie kände jag.

Det var coolt.

Det var stort.

Ja det var stort, så det var jag tvungen att föra.

Men här kommer bara några minuter som jag tyckte var spännande med Sofies tanke med detta.

Kör!

Hon skrev sådär, hon började skriva såhär

”Tack så jättemycket, de tre sista kilometerna var fruktansvärt.

Då handlar det mest om att överleva.

Men kul att höra att löpesteget ändå höll måttet.”

För det hade jag påpekat.

Fan vilket fint löpesteg du hade, till och med på upploppet.

Men i alla fall, Sofie har haft en bakgrund.

Hon har tränat mycket innan, fram till gymnasiet har hon simmat,

efter det har det blivit uppehåll, kört lite crossfit,

varit i Kanada.

Det är roligt, man lär ju känna människor och få veta mycket om människor,

tycker jag, en parentes.

Under ett månad så har ni mycket tid att prata.

Det är mycket tid att hinna prata,

även efteråt, att nu konnektar jag mig med henne på något sätt.

Hon testar triathlon, har kört en särskild svensk klassiker och sånt,

så hon har en träningsbakgrund,

men kanske aldrig riktigt funnit sig direkt till löpningen.

Och sen skriver hon så här då.

I höstas när jag fyllde år fick jag träningsprogram med mina vänner som jag har följt de senaste 25 veckorna.

Så 25 veckors löpning, det är bra liksom.

Du och jag har ju pratat lite grann om det.

Och jag tycker samtidigt att det är en ganska sund inställning.

Målet var att springa Köpenhamn-Marathon med reservation för corona.

När Köpenhamn-Marathon blev framflyttat kände jag att jag ändå ville genomföra det.

Jag får erkänna att det inte var helt enkelt att ta kontakt med IS i Göta.

Och det är ju en löparförening som jag och Fredrik är medlem av.

Det förstår jag, för det är ju många subelit löpare där.

Så det är liksom en lite skrämmande tanke att ta kontakten.

Hon tyckte det var jobbigt att ta kontakt.

Det var en fråga om någon kunde hjälpa med och dra mig runt.

Dels var det lite skrämmande då det är en dedikerad löparklubb

och jag är en glad motionär.

Hon inte visste om jag, inom situationstekniken, klassificerade mig in i det.

Dels var det att plåta min måltid.

Desto fler som känner till den, desto fler skulle veta om jag inte skulle klara det.

Ja, just det.

”Nu efter han är otroligt glad över att komma i kontakt med er. Så mycket glädje, peppan och välkommen in i gruppen kunde jag aldrig förvänta mig. Det var som att välkomnas in i en ny familj.

Nu är jag övertygen om att jag har hittat mitt sammanhang att träna i och kommer definitivt att skicka in i medlemsansökan.

Nu är inte det här en reklamfriös göta, men jag tror så här.”

Det är häftigt.

Det är väldigt häftigt.

Och sen kommer lite grann om loppet.

Och på tal om, det här kommer vara en inglidning till bäst och sämst temat sen tänker jag.

Hon skrev så här ”Jag ska dock inte få sköna programmeringar när programmet jag har följt, allt har inte flutit på.

Programmet har på stort av fyra till fem pass i veckan med fyra till fem mil.

Två intervallpass, ett medel, ett långpass.”

Det är ungefär så som vi brukar förespråka när vi pratar.

”I början av programmet kändes allt superenkelt och att jag skulle klara måltiden galant.

Men ganska snabbt inser jag att den känslan jag hade då när kroppen svarade som den skulle vara pigg på varje pass

skulle jag behålla till tillfällen då det kom dippar.”

Och dippar kom det.

Det var dagar kroppen inte svarade alls och jag fick avbryta.

Här kommer en sån som vi kommer säkert att plocka upp i listan sen.

Det värsta av passet var när jag slutade springa 30 kilometer.

Det var den längsta sträckan under själva programmet.

Benen var så slutkörda att jag fick sluta efter 8 kilometer och börja gå hem.

Just det var självförtroendet inte topp och målet känns väldigt långt borta.

Efter att själv ansakat mig och funderat över varför passet inte gick som planerat såg jag flera samband.

Stressat på jobbet, ätit dåligt, trötta ben innan jag påbörjade passet, dömt och misslyckats.

Jag lät det gå en vecka innan jag testade nästa långplats och då tog jag mig ut till Möller och sprang tillbaka till Helsingborg.

En fantastisk sträcka för övrigt måste jag tillägga.

Sträckan blev totalt 34 kilometer och självförtroende var på topp igen.

När jag tänker efter har det stundtänts varit ganska ensamt att träna inför maratonet.

25 veckor och lika med ungefär ett halvår, det är en lång tid.

Om jag hade gjort om det, inom parentes, vilket jag ska, ska jag se till att träna med någon eller en löparklubb.

Och nu kommer övergången till veckans uppmaning.

Hon avslutar så här som jag tycker är så jävla fint.

Hoppas att detta kan vara inspirerande för någon

och vågar ta steget och utmana sig själv i sin träning.

Det viktiga är inte alltid vad man gör eller vad sluttiden blir

utan snarare att man vågar.

Veckans pepp går till Sofie.

Fantastiskt tycker jag.

Summerig av det.

Lite gåsripsamt.

Ja, verkligen.

Så jäkla häftigt alltså.

Väldigt häftigt.

Fler sådana historier blir bra.

De storysen vill vi jättegärna komma i kontakt med.

Nu hade jag tur att springa in i den.

Ja, precis.

Det blev det så. En lång vecka som gått, men fan vad inspirerande Fredrik.

Grymt, nu kör vi vidare.

Vi sitter här och håller i Malmö mjol.

Vi har tagit oss ner till Malmö.

Det är synd tänkte jag säga.

Synd att den är slut.

Synd att den redan är slut.

Det här var för jävla givet.

Ja, jag gillar också den. Jag provade aldrig drinkarna innan.

Ja, det är kul.

Vi testar dem tillsammans. Det blir mer ärligt på något sätt.

Riktigt bra.

Den här är ju… Vi kan ta snabbt receptet.

Det är en moskoumjul, fast en blåbärsvariant istället.

Du gör sockerlag med blåbär i, helt enkelt.

Du kokar upp sockerlag, så slänger du i lite blåbär.

Låter det koka lite längre.

Och så kan man droppa i lite citron också.

Det gjorde jag.

Och den är ju serverad i en sån här kopparmugg.

Jag tror det heter maskermjölkopp.

Tycker de är skitfina.

Och det här var en höjdare.

Ja, och det är vodka och det är angustura bitter har jag också i.

Jag tror nog att han kan ta fram smaken lite mer av blåbären faktiskt.

Jag tror det är tanken med det.

Och sen, vad har vi mer Simon? Vi har en ginger beer.

Jag tycker morskamjol är supergod. Jag älskar varianter på mojitos eller morskamjol.

Den här var en riktig höjdare.

Ni brukar göra lite olika sockerlag, lite rabarber ibland.

Jag har testat lite blandat.

Jag tycker vi har testat myntasockerlag,

jag har testat precis rabarbersockerlag,

flädersockerlag, passionsfruktsockerlag,

var en jävla höjd av också.

Jag gillar att kunna göra en grunddrink,

typ då, morskamjol, den är god i grunden,

eller mojito är en av mina favoriter.

Men att sen testa olika utförande av den.

och det är ju exakt det.

Så lär du dig bara grunddrinken bra

så kan du göra 5-6 olika varianter på den.

För det är ju lätt att du kanske blir lite trött på samma typ av drick.

Alltså om du alltid dricker mörskumljud.

Jag har ju testat att blanda

vet du den här? Drambui och ginger beer.

Och lime.

Men då kan du också ta liquor 43 heter det va?

• Ja, just det. – Istället för att få en annan karaktär på den.
• Just det. – Det är också riktigt schysst.
• Gud vad bra. Det är ett hett tips från mig och Fredrik.
• Den tar vi med i drinkboken. – Ja, det gör vi. Löpning och livets drinkboken.
• Har ni snackat om också? – Ja.
• Och den heter ju Malmö Mjöl. – Exakt.
• Så nu, jag bara drar en högst kvalificerad gissning. Är vi i Malmö, Fredrik?
• Det stämmer. Vi är i Skåne. – Yes!
• Ja, Malmö.

När jag tänker på Malmö och löpning så tänker jag på mitt lopp. Första gången under 40 minuter.

Kult!

Det är faktiskt det loppet som jag tror jag kan återberätta mest av.

Är det så?

Ja.

Är det så att du minns mycket av loppet?

Jag minns mycket av det loppet.

För det var väldigt varmt.

Ja det var det.

Och sen kom jag ihåg att du gav mig ett tips.

Följ med den här farthållaren.

Där var jag på 40 km/h.

Det roliga, eller det läskiga egentligen i detta var att han gick iväg i 3,45.

Så det kändes som att det kanske var för hans första farthållning.

Vi var 20 pers när vi gick med honom.

Efter två kilometer var vi tre kvar.

Då släppte jag också.

Han går iväg 3,45 första kilometer.

Det är fruktansvärt mycket snabbare.

Ja, det är galet mycket snabbare.

Jag klockade första kilometern 3.45.

Andra kilometern 3.48.

Och sen tredje kilometern 3.45 igen.

Och då kände jag bara, nej!

Det här kommer inte att gå.

Och då hade ju

många, alla sprang och kollade på klockan.

Ja.

Men då tänkte man kanske att

vi hade aldrig sprungit innan.

Många av oss i den gruppen har inte sprungit

loppet innan, så det kanske var så att man var tvungen

och ta den tiden först.

Det kan ju vara så att man måste sänka farten sen.

Så då var jag lite orolig.

Man kan säga ett generellt tips.

Är du så mycket snabbare,

då är det inte att den andra halvan är tuffare.

Då är det bara en farthållare som inte sköter sig.

Jag vet inte om han hade fått fel ballong eller något.

Men när jag var så värmen på det,

och det var ganska blåsigt också.

Jag tror att de har lagt en ny bara längs ribban.

Men då var det inne i ett stadslopp.

Det var ganska knixigt där. Vi sprang förbi Lilla Torg också.

Jag minns att andra halvan var genom tre olika parker.

Det var också jävligt knixigt.

Men jäkligt fint.

Och bra publikstöd var det.

Man kom in på Lilla Torg så var det ju sjukt mycket folk.

Upploppet tyckte jag var häftigt också.

Ja, det är coolt.

Pildamsparken?

Ja, man springer ju runt den och när det är upploppet på 200 meter kvar

då rundar man in in mot mitten av Pildamsparken.

Det är ett stort jävla träd vid sidan om en. Det var coolt.

Ja, men det var perfekt att hänga med familjen där också.

Med hoppsborgar och massa aktiviteter.

Det var ett väldigt trevligt lopp.

Jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka efter pandemin.

Det är lättillgängligt för oss att ta oss ner.

Ja, absolut.

Malmö är en schysst stad att springa lopp i också.

Ja, verkligen. Det är ganska platt.

Ja, det är det.

Du har sprungit i Halmar och sånt också.

Jag har sprungit i en helt drös med lopp.

Förr i världen, nu heter det Malmö-loppet,

där har funnits ett antal olika tappor med olika arrangörer.

