44. Lägstanivå & Högstanivå

Här har ni det, avsnitt 44, Lägstanivå & Högstanivå 🤩! Denna veckas tema passar in perfekt på vad som hänt de senaste dagarna när vi drog över sundet och sprang Köpenhamn halvmaraton. En av oss prickade in dagen och den andra fick en härlig genomkörare och fina första 15k. Ett glatt konstaterande är att vi nu iallafall innehar väldigt höga lägstanivåer och detta försöker vi, så nyanserat vi kan, förklara och diskutera i avsnittet. Med en stadig tequiladrink och en lek som tar oss upp på Mount Everest och ner i några grottor i Tyskland är detta ett succéavsnitt på alla vis, kanske snudd på vår högstanivå eller iallafall nästan! #löpning #cphhalf #prestation

Avsnittet sponsras av våra vänner på Biltema 🤩

Titel: Lägstanivå & Högstanivå – En djupdykning i löpprestation och Köpenhamn Halvmaraton

Lägstanivå & Högstanivå: Prestation och reflektion kring Köpenhamn Halvmaraton

Välkommen till avsnitt 44 av Löpning & Livet-podden med Fredrik och Simon! I detta avsnitt diskuterar vi temat ”Lägstanivå & Högstanivå” och delar med oss av våra erfarenheter från det nyligen avklarade Köpenhamn Halvmaraton. Vi utforskar hur det känns att stå på startlinjen och reflektera över sin egen prestation, och hur vi kan hantera de höga och låga känslor som kommer med löpning.

Några tips och insikter vi delar med oss av i avsnittet inkluderar:

1. Var realistisk inför dina förväntningar på dig själv och din prestation.
2. Lär dig hantera både framgångar och motgångar i din löparkarriär.
3. Njut av löpningens alla aspekter, oavsett om du uppnår dina mål eller inte.

Självklart blandar vi också en härlig drink i avsnittet – denna gång med en god rökig tequila. Vi pratar om våra upplevelser från Köpenhamn Halvmaraton och hur vi hanterade både höga och låga känslor under loppet.

Följ Löpning & Livet på sociala medier och se avsnittet live!

För mer inspiration och löpartips från Löpning & Livet, följ oss på våra sociala medier och se avsnittet live på vår YouTube-kanal. Här är länkarna till våra sociala medier:

• Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
• Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
• Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Lyssna på avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/44-l%C3%A4gstaniv%C3%A5-h%C3%B6gstaniv%C3%A5/id1539039755?i=1000536314106

Se hela avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/Ro72xND_LbI?feature=share

Om du missade avsnittet om ”Lägstanivå & Högstanivå” kan du lyssna på det i poddformat genom att klicka på länken ovan. Glöm inte att följa Löpning & Livet på sociala medier för att hålla dig uppdaterad om kommande avsnitt och få mer löparinspiration!

Här är avsnittet i text:

Avsnitt 44 har vi kommit fram till i löpning i livet med Fredrik och Simon.

Och vi ska i detta avsnittet prata om lägsta nivå och högsta nivå.

Hur är det att stå på startlinjen och resonera med sig själv kring prestation?

Det ska vi djupdyka i.

Och så ska vi såklart blanda en härlig drink.

Denna gången med en god rökig tequila.

Vi kommer att djupdyka i loppet som vi sprang i söndags.

Köpenhamn halvmaraton.

Hur det var för vissa och hur det var för andra.

Lite högt och lågt kanske.

Så nu kör vi!

[Musik]

Skönt att vara tillbaka Simon.

Jönnig tisdag igen.

Idag sitter vi med en whisky i handen.

Jag har min näsa långt nerstoppad i glaset nu för den luktar förbaskat.

Du ser väldigt sokistikerad ut.

De sitter och svärdar.

Jag bryr mig.

Min jubellens tröja och mina slitna jeans.

Det är bara att jag håller glaset på viss sätt som gör att jag ser sofistiskt.

Men då kan man så även idag.

Det är på gränsen.

Nu vet jag inte varför jag berättar detta.

Jag testade att klippa mig på en snabbdropp in för några veckor sedan.

Vill du nämna var?

Nej, det gör jag inte.

Jag var inte jättenöjd. Jag ska inte vara så taskig.

Sådär en snabb dropp in, så bara tjoff tjoff, klipp klipp.

Och vid första anblick tänkte jag ”Fan vad grymt”.

Tog 20 minuter snabbt in i en outing,

och då skulle jag till Biltema och handla.

Det skulle jag faktiskt, jag köper någon…

Bilkläder.

Jag köper bilkläder på Biltema.

Jag kommer aldrig komma ifrån dem.

Men det roliga var att se när jag kom hem så insåg jag att

frisören hade råkat klippa

alltså ett gäng hår längst fram i luggen

halva längden från allt andra.

Det var kortare.

Ja, kortare.

Inte så kort här, utan lite medel.

Inte långt, men…

Du fick en sån 80-talsstubb.

Ja, du! Så även så, du vet, när jag springer

och har kepsen bak och fram, då sticker ju allt det här håret upp som stubb där.

Så jag har inte velat gå och klippa mig igen.

Jag tänkte, jag måste vänta tills allting växer ut till en dag om länge.

För annars ser det ju helt jävla kajkigt ut.

Kanske det som påverkar helgens lopp.

Du spänger inte på din frisyr.

Jag bara ”Var fan är det här stubbet?”

Hur kom jag in på detta?

Jag vet inte.

Jo, jag hade kamrat mig.

Det gjorde ni i veckan kanske?

Nej, det var flera veckor sedan.

Men det rubbade min rutin.

Du hade ju klippt dig inför loppet.

Och det brukar jag göra, men jag kunde inte för den här jävla stubben.

Eller inför min 40-årsdag.

Nej, loppet.

Loppet var det.

Vi har haft en händelserik vecka.

Det är väl lugnt att säga.

Var ska vi börja någonstans, Simon?

Har du koll på hur veckan ser ut?

Ja, det har jag faktiskt.

Förra tisdagen beklagade jag mig

över att jag inte riktigt var säker på

hur min kropp skulle reagera på

passet vi skulle köra på onsdagen.

Jag hade varit hos Nappapaten och fått

knådat och knäckt och allt det där möjliga.

Hos Nappapaten Robin,

som jag får kalla honom.

Varför är det så? Alla heter Nappapaten Jonas.

Du, han kan ju fan vara med i podden.

Han har jättebra pill. Han är ju duktig också.

Han kan vara med.

Lyssnar du på detta Robin så kan du svara och då får du vara med.

Skicka en mail till oss.

Om du inte hör detta så vet vi att du inte lyssnar.

Då vill vi inte ha dig i programmet.

Det blir en protest.

Där var vi tisdags.

Jag kom nästan direkt från Namba-parten.

På onsdagen dagen efter skulle vi köra eldprovet, 25 km i mångtom fart.

Det vi ska tillägga också, söndagspasset var 34 km långpass.

Vi hade ganska mycket volym från förra veckan.

Och lördag hann det 20 km också från banan.

Ha med dig tanken här Simon, berätta om onsdagspasset.

Precis, det är exakt så. Man var lite oroade över hur all den här volymen skulle kännas.

Det här 25 km är ett eldprov. I vanlig ordning de andra åren har vi kört det som sista test för att se om vi kommer klara det.

Detta år vill vi göra det som nästa sista test och lite tyngre ben än vad man kanske annars hade gjort det.

Så vi, Tone After Work, du, jag, Emil Nilsson som också ska med till Växjö

och nu nyanslutning Micka Andersson som också ska med till Växjö.

Vi fick med oss en kompis också, en duktig mathandlare, Johan Boock

som är på väg tillbaka från skada. Han skulle inte hänga med hela

men han sa han hänger med en bit.

Vi gav oss väg upp till klassiska epeloljorna.

Tanken var ju här, den är 3,3 km/l

så vi sa att det blir 7,5. Det simulerar Växjö tjänsten.

Man springer runt runt runt i nästan lika många varv.

Och jag vet inte om du vill säga vad Fredrik och känslan var när vi joggade dit?

• Hur var känslan? Jag kommer knappt ihåg.
• Lite blåsigt var det?
• Jag kände lite halvångest inför passet.

För en gångs skull kändes det jobbigt på pappret.

• Ja, jag hälpade.
• Det där ska ni fixa tre gånger om sju.
• Och så blir det tufft sen när man kör.

Men denna gången kände jag att det här är långt i marafarten.

Det är mer än halva maradistansen.

Jag kände nog så här att jag var lite nervös.

Jag sa kanske inte så mycket på uppvärmning.

Om jag minns rätt så var jag ganska inne i min egen lilla värld.

Ja, det var du nog.

Jag tror jag och Emil pratade mycket mer.

Micke och Emil är ganska skämtsamma.

Du är också lite reserverad inför passningen.

Jo, men det är jag. Lite fokuserad.

Det kommer jag ihåg, du sa inte jättemycket.

Jag och Emil Nilsson pratade lite mer på uppvärmning.

Du kändes lite fokuserad också.

Du hade förberett, vi hade med oss gels och en liten sportryck

som vi skulle ha när vi sprang runt.

Mötte upp det här gänget, det var en god stämning.

Jag tror ändå att alla förstod att det här kommer vi inte bara

vi kommer inte bara dra en kanin ur hatten här.

Det här kommer krävas lite jobb under passet.

Det är ju något som vi ska prata om sen också, lite hur man laddar in för tävling kanske. Hur man jobbar mentalt.

För min del där så var, jag blev ju ganska tillbakadragen liksom och i mig själv litegrann inför tävlingar och viktiga pass.

Ju tuffare på pappret de är desto mer försöker jag fokusera på uppgiften.

Men kom ihåg att jag tänkte att det har gått bra på de andra passen.

Det är klart att du fixar detta.

Så jag hade en positiv tanke med mig.

Men jag kände ändå att nu började det bli långt och snabbt och jobbigt i träningsschemat.

Usch, man känner att man börjar närma sig piken nu.

Jag visste i princip att om inte någon har en, på tal om högsta och lägsta nivå som vi ska prata om sen,

om inte någon har en dipp den här dagen så ska vi ju klara passet.

Det är bara en fråga om hur jävligt är det när man är färdig?

Man vill ju inte heller ligga och semi-kräkas efter sånt här pass och känna

”Det går ju absolut inte att göra 17 km till”.

Det är ju lite jobbigt för man vill ändå ta sig igenom och känna

det får lov att vara rätt tufft passet, eller väldigt tufft till och med,

men man måste ändå känna att

”På de här sista veckorna som är kvar så kommer jag att klara och träna upp mig för hela”.

Det är nog det som är den största oron för mig.

Jag kommer ju fixa passet, men hur kommer känslan vara?

Jag behöver vara med med en bra känsla inför fortsättningen.

Så man inte känner att ”shit, jag ligger efter i maraträning”

”Jag kommer ha svårt att få ihop det på de här veckorna som är kvar.”

Det är ju sådana pass som verkligen visar var du står.

• Ja, det är väldigt…
• Du vill ha med dig en bra känsla och känna att

”Jag kan fortsätta 10 km till, eller 15 km till.”

• Det går inte att fuska på ett sånt här pass. Det gör det inte.

Du måste ha gjort lite hemläxa.

Jag tycker ändå att det var väldigt så fokuserat inför starten vi gick igenom.

Jag kläv fram litegrann och sa att jag vill inte ha ett pass där vi landar på 4-10 eller 4-8.

Jag vill ha 4-15, sa jag.

Och det har vi hört förr ju.

Ja, men precis.

Det har vi hört förr.

Det enda jag tyckte ändå att jag poängterade att jag kommer att försöka vara lite hård på detta.

4-15 vill jag ha när vi är färdiga.

Sen finns det alltid ett vikutrymme.

Jag har hellre 418 när vi är färdiga med en bra känsla,

än att vi har 410 och vi alla är helt utslagna.

Så det var liksom så att det var så jag ville

ha passet för att dels vill jag inte slita för mycket på kroppen och dels också hellre att

känna att

vi avslutar passet med en god känsla än att det precis är att vi klarade för det är ganska långt till man ska springa under loppet.

Men sen själva passet i korta dag, för passet kan man också prata en timme om tror jag, men det ska vi inte göra.

Ganska snabbt tror jag alla kände att det här känns rätt så bra.

Vi gled iväg, blåste en del.

Ganska snabbt formerade vi oss i så här att vi var fem stycken.

Vi gör som eliten här.

Det var jätteseriöst.

Det var både för att komma över att det var så jävla många varv.

Att försöka göra någon händelsida.

Vi bestämde oss att vi lägger oss två fram, två bakom och en längst bak.

Vi var fem i ojämnta.

Så turas vi om att dra.

Så ett varv var på 3,3 km så är det ett par som drar.

och sen byter man och så.

Ganska snabbt inser vi också att Micke Andersson hamnar längst bak

och då säger han ”Fan vad det är gott här bak!”

