Tävling & Förberedelser 💪🏻. Om när Simon panikåt en hel rödbeta dagarna innan lopp, om vem man vill (och inte vill) samåka i bilen med till tävlingen och hur fanken man lyckas ta ut sig själv utan att kissa ner sig på upploppet (Fredrik kan tyvärr inte ge några råd här). OCH, för att hjälpa oss besvara dessa frågor har vi plockat in en av våra bästa löparvänner, tillika medlem i den hetsiga/peppiga FB-gruppen ”sub35 – sub37” Anna Bjurman! Som gått från dödlig motionär med stor tävlingsångest till en lysande stjärna med en 10:e plats på SM i halvmaraton och 18:e plats på SM på 10km i år. DESSUTOM är hon precis som vi småbarnsförälder. Och hennes sambo brukar langa koffeinpiller till oss innan race och skrika peppande saker på norrländska när vi tränar också.
Titel: Tävling & Förberedelser: Löpningstips, Anekdoter och Balansering av Löpning med Livet – Lyssna på Relevanta Avsnitt av ”Löpning & Livet” Podd
Nyckelord: löpning, tävlingar, förberedelser, träningstips, löparvänner, småbarnsföräldrar, löpningstips, roliga anekdoter, Anna Bjurman, löparresor, löpartävlingar, Löpning & Livet, poddavsnitt
Välkommen till vår sida om tävling och förberedelser inom löpning! Här hittar du löpningstips, roliga anekdoter och inspirerande berättelser från våra löparvänner Simon, Fredrik och Anna Bjurman, presenterade i podden ”Löpning & Livet”. Vi kommer också att diskutera hur man balanserar löpning med livet, speciellt som småbarnsföräldrar.
För att få en djupare inblick i ämnet tävling och förberedelser inom löpning, rekommenderar vi att du lyssnar på följande avsnitt av ”Löpning & Livet”:
- Avsnitt 3 – ”Tävling & Förberedelser”: Här delar Simon och Fredrik med sig av sina upplevelser kring tävlingar och hur de förbereder sig inför dessa.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/3-t%C3%A4vling-f%C3%B6rberedelser/id1539039755?i=1000499400821&l=en - Avsnitt 105 – ”Klivet från ambitiös motionär till elit! (Gäst Anna Bjurman)”: Lär känna Anna Bjurman, en framgångsrik löpare med placeringar i SM, och ta del av hennes resa från motionär med tävlingsångest till elitlöpare.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/105-klivet-fr%C3%A5n-ambiti%C3%B6s-motion%C3%A4r-till-elit-g%C3%A4st-anna/id1539039755?i=1000593812697&l=en - Avsnitt 91 – ”Att klara drömmålet på milen 💪🏻”: Simon och Fredrik diskuterar hur man kan uppnå sina drömmål på milen, inklusive träningstips och strategier för att förbättra dina prestationer.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/91-att-klara-dr%C3%B6mm%C3%A5let-p%C3%A5-milen/id1539039755?i=1000580940655&l=en - Avsnitt 65 – ”Tävlingar, träningen och hur man får ihop det med familjelivet”: I detta avsnitt diskuteras hur man kan balansera löpning och tävlingar med ansvar och utmaningar i vardagen och familjelivet.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/65-t%C3%A4vlingar-tr%C3%A4ningen-och-hur-man-f%C3%A5r-ihop-det-med/id1539039755?i=1000583332947&l=en
Genom att lyssna på dessa avsnitt av ”Löpning & Livet” kommer du att få värdefulla insikter och löpningstips som kan hjälpa dig att förbättra din egen prestation på löpartävlingar och balansera löpning med ditt liv.
För att få ut det mesta av denna sida och optimera din egen löparträning, rekommenderar vi att du:
- Lyssnar på de inspirerande poddavsnitten ”Tävling & Förberedelser”, ”Klivet från ambitiös motionär till elit! (Gäst Anna Bjurman)”, ”Att klara drömmålet på milen 💪🏻” och ”Tävlingar, träningen och hur man får ihop det med familjelivet”.
- Använder de erfarenheter och tips som delas i poddavsnitten för att förbättra din egen löparträning och förberedelser inför tävlingar.
- Dela dina egna erfarenheter, frågor och framsteg med vårt community genom att interagera med oss och andra lyssnare på våra sociala medieplattformar. Detta ger dig möjlighet att få stöd, råd och inspiration från likasinnade löpare.
- Testa nya träningsmetoder och strategier som diskuteras i poddavsnitten och anpassa dem efter dina egna mål, behov och förutsättningar. Kom ihåg att alla löpare är unika och vad som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan.
Så tveka inte, börja lyssna på de rekommenderade avsnitten av ”Löpning & Livet” idag och upptäck hur du kan bli en bättre löpare och balansera din träning med ditt liv. Och glöm inte att dela med dig av dina erfarenheter, frågor och framsteg med vårt community – vi ser fram emot att höra från dig!
Här är avsnittet textat:
Välkommen till ett episkt tredje avsnitt av Löpning och livet med Fredrik och Simon.
Idag har vi det spännande temat med tävling och förberedelser och inte minst vår absolut första gäst Anna Bjurman.
Så nu kör vi!
[Musik]
Podd?
Alltså…
Det är så gött att vara här igen Fredrik. Tredje avsnittet. Hur känns det för dig?
Det känns fantastiskt roligt. Jag har längtat en hel vecka kan man säga.
Och nu har vi, jag måste ju nästan skoja lite grann om det här.
För jag har ju haft, det har ju alla hört, och det är ju inte ljudeffekten ganska fel.
Jag har haft lite problem att sitta nära micken.
Och Fredrik har ju vänligt försökt säga dettet med att du måste sitta lite närmare micken.
Och så har jag känt att jag har haft två alternativ.
Antingen så gör jag som du säger, men jag är ju svår att kontrollera.
Du är som ett litet barn.
Jag är som ett litet barn.
Om jag bara inte lyssnar på dig tillräckligt länge så kanske du köper ett sånt här stativ.
Och det har du gjort nu.
Det har jag gjort. Det är bara för din skull.
Och det gör mig så lycklig.
Det är precis som mest alla som lyssnar.
Det gör mig jätteglad.
Det känns skitjoligt.
Vi hoppas att det blir bättre.
Annars sparkar vi tekniker.
Vi kommer att uppropa på Instagram en hashtag #sparkatekniker.
Men det är kul att utvecklas. Det är kul att lära sig saker.
Och det har jag verkligen gjort.
Och det har du också gjort i din löpning.
Jag tänkte att vi skulle glida in på veckan som har gått.
Bra!
Det har ju alla längtat efter att höra.
Precis.
Idag är det ju tisdagen den 17 november.
Det här när folk börjar lyssna så kommer det vara torsdag den 19 november.
Veckan som har gått har ju varit speciell nu för det har ju faktiskt varit ett nerträffning.
En tävling till helgen.
Jävla skönt alltså.
Det ska kännas gött.
Vi gjorde det sista tuffet.
Jag är ju som ett unikum som kommer ihåg allting, men jag minns knappt.
Vad fassen vi körde i lördags nu.
I lördags körde vi 5 km snabbt.
Åh, just det. 5 km…
Eller, jag sprang inte jättepåt, men du sprang snabbt.
Jag tryckte på, jag gjorde det. Time trial, tycker jag.
Det är för övrigt ett jättebra tips, tycker jag.
Kast ut här redan första minuten.
5 km snabbt.
Veckans uppmaning, den kommer här.
Veckans uppmaning är att om ni ska testa ett nytt pass som är jätteroligt och användbart och funkar bra om man har lite om tid,
då är det 5km träningstävling eller 5km time trial.
Och då ska man gå och… Du ska liksom all in litegrann?
Det är lite all in, ja. Och det tycker jag är ett bra pass för det är jobbigt som tusan.
De sista 2-3km är ganska jobbiga. Så det är majoriteten av passen.
-Är det lite ångestfyllt? -Ja, det är det.
Men ändå kan man tänka sig att det är ett pass som inte sliter allt för hårt.
Det är bara 5 km.
Jättebra pass att testa sig själv med jämna mellanrum.
Jag har kört den kanske var åttonde vecka.
5 km snabbt, se lite grann var man ligger till.
Det är väl en bra tips.
Just, som du säger med tidspristen också.
Att man bara kan klämma in det lite när som helst.
Det är skitbra. Det är praktiskt.
Nej, det var ju fredags på lunch.
Så var det kanske.
Det kan nog vara Lofas.
Fredags var det ja.
Det var det.
Jag har typ skrivit lördag här i mina fuskanteckningar.
Jag vet knappt vad som går på lördag.
Men sen den sista, för nu är det så här, det är ju tävling till helgen.
Du ska springa marathon.
Ja.
Hur känns det nu då?
Det känns jätteskönt att det snart är dags faktiskt.
Du tänkte säga att det snart är över.
Ja, att det snart är över.
Nej, men jag ser verkligen fram emot det.
Det gör jag.
Jag känner mig väldigt förberedd.
Jag brukar inte känna såhär sista veckan, men jag känner mig väldigt förberedd.
Du har gjort ett fantastiskt jobb. Som coach är man ju stolt.
Jag blev lite rädd innan idag.
När ni kom och vi skulle springa, du och Anna, så skulle jag ner och hämta en sak i källaren.
Jag tog ett lite snabbt och långt steg i trappan och kände att det högg till i knät.
Lite nojig, men det gick bra.
Så är man beredd eller? Jag kommer inte ihåg om jag hade nämnt det i något av de andra avsnittet.
Det här är också en åldersgrej. Man upprepar det man säger.
Så hör man sin farsa och morsa säga så säger man ”Det här ska jag aldrig göra”.
Nu kanske jag gör det för jag kommer inte ihåg om jag sa det.
Men jag kommer ihåg när jag sprang min bästa halvmara som var Helen Holm halvmaraton.
Då har jag också i skitbra form, 5000 meter tränad.
Morgonen för tävlingen, går in i lekrummet, ser en lego-hit på golvet,
Böjer man ner och det bara drar till i ryggen.
Och det var första gången jag verkligen kände att jag behöver bli gammal.
Jag kanske då var jag…
Min kropp, jag är ju 31, men min kropp är ju 60.
Jag kan trösta dig med att du inte har berättat det innan.
Så i alla fall…
Det är bra att ha det, ja.
Så gammal är du.
Nej, vad skönt.
Nej, för jag hade… Det minns jag också.
Jag åkte bilar hela vägen dit, hade svinont i ryggen.
