Helskotta vilket avsnitt! Fredrik sprang maraton med kramp i bägge vader och baksidor medan Simon tyckte det var en bra idé att springa halvmaraton med en stressfraktur i foten denna helgen 🥴. På ämnet smärta fanns mycket att prata om 💪🏻. OCH vi bjuder på nya, färska jinglar i bland annat nya inslaget ”Coach Garmin säger… vaddå?” Och veckans öl där ingen mindre än Hanna Lindholm tipsar om vilken öl som passar bäst till beer mile. Nu kör vi 🌟🍸!
Avsnitt 4: Smärta & Belöning – Sammanfattning och rekommendationer
I avsnitt 4 av Löpning och livet med Fredrik och Simon diskuterar de temat ”Smärta & Belöning”. Du får höra om deras utmanande upplevelser när Fredrik sprang maraton med kramp i vader och baksidor, medan Simon genomförde ett halvmaraton trots en stressfraktur i foten. De bjuder även på nya jinglar och introducerar inslaget ”Coach Garmin säger… vaddå?” samt veckans öl, där Hanna Lindholm tipsar om vilken öl som passar bäst till beer mile.
Rekommendationer till andra avsnitt:
- Avsnitt 1: Premiäravsnittet av podden, löpning med Fredrik och Simon Starta med avsnitt 1 där Fredrik och Simon presenterar sig själva och deras löparbakgrunder. De delar med sig av sina erfarenheter och ger råd för att komma igång med löpning.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/1-premi%C3%A4ravsnittet-av-podden-l%C3%B6pning-med-fredrik-och-simon/id1539039755?i=1000497372731&l=en - Avsnitt 28: Barfota & Uthållig I detta avsnitt diskuterar de fördelarna med barfotalöpning och hur man kan förbättra sin uthållighet genom olika träningsmetoder.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/28-barfota-uth%C3%A5llig/id1539039755?i=1000521488989&l=en - Avsnitt 54: SUB3 & en tuborg (Gäst Anna Bjurman & Christian Mundt) Hör om Anna Bjurmans och Christian Mundts träningsupplägg och Fredriks erfarenheter av att springa maraton under 3 timmar och hur de förberedde sig för detta mål.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/54-sub3-en-tuborg-g%C3%A4st-anna-bjurman-christian-mundt/id1539039755?i=1000543648335&l=en - Avsnitt 75: Att våga göra förändringar Lyssna på hur Fredrik och Simon har utmanat sig själva genom att göra förändringar i sin löpning och livsstil, och lär dig hur du också kan våga göra förändringar för att nå dina mål.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/75-att-v%C3%A5ga-g%C3%B6ra-f%C3%B6r%C3%A4ndringar/id1539039755?i=1000559616053&l=en - Avsnitt 89: Sverige, vi har ett resultat! (Löparkompassen) Följ med på deras äventyr när de deltar i Löparkompassen, om alla val inom löpning, lätta som svåra. https://podcasts.apple.com/se/podcast/89-sverige-vi-har-ett-resultat-l%C3%B6parkompassen/id1539039755?i=1000579489830&l=en
Lyssna på avsnitt 4 ”Smärta & Belöning” för att ta del av spännande anekdoter och inspirerande samtal om löpning och livet. Glöm inte att följa podden på Instagram för ännu mer innehåll och interaktion.
Här är hela dialogen i texten ifrån avsnittet:
Tisdag, men för er är det torsdag och det här är fjärde avsnittet av Löpning och livet med Fredrik och Simon.
Denna veckas tema är smärta och belöning. Jäklar i det vilket fullspäckat avsnitt vi har.
Ni ska få höra om vår fantastiska maraton och halvmaraton i helgen och dessutom hur vi bedömer oss på bästa sätt.
Nu kör vi!
Då kör vi!
Jag ska köra igång det här avsnittet.
Det ska du.
Det där blev pekande på dig.
Fredrik bara pekade på mig. ”Vad fan gör han?”
Just det, det är jag som ska driva igång avsnittet.
Jag är sjukt glad att det är tisdag.
Det är torsdag när folk lyssnar.
Men tisdag spelar vi in på.
Yes.
Vi har ju förpassat dig till hörnan av rummet.
Jag ser dig precis, men det känns väldigt skönt.
Jag sitter i en väldigt bekväm förtölj.
Idag tänkte vi överraska.
Jag sitter inte bara här själv i förtöljen.
Men jag har en drink också.
Vi ska börja med veckans drink.
Den kommer här.
[Musik]
Nu är det så här att vi befinner oss i Boston idag.
Och i Boston låter det alltid så här.
[Ljud av en bortappel]
Och i Boston så har man…
Nej men har vi kan vi inte te-partys i Boston.
Men det finns ju en annan historisk…
Historisk bakgrund till den här drinken.
Boston Tea Party Cocktail, som den heter.
–Herregud, vad den smakar. –Det är ju…
–Var det god? –Det var fantastiskt god.
–Det är in i små slutser. –Det börjar närma sig.
–Det har precis börjat. –Precis.
Boston Tea Party känner många till.
Det är statskortet på den amerikanska revolutionen.
Du bjuder på historia nu, Fredrik.
Det är lätt att läsa innantill. Jag har anteckningar på franska.
Men jag har läst på.
Och Boston Marathon, Fredrik.
Boston Marathon.
Det gjorde jag inte alls.
Jag har inte sprungit det någon gång.
Men det finns på min bucket list. Precis som på din bucket list.
Jag tycker det ska bli fantastiskt roligt den dagen vi…
Nu säger jag ”vi gör det”. Det känns som att vi kommer göra det.
Om vi gör det så gör vi det tillsammans, tänker jag.
Det skulle jag hemskt gärna vilja göra.
Det är en…
Jag tycker det är ett skitheftigt lopp.
Jag hoppas inte att jag sprider massa desinformation här nu.
Jag har inte läst på ordentligt.
Jag tror att Boston springer från punkt A till punkt B.
Det är till och med negativa höjdmäter.
Det som är coolt med Boston är att de är kända för sin ”community spirit”.
Alltså den här stadsdelskänslan.
Det är en massa stadsdelar man springer igenom och folk är ute.
Det är en av världens största lopp, med majors.
Man ska ju springa Boston, känns det som.
–Över 26 000 finishers. –De kan ju inte ha fel.
Fick ni inspiration till Helsingborg Marathon från Boston Marathon?
–När springer igenom alla stadsdelar? –Ja, faktiskt.
Nu glider vi ifrån veckans ring, men det gör inte så mycket.
När jag och Andreas startade upp Helsingborg Marathon–
Då räknade vi till att det är ett marathon-lopp i ett enda stort varv.
Den passerar i eller precis vid gränsen till 22 stadsdelar.
Det var en inspirationstanke.
Vi hade en grej som kallades stadsdelsfesten som vi drog igång andra år.
Den var just den tanken, att man skulle försöka lyfta varje stadsdel.
Det är fint. Det är mycket roligare att springa en A-B-bana–
–än att springa en varvbana.
Vi sprang några varv i helgen.
–Fy för katten! –Det kommer vi in på sen.
Men tillbaka till drinken. Den var väldigt god.
Och där är en hel del alkohol i denna.
Men det vi har pratat om tidigare–
–är att vi gärna vill blanda lite mocktails också.
Har ni förslag på mocktails, skriv gärna in.
För jag är rätt så dålig på mocktails.
Jag gillar att blanda i lite alkohol.
För oss som inte är bartender-proffs är en mocktail det enda det inte är alkohol i själva drinken.
Precis.
Men det konstaterar vi också att just den här skulle nog inte göra sig jättebra som en mocktail.
För när jag såg ingredienslistan så fick jag ha en känsla av att det här är lite som när man beställer 5 i 3 på krogen.
Då såg du direkt en Long Island Iced Tea och då sa jag ”Jep, det var precis det jag tänkte på”.
Exakt. Den liknar den till…
Om man kollar på ingredienslistan är det stora likheter.
Inte lika många spritshort redan i den.
Där är både rom, tequila och vodka kontrö.
Där är en hel del. Sen är det lite ginger beer.
Du har lite citron och sen har du early grey, sockerlag.
Och lite iste.
Den är fantastisk, Fredrik.
Du är förutom en bra ljudtekniker, poddpartner och löpare–
–så är du en fantastisk bartender.
Vi ska återkomma till lite grann drinkar sen.
Dagens tema är smärta och belöning.
Det här är ju utan tvekan 99 % smärta och 1 % belöning.
Det ska vi plocka upp sen igen.
Här har ni veckans drink. Ingrediensen hittar vi…
Den hittar ni på vår Instagram.
Som är ännu roligare än podden.
Ja, så är det.
Och när ni är inne på Instagram så säger vi att podden är ännu roligare än Instagram.
Så, precis så är det.
Äntligen ska jag få trixa och knäpa och trixa.
Det tycker du är kul.
Och showa. Jag tycker det är jätteroligt.
Nu har jag ju faktiskt ingen aning om vad som ska hända.
Nej, det är det jag gillar innan du inte har någon aning om vad som ska hända.
Jag får ratta runt med mina leksaker.
Nu har vi kört veckans drink. Jag har varit så imponerad över din maratonlista.
-Vet du vad jag ska dra igång, Fredrik? -Nej, berätta.
-Veckans öl. -Är det sant?
Bara så länge jag har bra content. Vi vet inte hur många veckor det här kommer vara.
För att veckans öl kommer också anknyta till Marathon.
Och den första veckans öl–
–kommer inte att vara lika ostig ut som veckans drink.
Jag tänkte så här, vad ska vi då ha för Marathon-tema?
Då får vi ha lite kända Marathon-löpare–
–som delar med sig av sina bästa öltips, tänkte jag.
Så tänkte jag. Det tyckte jag kunde vara kul.
Sen tänkte jag, det är inte så många som dricker barsk–
-Kanske om maten löper. -Är det inte det?
Men det är det, vet du. Då drog jag i mina nätverk här.
Så att, vet du vad Fredrik?
Här har jag med mig.
Det är ingen som ser, men ni hör att det prasslar.
Du får komma och hjälpa en gammal gobbe här nu.