På min tid när vi startade Explomatorn, då startade de Malmemilen.

Då hade det funnits något milupplip tidigare innan dess.

Men då var det Malmemilen.

Hette den.

Var det inte MAI som anordnade det?

Nej, det var faktiskt en privat person.

Jag och Andreas hade lite kontakt med honom då för vi var lite nyfikna.

Anders Sjöberg tror jag han kan av hettet.

Han hade en samarbete med någon förening, men det var han som arrangerade det.

Det blev ganska stort, ganska snabbt.

Det jag minns från det är att jag sprang två gånger.

Min första gång sprang jag precis när jag hade haft hälsainflammation.

Den började läka lite, men det var fortfarande ont.

Jag minns inte riktigt.

Jag tror att jag sprang på 36-40.

Men de hade sista, de hade dels sådana här jippo-grejer att…

Nej, du, för fan!

Jag spangde faktiskt, absolut första gången jag spangde där,

då var det faktiskt mitt första millopp.

Jaha!

Kommer jag påbara nu när vi pratar om det.

Jag spang på 43 minuter.

Första gången du spang i milen?

Ja, på tävling.

På tävling, ja.

Min första tävlingsmil var på 43 minuter.

Coolt.

Då kunde man plocka upp, där fan så skitroligt det är,

man kunde plocka upp grejer längs loppet.

Ja.

Nightrun, och hade lite inspiration därifrån.

Ja, precis.

Efter fem kilometer var det helt plötsligt att man kunde välja.

Antingen springer du in på en klockad hundrametersbana.

Då kunde du vinna en iPad.

Oj!

Men då ska du vara snabbast av 3000 pers.

Eller kunde du springa runt.

Det roliga var när man kom dit att man såg folk som tog sista minuten med slid.

”Haha, vad fan?”

Och så sprang man in.

Och så spurtade en hundring i mitten på ett melopp.

Men du har ju tvungen att springa i mål sen för att kvalificera det.

Ja, absolut.

Så det roliga är där, man såg ju en hel del, man såg ju dem som sprang

och sen direkt insåg, ja fan jag har ju inte vunnit.

Och nu har jag fem kilometer kvar och jag är helt slut.

Lite som att skicka ett sms på fyllan.

Ja men det är ju lite så.

Det är ju fantastiskt kul.

Så Malmö Milen har sprungit två gånger

och sen flyttade de den här så att andra gången de sprang

då flyttade de hundra metersgren till att de sista hundra meterna på loppet

Det var istället mycket, mycket reguljärare och schysstare.

Så det fanns där en slutspurt på 100 meter.

Det fanns väl anledning att de flyttade den.

Sen blev det lite överlättningar till att det var SM-Milan.

Det var precis när SM-Milan drog igång

och det blev SM på 10 kilometer landsväg.

Det fanns inte tidigare.

Så de första två åren gick det i Malmö, helt enkelt.

Så första året jag var där och sprang så träffade jag en massa kändisar.

På startlinjen träffade jag Musse, Johan Larsson, Fadota Foba.

Jag gjorde sen 10 km debut där också.

Sprang på typ 33 minuter.

Det var faktiskt min första gång jag var under 35 minuter.

Som jag sprang där också.

Då fick jag känna på mjölksyra på ett upplopp.

Jag klarade mitt mål med en sekund.

Så det var 34,59.

Fan vad gött, du ändå klarade med en sekund.

Det var rätt sjukt.

Upploppet var inne på löparbanan.

När det var en kilometer kvar så visste jag att jag måste springa den här kilometer på 3,23.

Det är bra med dig Simon, du har koll på vad du behöver.

Nu behöver jag göra detta och då kan du ta beslut på är det rimligt eller inte rimligt.

Själv hade man bara kommit här ”det kanske kan gå” och så hade man gett det alltid onödigt.

Det roliga var för att jag resonerade i bilen på vägen dit så satte jag och resonerade med mig själv.

Vad är, om när kommer vi kilometer nio, om jag är precis på håret,

hur snabbt tror jag jag kan klämma ut den sista kilometer?

Och då bestämde jag mig.

Om jag har 3,23 km till Godo,

då tror jag att jag kan klara det.

Så när jag kom till kilometer 9,

det här är sånt jag minns så sjukt väl.

Springer över en stor 9-kilometersmatta, tittar på min klocka och känner

”Men vafan!”

Det är exakt det jag har sagt.

Så nu vet jag att jag måste öka för att

jag har lovat att jag skulle ge gärna ett…

Men det är ganska bra. Det kanske man ska göra.

Det är alltså inför tävlingens här.

Om jag kommer vid kilometer 7 på…

Absolut.

och jag har den här tiden så måste jag springa tre kilometer på det här.

Ja men definitivt. För mig blev det ett logiskt resonemang.

Jag vet ju att man är helt oräsonlig när man är där på slutet.

Man är bara jättetrött.

Jag hade egentligen redan gett upp i kilometer sju.

Då kände jag att jag inte kunde klara det.

Men det var jävligt bra. Sen höll jag i okej i fart.

Men när jag kom till nio insåg jag bara ”men vafan”.

Men det roliga var att sen ökade jag och kände att jag hade 500 meter kvar.

”Men fan, jag tror jag fixar det.”

Sen kom jag in på löpabanan med 150 meter kvar.

Och så kom man ner på tartanen.

Och jag bara ”nu lägger jag in trycket”.

Och där fanns noll!

Alltså noll!

Det var helt tomt!

Jag hade sån ångest!

Jag kände att jag har kicken.

Jag kände att jag är inom ramen.

Nu är det 100 meter kvar.

Det här är lätt!

Jag kände att det var ingenting.

Så när jag sprang in på målningen

Han sprang direkt bort i tidtagande.

”Vad blev min tid?”

”Nämen du kan inte kolla här.”

”Jag har inte min telefon, vad hade jag för tid?”

Så han bara ”Du får kolla där borta.”

Så han gick bort till någon där.

”Vad hade jag för tid?”

”40 minuter och 23 sekunder.”

Jag bara ”Det hade jag inte!”

Han hade blivit fel.

Så han gick in och kollade.

Jag hade på min klocka

34.58.6

Så jag var ju rätt nyfiken.

Det tog fyra timmar innan jag fick reda på min officiella tid.

Och då var det 34.59.

Så du hade uppdaterat en sida?

Yes.

Hemma. Det var det enda jag gjorde.

Och folk hade kommenterat, ”Fan, han måste ha fått problem”

”Fy fan vad jobbigt”

Jag bara ”Det fick jag inte alls!”

(skratt)

Det är det man säljer in till familjen.

”Jag ska bara iväg och springa, det tar bara den här tiden”

”att komma hem och sitta vid en dator”

”Sitta fyra timmar på replays”

”Hur kan jag inte släppa detta? Du förstår väl?”

Fyra timmar på refresh-snäppet.

Jag har jättemycket.

När du och jag var iväg och sprang så var jag också med och sprang.

Då sprang jag på 35, 50, 8 tror jag.

Huskisnäpp.

Det var kul.

Fantastiska lopp i Malmö.

Gott publikstöd.

Det rekommenderas att springa mil över halvmånader.

Härligt. Vi säger som vi brukar.

Skål!

[Musik]

Vi älskar ju löpning, Simon.

Det kan man ju lugnt säga.

Men…

Men det finns ju grejer som är sämst med löpning också.

Det finns grejer som är väldigt dåliga med löpning.

Ja, så är det faktiskt.

Det kommer man inte ifrån.

Nej, vi säljer ju ofta in löpningar.

Vi har pratat om det som är jobbigt också, men…

Jag tänkte ”fan vad kul det hade varit att prata om och göra en lista.”

”Vad är det som är bäst med löpning och vad är det som är sämst med löpning?”

Vad var enklast för dig att göra? Listan som var sämst eller som var bäst?

Alltså initialt, absolut sämst var lättast för mig.

Jag satt när vi var klockan sex och tittade ut genom fönstret.

Barnen satt med iPads och sånt.

Jag bara ”vad är bäst med löpning?”

Du bara såhär ”vad som springer?”

Ja, och kände bara ”vad fan är det?”

Det skulle vara lätt.

Det hade du inget på.

Men då var jag inne i min dipp.

Du hade din dipp från lunchen.

Då var jag pigg.

Sen fick jag min dipp senare.

Jag tycker egentligen att det är starkare att göra bästlistan.

Men det är ganska lätt att göra sämstlistan.

Nu tar jag över lite här.

Men du har ju faktiskt varit inne på det som jag har skrivit upp.

Du dipp.

Bra, Henrik!

Klockan tre-dippen brukar jag säga.

Sluta! Vet du vad jag har skrivit, Fredrik?

Klockan tre-dippen i ett teamsmöte efter kvalitet på lunchen.

Varför är det alltid klockan tre?

Det är ofta tre då.

Men det är det här, man äter inte jättebra lunch.

Men det är även på lördagar efter passet.

Kommer oftast vid tre för mig.

Absolut.

Det vi gör nu, nu drar vi igenom, vi kommer prata igenom de sämsta sakerna nu.

Och sen om lite stund, sen kommer vi prata om det bästa.

Vi var inne på dippen så jag var tvungen att kasta upp den.

Klockan tre-dippen, den gillar vi inte.

Både du och jag känner i den väldigt tydligt.

Jag med.

När man har sprungit långpass på morgonen på en lördag

så är man så här ”ah, fassen vad gött, nu känns det riktigt bra”.

Sen klockan ett så sitter man och nickar i soffan.

Och oftast har man någonting viktigt då.

Eller någonting som ska fixas inför kvällen

eller man ska till svärföräldrarna.

Varför är det så?

Och ska vara social.

Alltså man verkligen testas.

Man kan knappt hålla ögonen öppna så kan man sitta och vara social.

Det är svinjobbigt.

Och så ska man förklara för sin partner.

”Jag behöver en powernap nu.”

”Varför då?” ”Jag har ju sprungit.”

För min del så vet Jeanette vad dippen är.

Jag kan bara säga att jag har dippen.

Det är lugnt.

”Vill du lägga dig i ett mörkt rum en stund?”

Lite som migrän.

På ett sveg.

Jag tar barnen, går du och lägger dig en stund älskling?

Ta det lugnt liksom, så jag väcker dig om en halvtimme.

Hon ser dig i blicken, så här glans i ögonen, hon bara sitter och nickar lite.

Den, det är inte bra.

Nej.

Det gillar vi inte.

Det gillar vi absolut inte.

Men då kan jag ta en, jag kan ta en på min.

Topp 10 sämsta saker om en löpning.

Jag har skrivit en som är så här.

Det är så jävla tråkigt.

(skratt)

Jag satt och tittade ut genom fönstret och bara ”vad är det sämsta löpet?”

”Men det är så jävla tråkigt!”

Du ska inte utveckla det heller.

Jag lämnar det.

Vi kommer faktiskt, vi kommer med Erik Ahl när vi gick här nästa vecka som är gäst.

Jag minns ett samtal som, och han är tävlingsledare för Helsingborg Marathon och en god löpare kom hos oss.

Jag minns ett samtal som vi hade, jag och Erik, vi satt utanför efter ett lunchpass på Helsingborg Marathon-kontoret på kullerstens trappa.