Kom ut och kände att det kommer aldrig gå.
Sen gick det ändå.
Och sen så kunde jag inte gå på två dagar efter det.
Men det var skitsynt.
Det blev väl personbästa då?
Ja, absolut.
Jag tänker att hade du dratt knäet där så kanske det hade varit bra.
Ja, kanske ska jag tänka på det.
Man kan alltid se det från den ljusa scenen.
Man kan alltid se det från den ljusa scenen.
Så det har varit nerträffning egentligen.
Vi har kört 50 meter tufft.
Vi körde det sista fartpasset idag också.
Ja, precis.
Då körde vi 3-2-1.
Med lite ståvila faktiskt.
Det var länge sen.
Det var skönt.
Vi hade väldigt mycket joggvila för att vända kroppen.
Vi var igång länge men idag körde vi 3km, 2km, 1km.
Med två minuter ståvvila. Också ett kanonbra pass.
Det tar inte så lång tid det heller.
Trean kan man ta lite lugnare.
Sen kan man blyta på snabbt som Sören 201.
Eller kan man springa den samma fart hela vägen igen.
Då blir den skitjobbig från början.
Och alla lyckades idag. Alla var nöjda och glada.
Till freds.
Så vi hoppas att det går lika bra när vi ska springa snabbt i helgen.
Men det vet man aldrig.
Det är kontentan.
Oavsett hur bra du tränar, det kan ändå misslyckas.
Är det något annat vi ska nämna om veckan som har gått?
Mycket jobb för oss båda.
Ja, fan. Det har varit så jävla…
Jag har haft en… Ursäkta, det här är sån skånsk…
Det har varit en rövvecka på jobbet.
Eller mögvecka om man ska ha det lite väl.
Vi kan lägga in lite förklaringar på Instagram.
Vi kopplar in en ordlista.
Vi har båda haft ganska mycket.
För min del så brukar det, jag jobbar i vanliga fall som marknadschef på Helsingborg stad,
men även inne i krisorganisationen, jag jobbar med coronakommunikation.
Nya restriktioner.
Det är väldigt många som jobbar väldigt mycket.
I Helsingborg stad, det låter som ett sponsrat inlägg av kommunen, men det är inte det.
Det är 10 000 anställda.
Jättemånga som inte har möjlighet att jobba hemifrån som behöver vara ute i verksamheten.
Superviktiga jobb på förskolor, skolor, vård och omsorg och annat.
Samtidigt är det en del av organisationen som måste börja jobba hemifrån som kanske har den typen av jobb.
Jag märker att även om det inte är en hel hög med jobb så finns det en mental stressnivå.
Det märker jag ofta att det tar ut sig i löpningen.
Jag har känt sista tio dagar att jag är extremt omotiverad på kvalitetspassning.
tvingat ut mig några gånger då känns gött att ha gjort.
Jag kan verkligen instämma där med att om man har haft en stress…
Alltså jag hade ju ett pass där som vi pratade om i förra podden
när det var förförra kväll med barnkalaset.
Det är fan värre än i år.
Det är väldigt svårt att prestera när du har haft en hög pulsen under längre tid.
Alltså det känner du av.
Man kommer hem från en dag som har varit stressig.
Så det är väldigt svårt att prestera.
Ska jag i alla fall.
Så, men det får väl summera veckan va?
Det får summera veckan för vi har ju…
Fasen vad mycket spännande vi har idag.
Vi har ju ett tema som är tävling och förberedelser.
Magiskt roligt att prata om.
Och vi har en veckans drink.
Men framförallt har vi en veckans gäst.
Och den personen ska vi introducera alldeles strax.
Men först är det viktigaste och det är veckans drink.
Kör vi där.
[Musik]
Då är det dags, Simon, för att presentera veckans drink.
Jag har ju redan…
Och veckans maton.
Ja, precis. Det är det som heter det.
Veckans maratondrink.
Ursäkten för att dricka en drink från tisdag.
Jag har ju redan druckit en del.
Den smakar ju för jävla god, om man ska vara ärlig.
Vad är det för något vi dricker?
Vi är ju i Japan.
Mm.
Och vi är i Yokohama.
Det är vi.
För att det finns ett maraton som heter ”Yokohama mat”.
Och det är nummer 9 på listan.
Ja, 26 920 finnisköster 2019.
Det är många.
Det är jättemånga.
Och i drinken…
Nu har jag inte receptet framför mig, men vi kommer att komma ihåg.
Jag tror att vi kommer ihåg det.
Det är absint.
Det är gin.
Ja.
Det är vodka.
Yes.
Och sen är det angustyrabitter och apelsinjuice.
Jaskpressade, viktigt.
Man kan ta vilka, man kan ha vilken fördelning som helst.
Man vill ha en tia gin, en tia vodka, en tvåa och apelsinjuice.
Det blir en liten annan drink om du häller i tio centiliter gin och vodka.
Men det kan också vara kul.
Vi har ju receptet på vår Instagram.
Alltså, vilken övergång det var bara.
Följer ni inte oss där?
Kolla där om ni är sugna på en Yokohama.
Om ni är sugna på saker som är ännu roligare än podden, så finns de på vår Instagram.
Det är egentligen det som är bäst av det vi producerar. Det är vårt Instagram.
Och på Instagram säger vi tvärtom.
Men den här drinken tycker jag var rätt kul för att den ska symbolisera flaggan då.
Men så sa ju du Simon, ”men fan den är ju inverterad”.
Ja, men då sa du ”vilken flagga det är”.
Så sa även vår gäst som kommer in här snart, Anna, ”men det är Japan”.
Så sa du ”ja”.
Sen tittade jag på den och sa ”men den är ju inte… flaggan är ju vit”.
”Majoriteten är vit och sen är reprickan röd, här är det ju tvärtom”.
Det har vi ju kommit fram till att du är den smarta av oss, Simon.
Ja, jag vet.
Så är det.
Man kallar det, du vet det finns nånting som heter…
Det här är sånt i Göteborg som…
Man kallar sig för ”street smart”.
Det är sprit smart.
Sprit smart.
Det bara kommer till mig.
Och din drink är slut va?
Ja det kan vara så, det kan vara därför jag redan nu börjar skämta.
På något sätt.
The rise of the sun kallar man också.
Alltså själva drinken.
Det ska vara liksom, den här apelsinsästen
i mitten ska vara liksom solen
som går upp. Det är japanska flaggan faktiskt.
Det var både väldigt fin och väldigt god
Fredrik och jag uppskattar väldigt mycket
att du blandade den idag. Så det var veckans drink.
Nu går vi vidare.
Nu är det avsnitt nummer tre, Fredrik.
Och vi har nog fast en av de roligaste ämnena och teman vi kan prata om.
Det här kan vi prata om i all oändlighet, men det ska vi inte göra idag.
Vi ska försöka hålla det kort, vilket innebär jättelångt.
Och då är det tävling och förberedelser.
Vi har fått massor av lyssnarfrågor på det här ämnet, vilket känns skitkul.
Vi har vävt in dem för att kunna ställa dem till vår absolut första gäst.
Vilket känns skitroligt.
Och gästen är ingen mindre än Anna Bjurman som är
fantastisk träningskompis, en magisk bra löpare som vi ska prata mer om sen.
Så vi säger välkommen Anna!
Tack så mycket!
Gud vad befriande att höra någon annan rösta.
Ja, bara avsköt och slipper höra dem.
Nej, men ni är nära att få vara med här.
Ja, gött.
Du sitter ju här nere i In the Grotto, i den här Fredriks poddgrott där.
Hur känns det?
Det känns fantastiskt. Det är en väldigt imponerande studio.
I pojkrummet.
Jag är imponerad.
På riktigt.
Anna, jag och Fredrik resonerar lite grann om vem vi skulle ha hit som första gästen om vi hade båda dig i åtanke.
Då vill vi såklart höra dig. Vad är din relation till öppning?
Det är ju en väldigt stor del av mig.
Jag skulle klassa mig som löpare.
Som en människa.
Men jag älskar att springa och tävla.
Det är typ det du skriver på visitkortet här.
Ja, hade jag inte sprungit så vet jag inte riktigt vem jag hade varit.
Så nästan så.
Nu är du ju superödmjuk så jag tänker att jag kan skryta lite grann åt dig om en stund.
Men om vi börjar med, när var din första kontakt med löpning?
Oj, det var väl på gymnasiet skulle jag säga.
Det var väl 2007, 2008?
Nej, jo, jag gick ut 2007, så 2006 var det nog.
Jag tror inte det är någon som kommer googla det.
Nej, då sprang jag mitt första lopp.
Jag blev rekommenderad lite för, jag har väl alltid haft lätt för att springa.
Vi hade Cooper-test i skolan och de här bit-testen.
Då tyckte de att jag skulle testa löpning.
- Men du höll väl på med tennis också?
- Ja, det gjorde jag parallellt i övergången till bara löpning.
Men jag hade en lite för svag kropp för att satsa på båda.
Så jag drog på mig en lobenshalsfraktur.
- Aj, det låter inte roligt.
- En panskada när jag har tjet.
Det är en passionärskada.
Det sa även läkarna.
Men så är det när man går all in på båda.
Men slipper du den kanske sen när du blir äldre?
Ja, nu har jag ju liksom pappspikar och så inne.
Så det har jag gjort klart nu.
Så kom jag in på det och sen fick jag välja idrott där.
Och då valde jag löpning.
Men var det så här direkt förälskelse när du började springa?
eller det var liksom du fick som många andra jobba in i det från början?
Alltså jag vill ju inte säga detta egentligen men jag vill ju egentligen ha fått kämpa.
Jag önskar jag hade en sån här story där jag liksom har varit jobbig.
Men mitt första 10-kilometers-slopp, 200 steg, det var ju på 40-12.
Det är ju bra.
Och mitt sämsta halvmare är 1,35.
Det är bra.
Men du har hållit på med gymnastik också.
Ja, det har jag gjort.
Och tennis.
Du har ju varit tränad innan.
Ja, gymnastik var ju från 3 till 16.
Och det var ju också elit.
Nu tänker jag hoppa in och sen hoppa tillbaka igen.
Jag hoppar in och bara säga, eftersom jag vet att Anna är väldigt ödmjuk av den här delen,
så får vi ändå säga att Anna är ju liksom elitlöparen i vårt gäng.
Anna har ju drivsprungit SM två vänder i år.
På både Halmatorn och Blev Tia.
Och på Tiersmetter och Landsvägar.