-Ska jag komma och hjälpa dig? -Ja, du får komma och hjälpa mig.
Så, nu kommer Fredrik bort och hjälper mig.
Här har vi första veckans öl.
Det är en serande varda pale ale.
Och då ska jag berätta vem det är som dricker den här.
För tre veckor sen såg jag att Hanna Lindholm, vår absolut starkaste marathonlöperska, just nu andra bäst genom tiderna i Sverige, hade gjort ett världsrekordförsök på beer mile.
Va?
Ja, hon hade gjort ett världsrekordförsök på beer mile. Jag bara ”Vad fan är detta?”
Jag såg hon och hennes tränare Per Zunermann hade varit ute och härjat där. De bommade tyvärr, men jag tyckte det roliga var att jag gillar ju öl.
Så när jag såg den videon så är det en jävla Sierra Nevada hon försöker pumpa i sig.
Är det inte konstigt att hon inte fixar det? Den är rätt tung.
Jo, jag kan vara duktig.
Det roliga är att det här är en av mina absoluta favoriter.
Så jag skickade till honom och frågade.
Jag sa ”Tvåga, hej”.
För jag har nämligen intervjuat honom en gång i tiden för Runners World.
Och en parentes, jag har alltid varit fascinerad av henne ända sedan hon svarade på frågan.
Jag ställer frågan ”Under ett marathon-lopp, vad tänker du på?”
Så sa hon ”ingenting”.
Ingenting.
Tyckte jag var så jävla befriande.
Totalt tumt.
Hon försöker tänka på ingenting och det tyckte jag var rätt härligt.
Så jag har gillat henne ända sedan dess.
Sen har det ju bara gått…
Jag intervjuade henne, då hade hon precis gjort 2,36 i Dubai.
Nu har hon gjort 2,58, 5 till 9.
Och sen läste du att hon skulle springa en beer mile och försöka slå ett hål.
Då bara…
Ja, och vi måste bara snabbt förklara.
En beer mile, det är alltså när du ställer upp fyra bergs på en 400-metersbana.
Du dricker en barss, springer 400 meter, dricker en barss, springer 400 meter, dricker en barss, springer 400 meter, dricker en barss, springer 400…
…9 meter. För att det ska bli en engelsk mile.
Så 1609 meter tror jag det är. Så dricker du 4 öl. Du blir diskad om du spyr. Det har hänt.
[Skratt]
Så det är ju liksom toughe att få i sig de här och få dem att stanna nedåt under tiden man springer.
- Sen måste du vara jäkligt duktig på att dricka snabbt. – Det är en konst.
Du har en 20-meters transition area.
När du kommer mot varvningen plockar du upp din öl,
dricker den i princip gående så de här 20 meterna.
Häller den upp och ner, tömmer den upp och ner,
visar att den är tom och sedan springer du vidare på nästa barn.
Det går fan fort, de som är duktiga på det.
Hanna hade gjort det.
Då var det en Sierra Nevada P11 som hon hade druckit.
Det är kopplingen till maraton.
Det är en av mina favoriter.
Det här är veckans Ölfredrik.
Nästa vecka kommer vi ha en annan känd maratonlöpare.
–som delar med sig av sin öl.
–Det här var ett superbra inslag, Simon.
–Ett superinslag.
–Som vi säger, Hanna, tusen tack för tipset på denna.
–Vi ska njuta av den.
–Ska lägga upp en bild på vår Instagram också.
–Och för att hojta till om du vill ha det i nästa Beeromiles–
–så hänger jag och Fredrik på.
–Skål!
–Alright, Fredrik.
–Nu har vi precis pratat om veckans öl, en del i blödningen.
–Nu ska vi fortsätta lite på det temat.
–För vi har haft fem snabba innan.
Vi har snackat om att det är kul att ha lite variation i de här inslagen.
Så idag ska du få svara på lite quiz.
Det är fem frågor.
Jag kallar dem för ”Vad säger coach Garmin?”
Vi älskar coach Garmin, jag och Fredrik.
Den säger en massa konstiga saker till oss.
Jag har tagit fem exempel från min träning, från verkligheten.
Jag kommer beskriva scenariot, sen ska du gissa vad coach Garmin säger efter det här.
Absolut.
Och coach Garmin är ju klockan då. Garmin, Garmin.
Helt enkelt.
Okej Fredrik, snart du vet.
Alla är tagna från verkligheten vill jag påminna om.
Jag har precis mitt uppe i min maträning mot Hamburg.
Jag kommer hem från ett 33 kilometer långt långpass.
i snålblåst och regn i februarimonad.
Jag har tagit en lång härlig dusch,
pluggat fram en croissant och en kaffe,
sätter mig ner i soffan.
Vad säger coach Garmin?
Oj.
Jag gissar ju spontant att det inte är något jättepositivt
utifrån hur du lägger upp det.
Men jag skulle säga såhär, typ
söndag är din minst produktiva dag.
Det är en bra gissning, men det är rör på dig!
Okej, okej.
Du har ju knappt gjort nånting idag.
Rör på dig.
Du behöver bara skapa ihop ett poäng för att få pris.
Okej.
Jag har inte bestämt priset än, men det kommer under tiden.
Sen har jag två.
Du har tillsammans med några vänner satt ihop ett två veckors träningsläge på hemmaplan.
Du kan väl känna igen där. Du var ju med på det.
Ni springer och springer och springer.
Tre kvalitetspass i veckan. Dubbelpass, långpass och så vidare.
Vilken öppen dörr sparkar coach Garmin då in när den skriver på din träningsstatus?
Överdriven.
Överdriven träning! Det är poäng till Fredrik!
Snyggt!
Yes!
Den tittar på dina två veckor och tänker så här ”Du har kört 17 pass, det känns som överdriven träning”.
Den blev man ganska glad för att få.
Den var ”Yes, jag överdriver min träning”.
Jag kan säga att efter den dök upp under vårt träningsläge, då kände jag ”Vad fan behöver jag göra för att få den igen?”.
Man vill ju ha den. På tal om skador och smärta.
Bra, Fredrik. Ett poäng.
Scenario tre.
Nu är det personlig erfarenhet här.
Jag har precis brutit min armbågspets.
Fann inte rört på fläsket i tio dagar.
Lyckats med det ynkliga målet att nå 2000 steg på en dag.
Då plingar det till i min telefon.
Coach Garmin är på hugget.
Vilken notifikation ger Garmin mig på mobilen?
Typ i stil med ”härligt, du är på gång”.
Åh, bra jobbat! Du är på gång!
Tio dagars helvila. Jag är uppe och rör mig för första gången och säger den.
Bra jobbat, du är på gång.
Vad känner du då, Simon?
Jag vill kasta mobilen i marken.
Är klockan kvar bara ”ahmen”?
Jag känner att det har varit superspännande att träffa alla de här ingenjörerna
som vi jobbar med AI och data science.
Är det löpare, tror du?
Det tror jag inte.
Snyggt. Scenario fyra.
Du var med på det, så jag beskriver den så här.
När du precis har kört ett stenhårt pass på Heden som lyder.
2000 meter, 1800 meter, 600 meter, 1400 meter, 1200 meter, 1000 meter med 200 meter joggvila.
Totalt sett har du avverkat 10 000 meter på 38,27 inklusive joggvilan.
Du har värmt upp 5 kilometer, joggat hem 5 kilometer, ställer dig i duschen och gråter en stund.
När du kommer ut, vad ger Garmin dig för notifikation?
Den ger dig…
Oh, den var svår.
Ej, produktiv.
Den hade kunnat vara det.
Men här, du var inne på gillan. Oj!
Utropstecken. Lördag, din minsta aktiva dag.
Där kom den.
Sen vill den trycka till och ställer följdfrågan. Varför?
Varför?
–Var svarar man då? –Det är ju precis det undrar jag.
Jag svarar ”Varför?” Jag har precis sprungit 20 kilometer.
–Man vill ha en dialog med klockan. –Ja.
Sista scenariot, Fredrik. Nu fuskar jag lite och går in på Strava.
Men det är ungefär samma sak som Coach Garmin.
Jag har precis sprungit en fullblodad ruskig tuff 10 000 meter på förmiddagen på bana.
Jag har snittat sex lag under maxpulsen och haft en nära dödenupplevelse av trötthet.
Jag lägger mig i gräset, hör mobilen synka passet, får min första like på Strava.
Men vad har Strava döpt rundan till?
Den har döpt det till Helsingborg-jogg.
Nästan! Lunch run!
Lunch run!
Alla Stravas experter tittar på ansträngningen och säger ”det här måste ha varit en lunchjogg”.
Han har sprungit och ätit samtidigt. Det syns.
- Har inte tappat i. – Precis. Bra jobbat.
Och tack för den. Var ser jag Coach Gorman färdig för denna gången?
Tack ska du ha.
Ja, då var det Krutmar om vi sprang i helgen.
Det är ju ett jäkla namn, för övrigt. Jag fattar inte.
Jag trodde att man döpte den för att det var krut. Så okult.
- Men det är det ju inte. – Krutmöllan, va?
Det finns något som heter det. Jag vet inte varför det heter Krutmöllan.
Vi kan inte gå in på det för vi kan inte förklara vad det är för något.
Men det är ett lopp i alla fall.
Ja, men det är det.
Det är några eldsjälar som har dratt ihop en tävling utanför Kävlinge.
De går en 7-kilometers varvbana mellan Kävlinge och Örtofta.
Du tyckte att det var väldigt vänligt att kalla för varvbana.
Det är en smal cykelstig man springer fram och tillbaka på.
Du springer på högra sidan mot Kävling och vänstra sidan mot Örtofta.
Det blir ju ett varv.
Det tekniska är den varvbanan. Det var snyggt, tyckte jag.
Det var jäkligt schysst.
Nu snackade vi lite om det innan.
Vi började på var och sen enda av den här varvbanan.
Maratonloppet, jag kommer att fortsätta säga ”maraton” för att det är kul.
Marathonloppet som du sprang startade längst borta på ena sidan.
Precis, i Örtofta.
I Örtofta, just det. Jag startade på andra sidan i Kävling.
