41. Löpning & Instagram

Nu närmar vi oss med stormsteg…. Mot VÄRLDSREKORD PÅ HALVMARATON….. iklädda märkliga dräkter 🥴. Men ändå! Vi pratar om hur vi tänker med att bli peppad (eller sänkt) med våra sociala medier, uppladdning inför lördag och inte minst har vi Catja som är grundare av Ellas hjältar hos oss för att berätta om stiftelsen och engagemanget kring insamlingen 💛. Såklart också en race report från Simons 5000m i veckan som gått och en makalöst god drink signerad Fredrik. Avsnitt 41 – Nuuu kör vi!

Löpning & Instagram: Bli en bättre löpare och inspireras av vårt poddavsnitt

Välkommen till vår landningssida för poddavsnittet ”Löpning & Instagram” från Löpning & Livet! I detta avsnitt ger vi dig tips och insikter för att bli en bättre löpare och hur du kan utnyttja Instagram för att hitta motivation och inspiration.

I det här avsnittet av ”Löpning & Livet” tar vi oss an temat löpning och Instagram. Vi diskuterar hur sociala medier påverkar vår motivation och inställning inför loppet, samt hur vi laddar upp inför den stundande halvmaran där vi ska försöka slå världsrekord iklädda udda dräkter. Vi har även nöjet att ha Catja, grundare av Ellas hjältar, med oss för att berätta om stiftelsen och engagemanget kring insamlingen. Avsnittet innehåller även en race report från Simons 5000m, och en fantastisk drink signerad Fredrik.

Vi delar med oss av våra tankar kring hur sociala medier kan påverka vår motivation och prestation, både positivt och negativt. Vi pratar om vikten av att hitta balansen mellan att bli inspirerad av andra löpare och att inte låta jämförelser sänka vår egen självkänsla och glädje i löpningen.

Simon delar med sig av sin erfarenhet från det senaste 5000m-loppet, där han och Fredrik diskuterar hur man kan anpassa sin taktik och strategi utifrån olika scenarier. De pratar om hur viktigt det är att känna sin egen styrka och svaghet, samt hur man kan förbättra sin teknik och mentalitet för att nå sina mål.

Catja, grundare av Ellas hjältar, berättar om hur stiftelsen startade och dess syfte. Hon delar med sig av sin passion för att hjälpa andra och hur hon använder löpning som en plattform för att sprida medvetenhet och samla in pengar för att hjälpa barn med sällsynta sjukdomar. Vi får också höra om hur Ellas hjältar har vuxit och hur många människor som engagerar sig i projektet.

Inför halvmaran där vi ska försöka slå världsrekord iklädda udda dräkter, diskuterar vi hur vi förbereder oss mentalt och fysiskt. Vi delar med oss av våra bästa tips och tricks för att både ha roligt och prestera bra under loppet.

Fredrik, som är känd för sina kreativa drinkar, avslutar avsnittet med att dela med sig av en löparinspirerad drink. Han ger oss receptet och instruktioner för att göra den perfekta återhämtningsdrinken efter ett långpass eller tävling.

Vi hoppas att detta avsnitt av ”Löpning & Livet” har gett dig några insikter och inspiration att fortsätta din löparresa. Kom ihåg att det viktigaste är att njuta av processen och att hitta glädje i löpningen, oavsett om det handlar om att prestera på toppnivå eller att göra något gott för andra. Ha så kul på löparäventyret!

Länk till avsnittet:
https://podcasts.apple.com/se/podcast/41-l%C3%B6pning-instagram/id1539039755?i=1000534014249&l=en

I avsnitt 41 av Löpning & Livet pratar vi om hur sociala medier kan påverka vår löpning, uppladdning inför lopp och mycket mer. Vi har även en spännande gäst med oss, Catja, grundare av Ellas hjältar, som berättar om stiftelsen och deras engagemang kring insamlingar. Dessutom bjuder vi på en race report från Simons 5000m och en fantastisk drink signerad Fredrik.

Vi närmar oss med stormsteg ett världsrekord på halvmaraton och vi diskuterar hur sociala medier kan hjälpa eller stjälpa oss i vår träning och uppladdning inför lopp. Vi ger dig tips på hur du kan använda Instagram och andra plattformar för att bli inspirerad och peppad inför ditt nästa lopp.

Gästen Catja berättar om Ellas hjältar, en stiftelse som arbetar för att hjälpa barn med cancer och deras familjer. Vi får höra om deras arbete och hur vi kan bidra till deras insamlingar.

Avsnittet är fullt av spännande ämnen och tips för löpare på alla nivåer. Missa inte att lyssna på avsnitt 41 av Löpning & Livet.

Följ oss på sociala medier för att hålla dig uppdaterad om våra senaste avsnitt och få ännu mer löpinspiration. Du hittar oss på Instagram (@lopning_och_livet_podd) och Facebook (Löpning & Livet). Du kan även se avsnittet live på vår Youtube-kanal:
https://www.youtube.com/live/PMFUrmYE9q0?feature=share

Tack för att du lyssnar på Löpning & Livet!”

Här är avsnittet i text:

[Musik]

Yes! Äntligen tisdag.

• Jo, vad gott det var här. – Härligt!
• Det minner jag på dig, Sven. – Mycket charmig.

Jag tror att det är tilltalande för många som lyssnar.

• Då tappar vi ju tusen lyssnare direkt. – Ja, precis.
• Skåne ska ju lite roligt, men inte så kul.
• Nu håller jag på att checka ljudet här samtidigt.

Men nu kan vi göra så här, Simon, att du kan få prata om det som du har varit med om senast, Phil.

Fan vad gött. Jag har längtat en hel vecka efter att få prata om mig själv.

Så det är gött att äntligen vara här, Fredrik. Tack så mycket. Jag flyger in oss här.

Vi sprang ju borstarhusen förra helgen. Den pratade vi om i förra podden.

• Men du har ju tävlat igen. – Det är ju det.

Jag gjorde ju… Jag höll ju igång. Du och jag jagade både måndag och tisdag efter halvman.

Jag släpper inte riktigt i benen de första dagarna.

Men sen fick jag lite fart på det.

Jag körde direkt dubbelpass på onsdagen.

Vi joggade måndag och tisdag.

Jag körde ett lugnt dubbelpass på onsdagen.

På torsdagen joggade jag 5 km på lunchen.

Jag släppte iväg dig på ett ensamt pass där du spang 5 km progressivt.

Sen spang jag faktiskt 5 000 meter på kvällen.

Även om jag tycker att borsta husanloppet och halvmanarna kändes väldigt bra

så visste jag också att jag har tränat för att bli uthållig och seg.

Eftersom mina baksidor har varit lite till och från.

Så jag var inte jätteförvånad av det.

Jag var ganska nyfiken. 5000 är min paradgren annars.

Men var väldigt osäker på vart det loppet skulle bli av.

Men du och jag hade pratat tidigare i veckan om att jag hade insett att det var även veterandem på 5000.

Då är det jäkla riktigt allvar.

Jag hade taggat igång, kollat igenom startlistan och insett två saker.

Det ena är att jag sprang i det näst snabbaste hittet.

Det snabbaste hittet var 14 pärs.

Det var två stycken i M35, det vill säga min åldersklass.

De skulle nog behöva ha en ruskigt dålig dag för att springa långsammare än mig.

Eller bryta.

Så jag räknade med att de två kommer förmodligen att bli ett av två.

Sen var det jag i näst snabbaste hittet.

Då dömde min förvåning när jag inser att det kommer att vara en bronsstrid i det hitet.

Mellan mig, Paddy i vår träningsgrupp och två andra.

Då taggade jag igång rätt rejält.

Nu får Paddy, jag ber om ursäkt om du lyssnar på detta, annars kommer vi alla berätta det för dig.

Jag gjorde en plan för hur jag skulle kunna crossa Paddy.

Han såg jag som mitt största hot.

Du och jag joggade lite två dagar innan och jag sa ”nu gillar jag Paddis super mycket, jag tycker han är grym, jag har sån fantastisk målning”

Men hur crossar jag honom på bästa sätt på torsdagskväll?

Så vi snackade igenom det, vi tittade lite grann.

Jag utkristalliserade tre scenarier.

Ett tips för alla som vill springa 5000 meter, det är ju mycket taktik i ett sånt där lopp.

Jag funderade över, jag har sprungit tillräckligt många 5000 meter i loppet, jag gjorde tre scenarier så kunde jag utröna.

Det ena var att jag redan från början såg till att det var jobbigt.

Då kan jag lika väl glömma medaljstriden och bara försöka springa mål i en affärsnäbar manner.

Det andra scenariot var att någon drar iväg i starten, en klunga.

Då var min plan att inte hänga med dem, utan bara hoppas ta några placeringar på slutet.

Sen fanns det ett tredje scenario.

Vad händer om farten inte skruvas upp från början och vi blir en stor klunga?

Just det.

Det var ju exakt det scenariot som hände.

Då hade du och jag snackat lite.

Jag inser att med mina trasiga baksidor skulle jag inte klara av någon form av spurtstrid

de sista 400 meterna som det blev på Herrarnas 5000 på SM.

Där sista 400 gick på 53 sekunder när deras Almgren förhände.

Då går det fan undan.

Så jag inser att den där planen kommer inte hålla.

Då pratade du och jag och du gav mig lite råd och sa

”Jag tror du ska upp och grilla dem när det är 2000 kvar och någonstans där.”

Det tyckte jag lät rätt rimligt.

Det är ganska svårt mentalt att hänga med där.

Om man är trött i det läget och sprungit 3000 meter

och så får någon feeling vid 2000.

Det är alldeles långt kvar för att känna att

det här kommer hålla hela vägen in i mål.

Det kanske inte du kände heller.

Gärna på ett 5000 vill man i spartids när de ringer i klockan

för sist av allt bara ”Nu kör jag!”

Så trycker man till.

Man har samlat klungar och det är alltid den bästa sprintern som kommer att plocka hem det.

Och det är i dagsläget inte jag.

Så där inser vi det.

Däremot är min styrka att jag kan jobba i en obekväm zon lite längre tid än de andra tar ut mig.

Så det känns ju jättetryckt.

Tillräckligt hjärndöd för att lägga så pass skött under lång tid.

Det är den värsta insikten jag hade kunnat komma till.

För det har varit mycket härliga bara så här, jag är bra på sista 400.

Då kan jag hålla mig. Jag kan vara någorlunda plågat i sista 400.

Sen behöver jag bara ha ont i typ 70 sekunder.

Men där är inte jag.

Och loppet blev ju fanta med precis enligt scenario 3.

Det började lite långsammare, det blåste ganska mycket.

Så det var ingen som ville upp och dra och skruva upp farten rejält.

Jag lag med som person nummer 8 ungefär.

I ett startfäll på 14.

Jag hade en tanke av att hålla 3.30 i fart, vilket är 17.30 som sluttid.

Då tänkte jag, där tror jag att jag kan klara.

Vi hade 3.32 på första, 3.32 på andra.

För en progressiv 5000m-löpare som jag är, det är den bästa starten man kan önska sig.

Att få ligga i en rygg mitt i en klunga och inte känna att farten skrivas upp.

Så visst, successivt var det någon som tappade av.

Jag tror efter 2500m låg jag kanske femma.

Tempot hade varit rimligt.

Då tryckte bägge till lite grann, smålag i ryggen.

Han hade nog tid att passa, insåg jag.

Han tittade på sin klocka, sen så bara drog han till.

Så hängde jag på och då kommer man i mitt läge, det bästa slagläget jag kan ha på en 5000m-slopp,

det är när man kommer till 3000m och känner ”Är vi redan här?”

Det händer väldigt sällan.

Det händer nästan aldrig.

Jag känner ”Är vi redan här?” och då ligger jag i trea och då är det Paddy, jag och BG.

Jag vet att det är Paddy eller jag som tar den här bronsmedaljen i det här ärofyllda veteran-DM.

När det är 600 meter kvar, det är fyra varv, då hör jag din röst och säger ”där ska du grilla dem”.

Då tänker jag ”nu jävlar ska jag grilla dem”.

I medvindsträckan trycker jag till och bara går upp.

Fast de märker att i medvind hänger alla på en.

Lärarfarten, paddy hängde på, bägge hängde på.

Då gör jag det värsta som de kan vänta sig.

Det är att med 600 meter kvar, tillräckligt långt kvar för att krascha, då trycker jag upp farten i motvinden.

Då får jag direkt en lucka på 5-6 meter.

Taskigt.

Ja, då får man 5-6 meter.

Får de bakom, de får ingen hjälp av ändå.

De springer helt i med…

Förlåt, jag avbryter då.

Men hur mycket gör vinden egentligen?

Hur mycket vind var det denna gången?

När ni sprang, var det 8-10 sekunder?

Jag skulle säga att det var blåsigt.

Till och med Helsingborgs mått mätt.

Hur mycket skulle du säga att det gör?

Om man jämför med medvindsrakan.

Eller var det på rakan? Det var motvind och medvind.

Rakt motvind på ena rakan, rakt medvind på andra rakan.

Hur mycket skulle du säga i sekunder per kilometer?

Jag skulle säga så här att för den som är uppe och drar direkt

det ska man inte göra. Thomas Raudin gjorde det schysst.

Han räppnade hårt.

Det var en liten kille bakom honom som gick upp och tog vinden för honom.

En 16-åring.

Jag tyckte det var hedersvärt ändå.

Det kändes inte så schysst att tanslopet behövde dra.

Men nu låg jag bakom ryggar fram till det var 1600 kvar.

Det var inte bara taktiskt. Det var för att jag försökte inte stika iväg.