Du sprang faktiskt båda två på Understorp Raceway på grund av hur det här är om man tar av ett.
Och blev 18e plats, som jag inte minns helt.
Så du har ju sprungit halvmargen på…
Nu ska vi se om jag kan komma ihåg dina persnyn.
Det kan vi se på.
Jag tror att du har gjort halvmargen på 1.20.17.
Korrekt.
Är det? Fan vad grymt.
Jag hade 1.20.15 på den här krypmaren då som blev inte officiellt.
Men ja, det hade jag helt rätt på.
Nu känner jag att det är gott med att boosta.
Och på 10 km landsväg sprang du på Anderstorp på 36,27?
36,31.
Fan, tre sekunder avfärd. Då kan jag skita i det.
Du har ju testat att springa maraton också. Det är ju egentligen inte riktigt din distans.
Men du vann ju faktiskt Helsingborg Maraton det året.
Ja, jag gjorde ju det.
Och det är väl det loppet många
tänker på mig som löper.
I alla fall här i Helsingborg.
Men det kanske är det jag
tidsmässigt inte är den mest stoltaste
över.
Men jag vann. Det är alltid kul.
Och nu ska vi hoppa
tillbaka igen.
Nu säger du en sak som jag tycker är spännande.
Du vinner ett lopp
men du är ändå inte riktigt nöjd
för att du tänker mycket på tiden.
Du sa att ditt första miljö sprang på 40,12.
Hur resonerade du då kring den tiden?
För det är skillnad nu på den nivån du är nu.
Men när du sprang den, insåg du hur bra det var?
Nej, det förstår jag inte alls.
Jag hade ju sprungit 7 km som längst innan.
Och sprang i…
Jag sprang i riktiga…
Jimpa-skor.
Aerobikseskor.
Ja, ungefär.
Jag var så himla stolt att vara röda från USA.
som jag var så nöjd med.
- Alltså nöjd utifrån att de var snygga?
- Snygga, ja.
Riktiga, jimpasko.
Men…
Det gick ju väldigt bra
tydligen.
Jag kom på direkt till
fjärde eller femte plats.
- Vilket plopp var det förresten?
- Det var springtime.
- Det är en tuff majd också, ska jag tillägga.
- Ja, men jag fattar
väl inte riktigt.
Det är jobbigt i det så jag tänkte inte alls.
- Lite det vi var inne på också, jag tror det var första avsnittet med naiviteten när man börjar springa.
Du kände den också att det är väl bara tio kilometer.
- Ja nej, det är inte alls någon…
- Inga referenser om det? – Nej, det var bara att köra.
- Befriande ändå. – Ja, där skulle man vilja tillbaka lite.
Nu vet man så här exakt, det är så extremt tydligt med en mil.
Mm.
Du behöver springa en ny distans.
En timmes löpning, två meter hinder.
Jag tycker det här är superspännande, Anna, för att du sprang när du hade en tävling på 40 och 12.
Och jag och Fredrik som har sprungit mycket med dig och känner dig vet ju också att du har brottats lite grann med tävling som grej.
Har du alltid gillat att tävla?
Eller har det varit?
Nej, alltså tävling är ju min motivationsfaktor.
Ända sedan gymnastiken så har det varit så.
För mig, det känns inte bra att säga det, men det är personligen att utan att tävla så känns det meningslöst att träna.
Så det har alltid varit, jag måste alltid ha mål.
Men det gör jag.
Men vad är det i tävlingen som du triggas av?
Alltså det är lite plågande.
Alltså jag gillar det.
Jag får så mycket nycklar hemma så jag ger press och hälften bara ”nope”.
Ja men det är någon känsla när man känner att sin kropp blir starkare, man utvecklas.
Och då krävs det också lite plågeri på vägen.
Och det kan du inte riktigt få ut på träning tänker du.
Du måste få till det. Du måste ha tävlingsmomentet för att ta det sista.
Ja, det tror jag. Och få det bevisat för sig själv.
Jag hittar inte på att det var en mil sen jag har det konkret här.
Det här loppet och sen kan man ändå jämföra sig med annat.
Tävling är väldigt viktigt och tider.
Det är också en följdfråga när ni kopplar tillbaka till Mara.
Det är kanske inte din distans i grunden som du tycker är roligast.
Eller att springa.
Vem tycker det?
Det har inte blivit så i alla fall. Jag vill göra en Mara.
Tittar du på Fredrik, vad du är duilig.
Om du får välja mellan att…
Jag vill inte ställa två saker mot varandra.
Om du har 10 km lopp får du välja mellan att vinna det.
Vi hittar på ett stort millopp och så är det 10 000 kronor vi vinner.
Väljer du mellan att vinna det loppet på 36,40 eller bli 12a på 35,59?
Den här har jag funderat på många gånger själv.
Jag skulle nog säga att vissa lopp är lite mer placeringslopp.
Om man tänker SM-tävlingar, där kan jag ändå tänka att placeringen är bättre än tid.
Men annars skulle jag nog ändå vilja utvecklas själv och springa snabbare.
Ja, men du kan ju göra en bra klokt svar på något sätt.
Jag vill ha väldigt bra av att känna att jag vill utvecklas som människa.
- Passar, vad roligt. Vi ska hoppa in på själva temat.
Huskar
Ursäkta, jag blev så uppspälld av att prata med andra personer än Fredrik.
Så det blir sant.
Vi ska hoppa in på temat alldeles strax.
Jag tänkte på en sista grej. Hur ser din träning ut idag?
Du satt i pass på 10 km i år och på halvmorgon.
Hur ser träningsveckor ut för dig?
Vad är en vanlig löparvecka för dig?
Träningsveckan, för jag vet att du är duktig på lite annat också.
Ja, den ser ju ganska likadan ut som din.
Det är två kvalitetspass vanligtvis och ett långpass.
Och sen är det de här att måste distanspassen som inte alltid är superroliga att göra,
Men de ska fylla ut mängden.
Och den ligger väl vanligtvis runt 80.
75-80.
- Vad har du för några favoritpass när det gäller kvalitet?
- Alltså jag älskar tröskelpass.
Alltså, halvmara träning är ju liksom som ny kärlek för mig.
Det pirrar i hela min kropp.
- Kan du ta ett exempel på ett sånt pass?
För det kan ju inte alla som vet vad ett halvmara tröskelpass är.
Det kan vara alltifrån 8×2000 till 4x4km.
Det är ju bara kärlek som första.
Jag längtar.
Jag kommer ihåg en gång på bana.
Du var som en liten barn och skulle springa 4,4 tusen meter.
Jag tänkte att det är ju fan bizarrt.
Du sprang på bana.
Absolut.
Du gör ju många av de här passen själv också.
Du har en egen filosofi ibland när du har en egen planering.
Du är med i gruppen mycket men du kör ju mycket egna pass.
Var får du inspirationen från? Hur hittar du det?
Jag har ju några som jag bollar lite i det med.
Men jag känner också att jag tror mycket på det jag tycker är kul att göra.
Jag gillar inte att plåga mig konditionsmässigt. Jag gillar att plåga mig muskelmässigt.
Jag nöter ut min kropp.
Det är klart man förstår dig.
Det låter jättekonstigt, men jag älskar det.
Marathonerna. Marathon.
Jag vill springa i ett bra marathon för Fredrik, det är den enda tiden du slår mig på.
Så är det, fick du det sagt?
Men det är tio sekunder som vi har på dig.
Det är så otroligt mycket och väldigt störiga sekunder.
Det är så sjukt, annars har du resterande av pärsen.
Ni ligger ju ganska nära varandra på några stycken.
Ja, upp till 800 av Fredrik.
Ja, just det. Det är klart. Du har ju faktiskt lite knyck i knäna.
Godkvänners man.
Men 1500, vad händer där?
-Uff, Simon var jag på 1504. -Du borde kunna 445 kanske.
-Jag tror jag har samma. -Det har ni 444.
-Jag tänker efter. -Jag ger dig.
Det är jätteinspirerande att springa med dig. Vi är hyfsat jämna på de flesta.
-Väldigt jämna skulle jag säga. -Det är ju som vi var inne på tidigare också.
Det är ju underbart att hitta någon som är likvärdig prestationsmässigt.
- Ja, men verkligen. – Och delar samma sjuka fatteringar.
- Ja. – Och på det hållet går vi vidare.
- Lite grann också, det är kul att få en liten bild av dig som löpare.
Det här är sånt vi glömmer lite grann som jag pratade om här om avsnittet.
Kan man säga nu, för nu blev det så pass många avsnitt.
När jag träffade upp Mattias och hjälpte honom att springa en armé under 40-talet.
Jag glömde helt bort att fråga hur det var att bli pappa och ni inte jobbar och sånt där.
- Anna, ditt ”annars”, vem bor du med?
- Ja, jag har ju faktiskt ett annat liv också.
Jag bor i Helsingborg, i Mariastaden, tillsammans med en norrlänning, Björn.
Vi har en liten son på två år.
Ja, och sen jobbar jag ju också faktiskt som grisingenjör på Sveskan.
Fan vad spännande.
Och om vi kopplar an till Björn, han är ju även känd som antingen biceps-Björn eller langar-Björn.
Följ biceps-Björn på Instagram.
Han har enorma muskler och han tycker också det är kul att träna.
Ja, och jag får ju enormt stöd från han. Han tränar ju med styrka men han stöttar ju mig hela tiden och är med på alla tävlingar.
Så det är gulligt.
Han är med på alla träningar och han är med överallt och skriker på sin härliga norrländska.
Han peppar ju alla andra.
Ja.
Och dessutom, han brukar ju alltid säga när vi springer på helheten såhär ”Kom igen tåget!”
Så säger han när vi kommer på rad.
”Kör nu!”
Det var han som introducerade mig till koffeinpiller innan tävling.
Han stod där och langade innan i ett hörn.
Jag kan säga att det är mer än tre gånger som jag har hört av mig till Björn på Messenger innan tävlingen.
”Har du några koffeinpiller? Är du på plats?”
Det blir lite jobbigt när man ska skriva samma sak som man skrev sist.
Det är som att säga ”grattis på födelsedagen” en gång om året till vissa.
”Jag vill ha samma sak.”
Jag har hoppat över det någon gång och bara ”jag kan inte skriva det igen, jag får fråga den annan.”
Han är ju skitbebannad på löpare som inte tar koffein.
Ni tar koffein. Ni håller på med era skor och ni håller på med allting.