Det roliga var att den ena vändpunkten var att man sprang runt i ett litet kvarter–
–och kom tillbaka igen på samma stig.
Men på den andra sidan… Jag uppfattade inte vad det var.
Jag trodde att det var nån spriteburk. Man var rundade.
En signerad sten.
–Vad signeras det av någon maratonlöpare? –Kjell Erik Ståhl.
–Vi tror att det är honom. –Det låter rätt rimligt.
Han är från traktorna på något sätt.
Det var helt fantastiskt att blev av överhuvudtaget.
I de tiderna som det är nu.
De fick kämpa hårt med att få tillstånd.
De skötte det exemplariskt. Det var ju coronasäkrat.
Vi var inte många som var med. Vi varmde upp separat.
Nu varmar man inte upp så mycket i ett maraton.
Jag sprang 600 meter.
Jag tänkte fråga dig om vilken varm du var på.
Jag lägger det på Garmin också. 600 meter.
Snyggt.
Hur mycket joggade du ner då?
Jag joggade inte ner nånting, Simon.
Jag gick till bilen.
Du får smärta ner.
Fick bära dina grejer.
Just det.
Du är en halta.
Men det kommer vi kanske ihop sen.
Det var helt underbart att få tävla.
Det var inte så många, det var extremt corona-säkrat.
Jag räknade till och med ut där.
I snitt hade vi 300 meter var som deltagare.
Både när själva.
I snitt var det 300 meter mellan varje deltagare.
Det kan man känna att det var ett bra avstånd.
En rolig detalj kring tävlingen var att vi sprang förbi.
Det var väldigt fint.
Det var ju sån här… Jag vet inte vad de heter.
–Kor? –Nej, det var inte kor, Simon.
–De hade ju… –Golfspelare?
–Ja, det var några djur längs banan. Det var väldigt fint.
Sen var det en golfbana där också.
Det jag fick reda på sen var att de inte fick slå ut
när de var någon på cykelbanan.
–Jag tyckte det var konstigt. Jag tänkte att man passar sig
så ingen skjuter en boll på en.
Men det gjorde ingen, men nu fick vi förklaringen till det.
Då kan man bli portad från den här golfklubben.
Men så var det.
Men det var inte golf vi skulle prata om.
Vi skulle prata om maraton och halvmaraton.
Hur kändes det för dig när du stod på startlinjen?
Efter mina 600 meters uppvärmning kände jag mig uppvärmd och rörlig.
Nej, men jag kände väl att träningen gått jättebra.
Jag är en åtta veckors komprimerad maraton-satsning, som alla borde göra.
Det var väldigt roligt.
Så kände jag ändå att jag hade en enorm chans och möjlighet att fixa mitt mål, sub-3.
Lite orolig var jag utifrån vinden.
Vi hade 10 sekundmeter och 17-18 i byarna.
Det var rätt påtagligt.
Vissa delar på badarna märkte vinden mindre.
Sen var det ett parti.
Ett parti som var ganska öppet, där vid de här djuren.
Bison och oxar.
Bomparentes, visst fasten såg ut som bison och oxar mer än kor?
Jag är ingen djurexpert, men de var…
De hade en ullig päls.
Sånt tänkte vi på när vi sprang.
Jag kommer ihåg Cederström som sprang i min grupp.
Han fick något utbrott där och skrek ”MOOT!”
Det var jätteroligt.
Det var tyst i 12 kilometer sen.
Det var ett sätt att hantera att nånting måste hända.
Det var lite sådana kipchåge-tics, att man bara börjar le när man har ont.
Han bara skriker på djur istället.
Mannen som talar om bisen också.
Det var jättekul.
På tal om loppet då igen, det är mycket sidspår.
På startlinjen kände jag att det här kommer kanske gå.
Jag kände mig väldigt förberedd och redo för att ta mig an en marathon.
Det kändes bra när vi lämnade av det.
Det gjorde det. Tidiga veckorna har jag varit lite orolig.
Jag var lite seg och kände att jag hade någon förkylning på gång.
Men det hade släppt, tyckte jag.
Jag kom iväg bra där i loppet.
Det var några stycken som satsade på sub-3.
Som tur var var jag inte ensam i den här vinden, utan jag kunde växeldra.
Ni startade med motvind. På ett sätt kan man tycka att det är gött.
Men då tänkte jag att man slipper se det, men ni skulle ju springa några varv.
Precis. Vi försökte jobba mentalt i gruppen med att snart ska vi vända.
Snart blir det medvind. Håll ut. Det var det vi försökte förmedla.
Jag tog den rollen i gruppen att peppa, vara framme och dra.
Det funkar bra för mig att aktivera mig själv med såna saker.
Att prata lite och hålla igång ett gott humör i gruppen.
Det brukar jag försöka göra.
Är det lättare när man är en grupp? Kollektiv smärta, om det finns ord.
Det borde finnas ett uttryck.
Vi har inte nåt, det är kollektiv smärta.
Absolut, för då delar man på samma börda på nåt sätt.
Det känns som att man delar upp smärtan mellan de som upplever den.
Det tycker jag absolut hjälper.
Märkte ni nån som led ganska snabbt? Var det nån fräksjärn man använde?
Det kändes som att vi var fem stycken som gav oss iväg på ungefär samma tempo.
Det kändes som att alla var starka fram till runt 2025.
Sen börjar man märka att jag själv börjar tappa lite på Annie som sprang.
Hon klarade sub-3 också i det här loppet.
Fantastisk löperskapelöpare.
Sjukt stark.
Hon sprang från Run Academy tror jag.
Jag vill ju dividera om den här bilen på väg tillbaka.
Man blir ju faktiskt sprungit med den en gång innan.
Jag tror jag sa det till Anna när vi väntade in det.
Jag tror fan det var hon som sprang Kullespring.
–10 000 meter när du satte din pers på banan.
–I Höganäs, ja.
–Vi konstaterar att det var hon.
–Hon persade också på banan den här dagen.
–Enormt starkt.
–Hon gick iväg där runt 25 och höll det avståndet sen till klungan.
Gick iväg med en annan kille, Kristoffer eller David, som också låg med i gruppen.
–Hur resonerar du där?
Du har hoppat fram till 25. Vad var det ”walk in the park” fram tills dess?
Jag hade en ganska medioker känsla.
Det var inte en sån ”wow”-känsla, där jag i dag har dagen.
Men det var heller ingen bedrövlig känsla.
–Det var ju ett… –Bedrövlig? Det vill man inte ha.
Nej, usch. Få den vid tio kilometer på ett marathon–
–är ju inte det man önskar sig.
Men jag hade väl en helt okej känsla. Jag hade ändå en förhoppning kvar–
–att jag skulle klara det där runt 25.
Men med mina tidigare erfarenheter kring maten vet jag att allting kan hända–
–och allting kan gå åt helvete.
Tyvärr, det kan bara bli sämre är det jag har konstaterat.
Det blir väldigt sällan det blir bättre.
Jag fick liknande problem den här gången också, tyvärr.
Jag tryckte i mig mycket energi.
Jag hade räknat fram hur mycket jag skulle behöva trycka i mig.
Det var 3-4 gel i timmen plus vätskan.
Det försökte jag följa.
Sen är det alltid en ”thin line” med magen.
Att man verkligen ska kunna stå ut med att trycka i sig så mycket.
Man kan inte vara van vid det utifrån när man tränar.
Visst, nu har jag kört lite pass med energidryck och gel.
–men magen är inte riktigt van på det sättet.
Jag var lite nöjd att det skulle hända nånting med magen.
Var låg du på smärtskalan efter halva?
Ni låg ju prick på tiden ni skulle ha.
Förmånena sa du att ni var fem sekunder under.
Ja, precis. Vi hittade en bra rytm i gruppen och kunde hjälpas åt.
Men smärtskalan där, på en tigradig skala, så skulle jag säga att jag låg på 5-6.
Det är ju gött.
Det är där man vill ligga efter typ halva.
Jag kände att det här kan gå vägen.
Sen är det ju så med marathon att det kan ske förändringar ganska fort.
–Och det gjorde det för mig. –Skrattar jag också.
Du vet ju vad som hände.
Nej, men runt 30-32 så fick jag börja hugga i min högra vad.
När jag har varit med om det tidigare, att jag har fått stanna och bryta lopp på grund av kramp,
så är det ingen rolig känsla att få där. Det var en riktig käftsmäll.
–Hur blev det? Jag har haft krampkändingar när jag har sprungit.
Jag har aldrig haft… Kanske en gång när jag sprang backen vid Kinesiska muren.
Då hög det till.
Men annars har jag bara haft känningar från mina maror.
Du har ju haft lite oflyt och faktiskt fått det.
Nu fick du det med åtta, tio kilometer kvar.
Det satte sig… Skrattar jag i alla fall.
Det satte sig i bägge varderna till sist.
Bägge varderna och baksidor.
Fy fan, men hur resonerar du då?
Hur känns det att springa med kramp? Går det att springa snabbt?
Det jag fick göra där var att släppa tempot.
Min förhoppning var att öka sista tio.
Istället fick jag gå ner på 4,25.
Jag tror att jag landade på 4,22 på sista tio.
Men egentligen hade jag behövt öka till 4.05 för att klara målet.
Och utan krampen så hade jag orken.
Flåset var ju inget ansträngt på det sättet.
Jag begränsades av min kramp helt enkelt.
Jag kunde inte trycka på.
Och det är ju jäkligt frustrerande.
Att känna att man inte har möjlighet att ta in de här sekunderna.
Det är bara att överleva och komma i mål.
Sen vet jag inte om det finns nån mirakelkur–
–eller nånting man kan dra i sig där.
Jag har ju testat rätt så mycket olika saker.
Jag pratade om ”cramps away” i förhållandet till Sverige.
Jag hade tyvärr ingen sån den här gången.
Jag hade väl en förhoppning om–
–att den här ökade mängden av energiintaget–
–skulle hjälpa och att man har lite bättre skor–
–som inte sliter så mycket på vardagen.
För då har man märkt på träningspass och så när man har kört–
–att man inte är lika sliten dagen efter.
Min förhoppning var att på maratonen–
–kommer man att känna sig lättare och kanske ta sig igenom hela.
