Utan tvekandet roligaste vi haft när vi spelat in hittills 😂! Fullspäckat avsnitt med temat Misslyckande & Erövringar, veckans drink som tar James Bond till Orienten, veckans öl där David Nilssons favvis gör Fredrik och Simon lite salongs, inslaget ”avsluta meningen” och LUCKÖPPNING! Nu kör vi!
Välkomna till ännu ett avsnitt av ”Löpning & Livet” med Fredrik och Simon! I detta avsnitt kommer vi att dyka djupt in i temat ”erövringar och misslyckanden inom löpning”. Vi kommer att prata om hur vi har övervunnit hinder och uppnått mål inom löpning, men också om de gånger vi har misslyckats och vad vi har lärt oss av dessa erfarenheter.
Vi rekommenderar att ni lyssnar på det avsnittet för att få en ännu bättre förståelse för ämnet och hur vi har hanterat våra egna erövringar och misslyckanden inom löpning.
För att ge er ytterligare inspiration och insikt i hur vi och andra löpare har hanterat erövringar och misslyckanden, vill vi också rekommendera några av våra tidigare avsnitt:
Avsnitt 71 – När saker inte blir som man tänkt sig: I det här avsnittet diskuterar vi hur vi hanterar när saker inte går enligt plan och hur vi kan anpassa oss för att övervinna dessa utmaningar.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/71-n%C3%A4r-saker-inte-blir-som-man-t%C3%A4nkt-sig/id1539039755?i=1000555737646&l=en
Avsnitt 73 – Springa med Salming (Gäst Johan Neij): I detta avsnitt pratar vi med löpare och expert Johan Neij om hur han har hanterat erövringar och misslyckanden i sin löparkarriär.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/73-springa-med-salming-g%C3%A4st-johan-neij/id1539039755?i=1000558185096&l=en
Avsnitt 78 – Att göra comeback (gäst Henrik Orre): Här pratar vi med Henrik Orre om hans resa från skada till comeback och hur han har hanterat motgångar och framgångar under sin löparkarriär.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/78-att-g%C3%B6ra-comeback-g%C3%A4st-henrik-orre/id1539039755?i=1000563849670&l=en
Avsnitt 95 – Förväntningar och prestation – hur hanterar man det?: Vi pratar om hur vi hanterar förväntningar på oss själva och på andra och hur det kan påverka vår prestation inom löpning.
https://podcasts.apple.com/se/podcast/95-f%C3%B6rv%C3%A4ntningar-och-prestation-hur-hanterar-man-det/id1539039755?i=1000583994635&l=en
Så sätt på er löparskorna och förbered er för att utforska erövringar och misslyckanden inom löpning tillsammans med oss, Fredrik och Simon, i det här spännande avsnittet av ”Löpning & Livet”!
Här är hela avsnittet i text:
Det här avsnittet är så fullspäckat, jag vet inte ens var jag ska börja.
Men jag måste ändå nämna vad som är med i podden såklart.
Idag är det temat ”Misslyckas och erövra” och där får ni höra en helt drös annektdoter.
Vi har veckans drink som för oss hela vägen bort till Japan.
Och vi har veckans öl som features en av Sveriges bästa vartalöpare på här sidan.
Och inte minst, inte minst har vi en session där jag blir lite svettig när Felix håller ut mig.
där Fredrik frågar ut mig och avslutar med en lucköppning som avslöjar en galet schysst grej
till nästa avsnitt. Så välkommen till femte avsnittet av Löpning av livet med Fredrik och Filip.
Nej, varför är det Simon menar jag? Okej, nu kör vi!
- Coolt, Simon. Då är det tisdag igen.
- Jag inser att vi kommer att inleda varenda program med bara uppspel och glädje.
Äntligen tisdag! Men det är rätt gött!
Tänk vad roligt för folk som lyssnar på det på en dag som inte är tisdag.
Det är ju också bra att förbereda folk på vilken dag det är.
Alltså vi berättar för dem, när ni lyssnar så är det torsdag.
Bara så att alla vet.
Tänk om någon släpper upp det på en söndag så blir de alldeles förvirrade.
”Vad fan har jag missat nu?”
Jag ska ju vara på jobbet den här tiden.
Vi kan ju vara ansvariga för flera, men människor har inte en aning om vilken dag det är.
Men bort från vilken dag det är. Det är ju inspelning, det här känns ju fantastiskt kul.
Och vi kommer gå in på… Nu behöver vi ändå få en struktur, Fredrik.
Ja, jag sa ju precis innan vi började spela in att det är det minst ostrukturerade poddavsnittet.
Men jag får nog ta tillbaka det för att nu när jag har suttit och hållit med tekniken så…
Vad sa du?
Du menar det mest ostrukturerade avsnittet.
Ja, förlåt. Det mest menar jag såklart.
Du ser, jag har ju ingen struktur överhuvudtaget på vad jag säger.