Så jag tycker att ligger man bakom lite ryggar i motvind

då gör det inte så hårt på banan.

Eftersom det är bara de här 100 meterna i princip.

Eller lite mer i 150 kanske.

Som man ligger bakom.

Nu har vi en gäst.

Jag pausar lite.

Jag tänker vilken kliffhäng det var när de fick ett litet bryt av alla som lyssnade.

”Men vad hände nu? Vad hände på loppet? Vad hände på loppet?”

Du ligger bakom.

Jag ligger bakom.

Du frågade precis som när han med vinden.

Jag sa att det tar inte så mycket när man ligger bakom.

Men är det motvind?

Om man ligger främst, då är det ett helvete.

Men hur mycket det gör är ju, tycker jag, lite svårt att säga.

Är du i en bra form så kanske det gör några sekunder per kilometer.

På 5000 lopp så kanske det är 5 sekunder per tusing.

Det kanske gör en halv minut.

Mycket mentalt tycker jag också.

Det känns kanske jobbigare än vad det egentligen är.

Ja det tycker jag.

Jag vet inte, jag har funderat över det här om det bara är min personliga åsikt eller faktiskt så.

Är så.

På 5000 tycker jag inte att vinnen behöver vara avgörande om du har bra klungor och mycket taktik.

Så blev det för mig i alla fall.

Det var många som gjorde bra resultat trots att det var blåst.

Men det var många som kommenterade vinden också.

Ja, det var det.

Men nu gjorde det sig bra till.

Ja, precis.

Jag tycker så här.

Vi var där att på sistone när det var 1600 kvar så gick jag ju om och tryckte.

Sen i motvinden tryckte jag till lite.

Så fick jag den här luckan på 5-6 meter.

Och sen

när jag tror när vi kom ner

då hade vi haft 332, 332, 330.

2,330 på Tusingarna.

Sen var vi nere på 3,27 och då fick jag bara lite som 20 meters lucka.

Då kände man så här, nu har jag påbörjat den här grillningen.

Nu måste jag ju fullfölja den.

Jävla Fredrik, det hände ju alldeles för tidigt.

För risken är där.

När det kommer ner har jag då 1,200 kvar eller när det kommer till Tusingen.

När det kommer ner till 1,200 känner jag, nu kan jag ju liksom inte backa hem den här och låta den komma ikapp.

För då är man ju rök där rent mentalt.

Då fick jag springa och trycka på själv i motvinden.

Det var okej andra varvet också.

När jag hade 800 km kvar kände jag så.

Var detta smart?

Det var två varv sen.

Då kände man att när du pressar i motvind

kan det bränna lite till i låran.

En sån här mjölksedjan som du inte får annars kan vara på 5000 km.

Du hade ju sista kilometern på 313 km.

Det hade jag. En riktigt stark sista tusing.

Och det var någon som sa ”Jamen, hade du inte kunnat springa snabbare om du inte hade fördelat det bättre?”

Alltså så, för att den sista tusen gjorde väldigt snabbt.

Jag säger ”Nej, det hade jag nog inte kunnat”.

Hade jag inte haft den pressen och visste om att jag var tvungen att grilla.

Jag tror liksom inte att, hade jag gått ut från början och sprungit i 3,27 fart och legat helt själv med en sekund, två sekunder längst fram.

Så tror jag faktiskt att jag hade bränt mig.

Så det tror jag är skillnaden också med den här armen med vinden liksom.

Ett medskick för dem som aldrig har tävlat på 5000 och ska ställa sig på startlinjen första gången.

Vad är det viktigaste?

Det absolut viktigaste på alla tävlingar på banan, öppna för fan inte för fort.

Alltså helt ärligt.

Hur svårt är det att inte öppna för fort om du aldrig har tävlat på banan?

Det är jättesvårt.

Jag har skrattat mot så många som har sprungit iväg i ”fan, men Johan, viss manfart!”

Första 200 meter. Man tänker ”Vad fan gör du?” vill man ju fråga.

Men det gör man inte.

Och då har man ändå sagt tio gånger innan ”Stick inte iväg i startarna. Låt dig inte ryckas med.”

Men är det första gången du tävlar på bana, snabba skor och pöder och linne.

Det är en jäkla… Du ska bara springa runt, runt, runt.

Alltså, det går snabbt.

Du blir snabbtrött.

Det går snabbt.

Vi har sett vansinnigt så här.

Gör det, öppna inte för fort.

Jag skulle vilja säga det här att kanske om man stämmer av lite och säger så här

ungefär vad kan jag springa på för tid?

Lägg det inte längst fram.

Ibland kan folk bli lite stressade. Jag känner mig så stark, nu springer jag om.

Vänta lite till.

Och var ska man springa om på banan om man ska gå om?

Bra Fredrik, det är faktiskt ett supertips.

Gör det absolut inte när det är motvindsraka, om det finns att välja på.

Inte i kurvor, utan gärna direkt när du kommer ur en kurva och du börjar en långraka.

Därför har du hela den långrakan att springa om på.

Många gör missen är att man tokspringer om någon på typ 15 meter.

Men börja det ut ur kurvan när du kommer till en långraka.

Då har du 120 meter på dig.

Att springa om 5 meter behöver bara komma fram och sen om.

Då slipper man den här pulsrusningen också.

Det är mina två bästa tips.

så hellre att du känner dig pigg och fräsch mot slutet och kan springa snabbt

än att du gör det i början och sen krampar.

Jag tror faktiskt det är så att både du och jag, Simon, har gjort alla misstag man kan göra.

Ja, absolut.

Jag kom i Lund när jag sprang där, 3000 meter.

Det kom jag också.

Jag klarade under 10,30.

Jag öppnade ju alldeles för hårt för min kapacitet.

Det var fruktansvärt.

Det var ju nästan så illa att jag kände att jag kommer nog aldrig mer tävla.

Du kändes lite ärrad, tyckte jag.

”Du ligger fyra sekunder efter, kom igen nu!”

Jag bara, det finns ett…

Du hade väldigt svårt att öka de sekunderna.

Det gjorde du.

Det har varit annat kul också i veckan.

Vi har faktiskt sprungit…

Tog du den Fredrik?

Jag tänkte att du kunde prata om den

utifrån Elliot och så.

Jag fick bilder från…

Vi har ju faktiskt Elliots lärarinna

som lyssnar på pod…

Jag vet inte om hon lyssnar, hon följer kontot.

Jag skickade lite bilder när Elliot

han har sprungit under 30 minuter på Night Run.

Helt fantastiskt!

Vilket evenemang!

Det var ju kul att dels vara på ett löparevenemang,

det var ju ett tag sedan.

Det är väldigt speciellt, det är mörkt,

neonljus, där är två eller tre DJs,

där står någon jävla bil som pumpar musik längs vägen,

där är marschaller, det är roligt.

Det är en häftig stämning. Jag tror jag nämnt det, jag pratade om det tidigare också.

Men Elliot har ju haft det här målet. Han sprang i sitt första nightrum precis när han hade fyllt…

Han skulle fylla sju. Han var sex. Han skulle precis fylla sju.

Och han sa ”Jag vill springa fem sekunder”. Jag tyckte att det var lite långt.

Jag sprang bara 32 minuter. Shit, det är bra liksom.

Året efter sprang han på 31 minuter. Varje år har han sagt ”Nästa år ska vi träna ordentligt innan”.

Han prövar inte att träna, han blir äldre.

Han prövar inte att träna, han blir ju äldre.

Han prövar på 31 minuter, förra året blev det inget nightrun.

Men han ville ändå springa.

Vi springer själva, vi har ett eget nightrun.

Så vi sprang på dagen, då sprang han på 30 minuter.

Han hade inte tränat.

Detta året säger han senare, en vecka kvar senare

”Pappa, nästa år kan du inte säga till när det är 10 veckor kvar så vi kan träna?”

Det gjorde jag detta året, men du var inte så sugen.

Så jag var lite tveksam om han skulle klara det eller inte.

Men det har varit hans stora drömmen.

som var klara under 30 minuter.

Du var fantastiskt snäll och hjälpte till

och agerade lite fartålare och peppare.

Så du hittade din tröttdåd direkt in i pjåmas.

Jag hade kommit med i Super Mario.

Hade med mig Super Mario-musiken.

Oklart vad alla som sprang i samma tempo

tyckte om det tionde gången man hörde Super Mario.

Jag skulle gå och lägga mig på kvällen

och så bara hörde jag ”Di di di di di di di” i armen.

Jag ville inte ha av med den.

Och till och med så jobbade jag för lite trött på den.

Fartålaren var den bara.

”Nu är tiden slut. Aj, nu kommer den igen.”

Ja, precis.

Men det var coolt.

Vi spang iväg och ställde frågan direkt.

”Är det den här farten vi ska hålla?”

Och då insåg jag att han tycker nu att det går lite fort.

Ja, det var lite hårt.

Men fassen!

Han erkände ju det sen.

Ja, det gjorde han.

Han kände att det var lite hårt.

Men vilken jävla kämpe.

Han höll i, han klagade inte, han kände sig stark.

Vid 3000 var vi prick på tiden. Då började jag bli lite osäker om man skulle orka hela vägen in.

Det är svårt med barn där och ens egna barn, och andras barn också.

Hur mycket pushar man det ta?

Jag aldrig.

Nu är det nu. Sen är det ett år till nästa gång.

Och du ligger på tiden. Om vi bara håller detta in i mål.

Jag är ju ingen, även i min chefskap, jag är lite mer en coachande än den som är lite mer så.

”Gör du inte det nu?”

Jag har aldrig varit en fotbollsfassa

som blir så, och det är inte heller medligt.

Men det är klart att jag har en inre demon.

När det är 1500 kvar känner jag bara

”Alltså han får ju inte släppa detta nu!”

Jag ser ju på dig, du får lite av den här tävlings…

Alltså lite av så som du ser ut på tävling själv.

Superfokuserad.

Du gick verkligen in i det.

Inga yttre saker som skulle störa.

Jag var någon som sprang upp och började prata med dig.

Jag kände hur det kliade i hela din kropp.

Hur ska han hantera detta?

Hade hon sagt en sak då?

”Vilken fin lampa du har!”

Hon började ställa frågor. Det här var typ vid 3000.

Jag lät det gå.

Sen tror jag att jag sa till sist

”Ja, nu måste vi fokusera på att springa vidare.”

Du försökte flika in det lite mer.

Hade hon frågat en fråga till då hade det varit så.

”Okej, jättebra, tack så mycket. Nu ska vi inte prata mera.”

Men jag kände att jag slapp göra det.

• När hon kom upp där sidan om Elliot och började ställa frågor.

”Det här kommer att vara min intresset.”

• Det var jobbigt för mig kan jag säga.

Men det var skitroligt.

Summa Sumarium orkade hålla i.

Gjorde en sån monsterspurt med typ 300 kvar.

Till och med att du och jag fick trycka lite i.

• Jag filmar ju samtidigt. Det var ju skitjobbigt springa så spurt.
• Fick trycka på.

Men han sprang in på 29.13 och var…

Jag har aldrig sett honom så stolt flera dagar efteråt.

Som du sa, han fick…

Lärarna och klassen hade varit så här

”Du får ju ta med dig film och sådant där och visa upp.”

På måndag, nu har vi på fredag, så tog han med sig film,

han hade även med sig tidningen vi hade varit med på

och pratat om världskortförsöket.

Han sa det också, han var jättestolt när han presenterade.

Han sa ”Det kom väldigt mycket frågor om världskortförsöket.”

Han gjorde handuppräkning.

”Hur många ska ut och heja?”

Lite i skymundan.

Han tyckte det var okej, han tyckte det var spännande.

”Vi hade handuppräkning, hur många ska ut och titta på

när de ska slå världsrekord?”

Han sa ”Det var tre som inte riktigt upp handen, som jag inte kunde.”

Men alla andra barnen som barn är upp med handen.

”Ja vi ska ut och titta, så får vi se hur många av de barnen som kommer.”

Jag tror alla kommer.

Jag tror också.

Det var väldigt roligt.

En annan sak jag tar med mig från Nightrun.

Vi fick faktiskt ställa oss och agera så här.

Poddkändisar kom fram med en kille som ville ha en bild.

Vi fick stå och hålla om runt axlarna.

Det var jättehäftigt.

Jag såg på dig att det var…

Det var största dagen i mitt liv.

Jag vill inte säga det, jag sköntysade istället.

Härligt.

Och annars den sista saken från veckan som har gått.

Det var ju passet i helgen.

Det kändes jättekonstigt att köra ett hårt kvalitetspass på söndagen.

Det gjorde vi faktiskt.

Ja, det känns ovanligt.

Vi gjorde ingenting på lördag och middag.

Det var väl 10k ändå.

Ja, det var en smutsig 10.

Ja, det hade vi.

Men på söndagen hade vi ett pass som vi skulle ladda inför såsommar.

Att det var en tävling.

Ja, helt rätt.

Vi ska springa en timme i 4.50, 30 minuter i 4.40 och sen gå över direkt i 45 minuter.

På pappret ser det rätt okej ut.

Ja, det är en produkt av Munt eller?

Ja, jag tar inte någon cred för det. Det är ett av Christian Munts pass som jag körde.

Jag körde en lite annan temposon när det begav sig.

Det blir två timmar och en kvart man är ute.

Du har sista 45 minuterna.

Om du inte ska spela in film innan.

Vi träffades klockan åtta på utanför min gata där alla var utklädda och började filma.

Kom någon granne med hund och man ”Hej hej”.

Jag kände på dig Simon också, det här är en rätt bra uppladdning för passet.

Nej, jag var lite så. Jag blev så fokad inför de grejerna.