–Hur resonerar du där?
När visste de att du inte skulle klara det?
Det måste ha varit rätt sent in i loppet då.
–Det var väl runt 1932-1933.
Vi kan spoilera den direkt. Du sprang in på 3.01.44.
Vilket är en fantastisk tid. Du orkar hålla uppe.
Du går inte in på 3.18 och går in i mål med mer kramp i båda baksidorna.
Så du lyckas ta dig i mål på en jäkligt fin tid. Du tarsar med…
–Åtta minuter och 16 sekunder. –Det är fantastiskt i sig.
Jag är supernöjd med insatsen.
Jag är ändå stolt över mig själv att jag klarar att ta mig igenom den smärtan.
Den sista jobbiga delen där du får jobba helt galet mycket mentalt–
–för att verkligen bara fortsätta och inte bara kliva av.
Det är intressant, jag vet inte om det är rätt ord–
–men när du vet att du inte kommer att klara målet–
–när var den kritiska gränsen för dig?
Det var där jag kände att det började hugga till frekvent i bägge vaderna.
Då kände jag att jag inte kunde öka tempot.
Jag tänkte några gånger att jag kan gå ner och springa på 3,55.
Det kan gå, men när jag kände att så fort jag tryckte på i steget så kom krampen.
Då var det bara att lägga sig i det tempot där jag inte fick krampkänningen.
Då var det runt 4,22 i detta fallet.
Det är den fysiska delen av det.
–Men vet du inte om det finns löpare som springer med kramp?
De låter det krampa igenom helt och hållet.
–Det vore väldigt intressant.
–Är det någon som har sprungit typ 10 kilometer med en stel vad?
–Som ändå lyckats?
–För mig är det helt omöjligt att springa med kramp.
Men det kanske är någon som kan.
–Det var intressant att höra.
Det är den fysiska delen, eller den fysiologiska delen.
Men mentala, när du har tränat så länge, då har du det ändå byggt.
Även om det var åtta veckors komprimerad träning,
så laknar mycket tid de här åtta veckorna.
Då har du även lagt flera månader från grundträning,
även om inte detta kan vara tänkt som slutmål från början.
Hur hanterar du det mentalt?
För det är en viss typ av smärta också, när den vetskapen landar under loppet.
att jag inte kommer att fixa det målet jag hade tänkt.
Någonstans kände jag väl att jag hade redan reviderat mitt mål.
Jag hade 2,55 som mål från början.
Sen vinden då, 10 sekundmeter och 17-18 i böjorna.
Då kände jag att sub-3 är riktigt bra idag.
Så jag hade väl redan ställt in mig lite på att det inte är riktigt rätt förutsättningar.
Det kan vara därför jag får kramp också.
Man kan vara slet lite hårdare i vinden.
Det kanske var det som gjorde att jag tydde ut mig lite mer än vad jag behövde
på en dag när det var bättre förutsättningar.
Men som tiderna är nu så är man glad att man får tävla överhuvudtaget.
Nu blir det kanske ingen officiell tid, men ändå väldigt kul att se att man kan
komma ner och närma sig sub-tre som jag vet att jag kommer att klara någon dag.
–Wally, om man tittar på hela loppet som sin helhet, hur jobbigt var det att springa ett mat i söndags?
–Skulle jag plocka bort krampdelen så var det inte jättejobbigt.
–Fy fan, det är ju…
–Det är för att jag har lagt en väldigt bra grund.
Jag har sprungit många tuffa pass och haft något upp mot 40 kilometer i 4,30-fat.
vilket nästan är det loppet jag gör nu.
Inte långt ifrån, jag hade 4,17 i snitt nu.
Jag har aldrig varit så förberedd som jag var nu.
Därför kände jag att förutom kampen var det inte superjobbigt.
Jag fick väldigt bra hjälp med många duktiga löpare runt omkring mig
som var med här i början på loppet också.
Det gick väldigt fort med kilometerna i början.
Hur definierar du smärta?
Att springa ett maraton är rätt jobbigt.
Det är rätt smärtsamt.
Vi har pratat om att det är fysisk smärta och mental smärta.
Många av de passen du har gjort i maratonträningen,
tror du det har hjälpt dig under loppet?
Det är klart att ju mer du tränar desto bättre.
Men jag tänker att det mentala är att springa ett marathon är ju jäkligt mycket sitter i huvudet.
Hur du hanterar allt som händer under loppet, allting innan och hur du tar dig i mål på något sätt.
All den träningen, jag har gjort mycket av den här passen själv också.
Där jag har varit ute och fått arbeta med mina tankar kring varför jag gör detta.
Varför är jag här ute och springer i tre timmar?
–Det är ett riktigt filosofiskt…
–Någonstans har man fått bygga upp målbilder.
Du ser loppet framför dig och du vill ha den här känslan
och stå på starten att jag har gjort jobbet.
Det har jag jobbat stenhårt med.
Den träningen som jag har genomfört de här åtta veckorna
Den har varit extremt brikande mentalt.
Den har blivit mycket starkare mentalt.
Det är något som jag tror kan vara mer långvarigt än den fysiska delen.
Är det lättare att överkomma smarta men starka målbilder?
Absolut.
har du en stark, tydlig målbild.
Att du liksom, där ska jag vara.
Du vet om att du ser det framför dig.
Du ser det i bilder, du ser det i liksom…
Man seglar över mållinjen och klarar det här målet.
Alltså den, du måste verkligen känna den känslan
hur det känns i din målbild.
Och den får man jobba med.
Där får du lägga lite tid på faktiskt att skapa.
Sen skapar jag små morötter under träningsupplägget.
Jag har klarat ett av fem av träningsupplägget.
Då ska du kanske belöna dig med nåt.
Jag tänkte på det här. Vi såg det ett antal gånger.
Jag gick i mål tidigare än dig, eftersom du sprang dubbelt så långt.
Men vi såg dig vid kilometer 28.
Jag sa till Jeanette, vi hejar ju på dig,
sen efter att du sprang tillbaka, ”fan han ser rätt sliten ut”.
Det sa Jeanette också,
även när hon sprang tillbaka till 40-kilometerspasset,
när de sprang till andra sådana,
den enda gången jag har sett dig så,
att du såg nästan lite blek ut,
det var när du sprang de här 37 kilometerna,
där de första 22 gick ganska snabbt,
och de sista 15 gick ännu snabbare på bana på en timme.
Men däremot så var det någonting i din blick som man såg att oavsett om du…
Du hade en mediokerdag, det såg man på dig.
Det var inte din bästa dag, men det var inte heller din sämsta dag.
Men man såg att du hade…
Även om jag tyckte att du såg sliten ut vid tjotta, du var på tempo,
så i din blick såg man att du spelar ingen roll idag.
Alltså du har ett väldigt tydligt mål som du håller på att jobba mot.
Sen sätter krampen liksom fällben för dig och det kan man inte göra någonting åt.
Men det tyckte jag var jävligt intressant som en åskådar vid sidan om.
Att det märktes på dig att du…
Jag tror inte det hade spelat…
Hade det varit en annan typ av smärta som inte hindrat dig fysiskt
så hade du överkommit den.
Jag var väldigt inställd på att springa distanserna.
Jag var väldigt förberedd för maraton.
Jag hade jobbat rätt mycket med mentalarbeten innan på träningspassen.
Jag får ge en eloge till dig Simon, att du la upp passen väldigt bra.
Magnificent, tror jag bara.
Skicka fakturan sen.
Vi började ganska lugnt i träningsupplägget och byggde på hela tiden.
De sista veckorna hade vi skruvat upp volymen.
Vi hade verkligen kört de här långa passen.
Jag kommer ihåg Lars fråga om vi ska springa de längre passen.
”Jo, men de kommer. Vi tar det successivt.”
För det var så komprimerat.
Risken är om du kör på för hårt,
att du går upp i volym för snabbt,
är att du skadar dig.
Men jag har inte varit i närheten av att…
Jag har känt mig sliten emellanåt,
men aldrig i närheten av att bli skadad.
Men det har uppläggts. Det har varit superbra.
Så förberedelserna var perfekt utifrån den tidsaspekten vi hade.
Jag tror också att det är en av de svåra avvägningarna.
Du och jag pratade mycket om det de senaste veckorna.
Dels med hur snabbt vi ska rampa upp.
Hur mycket får det göra ont på träningspassen?
Hur mycket sparar man till tävling?
Det jag tycker att du gjorde fruktansvärt bra som du hade med dig in på tävlingen
Man ska inte underskatta att sätta passen och få en god känsla med sig.
I vissa lägen, nu gjorde du sprang i sista passen, var ju 40 km i 4.30-fart.
Hade du sprungit färdigt maran den dagen så hade du pärsat ändå, du hade haft 3.09.
Det bevisar också lite grann tyvärr tesen med maraton.
”Har du en bra dag så kommer det gå exceptionellt bra för dig.”
”Har du en dålig dag så kommer det gå riktigt jävla lissigt.”
Där var det på vår nivå i alla fall.
Det är det som är tjusningen med maten också.
Det är ju det.
Det är där jag tycker att de sista tre veckorna var nåt pass vi faktiskt strök.
Något av kvalitetspassen.
Du skulle ha sprungit 5,4,3,2,1 kilometer.
Vi sa att vi skippar den för att du har satt dina pass så jäkla bra.
Så vi vill inte riskera att du bommar ett pass med två veckor kvar.
Du hade en sån jäkla god känsla med dig, även helgen innan.
Den känslan in till startlinjen på ett maraton kan få dig att överkomma så otroligt mycket mental smärta under ett lopp.
Du vet att du har klarat alla dina pass och gjort jobbet.
Den tyckte jag verkligen du hade med dig in.
Jag kommer klara sub-3 nästa år, Simon.
Det vet jag.
Det har jag bestämt mig för.
Då ska vi fira och belöna oss.
Men du först. Ska vi prata om ditt halvmål?
Det ska vi göra.
Och det är också krupmål.
Det är över till Jens.
Vi ska plocka upp den här sen innan vi avslutar
den här delen på detta temat.
Sen ska vi återkomma till den här med
smärta,
alltså fysisk smärta
kontra att bli så jävla trött.
