32. Snår & Tartan (gäst Erik Alnervik)

Erik Alnervik är löparkompisen som tagit sig från skogens snårigheter till strandpromenadens upplopp. Som gått från nattorientering till löpning på bana och från Systembolaget till Helsingborg Marathon. Vad är egentligen tjusningen med orientering, kan man få ihop föräldraledighet med maratonsatsning och hur känns det att ha förstört Simons bästa löparvecka i livet? Det, tillsammans med en Sea Breeze (vilket är ett snällt sätt att beskriva Helsingborgs vindförhållanden 🥴) och snack om farthållare i världsklass på Helsingborg Marathon utgör avsnitt 32 av Löpning & Livet! Och så klart, frågesport och en mäktig trailer…

Veckans avsnitt sponsras av våra fantastiska sponsorer Biltema (som Erik lämpligt nog varit posterboy för) 😻.

Snår & Tartan: Löpning, orientering och maratonsatsning med Erik Alnervik

Välkommen till vår landningssida för avsnitt 32 av podden Löpning & Livet, där vi fokuserar på ”Snår & Tartan” med gästen Erik Alnervik. I detta avsnitt utforskar vi tjusningen med orientering, kombinationen av föräldraledighet och maratonsatsning, samt hur det känns att påverka någons bästa löparvecka i livet. Vi delar också med oss av tips och tricks som kan hjälpa dig att bli en bättre löpare och orienterare.

Erik Alnervik är en löparkompis som har tagit sig från skogens snårigheter till strandpromenadens upplopp. Han har gått från nattorientering till löpning på bana och från Systembolaget till Helsingborg Marathon. Under avsnittet diskuterar vi hans erfarenheter och ger dig insikter i hur du kan kombinera olika aspekter av löpning och orientering för att nå dina mål.

Se hela avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/FI3SlY3kZ5c?feature=share

Vi pratar om Helsingborg Halvmarathon och Helsingborg Marathon, delar med oss av våra egna upplevelser och diskuterar varför du bör överväga att springa med barnvagn. Dessutom berättar vi om hur man kan springa sju mil med sin fru och delar våra tankar om farthållare i världsklass på Helsingborg Marathon.

I avsnittet diskuterar vi också veckans drink, Sea Breeze, som är ett snällt sätt att beskriva Helsingborgs vindförhållanden, och vi bjuder på en frågesport och en mäktig trailer.

Avsnitt 32 av Löpning & Livet sponsras av våra fantastiska sponsorer Biltema, där Erik lämpligt nog har varit posterboy.

För att lyssna på avsnittet i poddformat, klicka här: https://podcasts.apple.com/se/podcast/32-sn%C3%A5r-tartan-g%C3%A4st-erik-alnervik/id1539039755?i=1000524824490&l=en

Gå med i vårt community och följ oss på sociala medier:

• Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
• Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
• Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Glöm inte att avsnittet också kan ses live på vår YouTube-kanal! Följ oss där för att inte missa något av det roliga. Vi ses där!

Se hela avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/FI3SlY3kZ5c?feature=share

Här är hela avsnittet i text:

Avsnitt 32 av löpning och livet med Erik, Fredrik och Simon.

Och idag pratar vi om Helsingborg halvmarathon och Helsingborg Marathon.

Och vi pratar om mig, Erik.

Vi pratar lite oritering, lite mjölk, lite veckans drink.

Varför du skulle springa och springa med barnvagn till exempel.

Och sen kan man ju springa sju mil med sin fru.

Det pratar vi också om.

Jag tycker du skulle lyssna. Häng på.

som vi ska prata med oss om. Jag tycker du ska lyssna. Häng på.

Men först och främst ska vi börja prata om veckan som gått, Simon.

Har du spelat in nu?

Fredrik har börjat.

Vi ska prata med vår gäst om detta sen.

Vi är uppe i Varv, vi har bra energi här.

Det är rätt så varmt i studion idag känner jag.

Vi är svettiga alla tre.

Vi har en gäst med oss också som vi kommer att introducera alldeles strax.

Min Highland Eagle är slut nu så då känner man sig också svettig.

Med snarare hörseln. Man skulle få en till.

Man vill ju inte ha de här utgifterna för att köpa en ny.

99 kronor, en liter på PET.

Vilken som har gått Fredrik.

Vi skulle kunna gå igenom alla de här tradiga jävla distanspassen, eller jag skulle kunna göra det och Alva Illa och allt sånt.

Men jag hoppar direkt till Hildesborgsloppet.

En klassisk distans. 7,3 kilometer i glumslöverlandskronans böljande backar inne i skogen.

Ett typiskt brödrostlopp helt enkelt. Mysigt sådant.

Hade man inte varit så trött, så hade man ju uppskattat vyerna och miljön man springer i.

För det är väldigt fint.

Jag hade fin vy nästan hela vägen. Fick se din rygg.

Det var ju gött, tyckte jag.

Det var oväntat att du sprang bakom mig hela loppet.

Det gjorde jag. Orkar inte om, det kommer vi till.

Men nej, det var kul. Framförallt var det ju så jävla kul att få på sig en nummerlapp igen.

Det kändes som att vi var tillbaka på 2019, när man stod vid starten och bara

”Fan, han är ju löpare, man ska hämta nummerlapp, han är ju startare, det var kul, han skulle skjuta iväg pistolen och så bara klickade den två gånger.”

Frågan är om de sekunderna, om tiden gick igång vid första skottet, för då hade vi faktiskt några sekunder bättre tid.

Det kan ju förklara…

Jag får skriva och fråga till dem.

Det är sjukt viktigt.

Men det var jäkligt kul att tävla igen.

Och jag tänker nu skäljer jag vår glory.

Jag berättar lite om din låp också.

Kör!

Jag hade lite så här skovålsutmaning innan.

Det är ju

3 kilometer på asfalt ungefär

4,3 på grus

gräs

och skogsstig.

Och

det var

jag sprang ett par såna här Vaporfly

under veckan och de är så slitna

nu så att jag hade trampat på en sten

som hade skurit in i karbonplattan.

Och då kände jag bara att nu är de så jättetrötta.

Så jag bara tog en högrådsare och plockade fan mina gamla New Balance Hanso.

Fin sko.

Fin sko, mycket fin sko.

För dem som inte känner till den så är det ungefär som att du tar en spiksko

och så drar du bort spiken och sen lägger du bara lite lite extra lager på

och sen har du den.

Den är lite styrvare skulle jag vilja säga.

Lite mer markkontakt än med en Vaporfly eller vilken karbonplatta.

Man kan väl säga att det inte är så mycket fjong i den.

Nej, det är ganska nära marken och ganska stummet.

Jag tänkte att det inte är så mycket asfalt.

Men direkt när vi drog iväg kände jag att man glömt hur tiden innan karbon kändes.

Det var ganska hårt.

Men det var gött. Jag hade en tanke av att lyssna på kroppen, springa iväg och chauffera.

Men det blev ett problem efter vi kom till första kilometern.

Några sekunder efter erklungan, du och Paddy och Emil i träningsgruppen och några tidsminuter längre fram.

Då kommer man till den här utmaningen att när den kommer den här långa stigningen på nästan en kilometer

upp från lång jävla asfaltbacke upp mot Glumslöver där.

Då inser jag att jag tittar framåt på er och känner att det går lite för fort för mig.

Sen tittar jag bakåt och det är då totalt jävla vakuum ner till en klunga som det går alldeles för långsamt för.

Då fick jag helt enkelt ta ett beslut att jag får hänga på er istället.

Och det kände jag av sen helt enkelt.

Men du var ju vänlig då att hålla med lite sällskap ett tag.

Ja, precis. Jag tänkte så här när vi kom upp på backen.

Det är 20 meter 2, va?

Ja, typ. 2,5.

Då kände jag så här att jag kommer torska mot Simon i detta loppet.

Jag trodde ju att du var stark, för du låg ju liksom kloss i rygg.

Jag sa till dig, jag tror det var vid 3,5 eller någonstans 4 km, ”Kör du, jag känner mig trött”.

Så sa du ”Nej jag har inte mer”.

Så jag hade bränt det till början.

Skönt i alla fall, vi kan lida tillsammans.

Sen fick jag upp farten i en backa och då hängde du inte riktigt på.

Nej, mina baksidor började skrika, ett sånt där homo simson skrik.

Där du drog iväg ganska fort ner.

Och det är en fantastisk bana.

Har ni möjlighet att springa någon gång, gör det.

Jättevackert.

Lite som du var inne på, man hinner inte reflektera över det

för att man håller på själv där mot slutet till.

Men det gör man ju de flesta lopp, tänker jag.

Men det är ju framförallt en sträcka.

Du drog iväg lite vid fyra, så kommer man ut på en stor äng.

Det är en sån här klassisk kossebacke som är…

Ja, fan. Det känns som att det är…

Där gick vi.

Där gick vi på slutet, precis.

Det var jävligt prant.

Och sen tror man att man ska få upp farten in i skogen.

Och det fick vi inte.

Utan det kändes som att man stod stilla i princip.

Men då började jag ha en sån, mot slutet av lopp så brukar jag börja klocka hur den ligger framför.

För jag tycker det är sån här motivationsgrej där, men då försöker jag hålla uppe farten.

Det är ett bra tips.

Det är ett bra tips, ja.

Och du hade dratt ifrån mig lite grann och det låg kanske åtta nedskuddare före mig.

Sen när vi kom ner till sista en och en halv kilometer, så springer man längs havet på en grusstig.

Jättenära vattnet.

Sista 500 meterna inne i skogen på såna här tjocka träspån…

Ja, sån konstgjort spån i skogen.

-Bark! -Bark, tack!

Ni hör mina exceptionella skrids.

Kan du hoppa tillbaka till offset?

Vi pratade om fårvästar så vet ni hur bra jag är på att förklara saker.

Men då tänkte jag ändå, så hade jag klockat det.

Då var det 5-6 sekunder efter.

Jag tänkte bara, jag hinner i kapp.

Och sen så, ni som varit inne på Instagram kan ju se hur det gick.

Det kommer att bli årsbild.

Det är ingenting som kan slå den bilden.

Det ser otroligt plågat ut.

Det är liksom beyond plågat.

Om man tänker sig att den här clownen från D1

skulle poppa upp, då hade det varit reaktionen.

Det hade varit mitt ansiktsuttryck. Så ser det ut.

Det skrämde ut helt enkelt.

Jag kände ändå bara, nu trycker jag till.

Och sen kände jag, nej då kommer jag inte komma i mål.

Nej, så att det var kul.

Men du gjorde ju ett fint jobb, för du hade ju, om vi tittar på din vecka som har gått Fredrik,

så hade vi kanske en och en höjdpunkt att prata om dagen innan.

Ja, precis. Jag fick ju springa provlöpningen.

Det var lite förvirrande från början.

Vill du springa andra halvan av maratonet,

eller vill du springa Helsingborg halva, alltså half maraton?

Så jag valde…

Det är lite olika banor.

Jag hookar half maraton.

Så att, och jag fick ju vara peacer, vilket är jäkligt kul.

Och då springer du och håller farten till de jäklarna som vill ta sig runt på den tiden.

Precis, man försöker peppa och hålla en jämn och bra fart genom hela.

Och säga lite uppmuntrande ord och vara den som håller energi in i gruppen.

Det var svinkul.

Och jag fick med mig Jeanette där som gjorde pers med 16 minuter som var helt galet.

Jag tittade på henne vid 17-18 kilometer och hon bara njöt.

Hon hade en så enormt bra känsla.

Kommer du kunna nån gång att persa med 16 minuter på en provlöpning?

Tveksamt.

Jag kommer nog inte njuta i alla fall.

Jag såg förromvitt en helt parentes.

Jag såg att det var en som slog på tal om världsrekord.

Jag såg att det var en som slog världsrekord nyligen på halvmaraton i Crocs.

• Alltså, folk är så öppna. – Jaha, okej!
• 1-0-6. – Där finns en film!
• Ja, vi ska se om vi kan hitta den. – Helt sjukt.

Fantastiskt roligt. En parentes.

Ja, men den här provlöpningen, det kör ju Helsingborg Maten varje år.

Det är riktigt kul.

Och det var, jag tror det var, får du svara på sen Erik, men

det var ju jättemånga som var anmälda.

• Det var ju… – Skitroligt.

Säkerligen hundra pers, minst.

Och, nej, det var ju jättekul.

Och få vara med och fira med Jeanette också som gjorde en helt fantastisk insats.

Och strålande solsken och vindstilla hade vi.

Det var varmt och skönt.

Så är det alltid Helsingborg.

Du fick skapa upp 25 kilometer dagen innan Hillesborg.

Så du startade på lite tunga bänk kanske också.

Det hade jag.

Det kände jag när jag gick iväg.

Första en-två kilometer kände jag att det är ganska sekt i benen.

Men som sagt, jag trodde det var 7,1 också.

På loppet?

Ja, vid 7,1 eller vid 7 kilometer kände jag att nu har jag bara 100 meter kvar.

Så där brände jag ju allt krut.

Sen sista 200 så fick jag lida som du.

200 meter kan vara ganska långt om man är trött.

Väldigt långt.

Men en sista grej på veckan som har gått innan vi ska bara kort nämna vad som finns framåt

och introducera vår gäst är ju…

Du blev ju igenkänd, Fredrik.

Det måste du berätta om.

Du är ju en kändis.

Du är ju en kännigändis nu.

Det var rätt kul faktiskt. Du menar på när vi sprang testloppet?

Ja, det var kul. Jeanette pratade med en dam som sprang där i vår grupp.

Rutinerad sådan som har sprungit jättemånga lopp.

Jag tror de kom in på Andreas först. Han utan skor.

Sen gjorde de kopplingen till dig.

Och så sa hon ”Jag lyssnar ju på den här härliga podden med löpning i livet med Fredrik Simon”.

Hon visste inte att jag var bara två meter ifrån henne. Hon har bara lyssnat på podden och inte sett något live.