Han fick nästan ett baksug av vinden längst bak.

Och då myntade han en och kallade han för ”Diamanten”.

Någon myntade och sa ”Diamanten”.

Jag tror det var jag som sa det här.

Jag vet inte om de beskrev det så på Breaking Two.

Eller så har jag bara drömt det.

Men det ser ut som en diamant kan man säga.

Ja, det gör det.

med en avtrubbad topp och en spets.

Jag låg där bak ett varv eller någonting.

Det var helt annorlunda.

Det var en helt annan känsla.

Långt fram fick man ändå…

Nu var passet allra jobbigt, vilket vi ska komma till också.

Men det var… Ja, där är ju vind där.

Men ligger du absolut längst bak

Det är nästan som att man hamnar i ett baksug när man skjuts framåt.

Så den här diamantpositionen blir väldigt eftertraktad efter ett tag.

Det var så att man var i nerförspack i hela vägen.

Nu får du gå bak i diamanten och känna.

Emil Nilsson var sist inne i diamanten.

Han kom bak där och det är ett jävla mysläge att bara hänga med.

Så ska vi springa i Växjö.

Ja det ska vi. Vi har snackat om det.

Men summa summarum, jag tror efter…

Det här är fan ingen överdrift, utan efter 24 km så kunde vi fortfarande småprata med varandra.

Vi pratade nog i princip lite löpande, inte så att vi pratade som ett vanligt på en.

Vi pratade och löpade med varandra fram till 15, 16, 17 km någonstans.

Pratade vi lite sparsamt på det, till och från om hur jäkla gott det kändes.

Vi passerade halvmorgon på 1.28.30 och jag tror alla bara kände ”Fan vad det här är”.

”Det här är förhoppningen, den här känslan på dagen när vi springer loppet.”

Det är rätt ovanligt att alla känner sig…

Ja, det är ovanligt.

Oftast är det kanske två av fem.

Ja, absolut.

Men idag kändes det lätt.

De andra tre har en okej känsla kanske.

Men denna gången så var det verkligen alla hade en bra känsla och

fick med sig ett härligt självförtroende.

Och det var ju precis det vi ville ha inför tävlingen nu.

Ja, definitivt.

Men framförallt utifrån att vi känner att det finns rätt många kilometer kvar som vi kan springa i det tempo.

Så det ger en härlig känsla inför Växjö.

Ja, det gör det.

Vi ligger helt klart rätt.

Tycker nog egentligen inte det var förrän de sista två, tre kilometerna,

där man kände liksom att…

Man börjar känna av att man har sprungit långt.

Men jag tycker också att när vi var färdiga så hade vi bara sett ”Fasen vad gött”.

Idag hade vi kunnat tugga minst en mil till idag.

Då känns det tryggt att veta att det är bara 7 km kvar.

Jag hoppas att det löser sig fram till loppet.

Det är den ena höjdpunkten på veckan.

Sen har det varit distans mellan.

Vi joggade tillsammans både på torsdagen och fredagen.

Fredagen ville jag.

Torsdagen körde jag bara en 5 km-jogg.

Vi sprang inte alls utan.

Det var måndag och tisdag jag tänkte på.

Vi joggade tillsammans efter helgpasset och det började vara lite segast.

På fredagen åkte vi vid lunch till Köpenhamn.

Helt rätt. Nej, jag sprang inte heller på fredagen.

Det blev en lite semi-villoväcka.

Jag fyllde ju 40 så vi hade en liten resa till Köpenhamn.

Det var ju…

Loppet i sig var ju inte det som vi har i huvudfokus.

Att vi skulle prestera vår bästa halvmara någonsin.

Men någonstans, om man har springit ett sånt lopp där du har 20 000 startande och det är en fest, så vill du göra en bra tid.

Det är en enormt platt halmar.

• Inte många höjdmeter på den. – Inte många höjdmeter, jag tror någonstans 6 eller 9 höjdmeter.
• Eller lite mer. – Är det det?
• Jag tror det är totalt, så jag tror det är 60.
• Det är så pass mycket ändå. – Mycket.

Du är i alla fall väldigt platt.

Ja, det är jag.

Du ville ändå få med dig ett bra start hem.

Ja.

Vi hade väl förhoppningen om att

vi skulle göra bra insatser allihop.

Absolut.

Och det är klart att det är lite så här

osäkert

var man ligger till när du är så pass

hårt nedtränad.

Eller ska man säga nedtränad?

Vi är på gränsen igen.

Ja, och kanske inte minst, tittar man en vecka

8 dagar, då har man 20km med 10×1000 på lördagen, 34km långpass på söndagen, vi har marathonpasset på onsdagen.

Sen kommer loppet på söndagen. Hade man formtoppat hade jag inte sett ut så här på veckan innan.

Men nu så är vi ett gäng, vi visste att Paddy, Micke, du och jag och Emil Nilsson skulle springa från träningsgruppen.

Vi hade en tanke av att Emil Nilsson och Paddy hade pers på runt 21,30.

Du hade ditt på 22,30. Jag hade nyligen sprungit till borsthuset på 21,40.

Micke var i så god form så han visste att han kommer att hänga med en stund och sen andra år.

Vi hade en ambition att gå ut i 3,53 fart.

Det är under 1,22. Det är pers för dig med en halv minut.

Paddy och Emil skulle kunna öka efter hand och slå sina pass i så fall.

Vi hade någon tanke kring en utgång tillsammans.

Vi älskar ju tävla.

Hade vi inte gjort det så hade vi kanske inte sprungit den som träningstävling.

Då hade vi kanske gjort ett annat den dagen.

Då hade vi gjort ett långt pass.

Det hade varit typ 25 km i marfart igen.

Ja, men då hade vi mest roligt haft en sån långpass, 34-36 km varm.

Eller något på strax över 30 med något insprängt i marafarta.

Men det är liksom det jag pratade om innan också, att det handlar ju också om att hålla motivationen uppe.

Och att tävla för oss, inte för alla, så är det ju kul.

Det håller motivationen på topp.

Att ha någonting att satsa mot frekvent.

Så det var väl lite därför också.

Sen var det min önskan också när jag fyllde år att jag ville springa ett lopp och ha med er på en helg.

Så det fick du ställa upp på.

Det tycker jag.

Ja, det var ju fantastiskt.

Frågan är Fredrik nu, hur vill du göra med denna poden?

Du har fortfarande följslös önskningar kvar.

Ska vi gå igenom Köpenhamn nu?

Ja, vi tar Köpenhamn i temat idag.

Mycket bra.

Jag tycker att det går lätt att anknyta till det.

Ja, det gör det.

Går det lågt, då är det att man kan ha en hög lägstanivå och en låg högstanivå.

Exakt.

Ja, faktiskt. Jag slippar på dem.

Så är det kanske i matträning.

Men det tar vi där.

Så man kan väl säga så här, veckan som har gått, sjukt bra vecka.

Mycket bra vecka.

Om vi ser till Växjö så ligger vi väldigt bra på det, ska jag säga.

Tycker jag.

Jag tror att många tror på oss.

Det tror jag också, ja.

Utifrån det vi har gjort.

Gör de inte det så kan de dra åt helvete.

Precis.

Jag måste lära mig att behärska mig i uttrycken.

Nej, jag skojar bara. Ni behöver inte dra åt helvete men gör det.

(skratt)

En annan grej jag vill nämna på veckan som har gått

som är fullständig parentes.

Jo, det är lite kopplat till min träning.

Jag har börjat ta tag i min kost nu.

Igen?

Ja.

Men det här är ju av en…

Vad har du tappat? Det är ett tag jag trodde du hade tagit tag i den.

Jo, jag tog i det för några veckor sedan.

Sen gick det ju skitbra.

Då svajade jag igen.

Nu är jag nöjd.

Jag vet, det är så jävla dåligt.

Men i alla fall, nu har jag tagit tag i det igen av inte min egen handledning.

Karro som är min coach, min lite sån livscoach, hon hörde av sig och hon håller på att utbilda sig till licenserad kostrådgivare.

Så hon bara ”Jag behöver ett antal personer som kan föra kosttagböcker under en veckas tid, vill du ställa upp?”

Jag bara ”Ja men det gör jag absolut”.

Och så blir man så när en vecka kommer, ”Men vad fan kan jag inte skriva i vad jag vanligtvis äter?”

”Antingen får jag ju ljuga, eller får jag ju ordna upp det.”

Och jag försöker inte ljuga för Karo.

”Ja, okej. Jag kör på den här måndag igår då.”

”Så nu har jag börjat skärpa till mig den här veckan.”

Jag är så jävla dålig, alltså.

Du måste skriva upp den här whiskyn som sitter.

Jo, men det gör jag. Absolut.

Men det är sånt. Jag skulle inte få för mig att stoppa handen i chipskålen.

Bjuder vi in till podden också?

Det tycker jag vi ska göra.

Ska hon få prata om dina kostvaror?

Karo hade faktiskt varit roligare hit.

Vi bjuder in Karol.

Nu har jag redan outat att jag skärper till mig denna veckan.

Jag älskar att vi la in tips på vilka gäster vi ska ha.

Sen kommer vi på alla själv.

Kan ni komma med massa tips så skiter vi i det och bestämmer oss själva.

Tack, tack!

Ska vi blända något gott?

Det är det enda jag vill ha nu.

Det gör vi det.

(Musik)

Åh, veckans drink!

Vi säger väl skål igen Simon.

Så får du säga vad du sa precis.

Jag säger vad jag sa precis, skål!

Fy fan vad äcklig den var.

Skål!

Det var det jag precis sa.

Som vanligt, Fredrik säger jag nu, för du är ju uppe i en hög högsta nivå här på dina drinkar.

Även en höglägsta nivå.

Men här var det ju faktiskt riktigt gott tequila.

Tycker jag är knepigt.

Andra veckan i rad med en tequila-drink, men fan.

Är det det, tänker jag.

Ja, det är det ju.

Vi drack ju den blå rackaren som var svin-stolk.

Du hade med den här tequila med en röd hatt på toppen.

Alla känner till den.

Sätter man hatten mot örat så hör man så här.

(Tekirräffande)

(Skratt)

Fan, den viskar. Den pratar till mig, tekirräffanden.

Jag tror att det är någon som kommer att testa.

(Skratt)

Va? Springer de bort?

(Tekirräffande)

Det är som att höra snäckan som man kan höra havet i.

Ja, precis. Exakt samma med tekirräffanden.

Man måste ha druckit rejält mycket först innan du testar.

Så drick hela tekirräffansen.

Sätt den mot fönstret.

Precis, då hör du musiken.

Det här är ju en Mexican 75.

Vi har ju pratat lite om att det finns några olika varianter på 75-drink.

French 75, sa du att den blandar du till Lisa varannan dag.

Gillar.

Vår tredje vecka, typ.

Men varannan dag.

Jag gillar Lisa, tycker jag den är supergod.

Men i denna har vi då…

Du hade en annan drink som hade ungefär samma ingredienser.

Men i denna så har vi 4cl tequila, 3cl lime juice, 3cl agave sirap och sen har vi då i detta fallet prosecco.

Man kan blanda lite vilka bubblor man vill, förutom bubbelvatten.

Ja, precis.

Det ska vara champagne, kava eller prosecco.

Korrekt.

Och sen är det ju att skaka med is i en shaker.

Och ja, sen är det en sockerkrans runt glaset också.

Man tar lite, du kan skiva upp lite lime och dra det runt kanten så att du fuktar den lite.

Sen doppar du ner det i socker.

Och sen har vi granerat med en liten, vad ska man säga, en twistad limeskalsbit.

En liten sån detalj som gör helheten tycker jag.

Ja, du brukar nämna det.

Jag tycker du ska börja göra det också, Simon.

Din lino-drink.

Nej.

Jag kommer hålla en flaska i en annan, en i en annan.

Sen kommer jag hälla i dem samtidigt i glaset.

Och det är så jag jobbar, vet du.

Och nu till kopplingen till varför jag blandade denna drinken.

Vi ska åka till Mexiko i nästa vecka.

Nej, det ska vi inte.

Jag bara ”Va?”

Innan du sa ”nästa vecka” så blev jag så här ”Vad fan har han nu gjort?”

Nej, men jag fick ju den av er när jag fyllde 40.

Vi var ju i Köpenhamn och firade min födelsedag.

Så jag tyckte det var så himla trevligt och fint av er att ge mig en sån fin present.

Så jag tänkte att då får du testa det du har inhandlat.

Ja, mycket, mycket fint.

Ni, ska jag säga.

Ja, precis.

Jag ska inte säga du, utan du Lisa.

Och Lisa som valde tequila.

En väldigt fin tequila. Kommer du ihåg vad den hette?

Nej.

Nej.

Men det är en lite verkig.

Tequila Los Tres Tonos.

Det låter som tre torn.

Är det Sagan om ringen?

Det är Sagan om ringen tequila.