Vi hade ju förberett med, vi hade ju tagit vätska, det var en loop, vi skulle ha gel.

Precis som under vår tävling skulle vi testa kroppen. Hur känns det att få i oss vätska och el.

Så man vänjer sig lite med det. Vi hade till och med skorna vi skulle ha på tävlingen.

Men det är ett bra pass. Passet, anledningen till att man springer först 60-30 minuter är för att det inte ska bli en sån hård övergång till maratonfarten.

Syftet med detta pass är att efter 20 kilometer, som vi springer lite snabbare än vad vi vanligtvis springer ett långpass i.

Då går du på och det blir en simulering.

Vi springer 20-30 km i maratonfart nu på det här passet.

Det blir 30 km totalt på det här långt passet.

Det är ungefär liknande simulering som du gör.

Hur känns det mot slutet av ett maraton?

Fast du inte är riktigt lika sliten.

Det blir ungefär samma känsla som långt in i ett maratonlopp.

Jag kommer ihåg det efter de här,

där vi var mitt uppe i de här 30 minuterna.

Jag har sprungit i över en timme.

En timme och tjugo minuter kanske jag har sprungit.

Så sa jag till alla, nu kommer det här tempot som kommer köra ut i slutet.

Det kommer inte kännas som 4.15, det kommer kännas som 3.50.

Och det är ju lite det man vill simulera.

Att man ändå ska kunna försöka hålla uppe farten och ta sig hela vägen in i mål.

På doppet.

Det var ett kanonbra pass.

Jag känner mig riktigt bra.

Shit, vi klarade ju passet.

Jag är lite närmare min yttre gräns än man gärna var.

Jag har sagt att jag har haft lite strul med mina långpass.

Du fick en lite sån pulsrysning igen.

Ja, lite sån ditt.

Jag tror att det har att göra med att jag har hållit hög volym under väldigt många veckor.

Jag sprang 5000 på torsdagkväll.

Jag tror att det är lite sån känning av att man är lite på håret.

Allihopa har visst att vi ska ta det lite lättare denna veckan, förutom nattskåpförsöket i helgen.

Så det blir inte så mycket tuffa fast denna veckan.

Så vi har haft några tuffa veckor.

Vi ska glida in på temat som är sociala medier.

Vi kommer säkerligen att prata om lördag.

Det ser väldigt bra ut vädermässigt.

Det ser utmärkt ut.

Det är lite för varmt.

Lite för mycket sol.

Men vi köper det.

Det hade kunnat vara som idag.

24 grader och sol. Det hade varit jättejobbigt.

Men först tycker jag att vi ska svalka oss med en härlig veckans drink.

Det kör vi.

Då har vi serverat en ”Role Model Cocktail” Simon.

Du är så jävla fulgrig.

Du är min förebild.

Jag blandar den här utifrån att jag tycker att du förtjänar en väldigt fin drink.

Det tyckte jag var fint.

Med fin förebild.

Och jag har andra förebilder.

Du har några förebilder, Sten.

Nej men först vill jag säga detsamma, Fredrik.

Vi är förebilder för varandra.

Och det tycker jag, det här är ju en bromance som har gått mycket längre än vad vi hade tänkt.

Det passar så bra med saxofonen här bakom.

Ja, det gör det.

Vi startade ju en bromance när vi dräck ganska snabbt efter vi lärde känna varandra.

Sen har den inte tagit slit. Det är imponerande.

• Snart så. – Snart, ja!

Nu börjar vi närma oss ens road här nu.

Snart den här bromancen är slut och vi lägger ner den här jävla podden.

• Men du tyckte om drinken? – Jag tyckte den var fantastisk.

Framför allt, du är ju, det har vi sagt, skillnad mellan dig och mig,

du är ju fantastisk på själva serveringsdelen.

Den smakar gott med ögat också.

Ja, det är enkelt. Du bara slänger in glaset i frysen så att det får lite frost.

Ja, du säger att det är enkelt.

Men det är en grej som jag också tänker att det ska jag göra, så skit i det.

Du gör det ändå. Det tycker jag är fint.

Det tycker jag är trevligt att det är lite frostat glas när man serverar.

Och drinka generellt ska ju vara iskallad.

Ja, det är vi överrörande överens om.

Ja, men det är…

Finns det någon drink som ska på gymmen?

Nej, det tror jag inte i alla fall.

Served piss warm.

Det är ytterligare heta, antingen riktigt kall eller riktigt varm.

Hot sidecar, det måste ni testa om ni inte har testat det.

En sidecar, så bara tar man in lite, kokar lite vatten och häller i.

Det känns också som en riktig sån höst- eller julvin.

Ja men exakt, vi är snart i mörkrets tider.

Vi måste hitta en jummendrink nu känner jag.

Det känns fel att dricka den.

Jag vet inte ens vad ”human” heter på engelska.

Du vet vad ”grouse” heter i alla fall.

”Grouse”.

Du menar ”gravel”.

Nej, ”grouse”.

Det heter ”grouse”.

Ska vi prata lite om drinken?

Jag kan slänga upp receptet så på Youtube.

Den här heter alltså ”Roll Model”.

Varför jag valde den idag är för att det är

internationella förebildsdagen.

Säger man det? Förebildsdagen.

Alltså du är en stjärna.

Det var Elas Hjältar som skrev om det idag.

Så jag tänkte att det var passande.

Du är ett drinksgeni.

Man vill vara en förebild.

Man vill vara en förebild för sina vänner, sina barn, sin familj.

Och vi har ju fått höra på en riktigt härlig förebild idag.

I studion. Med Elas Hjältar.

Så jag tyckte det var passande.

Vi ska prata om sociala medier.

Ska vi?

Det är kanske också lite passande med förebilder.

Om man kanske följer någon som man känner.

Där är det någon som jag verkligen delar åsikter med och tycker om på alla möjliga sätt.

Så det tyckte jag var passande, den här drinken.

Och i den så har vi gin.

4,5cl.

Vi har 2,5cl konjak.

Vi har 1cl cherrylikör.

Alltså det är körsbasslikör.

Jag hörde den.

Eller något liknande.

Någon får vara bär.

Eldorado körsbärssaft.

Unifärsaft.

Det går också bra, okej?

Det är ingen som ser det.

Har ni körsbärstickor så ta det istället.

Det är rätt så standard i hemmabarn.

Sen är det en halv centiliter sockerlagar.

Jag tog lite mer.

Jag gillar socker.

Det gör jag också.

Sen har vi den härliga biton som Lisa älskar så mycket.

Gustura biton.

Varför har du den?

Kan man få ett glas bubbel med lite bitter i?

Det är alltid fredagsdrinken hos oss.

Så att, nej, det blev bra det här tyckte jag.

Det här kommer jag nog att ta med mig i min lilla drinkbok.

Det var supergod.

Det är det där jag har börjat klura på nu Fredrik.

Eller det är inte drinkbok faktiskt.

Men ibland kan du säga någonting

så säger jag så här, på tal om det

så har du ingenting med det att göra.

Nej men det är bara övergång.

Vi har pratat lite lösa om drinkboxen.

En sak som slog mig var ”Vad fan gör vi efter det här världsekort-försöket?”

Det är sånt jag tycker har varit fantastiskt kul med podden.

Vi hade aldrig hittat på detta om inte bara någon hade slängt ur sig det.

Lite på temat ”Testa nytt” och vad vi vill att podden ska göra för oss.

Så är det att uppleva nya saker.

Samma sak, vi hade aldrig träffat Katja, aldrig engagerat samt din pengar.

Det hade varit den dumma idén som vi slängde ur oss i ett avsnitt.

Då tänkte jag, vad händer sen?

Sen ska vi springa maraton, men vad gör vi sen?

Vi måste ha en ny korkad grej att göra.

Du måste ha den nu?

Nej, jag måste inte ha den nu.

Jag tänker så här, lyssna.

Har ni några andra korkade grejer ni vet att vi ska göra?

Så kommer förslagen.

Men vi har fått förslag.

Nej, men sluta.

Vi har både swimland och fjällmaraton.

Sånt som inte förstör formen.

Men så tänkte jag så här, du pratade om Stolz Invitational.

Det var där jag kom.

Det var så kopplingen från att du sa din drinkbok tänkte jag.

Skit i det, nu pratar vi Stolz Invitational.

Mysterious Minds.

Det skulle jag vilja att, det hade varit kul att göra.

Vi har pratat här om att arrangera något lite lätt,

något löpning i livet eller något.

Jag tycker ganska att det ska heta Stolz Invitational,

men alla är inbjudna.

[Skratt]

Okej.

Eller så här Fredrik, nu går jag loss här.

Ja, men då?

Annars är det ju så, på de här Invitational-tävlingarna

Man var in de bästa, vi släppte ut in de sämsta.

Alla ni där ute som aldrig har sprungit på banan och tycker att ni är sämst.

Ni är varmt välkomna att springa stolt till Invitational.

Ni kommer att förlåna spik när ni kommer hit.

Alla så här hällsedda och svullna sen efteråt.

Det är en jättebra idé.

Vi ska göra jättegalna saker.

Jag tror bara det är början.

Jag tror det här är början på någonting riktigt tokigt.

Alla i träningsgruppen är lite stressade nu när de hör oss.

Det känns ju bra ju. Ta inte med oss nästa gång bara.

Ja, det är deras eget fel på något sätt.

Det är en av dem som anmälde in oss.

Och de är fantastiska rollmodels också får man säga.

Det är det. Hela gruppen, hela gänget.

Och det skålar vi för tycker jag.

Och som svar på din fråga, du är min förbild.

Tack det samma.

[Musik]

Vi har ju pratat lite grann i veckan som har gått att vi förhoppningsvis efter i nästa avsnitt kan titulera oss som officiella världsrekordhållare på halvmaraton.

Sen säger vi inte resten. Vi bara sätter officiella världskålhållare på halvmaraton.

Möjligtvis utklädnare också.

Det är fantastiskt att hela det här gänget som vi tränar med, vi tvingade lite grann med dem från början.

Alla har gått in med hull och hår. Det de framförallt har gått in med hull och hår.

Trots att, när de gav det med lite mer skygga och tillbakadragning än vanliga fall,

det är ju faktiskt vår insamling till hällas hjältar.

Det var någonting allihopa var överens om från början.

att skulle vi göra det här till en fantastisk kul och publik grej så ville vi också göra det till ett välgörande ändamål.

Då känns det väldigt naturligt för oss att jacka på ändamålet som Helsingborg Marathon har som är till Äldas Hjältar.

Då känns det extra roligt.

Dels att vi är över 20 000 insamlade kronor nu och att vi ska pusha på extra sista veckan,

men också att vi här i studion faktiskt har Katja som har startat Äldas Hjältar.

Välkommen Katja!

Tack så jättemycket.

Fredrik sa att han aldrig varit i så kul sammanhang nu.

Men du också.

Jag har precis fått en keps.

Jag har beställt en keps också.

Jag vågade ta på den när jag sa att du hade en på dig.

Så man ser att man är alltid lika kul i sin keps.

Nu sitter vi här med tre svarta, coola kepsar.

Men coolast av alla är ju du Katja.

Det är helt underbart att ha dig här.

Och jag tycker samma om er.

Boost.

• Katja, vi har pratat lite med Ellas Hjältar innan, men så fort vi visste om att du skulle komma

så kände vi att det här är ett ypperligt tillfälle för dig att berätta

dels varför det blev Ellas Hjältar och hur vi har hamnat här och hur vi har fått kontakt med varandra.

Du får jättegärna berätta lite grann om Ellas Hjältar och hur allting började.

• Jag tycker att jag borde kunna en story om den efter fem år.
• Ja, precis.
• Jag får ändå dra den korta versionen för den är ju rätt så lång annars.

Det startade för fem år sedan när jag fick mitt andra barn och jag förlorade livet.

Som tur är så lever jag ju, det ser vi.

Men jag drabbades väldigt hårt med att jag fick en svinterruptur, heter det.

När både tjocktarm och entarm, alltihopa, sprängs.

Det slutade med att jag vårdades ett år hemma och har stomi på sig än idag, fortfarande, för att kunna leva något sådant här bra.

Under den tiden så var Ella som vi har döpt stiftelsen till, det är min äldsta dotter, hon var fyra.

Under första halvåret så avveck hon från mig helt.

Jag försökte få jävis vinna tillbaka henne.

Då tänkte jag, om vi frågar mammas kompisar om att samla in en peng

så kan du få träffa någon som mår lika dåligt som du.

Som kan vara väldigt svårt att förklara för en fyraåring.

Alltså barn som lever i traumatiska lägen förstår bättre än vad vi tror.

Så hon gick med på det och jag skrev ut till mina kompisar på Facebook.

Kunde ingenting om Facebook på den tiden.

Och nästa dag när jag vaknade så skulle jag ju kolla mitt konto.

Jag bara ”90… 90 vadå? 90 000? Hur är det möjligt?”

Och så sa min syssor till mig ”Men det är offentligt så det har spridit sig i hela Sverige.”

• Hur kändes det?

Jag fick ju faktiskt lite panik.

Först och främst, vet ni inte, får man lov att göra så som privatperson?

Får jag lov att ta emot så mycket pengar?

Så jag ringde ju Skatteverket och kollade och då sa de,

ja, det finns inga regler mellan privatpersoner.

Under den vävan så hade ju inte jag hunnit tänka,

vad ska jag göra? Vem ska jag vilja träffa?

Och då dök det upp en bild på Facebook faktiskt.

En pojke som hette, får jag säga, Hampus.

och hade fått reda på då att han inte skulle få leva mer.