Så Jeanette sa ingenting för hon gjorde inte någon grej av den.

Sen började jag prata med henne och hon sa ”Det är jag som måste fråga. Känner jag igen din röst?”

”Är det du som har löpning i livet på den?” ”Ja det är det!”

Det visade sig att hälften av gruppen där lyssnade på podden.

Så det var ju svinkul att springa en gång.

Det känns ju vackert.

Du blir inte jännkänd för dina good looks utan för din good voice.

Det tyckte jag var coolt.

Gör inget dialekt, den är väl härlig va?

Den når ut helt enkelt.

Coolt, tyckte jag.

Jag tänker såhär, nu ska vi introducera våra gäster.

Vi ska inte göra det på detta sättet.

Nu ska vi snart springa, om fem veckor,

Nu ska vi springa SM, 10 km på anderstrop.

Det såg jag att det ska ju faktiskt vår gäst Erik också göra.

Och Erik anmälde sig med en måltid.

Åh fy fan vad jobbigt det är att avta såna här saker utan att ha kollat av innan.

Men skit i det.

Han skrev in tid 33.59.

Att han som mål.

Men Erik, det är väl inte din snabbaste tid på en SM-mejl?

Nej, SM-mejl är ofta väldigt snabba.

33.55 har jag på en SM-mejl.

Hur var den mätt?

Den var kontrollmätt till 9960 tror jag.

Tack fint.

Och med de orden får vi säga välkommen hit Erik Ahlenrik.

Tack så mycket.

Jättekul att ha dig här.

Trevligt att vara här.

Skönt att vi börjar med Auta.

Det låter dåligt med det. Det är så vi vill intressera till sådant.

Det är ju mitt bästa lopp. Fast det är ju inte mitt bästa lopp.

Räknar du det någonstans i resultat?

Du har bara skrotat det loppet?

Det är helt skrotat.

Det är ju bara jobbigt.

Det är ditt bästa lopp men du bara skrotar det.

Tänker vidare framåt.

Det är så länge sedan också.

Jag tror det var 2014.

Det var den första SM-bilen de hade i Malmö.

Sen vägrar jag och springer åt efter.

Hahaha, ren protest.

Jag orkar inte, jag har varit för dålig med det också.

Var det inte någon gång i början du bara så här,

”Vad har du gjort på milen?”

Du bara, ”Jag har gjort, men…”

Eller då var du bara så här, ”Skit i det.”

Nej men, jo, jag har typ skit i det.

Så, nog.

Jag är nog lite i princip fast

när det gäller sådana grejer, tider och pel.

Men det ska vara rätt.

Men vad sa du, 9,6?

Jag tror de var 40 eller 60 meter för kort.

Det är verkligen det jävla högsta.

9,9 då?

9,9 40 eller 9,9 60.

Så du hade typ haft samma tid om det bara varit rätt?

Jag hade 33,55 och målet var att springa under 34.

Det kan man inte säga, jag hade koll på det.

Det kan man inte säga, fem sekunder är en stor marginal.

Men lite så, jag märkte när jag kom in, det här klarar jag.

Så jag vet inte om jag är klar att det de gjorde hade gjort.

Det trodde jag.

Nu ska vi inte trash talka den första SM-milen.

Jag vet att jag och Fredrik har snackat om att kanske få itt Paramonson någon gång också

som är förbundsbanemätare. Han har ju mätt varenda bana i hela Skåne.

Han var ju rätt så upp i varv och detta kommer jag att minns för att han kontrollmätte ju den.

Och sen så tror jag att man ur arrangörs synpunkt dagarna innan,

Vi ska också prata om hur det var att arrangera av ett lopp.

Så tror jag att det var ett vägbygge.

Och då valde man att helt enkelt inte mäta det.

Så man bara drog runt en dollarspang runt.

Eller runt ett annat kvarter eller hur det än var.

Men det visade sig att det var inte rätt beslut.

För det blev inte en mil då helt enkelt.

Usch, så är det.

Men på de orden, Henrik, på de introduktionen så ser vi…

Så jag och Fredrik känner dig sedan långt tillbaka.

Vi ska prata om hur första gången du och jag träffades också.

om en liten stund här också.

Men hur skulle du beskriva dig själv?

Som ödmjuk.

(skratt)

Du har ett ordförande i ödmjukas riksförråd.

Exakt, jag har försökt gå ur

men det är svårt

när man är så otroligt ödmjuk som jag är.

Lämna ifrån sig klubban, det går inte.

Exakt. Nej men

jag vet vem jag är liksom.

Absolut.

Nej men en helt vanlig, söt

36-årig kille

Som har sprungit liksom. Jag spelade ångtering, så jag har fyra år som har ångteringsfamilj.

Vuxit upp med det.

Och gick över väl, alltså började springa lite mer när jag typ efter studien.

Jag spelade fotboll länge, sen var jag alldeles för dålig och så fick jag lite problem eller någon skada så passade jag på att sluta.

Då var det samma med det så började jag träna lite mer ångtering. Tänkte nu har man ju tid.

Så jag springer lite mer ångtering också.

Så jag kom in och började flytta in här till stan.

Så fick jag lite kontakt med en kompis i Söta här.

Så hängde de här på något intervall och bara ”så var det roligt”.

Så blev det mer och mer löpning.

Det finns inte så mycket skog i den här vackra stan.

Det är ju små vackra parker mer.

Så det är inte så utmanande.

Så då blev det mer och mer löpning helt enkelt.

Och idag bor du upp mot, du är ganska nära till Pölfårskog.

Helsingborg, för de som känner till det.

Och du har familj och…

Exakt, jag har 870 meter till Pölfårskog.

På tunga färg.

Jag har inte kontroll med att det är exakt, men med klockan.

Jag kan ju bäst mäta.

Det är ju 60 meter kort.

Så har jag en mycket trevlig fru som heter Anna

och två små söta barn som sover, förhoppningsvis.

Nu kanske vi är här.

Agnes och August, sex år och tre.

Så att det är ju, livet är ju barn,

jobb med maran då, hus med martal,

och familj.

För jag är familj.

• När du sa barn.
• Jag försöker springa så mycket jag kan.
• Vi är inne på veckan som gått.

Du kan väl dra lite ur din veckasitet?

• Jag pratade med Andreas om detta

som var med och sa

jag ska ljuga ihop något riktigt, riktigt bra.

• Att du vann Hildesborgs-dottern.
• Ja, exakt. Jag körde sjuk kvalitetspass förra veckan.

Men det har varit en riktigt

dålig, rätt så dålig vecka.

Mitt roliga pass är ju

Det är samma som du. Provlöpningen som vi hade i lördags var skitroligt.

Men jag hade en liten sjukdom för veckan innan så jag har mest bara joggat igång den här veckan.

Och sen var det provlöpningen, där jag också var fatthållare.

Men det var ingen vacker syn.

Var du slitet?

Ja, det var riktigt slitet.

Vad körde du för tempo?

Jag körde 445-gruppen på då, så jag sprang själva andra halvan av Hälsingborg matområdena.

Så vi sprang drygt 23-någonting där vi sprang, lite bonus.

Men jag joggade hit hemifrån ungefär 3 kilometer, så jag kände ”ja men känns bra, gött väder”

Så står man där och snackar och peppar igång alla de olika fartgrupperna.

Sen börjar jag jogga igång, så efter 1 kilometer från staden så börjar jag flåsa.

Sen var det så hela runden.

Det var jobbigt.

Men det var gött ändå.

Du ska få beskriva hur en vanlig vecka ser ut när du är frisk.

En parentes kring Hillesborg.

Jag sprang på 29/28.

I officiella resultatlistan hade jag och Fredrik samma tid.

Det är viktigt.

Du och jag har haft samma tid men det är ganska tydligt att jag var före.

Jag ska gå in på det närmare.

För att få smärtsamma minnen.

Jag tittade tillbaka, för jag trodde först att det var en ganska bra tid.

Så kollar jag tillbaka på mina tidigare uppbildningar så bara,

det här var ju min betydligt sämsta tid jag hade gjort där.

Men det roliga var, för jag har faktiskt sprungit 2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2021.

De andra fem eller åren då, eller vad det blev, en gång i året före det.

Alla andra har du varit, du har varit placeringen framför mig.

Alla andra åren?

Ja, jag kommer ihåg loppet du var före mig.

Yes!

Alltså, snyggt. De andra har fått en kväll liksom.

Men det är ju ett litet favoritlopp.

Alltså, är det. Det är ju skitroligt.

Första kilometern är ju spikrak, platt.

Och så går man ut i 3.15 och är typ död.

Och sen kommer en kilometer lång backe som man ska försöka hålla farten i.

Och sen då är det där. Liksom upp och ner och hitta dit.

Jag minns ett av åren vi sprang till och berättade för Fredrik.

Jag blev så jävla stressad. Vi hade 3.22 på första kilometern.

Då kan man vara i form och göra 35 på milen.

Så det var nästan 5-10 km/h. Det var en jävla massa backar som väntade.

Men det som var mest anmärkningsfullt, förutom min dödsångest,

efter en kilometer insåg jag snabbt vi sprang.

Efter 500 meter var det fortfarande en äldre herre i en bomullst-t-shirt som låg på plats.

Och man bara ”Vad fan har man missat här? En jävla superskärna?”

Och sen ser vi in som om det var nån som sprintstartade i 500 meter.

Där står många fotografer i början på loppet så han vill vara med på bild kanske.

Jag tänker på det Hildesborgsloppet, kan man springa det?

Kan man vara strategisk?

Är det ett strategiskt lopp?

Kan man tänka utifrån placeringar och sånt?

Du hade ju lite tips till oss Simon innan.

Som du själv inte hörde.

Jag hörde inte ett i en dag nog kan jag säga.

När ni kommer upp på den andra backen, den där K-backen.

Där vid fem kilometer.

Då ska ni öka lite i skogen.

För då har ni möjlighet att komma ifatt många av löparna.

Och sen bara trycker ni på sista biten.

Stå fan stilla.

Ingenting kvar.

Men hur tänker du då? Du har ju vunnit av Simon varje gång.

Nästan.

Vad har du använt för taktik?

Vad är din taktik? Jag ska lyssna på dig nästa gång.

Taktiken är att springa ifrån den första långa backen.

Det brukar vara vinningen.

Det brukar vara rätt hårt.

Att våga gå på det alltså.

Det är ju ändå relativt kort.

Den är 800 meter den backen.

Jag tänkte 7,3.

Är du så som löparen Erik?

En frontrunner?

Jag tror ju alldeles för mycket på mig själv emellanåt.

Jag tänker att mitt pb är ungefär här på milen.

Tänkt för fem år sedan, ja. Men inte idag.

Men man tänker ju det fortfarande.

Och så går man ut för det.

För det är ju inte lönt att springa långsammare.

Sådär.

Du har samma tänk som jag har när det gäller golf.

Jag tänker samma sak.

Jag är fortfarande tretton i handikapp.

Det är lugnt. Jag har inte spelat i fem år, men jag

jag tror jag kan gå upp i tretton.

Det är det man kallar juniorlöpning, tror jag.

I orienteringen heter det juniorlöpning.

Framförallt när man springer för publiken.

Det gör man i många serier under starten.

men det är så snabbt.

Men vad är baksidan av att tänka på det sättet?

Det är att man nio gånger av tio kraschar ut.

Men fy fan!

Men lite så är det.

Men det är ju, alltså jag är lite i mentaliteten att man måste ju våga

annars så vinner man ju aldrig på något sätt.

Jag tycker det är kul, alltså jag vill ju pressa mig.

Det är därför jag håller på med lärpningen.

Sådär.

Vi ska prata om din dörrsprungetälj som var i maraton två gånger med fart.

Ja men två gånger.

Och sen har du pisat också.

Det ska vi prata om sen också.

Jag hade ju turen att få se dig uppe vid Sofiero, heter det.

Var det en makrocyn?

Nej det var det inte.

Det var det sista året innan du var med och började arrangera.

Det var ett jävla fokus i den blicken.

Jag har en anekdot från första året med Arfman från Isgöta.

Vi var fyra stycken från Isgöta, första året som spang ihop.

Det var jag, Martin Ersson, Andreas Berner och Arfman Hamid.

Många fina bilder av att ligga på ett led, på rad.

på en rad. Jättemånga, verkligen.

Och vi fick ju sjukt mycket publik.

Men sen, då höll vi ihop ungefär halva sträckan.

Sen började framförallt jag tappa.

Men då, grejen var att Artmun tappade ju först.

”Jag kämpar på nu!”

Sen liksom, då kan det ha varit en femton kvar.

Men när vi närmar oss Sarpentinbacken då,

som var med första två åren.

Det var en brant jävla backe som var vid 30,

kilometer 37.

Jag var ju oklart vad arrangörerna tänkte.

Ja, det var en brant jävla backa.

Den har vi ju tagit bort.

Men då, inför de börjar bara falla, då kämpar de upp.

Då kommer Armin igen, i sin andra andning.

Och springer förbi med pepparna. ”Kom igen nu, nu kör vi!”

Och så bara vänder han sig och springer baklänges.

Och peppar mig upp på backen. Jag bara ”Stick nu!”

Jag bara ”Jag orkar inte!”

Så sprang han bara 3-4 minuter före mig i mål.

-Oj! -Jag vet inte var han fick kraft av fan.

-Helt sjukt, ja. -Och jag kommer aldrig glömma när jag

tror emot Erik, men det här låter hemskt nu.

Jag gillar Erik jättemycket, vi har tränat och tävlat jättemycket.

Men alltså, jag hade ju tidigare det året, jag hade gjort 2.50-3.07

i Köpenhamn. Så när jag stod ju där så kom ju liksom de andra löparna in

och sen kom Erik och så tittade jag på klockan och så tänkte jag

”Undrar hur fan han får för tid?” Alltså man ska säga, Elsemo i Mårten

De var ju på den tiden mycket tuffare än köpare.