Gandalf dricker den några senare.

Ur flaskan.

Bra.

Vill ni kolla mer på den här tequilan?

Som jag då har googlat, för jag googlar aldrig presenter.

Ser vad de kostar.

Nej, jag skojar inte.

Vad fan kostar den här då?

Hur räcker den?

Det är en fin tequila.

Kan jag säga.

Utan att nämna priset.

300, 450, någonting.

Då kan ni kolla på Youtube, för där har jag lagt ut en bild.

Ja, just det.

Väldigt fin.

Det är kul att ha en bra tequila, det är inte ofta man har det.

Ofta har man den här hatten.

Den klassiska röda hatten.

Jag tyckte det var lite roligt.

Vi köpte ju en champagne, en tequila och en startplats.

De har inte släppt startplatsen.

Och en startplats till varvet.

På uttankningen.

Nu när vi var iväg på din 40-årsresa,

vi får kalla den så.

Då åkte vi iväg utan barn, vilket var

ett tag sedan.

Och så sprang vi ett lopp och vi umgick.

Så det var redan innan

vi hade haft helgen så fick ni

på centern att här är till en

att blanda en drink på detta då.

Och att en startplats till varvet.

För de har inte sprungit till Göteborg så här.

Vi har pratat om det en massa.

Om att det borde vi göra.

Då gör vi om den här helgen igen i Göteborg nästa år.

Så nästa år så ska vi göra om den här helgen.

Vi ska bara ställa och boka upp hotell eller annat i tid.

Annars kostar det en miljard i Göteborg den här helgen.

Nu hörde vi att det blev lopp i år så kan det inte lyckas med tryck.

Nej det kan man hoppas.

Det var lite delade meningar kring vad folk har tyckt om det där.

Men det behöver vi inte gå in på.

Men det var lite dåligt skött.

Ja.

Precis.

Ja.

Jag kan hålla med att, det var någon som skrev det, lite klumpigt hanterat men jag har samtidigt förståelse för läget.

Men ja, man har lärt sig någonting tror jag.

Härvan.

Börjar du sugen på att vi kör nu framåt med veckans drink?

Alltså jag har ju varit inne på att vi ska köra klassiker men vi kanske kan hitta något annat kul.

Ja, du vi kan låta, du men fan vet du vad vi skulle gjort Fredrik?

Vet du vad vi skulle ha gjort?

Fast vi har ingen shit manager, det är problemet.

Jo…

E.P. Ålsson, lyssna nu. Här finns en öppning för dig.

Det kanske vi inte kan göra varje vecka, men kanske ett nerslag varannan eller var tredje vecka.

Nu när restriktionerna lättar.

Vi pratade i ett tag om att göra lokala nerslag på lite lokala ställen runt omkring Helsingborg.

Bryggerier eller pubbar som får dela med sig av någonting.

Kan vi plocka upp den tråden?

Vi har lite vänner i krogbranschen.

Vi behöver inte göra varje avsnitt att man åker dit.

Snarare frågar, vad är er signature drink som vi kan blanda med löpning och livet på?

Ska vi plocka upp lite lokala perlor i så fall?

Det kan vi göra.

Sen hittar vi en sjukt långsökt koppling till löpning som vi alltid gör.

Det går aldrig att göra det.

Vi ska ju ha 500 avsnitt, så det är en liten del.

En annan del hade du kunnat vara.

Lyssnarna hade kunnat få välja en månad med månad…

-Ja! -En månad med drinkar.

-Exakt! -Inte en månad med drinkar,

fyra drinkar till exempel.

Så får lyssnarna välja vad som är era bästa drinkar som ni vill ha här.

Jag var inne på att vi ska ta in en bartender också någon kväll.

-Åh, det här blir kul! -Kommer hit.

-Ja, då får vi ha bartender! -Då får vi ha bartender!

Så vi bara kan sitta här och ta det lugnt.

Vi kan hitta en bartender som springer.

Ja!

Det hade varit schysst.

Är det någon som känner en bartender som springer?

Som gärna bor i Helsingborg eller runt omkring Helsingborg.

Så hör av er.

Det hade varit kul att ha haft tittat på en bartender.

Behöver inte vara jättebra.

Det väcker med 37 milen.

Ja, alltså vi är inga fascister eller så.

Men 37 är ett måste.

Vi kommer att ha ett uttagningsprov.

Vi kommer att ha bartenderloppet.

Kallar vi det för på Eden.

Jag och Fredrik kommer att stå där i kostym och klocka.

De här bartenderna.

Det finns ju beer miles, sen finns det bartender.

Bara ett mile, 600 meter så dricker hon och dricker.

Eller den kan även dö på sånt i Stolz Invitational.

Vi har inte bestämt oss.

Det är faktiskt en kul väg.

Grymt.

Men med det så har vi nog svamlat tillräckligt.

Och vi säger väl bara…

Skål!

Skål för fan.

Nu känner jag så här Simon, att det här temat, det är inte jätteenkelt att reda ut.

Nej.

Det är inte lätt att ge handfasta tips på vad man ska tänka.

För vi har inte själva knäckt nöten riktigt.

Nej.

Det här med att prestera när man behöver och tänka rätt mentalt när det är jobbigt.

Det du försöker säga är att ni kan ligga på och sluta lyssna nu.

Vi kommer att komma med massa killgissningar, kvalificerade gissningar till höger och vänster.

Lite vad vi tycker och upplever.

Så vi kan väl ta ett avstamp i hur definierar vi egentligen, vi har valt att kalla det här avsnittet

Lägsta nivå och Högsta nivå.

Och det handlar ju lite om prestation kan man säga.

Nu är det ju så här att det är många som springer för att må bra.

Som inte har någon prestationsutmaning.

Utan håller det till att jag joggar tre gånger i veckan.

Jag är fine med det.

Och det är prestationen i sig.

Det är prestationen i sig. Jag ska jogga tre gånger i veckan.

Helt klart.

Men vi har lite andra tankar och idéer om det här med prestation.

Vi tävlar ju väldigt mycket. Vi tävlar på rätt många olika distanser.

Vi ställs ju ganska ofta inför utmaningar.

Både mentalt och fysiskt.

Hur tänker du generellt inför en tävling?

Du pratar ju mycket om lägsta och högsta nivå.

Hur skulle du vilja definiera de två olika nivåerna?

Ja, precis. Jag tycker ibland att man definierar och hör ihop litegrann med hur man vill träna

och vad man vill ha utanför.

Olika filosofier kan ge olika utfall i det där tänker jag.

När man pratar högsta nivå, för mig är det så här, när jag lyckas med något lopp eller träningspass eller någonting.

För det är lätt att säga, det är när du gör ditt bästa resultat.

För mig är det inte det.

Min högsta nivå, det är när jag 1. har dagen.

För det är ett sånt uttryck man säger, att ha dagen eller inte ha dagen.

När man har dagen och man springer så snabbt man bara kan under den dagen, då når jag min absolut högsta nivå.

För du kan ju faktiskt ha dagen och mysa dig igenom den.

Typ som onsdagspasset vi pratade om här innan.

Där kände vi, det är som du sa, sällan alla har den känslan.

Vilket för mig är en del klart att det är träning, men andra delen är att jag tror vi alla hade, några av oss hade dagen där.

Däremot tog vi inte ut allt vi hade bara för att vi hade dagen.

Vi hade kunnat springa i 4.01 för att den dagen.

Då hade vi nått vår högsta nivå tror jag.

Så om jag uttrycker det.

Både när du har en bra dag och när du kockar ut allting den dagen.

Sen finns det dagar när man inte har dagen.

Men du gör ett skitbra, du krämer ut allt vad du kan.

Så säger man ”jag hade inte mer idag”.

Men det är inte högsta nivån.

För högsta nivån är när du lyckas, när alla stjärnor står rätt på himlen.

En dag på en miljon dagar.

Då är det där får du ut högsta nivån.

Så den är ofta rätt så teoretisk.

Sen tror jag att alla vi som har sprungit i många år

har förhoppningsvis hoppats att alla känner igen sig.

Man har ändå kanske, för oss som gillar att tävla, ett lopp bara

”Jag minns det här loppet. Jag hade dagen, jag fick ut allt.”

Där har du högsta nivån.

Så ofta tycker jag att träningens högsta nivå är något mer teoretiskt.

Men det är någonting som du kanske har upplevt.

Förhoppningsvis upplevt, ja.

Det fanns det svårt att relatera till din högsta nivå kanske.

Jag tänker lite som en golf.

Du står på tee nummer tre och bara träffar du fairway mitt på.

Det där är liksom din högsta nivå.

Du kan inte göra det slaget mycket bättre.

Du kan inte göra det bättre, nej.

Inom löpning är det ju ett helt lopp.

Jag hade inte kunnat göra detta bättre.

Och då har du även när du har då, då har du den bästa dagen du kunde haft.

Och du får ut det absolut mesta av din tävling.

Där har du högsta nivån.

Men för ofta, när vi sitter och tränar nu över flera veckor och sådär.

Då är högsta nivån ofta ganska teoretisk.

För att det är väldigt sällan man lyckas både på ett pass eller på en tävling få ut allt det där.

Och ha en riktigt bra dag.

Det har ju vi någon upplevelse av, det har vi inte.

Så definierar jag högsta nivån, om man ska prata teori.

Ofta är det så att om någon frågar ”Vad gör du på milen nu?”

Jag säger ”Jag tror jag kan göra detta om jag har en bra dag.”

Då har du definierat din högsta nivå på något sätt.

Lägsta nivån tycker jag är lite så, jag tror att man skulle kunna säga så här

i Köpenhamn, om vi sticker iväg.

Min lägsta nivå, jag sprang en kilometer och så bröt jag.

Jag var helt jävla slut.

Ja, så hade man kanske kunnat identifiera lägsta nivå.

För det kanske är en lägsta nivå att kliva av.

Men lite mer rimliga termer tycker jag.

Att lägsta nivån är kanske där du inte kraschar, kliver av eller får ett fullständigt bryt.

Utan du ändå lyckas ta dig igenom, i detta fall ett loppet.

I annat fall kanske ett pass.

Med på något sätt ordnade omständigheter.

Så även när jag känner att jag är helt tom på energi.

Eller att nu sliter jag som ett djur.

Men du lyckas ändå ta dig in och göra det färdigt. Där har du kanske en lägstanivå för dig.

Så definierar jag lite. Låter det rimligt Fredrik?

• Jag tycker det låter jättebra faktiskt. Det är lite så jag tänker också.

Och lite det här med upplevd. Att man har. Man kan relatera till någon tävling eller någon dag.

Den dagen hade jag verkligen allt. Allting stod… stjärnorna stod rätt på himlen.

Jag hade sovit bra, jag hade inte stressat i veckan.

Jag kom iväg i en bra klunga.

Alla de här förutsättningarna för att prestera på topp.

Men du har gjort det, du har upplevt det någon gång.

Det är egentligen bara en vision och en dröm.

Högsta nivå för mig är någonting som du vet att du har den kapaciteten.

Du har träffat Fairway fyra gånger i ditt liv.

Du vet hur det känns när man träffar ”the sweet spot”.

Du kan springa under 37 på milen eller 45 på milen.

För du har haft den dagen och du vet att det är möjligt.

Lägstanivån är där du inte ger dig själv de förutsättningarna.

Du kanske är stressad, du kanske inte sovit riktigt, du kanske har precis ätit en jättestor måltid inför ett viktigt pass.

Där du liksom känner att, okej, jag har inte alla förutsättningar för att prestera på topp.

Men min lägsta nivå borde jag lyckas med.

För att jag är så pass bra tränad.

Och det spannet däremellan, det är jätteintressant.

För vi pratar mycket om, nu i vår träning så pratar vi mycket om att vi har en hög lägstanivå.

Vilket jag tycker är jäkligt kul, för då lyckas du med mycket av det du avtar dig i.

Det är inte så att du är missnöjd med jättemånga saker, alltså pass och tävlingar.

Utan du kommer in på en bra tid och du kan inte göra din bästa tävling men du gör en väldigt bra tävling.

Ja just det, för att kunna bli lite konkret nu så tänker jag att söndagsloppet,

Köpenhamn/Halmhaventorn, är ju ett bra exempel att plocka upp när vi pratar för att exemplifiera det här

Vi pratar om högsta nivå och lägsta nivå på något sätt.

Man kan ta lite grundläggande. Vi har pratat om vårt träningsupplägg.

Vi har pratat lite om filosofin.

I vår träning och även när man maratontränar

det gör ju att du blir jäkligt bra all around tränad.

Men det är inte heller så att man vet att jag inte kommer gå ut och göra en

18 i morgon för att jag hade en god feeling och en bra känsla.

Man är ganska medveten om var spannet går, eller var man är som snabbast.

Långsammast, när man är så. För vi har kört så pass mycket testpass.

Vi är så pass mycket in i träningen.