Vi hade kört distans och så bara satt vi så. Vi hade två sådana svintajta funktionströjor, välträna. Vi var i form då.

Han bara tittade på mig och bara ”alltså jag tycker inte löpning är kul”.

Och jag bara ”det gör inte jag heller”.

Alltså jag tycker det är klart, löpning är ju roligt men alla de här, vi pratade om distanspass och tiden man prövar ligga i en stund.

Då ska jag känna såhär ”nej, det är inte så jävla kul alltid”.

Nej, och jag kan hålla med dig att det inte alltid är kul.

Men sen så är det nog så för min del i alla fall att jag har väldigt få dagar där jag inte känner för att springa.

Just nu i alla fall.

Jag vet att du kämpar lite med distanspass.

Ja, lite.

Tristessen.

Men jag har inte jättestor problem med dem.

Men det jag kan känna i vissa lägen det är…

Jag vet inte, var du färdig med din?

Jag känner mig klar, det är bara det som gör det tråkigt.

Ja, det har jag.

Men i vissa lägen kan jag känna så här…

Att det är så jävla skönt att sova.

Ja, jag fattar.

Men då har du liksom byggt ett jävla korthus som du inte vill rasera.

Ja, jag fattar.

Och det finns liksom inget alternativ att skippa passet.

Alltså om jag inte skulle dyka upp en lördag utan att säga någonting.

Helt med dig.

Och bara vara hemma och sova.

Jag hade inte kunnat leva med den skammen.

Och man kallar den för så här, det är både en uppbyggd förväntan och sen är det också som du säger att det är en uppbyggd form.

Det är en ångest att man inte vill tappa den.

Precis, exakt.

Och en korthus tycker jag är ganska bra.

Du har investerat och byggt det här korthuset och sen du vill liksom fortsätta, det ska bli hur högt som helst.

Alltså tänk om du skulle skriva i tröjan så här ”jag kommer inte på lördag”.

”Jaha, ska du nånting annat?”

”Nej, jag vill inte.”

Det är ju inte accepterat.

Folk kommer bara ”Va? Eller?”

Så är det förlösande kanske.

Så fler bara ”Nej, jag vill inte heller.”

Och så kommer du.

”Jag tänker inte heller springa på lördag.”

Det blir att vi lägger ner gruppen.

Fan vad lustigt. Jag har faktiskt aldrig funderat på det scenariot.

Att någon skulle skriva bara så här

”Jag känner inte för det.”

Vi är så långt ifrån det.

Och frågan är om någon känner så ibland.

Jag kan känna det under några millisekunder.

Ja, ja, precis.

Alltså precis när klockan ringer halv sex.

Jag måste ju gå upp två, tre timmar innan för att äta.

Vad är det jag håller på med egentligen?

Så sätter jag fötterna i golvet, ställer mig upp och tänker

”Ja, fast jag kommer ju vara så sjukt nöjd sen innan dippen klockan tre.”

Innan dippen klockan tre.

Jag köper ändå det, men det är helt sjukt. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över att…

Det har aldrig varit ett alternativ. Åtminstone nu i lördagspassen för oss, det är ju en rolig happening.

Vi vet att vi tycker det är kul med tuffa pass och det är ju en draghjälp att få sällskap på dem.

Distanspass kan jag ibland känna idag. ”Idag orkar jag inte, jag gör det imorgon.”

Det är inte så att jag bara skiter i det totalt idag. Då är det om jag är sliten.

Det ska alltid finnas en anledning. Anledningen kan ju inte vara ”jag är inte sugen”.

Då är det en del av kroppens ”ja men det kan du ta och skita i, du ska ändå springa”.

Vad roligt.

Förlåt Simon, men det du pratar om där, att du inte är sugen.

Jag har med…

Nej förlåt, ta det. Det var ingenting.

Jag kan ta det.

Där är en, som är även inifrån en lyssnare.

Jag har skrivit på listan varför lötningen är sämst.

Det är en påminnelse att kroppen sakta dör.

Det har jag skrivit.

Så har jag känt det senaste ett och ett halvt år.

Pisser under ut så jag bara, ja jag håller på att förtvina.

Alltså min kropp håller på att bara blösa.

Den blir bara…

Tänker du så?

Ja, lite.

Alltså du håller på att gå sönder liksom?

Ja, jag bara så här, det är liksom en påminnelse om att

”Så här kände jag inte för tio år sedan”

Jag bara, ”Ja men det är så här, nature has its course”

”Jag håller på att dö”

Alltså ja, inte så illa, men så här

Du är 35

Då säger ofta folk ”Ja men gud, så kan du inte tänka”

Jag bara ”Jo, jo”

Men här var det, Henrik Magnisson hade skrivit det

Det jag egentligen menar är såklart att det är med hela den här, både kopplat till skador, men också faktiskt att det är jobbigt att känna sig, man blir lite påminst stundtals tycker jag.

Han har skrivit så här Henrik, sämst är skavanker som påminner om din sköra kropp från kilometer ett.

För det här tycker jag att det glider in, skador är en annan punkt egentligen, alltså att faktiskt att bli skadad är inte alls roligt.

Men det som han skriver där, skavankerna, de påminner om ens skörarkropp redan från första kilometern.

Alltså det är ingen fet känsla tycker jag.

Alltså vad är skillnaden på skavank och skada egentligen?

Är det att du lever med skavanken?

Alltså det är lite som att du har en rostig bil liksom.

Alltså mina baksidor har ju tyvärr blivit så att jag blir såhär,

”Ja nu har det gått ett och ett halvt år.”

Jag bara, ”Det är inte någonting som går över.”

Jag tror att det kommer att bli bättre, men det kommer aldrig att bli så att jag kommer att känna som jag gjorde för fem år sedan.

Det är så tänker jag när jag ska vanka. ”Jag har ett problem med ryggen, ska du kolla upp det?”

”Nej, jag brukar ha det, jag vet ungefär vad det är.”

Det är en sådan skavankar som man bara ”Okej, det är bara live with it.”

Men du accepterar inte riktigt det Fredrik?

Nej, när du sitter och pratar om det så tänker jag så här, ”ja fast du gör ju inte dina övningar”

Tänker jag.

Sant.

Jag vet inte hur mycket du gör det, därför kan jag inte riktigt uttala mig.

Men jag tror inte du gör det tillräckligt.

Nej, så är det ju.

Jag tror att i 35 års ålder så kan du nog bygga bort de flesta skavankerna.

Jag är bara dåligt byggd. Jag har pollen också, har jag sagt det?

Jag har pollen i baksidorna, jag har pollen i ryggen.

Och vad hette du kallad för?

Allerg… Nej, han heter det.

Det var nånting annat också. Jag har allt, kan jag säga det.

Undanflykter.

Var du med på din lista?

Jag har att det tar så jävla lång tid

tills att det blir roligt.

Och då tänker jag så här,

det har du ju, du har ju, ska du börja springa

så är det skittråkigt i två månader.

Det kräver extremt mycket tålamod.

Blir du skadad, så den tiden du är skadad, det har vi ju konstaterat, det tar ju dubbelt så lång tid att komma tillbaka.

Om du är borta två veckor, då tar det fyra veckor att komma tillbaka.

Är du borta ett halvår, då räknar man ett år.

Det är tråkigt.

Jag har spelat fotboll i halva mitt liv, eller mer än det, två tredjedelar.

Då kunde du leva på att du hade lite spelförståelse och teknik.

När du var skadad och borta, du kunde komma tillbaka och göra fem mål.

Du kunde spela en halvtimme i matchen som inågskar i bohemen.

Du hoppar in och avgör matchen och är hjälte.

Det kan du inte göra på milen, du kan inte hoppa in på skyn.

Jag kan sitta på bänken första fem.

Hoppa in och ta slutet.

Det funkar liksom inte. Det finns inga jämvägar i löpning.

Det är bara så här att du måste investera tiden, du måste tåla mod, du måste verkligen gå all in för att det ska bli bra.

Fan vilken jävla depig investering.

Det är skitdåligt.

Det är där man funderar på att man kanske ska börja på padel.

Där man står still och viftar med ett rack.

Nej, nu får jag alla padel.

Dra en hel seda när vi ändå är igång också.

Nej men det håller jag faktiskt med om Fredrik.

Ja, vi har ändå resonerat mycket kring det nu, man har haft lite skador och lite så.

Just det här med att det är nästan det värsta, tycker jag, när man har varit i en god form,

får en sån här skada eller sånt.

Du vet ju om hur lång den har vägt tillbaka igen.

Jag tror många, den knäcker många.

Jag tror också det, jag tror många som har sprungit.

”Jag har sprungit, men sen fick jag problem med…”

”Och sen så kommer någon vad eller rygg eller någonting och sen så orkar man inte komma tillbaka.”

Sen kommer pollen och sen går det fem år och sen kommer det aldrig tillbaka.

Jag förstår det.

Det är ju många som kämpar med resan tillbaka och den är ju fan inte rolig alltså.

De ser alla andra i toppform.

Vi har många följare på Instagram som har skrivit in det här också.

Vad heter det? Jens de Runner har skrivit det också, skador som sämst.

The Super Swedes har skrivit blå naglar, jag är kopplad till det tänker jag lite grann också.

Löparmage, det är ingen som har skrivit en på bäst, det är bara folk som har skrivit en på sämst på löparmage.

Man kan göra en feltockning på den och tänka att man är väldigt tränad.

Löpamagret.

”Jag har sprungit mycket!”

”Se där, sexpack, slimad!”

Nej, det är något helt annat.

Vi har ju, ska jag inte nämna några namn,

Men Emil kan det vara,

som har haft några intervallpass med joggvilar,

där hans joggvilar sker i skogen.

Jag tyckte det var roligt idag när han kom till passet,

jag frågade ”När ska du bajsa, är det kilometer två eller tre?”

Han bara ”ja!”

Nu tycker jag det är schysst att vi inte kommer säga vilken Emil det är.

Vi bara säger Emil för då är det anonymiserat.

Det kan vara en av två Emil i vår träningsgrupp.

Vi kallar honom Emil.

Vi kallar honom Emil, ja det gör vi.

Eller, nej det kanske är för avslöjande.

Vi kallar honom för E. Poulsson tycker jag.

E. Poulsson istället för Emil.

Ja, så vet ingen vem det är.

Men Fredrik, var du med på listan?

Oj, jag har jättemånga här.

Jag har skrivit ”Långa resor till de feta loppen”.

Ser du det som en idol?

Ja, men jag ser det.

Vill du springa de riktigt stora loppen?

Det här är kopplat till två grejer egentligen på Svenskta distan.

Det är ju att alla säger att det är så jävla billigt att springa.

Sant.

Men det är så här, när du börjar springa så blir det ju, det är många som förälskar sig i löpningen.

Så känner man att man vill uppleva mer, det ska bli coolare lopp, det ska bli större lopp, det ska vara maraton i Hamburg och sen ska man över till New York och så vidare.

Helt plötsligt så är det en av de dyraste idrotterna du kan utdela.

Och till det är kopplat då även att man ska köpa dyra skor.

Nej men fan, bra resonemang.

Jag tänker mig att där vi är, då har det blivit ganska dyrt.

Så jag har med kostnaden både på bästa och sämsta.