Och när jag kom in, typ det första jag gör är så här, jag frågar…

Jag frågar ”Hur var upplevelsen?” var det första frågan.

Sen den andra frågan ”Vad fick du för tid?”

Ganska ointresserad egentligen av vad Erik hade för tid.

Jag var bara intresserad av om han var bättre än mig eller nåt.

Och det var jag inte, tror jag.

Nej, det var du inte. Du hade 254, tror jag.

Och då kunde ni fira efter det.

Jo, då var jag jätteglad för hans skull. Jätteglad.

Men sen krossade Erik det några år senare.

Ja, vi pratar om det senare.

Vill du tillägga någonting på veckan? För jag trodde det var det vi var inne på från början.

Nej, alltså bara…

Bara renovering av hus.

Renovering av hus, dålig sömn, slö löpning och en härlig provlöpning i lördags.

Det låter som att vi borde gå in på någonting uppfriskande.

Och sen ska vi prata vidare med Erik.

Är det en rink nu eller?

Du är inne på rätt. Veckans rink.

[Musik]

Jo, jag skulle säga att det är lätt att man blir varm

när man sitter i en poddkällare mitt i sommaren.

Det är skönt, härligt väder ute, men här inne är det ju 29-30 grader.

Det är som det. Vi kan inte öppna fönsterna, för här utanför är det kids

som kickar under och kör alla möjliga tricks.

-Som har aldrig varit i Stockholm i en poddstudio.

-Nej, precis.

-Sedan är vi här.

-Vi sitter här och ska svalka oss med en Seabreeze, som den heter.

-Fantastiskt.

-Och det är ju en koppling till ett lopp.

En stad. Ett lopp och en stad. Helsingborg, helt enkelt.

-Seabreeze.

-Och dagen till ära för vi har Erik i studion.

Seabreeze, världens vackraste målgång. Är inte det det ni säger?

-Är det inte det ni säger? -Jo, Universums.

-Universums? -Vintergatans vackraste margot.

-Det är lätt att bli hemmablind, men det är fantastiskt vackert.

-Supervackert. -Sen är det alltid en sjöbris.

-Fast i ryggen. -Ja, precis.

Men en sjöbris låter ju ändå behagligt på något sätt.

Det låter inte som motvind.

-Nej, men det är ju aldrig motvind. -Det är mer upplyftande med en sjöbris.

Eller? Vad säger du, Simon?

På den engelska sidan är det så. ”Fill the sea breeze in your bag”.

Det står det på den engelska införselen i Helsingborg Morgon.

”Time to fly”.

”Time to fly”. Exakt.

En bris har jag aldrig känt i Helsingborg.

Men en storm av utvindning har jag frit känt.

Nej, det är inte det.

Om vi dyker in på receptet som hamnade på Erik Aldermins huvud här.

Det är ingen länart.

Nej, det är ingen länart. Den tar vi nästa vecka.

Det är vodka. Den här är väldigt enkel.

Det här är väldigt enkelt. Alla har ju vodka hemma.

Tranbärsjuice är lätt att köpa.

Och en gräfruktjuice.

Vi har 5cl vodka, 9-10cl tranbärsjuice och 4,5cl grapefruitjuice.

Mycket bra Fredrik. Uppskattat.

Hur smakar den?

Får man smaka nu?

Ja, absolut.

Det var det jag smakade, för min hajlande slutar.

Men det är trombärs i os och vodka, känner jag.

Är inte det Cosmo?

Oj, lite kanske.

Som har det också.

Det är det kanske.

Ja.

Och lite Cointreau.

Just det.

Erik, du har ju lite koll på lite.

Du är lite…

Nej men min fru har ju sett Sexy City typ 75 miljoner gånger.

Det är de dickar där.

Så de fick mig att lära sig att blämma den.

Jaha, okej.

På den vägen där.

Så man kunde imponera lite.

Men du har jobbat, sommarjobbat, eller du har jobbat i bar eller?

Nej men på restaurang.

Restaurang.

Jag har jobbat som servitör många, många år.

Det var där jag började min karriär i livet.

Jaja, du har faktiskt jobbat med sprit på flera ställen också.

Ja, just det.

Jag är ju värd att ge det.

Monopol.

Monopolet också.

Spritmonopolet.

Systembolaget i drygt ett halvår.

Innan två killar hookade mig på ett annat, lite roligare jobb.

Just det.

Annars var systemet kul.

Fantastiskt kul.

Jag tyckte det var så roligt att du gick från sprit till maraton.

Det var liksom…

Det var kult sådär.

Men Helsingborg Marathon ska vi också prata om. Vi ska prata vidare om Erik även efter vi har brukat lite drink och pratat om det.

Om det som kommer och sådär.

Men du beskrev här Erik, du har ju har lite upplevelser från Helsingborg Marathon.

Både som löpare, som farthållare och som arrangör. Det är ju inte många som har det.

Nej exakt, jag har ju gjort allt.

Eller så, jag har fått uppleva alla sidor på något sätt.

Jag spang 2014, första uppdragen.

Fick vara fartålare 15-16 och ut 15-16.

Vilka tider befarade du på då?

3.30.

De som ville gå under 3 timmar 30 minuter.

Är det en bekväm, det är 5 minuters fart ungefär, är det en bekväm fart för dig i ett maraton?

Nej men det är ju det som är roligare för att det är ju en ganska bekväm fart.

Men ett maraton, alltså springa 3 timmar 30 minuter är ju länge.

Det är det som är det jobbiga.

Då är man ute så länge så då blir man jättetrött på grund av det.

Istället.

Sådär.

Ditt tips är att springa snabbare helt enkelt.

Så blir det inte lika jobbigt.

Så är det en ödmjuka Erik.

Nej men det är en ganska bekväm fart.

Men det är lite kluret, man ska inte vara för bekväm heller.

För då förnedrar man ju.

Alltså lite sådär, man får inte kännas för pigg och lachio heller.

Och när de har det jättetufft liksom.

Så är det en liten balans.

Jag håller med dig.

Att pisa är ju verkligen att känna av gruppen.

Nu är både jag och Fredrik väldigt, vad ska man säga, lite jäviga i den här, men det är ju vår podd så vi gör ju vad fan vi vill helt enkelt.

Så det är så gött!

Helt rätt.

Och det är så här, att Helsingborg Marathon är lite kända även för sina fartålar, för det är ju fartålar på hela vägen ner på,

oftast, även om den kan inte, ja nått det hela vägen ner till tre timmar.

Ja, vi har ju Mikael Hornare från Halmstad som kör 3-0-0, han är med i år igen.

Helt sjukt!

Det är rätt magiskt. Han gör det själv också.

Han bara ”ja, jag klarar det”.

Det är helt i hållet.

Det är inte så lätt att hitta någon som kan tänka sig att paisa på tre timmar.

För då kan man ligga, man ska ju i alla fall ha marginal, kan ha en på tre…

Eller två, fyrtiofem.

I alla fall slå 50.

Så att man liksom ”ja, men det här är lugnt”.

Och de vill ju ofta springa själva liksom så.

Men det är ju en magisk gräns.

Jag tänker att det lockar många järva löpare som vill testa.

Ja, men exakt. Det är det ju.

Den är ganska stor klunga i början.

Både jag och Fredrik har fått äran att få springa med just Mikael

under en liten bit innan värmen fullständigt tog håll på oss.

Men det var…

Jag har alltid slagit av hur otroligt professionella alla fartålare är.

För du har ju ändå varit fartålare mer än en gång.

Vad är charmen med att vara fartålare?

Vad är grejen liksom?

Det är det roliga att få hjälpa andra.

Att få andra att nå sin drömmastid.

Det är skitroligt att få uppleva det.

Att gå i mål tillsammans med dem.

Ofta får de inte det.

Alltid är de nästan för starka som springer ifrån.

Sista, ”San, har du en kilometer kvar?”

”Nu drar vi!”

”Har du lite kraft kvar?”

Vi som fatåldes får hålla tiden.

Sen visade det sig då, tyvärr, att man fått släppa.

Så det är ju rätt ofta man går i mål själv.

Det finns rätt mycket bilder från när fataler går i mål själv.

Först tänker folk ”ah, måste de ha misslyckats?”

Men det är ju ofta de springer och sprutar ifrån en.

Så det blir ju nästan alla mågoskyldiga på fatalerna själva.

Det är bara att vara dålig och det här kan man tro.

Men det är så är det inte. Det är att folk sprutar.

Men ett jobbigt beslut måste ju också vara att släppa någon.

Alltså att man försöker fånga upp någon.

Man stannar upp lite och försöker öka lite så kommer du klara din måltid.

Men så märker man att det där kommer inte riktigt gå vägen.

Att ta det beslutet, bara kämpa ändå och så jogga tillbaka i sin pace.

Ja men det är klart, där är det ju för dig.

Vi är ju ofta minst två eller tre stycken.

Så det kan vara att en i gruppen kan ha ”ja men då droppar jag och försöker hjälpa den här en två”

och så ser vi om det går att komma tillbaka igen.

För ni klarar det så. Så det är faktiskt väldigt schysst.

Och så kan det hända att de får tillbaka kraften efter några kilometer och får en annan handling.

Och kommer igen.

Det är häftigt för det är ju inte bara att komma och dyka upp.

Det är inte bara att dyka upp på varvet mellan i gula långa tights och bara ”jag förthåller på 40 minuter”.

För det har Erik gjort.

Ja, jag vet.

Jag hade tränat ett halvår, peppat, ”nu ska jag förthålla 40 minuter”.

”Ja du kommer ha en med dig, kul vem är det?”

”Ja det är honom ni gillar tights där borta”

De är snabba, jag kan säga

Vi gör ju faktiskt farthållet ihop några gånger

Så det är ju fruktansvärt kul

Framförallt som du säger Erik

Även på, man kan tänka sig 3h30-fart

Det är vissa sådana 3h30, 4h30

De här jämna talen är ju ofta sådana som folk drömmer om

Att se någon på så nära håll lyckas

Det är så jävla coolt alltså

Fan vad det är häftigt

Det kan ju till och med finnas fartålare som bara springer och fartålar och inte presterar så mycket själv.

Alltså känna att de får så mycket utav det och att de bara har det som inriktning.

Men så är det verkligen. Vi har rätt många hos oss som gör det.

De springer hos oss och de fartålar kan vara i Stockholm eller Göteborg.

Alltså de åker runt.

Professionella fartålare.

Ja men det är inte så att de är professionella fartålare.

Och det är faktiskt väldigt roligt.

Alltså det är ju skitkul.

Och det behövs ju många.

Så det är många lopp och det börser ju många.

Hur många har ni Erik? För ni har ju Håka Helsingborg Half Marathon och så har ni ju Helmaran.

Så i runda slängar, hur många fartålare behöver ni liksom per upplaga?

I runda slängar så snackar vi kanske en 50 stycken.

Det här är galet. Häftigt alltså.

Britthäftigt.

Så det är rätt många.

Det här är rätt många.

Jag tänkte så här, vi har mer att prata om Helsingborg Marathon.

Ja.

Men det gör vi lite senare.

Nu har vi pratat med Erik så nu vill vi hoppa tillbaka några steg.

Så nu ska vi slurka i oss lite mer och drinka och sen prata med Erik.

Ja, vi säger som vanligt.

Skål!

[Musik]

Erik, nu har vi pratat om dig i nuttid, vi har pratat om drinkan,

men vi vill ändå studsa tillbaka lite grann för du tycker ju om att sånt springer skogen.

Ja, och då snackar vi riktig skogslöpning.

Får jag inte sånt trams som en trail?

Nej, bra Erik! Det är jättebra att lägga in den dängan där. Snyggt!

Men vad är det då? Du sa ju innan att det inte finns någon ordentlig skog här,

utan du kallade det för lite parker och så.

Ja, men alltså, pol på skogen är jättefint, men det kan inte se jätteroligt ut om man ska orientera då.

Så det är det vi pratar om.

Nej, men gör! Vad är orientering?

Man har ju en karta och en kompass liksom,

men vad är charmen om man springer runt och lallar i skogen?

Jamen exakt.

Nej, men det är ju…

Ja, men det är ju…

Jätte… Du lät ju förnedrande här.

Vi har ingenting emot att orientera.

Jag bara trycker upp det.

Det är svårt.

Det är ju som en skattejakt.

Skämt säger jag.

Att springa snabbt i skogen

och när man får en upprepkring

så kommer man rätt hela tiden.

Det är roligt.

Det är slitigt och skitigt

och man slår sig och det ska gå snabbt.

Vad roligt det låter.

Det är fantastiskt roligt.

Det är jobbigt, det är mycket distanspass.

Ja, men…

Har du alltid tävlat i orientering också?

Ja, men typ. Det är ju mycket familjesports.

Jag är uppvuxen, orienteringsfamilj.

Så jag började springa när jag var fyra.

Ut på tävlingar med hela familjen.

Sen har jag bara fortsatt.

Sen var det inte jättemycket fokus på det under ungdomsåren.

Det var mest fotboll.

Jag sprang i en liten klubb i Iskullen

som jag håller till i Kullaberg.

Jag var i stort sett ensam i min ålder.

När man är tonår eller så är det 14-14 år.

Det var inte så kul.

Det var roligare med fotboll när man var ett lag.

Så jag tävlade lite men jag tränade inte så mycket.

Men sen så har jag hållit igång den här tiden.

Sen när jag slutade med fotbollen, när jag tog studenten,

så blev det lite mer fokus.

Så det där kanske vill jag lite mer omkring.

Jag har en fundering kring orientering.

Oj, det rymmer ju.

Jag kan tänka mig när man tävlar så vet man om, han är bra och han som springer för den här klubben.

Kan man inte bara följa den som man vet är riktigt bra på att läsa kortare?

Det kan man göra.

Om man har konditionen till att bara hänga på.

En vanlig tävling så är det individuell start.