Men om vi tar söndagsloppet här, Fredrik.

Hur upplevde du ditt, hur var ditt lopp?

Om vi ska ta det från början så kände jag ju, jag fick nästan lite stresspåslag

när vi kom till startområdet, eller eventområdet,

de säger start- och målgångsområdet.

För att sist vi var där

så var det sjukt stressigt på slutet.

Vi skulle tränga oss fram till,

vi hamnade i fel folla

och vi lämnade in väskorna sent och så vidare.

Denna gången kände jag, då tog du kommando,

”Nej, fan vi måste…”

Jag var lite pushig kände jag, men ja, det var nog ändå bra.

”Vi måste vara i tid.”

Och det var jävla tur att vi gjorde det.

20 000 människor, det var länge sedan man upplever så mycket folk på en och samma plats.

Det var tur att vi kom in i tid. Jag kände att jag hade ett annat lugn inför starten jämfört med 2019.

Även om vi inte fick någon superuppvärmning så fick vi ju jogga runt lite där inne i alla fall.

En sån liten 50 meters liten bana där vi joggade fram och tillbaka.

Jag upplevde verkligen dyrlöst stress och uppbost över det.

Vi var bara glada att veta att vi kommer hamna långt fram i vår startfolie.

För det tycker jag är viktigt. Om man ska tänka utifrån prestation och mental stabilitet.

Så tycker jag det är jätteviktigt att få en bra start.

Och det är kanske lite konstigt.

Men det värsta jag vet är att stå och stressa med nummerlappen eller att inte ha rätt skor på sig

eller att ha glömt någonting eller att hamna långt bak i startleden.

Jag var med i Spanje-Hambru 2017.

Då kunde jag inte det här med att man skulle skriva in en tid och sida sig framåt.

Så då hamnade jag jättelångt bak.

Det var också en stress, man skulle ta igen massa placeringar och man skulle komma in i någon form av tempo med andra runt omkring som springer ungefär samma tempo.

Denna gången kände jag att det var en bra beslut. Vi är i tid, även om vi fick lite sämre uppvärmningsmöjligheter så var det ändå helt okej.

Det gick inte att göra några strides där inne, det var lite trångt.

Jag hade ett mentalt övertag direkt. Allting är ordnat, jag har lämnat in grejerna, jag har rätt skor på mig, jag har rätt grejer med mig, hjäls och så vidare.

Vi står rätt i startfålan.

De sakerna är sjukt viktiga för mig att det stämmer.

Och det är saker du kan påverka innan loppet kommer i tid.

Och se till så att du inte får de här minuterna av stress precis innan du går iväg.

Utan ha koll på grejerna. Jag brukar vilja sätta på nummerlappen ganska tidigt på tröjan.

Så att jag har det klart. Man darrar lite, man är lite stressad.

Jag vet inte om du har gjort det Simon, men att man sätter nålen igenom båda sidorna av linnet.

Har ju hänt.

Det går inte.

Sätter ihop båda, senare eller så.

Har ju hänt.

Det är väl någonting som jag kände att det satte vi.

Vad tyckte du i början?

Jag tycker nu att uppvärmning var bra.

Jag reflekterar lite grann på, när man pratar om det här med

skapa sig bra förutsättningar för att göra bra prestation

i detta fall, som vi gillar, lopp.

Jag vet Jeanette frågade mig dagen innan

”Hur många lopp har du sprungit?”

För att Jeanette, tänkte jag inte ens på det, Jeanette sprang ju också.

Det är hennes tredje lopp, fjärde?

Ja, typ.

Och jag bara, ”Långt över 100 i alla fall” sa jag.

Och så tänkte jag, ”Nej men är det bara jag som är överdrivare nu?”

Sen bara, ”Nej fan det är det nog inte.”

Jag började räkna mina halvmar, ”Nej fan jag har sprungit någonstans mellan 15 och 20 halvmar.”

”Nej det är nog fan rimligt, millopp har jag sprungit.”

”Jag vet inte ens hur, men det är ett svar.”

Då började man säga, ”Jo det stämmer nog faktiskt.”

För det var också en aspekt.

Nu när vi tränar inför Växjö så har vi sagt att det är lite så jobbigt med de här halvmarorna som droppar in.

Men om man kan säga det ur ett positivt perspektiv.

Vi är ju en otrolig tävlingsbana när vi kommer till Växjö.

Det tänkte jag på med halvmarorna.

Jag vet att min första halvmaror jag sprang under var 1,20.

Det var i Linköping. Vi hade kört upp och det var god tid.

Sen blev man ju fan inte mer kissnödig när det är, du vet.

De hade inte hörtoaletter precis i starten.

Då fick vi springa bort till hjärta, de hade vid idrottsplatsen.

Kommer in där, då är det 12 minuter kvar till start, 7 pass i kö, 1 toalett.

Jag bara ”För helvete”.

Jag kommer ihåg att jag sprang ut från toaletten när det var 3 minuter kvar till start.

Jag joggade bort och gick under och stod i startfall när de började räkna ner.

”10, 9”

Sen sprang jag mitt första lopp under 1,20 och hade en fantastisk resa.

Men lite grann vad jag försöker komma med till den liknelsen,

om jag jämför samma som du sa med Hamburg.

För du sprang ett bra lopp i Hamburg, slutar jag också ett bra lopp i Linköping.

Jag tror den här erfarenheten av att ha varit med,

för det var det resonemanget jag hade med Jeanette,

att ha varit med om en massa olika, på mina 15-20 halvmånader,

jag har varit med om kanske sju olika scenarios,

När jag vet att så här blir det om det blir riktigt bra, så här blir det om det blir riktigt dåligt.

Och här är sex scenarier däremellan.

Så man känner en annan trygghet när man ställer sig på startlinjen och man ska dra iväg.

Jag vet på ett ungefär vad jag kan vänta mig den här dagen och efter fyra, fem, sex kilometer

då kan jag börja fundera över vägvalen jag har för jag har lärt mig om min kropp funkar.

Ungefär så är det, efter sex, sju kilometer börjar man känna

”Alright, det är den här typen av dag”

Det är nästan som en flowchart.

Då har jag sålat bort fyra scenarion, där är tre scenarion kvar.

Då försöker jag fokusera på vilka av dem har varit riktigt bra,

vilka bra beslut tog jag under tiden.

Det hör ihop med det här att i vissa fall kan det vara för att

som i ditt fall misstänker jag,

du hamnar efter en mil, efter ett scenario där du känner

nu vet jag om att jag har möjlighet att göra ett riktigt bra lopp här.

Då måste jag göra de här stegen för att lyckas med det.

Ja, när jag passerar milen känner jag att nu är jag på väg mot den här typen av lopp.

Hur ska jag se till att överleva det här på ett fascionabelt sätt och ändå ta med i mål?

För lite så var det. Vi drog iväg.

Vad tänker du innan vi drar iväg och börjar prata om loppet?

Vad tänker du innan loppet?

Vad jag har upplevt, så många löpare tänker sjukt negativt om sig själv.

”Jag har ju lite känning av ett löparknä”

”Jag har ju haft problem med ljumsken”

”Min vara det är inte riktigt vad den ska”

”Jag har lite ont i ryggen”

Ja, precis.

Jag tänkte på det idag.

Att man snackar ner sig lite.

Det är ganska sjukt att man gör det.

Varför?

Så även om du nu har ett problem, varför ska du säga det högt för dig själv?

Och fokusera på det.

Precis inför en enormt stor utmaning som du har.

Tänk istället, vad fan är det bästa som kan hända?

Ja, det är faktiskt så det är.

Och kanske hitta något pass som har gått bra där du inte hade ont i knät eller i ryggen.

Nej, men det är helt rätt.

Jag tycker att det mentala innan, även om du känner så…

Jag vet inte.

Om vi tänker oss tävlingar, om vi ska vara rent krassa för det här med minst tror jag hälften av alla våra tävlingar

så känns det inte så bra på uppvärmningen.

Det gör det nästan aldrig.

Det enda vi vet, om vi tänker oss att hälften av loppen känns okej eller bra, hälften av loppen känns det risigt.

Och så vet vi att på den hälften av loppen där det känns risigt

Det är ganska få av dem där de totalsumpar någonting.

Av dem är det ändå ganska många som går ganska bra.

Det tycker jag att det finns en del, om man är rationell människa

så kan man åtminstone luta sig på det.

Jag kan faktiskt inte bestämma mig nu hur loppet ska gå.

Det vet jag inte förrän jag har startat.

Så det tycker jag är lite så logiskt tänkande.

Är man sedan mer känslomänniska

då tycker jag snart man ska tänka så.

Men om vi bara tänker logiskt nu.

I vårt fall var det ett halvmaraton.

Om jag bara får springa första kilometern.

För där vet jag att jag inte kraschar.

Det här är jättebra.

Att man känner tryggheten.

Och så hellre, för det leder lite till hur vi inledde loppet.

För jag tror att vi visste att vi inte har värmt upp jättemycket.

Men det känns ändå bra.

Vi hittade ju Paddy och Emil och Klungan och Micke vid starten.

Och vi bestämde oss kollektivt för att låta oss bara

första en-två kilometer. Vi stressar inte upp oss.

Vi försöker komma iväg.

Vi ser hur trångt det är.

Hur snabbt springer, hur bra känns det idag.

På en halvmatan, det är första 10% av loppet.

2 km, det är rätt rimligt.

Där kraschar vi inte.

Och är det någon som gör det, ja då hade det inte spelat någon roll

om man hade uppdragit för tempo.

Det är en jävla skräp då, då kan man bara kliva av direkt

och säga ”jag tar en bir istället”.

Och det uppskattar jag med dig Fredrik.

Så resonerar jag innan loppet.

Sen går ju starten för loppet.

Då kände jag att nu kan jag börja fundera över hur det här kommer att bli.

Då bestämde vi att inte stressa i starten.

Då känner jag ett sånt ansvar.

Då gick jag upp längst fram och tänkte att nu sätter jag tempot.

Vi skulle ha 353 km/h i snitt var tanken på hela loppet.

Och så hade vi 355 på första.

Då säger jag direkt ”skitbra Simon, precis så här tror jag du sa”.

Och då kände jag, det var en sån grej som fick mig, fan vad gött!

För det var liksom, vi är två sekunder långsamt, det var precis det som var tanken, att bara känna av.

Därför det är dumt att öppna.

Oh, 3.47 så blir man lite stressad.

Två sekunder på tallmaten.

Det är så lätt att dra iväg för snabbt.

Och det var därför jag sa det tidigare också.

Det var uppskattat.

Vi släppte förbi rätt många människor.

Alltså, vi är en militär.

En militär.

Det måste vi också snabbt berätta.

”Vad fan, kom igen” och sen bara ”Vänta nu”.

Alltså bara för att förklara för folk, vi stod ju i startfallet, vi trängde oss fram,

eller trängde oss gjorde vi inte men längst fram, vi var i startfallen som var en sluttid mellan 1.30 och 1.45.

Där känner man att vi vill vara långt framme, för vi, nej förlåt, mellan 1.20 och 1.30.

Vi vill ju långt fram, vi visste att vi kommer ha sluttider närmare 1.20 än 1.30.

Och så står vi och säger framför mig ”Kolla han där!”

Så ser jag den framför mig i full militärmun.

Maskor och militärkläder.

Alltså tjocka såna.

Och så säger någon ”Vad fan är det?”

”Han kan väl slå värt så kort?”

Då börjar man ju först skratta och sen slutar man.

”Han kanske är Guinness, det har ju vi koll på.”

”Kanske är det någon utländad skattekorrig.”

Det var ju mer än en så jag sa sen också.

Ja, okej. Det måste ha varit något ändamål eller någonting.

Jag såg att han stoppade i ett par airpods.

Det roliga var, nu ska man inte skratta, jag är ju så himla löparpedestal.

Då plockar han upp sin mobil och ska köra tajmorn på den.

Så en klocka typ?

Ja, typ en klocka tajmorn.

Jag bara ”Amen, vad fan”.

Men alla som gör det, det är helt okej.

Det är helt okej, herregud.

Man får göra precis som man vill.

Det var bara kombinationen av den här tajmorn och dräkten

Och att han stod för en slutid vid 1,20 som gjorde att jag lite grann bara…

”Det här är ju väl hårt också.”

Stenhårt, ja.

Han hade ju sagt 3,52 på första.

Jag tänkte säga att jag inte tror visst på en gång när de får 1,5 kilometer.

Nej, han drog iväg snart.

Vi hade en bra start. 3,55.

Perfekt. Vi kände oss trygga.

Det är kanske lite det som är grejen.

Känner man sig otrygg på starten för man inte riktigt vet?

Är det osäkerheten kring hur utfallet kommer att bli?

Vi var ändå väldigt säkra.

Det är ganska mycket nervositet när du har sprungit första, andra, tredje kilometer.