Smärta.
De är lite olika, de där två.
Jag slänger in en liten lyssnarfråga till dig, Fredrik, innan vi glider över på mitt lopp.
Den här tyckte jag är lite intressant för dig också.
”Varför är det smärten under själva loppet som oroar mer på förhand än själva tidsmålet?”
har Emil frågat.
Varför är det smärten som oroar mer?
För din del, vi var ju varken du eller jag så oroliga över att du skulle kunna klara tre timmar på ett maraton.
Det fanns ingen oro i det.
Oron sitter inte i att du ska kunna hålla 4,15 i 42,2 km.
Oron är att nåt kommer att hända längs vägen, att du kommer att trilla ihop.
Oron för smärtan är att man vet om att man har pushat sig så många gånger i tävlingar
och gjort väldigt bra resultat.
Man vet om att man har pushat sig lite över den här comfortzonen.
Att man har gjort nåt extraordinärt den dagen man har gjort väldigt bra tider.
Det är klart att det kan kännas övermäktigt ibland.
Det är som att man har en dålig dag och inte riktigt orkar utmana sig själv mentalt för att gå igenom den smärtan.
Då är det klart att det är en oro som kan infinna sig vid start.
Var går din comfort zone? Var slutar den?
Det är väldigt olika. I vissa dagar kan man utsätta sig för vad som helst.
Andra dagar känner man att det inte är värt det idag.
Idag ska det bara vara bekvämt.
De bra dagarna har jag möjlighet att pusha mig själv väldigt hårt.
Men det är väldigt olika. Vad känner du, Simon?
Jag tycker det är lite knepigt.
I vissa dagar kan jag prata om ett visst tempo.
Min comfortzone går vid 4,30 kilometer.
Går jag snabbare än det, är jag lite utanför den.
Då är det inte bekvämt längre.
Sen om man ska springa ett tufft…
Jag skulle springa under 1,20.
Jag kände mig för två och en halv vecka sen i så pass bra form att jag var nere på 1,18.
Typ 3,45 fart.
Jag kände att jag var nere mot 3,40.
Lite hybristankar när man har några bra pass.
Men jag kände ändå att jag var så bra grundtränare.
när man har några bra pass.
Men jag kände ändå att jag var så bra grundtränare.
Det är egentligen rotar i sig att jag har haft så jävla mycket strul
på mina baksidor detta året.
Så jag har inte kunnat köra så mycket överfart på fartträning.
Jag har kört mycket tröskelträning,
mycket i, alltså man uttrycker den, hyggligt bekväm fart.
Men över ganska lång tid och då blev den obekväm förr än senare.
En tempo som känns superbekväm när man ska köra tusingar.
Men ska du springa den i åtta kilometer rakt,
Då blev det helt plötsligt rätt obekvämt.
Jag har kört mycket den typen av träning.
När jag funderade på att springa i 348-fart, som det är i kommuner och 120,
kändes det rätt bekvämt.
Men så fort man började prata om 343, 344, då kände jag att det är obekvämt.
Då är det obekvämt från start.
Min sån var verkligen hårfin, så som jag hade resonerat med mig själv innan.
Men jag kände de sista två veckorna innan loppet gick
Jag tyckte inte riktigt att den känslan infall sig som man ville ha.
Bra resultat på passen, men jag hittade inte riktigt den känslan.
Jag tyckte att det var lite smärtsamt under några av passen.
Träningspassen vi körde.
Det var inte fysisk smärta, utan den där uthållighetssmärtan.
Jag tyckte att det var ganska jobbigt att springa.
Jag satte mina pass.
Typ exempel hade vi en som sprang 2×6 kilometer.
Snittat 3.45-fart, det var ganska blåsigt.
Men det var lite för jobbigt.
Jag kände liksom andra sexan, jag har slet sista tre.
Och det är också jobbigt för att på den.
Jag vet om att jag fixade de här sista tre.
Men jag kände att det var en oerhörd ansträngning rent mentalt.
Bara för att klara det, så man var helt uttömd efter passet.
Och det är ju en sån lite jobbig grej med halvmaran som distans tycker jag.
Det är ganska jobbigt från start.
Du vet att du klarar det, men det kräver mycket av dig mentalt–
–för att hålla ihop det tankemässigt.
Det var en skön uppladdning när man skulle komma till starten.
Är det inte så, Simon, att de längre distanserna–
–som halmar och maraton, inte utsätter dig–
–för den distansen i träning?
Du pysslar ihop pass för att få ihop nåt som ska likna en halmar.
Det är sant. Det var nog faktiskt i vår systerpodd.
På Marathonlabbet lyssnade jag på en halvmarathonsspecial.
Det var Lorenzo Nessi som var där och pratade.
Han är landslagstränare för långdistansgänget på friluftslaget.
Han resonerade kring hur de tränare lägger upp halvmarathonträning.
Den var inte alls så som vi lägger upp den.
Då pratade han om att de kör ett tiominutersblock.
Det är sällan nån springer en lång sträcka i halvmaratonfarten.
Det är samma sak på maraton också.
Men vi har resonerat lite annorlunda i vår träning.
När vi har kört… Två veckor innan körde vi timmeslöpningen på Heden.
Alla riksdagsklubbar springer halvmaraton. Vi sprang en timme i halvmaraton.
Det var tufft.
Vi har tränat två gånger sex kilometer i en timme i halvmaratonfarten.
De suger rätt mycket energi.
Det är lite som jag reflekterar nu. Det kanske var lite för tufft.
Vi kanske skulle hålla tillbaka lite. Men det får jag analys av längre fram.
Menar du att vi var lite slitna till tävlingen?
I träningsgruppen hade vi åtta som startade, sju persade.
Jag var 15 sekunder över mitt pass.
Så jag kan samtidigt inte klaga på någonting.
Det kanske bara en egen reflektion som jag har gjort.
Jag vill ju gärna att vi ska utvecklas och tänka till och bli bättre på allt från
träningsupplägg till vad vi gör i tävling.
Kanske en reflektion.
Berätta lite om ditt lopp.
Vi kom till start och fick en…
Jag värmde upp med Sebastian som springer för Estlöp.
Man tränar ofta med göta-gänget.
Jag hade varit i väg och varmt upp när vi var på SM på Anderstorp.
Jag träffade Johan Falka och berättade om det innan.
Vi blev ett gott gäng. Vi var fyra stycken som satsade under 1,20.
Vi hade samma tankar om hur vi ville springa loppet.
Vi ville inte springa för snabbt i medvinden första skian.
Vi hade flytet av två medvindar.
Jag tyckte att vinden var så pass påtaglig mot vinden.
Vi hade nog ungefär samma förhållanden som om det vore vindstilla.
Ni som sprang maraton fick ju en nackdel med vinden.
Stark vind väger nästan aldrig upp.
Men att vi hade två medvindar tyckte jag att det vägde upp lika mycket som det var i den motvinden.
Vi hade skitbra förhållanden egentligen.
Vi kom iväg och det var en sån här mellandag på uppvärmningen.
De flesta loppen är det varken bra eller dåligt.
Man är lite orolig när man stegrar.
Det känns lite stelt och sånt där.
Sen kom vi iväg och på andra kilometer,
vi snackade lite grann de första fyra kilometerna.
Jag vill inte säga att vi berättade våra livshistorier.
Men lite grann så här, vi utbytte några ord liksom.
Det kändes, vi tittade på varandra och hela klungen,
Jag fick en kollektiv känsla av att det kändes rätt bra.
När vi passerade femman…
Vi hade kanske 3,47 fart och skulle ha 3,48.
Det bara kändes väldigt starkt. Det kändes väldigt bra.
I medvinden behövde vi inte växeldra. Vi hade inga farhågor.
Man var mer nervös för att vändningen skulle komma tillbaka till motvinden.
Vi glädjade ner och vände runt.
Vi snackade ihop oss på vägen tillbaka mot vinden–
–och sa att vi i tyra som var växeldrar 500 meter och en kilometer var.
Det var en som bara hängde på längst bak, men vi andra tre var ganska starka.
Vi växeldro. En gick upp längst fram, dro en bit, sen bytte vi och en annan gick upp.
De första tre kilometer gick rätt snabbt på vägen tillbaka.
Vi höll nästan samma tempo i motvind, så vi gjorde medvinden.
Vi passerade tian på 37, 50 kanske, strax under vad vi skulle ha.
Känslan var magnifik. Det kändes riktigt bra.
Sen kom vi till den här golfbanan som du beskrev, i kilometer 12.
Då var det så bra. Här var det blåsigt.
Då kände man direkt att om vi pushade hårdare nu, så kom man för syra.
Det var en så påtaglig motvind, tyckte jag.
Jag tyckte att smärtskalan där…
Jag var nog inte heller över en sexa. Det känns skitbra.
Men sen var det lite oron med att få mjölksyra.
Men vi hjälpte oss åt, så vi växlade snabbare. Vi drog 500 i varje.
Sen var det en grej som hände med mig under loppet.
Vi pratade om smärta.
Vid kilometer 13, en kilometer innan vi skulle vända, så började jag kännas lite grann i min fot.
- Är det någonting som du har känt på träning också?
- Ja, lite så. Jag ska vara ärlig och säga att vi springer mellan fyra och sju pass i veckan.
Vi tränar mycket. Jag ska inte säga att vi tränar hårt.
Jag tycker ändå att vi har en balanserad träning.
Vi springer två kvalitetspass i veckan, vi lyssnar mycket på kroppen.
När man är i det läget som vi är med…
Vi har pratat om det i en tidigare avsnitt av podden.
Det stundtals rätt stressfulla jobb.
Man kan ta med sig det hem. Vi har tre barn var.
Allting ska glida runt. Man märker att det sätter sig i kroppen.
Jag kände det en eller två veckor innan. Nånting satt i kroppen.
Den sista veckan började jag få lite småkänningar i foten.
Men då är det svårt. Särskilt om det är en krämpa eller en vynande skada.
Det enda jag minns är att jag reflekterade över.
Det kändes lite grann mitt på foten eller under till.
Sen hade jag en dag… Det kan jag erkänna här.