Så vi, på den tiden så hade inte jag så mycket koll på

att man kan och inte ska våldtjästa folk.

Så vi var inne i bilen till Stockholm, knackade på,

tryckte upp en kamera i huvudet på den här stackars familjen

just för att bevisa att vi gjorde av med pengarna.

Och det fina som hände där då,

det var ju att vi uppfyllde hans dröm

som var att åka utomlands med alla han älskade.

Så det blev ett helt plan med 19 familjemedlemmar, en vecka all inclusive på Gran Canaria.

Och när vi var där så pratade den här pojken med min dotter och sa att

oavsett vad som har hänt din mamma så ska du få ha henne kvar.

Jag ska inte få det.

Och det råkade en av dem som var med oss höra.

Och när vi åkte därifrån och stack till hotellet så fick jag min första kram av min dotter på ett halvår.

Och så släppte hon mig snabbt och sa ”men jag tycker fortfarande att du luktar äckligt”.

• Det är nog någonstans den raka ärligheten av barn.
• Ja men alltså fyraåring, vet inte vad stumi är, vet inte hur människor luktar som får ta mediciner konstant.

Och så var det ju att den här livefilmen spred ju sig.

Och då tyckte ju alla ”wow vad fin sätt av denna familjen att läka genom att hjälpa andra”.

Så här får de mer pengar.

Jag tycker det är spännande med tanke på vi kommer att ha temat som jag och Fredrik kommer att prata om just nu med sociala medier också kopplat till att

du sa att du inte kunde så mycket på Facebook på den tiden och så helt plötsligt vaknar du upp dagen efteråt och någonstans lite grann en life changer.

Ja för då måste du helt plötsligt läsa på allting.

Jag menar jag trodde ju inte att livefilmen skulle göra att jag fick nästan det dubbla tillbaka.

Då sa min dotter till mig att hon inte ville att vi skulle slita för det var första gången jag också var glad och var utanför huset på ett halvår.

Då sa jag okej då gör vi av med de här, men det var där Elasthjältar då började födas.

• Men det är ändå ett beslut att ta. Det här tar ju en enorm, jag tänker inte bara tid utan bara det du berättade nu så känner jag som förälder att det gör ont i hjärtat.

berättelsen med pojken Hampus. Det måste både ge mycket, men det måste också ta mycket energi.

• Det är så svårt att förklara det. Det är en stark fråga som jag alltid får.

Men Elas Hjältar har ju hållit mig vid liv också i fem år själv. Jag har också blivit räddad av Elas Hjältar.

Jag brukar säga att andras elände har blivit min energi.

Jag känner inte att det tar någonting från mig, utan jag blir ställd så här, okej, jag står upp framför dig.

Jag leder dig nu.

Oavsett om du besitter den här kraften redan så leder jag dig fram.

Men när du kommer fram så har du inte ens märkt att det är jag som har hjälpt dig.

Så det är ju positivt egoistiskt på min sida också att ha Ella Själta för jag var ju bra utav det.

Och min familj också, jag menar jag vann ju tillbaka Ella.

• Ja, absolut. Du har blivit hjälpt själv av själva stiftelsen också.

Att du får tillbaka mycket energi och positivitet.

• Ja men precis, jag trodde ju ändå att jag var ganska allmänbildad om verkligheten och så

som jag själv är ganska usatt som barnsbädd med andra hemskheter.

Men det var jag inte. Så Elisah Hjälter ger mig mycket livserfarenhet.

Det är min familj, livserfarenhet. Mina barn får se en sida som många andra barn inte får se.

Det tycker jag är jätteviktigt för jag ser vilka personligheter mina barn har fått på grund av Elisah Hjälter.

Jag brukar säga det, som jag sa innan, jag är lika glad att jag får följa med Elas Gälders resa.

• Du slår mig som en person, vi har ju skrivit till varandra lite grann, du slår mig som en person som är bara,

jag vet inte, så öppen för att bara kasta dig in i härliga nya sammanhang.

Det är lite grann min känsla av det, även när du kommer ner här, du känns superchill, sätter dig och bara ”Jag är glad att få vara här”.

Jag och Fredrik bara ”Nej, jag tror inte du har förstått, det är the other way around”.

Jag tycker det är coolt att se, om du nu pratar om att för fem år sedan,

var är Läsgältar idag?

• Idag är Läsgältar en av Sveriges största insamlingsstiftelser.
• Så trevligt.
• Jag brukar själv säga det. Hur och varför?

Vad har jag gjort? Och hur kunde alla lita på en privatperson som mig från början?

Eller hur?

Hur har den resan sett ut? Hur har den varit för dig?

• Den har varit galen.

Alltså jag är ju, från det jag vaknar,

tills det jag vaknar, hela tiden så är jag ju igång.

Alltså jag är ju inte bara grundare, ordförande, utan jag är ju

extra mamma, pedagog, psykolog, bästa kompis,

jag är samtalstöd till dom och till myndigheter och jag

Räddar ju föräldrar som vi tar livet av, ser på nätter, skickar dem till psyket.

Ja, det är mycket.

• Hur kom du i kontakt med alla de här människorna? Hur går det till?
• I början så letade jag ju själv.

Men nu så måste man gå via två av mina volontärer som har hand om alla familjer som tar sin.

Och det är via en mejl som man ansöker.

• Okej.
• Och det är ju mycket för att

Vi måste vara säkra själva och de ska känna sig säkra så att vi ber ju om intyg på allt de säger så att vi ser att det stämmer.

För tyvärr så försöker folk lura oss.

Och sen måste de godkänna allting vi tar med dem, text och bilder alltihopa just för att

det är inte bra om de ändrar sig när allting ligger ute.

Så att det är en väldigt stor process innan vi lägger ut ett ärende.

Det är många som tror att man bara skriver en text och delar.

Men det här är så ibland kan det ta ett halvår.

• Vi har ju som tema idag, som sagt, sociala medier.

Och du har ju säkerligen en klar syn på vad du tycker om sociala medier.

Har gett dig egentligen en möjlighet att agera och vara verksam på sätt och sätt som du är.

Men vad är din bästa och sämsta utifrån sociala medier? Vad tycker du?

• Du ser säkert massa elände också med sociala medier.
• Ja, alltså jag möter ju, för jag ska inte prata med alla människor som inte förstår hur jag tänker,

men ibland måste man ge sig in i en sådan situation för att man vill ju att de ska förstå hur man tänker.

Så det är väl mycket okunskap. Ibland får man bara skita i det, men det är inte lätt när de ger sig på mina barn.

Jag har förstått att du har haft lite problem själv också med själva sociala medier, alltså dina konton.

Att vara ”trusted”. – Svenska avhängsjukare.

• Är det folk som anmäler sig? – Ja, och…

Nyligen fick jag reda på att de har betalt hackare för att förstöra allting jag har.

Men jag har bättre kontakter än er, så jag kommer tillbaka fort.

• Så du har fått ändra lite så här konton?

Jag har ju allting kodat så nu måste jag koda mig in på allting själv också.

Men hellre det för familjerna.

• För det är lite avgörande för dig att de är uppe och snurrar.
• Ja, självklart.

Elasjältar finns ju för att…

I Sverige är det mesta tabubelagt.

Och så är det bara.

Har det hänt någonting så är det coolt i början

för då är du ”head of the line”.

så fort folk märker att det är så du lever så försvinner de och då blir det ett tabuämne.

Och då känner jag att på hela Själtar så finns inte den lagen utan här trycker vi upp den riktiga

storyn i huvudet på allihopa för det är så verkligheten är.

Och det kan ju som sagt som vi sa sticka i folkens ögon och då anmäler de.

Men pratar man dem bakom kulisserna sen så är det ju för att de inte förstår, de förstår inte,

De har inte varit drabbade själv och vet inte hur de ska hantera det.

Jag kan tänka mig att se döende barn och bilder och texter om det.

Kanske väcker så ledsna känslor fast de blir irriterade istället.

• Ja okej.
• Men i 90% av fallet när jag pratat med dem så ber de om ursäkt.

Men jag tycker också, har man någonting att säga på sociala medier

så finns det ju faktiskt chansen att kontakta personen som har grundat kanalen direkt.

• Vad har det att göra där uppe?
• Det kan jag känna att det blir större och större klyftor att man lever i sin egen lilla

fina värld med rosa moln och allting är frid och fryd.

Man är väldigt skyddad från verkligheten.

Det är det jag tycker är väldigt bra att man får ett uppvaknande med Elas Hjältar.

Det här är verkligheten.

Så här många har psykisk ohälsa och så vidare.

Cancersjuka, barn och så vidare.

Jag tycker det är fantastiskt att få det uppvaknandet i livet.

Det behöver man.

• Det är viktigt som person att få livserfarenheter även om man inte kommer att smaka på det själv.

Det är jätteviktigt för det är så du blir klok.

Och varför vill man ta det från sig själv?

Jag förstår inte det.

Många människor lever ju så, det är ganska vanligt att du måste hända dig själv

förrän du agerar och förstår.

Då agerar jag och mitt team och så får de ta sig på det sättet.

Jag tycker ändå att man måste få nå ut med sin story, annars fastnar man ju i bubblan.

• På tal om att agera och nå ut med sin story så var det lite grann,

vi kom i kontakt med er just genom att det fanns ett samarbete med Helsingborg Marathon

om Andreas och det gänget. Hur kom det sig att ni kom i kontakt med varandra?

• Det är faktiskt länge sedan. Vi skulle gjort någonting förra året, men då tog pandemin

koll på dem också. Men jag tror det var Andreas som höll av sig först och presenterade

tanken. Och du vet klart du köpte den direkt. Du är jättefint ju.

• Så härligt. – Du är jättefint.

Och som det är, jag är glad när folk engagerar sig, precis som ni också ska göra.

Ska vi nämna någonting om tanken med Eljott och RaceOn?

Kan du dra lite om den?

• Ja, jag brinner ju för att barn som har olika funktionsvariationer

ska få ta sig fram och ha den livskvalitet som vi har.

Så det finns ju en cykel som heter RaceRunner.

Så en människa som inte kan ta sig framåt själv

kan göra det med denna cykeln.

• Häftigt.
• Det är ju det ni samlar in pengar till.

Ja, precis.

Så gött.

Vi tycker det är så härligt att kunna kombinera just tanken av,

både jag och Fredrik har ju tre barn var.

Jag får säga det var, för ibland tänker man sig när vi säger att vi har tre barn,

så tror folk att det är du och jag som är gifta, men så är det ju faktiskt inte,

utan vi har ju att respektera.

Så vi har ju tre barn var och brinner ju för rörelse, stort såklart.

Så vi tyckte det var ett fantastiskt ändamål också.

Det jag kan gilla med Lass Hjältar är att vi har samlat in pengar till olika saker över åren.

Alla ändamål och alla som brinner för någonting är fantastiska.

Men det jag tycker är häftigt här är just att man vet vad det går till på något sätt.

Och jag tycker det blir så påtagligt.

Det har någonstans också. Man vet om att…

Och så både jag och Fredrik har jobbat med försäljning och marknadsföring.

Så när man ser den här tickern, jag blir så här ”Det är bara 30 000 som ska in för den här”.

De har samlat in 12 och 6, det där gör vi.

Det går man igång på lite grann.

Då kan man kombinera sina yrkesskickligheter och sin passion tillsammans för att kunna hjälpa någon annan.

• Ja men också att nu när vi bestämde oss för att springa det här loppet och tramsa till det och kluta oss och slå värsekord så kan man i samma veva

väcka lite uppmärksamhet och stödja det här fantastiska initiativet.

Och även med podden, att vi kan nå ut på ett annat sätt.

Jag och Simon har ju faktiskt möjlighet att prata fritt och säga vad vi tycker.

Och det är ganska häftigt att kunna göra det på detta sättet.

• Vi har ju slår ihop våra påsar med Helsingborg Marathon litegrann.

Nu är de pengarna rimligen insamlade till Elliot Race Runner.

Det kommer att finnas ytterligare ett initiativ till Novali–

–som ska ha en form av cykel.

Bara för att vi har samlat in mycket pengar vill vi samla in ännu mer.

Den här sista veckan framåt, Helsingborg Marathon, ska vi samla in ännu mer.

Vi har pratat om att man kan gissa våra tider.

Vi har lagt ut ledtrådar om vad vi är i för typ av form.

De som kommer närmast skänker 50 spänn eller uppåt.

Det finns ingen övergräns för hur mycket man får skänka.

Dan och Cecilia skänkte 1000.

Och så finns det de som skänker om 50 lapp.

Det finns ingen övergräns i alla fall.

Så man skänker en femtilapp eller uppåt till insamlingen

och så gissar man vad man tror

någon av oss kommer att springa på för typ av tid.

Det är liksom hela konceptet.

Vill man inte göra det, då kan man skänka pengar ändå.

Det är det som är så fint.

Det är det som är så himla fint.

Så det är liksom tanken.

Vi kommer att lägga ut det här löpande de sista dagarna.

Jobbar du på ett företag som har lite pengar att skänka,

ja då får tusan göra det

för barns möjlighet att kunna röra sig

till gällas hjältar.

Vi kommer att börja trycka på, vi kommer att testa LinkedIn, vi kommer att gå på företagen och se om vi kan samla in.

För det finns alltid någon vi kan hjälpa, även om vi når vårt nästa mål, så finns det fler.

Och Katja, är det inte så att Hälsingborg Marathon är nu på lördag?

Är det inte så att Edlas Hjältar kommer att finnas på plats, om det är på nummerlabsutdelningen eller på Hälsingborg Marathon?

Jag har hört rykten om att vi kommer att stå vid mållinjen.

Så är det, just det.