Sen vet du, okej det är den här belastningen, det är den här smärtan jag kommer att uppleva.

Ja, exakt.

Och där också lite grann med träning på högsta och lägsta nivå.

Den generaliserar lite.

Det finns en viss typ av träning där du kan känna att, gör den här träningen och sen hoppas jag till gud att jag håller hela distansen.

Då kan du kanske ha en sjukt bra högsta nivå.

En riktigt bra dag, då kan du bara överträffa dig själv och persa med hur många minuter som helst.

Men det kan också vara att du kliver av efter 20 procent av loppet.

Vi var ju väldigt väl medvetna, förutom Micke Andersson.

Han skulle nog kunna springa snabbt som helst och han sprang typ ännu snabbare än vi hade tänkt oss.

Men vi andra, alltså du, jag, Paddy och Emil Nilsson, vi hade ju ganska bra koll på

Om det inte går alls bra idag, då har jag max denna tiden.

Om det går väldigt bra då har jag denna tiden.

Och det kanske är fyra minuter i det spannet.

Hade du tänkt innan loppet på de tiderna?

Ja, det hade jag.

Vad hade du för tid då?

Jag tänkte så här, vi gick ut från tid precis under en 22.

Och då kände jag så, fullt rimligt.

Sen vet man inte här med marathon-träning.

Det var det jag var osäker på.

Hur mycket skulle onsdagspasset hänga i och allt det här andra.

Men jag hade en känsla utifrån vår plan, om jag har en bra eller hygglig dag, då tror jag jag gör 1,20 höga.

Max 1,20-1,30. Det går inte snabbare nu, det visste jag. Det funkar inte.

Och har jag en lite sämre dag, då tror jag jag är upp mot en tid mot 1,23 höga.

Så det är tre minuter som jag var rätt så övertygad om att här landar jag.

Om ingenting väldigt oväntat händer,

och med oväntat menar jag på den sämre fronten, inte på den snabbare,

utan om jag skiter på mig eller någonting, så eller för kramp,

eller blir kidnappad under loppet,

då är det här mellan jag ligger.

Och det blir lite så utifrån det jag definierar mina A, B och C mål.

De där tre minuterna, krymper de ju närmare loppet du kommer?

Eller är det det du känner på morgonen vid frukosten när du funderar på loppet?

• Mest troligt på morgonen.

Det är klart att man har någon tanke innan.

Innan vet jag min högsta och lägsta nivå.

Jag har koll på dem ungefär.

Men jag tror snarare att desto längre bort från loppet jag är

så är det spannet större.

Då kan jag börja fundera, undrar om jag faktiskt skulle klara att springa under 1,20 nu?

Nej det tror jag nog inte.

Jag undrar om jag har ändå kraschat föresprungligt på 1.32.

Då är spännandet mycket större.

Ju närmare du kommer, som jag tyckte på dagen innan när vi körde uppvärmning,

du körde lite fartökare. Då kände jag ”shit, vad fartökarna känns bra”.

Då har gummibandet på den högsta lägenheten,

den dras ihop då. Jag känner att jag ligger precis här.

Och sen är det på morgonen tycker jag som man kanske tar det sista beslutet.

Hur tänker jag kring det här loppet?

Och då kanske man är nere på, om jag från början hade sju scenarios,

så är jag på morgonen nere, jag tror att det blir de här tre.

Och det är för många kanske de här ABC-målen man sätter.

Så resonerar jag lite grann innan man drar iväg.

Och sen som sagt då efter några kilometer på loppet,

jag tycker på en halvmara, då är det kanske mellan kilometer fyra och sex

Då får man de första indikationerna på hur det här loppet kommer att spela ut sig.

Sen får man en ny indikation, tycker jag, vid milen.

Sen kommer den sista indikationen runt kilometer 15.

• Vi kan ta lite kilometer här.

Jag hade skrivit 356, men jag låg lite bakom dig.

• Ja, precis.
• Sen ökade vi tempot lite.

Vi kände att nu har vi kommit in i loppet.

Den största stressen har släppt i starten.

Vi kan springa fritt. Det är inte risk för att vi springer och snubblar på något och så vidare.

• Nu vill vi upp i tempot. – Det är det vi har tänkt.

Vi kanske tar in någon sekund här och där.

Det gjorde vi jävligt bra på. Vi tog nästan på 352.

Sen hade vi 350, 350, 350, 348, 349, 352.

• Den ska tilläggas på de två.

Ja, det stämmer. Vi kom upp. Det var lite knepigt med Köpenhamn för att vi hade

GPSen. Det visste jag om. Det här är också ett förarbete som jag alltid gör.

Jag är ju kontrollbehov då, det har vi ju konstaterat vid det här laget.

Men jag har ju även en liten coach-känsla kring det här.

Så jag hade tittat på våra två senaste Köpenhamn-halvmaten vid Edelsprunget

och konstaterade att båda gångerna har GPSen mätt 21,3 och 21,4.

Så det man kan konstatera av det är så att

Om du tittar på GPS-farten där vi ligger just nu, under tiden vi springer loppet,

så kommer det se ut som att vi springer snabbare.

Det kan vara en stress.

Då står du och säger ”nu håller vi tempo”

och så blir det tre sekunder långsammare när man kommer till kilometerskyltet.

Jättebra du sa det, för det kändes som att…

Man tittar på klockan lite då och då, det gör man i början.

Då kändes det som att vi ligger ganska snabbt.

Vi ligger ju rätt långt före.

Men så var det ju inte när vi…

Vi låg rätt så hyggligt nära ändå.

Vi passerar milen på 38,30.

Ja, precis.

Om vi tänker på 38,50 där.

Så vi var 20 sekunder snabbt.

Vi gjorde ett vägval efter…

Vet du vad det är?

När vi kom till 50 km så hade Paddy och Micke börjat få upp farten lite.

Så vi hade typ 3,48 på den.

Och det är lite fort liksom.

Jag kommer ihåg hur du sa.

2 km till.

Fortsätter de i det tempot så släpper vi dem.

Ja, just det.

Det sa jag att jag märkte att Emil Nilsson kanske flåsade lite.

Jag har stenkoll på var du och jag ligger.

När vi hade den, då sa jag, en kilometer till ger vi detta nu.

Håller de samma tempo på den, då släpper vi.

Och det var vi helt överens.

Nästa kilometer var också 342, 349. Då sa jag, nej nu backar vi lite grann.

För att det går för fort.

Och det var ju bra.

Då kom vi tillbaka där i 350, 353, 352.

Och där fick vi det här underbara stråket också runt milen.

Den här rakan, vad kallar man det? En boulevard?

Ja en boulevard, flackt nedför boulevarden med en massa jävla Danmarksflaggor överallt.

Det är så brett, det är ju fantastiskt med Köpenhamn-Malmö-auton.

Fy fassen vad breda asfaltgatorn har att springa.

Det är en jävla lyx för en löpare.

Fredrik, du, när vi passerade milen,

du, för jag var lite osäker på dig.

Vi hade inte riktigt samma känsla.

Nej det hade vi inte.

Jag var lite osäker på dig, för du hade inte sagt så mycket.

Jag upplevde nästan att jag satte lite tempot för oss.

Emil Nilsson var ju också uppe.

Jag kände att du flöt med jävligt fint.

Du var med hela tiden, men jag var lite osäker på hur du kände.

Sen efter vi passerade milen så säger du typ såhär

”Fan vad gött, det här har vi grabbar!”

eller något sånt.

Jag bara ”Jag svarar inte alls!”

Jag vet inte hur det hände på ett ”Ja, bra” eller någonting.

Men det var helt tyst från dig.

Du bara ”fan han har ju den känslan, den har ju inte jag”.

Men hur kände du?

Jag fick lite micro runners här och där när vi sprang på den här boulevarden.

Det var flakt utför och…

Jag fick en puls som bara går ner lite grann.

Du var ju på väg att springa din snabbaste halvmål någonsin.

Jämför vi med Borsta Usen så sprang vi 20 sekunder snabbare denna milen.

Du hade ungefär samma känsla skulle jag tippa, men det kändes som att du var stabil.

Du visste att det inte var någon mer grus.

Jag visste att det bara var platt.

Då visste jag att jag skulle ta min tid.

Du kände redan med milen?

Det här kommer jag att fixa.

Sen är frågan om jag tappar 2-3 sekunder per kilometer.

Jag visste redan att jag ligger ganska långt före mitt pers.

Ja, just det.

Redan där.

Och jag kände också att pulsen var inte så hög.

Det var inte så ansträngande.

Det var ju inte ”walk in the park”.

Nej, men det ska det inte vara heller.

Jag kände liksom att nu får vi en härlig kilometer här.

Kilometerna tickar på snabbt.

De gör ju det i det tempot.

Det är så himla skönt.

Det är en fördel med att springas kort om man ska vara krass.

Snart är det nästa kilometer liksom.

Men hur resonerar du där? För jag tänker såhär, man passerar halvvägs ungefär.

Eller på en halvmara liksom.

Det är mycket kvar som kan hända. Det vet man ju om.

För man har ju sprungit några halvmaraton.

Hur resonerar du där? För du sa att du vet om att du råder tappa lite.

Hur resonerar du med liksom, vet du om där?

Vad kan jag göra som bäst idag? Vad kan jag göra?

Vad är mittspann liksom?

Jag tänker lite grann såhär, om jag håller typ samma tempo.

Så har jag denna tiden.

När du passerar tian så har du ändå ett bra ritmärke.

Så lägger du på en kilometer.

Ganska lätt även för mig.

Ja, precis.

Då kände jag att min lägsta nivå kommer ändå bli pass.

Det kände jag redan där.

Där är ditt gummibland ganska…

Utifrån så som du resonerar, ditt gummibland blir ganska smalt där.

Då vet du att som sämst kommer jag idag springa på 1, 22…

10, 12.

Så som snabbast springer jag på detta.

Det är ganska tajt.

Du har ju vid din träning och din kropp så vart självsäker att du hittar det.

Jag vet om att jag har med grejer om det skulle vara problem med kramp.

Det tänkte jag lite på där.

Det hade jag inte sist.

Nej, jag uppstämmer.

Jag kände att jag har alla förutsättningar.

Jag vet om att antingen du eller Emin Ilsen eller båda kommer vara med.

Hela vägen.

Så det är bra att hänga med.

Jag kände väldigt ett lugn och då kommer de här…

Du vill peppa dig själv med att du får det lugnet och den känslan.

Därför sa jag det här ”fan vad gött grabbar, nu har vi sprungit tian, nu är det bara att köra på”.

Och då boostade du dig själv lite grann.

Och då blev jag lite förvånad att du var helt tyst.

För då tänkte jag att antingen så är det liksom tyst av anledning att du inte riktigt vet var du står

eller att du har en halvbra känsla.

Eller så är du tyst för att du bara känner att

”Fan, det blir inte så jävla bra.

Det ska nog öka för att det blir tuffare längre fram.”

Det är nog någon sån här anledning.

Men jag blev lite fördelsam på hur du tänkte i det läget.

Men för mig så var, då visste jag att

”Ja men, pers blir det.

Sen är frågan om jag kan klara under 1,22 år

eller om jag kommer att persa med 20-30 sekunder.”

Jag tyckte det var bra som du sa, när man passerar milen på en halvmara, det är ingen walk in the park.

Det är inte som på ett maraton, där du kan passera halva på ett maraton och känna att det här har känts som en transportsträcka.

För det är ju ändå hyggligt ansträngt på en halvmara. Men när kände du att det började ta emot för dig på halvmaran?

Det sjuka här är att jag tog aldrig riktigt emot.

Det var det jag var ute efter.

Jag vågar bara inte pressa mer.

Det var mer utifrån kramp och lite att krascha.

Ja, även krascha. Jag kände liksom att varför ska jag göra det i detta läget när jag har en minut till godo.

Så jag kände att ta nu detta loppet till att persa.

Få med en bra känsla hem.

Utifrån Växjö-satsningen också.

Och liksom…

Ja, men riskera inte någonting i detta läget.

Jag kunde gått med i Emil, kanske.

Och ändå orkat det.

I efterhand kan man tänka så.

Men jag kände att, nej det var inte värt det.

Det blev några kilometer där jag gick ner på 56, 57, 58.

Men det blev aldrig superjobbigt.

Det var inte så att jag bara ”Fan, hur fan ska jag orka detta?”

Utan det var snarare så här att ”Nej men det är lugnt.

Bara du håller igång, håller uppe steget så kommer det här gå iväg.”

Jag tog beslutet att ”Ta detta loppet för att persa.

Kan du springa snabbare nästa gång?

Fan, det måste ändå vara gött.

Ja, men det var underbart.

Hur nära var du din högsta nivå i söndags?

Alltså i procent tänker du?

Ja, ja, mäts som man vill.

Jag tror att jag hade kunnat göra en snabbare tid.

Jag hade kanske kunnat göra

Någonstans 40 sekunder till.