Det var fem dagar kvar till loppet.
Det var inte så att jag haltade. Det är en överdrift.
Om man gör en tåhävning, ställer sig på framtornaren och trycker ifrån-
-så hade jag lite svårt att göra det på högerfoten.
Min enda tanke var att det var gött att säsongsvila.
Snart får man märka att kroppen blir lite sliten.
Det kändes som en krämpa, att det var lite sliten.
På det sen dagen förloppet var jag också lite så-
-att jag hade svårt att stödja mig på den på morgonen.
Inte alls på den nivån att jag kände att det är en begynnande skada-
-och att jag måste pausa nu.
–utan en morgonstelhet. Gubbkänslan.
Den kom lite i bjudandet vid kilometer tretton.
Jag tänkte inte så mycket på det, för då hade man börjat bli trött.
Då är det mycket andra saker i systemet som man tänker över.
Det blev som att koppla i en prioriteringslista. Vad gör mest ont just nu?
Den var ganska långt ner. Sen vände vi i medvinden.
Då drog Johan ifrån vår klunga, men vi andra hängde kvar.
Men vi ökade ändå farten.
Jag minns att jag tänkte när vi kom till 15.
Det var inga kilometer, men vi visste ungefär.
Då började jag känna att nu började göra…
Från där jag började känna när vi var 13,
så vid 15 började göra lite ont.
Men det var två utmaningar.
Det ena var att det är kilometer 15 på en halvmåra.
Det gör ont när man är här.
Men den andra delen var också att vi sprang raksträckor.
Jag övervägde aldrig att stanna.
Hur mycket konsekvenstänk har du i det läget?
När det kommer till att det kan bli långvarig skada.
Tänker du de tankarna?
Eller bara att det är en halvmaraton, nu kör vi hjärnet?
Vad skulle få dig att bryta? Är det att du inte kan springa längre?
Ja, precis. Jag inser att det här är…
Vissa grejer jag kommer att berätta nu kommer att upplevas lite sjuka
av folk som kanske inte tycker att det är lika kul att tävla som du och jag gör.
Jag kände nog att det var ingen sån här supersmärta när det började.
När vi kom till kilometer 15 kände jag att det påverkade min löpning.
Jag hade fortfarande inte reflekterat över att det kunde vara en skada.
Jag var reflekterad över att jag hoppas att det inte blir värre tills jag kommer i mål.
Så att jag kan springa fullt ut in i mål.
Men vid kilometer 15 märkte jag att jag började landa lite mer.
Jag landar ju på mellanfot och framfot.
Jag märkte att jag började landa lite mer på hälen, på högerfoten.
Så det reflekterade jag över.
Så märkte jag att det var kroppens sätt att kompensera.
Vad säger omedvetet då?
Du tänkte inte på dig själv?
Nej, jag tänkte inte på det själv.
Jag märkte att jag, framförallt när man blir trött på en man,
jag började reflektera om min teknik, att jag försökte hålla uppe den.
Jag märkte att kroppen inte riktigt ville lyda mig.
Jag kände att jag flyter på rätt bra, så jag skit samma.
Sen gick det ganska snabbt.
Då låg vi prick på fart där.
Vi hade en bra klunga.
Det känns…
Vid kilometer 15 kände jag att vi fixar en under 1,20.
Det var länge sedan jag gjorde det.
Det var en skadefylld säsong för mig övrigt med baksidor,
brutna armbågar, rea men och skit.
Så jag kände att det blev revansch nu.
Men sen när vi var uppe på kilometer 18 började det göra rejält ont.
Det var första gången jag funderade på att det…
Ny tjänst är lite så här, hade det varit en träning hemma så hade jag nog klivit av här.
Jag hade stannat.
Jag måste inflika där, för det syns ju inte på filmerna när du går i mål.
Efter mållinjen ser man ju.
Ja, precis.
Du ser ut att springa obehindrat.
Ja, för det var också en sak jag reflekterade över.
Av lite andra småskador och krämper man har haft så vet man ju också om att
Så fort jag stannar, då blir det precis som att en känning kommer med full kraft när man har stannat av.
Men så länge jag håller uppe motoriken och steget och allt sånt, så kommer det här att lösa sig.
Kommer jag att stanna eller sakta ner, då kommer jag att bryta eller kliva av.
Så det reflekterar jag över vid 18.
Men då blev jag också så här att jag bara, fan, även om jag skulle bryta här,
vid mitt ute på fysion, jag har ingen mobil, jag måste ändå ta mig med och jag måste ändå jogga i mål.
Så även om jag stannar här så måste jag ändå jogga i mål.
Då kan jag lika bra köra hjärnat nu.
–Undrar om många läppar har fullföljt lopp på grund av att man tänker att
jag ska ändå in i mål, jag ska ändå ta mig dit.
Det är kanske därför många bryter på banor också, för att det är lätt att hoppa av.
–Det tror jag absolut.
Jag har haft lite blandade skador.
Första året jag började utvecklades det jättemycket, men sprang skitkorkat.
Då hade jag hälsaeninflammation, men jag hade löparknä också.
Då sprang jag änglamilen.
Skulle jag springa veckan efter att köpa den här marathon så sprang jag den med löparknä.
Jag hade snorunt på uppvärmning och tänkte att jag kör bröt efter halva.
Jag kunde knappt stöda mig på knät.
Då frågade jag funktionen, ”Var är närmsta vägen in?”
”Det är längs banan”, sa de.
Jag bara, ”Fan, det är ju fem kilometer.”
Det är en sån grej jag har i bakhuvudet.
Jag bara, ”Nej, vad fan, jag får ta mig ner.”
Du ska ändå gå den riktningen mot mål, så att du kan gärna springa.
Exakt. Det jag reflekterade på var det vid 18.
Jag kände att jag fixar tiden om jag bara inte börjar tappa steget.
Så det höll jag uppe med.
Sen är det sjukt.
Någonstans vid 19,5-20…
Det är svårt att beskriva.
Jag hade riktigt ont, men samtidigt finns inget annat i mitt huvud än att klara målet och springa mål.
När vi hade tolv år kvar ökade jag och tänkte att nu lägger jag ut det sista.
Där är det precis som att hjärnan gör en märklig prioritet mellan den fysiska smärtan i foten och hur mycket energi jag har kvar.
Jag vill tömma den tanken också.
Det är så märkligt. Det är det du beskrev med ditt maraton.
Du är inte mer än på en åtta på din smärtskala–
–för du hade energi kvar med din kropp, så att du inte kunde springa.
Jag hade läget där jag kunde ta ut det sista energimässigt–
–men det var korkat för att det fysiska skickade i signal–
–att jag inte borde göra det.
Det är en prioritering att få göra där mellan målet man har, målbilden och hur ont det gör.
Det är frågan hur stark är den målbilden, hur stark är den viljan att lyckas?
Det är olika för olika personer och olika lopp som man tävlar i.
Det är det. För mig var det massivt där och då.
När jag och Sebastian sprang ihop där och kände att jag var stark, jag kunde trycka till och vi hade 1 200 kvar.
Det blev en uppbyggnad av revansch för det slitna året.
Äntligen under 1,20. Jag är nära mitt pers.
Jag visste att jag inte skulle slå pers, men kände grejen och tänkte ”vad gött”.
Jag bara kör.
Sen minns jag att de sista 300 meterna sprang man över en bro.
Det var nog där jag insåg att det här var inte så jävla smart.
Jag gick över den bron.
Hur var det?
Då fick jag kramp i baksidan.
Så då hade vi samma nederlag där.
I insikten för dig och total kramp för mig.
Det var galet.
Jag sprang i mål, det var ju svin.
Jag hade en 19-19, det är 15 sekunder över mitt pers.
Så jag svinade.
Men direkt efter jag stannade efter mållinjen så insåg jag att
det var som att en kniv stack in i foten.
Det är något sjukt med när musklerna är varma och man är igång.
-Du seglar ner i diket? -Ja, jag bara seglar ner i diket.
Jag kände bara att det var nåt som inte var helt rätt.
Men sen är man som man är.
Jag tror att alla som har haft olika typer av benbrott kan känna igen sig där.
Det vet jag både när jag har brött armbåg och handled.
Precis där och då, när jag gick upp och började halta omkring och snacka med folk–
Man reflekterar inte över att det skulle kunna vara en allvarlig skada.
Det är nog inte brutet, eller nåt sånt.
Det insåg jag sen på kvällen när jag pratade med lite kompisar och dagen efter.
Det mest troligt är nog en stressfaktor i foten.
Men det låter lite värre än vad det är. Det är en spricka i foten.
att man har nött samma sak om och om igen.
Det låter ju inte helt orimligt.
Det känns logiskt på något sätt.
Men när du låg där i diket, Simon,
och tog dig för foten,
jag vet inte varför man gör det,
varför man tar sig för foten.
Det blir ju liksom inte bättre.
Det är ju inget dyrt sakta.
Jag ska läcka min fot, jag lägger min hand på den.
Det är ju ingen stor sån här pumpar blod
ur den, så jag måste täcka den.
Du hade tankar om att det inte riktigt kan vara smart när du kommer över bron.
Säkerligen hade du lånat diket också.
Men tankarna av att du hade gjort ett riktigt bra lopp, var de starkare än din?
Ja, absolut.
Du var ändå nöjd med ditt beslut när du hade gått i Malia?
Det var jag skitnöjd med.
Till och med efter, det var nog först när vi skulle gå till bilen.
När man bara stod vid staketet och haltade runt och snackade med alla andra.
Då tänkte jag bara att det är någon överbelastad scen eller nånting.
Men så kände jag när vi skulle gå till bilen.
Det gjorde så fruktansvärt.
Det kändes som att någon tryckte in en kniv i mitten av foten.
Då tänkte jag att…
Det sjuka är ju det här. Jag vet knappt om jag vågar säga det.
Jag kan inte säga ärligt att jag ångrar mig.
Det var nästa fråga. ”Ångrar du det?”
Nej, men det gör du inte då.
Det var värt varenda liten smärtillfälle under loppet.
Ja, det tycker jag.
Vi fick in en lyssnafråga från Sir Eriksson Running.