Så det är lite beroende på hur man springer och så vidare.

Man kan ju välja att springa väldigt billigt.

Jo, det kan man.

Alltså riktigt billigt.

Andreas kan ju springa merdomen gratis än han springer avfoten.

Han kan springa i boomhuls-t-shirts och avfoten så är han set for life.

Men ska man springa feta lopp och ha den senaste utrustningen, ja det sticker iväg lite grann.

Jag vet att jag gjorde en sån summering för två år sedan.

För då köpte jag en ny löparklocka, jag köpte kanske fyra par skor det året.

Det är ungefär vad jag bränner på ett år.

Och vi var iväg London det året också tror jag.

Då blev det såhär, slår du ut här på en månad?

Det är ett rätt fett löpare abonnemang man har ändå.

Jag tror att padel är dyrt också.

Ja, precis.

Man jämför det med andra sporter.

Några år till kommer vi klara oss.

Men nu utvecklar de karbon t-shirts så är vi rökt.

Då är vi helt körda.

Polen mössor.

Hade du tänkt med kramp…

Kramp-sleeves.

Du hade betalat 10 000 spänn för dem.

Det hade varit någonting.

Fredrik, om någon har sagt så här till dig.

”Kolla här, det är ett par kramptights.”

”Ja, men de kostar 10 000, det kommer aldrig mer få kramp.”

Du hade ju köpt dem.

Ja, det hade jag.

Exakt, det hade nästan jag gjort.

28 grader varmt ute, tighten ska på.

Jag har haft kramp en gång.

Ja, till och med jag kan ha slått köpt dem.

Jag har inte fått mat av dem.

Men på min sämsta lista har jag också,

min koppling till hemma-maten och sånt,

så har jag skrivit ”Det här kan vara min topp 1a”

”om jag hade rangordnat dem.”

Och det får man tycka vad man vill om.

Då hade det varit så här, att ha en jävla dålig dag på ett maraton.

Det är faktiskt en i din lista.

Det är ju riktigt bra.

Det är fan det värsta jag vet.

Och det är klart det är tråkigt att ha en dålig dag när som helst i löparspåret.

Och vi har pratat om det här i många avsnitt.

Men just maraton och träna så in i helvete förbannat mycket.

Och så ska du koka ner en till en dag så vaknar du bara.

Jävla skitdag.

Det är inte bara en dag, det är en specifik tid.

Exakt.

Du kanske hade kunnat prestera på eftermiddagen, men just den tiden så kan det vara att det lågs.

Jag tycker det är… Fan vad det är dåligt.

Det är orättvist.

Det är fan orättvist, ja. Då känner man så ”Oh god, why?”

Det är den enda gången jag tror på mig en stor jävla offerkofta.

Det är på maraton man boommar för att dagen är dålig bara.

Människan strävar efter att få en förklaring på saker och ting, men ofta vet du inte vad det berodde på heller.

Du kan inte förbereda dig på något annat sätt kanske till nästa gång.

Det är lite så här rysk rullett.

Ja, men det är det.

Och så finns det olika. Jag tänker ha en dålig dag på ett maraton.

Du och jag har ju haft sådant London-maraton.

Det är bara att lyssna på de tidigare avsnitten.

Där man blev omsprungen av Jack 65.

När man går i kilometer 39, det är så jävla roligt.

Och så har man en sån dålig dag som du kan ha,

där du ligger rätt på måltiden hela vägen fram till 35-37 och bara ”Kramp”.

”Vad fan är det liksom? What’s up with that?”

Och det är inte så att du inte har testat en massa olika saker utan bara såhär

”Nej, det här kanske aldrig löser sig förrän att komma med kramptights för 10 000.”

”Vad fan är det? Jag tycker det är sämst alltså.”

Ja, det är riktigt dåligt.

När vi är inne på någonting med maten också och

Någonting som både du och jag har upplevt så är det ju väder.

Väder kan vara väldigt bra.

Men ganska ofta är vädret inte till din fördel.

Och jag krokar ihop med din Fredrik. Jag har skrivit att man aldrig kan klä sig rätt.

För det är beroende på vädret.

Så är det.

Exakt.

Men det är framförallt vi som bor i Helsingborg. Nu är ju det här kanske världens mest fantastiska stad.

Men det blåser ju lite för mycket.

Hela tiden, om man ska vara löpare.

Hela tiden blåser det.

Är det två sekund med ett sånt här ”Va? Har helvetet frusit över?”

Det blåser så mycket.

Så Helsingborgarna pratar ju om

”Tänk vilket fint väder det hade varit idag om det inte hade blåst.”

Ja men så är det ju.

Det hade varit en fantastisk dag.

Sen försöker man njuta av att det kanske hade varit en bra dag om det inte hade varit vind.

Det är en sak att springa på banan och köra intervallar.

Men där vi gjorde en 60-minuter tröskelöpning.

Jag vet, vi har haft några pass vi har ställt in eller flyttat.

Eller åtminstone bytt.

För att bara säga att det är omöjligt.

Blåser 15 sekundmeter i byarna.

Och du vet så här, vi har 5 km motvind efter 7 km på tröskeln.

Det är helt, det går inte.

Så det är framförallt kopplat till, som du som nu pratar om, Marathon och andra sådana grejer.

Jag vet, Mussor sagt det vid något tillfälle också. Han spang ju ett VM i Ryssland tror jag i Marathon.

Där det också var så här 28 grader. Han spydde efter målgång också liksom.

Då tänkte jag bara, vad är det jag gör?

Det var klubben bara, ”Det här var inte som jag hade tänkt”.

Det är bara investerat två och ett halvt år.

Det är ju bara att anpassa sig.

Men för oss motionärer som ofta sitter på tider

är det inte så jävla roligt

att vakna upp i Helsingborg

när det ska bli 28 grader.

Jag är inte bitter för helsingborg 2018-2019

men så kan det vara.

Vi har väl fått med

ganska många dåliga saker

med löpning. Då är det jävla tur

att vi ska prata om bra saker med löpning om en liten stund.

Men kopplat till det här tråkiga vi pratar om

skador så har vi faktiskt en ny sponsor

som vi ska gå in på alldeles strax.

[Musik]

Ja Simon, vi blir bara äldre och äldre.

Det känns ju jättebra.

Och det är ju faktiskt så att vi har inte letat sponsorer.

Nej, har vi inte.

Men i detta fallet känns det extra roligt utifrån vår ålder och de kommande problemen som vi eventuellt kommer att få.

kommer att få en enda skada.

Det känns som att de här nya sponsrarna

de ser en möjlighet här.

Här är två killar som verkligen behöver hjälp.

Exakt.

Och vi har med oss en massa patienter till dem.

Vilka är det vi har lyckats hitta ett samarbete med Simon?

Fantastiskt roligt.

Det är ett lokalt företag här i Snöter Camp Pro

men som finns nationellt.

Och jag bara säger så här Freknen.

Håll i hatten för nu kommer jag läsa innantill.

Är det vad jag nu?

Ja, bra.

Ja men det är så här.

Kan Pro samla den bästa kompetensen på ett ställe för att kunna erbjuda ett unikt koncept inom ortopedteknik, rehabilitering, förebyggande träning,

fotbiomekanik med skor och fotbäddar samt ett nära samarbete med ortopedläkare och neurologer.

Alltså ni fattar, vi är ju sådana här, har ni ont eller om det tar emot som det ofta gör då för dig och mig Fredrik,

då är det ju hit du ska vända dig. Så egentligen både i ett prehabsyfte när du har skadat dig så är det de här som kan lösa detta.

Jag förstår inte varför du läste in den till, det där kan du väl memorera?

Det är det här jag gillar med företag som Chempro, de har all expertis.

Jag vet bara såhär, det gör ont.

Och vi har ju faktiskt fått hit expertisen och kunskapen till studion.

Det har vi.

Och det ska vi lyssna på nu.

Det ska vi.

Jag minns springtime 2014, jag hade ett makalöst lopp, nu handlar inte det här om mig

men vi kan väl i sammanhanget ändå säga att jag sprang på 35,5 minuter tror jag.

Bra, fick du med dig också.

Mycket, mycket bra.

Det gjorde vi, ja.

Och det var ju nämligen så att det fanns en annan karaktär som också sprang loppet

som hade som mål att inte springa dubbelt så långsamt som mig.

Då på ett tag var det 70 minuter.

Och det var min kära far.

Jag och min syster tyckte att det var en rolig idé om vi skulle tvångsa en mellan dem

till springtime 10 kilometer.

Det tyckte vi var jätteroligt.

Är det ens lagligt?

Det är tveksamt, ska jag säga det.

Han är, jag ska vilja säga, jag och min pappa delar mycket, kanske inte löpar egenskaperna.

Så han hade lite kämpigt att ta sig igenom 10 kilometer.

Så kan man väl säga.

Men det gjorde han, och det var ju, tyckte vi, han var inte alls så glad när han kom i mål.

Men det var ju för att han fick ju hälsborren.

Så han gick och drogs med hälsborren i över ett halvår efterloppet.

Ja, så att…

Hur kändes det?

Alltså i början så var man så här ”haha, ja men skyll dig själv som inte har tränat”

men det kunde han inte göra för vi tvångsanväljde honom.

Men sen för ett tag insåg jag ”fan, det här hälsborra låter ju inte alls roligt”

Har du haft hälsborra, Fredrik?

Nej, jag har inte det. Jag har inte det.

Och det har inte jag heller.

Nej.

Så då tänker jag så här ”men däremot har vi någon med oss som faktiskt kan någonting om hälsborra”

Ja!

Så vi frågar Jonas ”vad är då egentligen hälsborra och hur artar sig det?”

Vad kan man göra åt det?

Ja, när jag tänker på din historia så är jag väldigt tveksam som kliniker

om det verkligen var en hälsborre han fick så där pang på.

Det är ju ingenting man får när man står och väntar på bussen

utan vi brukar oftast kanske misstänka att det är en övansträngning.

Det låter ju mycket så på din berättelse.

Och då är det nog en plantarfarsit.

Och då är det här ett ord som ni inte kommer att komma ihåg efter den här podden sluts.

Det är jättestroligt inte.

För att förklara så är det så att under foten från hälen fram till tårna

så har man ett sen stråk som heter plantarafasian.

Och den fäster ju på hälbenet.

Och det är där man ofta får en hälsborre.

Men det är oftast när man har haft väldigt långvariga problem.

Så att det var väl ingen kul present, om man säger så, till honom.

Men hur tänker du här? Hälsborre då?

Hur känns det? Alltså för dem som är lite så här tveksamma till det.

Hur artar det sig?

Jag tror man kan dela upp det som i det här fallet du beskriver så är det en rejäl överanställning.

Han springer förmodligen väldigt mycket över sin begränsning.

Han kanske aldrig sprungit så långt.

Det var en bra beskrivning av det.

Då har det förmodligen blivit eventuellt en liten bristning också.

Och hade han tagit det extremt lugnt efter det så hade det förmodligen förhoppningsvis lagt sig.

De jag träffar ofta som klinikerpatienterna då har de ju haft problem till och från en längre tid.

Och då kan det ju ha bero på att de har gamla skor som de inte har bytt i tid eller så har de en biomekanisk felställning.