Jag och fem av mina stenhårda volontärer.

De kommer från Göteborg och Örebro.

Fantastiskt, vilket engagemang.

Det är så kul.

Om man vill se er eller prata med er så finns ni där nere vid målområdet.

Jag vet om att Emil Nilsson ska blåsa ballonger och springa med hela sitt hjältar.

• Ja, vad långa händerna är. – Ja, precis. Så att vi ska pimpa oss rejält här så att man ser vilket sammanhang.

Vi säger oss här Katja, stort tack för att du har varit här.

Det har varit fantastiskt att få prata med dig.

Vi ska se till att dra in mycket stålar till bra ändamål så att de här barnen får möjligt kunna röra på sig på ett bra sätt.

Och vad är ditt sista medskick till världen här innan vi checkar ut tänkte jag säga?

• Att det ni gör ska sprida ringar på vattnet. De ska ta åt sig av ert engagemang.
• Coolt. Pay it forward.
• Det är viktigt. Engagemang som gör att folk, åh, jag kan också göra någonting.

Det är jätteviktigt. – Super. Helt rätt.

• Och tack själv för att ni gör det. Jag är ju den som får se vad som händer när pengarna kommer in efteråt.
• Roligt. – Jag hoppas vi får se en glimt av det också.
• Det kommer ni göra. – Det hade varit riktigt kul att följa Elgort.
• Det är faktiskt det viktigaste i Lasshjältar.

Vi försöker faktiskt med alla samarbeten

låta som er då vara med och se vilka barn som får delning av samma tid.

• Coolt. Superfint. Stort tack igen och vi önskar dig en trevlig kväll helt enkelt.
• Detsamma. – Tack, hej.
• Vi har ett roligt tema tycker jag idag. – Tycker jag också.
• Vi ska prata om hur det är att vara löpare

och involvera sig och engagera sig i sociala medier på olika sätt.

Och lite hur vi förhåller oss till det här med att ha Instagram och lägga ut om prestationer och så vidare.

Men vi kan väl ta lite från början Simon. Hur länge har du varit aktiv på sociala medier?

Jag skulle vilja säga, det dyker upp en sån här lite ”awkward” minne från Facebook.

12 år sedan idag, som bara ”Hejahoe”

Så jag bara ”Inget mer”

”Jaha”

Man skrev så jäkla lite

Jag kommer ihåg det

Väldigt kort

Texten var ju inte det som var grejen

Utan man la ut en bild bara ”Hej”

Bild, det var imponerande

Det var text i början bara

Jag tror mina första sådana…

Jag vet faktiskt inte när jag gick med i Facebook

Men jag tror nog det var 2007-2008

2007, 2008.

Det tänkte jag bara, jag har alltid haft ställningen, även när jag och Andreas hade den här diskussionen när vi drog igång Helsingborg Marathon

och vi började bli lite så publika figurer.

Så hade han uppe det, hur tänker du kring gamla grejer som ligger på Facebook och sånt där?

Och då sa jag bara så, jag vet inte vad, där är grejer på Facebook som ligger uppe på mig, en gamla album.

Det är ingenting jag tycker känns jobbigt, utan det är bara bevis för att jag har haft en väldigt rolig ungdom.

Så jag låter det ligga kvar.

Det är ju lite samma sak när man söker jobb och så vidare.

Exakt, för det var lite så Andreas inställning var också.

Jag har anställt många personer under vår resa på GIS.

Man kollar ju. Om man går in och har någon öppen profil så är det klart att man använder det som ett underlag till en helhetsbedömning av personen.

Men är det 25 år tillbaka så har det mindre betydelse.

Ja, jag har faktiskt ändrat min… Det här är fullt personligt nu.

När Andreas och jag drog igång kände jag att det är lugnt.

Där är bilderna, de ligger faktiskt kvar.

Det här är förr i tiden, när jag blev riktigt full,

alltså yngre då, 20 kanske, vi var ett jäkligt gott kompisäng.

Ett tecket på en jäkligt rolig kväll och en bra fylla

var att jag vaknade dagen efter i mustaf.

Då hade det varit kul.

Jag raka mustaf på fyllan.

Jag hade skägg.

Vaknade jag upp så ”Åh fan, nu har jag mustafen igen”.

Då visste man att det hade varit kul.

Men det är ju sådana bilder.

Man ligger och dricker en grogg ur en skål.

Till exempel.

Och då kände jag när vi drog igång Helsingborg Marathon

att ”Nej, vet du vad? Fan mig.

Jag ska stå för vem jag är och leva det fullt ut”.

Nu känner jag inte såhär att spärrstolen outar jag här lite sådana grejer.

Däremot nu när barnen

börjar, nu är det ju åt nio.

Nu är Elgjort nio.

Likar ni saker på floden?

Ja, nu har jag börjat överväga.

Kanske jag plockar bort lite av mina gamla bilder på Facebook.

Det har jag faktiskt börjat fundera över lite grann med kidsen.

Jag har inte riktigt funderat över den.

Även om vi pratar samman om våra förebilder och sånt.

Jag vill att Elgjort, Leo och Vera ska…

Om man själv vet vad man har gjort för grejer.

Roliga grejer och dumma grejer.

Så vill jag och hoppas att de gör lika mycket.

Men inte mer.

Men samtidigt känner jag också att jag inte vill vara en inspiration kädda till det.

Man har ändå föräldrar i det läget.

Men om jag gör så här, jag öppnar min telefon, jag känner inte dig.

Och så bara råkar jag komma in på ett av dina indag.

Var har jag landat någonstans?

Vad har du för typ av Instagram?

Löpning.

Instagram är det jag gillar absolut mest.

Jag är inne på Facebook flera gånger om dagen.

Kommenterar, gillar, är delaktig.

Jag gillar Instagram mer som format.

Jag är mer där kanske.

Vad är det i formatet du gillar?

Vad är skillnaden tycker du?

Någonstans gillar jag bara bildflödet på något sätt.

Tidigare har jag bloggat.

Jag älskar att skriva.

Jag tycker bild och textformat är någonting

De har bara fått att funka med hela introphyset som jag verkligen gillar.

Det är som att du väljer själv att hitta ett fotoalbum.

Jag har valt mitt fotoalbum och de jag följer.

Och så får jag en uppdatering på fotoalbumet varje dag i princip.

Så det gillar jag.

Sen gillar jag att det är bra.

Jag använder den utforskade delen.

Den tycker jag är väldigt spännande.

Och även då vem som följer vem.

Man hittar jättemycket inom löpning.

Jättejättemycket kan jag säga.

Jag tycker det är sjukt spännande.

Men däremot tycker jag så här,

i mitt, jag vet inte om det säger någonting om min andra sök,

jag ger mig inte in på det,

där är mycket på utforskningen, jättemycket fotboll får jag upp.

Men sen så blir det ju så här, varför är det massa fotboll som bara,

kolla det här målet, så klickar man in.

Och då är jag ju med och skapar algoritmen på något sätt.

Så fortsatt dyker upp fotboll.

Det är mycket MMA-fights.

Det får jag också.

Skönt att höra.

Jag får så här bodybuilder, bodybiddar.

Det måste gärna vara så här profilerna att vi är män i en viss ålder eller något sånt där som gillar fotbollsklick.

Löpande tjejer får jag också.

Får jag också jättemycket.

Det här måste han gilla. Han är man, han dör och springer av.

Här är de grejerna som borde boxa in.

Men jag tror så här, nu ska jag komma tillbaka till frågan.

Mitt konto handlar väldigt mycket om löpning.

Familj och mina tankar kring hur jag får ihop allting med familjen.

Jag tycker om att skriva om min fru och vår relation ibland.

Hur min vardag ser ut på något sätt som helhet.

Men framförallt väldigt mycket kring löpningen är min fokus.

Då glider vi nästan in på min nästa fråga.

Har du något mer?

Jag hade tänkt fråga dig.

Nu ställer jag fråga dig här.

Det är väldigt intressant att se.

För jag har aldrig frågat dig det här.

Så har det nog varit mycket från början.

Jag tror jag började på Instagram 2012.

Då var det lite fokuserade bilder på Sixten.

Håga gamla golvetriver som inte finns längre.

Då var det lite sånt.

Men ganska snabbt när jag blev löpintresserad

så gled jag in på löpning.

Jag tycker att det är…

När man jobbar med det man gör och har sitt yrkesliv.

Jag tycker det är ganska skönt att vara såhär ”Åh, här kan jag skriva jättemycket om min träning.”

Folk som gillar det, de kan gilla det.

Folk som inte gillar det, de behöver inte följa mig.

Det gillar jag med det.

Vi gled in lite på…

Kan du förklara varför du har Instagram?

Jag älskar att skriva.

Jag tycker att det skrivna ordet är…

Hur mycket än jag gillar den, nu poddar vi och spelar in.

Du och jag finns ju på alla medier som är möjliga, men jag älskar att skriva.

Jag kan ibland…

Vissa dagar kanske jag känner så att jag inte skriver mer, för det är ju inte mitt yrke nu längre heller.

Det gjorde jag ju före mitt yrke, så skrev jag ju mycket.

Och även när jag höll på och freelansade skrev jag mycket.

Jag älskar att skriva, tycker det är fantastiskt att kunna få med alla berättelser och händelser och allting annat.

Och det tycker jag känns…

Sen har jag bloggat ju ett tag, men så tar det kanske en timme om jag ska skriva ett blogginlägg som jag gillar.

Jag gillar formatet på Instagram. Jag kan själv välja om jag bara skriver ”Måndag” och lägger upp en bild.

Eller om jag skriver en halv novell om hur min träningsvecka har varit och lägger upp en bild.

Jag älskar enkelheten i det.

Har du någon tjänst kring vad som ger bäst resultat i en situationstycke?

Jag har varit in och ut ur den snurran.

Nu känner jag mig otroligt trygg med vad jag är nu.

Men jag tror att alla som fastnar i ett socialmedia som man gillar,

om det är LinkedIn, Instagram, TikTok eller Youtube eller vad det än är,

så tror jag man har en viss utforskande resa i början.

Och även en bra bit in, när jag höll på med Helsingborg Marathon

eller när man höll på med löpningen, som en profil inom det.

Det är vi ju nu också, fast av en annan anledning. Nu dyr jag in i löparprofil som poddar.

Att man går en resa upp och ner där man känner ”oh, det här kanske funkar”.

Det är till och med att man stundtags har tänkt ”det här kommer bli gött att lägga ut på Instagram”.

Och då kan man lite grann reflektera över ”gör jag det här av rätt anledning?”

Ja, men det är lite det vi kom in på varför. Varför har man Instagram och vad är det som…

Ur personlig åsikt så tycker jag att kombinationen podd, video, youtube och instagram så täcker in ett bra informationsflöde på olika sätt.

Det är inte kaka på kaka. Podden har sitt syfte. Du lyssnar under längre tid när du har tid.

Instagram är så här mikropauser i vardagen.

På gott och runt.

Och Youtube är om du verkligen vill lära känna oss.

Du har en tanke då, du vill täcka in så många som möjligt, ska kunna ta del av det.

Jag gillar kombinationen.

Jag kan väl säga att jag är lite…

Jag vet inte riktigt, om jag skulle fått samma frågor som jag ställde till dig så hade jag inte haft lika tydliga svar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min profil.

Nej jag förstår.

Det är lite familj där och lite så där.

Nyckelöppning och det är liksom

och det är inte någon kontinuitet.

Fast det är ju ganska skönt

för det har ju också landat i att det får vara så.

Ja, absolut.

Jag skulle säga så här, jag har inte funderat på att ta bort min profil.

Nej just det.

Men jag har funderat på om jag ska göra en större insats.

Ja, ja, absolut.

Eller om jag bara ska ha det kvar så som det är.

Jag har det som en dagbok för mig själv också.

Att jag går tillbaka, fastän var nu förra veckan, just det vi sprang det passet där.

Eller att man går tillbaka ett helt år och tittar på, okej har jag gjort det här passet innan?

Just det gjorde jag där, ja men då skrev jag någonting om det.

Att man går tillbaka lite som en träningsdagbok som du använder Strava till exempel.

Som vi ska komma in på sen, Strava, Garmin och allt möjligt.

Vi ska pausa den.

Jag är lite så här svävande i mina svar kring Instagram för jag vet inte riktigt var jag är på väg.

Jag ökar ju jättemycket antal följare utifrån podden såklart.

Det blev ju en accelerator såklart podden.

Och det är jättekul.

Du har rätt mycket följare. Allt är relativt.

Du har runt 3 000 följare.

2 500. Du har tappat 500.

Jag har tappat 500, ja precis.

Nej men där kan jag säga att jag har tänkt lite till och från där också.

För att jag har haft en ganska utpräglad så här alltid.

Jag gillar att dela med mig av…

Det låter lite klyschigt, min löparesa.

Men det är ju det många tycker är spännande, det är det man själv gillar ju.

Alltså jag gillar att hitta människor som är…

Som sätter lite mål, jag vill uppnå dem.

Jag älskar att följa folk som är i ungefär samma situation som jag är.

Dels för att få inspiration om hur tränar de? Hur får de ihop sitt?

Kan du rädda något konto? Bara outa något konto som du följer som du inspirerar dem?

Vi har pratat om det här tidigare. Den här Örebros-gänget tycker jag är fantastiskt.

Ja, men Frippe och…

Running Frippe, Running Duberg,

även Josefin Gärdvåg som har varit här som gäst,

där är Erik Arnfelt.

De är ett helt gäng där som tränar ihop som jag tycker är fantastiskt kul att följa.

Dels är de också sköna, enkla profiler som skriver på sitt sätt, lägger upp bilder från passen.