Jag älskar det!
Men vi tänkte så här, i ditt schema som du gjorde på vad vi skulle köra, så tänkte vi prata om podden först.
Det gör vi. Jag gjorde en punktlista och sa ”fan vilken bra struktur” och så sa Fredrik ”är det för att du skrev den?”
”Ja, det är det. Jag bara kände att jag behövde boosta mig själv.”
Men veckan som gått har faktiskt varit spännande. Jag tror så här att veckan som gått kommer att vara spännande varje vecka.
Men det här avsnittet är lite extra speciellt och lite extra roligt för att vi har ju faktiskt bestämt nu att vi kommer, vi kommer fan köra på.
Ja.
Hundra avsnitt slänger vi utifrån oss.
Sen börjar vi tänka på, om vi spelar in ett i veckan så är det fortfarande jättelång tid.
Så att, men vi kommer ju köra på. 2021 så blir det podd helt enkelt.
Jag ser verkligen fram emot alla tisdagar vi kommer sitta här.
Det ska bli jävligt roligt.
Och vi satt ju innan och pratade om att vi hoppas inte julafton är en tisdag.
För då kommer ju barnen i alla fall inte få se det.
Dålig stämning.
Vi kan få rucka på det någon gång.
Men vi försöker hålla oss till tisdag i alla fall.
”Pappa, nu är kallet igång, du ska bara ut med soporna.”
Fyra timmar senare.
I min källare.
Med den som den funkar.
Men vi kan som gott ha varit roliga.
Vi tog det här på slut, vi hade det på känn också.
Men det var roligt också att det var så himla många som hörde av sig.
Och tycker att det varit positivt.
Vi tycker ändå det är många som lyssnar.
Och i samma veva där så fick vi två stycken som hade hört av sig och var lite intresserade av ett samarbete med podden.
Och det ledde lite grann till att du och jag vi satt oss ner och sa ”men vad är egentligen målet med podden? Varför poddar vi?”
Och då kom vi fram till att det är förbaskat kul helt enkelt.
Bland annat.
Och så länge vi har roligt så kommer vi fortsätta.
Och då får de andra, ni som lyssnar, ni får bara slå ut med oss.
Om vi ska vara lite seriösa så sa vi det också.
Så länge vi tycker det är roligt att sitta här en tisdagkväll och podda så kommer vi fortsätta.
Och det är väl lite så man kan resonera i livet generellt.
Både med jobb och löpning och allting.
Så länge man tycker det är kul så fortsätt.
Om man vantrivs på jobbet så ska man byta jobb.
Du vet vad? Det är veckans utmaning.
Det är veckans utmaning.
Det är skönt att den blev ”säg upp det från ett jobb”.
Det tycker vi ni ska göra.
Nej men du har faktiskt en poäng och det var
för även när vi pratade kring samarbeten och sponsors, eventuella sponsors
vi är inte ännu inte sponsrade men ni är sydna sponsorer från en av er
så började vi prata om, varför skulle vi ha några samarbeten, varför skulle någon sponsra oss?
Och då resonerade vi så här att
det här gör vi för att det är en jävligt kul grej, riktigt passionsprojekt som vi båda älskar att göra
men när vi tittar tillbaka på våra liv, vi kommer från liknande bakgrunder
Vi är båda…
Esluvers hustala.
Ja, precis. Vi är båda på Esluvers hustala.
Men det är ändå lite tanken av att vi kommer från en entreprenörs bakgrund.
Du är ju fortfarande i den svängen.
Jag har gått från entreprenör till kommuner.
Jag vet inte vad det säger om mig, men…
Men det är många entreprenörer på kommunen också.
Det kan jag säga.
Och det blir ju mer och mer.
Så det här avsnittet blir en stolt samarbete med Helsingborgs kommun.
Nej, jag skojar bara.
Fast det är det.
Nej, jag skojar bara.
Vill bara… Nej, inga skattepengar till detta.
Men skämt åsido, att det var tanken av att det vi har älskat att göra med grejer i det vi har gjort förr
det är att när man tänker sig att man gör treårsplaner, femårsplaner, så sitter man och gör det
men det man älskar mest det är när man fan inte har en aning och någonting kommer från sidan
som är så fruktansvärt kul och man får göra någonting man aldrig har fått ens varit i närheten
och föreställt sig att man ska få vara med om.
Som att göra en podd.
Och då pratar vi med dem även om samarbeten.
Om vi kan hitta sponsorsamarbeten
som kan tillsammans med oss.
Vi har ju några skitroliga idéer vad vi vill göra.
Ganska galna
men väldigt roliga.
På många sätt.
Och annorlunda. För det är väl lite det vi är.
Vi strävar kanske inte efter det.
Vi gör det som vi tycker är kul och det som känns rätt.
Och det blir lite annorlunda.
Det är ju jävligt kul att det blir så.