Det är liksom fyra minuter emellan.

Då blir det svårt.

Och i liksom, det kan jag inte ordagra, men det är typ såhär, självvalväg i okänt terräng, ska det vara sådär.

Dels ska man helst inte känna till terrängen, och så ska man vara självvalväg, så man ska liksom inte följa någon.

Det du får, om jag tror, är så att du faktiskt inte får följa någon med vilja.

På den typen av tävling.

Du ska följa kartan liksom.

Och kommer jag att fatta exempel dig så får jag egentligen inte bara ligga i ryggen utan jag måste ta egna vägval.

Det är lite kutym liksom.

Ja det är så, men sen går det ju inte att följa av folk.

Folk följer ju inte det.

”Vi tänkte ta samma vägval” säger man.

”Jag tänkte samma som du fast du var framme hos mig.”

Sådär.

Men sen finns det ju massstart då får man följa.

Ja, okej.

Men då har man ofta något som heter ”gaffling”.

Som är ett gaplingsmetod.

Det är som det låter.

Man kanske gör någon slinga som man springer.

Vi säger att man kommer till en kontroll

och sen så springer du.

Kan tre kontroller komma tillbaka till den.

Och jag springer tre, andra kontroller kommer tillbaka.

Och så byter vi så springer den.

För att sprida sig.

Och då kan man lägga in det på en sådan bana.

Men då har man koll när man kommer mot målet.

Var man ligger till ibland då?

Nej det vet man ju inte så, om det inte är någon speaker som man hör.

Så då måste man ju pressa sig själv.

Ja det är ju så.

Det är ju så med charmet också.

För i löpning har man ju koll varje kilometer eller varje hundra.

Du har hela tiden koll på vad du ligger.

Men om du tar en gång så är det ju bara, så måste man bara pressa sig.

Det är som att, om det är en lång distans så är det 75 minuter tröskelpass.

Du bara ligger och fryker i skogen så fort du kan.

Samtidigt som du har gångt här.

Och det är lite roligt för att du vet att du bara försöker springa så fort du kan.

Och då kan du liksom inte…

Man springer med sin GPS-klocka, men du håller ju aldrig tänkt.

Du ser ju ingenting i skogen.

Och det är ju rätt kul.

Sen är det ju jättekul att springa på banan.

En annan fundering jag hade där var ju…

Du kombinerar ju orienteringen med löpningen.

Vad ser du för största fördelar med det?

I träningsupplägget?

Du måste ju…

Du måste vara en jättebra löpare.

För att kunna springa snabbt i skolan också.

De bästa av ångterna är fruktansvärt bra löpare.

Fast de inte kan springa.

Nu har det blivit lite mer nu under

coronaåret.

Har man sett dem lite mer på löpartaljerna, vilket är roligt.

Det har ju varit elitlopp i löpningen,

men ångterna har nästan stått still.

Ja, just det.

De är ju bra, de bästa.

Jag har ju min styrka, jag är ju som sagt bara en glad amatör.

Jag jobbar löpning och ångtering.

Min styrka har alltid varit löpningen i ångteringen.

Du kan springa fel lite.

Jag kan springa fel, framförallt när jag var liten.

Då kunde man springa mycket fel och ändå vara högt upp och vinna tävlingar.

För att man var snabbare.

Hur mycket, om du ska vikta det där med kartläsning kontra kondition,

alltså vad är, lite som skidskytte, hur mycket ska man lägga på skyttet

och hur mycket ska man lägga på skidåkning?

Alltså det är ju jätte, alltså när man är ung, alltså tidigare åren så hade det nog rätt mycket

teknikträning liksom såhär.

Men jag hörde en intervju med Tuva Alexandersson då som är liksom en av,

typ världens bästa åktare, åker svinbra, läper också.

Hon tränar ju nästan ingen,

tränar inte speciellt mycket åktering längre.

Utan med det beror det på träningsläge och så.

Annars är det nästan bara kondition.

För hon kan ju orientera liksom.

Så bara försöka hålla igång det liksom.

Kanske träna då i typiska terränger för att VM.

Det är VM, gå och checka in om du vill träna där.

För att lära dig den typen av terrängar.

Men hon behöver inte lära sig orientera.

För det kan hon ju.

Så.

Sen, jag kan väl inte jättebra orientera.

Alltså, jag kan ju orientera.

Men det svåra i orientera är snabbt.

När man springer fort.

Alltså, just det där med,

jag har tänkt på det så mycket.

Du har ju försökt få med mig några gånger att springa en sån här,

fasan heter det, sprint som inte,

även om det finns ju någon som inte går in i skogen.

Ja, men det finns sprint-hållningstagen också,

det är ju, nu finns det sprint, typ medeldistans, långdistans och ultra och lite sånt.

Men sprint går ju ofta rätt mycket i stadsmiljö.

Kan vara lite skog också.

Kul.

Och då har de ju ofta en segertid på typ 12-13 minuter.

Ja.

Det är ju, ja, det är kul.

Men bara tänk att få upp den där jävla kartan och ska man springa samtidigt?

Ja, och det är ju ofta när det är VM och sånt så går de och springer om en sån Vinedi.

70 gränder hit och dit.

Alltså, ska man liksom ta sig hit och dit?

Jag har ju ofta bara sprungit sprint i Skåne.

Där är det inte så svårt att springa höger.

Det är inte så avancerat.

Där klarar jag av det.

Där hinner jag tänka.

Men när kom han ner, vi var i Nisse en gång, Joanna, på semester.

Då hittade han en sån karta där inne i den gamla delen av stan.

Det är sån små… Alltså där var han med ute och cyklar liksom.

Sen ska man inte göra det heller, Clara. Fyra päffenbilar.

Det kan man väl inte så svårt.

Titta lite snett.

Men Erik, på det ämnet tänker jag att vi får…

Jag tänkte att jag skulle berätta om första gången jag och Erik träffades.

Det här var lite grann…

Lite senare, jag inser att det här var första gången vi träffades.

Men jag tror Erik kanske kommer komma, ja vi kommer båda ihåg det här är lite jobbigt.

Vi fick nämligen en fråga från Andreas Wahlberg som stod så här.

”Hur säker var du att när du sprang förlöpare, hur säker var du på att löparen inte skulle,

bakom dig inte skulle hinna ikapp dig?”

Och jag visste direkt vad han pratade om.

För att när jag började springa och hade liksom, ja jag vet inte på den tiden,

kanske jag var där på 42 på milen eller någonting.

Då hade det precis blivit en Iceberg Winter Run, det är ju ganska stort nu.

Stockholm framförallt har de i ett sånt här torne i Göteborg också, några andra ställen.

Jag har sprungit en i Stockholm också.

Men de skulle precis dra igång den där och skulle ha en tävling i Pålfjordskog.

Och då var det ju på arrangörsidan, inte från Iceberg då, utan från HSEOK, orienteringsklubben.

Så de skulle liksom arrangera på lokal plats då.

Tyckte jag ”fan, det låter ju roligt”.

Jag tror det här var, måste ha varit i början på 2013 då.

Jag vet att jag och Andreas hade precis börjat gå igång med tankarna om Helsingborg Matorn och sådär.

Och jag hade liksom tyckt det var jävligt kul med den där öppningen.

Så jag tänkte, ja men det kan vara kul, ett lopp i februari.

Det hittar man inte någon annanstans.

Då fattade jag inte att man kunde springa inomhus i hall och sånt.

Jag var inte föreningsanknut ändå.

Jag dyker upp där då.

Inte så jävla många startande kan vara att…

Jag vet.

70 personer eller någonting. Typ något sånt där liksom.

Och så…

Så ska starten gå, men där står en snubbe.

Satt lite längre fram.

Jag tänkte att det är väl någon starter eller någonting.

Sen så går starten så den här killen fortsätter springa framför.

Fattar liksom att ”Vad fan gör han? Det är någon som springer framför oss”.

Och det är någon som säger, eller jag hör spiken som säger att det är en förlöpare.

Alltså precis som man har förcyklister.

Det är liksom folk som åker framför. I Göteborgsvarvet har de ju bilar istället för de springer så jävla fort.

Man har förcyklister och förbil egentligen som kör framför.

Dels för att filma och ha tid, men även för att hålla koll framför.

Här hade vi en förlöpare som skulle springa framför de som ledde.

Hjälpa till med vilken väg man skulle springa.

Jag kommer när min mamma står och säger ”Hej, du ligger tvåa!”

Så säger hon ”Nej, jag leder, det är en förlöpare”.

När det är 500 meter kvar på den här tävlingen,

så lyckas jag slita mot min första vinst någonsin.

Hon hade 500 meter kvar, så vänder sig i den här förloppet och säger ”Ja men bra jobbat!”

Applåderar och sånt.

Jag inser bara ”Han är ju för fan inte ens trött!”

Alltså jag har kämpat mitt liv, och det var Erik.

Första gången jag träffade Erik.

Hur kaxigt är det att ställa upp som förloppare?

Väldigt ödmjukt framförallt.

Utroligt ödmjukt.

Det är ju en liten rolig story.

Vi arrangerade ju det loppet där med Mångtensklubben.

Tillsammans med, ja, Iceberg drog igång. Det var första året de körde en serie över hela Sverige.

Då frågade de oss om vi ville bli där. För vi hade ett annat terränglopp då, som heter Pofot-terrängen.

Så de sa att ”ja, det kan väl hjälpa oss att arrangera”.

Så vi gjorde det, och sen så upp till det här på morgonen.

Så vi pratade lite, kanske en förcyklist, för det är ändå lite knixigt lite runt.

Vi hade liksom massa skyltar och sådär.

Men så började man lite nervös.

Man undrar om man…

Man undrar liksom om…

Man vill ju inte att någon ska springa fel.

Det är ju inte så roligt.

Så det bara…

Men så fick vi inte tag i någon som kunde cykla liksom.

Och så bara…

Men jag kanske kan springa före,

sa jag.

Om det inte är någon som är superbra som dricker ur.

Det känns ju bra.

Sådär.

Alltså man har ändå hygglik.

Och vi visste att det var inte jättemånga med

när man tittade resultatlista och sådär.

Eller i startlistan.

Bara med inga namn direkt man känner igen.

Simon Wikström.

Det var inget som man kände igen då.

Av radarn.

Han såg ju snabb ut men…

Lite nervös.

Vi drar över, vi ser.

Vi testar och ser om det funkar.

Och det gjorde det ju.

Vi fick en lunchrun som Strava hade kallat det för.

Jag fick en sån dödsryck som jag kallade det för.

Easy run.

Men på den tiden, för det var 2013.

Det var då du började sakta men säkert glida över mer på löpningar i S-Göta och få upp lite fart också.

Ja men exakt, det var väl egentligen 2013-2014 tror jag.

Framförallt, någonstans i den vevan.

Där hade jag en kompis som hette Fredrik Jönsson som var med i Göta.

Som var väldigt talangfull.

Som hade börjat och så hängde på några pass.

Så det tyckte vi var.

För jag var i orienteeringsklubben så var det, vi var en så stor klubb även här i Sönborg.

Det var lite själv på min nivå.

Då behövde jag lite sparring.

Så tänkte jag att det kommer att vara bra att få den i Testa Göta.

Så jag glädjade in på det.

Det var så roligt helt plötsligt.

Att springa snabbt och jaga lite tid.

Så blev det mer och mer löpning istället från den tiden.

Tidigare var det bara orientering?

Ja det var bara orientering.

Du kollade inte milen och så?

Nej, jag hade ju sprungit något springtime, Haisleborg och Göteborgsvarvet och sådana grejer.

Alltså även som ungdom?

Nej, jag sprängte och sprang nog en par gånger som ungdom.

Typ 14-15, för det var kul.

Kommer du ihåg vad du gjorde då, när du var i den åldern?

Inte jättebra, verkligen inte.

Jag har en liten rolig… Jag tror det gick i…

När jag var i tredje klass hade vi skolmästerskap.

Jag var alltid löparen i fotbollslaget.

Yttermjuktfältare?

Ja, yttermjuktfältare.

Det är klassiskt om man börjar som en forward och sakta.

Lite för dålig.

Du bara spring där ute på kanten så mycket du kan.

Det var det. Sen började Timma degradera till vänsterback sen.

Alla har gjort det än.

Alla har gjort det i resan.

Så säkert försöker man backa utifrån plan.

Waterboy till C-strixen.

Men så började man med orkestering.

Nej men, ja vad var jag?

Vad var vi?

Springträning.

Ja, jag skulle bara skapa mig en trän.

Då skulle vi springa 1000 meter.

Och jag hade inte så bra koll.

Det är skitbra, det är min distans.

Men jag blev ju, alltså det gick så dåligt.

Och det var liksom folk som

inte alls, man tänkte bara löpa

och sådär, och som slog mig.

Så jag gick in på toaletten och grät.

Så.

Så, men så det är lite…

Det sjuka är att det enda jag kan tänka på är vad sprang du på?

Jag tror det är 336.

Åh, men det är ju bra ju!

Jag har diplomet kvar någonstans hemma liggande.

Shit!

Jag var klar om jag hade bränt en tusing på 336 idag.

Men vet du,

den var nog inte kontrollmätt.

Nej.

Det brukar inte vara så när du springer och såna grejer.

Det är coolt.

Jag tänker när du började hitta tjusningen, löpningen, vad är det du förpassade ut?

Har du en favoritdistans då när du började?

Kommer man direkt från skogen in och…

Var det barnlöpning eller var det landsväg?

Det var ju landsväg, men jag gillar ju det där med intervaller och fart och springa snabbt.

Det har alltid varit att tuta mig. Så det var nog det jag fastnade för väldigt mycket.

Och framförallt när man sprungit i skogen, där man inte kan jämföra sig.

Man har tid och direkt och så.

Att testa det, det var nog det som var väldigt roligt.

Då helt plötsligt tycker jag det är kul att ha koll på alla tider, kilometer och tid och sånt.