Tycker jag är superroliga.

Springer stenhårt på lunchen.

Ja, det är en lite annorlunda filosofi än vad jag själv har.

Därför tycker jag det är kul att följa.

Hur funkar det?

Man tänker sig vårt långpass i helgen. Det var stenhårt, tyckte vi i dag, eller progressiv.

Och så blev det 30 kilometer i 4,32 passnivå.

Östersläget har de upp så, söndagslöpningen, exakt samma pass.

Fast de springer rakt av vid 4-3-2 och snackar.

Det hade jag fan aldrig fixat.

Det är så olika hur man vill göra springa.

Det tycker jag är fantastiskt kul med Instagram.

Så det finns en drös sådana andra löpare som jag tycker är roliga att följa.

Även tycker egentligen hela Christian Munz stall.

Om man får uttrycka det så.

Christian Munz och alla hans löpare.

Sanna Mustonen och Johanna som är här som gäst längre tillbaka.

Jag tycker det är kul att kunna konnekta med människor man inte har fått för så länge.

Det här med att konnekta med människor, det har ju verkligen växt fram communities.

Man kollar på Adidas till exempel, Asics Frontrunner.

Du har ju en massa sådana här communities som stöttar de här elitsatsande och snäppet under också.

Så de kan hitta någon form av influencerjobb.

Det är de här communities.

Och det är ju jättepositivt kan jag tycka.

Och också att man kan kommunicera på ett bra sätt med likasinnande

inom de här bubblorna.

Ja men det är det. Jag jobbar ju med marknadsföring i vanliga fall.

Jag läste faktiskt en intressant krönika om det där i Resumé, tror jag det var.

Även om reklamtidningen.

Jag känner mig själv lite träffad där också.

Många företag går mer och mer.

Hela korporationer som har affärsidéer.

Mikroinflensorn är den nya influensorn.

Influensorn var stora förr och nu känner alla att de bara pumpar ut grejer.

Jättemycket betalt för det.

Mikroinflensorn är den nya grejen man vill satsa på.

Det är ju typ sådana som du och jag i chok mellan 500 följare upp till 50 000 följare som är vanliga människor.

Men kröniken där handlar mer om att nu tvinga, eller tvinga, man möjliggör från massa, massa privatpersoner in att bli influencers.

Fast man är ju egentligen inte där. Det är inte så att vi tjänar våra pengar där. Vi lever inte på det.

Utan vi har ju ofta andra vanliga jobb. Och vad gör det med Instagram-flödena och allt sånt där?

Det tycker jag var spännande. Jag har själv varit med i en reklamkampanj senast.

Men ändå ta avstamp i någon form av passion.

Ja det gör det.

Sammanvävas med din personlighet.

Så är det. Men det blir en gråzon där litegrann.

Mikroinfluensorn upplever man kanske har större trovärdighet än den stora influensorn.

Jag kan inte kalla dem för det.

Det har längre varit en snårighet kring det juridiska med betalningar.

Nu har ju alla Instagram också gjort ett stort jobb med att betala samarbeten.

Det blir lite tydligare.

Samtidigt tycker jag att det är skithäftigt.

Fan vad roligt att vanliga människor kan bli uppmärksammade och sedda.

Och få möjligheten att göra saker man inte gjort innan.

Lite utifrån det vi har pratat om idag med Elas Hjältar, att de har möjlighet att ta en så stor plats i sociala medier som de ändå gör.

Fantastiskt.

Sen finns det alltid idioter som försöker sänka dem.

Jo, så är det.

Men att de har möjlighet att nå ut till så många och att det verkligen gör skillnad är helt otroligt.

Så där har du en enorm kraft i sociala medier.

Utan tvekan.

Men jag tänkte, har du någon gång funderat på att växa ditt konto mer?

Alltså, förstår du vad jag menar? Lägga in, putta in mer insats.

Jo, men det har jag och jag går lite i vågor där.

Och att, vad ska man säga, det finns olika anledningar varför man skulle vilja göra det.

Alltså det är en anledning så att jag vill växa mitt konto för att kunna möjliggöra att kanske kunna dra in lite stålar på det.

Eller liksom någon annan anledning, ren narcissistisk anledning.

För jag gillar att synas, jag är ju sån som gillar att stå på scenen, jag gillar att podda liksom.

Du har ju varit lite mer, ja, alltså du har blivit lite mer en bieffekt.

Du blir fortfarande lite så som Hugo Knight, ”men fan, det kommer fram någon som vill plåtas med oss”.

Du är ju väldigt bekväm med det nu, men det är väl också en liten resa för dig.

Shit, det här är ju lite publikt.

Jag har absolut funderat över det och jag går väldigt mycket vågor.

Under vissa veckor känner jag ”fan vad roligt det är”.

Jag skriver en massa saker, jag får kontakt med en massa människor.

Jag tycker det är så spännande att få höra hur andra tränar, upplever löpning.

Jag svarar på varenda fråga som kommer in.

Jag hade en granne här som bor runt hörnan från oss.

Han frågade om tips på klocka.

Jag skrev tre svar till honom.

Jag kände att jag skrämde bort honom.

Han svarade dagen efter.

”Du, tack för tipset på klocka. Jag gick ner på löplabbet i stan.”

”Jag skulle bara fråga, kom ut med en ny klocka och ett nytt par skor.”

Och jag bara ”Fan vad roligt!”

Så jag tycker att det är fruktansvärt kul.

Jag har funderat på det och jag skulle vilja lägga mer tid på min Instagram.

Det är svårt.

Du då Fredrik? Du som inte riktigt har bestämt det.

Du är spretig och lite sådär.

Känner du såhär ”Nu jävlar inte ska jag bara göra ett rädd.”?

Det är egentligen två konten som vi håller på med.

Det ena är poddkontet.

Där vi lägger lite tid.

Och sen är det det privata eller mitt eget.

Och där är det lite såhär, ska jag göra det mot ett business håll?

Eller ska jag ha det rent privat? Eller ska jag ha två?

Eller ska det bara smälta ihop?

Jag tycker det är svårt att tänka ut något vettigt där.

För det blir ju, ska man växa ett konto så kanske inte jag vill exponera min familj så mycket som jag gör nu.

Nej, precis.

Skulle jag ha en 30 000 följare, vilket jag inte har, men skulle jag ha det så skulle jag resonera annorlunda kring att lägga ut det.

”Här är Cornelius när han går till förskolan, var ska jag lägga ut det där egentligen?”

För 29 500 av dem känner jag inte.

Nej, precis.

Den är svår. Vad tycker du?

Om du hade haft det i morgon, har du 90 000 följare på kontot?

Det är två grejer jag har tänkt på.

Den ena grejen är att min fru Lisa, hon är mer fru än vad jag har, hon är mer intressant.

Hon har faktiskt tagit ett sånt beslut. Hon pratade med Elliot och Leo, ”Vad är det som är så pass liten?”

Hon pratade med dem och sa ”Vad tycker ni kring att jag lägger ut bilder på er på min Instagram?”

Då hade de en snack om det och då tog hon upp och slutar lägga ut bilder på barnen på mitt, eller hennes vanliga Instagram, stora Instagram vi kallar för det.

Om det inte är någonting hon frågar innan. Leo har sagt några gånger, nej jag vill inte.

Nej okej, då gör jag inte det.

Så hon har haft det igen och hon har faktiskt plockat bort lite gamla inlägg också.

Hon känner, jag vill inte dela med mig av information om barn.

Tänk om de blir vuxna eller lite äldre.

Folk börjar skaffa Instagram där vänner kan läsa saker jag tycker och tänker om barnen.

Däremot Vera som är så liten har sagt att det inte spelar så stor roll just nu.

Så hon har gjort ett sånt princip.

Sen har hon skapat ett privat litet konto istället för vänner och familj.

Där hon kan lägga ut mer grejer.

Det har jag faktiskt också börjat fundera över.

Jag brukar fråga vad gäller att

är det okej om jag lägger ut den här på min Instagram?

Det tycker jag är ett bra samtal med barnen.

Jag tror det är viktigt att man får det godkännandet av sina barn.

Ja, absolut.

Det är en ganska svår övervägning man behöver göra där.

Om nu kontot tar fart och börjar växa lite.

Absolut.

Man behöver tänka litegrann. Jag håller med dig där.

Framförallt om det växer litegrann.

Man behöver fundera litegrann vad det är man tänker sig med.

Det är på gott och ont. Jag kan faktiskt ta en parallell. Jag tror inte han har något emot att vi pratar lite om det.

Kent Svensson, Snabba Fötter, är ju en fantastisk profil på Instagram. Han har ju också ett stort konto.

Jag vet att vi hade, för många år sedan, så hade vi en typen föreläsningsdag.

Det kallas ”Talk and Run” när vi hade Elisabeth Mathon.

Där vi hade ett panelsamtal om sociala medier och löpning.

Då hade vi tre gäster. Det var Anna Nystedt som var där, som också har stort Instagramkonto.

Och Kent som var en av Sveriges största löploggar. Nu har han ju en massa följare på Instagram.

Och sen hade vi Tony från Jönköping som också har stor Instagramprofil.

När vi pratade om detta, jag vet att Kent och jag hade ett samtal på nästan två timmar några veckor efter det.

Där vi pratade just minst, han sa ”fan jag är sugen” och så bollade vi för han var nyfiken.

”Vad tror du om jag skulle ha en mer internationell profil?”

”Om jag skulle kalla mig Running Kent istället till exempel?”

”Jag har minst att han skulle väga sig mer Boston Marathon”

”Fan du har ju filmat lite under dina lopp och sådär”

”Tror du att jag ska iväg och filma? Är det bra? Funkar det liksom?”

Så pratade vi och hade ett resonemang om det.

Han var så jävla klok för han landade också i det här.

”Jag ska inte göra en massa saker för andra”

”Jag ska göra det för att jag tycker det är roligt liksom”

Så han döpte inte om sitt konto. Det var inte så att jag rekommenderade det.

Vi hade bara ett gott samtal om sociala medier och vad det gör med en slöpning.

Jag tycker han är kanske en av de sundare människorna nu.

Han har ju haft lite problem med utbrändhet och sådär.

Han har varit ganska öppen med det också på Instagram nämligen.

Han cyklar mycket mer, springer när han känner för det nu, skriver om det liksom.

Men ganska stort konto.

Så jag tycker att det finns ju en massa jävligt sunda människor.

Jag tycker vi har mognat in i den här åldern nu, med Instagram också,

vad man delar med sig och inte.

• Men om vi ska säga, nu har vi nämnt ganska mycket som är positivt

med sociala medier.

Man kan hitta inspiration, omlöpning, man kan kommunicera på många sätt.

Du och jag hade ju fan känt varandra utan sociala medier.

• Nej, men vi pratade om det tidigare också.

Jag skrev till dig på Facebook och vi hade inte kunnat ha den team-bildtema-gruppen som vi har på samma sätt.

Dela, peppa varandra och så vidare. Vi är väldigt positiva till Facebook och Instagram.

Men om man ska nämna något dåligt Simon, har du varit inne i perioder och känt att ”nej nu är det för mycket”?

Jo men absolut, jag tycker att jag har haft perioder då av att lite lätt nära utbrändhet och där tycker jag också att det blir en märklig snurra ibland med att man visar upp

man kan visa upp det bästa i livet men man visar inte upp det sämsta och jag tycker inte heller att det kan bli dubbelt för dels kan man känna ett krav

Jag får inte visa upp något som är dåligt på Instagram.

Men samtidigt börjar man visa upp både det goda och det onda.

Jag vill ju också, jag kan ju inte ha en kanal,

jag känner att jag måste visa upp allt som är dåligt i livet.

Jag tycker det är så jävla knepigt ibland, hur mycket man ska dela med sig.

Jag tror att var och en bara kan bestämma själva vad man tycker.

Jag tänker koppla till det här, världen har aldrig varit mindre än vad den är med Instagram.

Jag har fått kontakt med David Nils, och när jag frågade honom vilka skor han gillade på halvmaratonen,

”Varför har man inte kunnat göra det?” Han svarade mig inom några timmar.

”Den här skon är bra, det var när han sprang med Reebok.”

Så då sprang jag med Arane i 2019, och då vet vi hur det gick.

Men det är egentligen helt sjukt att jag bara kan knacka någon på axeln, och de har alltid valet att svara eller inte.

Men jag tycker det är coolt att man kan få kontakt, men det är ändå lite sjukt.

Jag tror att du har möjlighet att vinkla saker på ett så bra sätt så att folk svarar.

Så är det ju.

Det handlar lite om hur du approacherar.

”David, vad är bästa skon?”

Om man ställer frågan på det sättet så kanske man inte…

Du svarar inte.

Men om man är väldigt ödmjukt, otacksam till att om du hade kunnat svara på det här.

Jag ser att du har sprungit till denna skon och så denna skon.

Men har du haft kontakt med lite sådana människor där du bara känner att jag drar iväg det?

Absolut, jag är ju ett stort fan av Adam Ray.

Ja just det, ja precis.

Som också är en fantastisk löpare.

Mycket, mycket bättre än vad jag någonsin hade trott faktiskt.

Jag har ju sett att han har kvalitén till Hawaii Ironman.

Och då kan man ju göra parallellen eller kopplingen till att han är ganska bra tränare.

Jag trodde inte att han var nere på 35 minuter på milen.

Vi stötte på varandra i Understorm.

Du var lite Star Trek.

Jag är alltid Star Trek.

Han är underbart på alla sätt. Jag älskar hans text och hans musik och hela hans inställning.

Han klär sig fantastiskt snyggt och allting.