Så deras fötter behöver lite extra stöd helt enkelt.

Okej.

Det här med skorna, jag hade en sån mardrömsberättelse från jobbet när det var lite folk som…

Ja, man har ju koll på att jag springer litegrann, så att jag pratar om det var ju möjlighet jag får helt enkelt på jobbet.

Då var det nån som sa att han hade sugen att börja springa och då kan vi hjälpa med.

Så jag sa kul, vad har du för skor? Det är ofta den första jag frågar.

”Jag har ett par som jag lägger till i grannroben, de är väl sju år gamla.”

Då suger det lite grann i magen och jag bara ”Det där låter inte så jävla bra.”

Det låter farligt.

Det låter lite farligt att köra med dem.

Men så gamla skor eller utslitna skor kan också vara en anledning att man ska ha lite bättre utrustning.

Absolut, det är ett klassiskt problem skulle jag vilja säga.

Det handlar inte om att du har sprungit ett år, utan hur många gånger du springer i veckan.

Vilket underlag springer du på?

Och sen en liten brasklapp till skotillverkaren.

Det är ganska svårt, skulle jag påstå, som konsument att veta vad är en bra sko?

Och det har jag tänkt att vi ska fördjupa oss i en annat podd i en slag mer djupare.

Och där vet vi att intresset är extremt stort, så det ska bli skitkul att komma tillbaka till det.

Jag tänkte här, Jonis, att man kunde behöva lite hjälp. Är det en form av inlägg som man kan behöva i vissa fall?

Ja, vi är ju många som jobbar med den här typen av problem. En sjukgymnast hade nog tejpat foten till att börja med för att hindra överbelastningen så att den får vila.

Har man haft längre problem så kan det vara att man kör chockwave.

Då är det tanken att man ska skapa en inre liten blödning för att på så sätt bli en läkprocess.

Vi som ortopedtekniker och ingenjörer fokuserar mycket på det.

Dels vilken sko. Är den tillräckligt bra dämpad? Är den tillräckligt stabil?

Om den inte är det så tycker vi att ett ortopediskt inlägga är en jättebra lösning.

Då ger man det stödet som valvet behöver.

Jag var ute och sprang med en i vår träningsgrupp som var ganska överraskad över att han fått hälsporer.

Han sa att han springer nästan bara på framfoten.

Kan du ha någon idé eller tanke om hur man ändå kan få en hälsporer som borde vara förknippat med hälen?

Då får vi egentligen tänka lite med biomekaniken.

Vad är det som vi behöver göra för att avveckla i steget?

så spänner vi upp vardmuskulaturen när vi skjuter ifrån.

Men också under fotbladet så spänner vi upp den här plantarfasjan.

Den jobbar tillsammans åt båda hållen runt hälbenet.

Och jag tycker detta också är en intressant fråga

för jag misstänker att det här med att springa på framfoten

är en liten missuppfattning.

Att man springer på tårna.

Jag som också födde ett afridrottar

vet ju att man vill springa kanske lite mer på mittfoten.

Man springer bara på framfoten om man har ett sprintelopp.

Då sätter du nästan inte i hälen.

Svaret på din fråga som blir lite för lång är att

springer man medvetet på tårna så kommer det se ut som om

plantarfarsan får jobba ännu mer

istället för att landa mer på mitt på foten.

Okej, ja då ser man.

Det brukar man inte veta Simon.

Nej, men jag tänker just

det du var inne på nu Jonas.

Men jag vet också när jag hade mina

nu går vi lite grann från hälsform

så jag återkommer till den.

Jag hade lite knäproblem och då var det också så att jag hade läst lite grann till att en sak du skulle kunna prova om man har lite problem med knäet är att lägga om sitt steg lite grann.

Men då blir det också lätt den här extrema, jag som landar jättemycket på hälen, börja försöka landa längst ute på tårnan nästan.

Det blev också, kände jag direkt, fan kroppen fixar inte riktigt den typen av omvändning från dag till natt heller i löpsteg.

Hur mycket avgör löpsteget och hur mycket avgör skorna kopplat till plantarfasit?

Det är ju en väldigt svår fråga för det handlar om, precis som du säger, löpsteget.

Där finns ju extremt många filosofier. Vad är rätt kadens?

Hur långt ska steglängden vara beroende på kroppslängden?

Men generellt så hörde jag en som tipsade att om man springer med musik och har lite snabbare tempo

så kommer du också att ha en snabbare fotisättning.

Då förändrar du ju kadensen.

Och sen, när det gäller skor, så tänker jag att

man kanske inte måste lägga alla ägg i en korg,

utan man kan ha två olika typer av skor.

Man har en mängd träningssko och en som är den skon du springer ditt lopp med.

Alltså jag älskar Jonas.

Det här ska min fru få lyssna på.

Vi kommer att spela om det här några gånger,

fast Jonas kommer att säga att du behöver kanske 10 par skor.

Eller 15 par skor.

Det är bara att handla.

Så slipper du bli skadad.

Ja, men det är bra.

Super, då kan vi lite mer om hälspora.

Vi har roligt i poddstudion, Simon.

Ja, det har vi verkligen.

På tal om roligt, vad är det som är roligt med löpning?

Vad är det bästa med löpning?

Det finns ju faktiskt saker som är bra med löpning.

Jag kände det lite grann sen när vi hade pratat.

Jag bara ”fan vad deppigt, vad fan är det här?”

Jag har inget!

Det är väldigt roligt.

Löpning är väl kul också?

Eller är det det?

Jag tvivlar om jag tyckte att det var kul.

Jag skiter när jag springer imorgon.

Det är så här man går till en psykolog.

Du ska bara skriva upp saker som är bra.

Saker som är dåliga.

Vad du har i livet.

Då börjar man ransaka sig själv.

Och sen börjar man tänka varför gör jag de här sakerna?

Löpning är precis samma sak.

Vi hittar väldigt mycket på dåligt.

Jag hade ju massa som jag inte tog upp också.

Ja, nej, du fan. Vi sa att det här är ju nästan uppslag till en hel satirbok på din inledning.

Men det finns saker som är fantastiska med löpning.

Man kan tycka att, alltså också lite grann så här, de saker som är dåliga med löpning, tycker jag är roliga att skoja om också.

För att även om vi tycker att de är dåliga, så ja, man kommer över dem på något sätt.

De saker som är bäst tycker jag, det är sådana grejer som jag som sagt aldrig knarkat, men jag kan tänka mig att det är de kickarna, alltså de är så fruktansvärt starka.

De sakerna som är bäst med löpning, så det kommer alltid vara, även om det är fem grejer på topp 10, vad som är bäst med löpning, och där är hundra grejer på topp 10, vad som är sämst med löpning, så kommer man fortsätta springa.

För det som är bäst det är grymt alltså. Vad har du Fredrik på din lista?

Om jag nu ska rangordna lite så fick jag en upplevelse nu efter 60 minuter i 4-fart, det är i 3.57.

Då skulle jag köra och hämta Erik min son i Åstorp, det är två mil dit, motorväg.

Och jag sätter mig i bilen och bara känner så här ”Jag vill att det här ska ta tid”.

Jag brukar vara stressad i livet och går snabbt, gör saker snabbt.

Alltid, mer eller mindre.

Men då kände jag bara så här ”Jag ska bara köra långsamt och bara njuta av livet”.

Jag körde i 100 km/h på motorvägen.

Fan vad alla kör fort, men det var jag som kör långsamt.

Men hur kopplar du det till löpningen?

Jag hittar lugnet med löpningen.

Jaja okej, jag fattar.

Jag kommer ner i varv, jag behöver verkligen det. Jag är såhär hyperaktiv.

Jag fattar, absolut.

Lösningen gör mig liksom, jag håller min inre stress i schack på något sätt.

Helt med dig.

Jag har med stress också, avstressande som en punkt.

Men just då fick jag en uppehållbarhet som bara ”fan det är detta som är grejen med löpning”.

Alltså konsekvensen av att jag rör mig och tränar och tar ut mig fysiskt gör att jag får en väldigt bra balans i mitt liv.

Som annars hade jag varit väldigt pipraktiv.

Och du blir en lite bättre människa och pappa och partner.

Ja, men precis. Absolut. Jag känner liksom att jag kan landa i nyhet på ett annat sätt med löpningen.

Men då behöver jag de här ganska hårda passen. Det hjälper inte med ett distanspass på fem kilometer.

Men jag behöver verkligen bli trött för då känner jag att jag kan landa.

Ja, men jag köper det.

Om distanspasset är bara den tillfälliga minidopingen så är de här långa tuffa passen det som en nedåt-chack.

Det låter som att jag försprungar droger. Jag försprungar löpning som en droger också.

Ja, men det finns många paralleller mellan droger och löpning.

För det påverkar ju väldigt mycket i din hjärna och så vidare.

Men känner du likadant när du kör hårt?

Att du blir mer i balans?

Det är faktiskt jävligt roligt.

Jag har faktiskt inte haft med något av den typen på min lista.

Samtidigt som det är nog en av de starkaste…

Nej, det är inte en av de starkaste drivkrafterna för mig.

Men det är definitivt ett måste i varför jag springer.

Så egentligen borde de finnas med på min top 10 bäst-lista också.

Men…

Ja, men jag trodde jag hade den, så fick vi med den.

Ja, exakt. Jag har skrivit en grej kopplat till det som du reflekterar över.

Om du nu tänker på lördagens pass, det där 60-minuterspasset, att du pratar om effekterna av det.

Så… Jag älskar effekterna av det, men jag älskar ännu mer känslan i den.

Lite kopplat till vad jag pratade om i början, vad jag tycker är kul för typ av pass.

Jag har skrivit ”känslan av att vara stark i sin kropp” har jag skrivit.

Och sen inom parentes, jag har skrivit kilometer 15 på halvmaran.

Så jag älskar känslan av att löpning tycker jag är coolt för att det är din egen kropp som driver dig framåt.

Och nu är det klart, nu har man ju schyssta dågörer och sånt som ger en extra studs så kanske inte paja dina muskler på samma sätt som innan.

Jag tycker det är coolt, även om alla sporter, idrotter och utövningsformer är skithäftiga.

Men så tänker jag såhär, golf, hockey och sånt.

Här tycker jag det är coolt, när man ligger i den här tröskelpulsen.

Och lite över kanske.

När du är kilometer 15 på halvmånad och du känner bara, jag är så mycket i förarsätet nu.

Jag kommer att crossa de sista 6 kilometerna.

Alltså den känslan, det är bara ditt hjärta och dina ben som driver det.

Det är så jävla oslagbart.

Jag tycker det är coolt.

Jag förstår precis vad du säger.

Det är så jävla coolt tycker jag.

Och ni som lyssnar som inte har kommit dit.

Jag kan tänka mig att det är ganska mycket

investerad tid för att få den

känslan.

Så ”hang in there”.

Det kommer.

Jag var nära att skriva ”Runners High”

och så tyckte jag bara så.

Tänkte jag, nej, jag skulle nog…

Det är så övervattnat.

Jag kände att jag gillar, det är sånt, jag sätter alltid ett mål varje år.

Jag kan ta en till direkt också, min bästa vissa nyanin in på det.

Jag har skrivit att klara en måltid.