30-40 sekunder till.

Jag väljer kanske 90% utifrån.

Jag träffar nästan in min högsta nivå kan man säga.

Men där är lite mer att ta.

Det känns gött också.

Du pratar ju om högsta och lägsta nivå,

precis som att man alltid är ute efter högsta nivån.

Det är klart att man vill pricka in det vid något tillfälle.

Men det är lite klokt också att det finns ett maraton som väntar.

Vad riskerar man genom att pressa ut exakt allt man har under denna halvmaran?

Sen vet vi ju om, det tycker jag är smart, men vi vet ju också om att det kan bli så att du vaknar upp med

ont i halsen samma dag som det är vägskörd.

Jag får skrota det. Så där vill man ju ändå få ut någonting längs vägen.

Men du sprang ju loppet väldigt smart och väldigt jämnt får vi ändå säga.

Tappade inte så mycket på andra halvan.

Mellan 20-15 tror jag de flesta tappade lite motvind.

Jag tror första milen var lite snabbare än andra milen utifrån vind.

Oavsett.

Utifrån ansträngningen tror jag du sprang rätt så jämnt.

Hur tänkte du vid 10?

Det var helt tyst.

Det var ju din egna lilla tanke.

Jag tyckte fram till 5-6 när vi släppte Micke och Padd.

Det kändes ungefär som när vi sprang Helsingborg halvmaraton.

Om vi jämför med Borsterisen-loppet så kändes det ganska bra.

Hela vägen fram kan man gå till 18.

Så det var en bra dag men inte den bästa dagen i Borsterisen.

Helsingborg var en väldigt medioker dag.

Men det handlade man om de här jävla direktorna och annat.

Så nu kände jag att det är ungefär en dag som i Helsingborg.

Men jag har ju inga jävla Mario-dräkt på mig.

Det är samma sak att då börjar jag spela upp i mitt huvud.

Hur många halvmånader har jag upplevt med ungefär den här känslan?

Då kan jag ändå hitta i mitt huvud fem lopp där jag känner ”ja, här är nog fem lopp där jag känner igen den här”.

• Det springer om du tänker så alltså.
• Så gör jag. Då vet jag om på de här fem loppen.

Då kan jag ändå trygga mig. ”Ja, men två av de loppen gick ju rätt bra”.

Då kan jag börja gå in i den tanken.

Så när vi passerar sju känner jag ”alright, nu är det milen nästa”

och så länge det inte blir mycket jobbigare, då är vi fine.

Och så kommer vi till milen och det hade inte blivit mycket jobbigare.

Jag var nöjd med tiden, det tyckte jag var super super.

Vi passerade 38,5 som du sa, 20 sekunder före tänkt tid.

Nej, och där kände jag bara ”jag kommer få jobba rätt hårt”.

Och jobba hårt menar inte att jag behövde slita.

Jag kommer behöva jobba väldigt hårt med mitt eget huvud och min kropp det här loppet.

Då hade jag börjat fundera på min högsta och lägsta nivå den dagen

där jag kände vid halvvägs att min högsta nivå idag, det är ungefär den tiden du sprang in på,

1,21,30, där är den högst idag. Jag kommer inte kunna göra någonting annat.

Sen kan jag ändå liksom dra mig… – Kan du räkna så snabbt där?

• Ja, men det är så jag håller igång med hjärnan.

Där räknar jag på att jag kommer att tappa lite på andra halvan.

Jag kommer inte kunna hålla uppe detta.

Sen kan jag dra mig till minneslopp som då var årstidseln på trean.

Trots att jag är väldigt trött kan jag öka på slutet.

För jag är ju lite progressiv löpare.

Men här kände jag att vi är nog på mitt.

Jag kände att farten var superbra.

Superskön känsla i farten.

Men det var lite jobbigt att springa den dagen.

Däremot så tror jag det var någon till 14.

Då blev det motvind, lite mer öppet.

Då är det en tredjedel av loppet kvar.

Vi sprang under någon bro och det är 1,25 km på Marand.

Jag har släppt en grupp en gång där vid 1,25 km.

Det är rätt jobbigt där.

Det är ett jobbigt parti. Det är lite lätt att uppföra.

Det var rätt starkt motvind.

Där började jag gå över i ett läge. Nu är det en kilometer i taget.

Den är lite jobbig när det är sju kvar.

Gärna vill man komma till den när det är 17-18.

Så nu är det bara så.

Där kände jag att jag kommer behöva backa.

Det är bara frågan om när.

Vi rullade ändå kilometerna.

Så tänkte jag att min plan, och jag tror att det var rätt bedömning.

Det ni ska tillägga här är att jag tappade PR där.

Någonstans.

Innan dess, runt 12-14 meter.

Inte mycket, men du släppte 10-15 meter.

Frågan är om det var ni som sprang snabbare eller om det var jag som höll igen lite?

Oh, svårt att säga.

Jag tycker nästan när jag kom upp där på 13-15 meter hade jag två vägval.

Antingen släpper jag farten nu och ser om jag kan hålla igång det.

Eller så försöker jag hänga med er, hålla uppe farten och en kilometer åt gången, inte öka utan bara hålla farten.

Och så får jag hellre bara när jag kommer till en gång, nu går det inte mer, så får jag släppa.

Då tog jag beslutet att göra det. Sen hade jag lite oflax.

Jag tror inte det hade påverkat så mycket. Jag kanske hade kunnat tjäna åtta sekunder i slutändan.

Det var ett lite taktiskt dåligt val av mig.

Det var när jag hamnade i ett vakuum under kanske 800 meter.

Där Emil Nilsson började dra iväg vid 15.

Och du höll dig till klungan bakom.

Jag gjorde något mellanval.

Jag bara ”Jag kanske hänger med Emil, eller inte”.

Så hamnade jag själv mellan den klungan som jag hade fått dra iväg med Emil Nilsson

och den klungan som du anförde som en härskare bakom mig.

Så jag hamnade ensam i mitt vakuum och det var inte länge, så det var typ 800 meter.

Men där kände jag såhär, ”Nu vet jag inte alls vad jag ska göra.”

Och sen när ni började komma ikapp mig så insåg jag bara,

”Nu är det för sent, för nu är jag redan över den gränsen, jag kommer behöva sänka farten nu.”

Jag hade tagit beslutet tidigare att inte försöka hänga med Emil, eller dra smä, utan hängt med dig.

Kanske jag hade kunnat orka hänga ut en kilometer till.

Det är sjukt att det kan vara så små detaljer som avgör en minut på en halv.

Du och din grupp hann i kapp mig i kilometer 16,5.

Jag tror det var runt 15-15,5 som Emil började trycka på.

Jag försökte inte ens hänga med, jag bara ökade farten för att han gjorde det.

Det var halvsumpigt tänkt.

Men där hade jag hängt med er så hade jag nog orkat 1-2 kilometer till i er tempo innan jag behövde släppa lite.

Oavsett, vi pratar om så här lägsta nivå på en hög nivå, eller vi pratar ibland om att vi har en hög lägsta nivå.

Så mitt lov är att exemplifiera det. Jag orkade hålla ut till ungefär 16.

Sen kände jag, nej nu kommer jag till punkten där jag bara, nu handlar det för mig om att överleva sista fem in.

Men där man förr kanske hade så här, då är man nere på 4,3, stäpper 30 sekunder per kilometer.

wobblar med huvudet och vinglar runt på banan.

Sista femman höll jag runt fyra fart.

Jag tappade ungefär 7-8 sekunder per kilometer.

Kunde ändå hålla uppe det tempot.

Det var inte så att jag tappade mer och mer för varje kilometer.

De fem jag gick ner lite grann kunde hålla i det.

• Simon du kommer göra en 22…

Vad gjorde du? – 13.

• Mitt i hård maraträning.

Är du nöjd med det?

Ja, det hade jag varit.

Det är en jättebra tid utifrån vad vi har kört för pass.

Ska man göra under tre timmar så är det bra att göra runt 1,25.

Då kan du känna dig hyggligt trygg.

Med den tiden, det är ändå en liten del, men sen känns det som att

”Hade jag inte kunnat prestera lite bättre?”

”Varför gjorde jag så?” ”Varför gick det inte på det sättet?”

”Varför hade jag Alfa Fly och inte Vipo Fly?”

Emil var ju så snäll efter han bara ”Jasså jag tänkte på det, jag såg några som sprang i Alfa och jag hörde deras skor och de lät så friska och dina låter slut asså”

Och jag bara ”Ja, jo, jag tror inte det är det som avgjorde skillnaden i dem men det är snällt om du säger det så”

Så det tänker jag koppla till prestationerna vi hade i söndag.

Jag är rent logiskt sett supernöjd för att även om jag hade en lite soppartorsk och tuff resa sista fem så

jag tappade inte så mycket. Det är egentligen det man vill åt även när man tänker om maraton.

Sista sju, tio kilometer.

Tänk att kunna gå ner och bara fortsätta springa.

Det är egentligen drömmen.

Vi kommer förmodligen ha lite tid till godo.

Ja, absolut det kommer vi ha.

Vi kommer inte ligga på gränsen.

Då är det jättebra att kunna sänka lite grann, komma ner i tempo men ändå kunna fortsätta och pinna på.

Så att man inte tappar ofantligt mycket tid.

Bara bromsa lite grann för att härda ut helt enkelt.

Det beslutet är nog ganska… Vi har pratat en del om träningsfilosofin.

Vi har sagt att vi ska lägga upp träningsschemat på Instagram. Ni ska få tag på det alldeles strax.

Men där är också lite så att det träningsupplägget, och det har ju alla varit överens om, vilket är skönt,

det jag tycker om det träningsupplägget är att man höjer sin lägsta nivå.

Men det kanske inte är så att på dagen vi bara ”Det känns så jävla bra idag, jag tror jag kan klara 2.49”.

Det kommer vi inte göra.

Nej, så mycket vågar vi inte riskera på dagen.

Så träningsupplägget som vi har valt när vi tänker på prestationer och det vi vill göra på morgonen, även halvmorgon såklart,

Vi har tajtat till gummibandet.

Spannet man har mellan sin absolut bästa tid och sin sämsta tid.

Så vi snarare har tajtat till det.

Som vi pratade om för mig idag när jag tänkte på morgonen.

Tre minuter tror jag jag har däremellan.

Egentligen är det så på morgonen att hade man kunnat gå ut på morgonen och känna

har jag en lite tuff dag, då klarar jag 2.59.

Har jag en bra dag, då gör jag 2.56.

Så fyra-fem minuter på morgonen.

Den vill man ju jättegärna ha istället för att känna

har jag en bra dag, då gör jag 2.53.

Dålig dag, jag har det 3,24.

Det är inte så jävla bra.

Det är ganska stort spann.

Jag har ju min kramp som är en ytterligare parameter som du inte har.

Den kan påverka hur mycket som helst.

Den är jobbigare att ta med sig när man pratar om högsta dagsnivå.

Den tar jag inte med mig riktigt på halvmorgon.

Nej, det förstår jag.

Den väger jag inte in.

Men imorgon så väger jag in den.

Där är den halvtimme.

Jag är typ 100% säker på att jag får ett kamp.

Nej, inte denna gången. Inte i veckan.

Det tänker jag.

Om man bara tar kort och pratar om högsta och lägsta

när vi har kopplat till maran.

Nu pratade jag om passet in i onsdag

så jag var så jävla nitisk med att detta passet

vill ju inte att vi springer för snabbt.

Det handlar lite om också att

när det gäller maraton tycker jag att många har en syn

att nu springer vi igen som

antingen är det så här att man vill springa

helt jämnt.

Jag ska hålla exakt det tempot jag ska från början och så springer jag hela vägen.

Och så går det inte alltid.

Eller så har man sagt att jag ska springa jättesnabbt i början och så ska jag tjäna så mycket tid som möjligt så hinner jag tappa fem minuter på slutet.

Vi tror mycket på en väldigt tunn mellanväg.

Om vi ska hålla 4.15 för att klara tempot så vet man att man är så pass vältränad att om vi håller 4.12 på loppet,

tre sekunder, det gör ingen skillnad. Vi tränar för det.

Men hade vi tänkt att vi går ut i 4.10, då kan det bli risk.

Så vår tanke är att när 4.12, den magiska gränsen, då passerar vi halvan på 1.28.30.

Då har vi sprungit igen i en och en halv minut.

Vi försöker träna så att vi vet om när vi står på startlinjen.

Vi vet om att 30 km, det kommer vi fixa. För det har vi gjort på träning.

Då vet vi att när vi kommer till 30, då har vi två minuter till godo.

Det kommer finnas en, har du en lägsta nivå idag vet du om,

då gäller det banne mig och bara sänka farten så jag inte tappar de här två minuterna.

Har man den högsta nivån du har också bara, nu kör jag vidare i samma fart eller till och med ökar lite.