Men ni tar ett koffein som är bevisat i studion. Det är alltid i studion.
Och hur kan ni inte?
Han har rätt starka argument. Oftast när han kommer med någon idé.
Han har svinstora visor som han vågar inte känna.
Jag har två fyra.
Minst.
Jag kan inte imitera nån. Skit i det.
Du har ju ett annat liv också, så du har ju en rätt lika situation som jag och Fredrik och några andra i vår träningsgrupp med barn och familj.
Har du några tider i veckan där du verkar ha din löpade tid?
Lördag är ju stående, den har vi.
Lördag klockan nio är min tid och söndag är jag i morgon.
Långpass.
Sen försöker jag nu, speciellt nu när man kan jobba hemifrån och få ihop det på lunchen och sådär.
Eller transportläppning till och från förskolan.
Det är också jättebra.
Fan vad gött. Det kan vara ett av de bästa lifehacksen för läsutom också.
Till och från förskolan?
Ja, faktiskt transportläppning.
Det är väldigt effektivt.
Det är jobbigt att springa med en massa packning bara.
Alltså om du har dag från jobbet så tänker jag.
Late.
Jag menar allvar.
Men det kanske vi kan komma in på i något annat avsnitt.
Det kan jag säga, det kommer vi komma in på i ett annat avsnitt.
Men nu kommer vi in lite grann på förberedelser inför tävlingarna.
Vi har ju faktiskt några lyssnafrågor.
Jag tänker att vi bara kastar in det så ska vi inte göra det här.
Det är ju jättekul.
Nu har vi pratat om koffeintabletter här och vår langare.
Vi har en fråga från Andreas Wahlberg som faktiskt också är en som är med i vår träningsgrupp.
Han har skrivit så här ”Dricker någon av er rödbetsjuice?”
Om ja, hur i helvete lyckas hen? Vidrigt.
Anna?
Jag har ju testat rövbetsjuice.
Men jag har inte fått till en enda tävling med det i magen.
Eller inte att det har hänt någon olycka utan bara att det har gått skitdåligt.
Så du tror det har motsatt effekt?
Ibland så tror jag på…
I det här fallet så ja.
Så du tar din pizza…
Ja, pizza utan ost.
För det här är roligt, nu kommer vi in på, för att
Andreas har ju lärt dig en sak med rövbetssåsen som är
vetenskapligt och att det liksom ger någon liten boost och sådär, men
det vi ändå glider in på det är ritualer
och rutiner inför tävling.
För det är ingen av oss som dricker rövbetssås.
Men Anna, du hade, vad sa du, pizza?
Ja, det är på kvällen innan.
Kvällen innan?
För en annan låt, och det är udda.
Kväll, alltså om det är ett förmiddagslopp.
Är det ett kvällslopp kan jag äta det till lugn.
Men alltså senaste tio tävlingarna, hur många gånger kökade du pizza dagen innan?
Alla.
Alla?
Är det sant?
Ni som inte ser, ni som inte ser ett annat blick och tittar på Fredrik som har gjort det med huvudet, bara…
Ja, alltså, vadå?
Och det är alltid Hawaii utan ost.
Utan ost?
Utan ost!
Ja, då blir magen exemplarisk.
Jaha!
Du har en annan, du har lite sån udda, vad är det, tacos med ketchup?
Det är väl en sån du har?
Ja, ketchup absolut, men ibland seriös gröt i.
Va? I tacos? Alright.
Japp.
Ja, men vi går vidare. Nu kände jag att vi var inne på det.
Salt och söt tillsammans. Gifter sig fint.
Jaja, okej. Vi får testa det sen.
-Veckans tacos-gröt-mix. -Vi säljer den till Santa Maria, sin nya sponsor.
Vi presenterar i Sandsfria ner här, så vad får du kalla den för? Tacos-gröt-mix.
Men Anna, förutom käket, hur värmer du upp inför en halvmara på en lördag?
-Så ni väcker ut innan? -Veckan? Då trappar jag ner träningen rätt seriellt.
Jag gillar inte att vila helt.
Då blir jag stel.
Jag har alltid vilodag.
Två dagar innan tävling.
Annars kör jag väl ofta.
Ett lite lugnare kvalitetspass.
Eller kortare kvalitetspass.
Rätt att sagt.
På tisdagen eller onsdagen.
Om det då är på lördagen.
Sen är det bara distans.
Och absolut inte längre än 60 minuter.
Då är det mellan 30 och 60 minuter distans.
30-60 minuter distans.
Hur har du kommit fram till den här magiska proven för dig?
Ja, jag har väl testat mig fram lite.
Jag trodde man skulle vila ännu mer, nästan.
Men det har ju inte funkat alls.
Men ja, jag har egentligen testat allt.
Det finns säkert jättemycket att lära, fortfarande.
Men det är det jag tror är det optimala för mig.
Jag har lyckats på många tävlingar också, så det är klart att man får lite självförtroende i det.
Ja, men det hade varit kul att höra någon annan testa. Jag har inte alls tänkt på…
Hur gör du, Simon?
Vi pratade faktiskt om det här idag. Vi var ute med någon stycken i träningsgruppen idag.
Så vi tre bland annat, sprang oss och några till.
Då frågade Emil som också är med, just den här frågan ställde han.
Jag tycker det är väldigt mycket individuellt ändå.
Jag håller med dig Anna, där det är vissa som säger att min svågare kan nästan helvila helt en vecka.
Alltså inte springa på en vecka, nästan inför en tävling.
Mer än en vecka?
Ja, men så superlugnt.
Det hade jag aldrig fixat.
Som du säger Anna, jag hade också blivit stel och tappat lite känslan och sådär.
Vissa vill ju hålla igång nästan som en vanlig vecka, men bara det att man inte kör så hårt.
Jag har testat någon gång inför halvmaraton.
Jag satte mitt första pass, jag sprang 120 första gången.
Jag sprang på lördagen.
På torsdagskväll sprang jag 5000 meter på 1713 meter.
95% fart i den.
På lördag förmiddag sprang jag min snabbaste halvmaraton.
Det funkade skit på.
Men jag tror jättemycket, som du är inne på,
att det måste vara individuellt att man får testa sig fram lite grann.
Jag kan personligen tro att man ibland kanske slar av lite för mycket den här sista veckan.
Att man ändå behöver distansen, fartökningar och sådär.
Men är det något annat ni gör förutom löpningen, alltså i förberedelsen, med sömn och kost?
Du äter ju pizza, det har vi hört.
Men, och Simon äter ju inte alls.
Han äter ju…
Barnens rest.
Jag frågade om ni tar magnesium eller något annat under veckan för att bygga upp eller vätskeersättning.
Jag fick något tips på Facebook från hon.
Hon skrev att ta det här, det är jättebra.
Några dagar innan, särskilt de året hon kanske.
Är det någonting ni gör som den veckan innan?
Jag är väl lite inne som på andra hållet.
Hon käkar pizza, jag dricker öl.
Du har faktiskt sagt till mig en sak som du gör veckan innan och det är att inte stressa i veckan.
Nej, det är det samtidigt. Det var samma nu, för då pratar vi om också här om dagen nu när man har tävling till helg och det är stressigt på jobbet och annat.
Nej, men där är vissa saker man helt enkelt bara väljer att denna veckan så jag lägger över dem på nästa vecka. Det får vara okej.
Annars tycker jag det sätter sig lite för mycket i kroppen på en att man är orolig i kroppen när man går in i tävlingen och allt det där.
Och du då Fredrik?
Jag försöker väl tänka lite på sömn.
Sömn, stress och sen har jag ju faktiskt tagit, jag har ju haft lite krampproblem eller väldigt mycket krampproblem på mina
Jag har ett så bra klipp på det, vi ska lätta fram sen.
Det kan du göra.
Nej men så jag försöker liksom att ladda lite mer med vätskeavsättning och
särskilt nu inför maran då.
Kanske inte så viktigt för ett 10-20 km stopp men
med maraton absolut tror jag det kan ge effekt.
Sedan har jag testat allt annat med magnesiumspray och tabletter.
Den har en Cramp-A-Way som jag köpte från USA för jättemycket pengar.
Cramp-A-Way!
Kom in och kolla på den.
De förespråkar verkligen den produkten, att den hjälper jättemycket.
Men det fick ju en annan effekt på morgonen.
Haha!
Nej, men det är saltgurkar, det är allt möjligt jag har testat.
Jag har väl testat det mesta.
Frutom springa med riktigt bra skor och vara riktigt bra tränare.
Det har jag inte bestämt.
Denna gången kanske.
God damn you Marathon.
Slipper det.
Då glider vi in.
Om vi går in på dagen innan tävling.
Hur ser den dagen ut för dig Anna?
Vad tänker du på då?
Det är mycket fokus på tävlingen.
Jag är rätt och jag tror jag svävar iväg rätt mycket.
Jag är nog inte riktigt närvarande tror jag.
Om du frågar den jag lever med.
Men jag är liksom inte taggad och spridlar nu, utan det är gärna i mig.
Hur förbereder du dig mentalt då för loppet? Om du tänker dig halvmaraton SM.
Vad funderar du på dagen innan?
Jag försöker se bilder där jag lyckas med det jag vill.
Lyckas ibland, lyckas… Jag tycker det är svårt att tänka mentalt.
Jag spår gärna ur till annat. Jag tappar gärna fokus.
Men jag försöker tänka på lycka.
Och se min målbild framför mig.
Jag tänker också på bilder. Är det bilder eller rörliga bilder?
Jag tänker faktiskt på stillbilder.
Jag tror att det första jag ser är vanliga bilder.
Men jag försöker även, framförallt om jag vet hur banan ser ut, då försöker jag se rörliga bilder.
Även höra, känna, lukta.
Kult.
Är det någonting du har lärt dig eller någonting du alltid haft med dig?
Nej, jag har läst om det.
Att man skulle gå igenom loppen så här.
Jag börjar väl med det inför springtime något år.
Men det tog ju jättemånga försök innan jag kom igenom hela loppet.
Jag låg ju där och skjutte in på talet innan jag var igenom en mil.
Jag försöker inte tänka hela lopp nu, men en del av loppen.
Kul.
Jag kom in på det att jag måste ligga på mage, för annars kan jag inte ta in informationen.
Det här är en Björn Borg-varning.
Det här är en väldigt tydlig, manisk felord.
Du måste göra det på ett visst sätt.
Ja, absolut. Jag kan inte ta in information på rygg.
Så du ligger på magen?
Ja, huvudet ner.