Och pressa.

Men jag gillar ju fart, det ska gärna gå snabbt.

Det är roligt.

Ändå när du beskriver detta så tycker jag det är roligt.

Om jag ser ”Date Night”

Så jag och Fredrik får upp någon viss bild, vi pratar om vad fan nu när konserter går på Jonathan Johansson och Thomas Andersson.

Du, din fru har lite annan definition av vad det kan innebära.

Ja, det är ofta inte night då.

Nej, det är det.

Men vi har lite roliga, Anna hon tycker om att springa också. Så vi har gjort något sånt här, vi passar på att springa ihop.

Allt från, tar båten över, tar tåget, nätköp i hamn, så springer man tillbaka.

Vi kom tillbaka, då längs hela strandvägen.

Det är till fyra mil.

Ja, till fem om man springer lite fel och köper hamn först.

Så, och var det förråt att skjutsa morsan oss till Södert, Välinge, utanför Ingeholm.

Så sprang vi kullaleden ut mot Kullaberg och fyran och sen hela vägen längs havet hem.

Så blev det sju.

Alltså, sju mil.

Jag ska försöka sälja in den till Lisa någon gång.

Det sjuka var att Jeanette sa ”Det där måste vi göra”.

Ja, men det är ju väldigt härligt. Många timmar ihop och så springer man och har man en grätt och solen skiner.

Men du och din fru löper också och hon är duktig också. Men jag tänker så här, hur är det, det är inte så att ni har tränat, hur känns det att springa sju mil?

Även om jag fattar att ni stannar litegrann eller lufsar.

Man stannar ju, tar en kissepaus och fyller på lite energi och dricker.

Lite romantiska det var ju.

Kissepaus.

Man hinner inte mer så.

Det är liksom inga närkontakter.

Det var ändå snittet, typ 6.00.

Det var skitsågligt.

Det är ändå en vi vann.

Pratar ni hela vägen? Det är ju rätt många timmar.

Ja men det är typ…

Ja men då…

Man har aldrig pratat annars, eftersom man har barn.

Så då hinner det inte. Så då avhandlar man senaste tre månader.

Så man kan gå med tatorn och kramar mat.

Beställer upp mat hem och på väg.

Ja men det var lite trötta sista två.

Det är helt okej tycker jag.

Men på tal om barnägt, vi är ju en trio här som har en sak gemensamt.

Förutom löpningen att vi gillar Fredrik Strinkan.

Det är också att vi har haft lite bakgrund av att springa mycket med barnvagn.

Du har ju också sprungit mycket med barnvagnar, bägge barnen egentligen. Hur berättar man er om det?

Nej men det var ju, det var nog du som inspirerade mig lite tror jag. Du sprang ju väldigt mycket.

Tack, tack för det.

Dina barn är ju lite större än mina.

Vi lägger ner lite musik här också.

Så när vi fick Agnes så blev det liksom, ”Kör lappar” liksom, för att få ihop det.

Och det var ju klockrent liksom, Agnes då är det liksom, ”Ja men ska sova” och han sticker ut och springer.

Hon liksom, barnen, det var ju vagn hela tiden för henne. Så fort hon skulle sova så passade man på att springa för hon somnade.

Vi sövde henne alltid i vagnen liksom.

Men när det var pappaläde så var det ju, papp blev nästan ett år med henne.

Så det var också sådär, ja men då sov hon ofta, ja men två gånger på dagen liksom så.

Så kunde man utspringa på förmiddagen, men somnade hon lite.

Och så kommer man hem, käkar man lite och sen, ja lekte man lite.

Sen, ja men nu är det dags att sova igen, så kan vi stiga ut på pappan.

Vilken dröm! Vilken dröm!

Jag får bara fundera på, för jag har upplevt själv att om man nattar barn i vagnen för mycket

så kan man knappt natta någon annanstans. Har du haft det problemet att de alltid vill somna i vagnen?

Och kan bara somna i vagnen?

Men det var lite så ett tag.

Alltså det var förvånad. Men samtidigt gjorde det inte så mycket. Vi tyckte det var gött liksom.

Ja, ja, ja.

Att det var så.

Så ni nattar varje kväll och sånt i vagnen?

Ja, men så var det. Så även om vi inte spang så gick vi ut och nattade där i vagnen.

Framförallt Magnus liksom.

Gjorde vi det.

Vi körde en Tuzin med 336 och nattade.

Ja men det var det. Och då kunde man lika bra springa ofta.

Ja, precis.

Så då fick man några…

Har man gjort en kvalitetspass så fick man…

Vilken grej! Alltså löpvagn.

Alltså det är perfekt.

Det är vitresen.

Det är liksom hjulet, nej elden, hjulet, blödlampan, löpvagnen.

Nej men alltså gillar man löpning och få barn så går det inte…

Nej, det är skitbra.

Det går inte förhoppningsvis annars liksom.

Nej, nej.

Alltså, sådär. Nu är de ju en liten stor…

Jag kommer ihåg, du kom ju ibland med vagnen och körde kvalité och moss i samma tempo och sånt förnedrande.

Ja.

Alltså du bara ”Ja vi ska köra tio gånger tisn”. ”Ja jag är med, jag kör, jag har med vagnen”.

Jag ska dela med mig av en av de mest förnedrande minnen jag haft.

Det ena, jag var ändå i bra form.

Alltså jag var i bra form.

Visst du körde alltid…

Jag blev provocerad börjar jag tänka.

Nu förstår jag hur vissa andra upplever när man själv har kommit med vagn.

”Men fan jag var i bra form!”

Det här har vi pratat om tidigare i passet.

Det är det klassiska 10 000m passet.

Där man springer 2 000, 2 000, 1 500, 1 500, 1 500.

En minut ståvila mellan varje.

Visst du kör längs springtimebanan, det är en kuperad jävla mil alltså.

Och då är det jag och Kent som är en lokal legend här också, och så Erik och Agnes.

• Vagnen då! – Och så drar vi iväg och Erik är ju med oss längs tramporna och då ligger vi ju 330 fart.

Alltså vi ska ju under 35 på det här testet så vi ska hålla 330 fart på de här intervallerna.

Sen kommer vi till den här långa jävla backen efter två kilometer och upp för tren.

Och då vet jag att jag och Kent så, fan gött vi slapp honom nu liksom.

Det var lite jobbförnedrande att han låg i samma tempo som oss.

Så vi drar iväg och sen kommer vi bort.

Sen när vi är på tågabån där uppe efter första 1500-inget, det är 5,5 kilometer.

Då kommer han, fan hörni, 8 sekunder efter oss.

Sen nästa 1500-ing sprang han om oss.

Du sprang in det testet med vagn på typ 34 minuter.

Ja, något sånt.

Det var så sjukt. Jag och Kent gjorde 34,50 på testet.

Erik var framför mig med vagnen på en kuperad statsmedel.

På det testet, helt sjukt.

Men ja, ja, ja, där är ju ståvila, en minut.

På den tiden hade jag,

alltså jag hade mycket, det var bra,

alltså den bil jag åt hade man snabbt.

Jag tror jag kan skylla lite på det.

Du kan skylla lite på det.

Jag hade upphoppningsvis bra åtgärder just med ståvilan på den tiden.

Ja, jag har minnet.

Kan det ha någonting med orientering idag också?

Jag tänker att vagn är lite som att springa med lite lutning.

Ja, precis.

Du har samma sak, Fredrik.

Lite lutning hela tiden.

Även om det är flakt så får du trycka på lite med vagnen.

Jag tror bara att jag hade sprungit fruktansvärt mycket med vagnen.

Och ha rätt bra form.

Just den perioden.

Sen loppet tror jag att det var att…

Det var säkert samma år jag sprang med vagnen.

Då vägrar jag.

Eller typ.

Du gick ut lite hårt va?

Ja men jag gick ut hårt.

Alltså…

Jag gillar det med dig.

Du vågar göra det.

Jag och Simon är ju sjukt fega.

Vi kan väl öppna progressivt och komma in i loppet och få en bra känsla.

Det har jag gjort det Erik.

Det gör inte du?

Nej men det gör jag inte.

Du är bara så?

Jag bara kör på något sätt.

All in.

Bara för att bära eller brista.

Och så har jag ju någon fyllelse.

Det här har jag ju någon dröm till liksom.

Och det är ju någonstans som jag är gud för det.

Det kommer jag inte fega.

Men sen var det ett år då, så det var 2 km motvind i början.

Och så hamnade jag liksom och kände att…

Spannade jag på så spannade jag mig upp.

Alltså det är så lätt att dra smär i början liksom.

Och så hamnade jag liksom och bara ”Jag kan inte springa”

med den här lokala Josef och dem som ska springa på 33.

Så fick jag bara droppa av.

Så bara tittade jag bak så bara var det inte en kort…

Alltså det var ju så 50 meter till nästa klunga.

Så hamnade jag mitt emellan där.

Och så var det motvind och vagn.

Så när jag kom till påsjöbacken efter försmöten så var jag helt parkerad.

Kämpe upp.

Men sen fick jag tillbaka kaffen lite grann så det gick rätt så bra.

Fick en bra avslutning ändå. Så jag är ganska nöjd med det.

Men nu har ni… Vi ska alldeles strax ha ett litet kort inslag här

som också Erik har en roll i tänkte jag säga.

Men sista lite sista frågan.

Ni har ju… Du och Anna är båda löpare.

Nu har ni två barn nu för tiden.

Hur fast en funkade det var?

Två löpare i ett förhållande, har två barn att få ihop. Får ni ihop? Löper ni båda två på ett bra sätt?

Ja men man får ju trixa och fixa. Nu har jag en födda som springer ett par pass i veckan på lunch.

Men annars är det ju mycket sådär, det är ju tidiga morgnar och vi har ju sprungit såhär vid halv nio, nio på kvällen och halv sex.

Så det är ju lite så. Och så ge och ta. Man har ju försäljelse för det.

Så vill man så funkar det ju. Man får ju dra ner en timme på Netflix på kvällen så får man ihop det.

Sådär om man vill. Och nu är vi ju… Nu tränar vi inte jättemycket båda två.

Alltså, andra tränar lite mer än jag, jag tränar lite mer än han. Sådär. Så nu är det inte så svårt.

Men när vi båda var rätt så överambitiösa så var det lite mer trixigt.

• Då är det lite pusslande. – Ja, då var barnen lite mindre, så var det ofta löp med Agnes.

Nu är de lite för stora för den.

Men då var det en sån grej att det fungerade.

Och ett tag lånade vi Simons löpvagn.

Då kunde vi hela familjen ut och springa.

• Hade du två? – Jag hade ju…

Jag måste säga, Agnes var ju… När hon blev lite äldre så tyckte hon att det var ganska tråkigt.

Då springer man bara med. Hon ville att det skulle hända någonting.

Andra måste man inte vara alldeles som att man sprang med någon.

Då ljög jag ibland för henne och sa ”Vi ska träffa Simon”

”Pappa, pappa, var är löparkompisarna?”

”Jo, men de kommer snart”

”Snart kommer de”

Tog en halv mil

”Kan man springa en timme?”

”Nej, de dräcker inte upp, nu springer vi hem”

Tips till alla föräldrar

Tips som jag aldrig hört

Jag kan ändå säga folk ”Obehörigt antecken”

Han skriver ner ”fan det här var bra” och sånt.

Och så ringer han till mig och säger ”Ljug för barnen, ljug för barnen”.

”Pappa slöpa kompisar, kom inte dit nu!”

”Pappa, vad är det med kompisarna?”

”De dackar inte ut idag.”

Jag satte mig och funderade lite.

När det blev klart att du skulle hit så satte jag mig ner och funderade lite på

”Vad ska vi prata med Erik om?”

Och det jag kommer tänka på då, du har ju pendlat väldigt mycket.

Du har haft en hel del förkylningar.

En hel del motivationsdippar också.

också om jag har tolkat dig rätt, att du bara såhär ”jag vill inte springa mer”.

Nej, men så är det.

Det jag funderar på är såhär, jag är ju djupt förälskad i löpning fortfarande.

Kanske är jag lite nyförälskad.

Det kanske kommer att dippa för mig också att känna att jag inte vill springa.

Men vad har du känt i de perioderna?

Där du kanske varit förknippad med försyningarna och sjukdomarna och så, eller?

Ja, det har det väl lite grann.

Men det är väl när jag har sagt något sånt, det har ju blivit tämt, jag älskar ju inte löpning.

Jag springer otroligt mycket för att inte tycka om löpning.

Det gör jag ju, när det går bra.

Men jag är nu som person, är jag väldigt sådär…

Resultaten riktar på det jag själv gör.

Och har rätt så höga krav på mig själv.

Fast jag är inte så bra, men jag vill hela tiden…

Det är inte så att jag känner att jag måste bli elitlöp.

Jag måste springa och vinna SM.

Jag vill göra det bästa jag kan just nu.

Och när man då inte känner att jag är där och saker och ting är jobbigt eller så,

”Åh, nu är det barnen som sover dåligt” och sådär.

Och att det inte funkar, då är det lätt att jag tappar.

Jag behöver ligga på en bra nivå, tror jag.

Och känna att det är svar för att hålla motivationen uppe.

Och nära pers liksom.

Ja, eller så känna att det ger, att det svarar.

Så det är lätt att ha det sådär.

Därför måste jag träna väldigt mycket ofta.

Jag skrämmer mycket ofta för att tar jag en, två dagar och så blir jag så här ”Varför ska jag springa idag?”

Det är en ondspråk.

Ja, en ondspråk. På så sätt att tredje dagen utan löpning så bara ”Nej, jag behöver inte springa idag.”

Jag känner igen det.

Det är lätt att hamna i det.

Men var är du i livet just nu? På den skalan?

På den skalan efter en veckas förkyling.

33,59.

Ja, 33,59.

Nej, men tanken är att jag kör mitt första kvalitetspass två veckor imorgon. Så får vi få se.