Jag tror det är jättebra att samla på sig erfarenheter i träningen kring vad är det du kan…

Hur mycket klarar du i detta tempot?

Som du säger där, vi vet om när vi står på startlinjen.

Jag har den tryggheten att vi klarar 30 km.

Vi vet det!

Då kan man stå där och säga ”Jag är lite stressad”. Jo, Fredrik, jag vet att du är stressad.

Nu pratar jag med mig själv.

Det här är en monolog i ditt huvud.

Ta det lugnt.

Klara 30 km.

Det är det enda du behöver tänka på.

Tänk dig själv. De första 30 km.

Du behöver inte tänka någonting.

Så varför ska du stressa?

Så när vi står där på startlinjen så kan vi känna så här

”Ja men jag har en stor dos av trygghet utifrån den träning jag har gjort”

”För jag vet om jag har klarat tempot i de här kilometerna”

Det ser fram emot att stå där och känna att jag har gjort jobbet.

Ja men det gör man verkligen.

Och bara för att ta en sista grej kring ett annat perspektiv

då man tänker sig att ”Nej, det där är inget för mig”

”Jag vill kunna känna att jag kanske parsar mig”

”Fem minuter” eller bara det.

Det kan man också göra, så länge man är medveten om att bli inte besviken om du faller hela vägen.

Det är också bra erfarenheter.

Men jag tror att det är lite individuellt när man har träningen.

För vår del kanske det handlat mycket om lite längre pass och att ha joggvila istället för ståvila.

Men det där är fullt individuellt.

Hur man lägger upp det, det enda man vet är att man behöver prova sig framför att hitta rätt sätt för det.

Om jag hade velat chansa med MARA-träningen, där jag vill försöka gå för 2,49 i mitt fall,

då hade jag kört mer pass, snabba pass med ståvila för att få upp farten.

Så det kan vara sakat bort. De långa passen har sagt så här, då vet jag att fartmässigt,

och då kanske jag hade sprungit halvmaran nu på 1,19 till exempel.

Men jag vet inte om jag klarar fulla distansen.

Du kanske hade stått på starten och känt en lite lite mer större osäkerhet kring utfallet.

Det hade jag.

Kanske, du har 3,49 till 3,19.

2,49 till 3,19 liksom spannet.

Ja, men jag förstår det.

Jag känner mig trygg i att vi kommer göra riktigt bra tider allihop.

Ja, det tror jag.

Några kanske ner mot 2,53.

Några på 2,58-2,59.

Jag tror att vi har tränat så pass smart och vi har den tryggheten som gör att vi kommer känna det här självförtroendet när vi går iväg.

Det tror jag också.

Man kan säga så här, vi har filosofi och det kan låta tråkigt, men vi vill inte spela på rysk och lätt.

Vi har en höglägst nivå och en kanske inte superhög högsta nivå.

Vi har ett ganska tajt spann men vi trivs ganska bra med det också.

Då vet vi om vad vi ligger till.

Bra summerat, Ceron.

Ska vi leka någon lek?

Jag tycker att det är det vi ska göra.

Det gör vi det.

Okej Fredrik, visst har du längtat?

Jag vet ju om att du har förberett detta när du gick hit.

Det är 400 meter hit.

Så jag vet inte. Längtat vet jag inte.

Vi får se hur hög min lägstanivå är.

Jag tror jag skickade till dig en timme innan.

”Jag slänger upp detta!”

Du väntade ut mig för jag var så pussit.

Det slog mig också.

”Just det, fan, dina tisdagare är så hektiska.”

Jag trodde det blev skitdåligt.

Men det här blir kul ändå, tänker jag.

Vi kallar den här lilla leken för ”Högt och lågt”.

Såklart, ens vi har så.

Mina barn har varit väldigt engagerade i denna.

Elliot hade tusen frågor.

och Leo sa att han inte riktigt lika engagerad.

Eliot tyckte det var roligt i alla fall.

Vi diskuterade kring matbordet vad vi kunde ha för frågor.

Så högt och lågt Fredrik, du kommer få 11 frågor av mig.

• Åh jävlar! – Jag vet, det är hemskt.
• Det är mycket.
• Konceptet är ju så här, jag kommer fråga någonting om det högsta av någonting

så får du gissa, och sen kommer jag fråga det lägsta av någonting så får du gissa.

Jag kommer inte räkna ner poäng, men om du får ett antal poäng så vinner du något.

Det är det vi brukar säga, sen glömmer vi bort det halvvägs in.

Så därför tänkte jag bara säga det.

Du får klippa på den imorgon. Du vinner.

Förlorar du kommer du få klippa på den.

För jag kan inte.

Jag har inte en aning om hur man gör det.

Knipit i knapp.

Är det med dig Fredrik? Ja.

Fråga nummer ett.

Vad är världens högsta maraton?

Oj, världens högsta maraton?

Ja, vänta.

Det måste ju vara

typ i Kenya, 3000 m höjd.

3000. – Okej, bra. Jag vet faktiskt inte hur högt det är.

Men Mount Everest har ett maraton.

• Nej. – Everest-maraton.
• Ja, det är ju jättehögt. 8900 meter. – Ja, det är högt.

Det är vid Base Camp på Mount Everest.

• Du kan springa 60… – 3000 meter, du hade rätt.
• Är det? Snyggt. – Jag vet inte.
• Jo, det är okej. Vi killgissar. – Du kan springa 60 kilometer,
• 42,2 meter och en halvmaraton. – Fan vad coolt.

Jag såg några bilder från det.

Vi säger så här, vill du gå ut på Instagram så skitar vi det.

Men alltså Mount Everest Marathon.

Ingen har inte fanns. Det är fint kul.

Det får vi nästan testa någon gång, tänker jag.

Just det, det finns en punch på slutet av quizen.

Jag glömde säga det. Vi kommer dit.

Okej Fredrik, följdfråga.

Vad tror du världens lägsta marathon ligger på?

Han pratar ju aldrig om lägst.

Lanskrona?

Det är under noll i alla fall.

Men säger att det är…

Oj, jag vet inte hur långt kommer man under havet.

Jag har ingen aning.

Men vi säger 800 meter under havet.

Nära!

Unter Tage Sparkassen Marathon går ett…

I Guinness World Book of Records hittar jag den här.

Tillsammans med våra rekorder.

Det är en Crystal Mine Underground Marathon i Tyskland.

”Run in an old salt mine located 500 meters below sea level”

i Sanderhasen i Tyskland.

Årligen sedan 2002.

Är det en varvbana då?

Ja det är en bra fråga.

Då kan vi tänka oss att springa i en grotto 500 meter i Tyskland.

Det är nästan så att vi hade kunnat göra det.

Det tycker jag hade varit coolt faktiskt att springa.

Kan man jogga runt på 249?

• Det gör man ju också.
• Ja, precis. Det går till på vår lista.

Fråga, ytterligare en fråga.

• Ja.
• Kommer du ihåg biptestet?
• Ja. – Man hade i skolan.
• Ja. – Det är sånt, 20 meter mellan vägg till vägg.

Och så börjar det pipa.

Och sen så pipar det snabbare och snabbare efter ett tag.

Och sen så var det alltid någon…

• Jag kommer ihåg det. – Jäkla Kalle som…

Jäkla Kalle som vann ju.

Vad är den högsta nivån och tempot på biptestet?

22 nivåer, eller 21. 21 eller 22 är det ju max. Sen är det slut.

Och tempot har jag fan ingen aning om.

Gissa på tempot.

Det kan vara slutet.

Kan det inte ta 20 minuter? Jag orkar inte springa i 20 minuter.

Säg 2,55 fart.

Inte långt ifrån. 21 nivåer, fruktansvärt bra.

Det var otroligt bra. 3,15 är det på slutet.

• Ja, okej. Gundersvarnade.
• Jag har faktiskt räknat på det här någon gång.

När Elliot kom hem från skolan och sa ”Ola, undrar du hur snabbt du springer bibtestet?”

Jag bara ”Det ska jag gå in och kolla.

Om han vill utmana mig en dag så kommer jag.”

• Jag tror att vi har varit skitdåliga på det.

Korta, korta intervaller, det tränar vi aldrig.

• Jag bara ”Elliot, om Ola vill utmana mig kommer jag till gymfasalen.”
• Men Gundersvarnar har gjort klart hela.

Shit, det är fan grymt.

”Testet är nu, det finns inga fler nivåer.”

Kaxigt.

Jag tror att det gått hem hos barnen sen.

”Jag blev 10 på detta loppet.”

”Jag vann biptestet!”

De bara ”Va? Vann biptestet?”

Vad tror du det lägsta tempot är när man börjar i biptestet på nivå 1?

Då är det 6,50 fart.

Nära, 7,04 par kilometer är det bra.

Så det är ganska lugnt och fridfullt.

Fan vad kul test.

Ja, vad roligt.

Biltest?

Nej men…

Ja, frågan.

Jag har försökt mix it up.

Okej.

Här är frågan, nummer 4 då.

Högsta priset på ett biltema kurvplagg?

Högsta priset på biltema kurvplagg är inte mer än 69 kronor.

Oh, nära.

99 kronor.

Jaha, okej.

Biltema kurvshortsen, badlakenet eller tre par boxershorts

Du ska få 99 spänn.

Då är frågan, vad är då det lägsta priset på en biltema?

9 kronor.

Det blir det nästan. 39 kronor, men det är ett 3-pack strumpor.

Du har faktiskt rätt.

Det kan man ju köpa om man vill bada eller springa i sina biltema.

Jag har ju gått i möten med mina biltema-strumpor.

Jag kollar ju det här, för nu börjar det bli kallt ute.

Så jag ska köpa ett kit till.

Och då är det ju 487 spänn.

Så får du så här vinterkit.

Tights, tröja, vantar, mössa.

438 spänn.

Då är man kitare kan jag säga.

Fråga nummer 5, Fredrik.

Högsta punkten på banan i Söndes.

I Köpenhamn.

Hur många meter över havet?

Meter över havet? Du sa att det var 69 höjdmeter.

• Det är både upp och ner. – Jag tar någon.

Då är det 22.

• Ja, det är sant.

14,1 meter över havet.

Färb…

Färb…

Rondel…

• Hur fan kom du fram till det?
• Jag hittade barnprofilen.

14,16 meter.

Det var strax innan kilometer nio, när vi spang ner från den här boulevarden.

Där var tydligen högsta punkten på banan.

• Jag skrek ”Fan vad gött det går nu”.

Det var efter vi hade bestigit berget där vi var 14 höjdmeter över havet.

Vad är den lägsta punkten på banan tror du?

6 meter under havet.

Under havet var vi inte.

Vi var 1,97 meter över havet som lägst.

Skillnaden mellan banans högsta punkt och lägsta punkt var det 12 meter.

1,97 meter över havet var han på.

Det kan nästan bli Plantis hoppa med en stav.

Ja, ja.

Slotholdsgärden vid kilometer 14.

Då var vi lågt.

Då var vi lågt.

Nu kommer nästa fråga.

Vad tror du då den högsta punkten på Helsingborg Marathon är?

Den är…

Över havet.

Ja, precis.

Den är ju

59 meter över havet.

• Var tror du att det är på banan? – Jag tror att det är på Maran.
• Halmaran kan vi ta. – Halmaran blir nog jobbigare.
• Det är ändå samma. – Det tror jag viss gäng är men det springer man inte på Halmaran.
• Nej det gör det inte. Då är det ju Bergerliden.
• Jag vet inte. – Jag märker det.
• Nej men Sofiero, Laröd. – Bra, det är Laröd som är högsta punkt på banan.

45 meter över havet.

45?

45 meter över havet ungefär.

Jag tänkte fråga den lägsta men den kan jag outa direkt.

Det är på gröningen.

Då är vi en halv meter över havet ungefär.

Så lite skillnad.

Laröd då är man 45 meter över havet.

Sen kommer man ner från den långa jäkla Tinkapsbacken.

Och då har man 44 negativa höjdmeter på vägen ner på slutbanan.

Så vill ni ha det på ett lopp så kan ni springa hälsomånga halvmåten.

Fråga nummer 7 Fredrik.

Hur mycket är priset på ett löparplagg på Biltema?

Det är…

Du ska se…

179.

Du är så nära! 189 spänn.

Det är vår favorit, halfsippen.

Det är samma för dam och herr.

Det är lysande att ha den på hösten.

Långärmad med en sipp.

Du kan dra ner den till bröstet.

så att du kan visa en liten hårig bringa eller en liten klyfta.

Om man har det så kan man välja vad man har för någonting.

Lägsta priset på ett löparplagg på Biltema?

Löparplagg? Och då inkluderar du vantar och sånt också?

Ja, precis.

29,90.

Du är nära. Det är 49 spänn men det är också tre-packet med strumpor.

Du har rätt på plagget. Även mössan kostar 49 spänn.

Det är billigt.

Och den gillar vi. Den har vi haft en massa mycket.