Och då menar jag inte att äta.

Jag menar liksom, för mig har det varit, jag har haft många måltider på olika distanser.

Men för mig var det, faktiskt det minnet jag pratade om innan med SM-milen.

När klarade du under 35 minuter första gången.

Alltså känslan att klara en måltid på milen.

Och så kollet här att känna sig stark i sin kropp, det är två starka drivkrafter för mig.

Den ena tiden är att klara en tid.

Jag har alltid sett upp tidsmål varje år.

Sen har jag alltid det mjuka målet som bara vill känna mig stark i kroppen.

Det pratar du mycket om.

Ja det är det. Och i lördags var det sånt för mig.

Jag passerade milen under 40 minuter och kände ”Jag kommer att klara passet”.

Det är ett sånt kvitto som kan vara lite svårare att ta på.

Det är bara att känna dig i kroppen att jag är på gång.

Men att klara en måltid på milen, och det är ett av mina minnet jag kommer aldrig någonsin att glömma.

Var var det?

Det var på SM-milen i Malmö.

När jag sprang över mållinjen, för jag var så jävla osäker om jag skulle klara det.

Det fanns inget tryck i benen sista hundra.

Och så ser man den här jävla klockan ticka.

Och du vet, den tickade bruttotiden.

De startar startskottet, sen är jag över startlinjen några sekunder efter.

Så när jag sprang över mållinjen så pekade den stora klockan på 35.03.

Och sen när jag står på min klocka och tittar ner på den så var det 34.58.6.

Och det var, alltså det, det, det, jag kommer aldrig kunna beskriva den känslan.

Så det är så mycket jobb bakom som man klarar.

Ja, och det är ju, jag har skrivit det också.

Att sätta upp mål och klara dem.

Ja, exakt.

Jag har ju levt som entreprenör i många, många år.

Och en stor del av den framgången som jag har haft rent yrkesmässigt har ju varit att jag har haft mål hela tiden.

Små mål, stora mål. Och allt däremellan.

När vi startade GIS, där jag jobbar nu, vi har en e-handel, då var det så här att vi satte, vi ska ha en order i veckan.

Det var alltså första?

Nej, det var liksom första mölet. Vi ska ha en order i veckan och då pratar vi om en order på 200 spänn.

Och sen skulle vi ha två order i veckan och sen skulle vi ha mer och mer och mer.

Nu har vi kanske 300 order om dagen.

Ja.

Ehm, och…

Men det är ju…

Jag kan översätta det till löpningen också.

Alltså, om du har varit skadad och ska ta dig tillbaka, du är väldigt duktig på det.

Ja, men jag gör detta passet och sen är det här.

Du investerar väldigt mycket tid.

Att då komma fram till ditt mål och klara det.

Ja, det är…

Det är så befriande.

Ja, det är det.

Där du bara glider över mållinjen.

Du har jobbat kanske i 20 veckor.

stenhård träning och så får du möjligheten att glädjas över att du har satt ditt mål och lyckats med din tävling.

Det är helt underbart.

Så jävla stort alltså.

Och det går liksom att omvandla till massa saker i livet.

Och det är samma typ av kick kan jag tycka.

Det är det absolut.

Jag tycker det är så jäkla, som du säger Fredrik, de som är precis kommit in i löpningen och börjat springa, fan är medhäng in there.

Allt det där vi pratade om den sämsta listan innan, det är så värt det.

Det är så värt det när man börjar.

Om det oavsett är att jag hade en kollega som skrev lite grann på Instagram.

När jag skrev så, ”Åh fan vad tungt nu” och sånt.

”Jag är totalt på vecka 95 kilometer.”

Hon bara, ”Jag minns när jag sprang mina första 5 kilometer.”

Och det är ändå perspektiv.

Det spelar ingen roll om målet är att klara att springa 5 kilometer eller

du ska springa 100 kilometer på en vecka.

Men bara att klara det där målet.

Åh.

Sätt upp. Sätt inte upp för tuffa mål.

Sätt upp många mål istället.

Och fira dina mål.

Spring 5 kilometer.

Spring en mil.

Vi har ju spelat in ett avsnitt som heter ”Belöningar och nånting”.

Där pratar vi om att sätta mål och delmål.

För tusan lyssnar på det om de inte gjort det.

Har tips Fredrik.

Jag har skrivit en Fredrik.

Ja, ta den.

”Upplevelserna”.

Sen har jag skrivit New York Marathon.

Upplevelserna, och det kan fan vara det lilla och det stora.

Du och jag har haft många på tiden vi var mormän mer.

Långpass i Rådalen, eller om det är att åka iväg till ett gäng och springa Hamburg-maraton.

Eller springa 25 varv på en bana i Höganäs och klara ett mål och veta om det.

Löpning bjuder på så jävla många upplevelser tycker jag. Du kan hitta något oavsett vilken typ av löpare du är.

Det är så många upplevelser i löpning som gör mig rik för resten av livet.

Skulle jag dö i morgon skulle jag känna att jag fått så många upplevelser.

Skulle jag skada mig nu och aldrig kunna springa så skulle jag ändå känna mig rik resten av livet på de upplevelser jag har varit med om.

Fan vad coolt!

Löpning är svinhäftigt. Bara det söndags vi pratade om, träffa Nasser Fee som man fick se.

Klara sin mål. Jävla häftigt. Upplevelserna i löpning är skithäftigt.

Jag har ju en som knyter an lite till upplevelser och att uppleva saker tillsammans.

Och det är vänskapen.

Den känner jag är, ju äldre du blir, ju svårare det är att ha vänskap.

Det är ganska svårt att hitta vänner i den åldern.

Ja, för det kan kännas lite…

Jag vet inte om det är tillgjort på något sätt, men…

Ska vi hänga liksom?

Det är inte så att du ringer en kompis och bara ”ska vi hänga idag?”

”Vi kan kolla på en film.”

Jag gör inte det på samma sätt.

Många kanske gör det.

Men löpningen, då har man någonting att hänga upp vänskapen kring.

Du träffas en grupp och sen så

man lär känna personer på ett annat sätt.

Vi har pratat om det tidigare på podd också.

Man får en annan infallsvinkel på hur du lär känna folk.

Du pratar inte om jobb, värde och vind utan du pratar om löpning först.

Och du upplever smärta och allt det här ihop och så vidare.

Så vänskapen blir en stor del av det bästa med löpningen för mig.

Att jag har fått en naturlig vänskapskrets.

Det gäller löpningen.

Jag håller med dig Fredrik.

Jag har också skrivit upp det med gemenskapen.

Jag tycker att den är på flera plan.

Det ena är som du beskriver det personliga planet.

Det minns man förr.

Ska vi köra spelkväll hos mig?

Det händer ju liksom.

Jag vet inte om man har blivit tråkigare eller om man bara har det.

Jag tror inte man har det egentligen.

Jag tror bara att den typen av kommunikation blir svårare när du blir äldre.

Jag vänder dig. Du har svårare för att få ett nej när det gäller vänskap.

Det ska vara så uppstyrt liksom.

Jag håller helt med dig. Det lät fantastiskt där och sen…

Jag ska börja med att komma över till dig så kan man bara plinga på.

Vad gör du?

Du hade ju också…

Fan, vad gör du här?

Vi har inget boken.

Jag bara säger…

Har du glömt? Ska du hämta? Ska du låna något?

Jag tänkte fråga om du skulle ta några?

Ska vi leka?

Spela brädspel?

Hur fan hade du reagerat?

Jag hade bara ”Nej”.

Jag har planer.

Ingen har planer i Corona.

Jag bara ”Nej”.

Jag svarade ”Ja”.

”Ska du ha en öppen distanspass?”

Jag bara ”Ge mig två sekunder”.

Jag ska köra dubbelpass idag.

Jag tycker att jag håller med om vänskapen. Vi har lärt kännas otroligt mycket folk genom löpningen som inte gjort det annars.

Sen tycker jag på ett lite, som man ska säga så här, det här blir så jävla meta, men på något mer övergripande,

men tycker jag gemenskapen i löpning, alltså den är så här, jag pratade om det innan,

att löpning den tar liksom inte ibland hänsyn till vad du jobbar med eller vad du har i bagaget,

den förenar en massa människor som, inte hat kan vara så mycket, andra saker gemensamt.

Löpningen blir glädjen, vilket jag tycker är jävligt coolt.

Jag vet att jag tog den historien när vi pratade om New York Marathon,

att det var en sån två meter lång, äkta New York-bus som stod och skrek på mig bredvid Lisa.

Jättestor, det såg ut som Hightower i polisskolan.

Så skrek på mig där inne i Central Park, vissa meter fyrtio.

Jag bara ”Äh, fan, efteråt jag Lisa”. ”Vad är det? Är det någon från Springtime Travel?”

”Nej, bara en random bus som står där”.

”Vem är det du är ut på?” Hon bara ”Min man”

”Okej, vad heter han?”

”Simon”

”Wow, go Simon!”

Och det tycker jag är fan vad coolt.

Det är det jag gillar med löpningen.

Det förenar människor att det är så mycket annat skit som händer.

Så här bestämmer vi oss för att vi ska peppa varandra.

Som i historien med Sofie också, att hon börjar hitta det som en familj.

Hon blir mottagen som en familj.

Var annars blir det på samma sätt.

Ja, men det är ju exakt.

Vi har några fler här också som kommit in från Instagram.

Några som jag tyckte var fina också.

Både på Emil Ellervik som skrev så här ”Den bästa känslan av att vara ostoppbar”.

Jag tyckte det var jävligt fint formulerat.

Lite det du var inne på också, att känna sig stark.

Ja men det är det.

Och jag har skrivit upp den på listan för jag tyckte den var så jävla egocentrisk.

Men jag har en sån, jag tror jag har nämnt den i något annat avsnitt.

Men jag som tävlingsmän får man säga, jag har aldrig stuckit ut någonstans så att man har varit speciell.

Jag har aldrig varit bäst i skolan, jag har aldrig varit bäst på sexmöten, jag hade ingenting jag var bäst på.

Så man har hittat löpningen, man har lagt ner alla tiden.

Att komma till startlinjen och veta om, när jag tittar mig omkring, ”det är så jävla ego”

Så vet jag så här, jag bara, är vi 1000 Persar idag, då kommer jag vara bland den topp 1 eller 2 procenten.

Det jag tycker det är, det går jag igång på.

Och inte på ett nedvärderande sätt av de andra, utan på ett bostäder sätt av mig själv.

Att jag ska fan ge allt för att komma före och hända jävel här.

Men ni kommer också få pepp om ni springer om mig.

Men jag tycker det är coolt, känslan av att känna sig stark och ostoppbart.

Det kan man också koppla an på att man investerar en massa tid.

Då tycker jag att det är legitimt att tänka de tankarna.

Vad skönt, för jag känner att jag blottar mig här nu som en hemsk person.

Jag håller med dig Simon, jag lovar.

Fredrik, vad har du med?

Jag har skrivit träningsläger.

Jag har också specifikt skrivit träningsläger i Sysslebäck.

Jag funderar, vi har ju sån här träningsläger. Vi har sommarläger och sen har vi ett höstläger.

Om vi har åkt på en gång så ser vi att vi har.

Så seriöst.