Vad står på schemat då Erik?

Jag tror jag kommer köra, jag är ju väldigt sådär, jag har ju inget schemat.

Du är på uppstuds ju.

Verkligen på uppstuds. Så jag har blivit lite bekväm. Bekväm för mig är att gärna springa lite kortare och snabbare.

Och inte långt och tröstligt.

Du glänser ju lite grann där också. Du har mycket speed.

Så det finns en 20×400 kanske?

Sub-medelfart.

Dubbeltröskelpass.

Ja, dubbeltpass och enkeltröskelpass.

Jag kör mycket enkelttröskel.

Mycket enkelttröskel på min schema.

Men, ja, när du inte hittar din glädjelöpning så har du lite andra saker.

Du har ju jakt och du bakar och lite andra saker. Är det det?

Jag är Sveriges sämsta jägare faktiskt.

Jag har varit jägaren i fem, sex år.

Jag har inte skjutit ett djur.

Jag är vegan.

• Nej, det har inte skjutit något än. – Nej, det har inte skjutit något.
• Är det för att du älskar djur eller för att du tycker att de missar dig?
• Jag ser liksom inte dem.

Alltså det sjuka är, det är verkligen så.

Jag ser aldrig, även på helger, jag ser aldrig några helger.

• Jag kan se helger och bara ”Okej, nu kommer Erik-Arnold och vi kan ropa”.
• Han har ju inte lätt för att vara tyst.
• Och så är jag lite rastlös, jag kan inte sitta så länge.

Det är också en nackdel av att vara jägare.

Att man ska gärna sitta någon timme.

Sen har det varit lite annat fokus sista åren sen det varit ute så mycket.

Så det har inte varit så mycket.

Men ja, det var rätt roligt.

För vi var på älgjakt, och andra eller tredje året.

Så ingenting.

Så dagen efter sticker vi an ut och springer.

Så är vi fem älgar.

Det tecken är riktigt.

Sprint hunt kan jag säga.

Så det var…

Gött.

Vi ska strax glida in.

Vi ska koppla på och kanske få någon på oss.

Ja, för jag tänkte glida in på det. Du har ju också passion för mjölk.

Ja! Jag älskar mjölk.

Jag tänkte att vi skulle försöka hitta någonting i baren som kopplar an på kor och mjölk.

Jag älskar det.

Så det blir en kodrink.

Vi kör den.

[Skratt]

Det här avsnittet är ju tack vare våra fantastiska sponsorer på Biltema.

och tänka att Schahammerna står rätt i himlen.

För vi har ju faktiskt med oss en gammal posterboy

för just biltema och slimma.

Är inte du ett modell för biltema en gång i tiden?

Ja, tror det.

Hur gammal var du?

Jag vet inte, men jag var nog…

Jag var… 17, 18, 19, 18?

Och såg ut som 12.

Såg ut som 12, ja.

Det finns säkert en bild i mitt Instagram-flöde

för jag var ju stolt av det.

Men ja, jag såg ut att vara 12.

Så jag är väldigt undra.

Vi måste leta upp den bilden till Järnhammartslivet.

Ja, det var för att jag har en kompis som är fotograf.

Som den studion han jobbar på gjorde liksom alldeles bilder.

Jag tror det var för att du är så otroligt snygg.

Jag tror att han fick skrolla långt ner i listan innan han ringde mig.

Måste tacka dig.

Alternativ nummer åtta.

Erik.

Ja men det är kul.

Är det så att hon blir ofta stoppad på stan?

”Så varma kolla din bild till hemma killen!”

Verkligen, verkligen.

Men det roliga är att de använder bilden rätt länge.

Alltså det är ofta så här, plötsligt dyker det upp och så bara smäller man upp den.

Så att jag fick någon bild från en liksom en avlägsen vän en gång som hade varit på Bildtema någonstans i Sverige.

Fan vad kul.

Så jag bara ”Är det inte du?”

”Ja, det är jag.”

Har du Roy? Roy har jag gjort hittills.

Ja, jag har aktiet. Det var på två öre.

Det kom en swish.

Det kom en swish på två öre.

Bara jag undrar om ni ser den.

Det var fantastiskt roligt att få ha med Bildtema-mannen i avsnittet som sponsras av Bildtema.

Så en liten parentes, men det var kul.

Men jag tänkte jag skulle dela med mig också lite grann om

I helgen var vi på Biltema, jag och Elgjort

Och så skulle vi handla en…

För det är så här, vi har pratat om det här tidigare

Elgjort minns jag, han är ju rätt intresserad av vad Fredrik har köpt som senaste grej

Det finns en rivalitet på något sätt som han bygger upp

Han hetsar den lite

Och då var det så att vi var sugna, vi har ju fixat ut utaltanen

Vi köpte en likadan grill som du Fredrik, det beskrev vi efter avsnittet.

Vi var tvungna att förklara att det inte var bara för att du hade den.

Då ville Elgöt, och jag tyckte också att vi skulle köpa en ytekyl.

Alltså ytepås som vi kunde ha.

Det har inte jag.

Nej precis, för det har inte du. Det var Elgöt.

Jag tyckte mer att det var gött att ha bärsan någonstans.

Så köpte vi en bil till oss och köpte en kylbox.

När vi kommer in så har de släppt en ny kollektion av kurvkläder.

Så de står ju där och så säger Elliot så här ”ah men han har ju tatt min korvhatt”

Den som vi fick och så har Elliot tatt den nu liksom så här

”Vi måste köpa en korvtröja pappa” så att säga

”Pappa är sponsrad”

Hörde vi inte det?

Hahahaha

Kände jag bara så här

Fan vilken jävla fame man är uppe på nu när man kan säga till sin sö att man är sponsrad med korvkläder

Det är stort

Men det är så faktiskt

Det finns en ny kollektion ut med korvkläder

Sommarkläder, sommarkollektionen

Och det ryktas om att vi och du och jag har testat hela höstkollektionen, vinterkollektionen av löparkläderna som vi har tyckt är fantastiska.

Inte minst prisvärda.

Det ryktas om att det ska komma en liten sommarkollektion på den planen.

Ja, jag tror snart så dimper det ner någonting i postlådan och det ska bli fantastiskt.

Jag vet också om att det kommer, jag hoppas vi kan släppa det, men att det är även glasögon som ska vara lite mer inriktat mot löpning.

Vilket är fantastiskt kul.

Vilken jävla cliffhanger.

Det här kommer bli spännande att prata vidare om.

Men vi vill riktigt stort tack till Biltema för att vara med och sponsra oss.

Och framförallt, vi såg ju att

John Kingstedt, från Springs snyggt på den,

han sprang ju ganska snabbt upp

i en kurvtröja. Då kände vi en viss

challenge

faktor här nu. Så det är inte helt omöjligt

att ni kommer se oss springa i kurvhatt.

Underståpp kanske. Underståpp.

Då kommer kurvhatten fram, eller solbrillarna.

Så det ska bli spännande. Precis.

Tack, Biltema!

Jag tänkte ändå att innan vi glider in och pratar lite mer om Helsingborg Marathon så måste jag ju berätta om den gången Erik förstörde min bästa vecka i livet.

Jag tänker att det är lite jobbigt att ha de här och inte kunna berätta om den.

Erik, du minns ju, jag tror du minns.

Ja, jag tror jag vet vad du menar.

Den veckan har jag fått bumpa ner och nu har det fått vara ”Mina barn föddes, jag gifter mig”

Nu får de vara överst och nu fick jag flytta ner denna.

Och det står jag alldeles och det känns liksom så här.

Jag var i toppen som gamla meritolöpare.

Så pratade jag gärna om det som har varit.

Min bästa mail, det var ju varvat-mailen, det var på en söndag.

Då gjorde jag 34 27 och kände bara ”Fy fan vad bra”.

Det var ett bra lopp.

Det var ett bra lopp.

Jag stod och hejade.

Du hejade jättemycket, jag fick jättemycket stöd på slutet i att krossa Kent på upploppet.

Det hade jag inte fixat utan stödet.

Jag minns också att du och jag, Fredrik, sprang, tror jag, vi sprang 6×1000 där nere i talldungarna

sen typ på tisdag och någonsånt för man skulle studsa tillbaka snabbt.

Jag minns att jag knappt klarade att jogga hem.

Men det var ju så fruktansvärt.

Men ändå var det så här, jag tror på torsdagen så arrangerade de att,

nej till och med, det kan vara på fredag, det var något som hette Lunchloppet.

Det var Christian från Mayhem Workout, han hade dragit i på en sån där företagsprogram.

Det var folk från Ikea, och det var folk från Cloetta och lite annat.

Och så sprang han så här, företags lunchrace då.

Och då kunde jag ju inte heja mig för han tänkte ”jag kan försöka vinna”.

Han skulle ju vara andra gången på en vecka.

Så jag anmälde mig och ber om ursäkt till Rickard Jonsson och gänget som låg tvåa och trea, men jag crossade ju dem då.

Jag gick därifrån med vinsten och tänkte ”fan vad gött”.

Och då hade jag vunnit på söndagen.

Jag är väldigt ovan vid att vinna lopp.

Jag hade vunnit ett lite större lopp på söndagen, lite mindre lopp på fredagen.

Sen var det ju på lördagen så jag en möjlighet att vinna tre lopp under en veckas tid.

Det var kretsmästerskap. Jag vet inte ens vad det är.

Men det är typ av något sämre version av distriktsmästerskap.

Det är typ som SM ska jag säga.

Det beror på vem man frågar.

Det var 1000 meter inomhus.

Och så tänker jag bara ”fan, I got this”.

Kommer dit och så ser man Martin Åkerman, han hänger ju av efter 700.

Och man ser, jag kommer inte ihåg om Josef var där också.

”Josef var där?”

Men han var inne i sin maratonträning.

Jag tänkte, han tar jag liksom. Det är lugnt, det är lugnt.

Och sen såg jag karate-Micke.

Så Micke hade gjort 155 på 800 nu.

Det har man inte där då liksom.

Jag tror han sysslar med karate därför han kallar det KarateMicke.

Boksare.

Boksare!

Men det låter kul att ha KarateMicke.

Ja precis, KarateMicke.

Han har epitetet KarateMicke.

Han var där.

Sen kommer, sen kliver Erik in genom dörren och då känner han såhär

”Amen vad i helvete är detta?” kände jag då.

Men så vet jag om att Erik hade ju helvilat i flera veckor då.

Så tänkte jag ”Nej, det här tar han inte hem liksom.”

Så står man där på starten så börjar man ju som sagt dela upp pallplatsen som finns emellan.

”Jag kan ta tempot här killar” sa jag typ.

Så Martin åker där och lägger mig bakom.

”Det är lugnt” sa jag. ”Grymt” sa Erik.

Sånt smycket där han bara skrattar och lånar.

Sen drar vi iväg. Så händer något jävligt oväntat.

Marat vann där på en Josep.

Han sticker iväg.

Det är sjukt.

Det är som att du vill asylusia.

Det går så jävla fort.

Då vet jag efter 100 meter med en smaka.

”Vad gör vi nu?”

”Ställer jag frågan bakåt, vad händer här?”

”Vad hittar vi på nu?”

Jag blev helt stressad.

Men sen insåg jag att han kraschade ju rätt hårt.

Men sen är grejen så här.

Helt plötsligt har vi bara ett jävla varv kvar.

Och så ligger jag ettan.

Och jag har inte riktigt koll bakåt.

Jag känner ”Fan, nu tar jag det”.

Det här är min hat trick.

Det här är min bästa vecka i livet.

Jag kommer vinna tre lopp inom loppet av sju.

Du är liksom ute redan.

Ja, alltså.

Målgesten har börjat.

Den är igång.

Och då kommer vi in.

Första kurvan.

Okej.

När vi går in i andra kurvan.

Då bara ser jag någonting bakom mig.

Och då kommer karate-Micke upp jämställdhets.

Och så tänker jag bara ”Han plockar på upploppet”.

Men då händer någonting oväntat.

Då kommer Erik!

Hela världen kvar.

Alltså han bara sticker.

Och när Erik kommer kände jag ”Det här är inte bra” tänker jag.

Så han och Micke har någon jävla spurtrace lite för tidigt.

Jag kommer in i kurvan 3, kurvan 4.

När vi har 60 meter kvar.

Då är de lite långt ifrån.

Men då börjar jag ta igen lite grann.

Då ser jag någon som gör såhär Stefan och Kristo.

Så framåtlutar jag.

Såhär vevar jag med armarna.

Då är det Erik som har lite

mjölksyra.

Trillar in och vinner den här skiten.

Jag var mindre än en sekund efter er två.

Så jag blev trean.

Jag skyller faktiskt på att jag…

Vi har ju en överdoserad kurva på vår

180-metersbana i Helsingborg.

Jag kommer liksom i ytterkurvan

för lite. Det är en brant nedförspask

jag ut på uppgåpet. Så jag tappar lite på

och balans och få fram det. Så jag började se ut som en simmare.

Men sen har jag faktiskt sett ett klipp av David Nilsson

som gör faktiskt samma sak på ett upplopp.

Så jag har känt att det är så man gör.

Den här filmen ska vi verkligen se till att få upp på vår Instagram.

För att det är…

Ja, som sagt, vi ska lägga Stefan och Christer bredvid på en bild.

Så kan ni själva avgöra om Erik håller på med buskis eller löpning.

Det är tväcksamt.

Det är faktiskt ett av de få loppen jag tänker på mycket även nu.

Varför släppte jag förbi de här två med 120 meter?

Jag trodde du skulle säga någonting där.

Typ såhär ”Skit, helvete”.

Lite att reagera myntligt på vad som hände.

När ni gick förbi så bara ”Det här var jävligt dumt”.

Hade jag bara ökat på där så hade det varit bra.

Men det var när Erik förstörde min bästa vecka i livet.

Jag tänkte gärna dela med mig av det.

Jag var ju där. Jag såg ju hela händelsen.