Ingen kudde.
Finns det några bilder på det här?
Nej.
Vilken stagehead.
Skicka till Björn.
Du är nästa gång i handen förberedd.
Har du några koffeintabletter?
Har jag några koffeintabletter?
[skratt]
Men det är ju rätt roligt för jag tänker på…
Jag funderar själv här liksom hur…
Jag har… Alltså det här kan låta sjukt
fåfängt nu.
Nu bara outar jag det. Jag kan tänka mig
Instagram-bilden efteråt ibland.
[skratt]
Och jag vet inte vad det säger om mig.
Men ibland kan jag… Det är mitt sätt att
Jag lägger alltid ut dagen innan jag lägger ut en bild på kläderna jag ska tävla i.
Det är mitt sätt att säga att imorgon vill jag springa på denna tiden eller jag siktar på detta här.
Här är liksom min förberedelse och sen så delar jag den med alla jag känner.
För då vet jag om att nu har jag lagt ut detta så nu kan jag fan inte gå och bryta imorgon
eller inte ge allt när det är två kilometer kvar.
Det är en massa människor som väntar på att se hur det gick egentligen.
Så det är lite grann min förberedelse.
Du gillar den pressen som du inbringer?
Ja, det är det.
Jag försöker sätta en positiv press på mig själv.
Att nu måste jag göra det.
För om jag bara sätter den på mig själv utan att säga det till någon annan,
då kan jag alltid vika ner mig också.
Det är ingen annan som vet vad jag siktar på eller vad jag ska göra.
Så jag skiter i det. Det spelar ingen roll.
Är du lite defensiv med ditt mål då?
Har nog blivit bättre på det.
Jag sprang också SM nu, fast några hit längre bak bland herrarna.
Men där kände jag verkligen att det är jävlar i det tajt.
Under 35 minuter hade jag som mål.
Det är högt satt, allting måste sitta.
Ja, du var ju också där, man känner direkt på uppvärmning.
”Åh, det blåser lite mer än vad man hade räknat med.”
Jag hade inte riktigt den känslan, men då var det en sån.
”Nej, fan, nu har jag lovat mig själv att ge allt.”
Men förr kunde jag nog sätta lite för defensiva mål,
för då visste jag om att,
”Ja, men vad gött att lägga ut en bild sen och säga att jag har lyckats med det målet.”
”Att det nu är sant.”
Men det har man blivit bättre på, tror jag.
- Det är mer utifrån ett personligt skäl som du lägger ut det nu,
för att sätta lite press på dig själv.
Och tagga till, som du säger.
Jag kan instämma där, jag är ungefär likadant.
Jag kan också springa och tänka på ett Instagram-inlägg jag ska lägga ut om jag väl lyckas.
Jag kommer vara mer nöjd med mig själv på något sätt.
Det gör ju också att man kan slita lite mer de sista kilometerna på loppet.
Den tänker man ju oftast inte jätteklart då.
Kilometer 38 på morgonen.
Nej, sluta. Det vill jag inte ens tänka på den bilden.
Fasen vad jobbigt.
Anna, du har ju haft några lopp, framförallt nu förra vändan om sprina Krutmaran i våras.
Jag var ju inte där, men jag hörde ju att du gav allt, om man uttrycker sig.
Det var ganska mycket smärt där sista kilometrarna.
Ja, jag har haft lite strid med min mage i en magmuskel sen Wilton kom.
Fast sen kom jag på att jag haft det innan också.
Eftersom det var något annat fel.
Alltså, du får inte skilja, för det brukar jag försöka.
Men det är liksom ett fingerpunkt som är liksom en kniv.
Och den kom ju redan vid kilometer tretton.
Men sen försvann det.
Sen kom det tillbaka vid kilometer sexton ungefär.
Jag var på väg mot en tid mot en 1930.
Hade jag med oss några som skulle langa lite så var Bernhard en i vår klubb då.
Han vet precis när jag är trött på riktigt eller inte.
Om jag bara ”fakar” trött.
Det var till och med så att han sa att jag skulle stanna.
Jag hade så ont, jag sprang och grät.
- Då har det gått långt också om Bärnar säger att du ska stanna.
- Ja, det har det ju.
Men jag gjorde inte det.
Men…
Det gick ju ändå.
- Det gick jättebra.
Kanske ändå tydligare att jag inte kommer under 1,20, eftersom det inte faktiskt blir officiellt.
Nej.
Jag tänker, när du har haft sådana lopp, och Fredrik och jag har haft likadana när man verkligen har
man har gått i mål och känt att det här vill jag aldrig uppleva igen, den känslan på ett lopp.
Stärker det en?
Vi har funderat över det, när man tänker på den loppen inför andra lopp, tänker man
det kommer åtminstone inte göra lika ont som den gången.
Eller så tänker man mer, tänk om det blir som det loppet.
Ja.
Hur resonerar du?
Just den här grejen satte sig lite spår i den kommande lopp, att det skulle komma tillbaka.
Så det blev lite negativt.
Men sen har det varit andra, där man bara har varit såhär, det har varit jobbigt lopp.
Då är det lite annat tanke. Då kan det inte bli jobbigare än såhär.
Jag vet att det var den här maran som jag vann. Den fick jag kriga från i kilometer åtta.
Jag ledde med sju minuter efter halva och sen så vann jag med typ en minut och tjugo sekunder.
Det kostade mig tre månaders träning sen efter.
Det var det värt.
Ja, det var det.
Men med tanke på det är det också lite så här, nästa mara blir det, det kan inte bli värre än det.
Nej, precis, du har gjort det värsta redan.
Ja.
Jag tänker på, nu hoppar vi kanske lite Simon, nu ser jag att du tittar på mig lite.
I själva tävlingsdagen, på uppvärmningen, så upplever jag att jag tvivlar på mig själv väldigt mycket.
Hur känner du det här Anna?
Inför loppet, för mig känns det väldigt crappy varje gång jag ska framåt.
Nej, det har nog börjat försvinna.
Jag har nog börjat vara lite mer säker på mig själv.
Vilket jag absolut inte var om vi ska tillbaka några år sedan.
Men jag brukar tro på mig den dagen.
Jag brukar försöka se den träningen jag har gjort och förlita mig på den.
Hur har du jobbat med det? Du har målbilderna, du jobbar med hur du litar på din träning och hur du tänker inför lopp. Hur har du kommit dit?
Jag tror det är många som brottas med det när man börjar tävla.
Ja, går vi tillbaka några år sen så var det ju liksom ångest inför lopp.
Det var ju flera lopp jag bara började springa bröt för att jag inte pallade trycket från mig själv.
Och det var många lopp jag inte startade heller, som jag var anmäld till för att jag fick lite panik.
Jag åkte det men jag startade inte, jag fick panik.
Det var bara någon vevare som bestämde mig för att jag måste bara genomföra en lopp.
Ju mer jag sprang, desto bättre blev det.
- Jag bara tänker där, du kände ångest inför att springa lopp.
Det är inget som är påtvingat, utan det väljer man ju själv.
Och det kostar pengar.
Jag bara funderar på vad det är som gör att man då tar och anmäler sig igen och försöker.
Är det liksom att övervinna någonting, att prestera någonting? Eller vad kommer det?
Alltså vad får dig att göra det igen?
Det är ju för att…
Nu ska vi se, det där blir bra.
Jag vill ju utvecklas som person, annars är det inte lönigt att träna.
Och det är på tävlingarna jag kan visa att jag har blivit bättre, tycker jag då, inte bara träningarna.
Jag värderar mig själv ganska mycket utifrån resultat.
Alltså presterar jag dåligt så tycker jag att jag är dålig.
Tyvärr, oftast är det så.
Och jag vill ju träna för att prestera bra.
Så det var väl bara det som…
- Då fick du bestämma att det här ska bli bättre helt enkelt.
- Ja.
- Och det här är ju en perfekt övergång till att börja prata om själva tävlingen.
Ja, men först så är det Fem Snabba.
Det är det. Kommer här.
[Musik]
Ja, det har blivit dags för Fem Snabba med Anna och Simon i detta fallet.
Och jag tänkte börja med dig Anna.
En kompis som är med har hört en ganska sjuk sak som berättat om dig.
Det känns bra att börja.
Att du hellre hade tagit ett par Viperfly istället för en vikselring eller förlovningsring.
Är detta sant?
Alltså jag har ju sagt att jag skulle kunna ta ett snöre av Viperfly och ha som ring.
Jag känner att jag har haft mer nytta av Vaporfly.
Okej, jag tror vi går vidare faktiskt till Simon.
”Jag har fått in i uppgifter om att du smygtränar på nätterna utan att rägga passen.”
Vad säger du om det?
Det är en förbannad lögn. Jag skulle alltid rägga passen.
Varför är du helt röd i ansiktet?
Men det kan hända att jag har smygtränat flera gånger när Lisa har gått och lagt sig.
Att jag sen sticker ut.
– Smyger ut, alltså?
– Ja, smyger ut och klappar på mig och kör en halvtimmesjogg.
Det har hänt flera gånger.
Men jag skulle aldrig få fram mig att inte rigga det.
– Okej, då vet vi. Då vet alla.
Okej, Anna. Jag läste på din blogg.
Du har ju faktiskt en blogg, eller hur?
– Ja, det var länge sedan jag skrev den.
– Du läste det där i alla fall.
Om det skulle bli så att Neseril blir klassat som dopingpreparat så kommer du att sluta tävla?
-Haha!
-Stämmer du?
-Nej, det skulle jag ju inte göra.
-Du skulle inte tävla mer?
-Nej.
-Hade fått jobb på någon avvändning.
-Simon!
-Ja?
-Det stod på nätet att du inte visste hur långt ett maraton var när du startade Helsingborg Marathon.
Är det sant?
Det är sant.
Alltså, överallt?
Ja, det är sant. Jag visste inte.
[Skratt]
Det är fyra… Nej, vad fan är det?
Jag visste ju om att det var långt.
Och sen kom jag ihåg när vi skulle dra första skissen på banan.
Så sa jag så här…
Oj, vad långt är det?
Det måste vi kolla upp.
Nej, jag hade faktiskt ingen koll.
Jag visste att det var långt.
Okej.
Sjukt.
Och då hade jag redan sprungit i ett halvmatorn någon gång.
Men kunde ändå inte lista ut det.
Anna, jag har hört på omvägar att du har ketchup i tacosen.
Ja, absolut.
Nu fick vi reda på att du hade gröt också innan, så det här var ju faktiskt mindre sjukt.