Nej men det går ut på att då avskärmar vi alla hinder som kan komma i vägen för löpning.

Då inkluderar jag barn, jobb, allt. Det där kopplar vi bort.

Vi lever som elit fast vi är inte lika bra.

Men vi lever liksom…

Så är det ju.

Ja, men vi springer, vi äter, vi dricker och dricker, vi sover, vi springer igen.

Och vilar!

Ja, vilar.

Mellan passen och får sitta i en soffa.

Och jag ville flygfiska, men det ville inte ni.

Nej, alla bara ”Äh, pallar inte”.

Men det är skitroligt!

Okej.

Så det jag har skrivit upp som det bästa med löpning är att man kan planera den typen av aktivitet.

Ja, men det är det.

Så vi kan liksom bara foka på löpning under fem, sex dagar.

När vi kör sommarläger så kör vi två veckor kanske.

Det ska vi göra igen. Fan vad roligt.

Vi går upp i volym, vi pratar flera gånger om dagen om hur det känns och vad vi ska köpa past och så vidare.

Vi går in i löpningen lite lite extra.

Det gillar jag.

Jag ser att det glöder i ögonen.

Ja, du påminner mig. Det ska vi planera in.

Jag tycker det har varit för jävla roligt.

Det finns också ett avsnitt om det.

Träningsläger på hemmaplan.

Det är någonting som alla kan få till om man vill.

Vi har testat både en och två veckor.

Två veckor länge men det ger effekt.

Jag har skrivit en sån här bara också så här.

Så jävla snygga skor.

Det är de så snygga egentligen.

Jag tycker när man hittar, okej egentligen är det bara så jävla grymma skor kanske.

Vi älskar ju skor.

Det är inte så att man går på Maxim Vaporfly.

”Kolla mina nya, snygga skor!”

Hade man sett en annan där så bara ”Fans, lösade du dem här innan?”

Hade man varit arg om jag hade sett någon i Vaporfly.

”Vet du vad de kostar per steg?”

Går de, sen bara ”En krona, två krona, tre krona”

Nej men det tycker jag är så här, jag älskar skor.

Alltså känslan av, det är klart det är roligt att köpa nya skor som man går runt i

för det är ju snyggt och funktionellt och så.

Men när man öppnar ett par nya löparskor som är till kvalitetspassen.

Alltså det är ju som doping.

Man bara öppnar och bara så här.

Det brukar vi filma och skicka i gruppen när vi har köpt skor.

Unboxing liksom.

Internt.

Lite nördigt.

Skor är kul.

Det är faktiskt väldigt roligt.

Och det har blivit roligare.

Skorna påverkar ju ganska mycket.

Absolut.

Och vi som är lite äldre,

säger vi nu Simon,

skiljer under fem år på oss.

Vi gillar ju det att det ändå är ganska förlåtande skorna.

Att vi kan springa mycket.

Jag sprang ju med en riktigt nerslitna Vaporfly idag.

Och nästan hela gruppen reagerade på det.

”Fan du fick en ton till baksidan idag.”

En sån överraskning, för vi sprang ganska fort liksom.

Men det var en sån sjukt, jag märkte även om en nerslitna,

Den reflekterar även nu på eftermiddagen.

Jag har nog inte haft så lite smärtor.

Eller, smärtor?

Så lite bakslag som efter detta passet.

Jag märker att, nu låter det som en reklam för Nike.

Mina baksidor, det är en jävla skillnad vilka skor jag springer och springer snabbt i.

Och det känner jag att det är värt.

Det är värt några tusenlappar tycker jag.

Kommer du ihåg när det begav sig med Vipofly och hur du var väldigt tveksam till dem?

Väldigt tveksam.

Anna köpte dem först tror jag.

Sen köpte jag dem.

Då sa jag bara ”Du måste ha dem”.

Jag menar när du sa det.

”Jaha, så fan. Jag har New Balance ju.”

”Så jag klarar mig.”

Jag kommer ihåg att du, när du sa en grej som fastnade hos mig.

Och det var så här, efter vi hade gjort passet.

Vi skulle begära 12km tempo tror jag.

405km hade vi gjort.

Efter passet, du sa ”Nej så sa jag, fan vad grymt vi gjorde den här tiden.”

Eller du gjorde den här tiden.

Då sa du ”Jojo, men sen hade jag de här skorna också.”

Ja, det var bra.

Vadå?

Då fattade jag att du var helt seriös med det.

Jo, men det här är ju något som…

Det blir lättare med de här skorna.

För dessutom har du aldrig varit med några andra skor ändå.

Det är ju snarare så…

Jo, men det är klart att det gick bra.

Men det här kommer man få sota för imorgon eller något sånt.

Jag kommer ihåg att jag sprang första distanspasset med Vaporfly.

Jag har rättat sidospår.

Men då kortade jag ner passet

för att kunna springa in och berätta för Jeanette

hur grymma de jävla skorna var.

Jo, för det kändes så jävla lätt.

Det var jävla lätt.

Just första känslan med de skorna var ju väldigt speciell.

Vi ska inte prata om det än. Jag längtar tills vi ska ha en skospecial.

Nu finns det så många vassa skor på marknaden.

Adidas, Hoka, Zoco, ni gillar vi ju också.

Det finns så mycket spännande.

Det kommer några avsnitt längre fram.

Vi ska försöka få med allihop.

Det ska bli sjukt spännande.

Lite snabba kommentarer från Instagram också.

SuperSweden skrivit ”skönast efteråt”.

Det håller vi båda med om.

Särskilt 90/30-passet.

Det är så jag gillar på passar. Det här är ett kul pass när vi är färdiga.

Henrik skriver ”fantastiskt kul och enkelt”.

Alltså det är enkelheten i löpningen som vi har sagt.

Det har också skrivit ”tillgängligt”.

Väldigt tillgängligt.

Alltså som idag, det var en avspad lite tajt mellan möten.

Då hade vi sån 2-3 kilometer uppvärmning.

Passet i sig tog ju 19 minuter.

Alltså det går ju så snabbt.

Jens The Runner har skrivit samma sak, frihet, gymmet precis vid dörren, hela den tanken.

Tommy, harmarud, känslan att kunna springa långt utan att behöva stanna.

Det är många som är inne på den, det känns starkt.

Ja, det är det. Och den är jävligt cool.

Sen är det som skrivits på båda frågorna om Mr. Kringland, att det krävs långsiktighet.

Det är både bäst och sämst.

Det finns inga shortcuts som du är inne på där.

Man måste ändå lite grann ta sig över den första tröskeln.

För att känna att det blir någonting.

Och en sista kommentar är Runnerman73.

Man blir trött på det positiva.

Om man blir pigg på det negativa.

Om man blir trött.

Vi har ju haft den också.

Körde kvalitén sent på kvällen.

Då kommer du inte kunna sova hela jäkla natten.

Fan vad skönt att vi ändå har klargjort varför vi springer

och varför vi inte gillar löpning ibland.

Det var kul att få göra listan och att få prata om den.

Ja, men det var lite så här att man fick fundera lite grann

för att ansöka sig själv.

Ibland så går man bara i gamla vanliga spår

och kör samma vardagsrutin och så vidare.

Man kanske inte tänker så mycket på varför man gör saker.

Men det här var väldigt nyttigt, tyckte jag.

Vi har en random fråga

som inte passar i någonstans men jag slänger in nu.

Sen kommer vi att göra ett litet inslag efter det som är en avslutning.

Men här kommer en fråga från Springviktor. Han ställer en fråga som jag inte riktigt kunde klassificera men jag kände att det är kul om vi hade svarat på den här.

Han skrev så här ”En grej jag har funderat över länge som hade varit gött att få svar på i podden. Hur mycket tid lägger ni på utseende innan ett lopp?”

Alltså, tänk att fixa frillan, ansa skägget, vaxa brinnan. Sen kommer till slutklämmen ”Gissar att det eventuellt skiljer en del mellan Simon och Fredrik?”

Den fick dig att fundera lite.

Här känner jag mig först lite provocerad.

Men du vet inte vilka han menar.

Nej.

Du är ju inte gammal modell, utan du är ju gammal modell också.

Du är ju en gammal modell.

Då kom det till mig så här, vi behöver ha någon som ser lite äldre ut.

För att reagera den gamla målgruppen.

Vi tänkte på dig.

Här ska du få lite gråa hårstrån.

Jag tror att min spontana såhär i vardagen, du har ju en rutin kring hur du ser ut och hur du klär dig och allting.

Jag tycker som din vän, inte på ett sätt som…

Stockholm!

Nej, jag skojar.

Jag tänker att det finns ju folk också som lägger väldigt mycket tid på att det blir en ytlig grej.

Du känns mer som att du gör det för en välmående grej.

Du ser alltid pigg och fräsch ut.

Tycker du det?

Ja, absolut. Det tycker jag.

Det känns som att du har en rutin i din vardag.

Ja, men det har jag.

Rent klädesmässigt

har väl corona gjort att jag bara skiter i vicket.

Det går in i mina techfärgshorts som du också har.

Väldigt sköna shorts.

Men raka linjer och sånt.

Jag har ju varit skäggmodell.

Så det är ganska naturligt för mig att ta hand om mitt skägg.

Jag tycker det är fräscht att ha ett snyggt skägg.

Men svar på frågan här med tävling och så.

Jag kan känna så här att det är,

och det är samma sak när det kommer till jobb,

om du har ett viktigt möte så tycker jag det är viktigt att lukta gott

och se bra ut.

Och samma är det om du ska högprestera på ett lopp eller någonting.

Alltså se, ha några coola brillor på dig så står vi i staten och ser lite cool ut.

Det höjer dig. Det tror jag generellt.

Det är många som kanske kan tycka att det är lite tramsigt.

Men jag tycker det är viktigt.

Och jag tror du också tycker det är viktigt Simon.

Ja, det gör jag.

I vardagen kan jag gå i ganska starka vågor i hur mycket jag…

Ja, det tror jag inte har undgått någon.

Du kan komma i frack och sen dagen efter kan du komma in utan kläder.

Jag har väldigt starka vågor där också.

Jag kan också ha perioder där jag kommer in i en superbra rutin med olika grejer.

Sen kan jag komma in i perioder där jag bara ”sluta duscha”.

Hahaha, nu ska jag vara tydlig här.

Inte på en basal upphandling.

Hygienen finns där.

I vissa saker är jag omskön.

”Fan det luktar kissar inne”.

”Nej, det är Simon, han har inte bytt kalsongen.”

Det är ner i dippen.

Det är tre dippen.

Det är nu tre veckor.

Jag håller med dig.

Jag är extremt så.

För mig är det nästan som en ritual.

Inför tävlingar.

Och även ibland inför viktiga pass.

Men oftast mest för tävlingar.

Så har jag superstarka ritualer med de delarna.

Jag älskar också att både se ut.

Om jag ser ut som att jag är snabb så övertalar jag mig själv.

Och sen har jag vissa delar som är viktiga för mig i min rutin.

Och där är jag inne på ditt spår.

För min del så lägger jag alltid fram kläderna kvällen innan jag tar en bild på dem.

Jättenoga med vad jag har för kläder när jag springer och skor.

Idag måste jag åtminstone ha matchande strumpor och skor och sådana grejer.