Det var kanske jag som filmade till och med.

Det finns ju film nästan på hela loppet.

Det är fantastiskt kul.

Men kopplat till det, att vila flera veckor och sen prestera på kort distans.

Du har ju faktiskt även gjort bra längre lopp.

Vi har ju pratat om att ha peacat på Helsingborg Marathon, ditt första Helsingborg Marathon.

Men ditt bästa marathon är ju faktiskt det sista du sprang på Helsingborg.

Hur gick dina tankar där att springa maran och sen börja jobba med maran?

Nej men det var ju…

Tankarna kom redan året innan, det var förtalare liksom.

Och så går man på startin och det är det där tugget precis innan när det är två, tre minuter kvar.

Och då känner jag bara ”Näe, nästa år ska jag också ha den var där framme och den förväntning som finns”.

Så jag bestämde redan där, och då visste jag att nu väntar en ganska lång förädlarledighet och allting.

Så nu kan jag testa att göra en liten satsning mot det loppet.

Då har jag tid på mig.

Så då blev det, nu ska jag köra mot det loppet.

Så visste jag att det var sista gången också, för sen ska jag börja jobba med Hälsomymraten.

Så det var liksom sista chansen också här på hemmaplan.

Försöka göra ett bra lopp.

Första året gick inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Första gången jag spangade var 2014.

Så det var fullt fokus under ett helt år.

Mot att försöka springa under 2.45 som var tanken.

Bestämde du 2.45 tidigt eller?

I en ambitiös mål?

2.40-2.45 tänkte jag.

Någonstans där borde det vara rimligt.

Kände jag.

Det kände jag, ungefär vad jag gjort innan och om jag lägger lite manken till.

Och sen så, 240 var nog första så sen fick jag revidera den ner till 245.

Under tiden kände jag att jag inte var riktigt där.

Hur såg din maratonträning ut inför det?

Då var det rätt många mil. Jag gick från att springa 6-8 mil upp till från, jag tror att tubbet slutade i maj runt Göteborgsvarvet.

”Nu ska jag testa bump up”

Så det gick upp mot

300-400 fart

Så det gick upp och han körde 12-14 mil

Många veckor istället

Så han lade in extra pass, dubbelpass

Men fortfarande mycket distans

Mycket distans och sen

Fokus på de långa kvalitetspassen

Som vi inte hade gjort innan

Fokusera på de 4×5 kilometer i Marafart

3×7, 2×10, de passen som jag egentligen hade slarvat när jag försökte springa maraträdning tidigare.

3×7, det är ett sånt som jag tror är Sondre Mohen som har kört såna pass. Det låter ju fidrigt.

Jag gillar inte de passen egentligen. De är ju goda när man är i bra form och sätter dem så är det en god känsla.

Men de är ju jobbiga. Det är ju lättare att springa 20 gånger per gång.

Kände du någon gång under den här maträningen, fyra månader intensiv maträning, kände du glädje under tiden eller var det mer målsättningen som var din drivkraft?

Jag känner nu rätt mycket glädje i det.

När det går bra och känns bra så är det mycket glädje.

Och när det är motgångar så tappar jag lite glädjen i det.

Det är väldigt känslosamma i det.

Men det flöt på rätt bra.

Ni som också har testat, man blir rätt mätt på maträning till slut.

De sista veckorna känner man att nu börjar man tycka det är tråkigt.

Är inte det liksom ändå ett gott tänk på det?

Ja, jag tror det.

För då har man gjort jobbet.

Ja, men lite så tror jag det faktiskt.

Nu är det dags att börja leverera.

Så att med överlag så gick det bra.

Det var ju löpvagn.

Föräldrarna med Agnes var första liksom.

Du hade tid att fördriva.

Ja, men verkligen det hade jag liksom.

Hon var ju tacksam för att hon tillät mig att springa mycket.

Jag tror att de flesta som lyssnar också håller med dig som springer.

När det går bra och utveckling, då är det lätt att motivera sig.

Fortsätter med passen och så här allt det här.

Fan, det känner ju alla igen.

Då kan man ge sig ut klockan nio på kvällen för man vet om man är i bra form och det är gött.

Men under de här dipparna, vad tänker du då för att motivera dig att springa som du har gjort?

När du går upp på de här, det är ganska höga volymer, ganska många pass i veckan.

Det är slutmål att man har, att man är resultatriktad.

Det är den dagen, det är sista chansen för mig att springa Mara ner till Helsingborg.

Nu ska jag börja jobba med det så jag kommer inte ha tid mer.

Det var mycket fokus på det.

Då klarar jag av det och fokuserar på det.

Jag kan tycka att det svåra är att fokusera mot ett mil upp, att det kommer ett till sen.

Men Maran är sådär.

Efter en viss att det var sista passet.

Har du släppt Maran nu?

Du lyckades ju med ditt mål kan man säga.

Det var många som tänkte att det där kommer inte gå.

Såhär inside.

Det var många runt omkring som kände att det där är ett tufft mål när man satt upp.

Du tränar mycket själv och pendlade lite i motivation och så vidare.

Men hur tänker du på Mara nu? Är det så att du känner att jag har ännu mer att ge?

Det borde jag väl ha egentligen. Men just nu är det inget jag tränar för eller mår så.

Men jag skulle ju vilja. 240 är ju en trevlig gräns att försöka gå under.

Men det är inte så att du kommer att marasatsa i år?

Nej, det tror jag inte. Nej, inte i år. Kanske.

Men jag är inte färdig känner jag. Det var kul att ha gjort ett försök till. Absolut.

Vi tränade ju faktiskt ihop på den tiden ungefär det år också.

Jag och Andreas var ju såklart väldigt…

inte engagerade i din träning på så sätt att vi alltid hängde med på din pass.

Men jag vet också veckorna innan, vi var ju väldigt…

alla var ju väldigt peppade att vi ville att du skulle klara det.

För det hade ju varit…

man föreställer sig ändå en dröm där du liksom kom på upploppet och ändå precis klarade måltiden.

Jag kommer ihåg att du också sviktade lite grann i motivationen.

Du hade något pass trea några veckor innan så körde du 3×5 kilometer.

och du körde någonstans ut mot Lerberget på nån jävla fram och tillbaka på nått ställe med motvind

och man kände att ”ja men fan, det är nog där, men det är nog på gränsen”.

Men jag hade ju lite, jag vet inte om man ska kalla det för förmån eller bara stress och ångest.

Jag fick ju se det under loppet ute på banan, det är inte så vanligt för en tävlingsledare.

Jag har något gått fel.

Oftast av det minnet.

Jag och Andreas hade ju förmånen att vi, jag vet vi har tagit en bild innan du ska dra iväg.

För då visste vi om att, det var ditt beslut säger jag, du ville börja jobba på måndagen.

Det här var lördagen spang du i loppet.

Och sen började du jobba på Hälsomyrmatorn på söndagen.

Det var hela veckan efter från som du har arrangerat ett sortmarathon.

Det är ju fortfarande rätt mycket fysiskt arbete, städ och fix och sånt där liksom.

Så det var ju, du fick liksom en vilo då efter ett marathon.

Sen så gick du rakt på in i det där.

Vet du, vi har tagit en bild innan starten, du och Andreas, när du står i ditt tävlingslinn.

Både jag och Andreas är ganska…

…inte avundsjuka, men känner ”fan vad kul det är att få springa”.

Nu har jag ju fått göra det, men under lite varma förhållanden.

Men när du drog iväg, vet jag, så kände vi ”fan, jag tror det går vägen in i nåt”.

Sen följer vi, fick rapporter och så där längs vägen.

”Fan, han är på tiden”, liksom.

Och sen så händer det som det ibland gör när man är i Anfjord.

Att någonting går ju åt helvete.

Och då vet jag att jag fick ett samtal från en av de här områdena.

Så han svarade ”Uppevid Sofieros med Uppevid kilometer, Osjö”

Erik nu får du rätta mig om jag har fel.

36?

Ja, typ.

37?

Ja, typ.

Där uppe han bara ”Äh fan” och då hade…

Ja, vi ska inte gå in på detaljer.

Men det var en del av snitslingen på banan som hade missats.

Så han ringer lite i panik.

Så här är det bakom kulisserna på de flesta stora arrangemang.

Det är aldrig någonting som går välfritt.

Han ringer och bara så här ”Nu saknas snitslingar, det är vägmarkeringar som man ska hitta då.”

”Ja, fan. Nej, nu kommer de!”

Då hade vi ju förcyklister med Tim Rynkeby så det var lugnt.

”Ja, det är lugnt. Det är ändå Henrik Åhre som leder och en till Claes Johansson som kanske det var till och med det.

Jag kommer inte ihåg.

Men det var någon som hade kolv ändå, och förestrycklistor.

”Men fan, vi måste se till att stärka upp!”

Det var ändå markerat med spray och sånt där.

Så det var inte…

Man ville ändå ha hängslen och livrem.

Och då tog vi liksom ett sista minutenbeslut.

För det var lite tajt om folk.

Jag bara ”Jag åker ut och hjälper till.”

För alla andra var upptagen att släcka andra bränder.

Så jag fick ju bara ta en massa jävla elbil, tror jag.

Eller en sån där stattolbil, kallar vi det för också.

Den största lastbilen, men den man får köra på vanligt körkort.

Drog upp där, kastade upp och folk bara ”Oj du, här har Simon”

Jag bara ”Jep, det är lite stressigt nu”

Och beredde märker. Jag kommer ihåg att jag hade precis märkt upp den sista snitsen

När Kent kommer

Det var den samma Kent som Erik fornerade med tillsammans med mig

När han spang med barnvagn innan på det där passet

Och då kommer han, han ligger trea i loppet

Och då kommer han, och jag var fan tur det är han

För han har ju koll på hur banan går liksom, tänker jag

Sen kommer fan Erik

Och jag kommer ihåg, det var så jävla coolt

Det är jävla coolt, det är precis efter kilometer 38, så det är 4 kilometer kvar.

Och man märkte att det var lite för stort glöp till Kent för att du skulle hinna i kapp.

Men du hade så jävla fokus och jag hade så jävla nördig.

Jag hade ju kört igång min egen klocka så jag hade koll på tiden också.

Förutom de här deltidsmarknaderna.

Och bara kände ”fan, du kommer nog fixa det”.

Men hur kändes det där? För du sprang in till sist.

Du hade som mål under 2.45.

Du hade 2.44.

Det här ska jag ju kunna, det är ju pengar som jag kan, inte det.

Men vafan.

Jag trodde du hade 2,44,30 någonting.

Nej, jag tror lite mer. 40, 45.

Alltså det är 15,20 så det är en halv sekund per kilometer till Jodo.

Ja.

Vad tänker du om du kommer vid Sfiro?

När det är fyra kilometer kvar.

Ja men där var folks uppe Kent.

Verkligen.

För att jag…

Det flöt på liksom.

Jag kände aldrig att det var min dag.

Det var aldrig så att man sa att det är lätt halva strickan.

Det var inte asjobbigt men det var aldrig lätt.

Jag fick hela tiden jobba sådär.

Men ändå att det funkar, hålla tempot som jag hade tänkt mig.

Men sen när jag kom in i Pold på skog, som är typ kilometer 32-33 där,

då fick jag en sån mega dipp.

Så sprang jag helt sol också. Såg ingen föringen efter.

Och då fick jag bara, så titta, det är ändå en okej tid.

Jag kanske tar 2.45, kanske inte.

Nej, skitsamma, jag är i alla fall under 2.50. Jag sätter PB i alla fall.

Så då hade jag en kilometer där, så de är längs Larnborg jättefin.

Så jag går lite ut på den där, var rätt så tung.

Sen jag kom ut där så har man en lång raksträcka. Då står brorsan där och hejar. ”Du närmar dig Kent!”

Så bara ”upp, jep”. Då kommer det andra ner.

Han visste vad han skulle säga.

”Ta in på Kent”. Sen hade jag en liten privat vätskelanga.

Så står jag ut och vätskar. Jag hade min egen vätska som langa.

Då kom han på cykel mellan två stationer.

Var på väg ut och ”Du närmar dig, kunt!”

En kilometer senast. Då fortsatte det.

Då fick han bra känsla.

Så först går han in på Sifiro.

Precis där när du träffade honom.

Då kände jag ”Det kanske kan gå”.

Vi kommer ut på Sifiro och så är det en liten knicks

precis efter Sifiro.

Som är två, tre höjdmeter.

Det är inte mycket, men det är där.

Då kände jag att jag började krampa.

Jag kände att jag började hugga.

Jag kände att jag tog på honom och började hugga.

Han ärgrade inte.

Jag försökte igen och började hugga lite.

Han började inte känna känslan.

Då var det bara att ta sig i mål.

Så var han 40 meter fram.

Jag kunde nästan ta på honom.

Men hur har du lyckats?

Hade loppet varit en eller en halv kilometer till så hade du plockat det.

Han tappade ju hela tiden.

Han gick ut hårt och tappade hela tiden.

Kanske att jag hade gjort det om det hade varit en kväll till.

Då hade jag inte orkat hålla emot.

Så är det. En fjärdeplats kommer ingen ihåg.

Jag kommer ihåg det.

Jag är supernöjd.

Jag klarade mitt tidsmål.

Jag hade inte tänkt placering alls.

Det var bara fokus på en tid.

Jag tycker det var ödmjukt av dig

att inte ta en pallplats

när du ändå sen visste att man skulle bli en renjör.

Att lämna den statuten.

Du ser dem varje dag på kontoret.

Det var första jag trodde att vi fick se som helst.

(skratt)

Jag tycker att det är en fin övergång.

Det var lite bränder och släckar bakom kulisserna.

Du sprang in på ett fint sätt.

Hur är det att vara arrangör för ett av Nordens största marathoner?

Och ändå väldigt speciellt sådant.

Hur…

Loppet är uppformat…

Jag ska inte sälja in detta.

Nej.