Men ketchup har jag ju alltid.
I allt?
Nej, i tacosen har jag ju alltid.
Har du nån gång både gröt och ketchup?
Ja, absolut.
Det där är konstigt.
Det är så mycket andra saker som blandar sig mellan dem.
Där finns för fan gröt!
Gröt och salt och lite gröt.
Vi kan ta det. Blir du på den då?
Simon, Lisa din fru, berättade för mig innan podden, precis innan podden,
att du fortsvarande försöker prata löpning med henne.
-Hahaha! -När kommer du ge upp?
-Hahaha! Jag kommer aldrig ge upp.
Det har varit tillfällen att en gång…
Det här är en tydlig minne. Första gången jag sprang ett riktigt snabbt millopp.
Jag hade sprungit på 38,5.
Och så sprang jag varvet på 36 blankt.
Det var en perslakt av rang.
Jag kom hem, kom in härifrån och skärade.
Hur gick loppet? Jag sprang på 36 minuter.
Bra, vad ska vi äta ikväll?
Och jag bara, det ger jag upp.
Men jag har fan inte gett upp.
Det var en fråga från Lisa.
Okej, vi avslutar här med en fråga till båda.
Anna och Simon, om det blir total lockdown
där man brötfälls för att gå utanför huset.
Skulle ni anta utmaningen att springa en halmara inomhus?
Alltså hemma, runt köksbordet?
Ja, när tittar på vad man nickar, ja.
Jo, men det händer ju fan inte.
Man går ju igång på lite konstiga grejer.
Det kan ju faktiskt bli så att det blir lockdown och att vi inte får gå ut.
Då kör vi en halmara helt enkelt.
Det är nästan så sjukt att man känner att man måste nästan göra det.
Inte nu, men så att säga om det blir lockdown.
Absolut, jag med.
Hur funkar det? Vem börjar dra?
För det är ett varv eller?
Vi drar ett varv runt kökshallen.
Anna, jag är på.
Det blir bra med vätska och sånt.
Det är krav under det.
Man kan väl live-sända in på låtet också.
Simon, har du någon fråga till Anna?
Jag har slut med mina.
Jag ställde nog min
innan kring om hon skulle välja
Jag tyckte att det var spännande.
Jo, men här är det så här.
Om vi måste prata om ämnet skor.
Jag fick faktiskt en kommentar på att
”Är ni redan färdiga med skor?”
”Ska ni inte ha mer om skor?”
Ja, men bra. Jag är inte färdig.
Jag är långt från klart.
Ann, om du får välja
en endaste skomodell
och ha på alla dina pass
någonsin
men det får inte vara
Vaporfly.
Inte bara Vaporfly.
Oj, jag tänkte det var en enkel fråga.
Vilken modell skulle du vilja då?
Oj, jag har inte testat alla än.
Så jag får väl göra en liten gissning vad jag tror.
Jag skulle nog köra någon Hoke med karbonplatta.
Okej, schysst.
Jag gillar ju Hoke.
Men jag har inte testat den med karbonplatta.
Så jag chansar att det är den jag hade valt.
Så om Håkan vill sponsra den här på en till och kvar säger framtiden.
Snyggt Håkan!
Tack! Då säger vi punkta för fem snabba.
Äntligen är vi framme vid crescendo-t här på detta avsnitt som handlar om själva tävlingen.
Det är som att vi har byggt upp en stämning nu där vi bara vill maxa den här tiokilometern.
Och då börjar vi gärna med en lyssnarfråga.
Vad är det sämsta man kan äta innan tävlingen?
Har du några dåliga erfarenheter?
Jag skulle inte, ja, detta är ju inte ätare, men dricka massa koldserad Pepsi är ju inte bra.
Det låter rimligt tycker jag.
Ja, det är ju inte mat.
Men choklad är inte bra innan.
Det har du provat det, eller?
Ja, det är inte så bra.
Inte att rekommendera?
Nej, varje gång har man en förhoppning att det ska vara gott efter att äta det istället.
Men då är man sugen på något annat. Salt.
Så blir man besviken på sig själv. Så blir det ingen choklad en dag.
Pepsi, kolsyra, dryck generellt. Choklad är inte bra.
Nej, det har inte funkat för mig.
Fredrik, hur ser det ut för dig? Har du några dåliga erfarenheter på några käk samma dag som loppet?
- En stark indisk gryta. – Koka ihop den på morgonen.
- Var inte bra. – Inte bra.
Mycket… Nej…
Äta för tätt inpå känns ju inte bra.
Vad är rimligt?
Om vi tänker att… Alla här tänker samma sak.
Beror på när, vilken tidloppet startar.
Eftermiddagsloppet, lunchloppet, morgonloppet.
Vad är lämpligt? Hur länge innan?
Jag tycker att runt tre timmar innan lopp funkar bra för mig.
–Vad säger du, Anna? –Det har jag längre.
Halvmara måste allt om magen fyra timmar. Millopp fem timmar.
Både på halvmara och mil kan jag känna att det är okej att vara lite hungrig.
Marathon är lite skillnad. Där kan jag säkert äta en på eller fylla på.
Men på milåppor, jag med. Man kan nästan vara hungrig när man står på startningen.
Det ska vara precis så att man börjar bli hungrig.
Och så ska man frysa lite.
Hungrig och frysa lite.
Det känns skönt, det är så där med löpning.
Man säljer ju en löpning, det är kul.
Det kommer jag ihåg, var det i klubben när vi skulle springa SM-milen i Malmö, tror jag.
Kommer inte ihåg att det var Mio? Det spelar ingen roll, ingen som vet vilka det är ändå.
Vi sitter och pratar om våra Helsingborslöpare.
Jag käkade en kebab två timmar innan starten.
Jag åker med bussen nånstans, stannar, käkar en kebabrulle,
liksom rätt tätt inpå, så sprang jag en svinsnabb melk.
- Är det en etablerad löpare som gjorde det? – Absolut.
Antingen var det mig eller Don Lekon, jag kommer inte ihåg.
Det får vi ta reda på.
Men den kan vi inte rekommendera till någon annan, tänker jag.
- Nej. – Nej, jag tror inte heller.
Man får ha en sjuk ämnesomsättning om du ska klara det.
Ja, det hade ju aldrig fungerat.
Vi är lite på väg, vi pratar om resan dit. Hur är ni där? Vad vill ni ha för sällskap i bilen?
Vill ni bara sitta och foka på loppet eller vill ni sitta och prata om något annat?
Vad svarade du?
Det finns ju två mig.
Jag egentligen skulle kunna ta bilen själv, köra till tävlingen, sätta på bra musik och sjunga.
Egentligen så är det nog ja.
Men vilken musik är det då, Anna?
Ja, det vill alla veta.
Ja, det vill alla veta.
Det är ju dansband eller mello.
Lätt.
Och svensk mello.
Vi sa att du inte skulle skratta, Simon.
Jag vet inte vad jag har fiskat framför.
Det är ju bra musiker, de som gör dansband.
Men Fredrik, vi har ju en gemensam.
Ja?
Som vi har ju hittat. Det är Ola Svensson.
Och den går så här. Vi klipper in den.
[Musik]
Den är ju faktiskt riktigt bra.
Ja, där har vi hittat en. Det är den enda som vi hittar gemensamt nämnare på musik.
Det är ganska sjukt.
Men om du inte åker själv med det hula svensk som är rökt från högtalarna och skrikande så fönstret.
Vem vill du ha med dig i bilen?
Jag skulle ju lätt kunna tänka mig Patalöpning.
Det gillar jag alltid, även innan lopp.
Nörda. Löpning.
Kan det vara jobbigt att inte prata löpning innan ett lopp?
Det beror lite på…
Åker jag med någon som ska springa så pratar jag gärna löpning.
Åker jag med björn till exempel, då behöver vi inte prata löpning.
Tyngdlyftning.
Då pratar vi tyngdlyftning.
Men man gillar ju snack om löpning. Det gör man ju.
Vad tycker du Simon? I bilen ner till ett lopp där du är lite smånervös och sitter och pratar med Olle och du klattar?
Jag går ju loss av vår pratande öppning. Det finns ingenting annat.
Sen kan jag vara lite känslig på sällskapet i bilen. Jag kan ju ofta ty mig till dig eller någon annan som jag vet.
Jag har en annan som jag vet, vi bor ju nära varandra så det är lättare.
Jag kan tycka det är rätt soft att bara åka.
Vi två, jag är lite inne på din spår också Anna, men bara åka.
Jag tyckte det var skitgött när jag sprang i anderstorp och jag åkte själv.
Två timmar helt själv i bilen, bara med mina egna tankar.
Ja det gjorde jag också.
Jag tyckte det var rätt gött.
Det är inte Ola Svensson högsta aponym.
Men det var gött att bara sitta här själv lite grann och fundera över det där.
Ja, jag gillar det också.
Men jag vill gärna känna personerna bra, så att man inte ska dra in någon när man ska försöka ha lite trevligt snack bara.
Utan känna personerna i bilen, absolut. Eller ingen.
Men när vi kommer fram till själva tävlingen, Anna, vad gör du? Hur värmer du?
Jag springer.
– Det var inte kul. Du har 20 burpees och sen…
– Jag börjar ungefär…
Det beror också lite på vilken distans det är.
Lite längre till Milhop har jag
uppvärmning, så kanske 50 minuter innan börjar jag springa.
Halmara,
kanske 40 minuter innan. Det är ungefär tre kilometer jag springer idag.
– Marathon. Varmar du upp till en marathon?
Nej, mina två har jag sprungit en kilometer.
Det har jag gjort.
Men jag har inte fått ut något av det bästa av det, så jag vet inte.
Kan ni svara bättre på?
På det där, vi delar ändå med oss här, eller hur?
Det är ändå bara vi tre i rummet. När man pratar om mat, förberedelser,
maraton och uppvärmning så vet jag på min bästa mare i Köpenhamn
Då hade jag en liten orosmoment innan loppet. Jag dröjde jogga lite lätt.
Det närmar sig start, närmar sig start. Jag hade inte varit på toaletten överhuvudtaget den dagen och kände att det måste nog komma igång nu.
Så jag började paniksprinta lite för att försöka få igång. Så jag fick skrapa ihop 2,5 kilometer.
Men jag gick aldrig på toaletten. Det var en ångest att starta det loppet kan jag säga.
Det är ändå inte roligt.
Man vet om att det här kan straffas i scen.
Gjorde det?