”Var drar ni gränsen för smärta under ett lopp för att bryta?”
Det skrev han fantastiskt på dagber.
Men just den här gränsen…
Det är sjukt att säga att jag knappt kan gå på foten och halta runt-
-och veta att man är sidelined i några veckor.
Jag kan ändå känna att det var värt att fullfölja loppet.
Det är inte bra. Jag är ingen förebild för andra löpare.
Men man måste också vara ärlig med hur man känner kring det.
Jag har ändå haft andra skador där jag har känt att det här skulle jag absolut inte ha gjort.
Det var jävligt dumt.
–Men det är ju jättesvårt att veta under loppet.
Det är klart att man kan springa och ha lite ont,
men du hade ju ingen aning om vilken dignitet skadan skulle ha.
–Nej, och det är det som om någon hade sagt till mig vid kilometer tretton,
någon hade sagt ”Det är förmodligen en stressfraktur i foten på dig”.
Det är klart som fan, då hade jag klivit av.
”Oj, det låter inte så bra.” Då stannade jag.
Men hade någon sagt det vid 18…
Jag tror inte det.
Hade någon sagt det vid 18, då hade jag känt att det är skitsamma nu.
Alltså, vad fan, jag har ändå rökt.
Men är det inte så att du har gått och förnekat den här tanken av att du är lite överbelastad i foten innan loppet?
Eller… ”Ja, men jag har lite ont där i…”
Ja, du beskrev det som krampdynan och…
Vi snackade om det dagen innan också.
Jo, men det är rätt.
Så nekar man sånt? Går man runt och tänker ”det är inte så farligt”?
Jag tror man är lite olika där.
Jag tror du och jag kanske är såna som ”det beror på vilket stad det är”.
Säg att det hade hänt för åtta veckor innan loppet, en sån fokuslopp.
Då hade jag förmodligen vilat en vecka.
Eller sett mig på cykeln och bara vilat.
Men när det är dagen innan loppet, eller tre dagar innan, fem dagar innan.
Då bortser jag från det. Det är ändå säsongsvila nästa vecka.
Det är märkligt hur man funderar över smärta och reflekterar över den.
Det är andra saker i hjärnan som prioriterar annorlunda för dig.
Målbilden är så stark, det du har tränat mot är så starkt.
Vi hade hela träningsgruppen som skulle köra.
Jag reflekterar inte ens över vissa saker som man nog vanligtvis hade gjort.
Det är rätt coolt. Eller ”coolt”.
Jag tycker inte att det är häftigt att springa med en stressfraktur i foten på ett lopp.
Jag tycker att det är svinkorkat.
Men det är en intressant reflektion om hur stark en målbild kan göra för att komma över smärta.
Det kan man använda till nåt positivt i andra sammanhang.
För att genomlida den här smärtan så behöver man nån motsats.
-Det gör man. -Vad är det, Simon?
Det är fan mer belöning.
Vi sitter ju faktiskt här och du hade din hand i chipskålen.
Jag hade handen i chipskålen. Vi skulle börja prata om belöning.
-Som om jag skramlade. -Jag väntar.
Du höll en i handen och den andra handen var i chipskålen.
Det känns som att du belönar dig själv.
Det känns som att vi verkligen glider in på temat på ett bra sätt.
Det är de sista 20-25 minuterna som vi ska prata just om det, med belöning.
Vi har precis sprungit halvmaraton och det är slutet på en säsong.
Då tycker vi att det är gött att belöna sig.
Hur mycket ska man väga upp belöning mot att man jobbar mot ett stort mål?
Hur mycket ska man belöna sig själv i vardagen?
Det här med stora mål och stora belöningar, det är klart att man kan ha det.
Det som jag gillar är att bryta ner det till små delmål–
–och belöna sig lite mer frekvent än att satsa på de här jättestora loppen–
–eller att man har superstora målsättningar inom arbetslivet–
–eller nånting som gör att det kan vara ganska avlägset.
–När belönar du dig själv? –Varje dag.
–Varje dag? –Ja, varje dag.
Jag är väl av den sorten att jag känner att jag behöver först ta i tur med det jobbiga
för att sen göra något roligt. Då känner jag att belöningen varar längre tid.
Det är klart att man kan belöna sig med olika saker som Instagram-flöde, likes och alla de här bitarna.
Men det är en väldigt kortsiktig belöning.
Men att kämpa för någonting, att ta de här jobbiga samtalen på jobbet–
–och jobba igenom den här jobbiga to-do-listan som man har.
Och sen kanske grut och springa och känna att nu har jag haft en produktiv förmiddag.
Jag har avverkat det jag ska göra och jag belönar mig själv med en lunchlöpning.
–Lunch run. –Lunch run. Det är fan ingen belöning.
För dig är också löpningen en form av belöning.
Ja, absolut. Jag tar mig tiden till det mitt under en arbetsdag.
Men det gör jag med gott samvete också när jag känner att jag har varit produktiv.
Och sen blir jag faktiskt ännu mer produktiv på eftermiddagen.
Om det inte är så att det är ett tufft pass, för då kan det sätta sig lite energi in.
Du blir ju inte en så jävla gnällig person här hemma heller, har jag förstått.
Det beror på.
Nä, mestadels frigör det energi för mig att springa.
Men just att göra de jobbiga sakerna först för att belöna sig sen.
Då varar belöningen längre tid, tycker jag.
Åh, ja, fy fan. Man vet det någon gång.
Man har känt sig riktigt smutsig där man har ätit godis och sen getts ut på löperudan.
Det är mer som en skamrunda för att man ätit godiset.
Det där är sjukt också. Om du är ute och springer–
–kan jag lätt belöna mig med godis efteråt.
Men skulle jag få för mig att äta godis innan jag har sprungit–
–då blir det en skamrunda istället.
Jag måste ut och rättfärdiga att jag har ätit godis innan.
Det känns inte så bra när du har kommit hem och gjort den här skamrundan.
Det gör det inte.
Jag har redan tappt belöningen.
Jag är helt övertygad om att det är rätt ordning att ta smärtan först och få belöningen sen.
Det är liksom…
That’s the way to do it.
Vi har fått mycket frågor, just eftersom vi har veckans drink och vi har ju liksom allt där.
Vi har fått frågor kring vad är den bästa belöningen från en drink och vad är den bästa belöningen från en öl?
Jag tänker att det finns lite olika, men där finns ju en grej, framförallt i vårt träningsgäng också.
Det finns ju nånting… Det är inte bara vårt träningsgäng, det är ju ett allmänt begrepp.
Men det är ju persbärs.
Den kan man slira litegrann på. Man måste inte ta en öl.
Man kan kalla för persbärs och dricka nånting annat.
Vad är din, Fredrik, när du persar?
Vad vill du fixa ihop på kvällen?
Jag har snört in mig ganska mycket på cocktails.
Va?
Det är sant.
Du har fått smaka några av dem också.
Nej, en riktigt fin cocktail är bland det bästa som jag vet att belöna mig med.
Så det skulle jag säga är att blanda ihop någon fin rom eller gin.
Så att man får något extra fint i cocktailvärlden.
Ja, just det. Jag tänker på det nu.
När du har sprungit marathon, då rättfärder man sig själv att belöna sig själv i en hel veckas tid efter att man inte löser sig överhuvudtaget.
Man belönar sig själv varje dag.
”Jag kan äta lite godis idag också. Det är lugnt. Jag sprang ju marathon i en av vardagen nu. Jag är ju sönders.”
Där kan det kännas missförstämningar. Jag gör ju exakt samma sak. Jag tycker det är helt rätt.
Men det är ju rätt lustigt att man tänker sig att springer man ett maraton på söndagen–
–så kan man på torsdagen, veckan efter, ”jag sprang ändå en maraton–
–så då kan jag äta 7 000 kalorier.”
Jag förbrände bara 3 200 kalorier på maratonen.
Men man rätt färdigar sig själv med att äta 7 000 kalorier. Det känns rimligt.
Nej, men det är väl lite så att man känner att man har genomlidit nånting riktigt jobbigt.
Man balanserar upp belöningen så att den är lika stor.
I vissa fall är den lite större.
Är vila en belöning eller ett straff?
Det beror lite på. Vila under väldigt många dagar kan vara ett straff.
Hur känner du i kroppen efter morgonen? Det är tisdag i dag.
Det kändes lite smutsigt att inte jogga en liten sväng i dag.
Så i morgon får det nog bli en 25-minutersjogg.
Jag får belöna mig med det, helt enkelt.
–Det är spännande. Då var det belöningen igen.
–Hur känner du efter halvman? Du kan inte vila jättemånga dagar.
–Nej, precis.
–Du får passa dig i hörnan och sitta med foten uppe på en pall.
–Det här är ju problemet för mig nu.
Jag har lite svårt att röra på mig just nu.
Jag har ett allmänt problem. Jag har en diagnos som heter livsnjutare.
Det kan vara en belöning eller ett straff.
Oftast är det en belöning. I de här lägena känner jag mer att det är ett straff.
Jag kan inte hålla mig borta från chipsskål.
Som igår, nu delar jag med mig här.
Igår tänkte jag att det är dagen efter loppet, jag är skadad.
Man får extra njuta lite.
Jag åt upp alla chipsen vi hade hemma.
Vi gör samma sak idag.
Ganska övertygad att jag kommer att göra samma sak imorgon.
Det är en sån grej.
Jag måste nästan röra på mig av den anledningen också.
Jag kan känna att jag älskar belöningar.
Men jag är lite inne på ditt spår där.
Ibland kanske man bara förknippar belöning med nånting gott.
Jag tycker löpningen också kan vara en belöning i sig.
I vanliga fall tränar vi lite hårdare pass på lördag klockan nio.
Det är för mig en form av belöning.
Vi tar den tiden och gör det, och den är avsatt varje vecka.
Det är för mig en belöning av annat man gör för att få till den tiden.
–Men då lägger du upp din belöning i förväg–
–så du vet vilken belöning du ska få.
Ja, precis. Jag hade en period där jag tränade rätt hårt för 5 000 meter.
Då hade jag satt upp ett slutmål. Jag hade målet att klara under 16 minuter.