Det är ett varv. Du går i målet och du kan bada i sundet efteråt.

Det är 22 stadsdelar.

Hur känns det att jobba med löpning och ta det beslutet?

Det är typ världens roligaste jobb.

Verkligen.

Är det?

Det är skitroligt att jobba med Helsingborg Matron.

Dels har jag två superfantastiska kollegor som vi har superhållit ihop under året.

Vi är tre stycken som håller på med det här dagligen under året.

Sen är vi 500 den veckan och förloppet som hjälps åt för att få huvudet här.

Det är gigantiskt rabatt.

Ingen dag är någon annan lik. Det är hela tiden nya saker, nya projekt och små projekt.

Så det är det som är väldigt roligt att göra.

Och löpning är ju gött.

Det är lite visst bry, det vet ju du Simon som jobbar med.

Klart vi springer ju ett par gånger i veckan på lunchen och det är företagsträning och så.

Men det är liksom inte överdrivet mycket lätning heller.

Det är ju även det som är temat.

Så man blir inte trött på det heller.

Har du någon liten uppmaning eller tips till de som funderar på att springa nu till hösten?

Det är många som frågar mig. Vågar man anmäla sig?

Men nu ser det ju verkligen ljust ut.

Så gött!

Ja, det är äntligen. Nu börjar ju loppen komma igång.

Och tittar man på siffrorna, vi har pratat med vår tävlingsläkare.

Han jobbar på IVA själv, om vi får rätt spara insatser.

Det är positivt nu.

Så vi kommer ju köra.

Som du sa nu är det minst en reception på 900 deltagare.

Vi är glada att det kommer att bli en löparfest i Össeborg i höst.

Härligt!

Löparfest, lite tävling, lite leka.

Ska vi leka lite lek, Simon?

Ja, jag är redo.

Då gör vi.

Nu är det dags, Erik.

Tidshandling på sluttampen och leka lite grann.

Är det väl läge?

Ska jag bli nervös?

Nej, det behöver du inte.

Jag tycker du ska.

Inga konstiga frågor från i slutet.

Den här kallar vi för,

ibland har vi tänkt såhär, fem snabba,

och sen börjar man skriva så blir det många fler.

Så vi kallar den här för lite klassiskt Marathon,

såhär, tre gånger fem.

Ett klassiskt pass. Tre gånger fem kilometer.

Här är det ju tre gånger fem frågor.

Såhär, fem snabba fast det är tre gånger.

Och så blir de successivt lite…

Ja. Konstigare.

Konstigare, ja konstigare, du har rätt Fredrik.

Du har ju varit med om det här tidigare.

Hur lång vilade?

Det är ganska snabbt, tre sekunder som helst mellan varje fråga.

Så som sagt, börja lite okomplicerat, sen börjar det knäppiga.

Första sättet Erik, börjar vi nu, innan serievillan.

Så du får välja, du kommer få en val på varje fråga.

Kompass eller GPS-klocka?

Kompass.

Oj!

Jag vet inte om jag använder den.

Du ska ha ett kartad GPS-klocka.

Okej, då vet vi det. Instagram eller Strava?

Instagram.

Trodde jag faktiskt att du skulle välja Strava?

Ja, inte sant.

Oaktiv på Strava.

Om ni inte…

Ja, nu är det ju det.

Jag vet, men förr tyckte jag du vann.

Ja, men jag var också…

Vi har lite samma grej då, som det vi pratade om innan.

Nej, jag köper det.

Nattorientering eller GGP?

Nattorientering.

Du är väldigt göta graden, Rik.

Alltså…

Va?

Alltså nattorientering, det är ju fantastiskt.

Men hur är det? Då kör man pannlampor mitt i natten helt enkelt eller?

Ja, eller kväll när det är mörkt i alla fall.

Då kör man pannlampor, framförallt när det är stafett.

Det är fantastiskt.

Och du vet när man springer, så är det lampor överallt.

Så ser man ju, det är ju mycket svårare, för man ser ju bara framåt.

Nu är lamporna väldigt bra, men du får fan helt annorlunda, du har inte den blicken.

Men ja, det är coolt.

Du har upplevt någon gång när jag köpte en sån där billig pannlampa

och så vet jag att du springer med Erik, han bara tändes in.

Det var sån jävla helljus på en bil.

Min var sån sån liten mobilljus.

Han bara ”ja, lägg det bakom mig liksom”.

Okej, bra Erik. Nummer fyra.

Tidig morgonrunda med vagnen eller scenrunda själv?

Scenrunda själv.

Nummer fem.

Oakley eller Skåne med Erik?

Jag skadar mig.

Sen var jag otippad tyckte jag.

Okej, nu går vi på andra sättet.

Lite konstigare.

Om du är i riktigt bra form,

pannband eller prasselbyxor?

Pannband.

Men tänk, är det inte kul?

Jo det är kul.

Det finns ett klipp på Jacob Lussell,

som är en riktigt bra orienterare, som har vunnit VM-gruppen.

Han vann ju, tror jag han vann 3000 meter

-mäter inomhus i prasselbyxor och t-shirt.

-Alltså, jävla kul.

-Ja, det är kul. Det finns det. Det ligger på Youtube.

Hela det loppet.

Ja, det är respekt.

-Ja, det har jag tänkt på mycket.

Men jag känner att man aldrig varit i så bra form

så att man ”pulled off” med en par prasselbyxor.

-Vi ser på… Vi ser i Anderstorp.

-Ja, bra!

-Kommer man med prasselbyxor i Anderstorp,

då vet man ”fan, den är i bra form”.

-Antingen är han jättesnabb eller har han ingen koll.

-Ja, det är bra att se.

Okej, fråga nummer två på andra sättet.

Ett par hokadojor eller en korvhatt från Biltema?

Hokadojor.

Vi får klippa bort det förr.

Det var fel svar.

Korvhatt från Biltema.

Kan du bara säga korvhatt från Biltema?

Min svar är det. Korvhatt från Biltema.

Jag käkar gärna korv från Biltema.

Fråga nummer tre.

Agnes eller August?

Nej jag skojar bara.

Du kan svara på den Fredrik.

Du kan svara på den sen.

Fråga nummer fyra.

Om du måste välja ett typ av kvalitetspass resten av ditt liv, är du på banan eller i skogen?

En bana.

Ändå där ja, men kompass. Är det inte sant?

Exakt. Jättekonstigt.

Okej, nummer fem. 70 kilometer med frugan eller en hotellnatt med frugan?

70 kilometer.

Fan det är roligt.

Det är givetvis det.

Du är så säker på de här svaren.

Och det är för att ni tycker att det är gött att du får ett bra träningspass samtidigt.

Jag gillar att min läxad.

Att man får ut en hotellatt och så.

Ja, för att det finns det bra.

Okej, snyggt.

Bra Erik, vi går in på det sista sättet.

Ehh, ja.

Okej.

Du var rätt.

Coacha dåliga löpare resten av livet.

Eller bli coachad av en dålig löpare resten av livet.

Coachad av en dålig löpare.

Ja, men tänk om du inte ser någon framgång eller utveckling som du har gjort.

Det är mitt fel.

Du vill ju bara vara med och scanna.

Det är ju inte ditt fel att du inte lyckades på morgonen, Essinboy.

Det är coachens fel.

Du kommer få höra det i varje träningspass, men det har du lärt mig i alla fall.

Varför utveckla?

Det är mitt fel.

Det är du.

Okej, bra. Fråga nummer två.

Skrika ”Håll höger” på alla lopp.

Eller blev skriken på ”Håll höger” på alla lopp.

Jag skriker hellre ”Håll höger”.

Till exempel på Kullamalm.

Det har man hört några gånger.

Jag minns när vi sprang där.

Då började jag tio minuter före Erik.

Och efter halva loppet så är vi inne i skogen och springer själv.

Och hoppar till höger.

”Håll höger!”

Det är Erik som kommer.

Så jag bara ”Starta inte, det är tio minuter efter mig!”

Han hade kapp efter halva.

Det var en förnedring, men han var väldigt glad.

Du sprang i typ handsål eller något.

Ja, jag hade inga bra skor för det underdraget.

Så jag skyller på skorna och coachen.

Det var en dålig coach också.

Okej, fråga nummer tre.

Aldrig igen springa ett maraton

och få ditt perspiskat av mig.

Eller springa ett maraton i månaden

men aldrig få ditt perspiskat av mig.

Då springer ju hjärnan många mat om.

Är det så?

Ja, det är gött.

Jag vill inte bli piskad av dig.

Det är lite det som är min motivation.

Jag förstår det.

Bra då, vi lärt oss någonting om dig också.

Här är två sista frågor.

Det här är en klassisk fråga som vi haft tidigare.

En liten antappning.

Skulle du 1. Skrika på Musse att han är en självisk i hävel och en skam för svensk löpning innan starten på Helsingborg-Morarsson

eller skulle du ge Anders Zalka en örefil och spotta i marken innan starten på Helsingborg-Morarsson?

Asså jag har nog gett Anders en fel lösning asså.

Musse är aldrig så trevlig. Asså Anders, jag är så jättetrevlig.

Men Musse är ju Musse på något sätt.

Det här är en sån fråga man inte kan svara rätt på.

Jag kommer nog dypigt tillbaka.

• Du skulle sagt pass på en sån här fråga.
• Jättekonstigt.
• Det har alla andra gäster gjort faktiskt.
• Ja, så att du är den första som har sagt det.
• Du bara svarade.
• Fredrik var hårdare, jag tror jag får ge en pungspark på muset.
• Den är fantastisk.
• Jag känner mig domanderad lite.
• Ja. – Okej, bra.
• De är fina båda två.
• Ja, det är de.
• Här är en sista fråga som vi vet vad Fredrik har svarat på.

Det här är 1. Att publikt kalla Eliud Kipchoge för ett jävla svin.

• Det är en av två.
• Bli kallad ett jävla svin av Heliud Kjupsjåge-publikt.
• Jag känner tvåan.
• Han känns…
• Ja, gjorde Fredrik också.
• Ja, ja, mjukt.
• Nej men det…
• Han känns också genuint tävlig.
• Kule.
• Den vi pratar om.
• Men Fredrik hade med en sån ”theme factor”.

”Tänk om du blir kallad ett svin av Heliud Kjupsjåge.”

• Jag trodde du svarade.
• Du är man då.
• Att han vet vem man är.
• Ja, det var det som jag tänkte.

Det vet han ju inte.

Nej, han har skit rätt mycket sms till mig här efter faktiskt.

Ja, tack.

Mycket bra, tusen tack för den här 3 gånger 5an.

Nu är det så att Erik är ju i princip entledigad från detta avsnittet.

Ja, trevligt.

Men vi har en liten punkt kvar.

Ja, det har vi.

Det har vi.

Och det är ju så att vi har pratat tidigare om att koppla till att Erik är här

och även representant för Hoka Helsingborg Half Marathon

som det heter på international language.

Exakt.

Så det är ju lite det spåret vi går.

Så har vi pratat om vår världsrekordförsök.

Ja, Erik.

Nästa avsnitt kommer vi börja prata ganska mycket om dem.

Mm.

Vi kan säga att vi kommer släppa film.

Ja.

Och Partykungen har ju varit med här nu och sponsrar oss.

Ja.

Helt sjukt faktiskt.

Det är ju fantastiskt kul faktiskt.

Hela den här satsningen är ju rolig.

Satsningen?

Ja, men det är också för ett gott ändamål som vi kommer att presentera sen.

Så Partykungen var ju på direkt och bara ”Självklart är vi med”.

Så att de kommer ju bistå och hjälpa oss med allt det roliga, all kuriosan liksom.

Vi har en unboxing-film med dig som vi ska se om vi kan släppa här senare i veckan.

Nästa avsnitt kommer vi prata mycket om den.

Men jag tyckte det var kul att vi kunde göra en trailer till detta.

Det måste vi ha ju.

Så det ska vi ha nu.

Ska vi bara justera din mic lite Simon?

Ja, det ska vi göra.

(POP)

I 2003 bestade Paula Radcliffe sin egen världsmarathon-

-med två minuter på London Marathon-

-som klockade in på två timmar, 15 minuter och 25 sekunder.

I 2019 körde Eliud Kipchouge, som tror att Fredrik är en jäkla skit-

-den här marathonen i mindre än två timmar.

Nu, den 4 september, kommer sex rörare att köra den race deras liv-

Att försöka bryta sex världsrekorder

med utmanande utrustning.

En ninja, en räddare, en klown, en videogameskäraktör,

vänta, en kille i en läderhosen?

Okej, inte minns.

Och en kille i pyjamas.

Vilka en del jackasar.

Att fortsätta.

Vi vill passa på att tacka också nu Erik.

Hoppas du har haft en trevlig kvällar.

Mycket trevligare, det var jätteroligt att svara.

Vi vet ju alldeles, vi måste ha en bekräftelse på slutet.

Så vi sitter och stirrar på honom nu när han svarar.

Är han sanningsegen?

Det var kul.

Det var fantastiskt kul att ha haft det här.

Vi har haft ett gott snackarna här i poddgråtan.

Vi skulle vilja lämna en sista uppmaning.

Det är ju faktiskt att anmäla sig till

Hoka, Helsingborg Half Marathon.

Helsingborg Marathon. Finns stafetto också Erik.

Finns stafetto också.

Och så finns det ett Barman Kids Run också.

• Jag har också en små run för de små löpan. – Ett fantastiskt lopp.

Och inte minst, även helgen innan, är det en hel små night run.

Man skärs 5 km, snabbt som tusan, ner vid havet. Man kan kluta sig till vad fan som helst.

• Och vinna en massa rullarpriser. Skitroligt. – Spring snabbt, spring långsamt, ha kul.
• Härligt. – Och så nästa gång kommer ni få höra mer

om vad vi ska göra på Hoka, en små night run.

Vi tackar för ikväll och ses åter i nästa vecka.

Ha det!

[Outromusik]