Den finns med reflex också.

Nu kommer de sista tre frågorna som är lite mer godtyckliga.

Är det fylla ut frågor?

Vi kan börja med den här.

Jo, det är mer frågor som kan säga något om dig.

Högsta pris du skulle kunna tänka dig att betala för ett par skor?

Oj!

När du inte är sponsrad.

Det är ju hur mycket som helst.

Om du måste sätta en prislatt fråga.

Om jag gör ett världsrekord.

Så bra är du inte.

Om du köper de här skorna, då kan jag garantera att du inte får kramp i Växjö.

10/10.

Åh, fy fan vad gött!

Det säger en del om dina kramproblem.

Utan att blinka.

Ja, fy fan vad gött.

Och så barnen, det blir knäckebröd och vatten resten av månaden.

Pappa ska springa i morgont.

Fy fan vad bra.

Förlåt barnen.

Här är faktiskt en seriös fråga.

Vad är då det lägsta priset?

Lägsta pris för ett par skor?

Tänk om Nike eller Hoken släpper ett par nya löpare. De här är bra.

Kostar de 299?

Man är skadad utifrån att man tror att prisläget gäller skor.

Jag skulle aldrig köpa ett par skor idag under 800 spänn.

Exakt samma för mig.

FN och CUC är gränsen.

799 är sånt. Ligger du under det så börjar jag bli lite misstänksam.

Om det inte är Lidl-skor.

Nej precis, de är Lidl.

Fan vad lustigt. Jag har faktiskt reflekterat på exakt samma sätt.

De har mindfuckat oss.

Ja de har de.

Jag ska aldrig betala under det här priset.

Grattis.

10 000.

Grattis alla skotillverkare där ute.

Nu har vi indoktrinerat oss.

Mycket bra jobbat.

Kanon.

Någon sista fråga.

Högsta tillfället i poddens historia?

Fårkläder.

Fårvästen.

Helt klart.

När du pratar och ska förklara vad din kollega har på sig.

Vi kommer fram till att det är en vanlig kavajväst.

Men vi är inne på att prata om får- och ullvästar.

Det är högst tillfället.

Det var…

”Crossed my mind”

Den här, liksom.

Lägsta tillfället i Bårdas historia, Fredrik.

Ouff.

Jo, nej men det måste vara, vi hade

eko i livesändningen.

Vår första livesändning.

Vi hade gäster, det blev eko.

Folk kunde inte koppla upp.

Ja, vi hade en jävla… Det var inte bra.

Jag visste att du skulle välja något som är kopplat till ljudet.

Gud vad roligt.

Okej, två sista frågorna.

Din högsta önskning i din löpning?

• Att få fortsätta med den livet dit? – Åh, vad fint svar!

Jag trodde du lätt skulle säga en tid på någon distans.

Det var fint, tyckte jag. En lika seriös fråga nu.

Ditt lägsta tempo du kan tänka dig att jogga i?

• Hur långsamt som helst börjar jag jogga livet dit?
• Du är så korrekt på dem, men jag tycker ändå att jag köper det.
• Det är ju det jag menar. – Jag är helt med dig.

Sista frågan, den högsta temperaturen du skulle kunna tänka dig att springa i, om det är en lunchlöpning,

och du bara ”Var går din gräns?”

”Nu skiter jag faktiskt i det.”

Och du får inte vilja löpa, då är det helvete.

Jag tror att det ligger någonstans kring 30 grader sol.

Är det sol så är det jobbigt.

För då blir det supervarmt i solen.

30 grader tror jag. Sen så tror jag att jag springer på natten istället.

Ja, sant. Det är bra.

Men det är rätt gött att springa i när du inte ska pressa dig själv.

I riktigt hög varma?

Ja, men det är ganska sjukt.

Men du är ju sjuk i huvudet också.

Jag har varit maljorkare.

Jo, jag vet.

Ja, men det är kul för dig att du tänker så.

Och den sista följdfrågan då.

Vad är då den lägsta temperaturen som du tänkte springa i?

Det blev skadligt någonstans vid -12, -13, -14.

Då måste man ha värmeväxlare och andas i.

Det tycker jag inte är bra.

Då kan du skada lungorna.

Så jag skulle säga, inte kalla den -10.

Inte kalla den -10? Bra Fredrik.

Jag tänker också på tal om det här.

Om det blir riktigt jävla kallt.

Då kan man faktiskt ha träningskläder från Biltema.

Du hade tittat på ett kit Fredrik.

Du sa att du tittade på om man skulle köpa tightsen, hofzippen var det tror jag.

Ja, hofzippen.

Och en t-shirt va?

Ja, mössa och vantar.

Så där använder man på runt.

438, ink moms.

Helt sjukt.

Traktfritt, tänkte jag säga.

De har ingen e-handel.

Det finns ett väldigt bra tillfälle nu när hösten kommer.

Vi har börjat känna av det nu på några av runderna.

Fan, det börjar bli kallt.

Hofzippen är ju vår favorit.

Men även mössan med reflexerna, handskarna.

-Sjukt bra! -Riktigt bra!

-På tips! -Alltså lyssna, 438 spänn!

-Ja! -Så är du kittad inför vintern.

-Det är fan jäkligt bra! -Alltså framförallt för oss som springer mycket.

De här baspluggen att ha.

För jag måste ju tvätta mina direkt när jag kommer hem från och luktar jättemycket svett.

Då är det sjukt gött att ha lite så.

Ombyte och slipper vänta på tvätten hela tiden.

-Ett starkt tips! -Tyck oss!

Så det här är högt och lågt och man kan köpa de här transistenerna på Biltex.

-Tack för detta Simon! -Tack själv!

Nu ska vi försöka ”wrap this up”.

Det ska vi göra.

Nu har vi suttit här i vår ensamhet, nere i poddgråtan och spelat in avsnitt 44 Simon.

Hur känns det?

Det känns som att vi har en hög lägstanivå.

Bra! Jag älskar att du försöker hitta kopplingar till temat.

Krystat som satan.

En hög lägstanivå och en hög högstanivå idag tycker jag.

Ja, men det tycker jag. Absolut.

Det är jag tycker och reflekterar över.

Jag älskar att vi bedömer vår egen insats.

Vi ”rejtar” den efter varje gång.

Ja, men vi har en 7,5 idag.

7,5.

Jag tänkte på det på vägen hit.

Sådär att just med tanke på temat.

Det är fan vad galet det är att vi snart närmar oss 50 avsnitt.

Och att du och jag har släppt vår prestationsångest om att varje avsnitt ska bli det bästa vi har gjort.

Man har insett att det är en lång jävla resa detta.

I början lyssnar man ju på varje avsnitt.

”Vad sa jag där? Vad gjorde jag där?”

Det är också galet.

Det gör man inte längre. Det har man inte tid med.

Nej det har man inte.

Jag tycker som förra avsnitt var kul.

Där hade du gjort ett gott förarbete.

Då hör folk ”bra avsnitt, roligt avsnitt”.

Och då blir man så. Tre stycken har av sig och så tänker man

”fan det här var nog ett riktigt, riktigt bra avsnitt”.

Och det var det nog, men de säger såhär

”det är tre som har av sig, undrar vad alla andra tycker”.

Och samma som idag. Alltså man lär sig

också såhär att fan, vi tänker

inte alls så mycket på

varje avsnitt, och vi kritiserar

inte eller analyserar till och med såhär

vi går ifrån varje gång med en god känsla.

Tänk att vi får göra detta.

Jag tror alla som lyssnar och tittar

och många som ser så mycket framåt i nästa avsnitt.

Skitcoolt i Köpenhamn.

• Du kändes där. – Jag blev ju igenkänd två gånger då.

Men en gång där vi var i uppvärmning så var det någon som vände sig och sa

”Äh men du, kan du bjuda på någon god drink efter lottet?”

Tyckte jag var roligt. Och sen var det en, jag kommer inte ihåg,

det var nästan du som var kopplad, men det var någon som skrev eller sa

på vår podd när jag sprang loppet.

• Ja just det, hela jävla loppet.
• Och de som lyssnade på vår podd när de sprang Köpenhamn halvatorn.

Det är för mig bara så här fan vad coolt det är.

• Ja men det är häftigt.
• Så häftigt alltså.
• Det är roligt, alltså,

men det är kul att kunna inspirera folk till.

• Ja verkligen.
• Allting än att man tar tag i sin löpning eller

att man bara liksom så här delar sin känsla med oss.

• Så roligt.
• I våra avsnitt.
• Och det är många som tar tillfäll till jakten

när vi är ute och springer och kommer fram.

Vi tycker det är så jävla roligt.

Om ni känner någon och vill inte gå fram,

gå fram och snacka med oss.

Det älskar vi.

Jag älskar det, jag gillar också humorn nu.

Nästa avsnitt har vi en ny sponsrad i podden.

Vi ska prata om den nästa gång.

Den känns skitroligt.

Med YMR Track Club.

Som vi älskar sedan tidigare.

Inte minst Andreas Wahlberg i vår träningsgrupp.

Han är lite avis nu tror jag. Glad, men lite avis.

Att någon kommer in. Och det känns ju väldigt roligt.

Och det vi ska tillägga här är att vi, eller jag ska säga, har sökt upp YMR.

Och frågat om ni vill göra någonting tillsammans med oss.

För att det här är någonting som jag verkligen står bakom.

Jag älskar Retro. Alltså det här old school.

Folk kan säga vad de vill med den här pannbanden.

Jag tycker det är skitcoolt.

Jag känner mig som world class när jag är i Köpenhamn.

Och sen är det hela hållbarhetstänket.

Absolut.

Allt sys i Sverige.

Och man har ett kvalitetstänk och ett hållbarhetstänk utöver det vanliga.

Prislappen, absolut, den går upp.

Men det är det värt.

För att känna att man gör ett bra val, tycker jag.

Och får springa i samma kläder som musse.

Det är man ju inte heller, Freman.

Jag trodde det var du, eller jag, när vi la ut den här bilden innan på den här outfiten och det inför Köpenhamn.

Jag trodde det var Musses inlägg.

Det var ett gott betyg.

Vi kommer faktiskt ha Peter Häggström, gammal fridrottslegend och grundaren av Erma Track Club,

kommer vara med i nästa avsnitt.

Vi kommer prata om, han är ju en otroligt spännande karaktär.

Vi känner till honom som gammal fridrottare.

Vi har haft stenkoll på honom i samband med Yamaha Track Club.

Men inte minst, han har varit expertkommentator nu under OS i Tokyo.

Så många känner igen honom därifrån.

Man har ju ett antal frågor till om hur jäkla coolt det inte är

att vara på plats under ett OS och få vara kommentator.

Han är sjukt duktig på det också.

Jätteduktigt.

Han är väldigt behaglig att lyssna på och gjorde ett fantastiskt jobb under OS.

Så det ska bli superkul att ställa ett frågetecknom där

och lyssna mer på hur han tänker kring varför han startade IJMA.

Han har varit med i IJMAR tidigare i Fridhalsklubben.

Men det fanns en liten speciell historia kring det här med ett jubileum

som han tog tillfället i akt att starta den här klubben.

Det ska bli väldigt roligt.

För jag tycker att det är många som har kommenterat, väldigt många har kommenterat

att vi såg riktigt, riktigt snygga ut.

Vi kände oss jävligt coola i IJMA.

Vi hade kitsar på oss.

Jag tror aldrig vi har känt oss så coola när vi har ställt oss på en startlinje.

Pannbanden går det ju delade meningen om.

Då menar jag inte Evers, utan pannbanden är stort.

Det jag gillar med våra följare och lyssnare är att

de kommenterar ju där,

”ni vill inte springa i tights med shorts över,

men pannbanden drar man gärna på sig.”

• Jo, det har ju hört av sig.
• Jag vill ha tillbaka sitt pannband.

Och där tycker jag att, ja, ni har aldrig känt mig så kul i ett pannband.

• Men en annan sak med pannband som vi kanske inte har nämnt tidigare

är att det finns en funktionell aspekt.

Gud ja!

Ja, det är inget svett i ögonen.

Nej, jag svettas ju bara jag tittar på träningskit.

Inte en enda gång behövde jag torka mig i ögonen.

Och då kan jag säga att jag svettas mycket.

Så alla ni pambans, haters, ni kan lyssna någon annanstans.

Alltså det är gött, det ska bli superspännande.

Och det ryktas också om att det kan finnas, om man är sugen på att beställa kläder,

så kanske det kommer en rabattkod också under nästa avsnitt.

Så gå in och kika lite grann.

Bra rabatt.

Det gör vi.

Gå in och kika lite grann på deras Instagram eller hemsida.

Se vad de har för kläder.

Så nästa gång så smäller man helt enkelt.

Det gör det.

Det ska bli kul.

Tills dess så säger vi skål och tack för att ni har lyssnat.

Det gör vi.

Skål vänner.

Så är vi.

Hej.