Vi stötte på varandra där och vi hälsade på varandra och sa hej hej.

Han är ingen av dem jag var men han sa hej tillbaka i alla fall.

Så jag drog iväg ett DM till honom på Instagram.

Jag visste att han skulle till Sofier Uggård och spela.

Så tänkte jag, han gillar ju löpning och det kanske inte alla i bandet gör.

Så när han kommer hit så kanske han vill ha någon att springa med.

Så jag skrev, vi ska ut och hej hej.

Vi pratade lite om Anders Dorp.

Jag är sjukt imponerad över hans tid.

Han gjorde ändå 37 minuter, 36 minuter.

Det var ju extremt varmt.

Jag och Simon gjorde 40 minuter.

Det säger en del.

Och han svarade.

Vi hade ju en bromance.

Vi snackade fram och tillbaka.

Han var lite sjuk då bandet hade fått covid.

Så hela den här konserten blev inställd.

Han sa ju det, när ni är i Stockholm nästa gång så hör av er så tar vi en runda.

Och det är ju helt fantastiskt.

Det är precis som du säger.

Hur hade man kunnat göra så för 30 år sedan?

25 år sedan?

Nej, inte gott.

20 år sedan?

Jag är bara så här på gott och ont.

Men hur fan hade man nått ut med grejer?

Det är ju helt orimligt. Samtidigt som jag tycker att det är helt fantastiskt när man får det där medelen.

Fan vad kul att det är någon som har avseendet där.

Men det är också ibland bara, fan vad sjukt det är att man bara kan nå någon när som helst.

Vem som helst. Och det pingar till i fickan.

Det kan jag känna ibland i chok.

Det droppar in rätt mycket grejer och vissa är kanske lite mer på än vad andra är.

• Det måste ha ganska stor vikt och betydelse att kunna formulera sig på ett bra sätt.
• Ja, det skriver ordet, det är ju ännu viktigare där.
• Som Jan har skrevet i Adam Ray, jag funderar igenom, okej han kommer läsa detta.

Hur ska det inte bli jobbigt för honom att svara?

För att få igång.

Och det får inte bli creepy heller.

”Jag såg dig där och jag följde dig på anderstrop, varenda steg du tog.”

Han bara ”Ooooh”.

Så att, nej det är liksom…

Jag tror att det skrivna ordet där är jätteviktigt att man lär sig att formulera sig på rätt sätt.

Och inte bli en börda och en belastning, utan att man tillför någonting också i dialogen.

• Helt rätt. Och här är lite grann ett inspel från våra lyssnare på det här temat också.

Många har pratat om att man följer en massa löpare,

man lägger upp när man själv har sprungit lopp och grejer.

Det verkar vara väldigt många som kanske har…

Vad ska man säga? Där finns en social värld, man är ju yrkesmässigt.

Men Instagram blir ju någonstans en output.

Här kan jag prata om min löpning.

Väldigt mycket så. Tittar på många andra, imponerar sig av andra prestationer, blir inte så stressad.

Tittar på andra, älskar att bli inspirerad. Kul att ha mycket vänner. Följa med i motgångar.

Jag har jättemånga människor som jag känner mig supernära med på Instagram som jag aldrig har träffat i verkligheten.

Man skriver mycket, man följer deras resa.

Om vi pratar om det där brosgänget, Frippe har jag träffat två gånger nu tror jag.

Vi skriver till varandra, varenda lopp och mellan inlägg och sånt.

Har du haft några sådana?

Nu har du haft Daniel Hans Rea på din lista och springer mig.

Men har du andra du har stött på?

Jag fattar mig då genom sociala medier.

Det är många som säger att de följer Simon på Instagram.

Jag har också ett konto.

Jag heter SC Stoltz F. Jag vet inte varför jag valde det namnet.

Jag valde lite lättare, jag tog mitt namn.

Det är inte så att jag heter Sven som efternamn.

Jag får kolla på det. Jag får fråga någon som kan det här med marknadsföring.

Nej, men jag har väl ingen sådär direkt som jag…

Det känns som att nu har jag börjat trilla in folk från hela Sverige utifrån podden.

Och det är ju lite som att nu när man har haft dem ett tag i sitt flöde och man har haft ett dialog, några skriv och så vidare.

Det är lite som att man känner dem.

Så är det.

På ytligt plan såklart.

Skulle jag stötta på dem på stan eller på ett löpevent så känner man igen dem.

Det är ändå så mycket bilder och filmer och allt möjligt som presenteras.

Så det är lite som att man har fått väldigt många nya vänner.

Det kan jag hålla med om.

Och sen delar man samma intresse så det blir väldigt lätt att inleda en dialog och prata om någonting.

”Jag såg att du sprang på lunchen där. Kan du göra 35 minuter på lunchen? Det är helt sjukt.”

Och hans piranjebilder med pizza.

Frippiga.

Lika fina varje gång.

Det jag tycker är den bästa perken,

det är så här att om jag är på jobbet,

och det är kanske där jag träffar mest människor,

nu är det bara digitalt i och för sig,

men det är där jag träffar mest människor,

förutom när jag är ute och springer.

Där skulle jag inte få för mig att börja prata om inlöpning.

Även om jag någon gång har gjort det då.

Jag har blivit mer återhållsam med åren kring det där.

Där skulle jag inte bara säga ”Då är det djup utesprang, 30 cm helgen, det är såhär så passet ut”.

Men Instagram känner jag såhär.

Jag har noll spärrar till bara ”Fan vad gött det ska bli att berätta om mitt pass”.

Det hade varit kul att höra om det någon annan.

Du berättar för hela världen och klart detta är någon som är intresserad.

Ja men det är det ju.

Precis så är det.

Det är kul också att jag har lite folk på jobbet som jag känner genom jobbet,

men som jag nu har konversationer med på Instagram, om olika löpargrejer.

För vi hade inte pratat om det på jobbet annars, för vi har inte de naturliga kontaktytorna.

Men nu är det så, du jag har en löparfråga. Är det okej om vi…

Ja, absolut ja.

Det är en helt annan värld.

Även i andra sammanhang kan man säga att när vi har haft löparkonversationer på Instagram,

när man sitter i samma möte vid ett annat tillfälle,

man känner varandra lite bättre, har lite större legitimitet och lite mer förtroende för varandra.

Trots att vi inte har något att göra med vår yrkesroll.

Det tycker jag är coolt.

Det är skitheftigt.

Man känner varandra på ett annat sätt.

Nu glev vi in på något positivt igen.

När vi pratade om det dåliga.

Ja, förlåt. Det finns inget dåligt.

Innan vi tar en liten paus och hoppar in på Garmin, Strava och de här plattformarna att ladda upp sina pass på.

Jag kan känna så här, jag kan bara säga utifrån en personlig reflektion som jag gjort kring sociala medier och Instagram.

Det är att varenda paus man får, du är aldrig så här att du bara stänger av och är helt fortkopplad.

utan du tar möjligheten och chansen att skåla igenom.

Jag vet inte om vad forskningen säger kring det,

om det är lika bra att vila som att bara sitta och stirra in i en vägg.

Vilket det kanske är.

Jag kan gissa att det kanske är bra ibland att bara inte göra någonting.

Nej, exakt.

Instagram, Facebook, Garmin, Strava, det är alltid någonting du kan titta på.

Alltså någon uppdatering, någon har sprungit, någon har skrivit någonting, att de hittade en bergarbanger i skogen.

Det var ju väldigt positivt för att de var ute på långpass.

Alltså det är alltid massa onödig information som man kanske inte egentligen behöver.

I stunder där man kanske bara behöver en paus. En riktig paus.

Men där fyller vi våra luckor hela tiden med Instagram.

Och det kan jag känna att det kan skapa kanske mer stress.

När vi behöver återhämtningen egentligen. Jag vet inte.

Jag tycker det lät av ettigt.

Och sen en ytterligare dimension på det.

Jag såg en TED-talk om det där med att

om du vill bli riktigt kreativ,

ha tråkigt.

Just det, att du blir, och lite grann kopplat till det vi pratade om i Katja innan också,

att du blir matad med så mycket.

Vi har aldrig tråkigt.

Alltså så fort vi är på väg att ha tråkigt,

eller vi sitter på toa, då plockar vi upp telefonen

och så blir vi liksom matad med någonting.

Men den där, liksom den tanken är

Men tanken är att de stunder som jag haft riktigt tråkigt, som jag hade föredragit och jämför med,

då var det när jag var föräldraledig och gick med vagnen.

Så där bara gick, gick.

Jag kunde inte plugga upp till det.

Då blir man som mest kreativ.

Men om du inte får lov att ha tråkigt någon gång,

så tänker du inte i andra barnet,

och då blir du helt enkelt matad med grejer.

Så jag tror för kreativitet och stress,

så tror jag det är bra om vi hade haft det.

Därför gillar jag löpningen.

Det är svårt att skåla flöden.

Det är svårt att skåla flöden.

Jag hatar distans, det vet jag.

Men en springande progressiv distanspass

utan lurar i 10 km en sensommarkväll

när det börjar bli lite kyligt i luften

det är fan nånting alla borde göra mer av

istället för att sitta på Instagram.

• Eller så kan man lyssna på en podd när man springer.
• Det är nästan det bästa.
• Det är det forskningen säger.
• Skånska poddar, det är nästan det bästa.
• Härligt.

Men vi ska dyka in lite i Strava, Garmin och de här plattformarna.

Jag tror att det är ganska många som är intresserade av hur vi använder dem.

Och vad man kan få nytta av det.

Så vi tar en liten paus och kommer tillbaka alldeles strax.

Nu fick jag höra något väldigt intressant som jag ville lyssna mer på.

Mellansnacket säger Simon att han har en väldigt utkristalliserad bild av hur han använder alla plattformar som finns i hela världen.

Känns som att jag är väldigt i centrum här nu.

Men ja, alltså, jo precis. Jag har sagt det här.

Jag har ett väldigt tydligt i mitt huvud.

Det här är en annan sak Fredrik.

Jag kan inte avsluta en mening ibland när jag får en annan tanke som dyker upp.

Jag tänkte på en sak. Efter vi hade Sara och Maria här så började vi…

Så sa jag ju på skoj till Maria.

Ja, men det känns som att du och jag delar lite egenskaper med att vi har lite kontrollbehov ibland.

Så sa hon ”lite” och då syftar hon på sig själv.

Men jag har faktiskt mer och mer börjat fundera på,

”Fan, jag har kontrollbehov på vissa grejer.”

Vi har ju skojat om det med löpning, men jag har aldrig tänkt på det riktigt.

Jag har inte det i mitt yrke, men har väldigt lite kontrollbehov.

Men löpningen inser jag att ”fan, jag har nog ganska stort kontrollbehov.”

Det kan låta helt sjukt, jag har inte kommit fram till det själv från nu.

Men jag inser det även när vi pratar om det här med Garmin och Strava och Instagram.

”Fan, jag har ett kontrollbehov.”

När det gäller min löpning, för jag tror att det här med att det kan jag kontrollera och ha inboxat.

Ser du det som en färdighet eller en belastning?

Mest en färdighet, men det är lite så att jag inte har funderat på människorna kring mig.

Du är en jättestor belastning för alla kring dig.

Ja, precis det är det jag kan vara funderad över.

Det var bara en sån förgrej jag har funderat över nu, även när det pratas om Garmin och Strava och Instagram.

Nu har vi ungefär tio minuter kvar, tycker jag.

Innan vi ska, tycker jag, för jag ska bestämma lite här.

Här har du fullt bestämt.

Ja, för det är mitt avsnitt.

Tio minuter ska vi försöka avhandla.

Vi ska summera lite grann. Det kommer aldrig hålla.

Nej, det kommer inte.

Vi ska prata lite Garmin, vi ska prata lite Strava.

Vi ska prata lite om man kanske har båda.

Och varför man har båda.

Och sen ska vi avrunda med att vi ska prata om lördag.

Lite snabbt. Det måste vi göra.

Världsrekordförsöket.

Men om vi börjar Simon.

Instagram, Facebook, Garmin, Strava.

Kan du berätta lite hur man ska göra?

Jag kan säga exakt hur jag gör.

Och sen kan folk tycka vad de vill.

Här är ett facit allihopa.

Så här använder jag det.

Facebook brukar jag ibland lägga upp när jag gjort något väldigt bra.

Något jag är väldigt stolt över. Väldigt sällan annars.

Men, däremot, nu har jag tappat lite grann.

Jag har gjort ett, för vad jag har gjort så här, tävlingar det året.

Så lägger jag upp en tid och en bild från varje år och så samlar jag ihop det i ett album bara.

Så Facebook inte så mycket.

Men jag tycker det är kul ändå.

Som du sa, om det är någon som vill ”researcha” igen och drippa in på Facebook

så finns där ett album där med alla bra tävlingar och resultat och sånt där på skenot.

Om vi pausar Facebook lite.

Det vi använder Facebook i dag är ju Events.

Ja, Events och Messenger. Det är de två grejerna tycker jag.

Och lite längre filmer och sånt där är de också bra på.

Och länkar till Youtube.

Det känns lite som en slask-trakt.

Ja, man ska vara riktigt krass.

För att man kan slänga ut lite vad som helst.

Det finns ingen direkt inriktning på Facebook.

Det är ganska wild and crazy.

Eventen är som du säger.

Lite som SD i riksdagen.

”Här tycker vi inte att det här är bra.”

”Jag vet inte, vi har inte mycket med oss här.”

Politisk vilde.

Ja, men det tycker jag, bara som en kort parentes där så att vi täcker in den också.

Instagram har jag som en liten träningsdagbok utifrån bild och lite längre inlägg om känslan.