Jag hade satt upp ett antal delmål.
Från januari… Målet var att springa den i juni.
Då började januari. Då satt jag ett delmål varje månad.
Jag sa att om jag klarar det här i januari, så får jag detta.
”Gör jag nåt i februari, så klarar jag det här.”
Då var det så här att jag skulle köpa ett par nya spikskor-
-om jag klarade en viss tid.
I april månad skulle jag köpa en ny klocka.
Det var ändå grejer jag behövde.
Det beror på vem man frågar.
Jag behövde ändå köpa nya prylar.
Men jag satte ändå upp en liten motivationsteg för mig själv.
Klarade jag den tiden på träning, då gör jag detta.
Så det blev det som belöning.
Det är lite som vi pratade om innan början.
Dagliga belöningar utifrån ”vi gör ett bra pass på kvällen mot äppeloljorna”.
”Jag kanske går hem och dricker en öl och sen går det igång”.
Då är det en belöning.
Spontana belöningar kan också infinna sig.
Det kan vara så att du har lagt upp ett pass och får kämpa lite mer än vanligt.
Då känner du att du är värd en liten belöning.
Då har du lite sådana att sticka in.
–Är det öl innan du går och lägger dig? –Det låter mer och mer konstigt.
Jag kan tycka bra på att det är en grej som man har kört en tuff lunchpass.
Nu när man jobbar hemifrån ligger det ett marmorchoklad i det här.
Det är klart man tar några rutor om man har gjort ett bra jobb.
De är sjukt viktiga. Jag hittar både belöningarna i vardagen–
Och i de här stora belöningarna, så mixen av det funkar jäkligt schysst.
Måste du lägga upp dina tankar kring vad belöningen ska vara inför ett lopp?
Ja, jag vill gärna göra det. Det här tror jag också är ganska individuellt.
Pratar man tävlingar, men det kommer jag också ihåg.
Supertrevligt minne från när jag sprang mitt andra marathon,
som Köpenhamn Marathon 2014.
Då hade jag som mål att springa under tre timmar, sen gick det jättebra med träningen.
Då satt jag ett mål under 2,55.
Det gick jättebra och då satt jag ett mål att jag skulle ha släktrekordet.
Det var Johan som hade det, min smågård i Stockholm.
Han hade 2,54 eller nånting så jag kände att jag kanske kan ta det.
Till hans försvar så gjorde han det på Stockholm och har att ta det på Köpenhamn.
Köpenhamn är lite lättare så det får jag ge Johan ändå här i sändning.
Jag hade satt upp det som ett mål och tänkte att klarar jag det målet?
Jag hade köpt en indisk halvliters öl som jag fått tips av någon.
Det är jättekonstigt.
Men det blev en sån grej för mig.
Det är inte så att den kostade 40 spänn eller nånting.
Det var inte så att det var någon massiv blödsut.
Utan bara, jag köpte den redan tre veckor innan.
Och så stod den i kylskåpet.
Så varje dag visste jag att när jag kommer hem på kvällen, då ska jag dricka den.
Så blev det en sån grej.
Men det sjuka man ser när jag kom hem på kvällen.
Du vet, kroppen kan vara lite märklig efter mat.
Jag knäckte öl och det var fan vad gött.
Jag tog en halv klunk. Det var inte för att ölen smakade äckligt.
Jag kunde inte få ner nånting mer, så då slutade jag med att hälla ut den i basken.
– Det var ju tanken av dig, och du kunde tänka på det kanske inför loppet,
att du hade någon form av morot om du klarade.
– Absolut.
– Men hade du druckit den om du inte hade klarat?
– Nej, det där är en jättebra fråga.
Där måste jag säga att jag hade brutit.
Jag är inte dum. Jag hade druckit en vid nåt tillfälle.
Men jag hade inte tatt den på kvällen. Det känns fel.
Du kan hålla det där.
Det tror jag att ni har. Man vill spara vissa grejer.
Har du andra emotor i vardagen?
Om man ser utanför löpningen…
Jo, men det tycker jag…
Alla är lite olika.
Min belöning i vardagen…
Det är kopplat till att jag i kvällen tjatar på alla chips.
Men det var… Vi pratade om det i ett tidigare avsnitt.
Jag har ganska mycket på jobbet nu.
Nu kände jag med foten på halvmån.
Jag har inte deppat ihop över det, men jag bara använder lite surt.
Så kände jag igår då. Lisa gick och la.
Jag kände, ”Fan, nu är det…”
Då tar jag… Det här kan jag göra någon gång i veckan.
Då tar jag så att… Nu är det min tid.
Då tar jag… Åh, nu blir det mörkt här inne i studion när jag ska berätta om detta.
- Det tänder. – Det är en tajm, ja.
Min belöning i vardagen är att jag har en timme–
–där jag kollar på fotbollsdokumentärer och äter chips på kvällen.
–Det här hade jag ingen aning om. –Nej, det är det eller stand-up.
Jag har sett en rekantips om Amazon Prime och Manchester City.
Jag är inte jättefotbollsintresserad, men de gjorde nåt superår 2017.
–och vann Premier League.
Jag gjorde en dokumentär om den. Den är i åtta delar.
Superspännande att titta på. Den är lagom ambitiös.
Så kan jag sitta och käka chips och känna att jag är värd en timme för mig själv.
Inga barn som krälar på en.
–Du då, Fredrik? –I vardagen…
Vad har jag för belöning? Jag skulle säga att det är löpningen faktiskt.
Att jag ger mig ut på en lite längre pass där jag inte behöver slita så mycket.
Jag får mycket tid för mig själv och jag får möjlighet att rensa tankar och
verkligen bara komma ner i tempo och komma in i ett lugn.
Jag ser framför mig var jag vill belöna mig, ut med kusten, ner vid havet.
Bara få en härlig känsla under många minuter, under en längre tid.
–Vi har pratat om det här innan. Det var någon som ställde en fråga som tyckte var ganska klok.
Vi pratar nu om smärta och belöningar.
Måste man uppleva smärta för att få en belöning?
Just nu pratar vi om löpning. Måste det vara ett svinjobbigt pass för att man ska känna att man ska belöna sig med någonting?
Jag tycker inte det. Jag tycker att man kan belöna sig med att man kanske har följt sin plan.
Att man har sprungit strategiskt. Att man inte har rusat iväg. Att man har hållit sig till det som man har tänkt från början.
Det är okej att känna att man kan belöna sig själv utifrån att man har varit en klok och intelligent löpare.
Det behöver inte vara smärta, utan det kan vara en bra insats man har gjort.
Antingen strategiskt eller att man i vissa fall har tagit ut sig ordentligt och upplevt den här smärtan.
Men både och.
Det kan jag känna också.
Jag hade i somras kommit in i en jävligt schysst rutin under semestern.
Jag hade måndagar, jag sprang alltid två pass.
Det var en liten galen löparperiod man var inne i.
Men då brukade vi springa på lunchen ibland på måndagen.
Och sen hade jag 25 minuter på kvällen.
Jag och Lisa, men jag la… Antingen så la jag killarna och så la Lisa Vera.
Eller så gjorde vi tvärtom.
Men då hade jag 25 minuter medan Lisa la de andra.
Eller den biten. Så jag hade alltid den lilla tiden där.
Då sprang jag hemifrån upp runt längs äppeloljorna,
precis innan solen slog ner, och tillbaka igen.
Det var alltid bara jogg, aldrig nånting annat.
Och 25 minuter, i vanliga fall, kan kännas som en väldigt kort runda.
Det är lite den här känslan att det knappt vart det.
Men det var en så skön känsla att känna att det var så otvungen löpning.
Det var varmt och solen gick ner.
Det var 25 minuter bara för att rensa skallen litegrann–
–innan man skulle sjunka ner i soffan och kolla på Netflix med Lisa.
Jag tycker att vi slänger in veckans uppmaning på den.
Man lägger in ett pass med, vi säger först, veckans uppmaning.
Man lägger in ett pass med njutbar löpning utan krav.
Någon gång i veckan att man bara är ute och belönar sig själv med den löpningen som kroppen känner just då, för stunden.
Det är helt underbart faktiskt.
Det tycker jag är en del av det du pratade om med plan och att man följer sin plan.
Det tycker jag ska vara en del av planen också, otvungen löpning.
Vi har pratat om det, både du och jag, när jag hjälper folk att coacha.
Vi har företagscoachade mycket för oss.
Ofta var frågan hur man kommer igång, hur man gör att löpningen inte bara känns jobbig.
Det är ofta precis det svaret.
Oberoende av vilken nivå man är på glömmer man det ibland.
Att springa lugnt, långsamt, ofta kortare än vad man tänker att det är värt.
På domrundan när man kommer hem känner man att det inte är så dumt.
Snarare ser det som en tid för dig själv att rensa lite tankar.
Snarare att det måste ge nånting det här passet.
Men det har redan gett dig nånting.
Det är de 25 minuterna du bara göttar runt i solnedgången på sommaren.
Det är en belöning i sig.
Det har väl nog vi varit ganska dåliga på de senaste månaderna?
Det har vi varit. Det har inte varit många…
–Får vi göra en förändring? –Ja, det tycker jag.
Den sista veckan inför loppet har vi båda sagt–
–att det är roligt att prestera bra på passen–
–men det är mycket utfyllnadspass som inte är så roligt.
25-minuterspassen är bland de mest njutbara passen.
Ja, precis. De är helt fantastiska.
Det är inte jobbigt lång tid.
Du hinner med dig lätt på en lunch och du kan äta lunch också.
Nu gör inte du det, Simon.
Du hinner med både duschen, lunchen och löpningen under arbetstid.
Det ska man belöna sig med.
Det är bra. Det tycker jag att vi nästan stänger detta avsnittet.
Men det var en bra uppmaning.
Belöningar behöver inte vara efter stenhårt arbete.
Belöningen kan vara en 25-minuters-jogg eller en jäkligt fin cocktail.
Men det viktiga är att hitta sin belöning i vardagen.
Hitta njutningen. Följ din magkänsla, vad du vill belöna dig med.
-Filosofiskt. -Ha det fint. Vi hörs. Hej!
outro