Samma sak, jag kan också vara så i perioder att jag alltid klipper mig när jag ska springa viktiga lopp.

Eller att jag rakar mig och sånt där.

Förberedelser för tävling kan man ju inte ha.

Där går det nog in fördel lite mer än vad jag gör faktiskt.

Ja det tror jag det är faktiskt.

Sen i vardagen ser det ut som skit.

Exakt, jag tänker att här kan jag få glänsa.

Det är en del jag kan vara bra på.

Där kan jag lyfta dig.

Jag är så med att jag inte kan klara mig i vardagen så jag måste visa att jag klarar mig i tävling.

Det här coronaskägget du hade, det var inte till din fördel.

Det ryker.

Gud, Fredrik, vilket svar på den frågan.

Och nu är det ju dags för kvällens sista punkt, tänkte jag säga.

Ja, det ska vi köra igenom.

PB eller sträckning?

Sträckning eller PB?

Nu ska vi leka lite, Simon.

Jag är väldigt redo.

Och jag har fått lite inspiration från Fredrik Wikingsson.

Ja, känner mig igen.

Det här ”Bra eller Anus” tänkte jag få göra en löpkoppling till ”Bra eller Anus”.

Och då har du fått, nu sitter de två lappar och de som lyssnar på den,

ja, ni ser ju inte det, men på Youtube.

Jag kommer säga vad det står.

Alla kommer vara med på det.

Det står ”PB” på den ena och sen står det ”sträckning” på den andra.

Det är jag med på.

Och varje är bra och varje är dåligt, Simon.

Nu tar jag en vild gissning. PB gissar jag bra.

Bra, det känns som att du kommer sätta det här. Du är på hugget idag.

Okej Simon, PB eller sträckning?

Kör vi.

Att dra ner på kaffet i veckan för att få mer utväxling på koffeintabletterna inför tävling.

PB.

Skulle du kunna tänka dig att göra det?

Ja, det skulle jag faktiskt kunna tänka mig.

Jag har inte gjort, men skulle du säga till mig så

”Du, nu kommer jag göra detta, det är jävligt bra”

Då skulle jag göra det.

Jaha, okej.

Du litar på mig så mycket.

Ja, det gör jag.

Det är lite konstigt.

Jag vill inte känna att vi kommer till loppet av ”Du gör bättre”

så känner vi såhär ”Fan va?”

Det var för att jag inte drar kaffe i veckan.

Varför drar jag inte ner på kaffet?

Det gör flera minuter.

Exakt.

Okej, vi tar någon lite lik.

Skippa drinkkvällen dagen innan ett hårt kvalitetspass.

Åh, alltså…

Min…

Fan, min logiska hjärna säger PB.

Men jag har ju faktiskt presterat rätt bra på bakfilen.

Jag säger sträckning.

Nu kom vi in på detta, vi pratade faktiskt om detta innan i podden.

Bli äldre i löpning.

Åh, fan den är lurig.

Ja men det är ju lite tanken.

Jo, jag förstod det.

Jag har inte åldersnöje, men jag kan ibland önska mig tillbaka till att vara så där riktigt stark i kroppen som jag var när jag precis började springa.

Men, uppskattar så många saker så mycket mer nu.

PB.

PB. Det är gött att bli L.

Eller löpningen, än så länge.

Okej, det här tror jag du kan sätta ganska enkelt.

För där vet jag var du står.

Stretching i löpning.

Sträckning.

Du sträcker dig hellre?

Nej, det är inte min grej.

Nej, det känns farligt.

Jag och Andreas pratade om det här förr också.

Jag tror inte det är bra för mig.

Jag bara, nej jag tror inte det heller.

Det är för sent.

Jag tror det individuellt.

Det är inte min grej.

Okej.

Kall pratar under ett kvalitetspass.

Åh, sträckning.

För helvete.

Du lärde dig snabbt.

Jag vet när jag och Andreas jobbade ihop

så hade vi någon lunch där vi stod i ståvilen

och började prata jobb.

Och jag bara så här ”Andreas, jag vill inte prata jobb nu.”

Han bara ”Okej, okej, nej, fan, det är inte min grej.”

Sträckning.

Handledspuls.

Hade det funkat hade det varit ett fett PB.

Coach Garmin du får sträckningslappen kan jag säga.

Nej det funkar inte för fem öre.

Släppa sig under långpasset.

Det där bara tycker jag om.

Jag gillar när någon gör det.

Jag reagerar inte ens på det så jag sätter mig i PB.

Du ogillar inte det?

Nej det är inte så att jag bara…

• Flera hade släppt sig när vi utesprang. – Håller du dig någon gång?

Eh…

Blev du personligt nöjd?

Nej, nej det är lugnt tycker jag.

Ja men såhär, springer vi och sånt, då skiter jag i vikten liksom.

Men eh…

Skulle man ha en helt ny konstruktion kanske jag skulle söka smyga ut den.

Eller något tillfälle så.

• Knyta skorna? – Ja men jag slutar hålla mig.
• Nej, det är bra. – Det kan man skriva så.

Ligga i rygg på alla pass och tävlingar.

Ja.

Jag ska min sanne inte dra en meter.

Nej, sträckning.

Nej, det skulle jag aldrig.

Fan vilket svin man skulle bli.

Man skulle bli känd som den som inte har meter.

Om man nästan aldrig är i form så kan man…

Hade du lagt till så här och persar på alla loppen…

Eller PB då?

Då är det både och. Då är det både PB och sträckning.

Okej, vi kör en A till.

Springa ojämna kilometer på veckan. Typ 98,7.

Det är sträckning. Får jag välja så absolut jämna? Jag fixar inte det. Skitstörigt.

Jag brukar faktiskt beräkna mina pass, men jag vet om jag har ett distanspass.

Har jag 67,3 då bestämmer jag vad jag ska springa ut efter på veckan.

Ja, absolut.

Hur lång ska du ha det, Simon?

Ja, men…

Min.

12,2.

Minst 12,2.

Ja, exakt.

Okej.

Hoppa över pass för att man inte orkar komma ut.

Ingen lust, helt enkelt.

Sträckning.

Sträckning.

Ja, nej.

Det gör man inte.

Nej, det gör jag inte.

Alltså, det är…

Det är om jag känner mig riktigt sliten.

Men annars…

Några av dem som följer mig på Instagram vet det.

Jag kan ge mig ut vid halv elva på kvällen.

Om det så är.

Ja.

Nej, fan.

Jag är stark då.

Okej.

Komma till tävlingen en och en halv timme innan start.

Pfff, vad är det? Sträckning?

Jag vill komma tajta.

Hur tajt?

Jag vill… Jag skulle…

Alltså, en timme tycker jag är gränsfall långt.

Alltså, när man ska åka en bit så måste man åka i tid för att man vet ju inte hur det är.

Men är det här liksom, skulle det vara så, vi springer runt om det är varvet milen eller springtime eller något sånt där.

Ja, alltså 45 minuter innan, eller jag joggar till och med gärna dit och händer kanske på plats 20 minuter innan starten.

Jag tycker nästan det är störigt att behöva vara där tidigt för att hämta nummerna.

Du blir lite nervös för tävlingar eller?

Ja, jag tycker inte om att vara där längre än jag tänker.

Jag tycker det är gött nästan att komma in i startplädet, ja, nu är det 10 minuter kvar.

och så in och pulsen precis går ner och man tar en stegning och sen är man redo.

Det gillar jag.

Coolt.

Okej, vi kör två till.

Skrika ”Håll höger” på banan.

Nej, sträckning.

Det har du funderat lite.

Om det är någon som går runt så kanske…

Jag är för snäll.

Jag tror att det inte är min grej.

Du är en gentleman.

Det är vissa som är jättenitiska, men det är inte min grej.

Hälsa på alla löpare man stöter på.

Jag är en pb. Jag lägger in en brasklapp. Jag kan ibland vara lite så också.

Inte feg, men inte så att jag bara ”Hej, hej!”

Jag kan ibland göra en sån.

Eller en nickning bara.

Ja, en sån nickning. Eller bara sträcka upp ena handen.

Lite grann i rädsla för att man ska hälsa tillbaka.

Ja, precis.

Fahad, du är för snäll.

Jag hade nästan hoppats på att du skulle vara mer av ett svin.

Men det blir kanske på denna.

Vi hoppas.

Stanna under ett marathon och hjälpa någon med kramp.

Det beror på skulle jag säga.

Du får inte mer fakta än så.

Okej, du kommer vid kilometer 35.

Ja.

Där ligger någon och bara ”Aha, kramp, jag har jätteont i min vard”.

Kramp. Och du håller på att göra en fantastisk tid.

Jag skulle skita i kramplöpande.

Ja, då är det sträckning.

Du stannar inte.

Skriker de kramp så skulle jag säga…

Jag tror det är kramp. Eller något allvarligt.

TV-ducket. Du gör det svårt.

Hade de skrikit så, även om de ligger och vrider sig i smärta,

men säger de att det är kramp så skulle jag säga så.

Få i dig något salt! Så skulle jag skrika att de fungerar.

Här har du mitt svett.

Jag skulle nog faktiskt springa vid honom.

Nej, en gentleman är du. Jag försökte pusha dig men det gick inte.

Nej, fint Fredrik. Det var kul att ta upp dig.

Vi lekte PB och sträckning.

Väldigt roligt.

Detta skulle ju vara ett maraton avsnittet egentligen.

Det blev ett långt avsnitt.

Jag trodde att det skulle bli ett kort avsnitt på riktigt.

Sen började man summera ihop vad vi skulle prata om.

Sen bara, det här kan ju bli ganska långt.

Nej men för det är väl lite så med löpning att det är väldigt mycket som är väldigt bra.

Och det är väldigt mycket som är ganska dåligt.

Så det är lätt att prata för det är ytterligheter liksom.

Det är ytterligheter.

Löpning är väl lite så.

Höga toppar och djupa dalar.

Så är det.

Vi har fått med mycket.

Man är i Mose nu klockan kvart över tio.

Den här tisdagkvällen.

Jag tycker det har varit ett fint och häftigt avsnitt.

Vi har båda uppåtgående former av vår egen löpning.

Vilket är skitkul.

Vi ska bli lite mer aktiva på att visa det.

Vår Instagram också på löpning och livet.

Hur det går för vår träning och vad vi gör för att få pass.

Är det ett löfte?

Det är ett löfte. Absolut.

Vi ska inte kalla för veckans pass dock, för det är ju jag springer snyggt på den.

Så vi kallar för någonting annat.

Veckans bättre pass, kan vi få det?

Eller någonting.

Vi har haft veckans pepp med Sofie.

Vi har haft veckans drink med fantastiskt Malmö Mule som du gjorde Fredrik.

Topplist, nya sponsorer med Camp Pro och dessutom inte skador.

De har haft ett jävligt kul avsnitt i Spelin.

Det har de. Superroligt.

Och som vi brukar säga, vi hörs och syns nästa vecka.

Så tills dess säger vi tack till Camp Pro.

nya sponsorer. Nästa vecka Erik Ahlenwijk.

Tack till Fredrik för fantastiskt rådande med tekniken och drinkmixande.

Ha det fantastiskt!

Ha det och godnatt!