Det gjorde det faktiskt inte.
Nej.
Min bästa marathon hittills, både i känsla och i tid.
Sjokartat, får jag ändå säga att det var.
Hur många gånger tänkte du på det under loppet?
Jag hade hela första 18 kilometerna, så var det nog det enda jag tänkte på.
Hur lång tid tar det att bajsa?
[Skratt]
Jag har en sak som jag bara har berättat för en person i hela världen, och det är Björn.
Han fick reda på det flera år efter.
Det var Helsingborg-marathon.
- Och nu kommer det!
- Det här vet ingen om.
Den har vi sprungit in i Pålskö.
Då kände jag att det inte står bra till med min mage.
Jag var så jäkla trött i mina lår.
Jag fick springa in i skogen och skulle sätta mig på huk.
Och låren var så… Ja, så vi fick in där och trilla ner och upp igen och så springa.
Men ja, det gick ju bra ändå.
Men Björn bara ”Säg det på dig, säg det på dig”.
Jag bara ”Alltså okej, du tycker väl ingen är rolig?”
Fast nu sa jag det.
Du random kille i publiken, kan du hjälpa mig att göra det här från biken?
Jag vet inte hur man kommer upp.
Jag har lite kramp och kissar samtidigt.
Men det här är ju ganska… Vi har ju pratat om det här många gånger i kompisgänget.
Det var två stories från när vi körde ner till Tyskland och skulle springa hamburgare.
Så satt vi två bilar, en bil fram och en bil bak.
Och så hade vi walkie talkies insemellan.
Jag vet, jag kommer inte ihåg varför man det.
Ordet var lite…
Det var en kul grej, tyckte några av oss.
Det var två olika profiler i bilarna.
Den främre bilen var lite mer seriös.
lite mer där än när man var med. Han hade skrivit ut alla sina kilometertider i ett ark.
Så han hade varje kilometer vilken. Det var rätt nördigt liksom.
Och så vi andra i bakbilen visste nog fram emot ölen när vi kom fram.
Och då vet jag att då bör vi prata om det här med.
Vad skulle det krävas? Skita ner dig. Vilken förklarlig måltid skulle du göra det?
Man bara, ”Nej, nej, det hade jag fan inte gjort.”
Ja men om ingen tittade då? Lite grann det scenario du beskriver.
”Ja, kanske man skiter på sig för att klara av det alltid, men det kanske man har ingen för seder.”
Så började en diskussion och man kände att det började gå åt en viss riktning nu.
Då började någon säga ”Om du skiter ner dig på upploppet, men vill du oavsett inte lägga ut några bilder på Facebook?”
”Ja, jo men…” Så folk pushade sig.
Sen till slut var det okej. ”Jag är villig att skita ner mig, det är okej om du lägger upp det på Facebook.”
Sen gick det ”What are we walking talking?” ”Det här måste ju vara… Det är ju sjukt, vi kollar med andra bilden.”
Och så skickade vi över frågan ”Skulle ni skita ner det här för att klara måltiden?”
Där då tydde vi så bara ”Ge oss en sekund”
Och sen så tog det typ 10 sekunder så kom tråka
”Alla bilen svarar ja”
Elitbil, elitbil, ingen betänkning, det var ingen halvtimme snack
Det var klart liksom
Så du skulle Simon? Ni hade varit beredda?
Det var ju faktiskt en av bilarna
Ja fan, jag undrar lite grann
Ditt avslutningslopp på Helsingborg Marathon.
På upploppet, nerbajsade.
Det är fan svår alltså.
Hade jag fått 2.49 så hade jag varit villig att göra det.
Fredrik, du har ju letat lite lätt på trycket också.
Inte med vilja.
Det är hellre att du skitar ner sig på upploppet.
Jag gör det för att jag vill.
Måste du glida in på sätten?
Jag känner det, men det är väl lika bra att vi plockar upp det nu.
Det är den gången jag har sett dig som absolut tröttast.
Det var Helsing…
Nej, det var i Köpenhamn.
Halmarat, har ni jag.
Och på upploppet så gav du allt.
Mm.
Jag pushade min kropp.
Förbi den här gränsen där det är rimligt att pusha sin kropp.
Det finns företag som sysslar med urinläggkrav.
Så kan det också vara bra sponsor.
Tena.
Då kan vi koppla det till ditt upplopp i Köpenhamn.
Nej, det var sjukt faktiskt.
Jag fick be dig om att hämta ut mina kläder.
Jag kunde stå där och krya.
Kände du när du kissade?
Ja, absolut.
Det är precis som att jag saknade den muskeln att hålla tillbaka.
Jag var som en ettåring utan blöja.
Det här är som en enda lång inforsädning till att du ska börja springa.
Det blir roligt.
Det här vill jag verkligen göra.
Vi ska lämna Kiss & bajs-ställningen då.
För ett ett års snitt.
It will be back.
Men lite grann så här, det jag tycker är absolut mest ångestfyllt
det är minuten innan du ska börja springa.
Och stå på den där jävla startlinjen.
Man vill bara komma igång.
Anna, vad tänker du? Vad går igenom ditt huvud då?
Där är det, håll om med, ångest.
Eller mycket jobbiga tankar.
Som jag sa innan, jag har mycket positiva tankar.
att jag har sånt i mina tankar innan.
Men just där är det mycket jobbiga tankar,
att nu ska jag tyta med så mycket som det är så obekvämt.
Det är mest de, tyvärr, som snurrar där.
Det som är jobbigt när man står där,
det enda man vet med all säkerhet
är att man kommer bli svintrött.
Vad rimligt, tänker man då.
Och det är riktigt trött.
Har du haft något lopp där du har känt att du inte har kommit riktigt dit?
Alla vi som tävlar söker det loppet.
Ja, Berlin.
Halmara hade jag det en gång.
Jag kommer inte ihåg, jag sprang på 1,22,30 ungefär.
Men det var liksom som att där skulle jag kunna fortsätta
säkert 5-6-7 kilometer samma fartid.
Jag kunde inte springa snabbare än då, men där hade jag kunnat fortsätta.
Kul! Det är den känslan man letar efter.
Rattanlopp som var ett svart om då? Förutom krutmaran, den pratade vi om innan.
Ja, och helst in på Marathon då.
Trött efter åtta kilometer.
Ja, det var inte roligt.
Vad är det som gör det då?
Att det blir en sån här stor skillnad?
Jag vet inte om det är något i kroppen.
Så dålig känsla hade jag inte för vad jag skulle kunna springa på.
Så att jag öppnar springarbilen på 42,15.
Det ska jag kunna, utan att det ska vara jobbigt.
Men inte idag.
Kan det vara det som gör att man har den här ångesten
när man står på startlinjen?
Att du vet om att det kan bli lite hur som helst.
Simon har varit jättetränare och skulle springa London-maraton och fick gå halva sträckan.
Man kan vara förberedd, men man vet inte riktigt hur det kommer utspela sig.
För mig känner jag att det är en oro, särskilt på ett sådant långt lopp som ett maraton.
Ja, ett marathon blir ju annat. Meelop är ju lite annat än ett marathon.
Men meelop för mig är ju…
Alltså, det gör ju så ont. Så där måste man ju ha huvudet med sig till…
Ja, det finns bara 100 procent. Men 100 procent.
Och har man inte det, då tappar man ganska snabbt.
Men hur ställer man om tankarna under ett lopp när man känner att…
För det är en sak om man känner den känslan.
Idag är det bara skit. Du har antingen klivav eller bara ta seminal.
Det finns rätt mycket lopp i haus med mellan som du beskriver, Berlin Halvmaraton, och när det är som sämst.
Majoriteten av de andra loppen är någonstans mitt emellan.
Hur hanterar man det? Jag vet på milen själv när man kommer.
Kilometer fyra, fem, sex någonstans. Det händer rätt så mycket, klart i kroppen, men framförallt i huvudet.
Hur man hanterar det. Har du några knä?
Egentligen inte. Jag försöker bryta ner dem i mindre lopp precis därför att komma över till.
Så att man är över sju kilometer i alla fall. För då ser man ändå ett slit på ett sånt lopp.
Det låter jättekonstigt. Jag älskar att tävla, men man vill att det ska vara över och att det ska gå bra.
Men jag tycker ändå att det har blivit mer och mer sådana lopp där man på något sätt har…
Det är jobbigt, men man klarar ändå att fokusera på det jobbiga.
att det inte är den här ”jag måste ge upp”-känslan, utan någonting att jag orkar ändå hålla ut i det här tempot.
Det har kommit fler och fler sådana lopp.
Sen om jag inte tar i allt vad jag kan då, det vet jag inte.
Men jag har haft ganska många sådana nu på senaste tiden.
- Jag är inne på det. Jag tycker Mustafa Mohammed har sagt så sjukt mycket klokt grejer på sina föredrag
när man har pratat löpning med honom.
Han har haft en grej som jag verkligen har fastnat på.
Jag tror att vissa av de som lyssnar kommer säkert känna igen det.
Jag tänker mycket på när de pratar om att bryta upplopp.
Han har sagt en massa smarta saker.
Jag kommer att kombinera två av dem.
Det ena grejen som han har pratat om handlar om smärtskala.
Alltså ett till tio.
Ett är att vi vaknar på morgonen.
Då är man uppe på en trea, eller så har man ont i knäna och leder.
Men ni fattar, tion är när man ligger på sjukhustältet i princip.
Han sa en klok sak där att ofta när han börjar få de dåliga tankarna,
det är nog fullt mänskligt där,
jag kan känna mig i kilometer fyra på ett millopp,
då börjar jag känna mig oroligt trött ofta.
Då börjar man redan då fundera på hur det då kommer att kännas vid kilometer nio.
Men då sa en smart sak, när du är på den där kilometer fyra,
han ställde ju mycket maraton då,
då börjar man fundera, var ligger jag egentligen på smärtskalan?
Ofta är jag kanske inte mer än en sexa eller en sjua.
Sen låter det skjut, men det är tre steg till när jag ligger i sjukhusstältet.
Den känslan tycker jag är rätt klok.
Det är klart att man ska lyssna på signalerna i kroppen, att man inte går ut alldeles för hårt.
Men att landa i att det inte är värre än vad det är just nu.
Det är inte lönt att tänka på hur jobbigt det kommer att vara när jag har en kilometer kvar.
Det har jag också plockat upp några gånger.
under de härliga tävlingarna, då man har känt hur trött man är.
Man måste tänka på en skala för att fokusera tankarna på någonting.