Så jag kan ju vara så här, vad fan gjorde jag på det passet?

Jag vet att jag har lagt upp denna bilden och då kan jag gå tillbaka och titta.

Sen tycker jag att bilder ibland förmedlar när jag tävlar och sånt.

Väldigt inspirationsartat för mig.

Inför ett viktigt lopp, typ lördag,

Jag vet att jag kommer gå tillbaka i min Instagram-feed och leta upp goda minnen.

Jag har en fråga.

Info-lördag, Jeanette sa en riktig odesak.

Kommer du lägga ut en sån pre-race-bild med Mario direkt?

Det kommer jag.

Den kommer vara episk.

Det måste vi alla göra.

Det är liksom en befallning till hela teamet.

Det är ju min ritual.

Dagen innan brukar jag lägga upp en bild på mitt race-kit och lägga ut på Instagram.

-Kontrollbehov. -Ja, kontrollbehov.

”Nu måste vara fyrkantigt.”

Dels tycker jag det är kul att få lite som sista pepp.

Lite egoistiskt, men kanske icke-svenskt.

”Fan, nu kör jag. Imorgon, vi ses på andra sidan.”

”Det är kul att få lite sån pepp. Lycka till, kör åt.”

Du skriver ofta vad du kommer att försöka springa på också, va?

-Ja, det gör jag. -Du sätter pressen på dig själv.

Om jag är i hyggligt bra form, då brukar jag ändå skriva

Jag siktar på detta och jag hoppas att det håller.

Finns det en tanke kring det?

Det får sätta lite.

Det här är fullt olika.

Jag gillar under tävlingen sen när jag börjar vackla lite grann.

Det är en sak om det är kroppsligt.

”Oh, mina ben, där är mjölksur överallt.”

Jag kan inte göra så mycket då.

Men känner jag att ”nu har det varit gött att sänka farten”

då kan det boosta mig.

”Nej, vad fan? Nu har jag sagt mitt mål.”

”Det är en massa målfolk som väntar på det här.”

Det låter som att jag är ”Centrum the universe” men jag vet ju om att det är en massa människor som är nyfikna.

Det brukar höra av sig. ”Tid då? Vad blev det?”

Så jag lägger den pressen på mig själv dagen innan.

Jag vet ju om att ”fan, nu får jag hålla ihop det så långt jag går”

så jag vill ju vara tömd när jag kommer till mållinjen.

Bra, det brukar jag ha.

Okej, sen har du en Garmin-klocka.

Ja, det har jag.

Och där den automatiskt laddar in dina pass i Garmin Connect.

Som är en app och även en responsiv sida på internet.

Hur använder du Garmin och hur använder du Strava?

Vad skillnaden är.

Jag tror både oavsett om man har Polar och Sunt, och de har sina egna applösningar,

precis som Garmin Connect är, att det blir ett litet micro-community där.

Lite Facebook-aktigt.

Man kan gå in och kolla så här, okej vad har folk…

De två grejerna jag kollar mycket på där, det är så här, var har alla mina andra kontakter sprungit under veckan?

Totalmängden, får se var man ligger. Det är en liten topplista där man kan hålla utkik på.

Det andra är ju nyhetsflödet där, för så fort någon har synkat ett pass så droppar det upp i det nyhetsflödet.

Med en liten karta eller en bild om man har lagt upp det. Där står vad passet heter och en kommentar.

Hur, bara en liten tanke som jag, eller en fundering jag har haft ganska länge.

Hur mycket tid lägger du på Garmin? Hur mycket är du inne och tittar djupt in i andras pass?

(skratt)

Ja men lite grann.

Mer än vad jag borde.

Ja, mer än vad jag borde.

Jag gillar att gå in och kolla pulsintervallet.

Vad gjorde de på kilometer tre? Varför blev det så?

Åh, det är kanske en backe där.

Pulsen kollar jag, kanske på de jag har lite pejl på,

ofta kollar jag hur passet har gått.

Man ser ju hela passet, ser man en anledningsflöde.

Klickar man på det får man se hur varje kilometer sett ut,

eller varje varv, eller vad de än har reglat.

Det tycker jag i vår bekantskapskrets, vår närmsta,

med teamet och även med de man känner runt omkring,

så brukar jag gå in och kolla hur det har sett ut, det passet.

Dels för jag är nyfiken på om det är ett intressant pass, men faktiskt för att se lite grann hur sprang de det här passet.

I vår träningsgrupp kollar jag ju varje gång någon har kört kvalitetspass och går in och kollar i detalj.

Om vi har några lyssnare som sitter och funderar på om de ska köpa en löparklocka.

Om du står på andra sidan disken och ska sälja den här lösningen.

Vad är själva pitchen på en uspen på att ha Garmin Connect eller en annan klocka med deras app?

Jag har precis kört den pitchen till Lisa. Hon har ju Garmin nu.

Vi köpte först en klocka till henne som är en smartwatch.

Skitsnygg för övrigt. Den ser ut som en snygg klassisk klocka.

Men det är en smartwatch liksom.

Men det är sjukt, det här är så sjukt Fredrik.

Det gick ju inte att mäta, sen inser jag för ett tag.

Den går ju inte att mäta, den har ju ingen GPS.

Den har ju sådana inbyggda, alltså man kan ställa in en steg.

Sen har ju Lisa försiktigt börjat springa lite grann.

Hon kommer till mig och säger

”Jag kanske skulle ha haft en klocka med GPS.”

Ja, jag vet, jag vet, jag vet.

Hur reagerade du då? Du bara ”Ja, vi byter den imorgon.”

Jag köpte en klocka samma dag till henne.

Så nu har han en som kan mäta GPS.

Men pitchen tycker jag är övertaget.

Jag har pratat med min granne om det.

Problematiken med klockor är att de tenderar att dra iväg i pris.

De vi har kostar 5 papper.

Det finns ju de som är ännu dyrare.

Du kan lägga hur mycket som helst på en klocka.

Fördelen är att det finns många prisvärda klockor.

Då lägger du en tusing, 1 500, 2 000, du får en superbra GPS-klocka som kan hålla jättelänge.

Här tycker jag att den här Garmin Connect och den här, alla har byggt en sån app eller ett community,

om det är Polar eller Sunto, som ger dig ett fantastiskt mervärde till klockan.

Alltså det är en gratis app som de kopplar på.

Du kan mäta allt med, jag tror jag använder 20 procent av funktionaliteten i min klocka.

Skitnöjd. Utan tvekan värt 5 000 kan jag säga.

Använder den varje dag.

Det är en väldigt bra begagnad marknad också.

Det finns jättemånga tekniknördar där ute som byter klockan när det kommer en ny modell.

Då kan man passa på att köpa en begagnad klocka.

Det är ett jättebra tips.

Jag har en Fenix 5 och en Fenix 3 för 1200 eller 1500.

Det är flera år kvar på den.

Skitbra. Det har du rätt i.

Jättebra tips.

Du har ju också Garmin, hur känner du med Garmin Connect?

Hade du Strava till exempel?

Ja, jag var lite där också.

Jag borde använda det kanske mer än vad jag gör.

Att jag ska skriva mer detaljerat på varje pass.

Jag inser att när jag sitter och tittar på,

som till exempel nästa år, vad ska jag göra då?

Vad ska jag köra för typer av satsningar?

Ibland så vill man gå tillbaka och titta på hur man gjort innan, vad har funkat, vad har inte funkat.

Och där vet jag att du skriver lite kommentarer för att kunna söka upp passen.

Så det är väl en av de sakerna som jag tycker att jag borde göra.

Funktionaliteten finns där och det finns möjlighet att söka på ett enkelt sätt om du bara har taggat dem.

Strava tycker jag har kommit väldigt långt med sina funktioner kring segment.

De har Local Heroes, de gör det verkligen som en community.

Garmin har börjat uppdateras in och de märker väl av, de är lite stressade av att de kanske tappar några medlemmar utifrån Strava.

Så jag tror att de också kommer långt med det här nya flödet de har och man kan se mycket tydligare och så vidare.

Men jag använder båda. Jag är inne och tittar både på Strava och Garmin.

Strava, där har vi rätt mycket följare via podden. Vi har en liten klubb där man kan gå med.

För det med Strava ska man säga också att det är inte bundet till ett klockmärke.

Polar och sunt, det spelar ingen roll.

Det är det jag tycker är smidigt.

Direkt när den har synkat upp mot Garmin Connect så laddas datan direkt över till Strava.

Det är ju sjukt smidigt så det blir inga sådana extra delar.

Men betalar du licens för Strava?

Jag har testat Strava Premium. Nu kan få Strava alldeles sponsor efter detta.

Tyckte inte det var värt det faktiskt.

Det finns lite sådana premiumfunktioner.

Det här är nog lite grann om nördigheten och vad man använder det till.

Garmin, kan jag säga, förr, och jag ångrar att jag inte gör det nu längre.

Förr så gjorde jag så här med Garmin att där har jag allt.

Där är alla detaljer, alla varvtider, alla pulsmätningar.

När du först hör till Strava så måste du ha premiumvarianten för att se alla dina sannor.

Du klickar, ”Det här är så jävla nördigt, jag ska knappt gå in på det.”

Man kan få lite mer detaljer i Garmin än man kan i Strava, helt enkelt.

Om man duckar det till premium i Strava.

Så att Garmin, förr döpte jag alla mina pass, alltså alla.

Och så kunde jag lätt söka upp, om jag ska springa ett halvmaraton ut på lördag,

så vill jag veta ungefär, jag vet jag sprang den halvmaran för tre år sedan,

hur hade jag laddat upp innan dess för att kunna lägga ett bra träningsupplägg?

Går jag tillbaka i Garmin och hittar alla mina pass,

jag vet precis var jag sprungit och är det någon kommentar kring känslan och sådär.

Jag har lite grann fört över det till Strava nu.

Jag tycker att communityt är bättre. Det behöver bli mer social media där.

Där många kommenterar, gillar.

Jag tycker att interfacen är schysstare.

Så jag gör så i dagsläget.

Nu har jag blivit lite bättre. Mina kvalitetspass.

Det är de enda jag döper på.

Jag döper dem både i Garmin och i Strava.

Det blev ett sånt här defaultnamn. Lunch Run.

Och så har man kört ett stenhårt pass.

Det var inget Lunch Run.

Utan då döper jag dem både i Garmin och Strava.

Garmin tycker jag har mycket lättare sökfunktionalitet att hitta tillbaka, kalendervyn och hitta.

Älskar Garmins detaljerikedom där liksom.

Sen tycker jag Strava som sagt mycket, mycket schysst ut från communityt.

Om du vill hitta andra löpare och jämföra, skriva, gilla och sådär liksom.

Så jag använder dem lite så. Så jag skriver faktiskt några kommentarer nästan efter varje pass i Strava just nu.

Och det räcker med tre rader.

Hur var känslan? Vad sprang jag idag?

Tiden och om det är så.

Garmin skriver jag inga anteckningar längre.

Överhuvudtaget.

Men det är ju verkligen som en dagbok.

Ja det är det. Exakt.

En journal för dina pass.

Kan gå tillbaka i all den datan och gråta ner dig.

Så det kan man göra om man är lite nerd.

Och är man inte det så gör inte det.

Jag håller med dig. Det är riktigt bra att kunna ha och gå tillbaka till.

Härligt! Nu ska vi bara nämna lite grann om lördag.

Vi har ju pratat lite grann.

Imorgon har vi en liten planeringsdag.

Vi ska planera lite hur vi ska samla in all det här bevismaterialet som vi behöver för att det ska bli godkänt.

Du är lite stressad över att du inte har fått godkänt från Guinness.

Ja, grejen jag är stressad över, även om man kan få godkänt i efterhand,

det är om någon slår synpunkter på min dräkt.

Det kan jag inte återkalla.

Springer jag och de har någon synpunkt på dräkten,

så skulle det kännas surt.

Så det är jag lite stressad över.

I övrigt känns det svinroligt.

Vad känner du Fredrik?

Det ska bli magiskt.

Det kommer nog att bli det roligaste loppet som vi någonsin har sprungit.

Jag tror att vi kommer lyckas väldigt bra.

Vi har bra väderförutsättningar som ser ut.

Vi är i extremt bra form, det vet vi utifrån borstehuset.

Jag tycker vi har fått kläm på våra direktör.

Några har fått godkänt, några har inte godkänt.

Men jag tror att alla kommer att ha godkänt efterhand.

Nu kommer Valberg kanske inte bli godkänd utifrån att hans ninja-outfit var ju ganska omänsklig

att liksom köpa sig till och klara.

Hans hälsena, det är inte värt en hälsena för att få ett världskodde i ninja-dräkt.

Nej, precis.

Nej, men det kommer bli skitkul.

Ja, det kommer det.

Så var med och peppa oss på lördag helt enkelt.

Jag hoppas att vi har lyckats förmedla något om det här med sociala medier.

Och att ni kanske har fått några idéer och tankar kring hur man kan göra.

Skriv in på varje pass på Strava avgörningen så har ni något att söka i.

Det är väl ett medskick som vi skickar med alla.

Annars önskar vi alla bara en härlig dag, eller morgon, eller kväll.

Eller vad det är.

Och två sista grejerna är, skänk nu för hälsgotten pengar till vår insamling.

Och vi utlovar någon form av livesändning på lördag.

Så lördag vid halv tio startar vi Fredrik.

Vi garanterar att vi kommer livesända någonting under morgonen innan start.

Och att någon kommer livesända någonting under loppet också.

Det gör vi.

Med det så säger vi godnatt och ha det gott.

Skål!

Hej!

[Musik spelas]

[Musik spelas]

[Musik]

[Text]