Och det är den riktigt bra.
Man har ju någonting att relatera till från andra tävlingar eller träningar
där man har känt att man var tröttare då.
Jag är kanske inte så supertrött som jag tror.
It’s a mind game.
Men har ni lättare att tänka i ett millopp eller en halvmara?
Är det lättare för er att tänka på ett sätt i ett millopp eller är det lättare eller svårare i en halvmara?
För mig är det jättemycket enklare i en halvmara nämligen, och plågar mig.
Jag vet inte, fan sen asså.
Jag…
Direkt när du säger halvmara och mill, så de jarloppen jag tänker på, dels är det min senaste mill,
alltså den i andra stopp.
Då minns jag att jag tyckte redan vid, men det blåste en hel del när vi sprang,
då kom jag ihåg att redan på andra kilometer fick vi motvind och jag kände att jag kan inte springa på tid, jag får springa på känsla.
Och då kände jag redan där att det var ansträngt och det var ju på grund av motvinden.
Men där kände jag också sån panikkänsla ganska direkt.
Fan det är åtta kilometer kvar och jag tycker det är jobbigt nu.
Det var ju tufft tyckte jag, men däremot när jag funderade på halvmarorna,
Jag tycker ofta att det blir lite jobbigt redan efter fyra kilometer.
Men inte på det sättet.
Det är så jävla sjukt att även om det är 17 kilometer kvar så kan jag tycka att det är lättare att ta in
än att när det är fem eller sex eller sju på en mil.
Jag håller med dig. Jag tycker att halvmaran är behagligare på det sättet.
Jag har svårt att jobba med tanken av att du blir
procentuellt för varje kilometer väldigt mycket tröttare på ett millopp
när du blir på en halvmara. Min hjärna skriker att det inte är rimligt där du springer in.
Ta det lugnt, sakta ner. Men på en halvmara ska jag ändå resonera med mig själv på något sätt.
Så mycket jobbigare är det inte efter kilometer 15 jämfört med kilometer 14.
Men det händer så mycket mer, det är mer intensivt under ett millopp.
Där du får den procentuella ökningen av belastning hela tiden.
Jag har mycket enklare att jobba med halvmaratankarna än milupp.
Då måste vi komma till den andra saken som Musse sa som var jävligt skitsnygg.
Den använder jag mycket på milupp.
Han använder den i maraton, men jag tycker att maraton är för jävligt.
Men han har haft en mental coach som han har jobbat med också.
Han beskriver det som att han åker i en bil och de har delat upp maran i fyra delar.
Den första milen sitter han, jag tror till och med att han har visualiserat, han skapar en bild i sitt huvud där han ser bilen.
Han sitter, om jag minns rätt så var det längst bak till höger.
Då ligger han och sover.
Det är någon annan som kör bilen, så han ligger och sover första milen.
När han går in på andra milen har han flyttat sig till vänster, bak.
Ni vet den känslan när man slumrar till, när man håller på att vakna lite, man är inte riktigt vaken.
Ja, men då är han där.
Sen när de går på tredje milen, då går han upp i passagerarsätet och då vaknar han.
”Äsch, varför hade du mavat honom då? Fan vad kul!”
Och sen sista milen då går han upp och kör.
För då ska han ha full kontroll. Jag tycker den är en så sjukt bra liknelse.
Det är ju hans individuella sätt att kunna bryta upp det på.
Men jag har tänkt så otroligt mycket på det här devisen att vara i förarsätet.
Alltså att första halvan av loppet ska man glida med eller bara vara medveten om att det händer.
Tredje delen kan inte hålla med om att man ”Oj då, det skulle ju vara den här i åktast vinter”
Men just den sista biten, den tänkte jag super mycket på i Anderstorp
När vi kom förbi kilometer åtta så sa jag ”Nu är det jag som kör”
Så då gick jag upp och drog och det blev en sån mental vinst på något sätt
Den tycker jag är en schysst
Sen på maraton, på deras nivå så ökar de sista milen, det kan inte vi
Vi dödliga gör så kör bilen där.
Vi kan få med oss så tills han inte kör ner i diket bara.
Superbra tipp.
Härligt.
Vi har fler lyssnarfrågor också nu på ämnet tävling.
Och det här är, det är ju jättemånga som är inne på kosten,
men alltså frukost.
Vad käkar ni? Indisk ryta på Fredrik.
Det var inte rekommenderat.
Anna, vad har du för frukost, Laura?
Alltså inför lopp.
Näreloppet.
Näreloppet och långt efter.
Men det är faktiskt rimliga frågor att ställa.
Ja, för jag springer en mil upp klockan 10 så äter jag inget.
Gör du inte det?
Nej.
Ingenting?
Nej.
Energidrick?
Nej.
Va?
Nej.
Ljusandetag?
Nej.
Då tar du innan start och så träsar du bara i luften.
Ingenting?
Nej.
Jesus.
Är det en halvmorgon klockan tio så äter jag typ kanske en shiabatta är ju optimalt för mig.
Aha, okej.
Rätt tidigt i morgon.
Och den äter du några timmar innan?
Ja.
Men du dricker inte kaffe när det är höjt upp?
Ja.
Tar du koffeintabletter i frågan?
Ja, det gör jag. Det är det enda intaget jag har.
Jag dricker kaffe väldigt lite.
Så inget sånt på morgonen heller?
Nej. Jag tränar alltid på tomma ågen så det funkar ju bra.
Det är bara ”Ok, weirdo!”
Det finns mycket förbättringspotential.
Det är så spännande, det är så individuellt.
Du gillar ju att gå upp tidigare och käka frukost.
Ja, tre timmar innan kör jag någon havergryn-banangröttsaktig grej.
–Det är en funkande skit. –Den är faktiskt svingort.
–Vi har fått överrena lite på det. –Ja, absolut.
Och vi ska föröva det också, Simon.
–Vad heter det? En halv mackor? –En sånagas frukost.
Jag gillar det här rånet utan nånting på.
Jag har inte kinder, så jag får nåt annat på en gel.
Seriöst, när vi har slått på lördagarna på Eden och sånt så har det ofta varit min förberedelse.
Då är det så att om vi tränar vid nio så vaknar Vera vid sex, halv sju.
Så det är inte så att jag inte är uppe tidigt.
Men jag får inte i mig någonting när jag försöker ligga halvslugna.
Ska jag googla fram vad rån innehåller här?
Luft? Lite mer luft?
Luft?
Då kompletterar jag med gel.
Det känns skitbra.
Har du någon avslutningsvis till folk som är sugna på att tävla men tycker att det är lite svårt att utmana?
Har du några tips till dem? Varför är det så roligt att tävla?
För det första tycker jag att man kan välja, om man nu ska börja tävla, att man kan välja mindre lopp till en början.
Eller så är det större lopp man ska välja, för då syns man inte. Men mindre lopp.
Och framförallt tycker jag, om vi pratar tjejer, att man kan välja lopp som våriset.
Det är faktiskt skillnad.
Och sen, det är så kul att tävla och mäta sig.
Jag förstår att det är en tröskel att komma över, både träningsmässigt och tävlingsmässigt.
Men hittar man ändå det här drivet och ser sig själv utvecklas, så kommer det med för att det blir roligare.
Det kommer att motivera till träning, även om det är rent tidsmässigt mål eller om det är något hälsomål.
Men att mäta sig ibland tror jag ändå på.
Så ut och testa, tävla helt enkelt. Det är ju uppmaningen.
Ja, det kan man göra. Man kan testa sig själv till en början, bara några stycken.
Hänga på våra pass på Heden och utmana sig själv lite där kanske.
Man kan jättegärna hänga med oss också.
Inbjudan till en massa människor när det är coronatider.
Det är perfekt. Bra tänkt.
Från hur var det?
Han och Simon hade hand om några kriskommunikationer också.
Det känns tryggt.
Vi ska faktiskt tacka Anna.
Som har varit vår första och bästa gäst.
Och här räcker vi över lite blommor.
Vi har inga blommor.
Men hon fick en drink.
En alkoholfri drink.
Men faktiskt lite grann som avrundning. Jag har en sista fråga till Anna.
Så nu har jag faktiskt en liten överraskning till dig, Fredrik.
Spännande!
Ja, precis.
Jag slog mig ner att jag nästan hade fått glömma.
Men Anna, nu är det coronatider och allt samma.
När tävlingarna kommer igång igen,
en tävling som du får rekommendera som du har sprungit,
som du tyckte var jävligt rolig?
Oj, den…
Yokohama.
Ja, för jag har sprungit en så många gånger.
Alltså, jag skulle nog säga att…
Göteborgsvarvet och Berlin, Halmara, är mina…
Absolut bästa tävlingar.
Sen kanske man är rädd och får man resa lite, men…
Jag tycker bara Göteborgsvarvet är faktiskt fantastiskt.
Det var min första Halmara, sen är jag fast. Var fast.
Kul! Bra, någon tipsen tar vi. Tack!
Och Fredrik, nu ska vi avsluta.
Detta poddavsnittet med en överraskning.
Som jag ska servera som en gåva till dig.
Det är ju så här att jag har ju coachat dig ju.
Det var nästan bara att glömma nu mot Maran.
Men jag har faktiskt även coachat några andra.
Bland annat Maria och Sara som håller på med Swimrun.
Ja, kul.
Det var synd att de skulle tävla ö till ö på Malta.
Så jag har hållit i deras löpträning.
Och så har det gått väldigt bra för dem.
Det säger jag inte förr, jag är mig själv.
De var extremt starka träningsmän på grunden.
Så det har varit väldigt lätt att jobba med.
Men då hörde Maria av sig i förrgår och sa att
”Vi vill jättegärna ge dig någonting som tack för hjälpen.”
Och då bjöd hon med en kompis och sa ”Ja men då ska fri för dig.”
Vi får två krållektioner och sen ska de ta med oss ut och köra träningstävling på swimrun till våren i Bjäre.
Shit vad roligt!
Så vi ska börja med alternativ träning.
Yes!
Tack så hemskt mycket säger jag till dem då.
Och dig att du vålde mig.
Det var väldigt snällt.
Om vi fortfarande poddar till våren så får det bli något som heter Swim och Run.
Vi måste köpa vattentäta mickar och inköpslistan är framför mig.
Så det kommer att bli. Kan ni följa oss i vår Swim Run-träning under en veckas tid sen i våren också?
Följ, dela in på Instagram och så hörs vi nästa torsdag helt enkelt.
Tack för idag!