Det tycker vi.
Och Ödmjuka är vi också.
(skratt)
Vi kommer att starta en Ödmjukas riksförbund där båda två kommer att vara ordförande.
(skratt)
Vi kan inte bestämma vem.
Så det är liksom tanken även när vi pratar om sponsrarskap och samarbete.
Men framförallt med podden i sig.
Att vi vill att den ska utveckla oss.
Vi vill ha roligt.
Vi vill få en kontakt med en massa nya människor vi aldrig har träffat annars.
Och vi vill gärna göra lite tokiga grejer.
Jag ska, helt ärlig Simon, jag trodde faktiskt inte du skulle resonera på det sättet.
Du bara ”jag vill inte efter pengarna”.
Nej jag trodde faktiskt du skulle ha mer, hur man säger, nu följer vi känslan ju.
Mycket magkänsla, vi gör det som vi tycker är kul, vi pratar om det vi tycker är kul.
Vi har ganska knasiga inslag och så vidare.
Det styrs mycket av känslan.
Tycker du?
Ja, något.
Jag trodde faktiskt att du skulle vilja ha mer seriösa.
”Det här ska vi göra, dit ska vi nå, den målsättning ska vi ha” och så vidare.
Men vi var väldigt lika där i början när vi resonerade kring detta.
Så länge vi tycker det är roligt så gör vi det,
och vi ska bara göra det för att det är en kul grej.
Och sen så är det klart att det kittlar lite med tanken om var detta kan leda någonstans.
Och det är intressant med livet generellt,
att det kan ta en till platser som man inte trodde man skulle komma till.
På helt oväntade sätt.
Så att…
Ja.
Vilken jävla gåva det är.
Det är underbart.
Att vara fullständigt ovetet.
Och framförallt tror jag i…
Ja men i de här tiderna vi är i så gäller det att försöka hitta de grejerna som man verkligen, man verkligen tycker om och verkligen uppskattar och lägga energi på de sakerna.
Så att jag är rörande överens och…
Ja men också med kommentar till det du sa där att jag…
Jag tror hade vi, hade det varit, hade vi haft en annan ingång än att vi hade gjort det för att det var jävligt kul.
Då hade jag kanske eftersökt nåt mer strukturerat.
Men jag älskar den här att vi…
Som vi sa idag, vi har båda haft lite så här hektiska dagar på jobbet.
Så både det jag känner därefter lunch.
Fan, vi har inte riktigt hunnit planera ihop grejerna för temat.
Det blev klart nu i dagarna eftersom alla på Instagram fick rösta fram temat.
Och så ”shit, hur ska vi få ihop det här så snabb hemläxa?”
”Du, lista ner tre av dina misslyckande, tre dina eröringar.”
Jag tror du skrev det… Ja, hon har skrivit det till mig idag.
Typ i klockan två eller nånting.
Hemläxa! Och sen så nu sitter vi och gick igenom programmet och jag bara ”fan, det här kommer bli riktigt bra”.
- Ja men det blir det. Och jag tror också att om vi har en lite mer avslappnad stil till det vi ska…
Vi ska inte prestera någon seriös vetenskap kring löpning eller nåt sånt, utan det handlar mer om att…
Ja men det är en del av vårt lite kreatiska liv också, att vi i vissa avsnitt kan ju inte ha full struktur.
Det hör till våra liv, att vi tar lite på uppstuds.
Och det hoppas jag och tror att folk kan känna igen sig till.
Vi går fan inte att planera livet.
Och det blir inte perfekt, vi säger fel och vi råkar klippa in saker och vi glömmer jinglar och det är ena och det andra.
Men någonstans 500 lyssningar per avsnitt, ja, någonting gör vi rätt ju.
Det är skithäftigt.
Och med det så går vi ju på, tycker jag, det är en bra övergång till att vi gör någonting rätt.
Och nu är det fan dags för veckans drink.
Det är det, jag kommer här.
Jaha, då har det blivit dags för veckans drink Simon.
Åh, det är ju även mat i den. Sånt gillar jag. Eller mat.
Där är lite picklade plummon på toppen som man kan mumsa i sig när man känner att det passar.
Jag är så imponerad. Du har ju så här pickla plummon. Jag vet knappt vad plummon är eller vad man hittar.
Jag vet inte ens om man picklar det. Det är fantastiskt.
Du förbereder alla de här drinkarna varje vecka. Jag tycker det är outstanding.
Det finns något som heter Google. Man kan kolla där. Då får man svar på allt.
Ja, men veckans drink Simon. Vi är i Osaka.
Jappan.
Vi är fortfarande i Japan. Vi har varit mycket i Japan.
- Det är schysst. – Yokohama.
Jag har aldrig varit där.
Vi kommer fortsätta vara där länge fram, gissar jag också.
Ja, kanske.
- Jo, där är en till ju. – Ja, såklart. Det är du.
Den stora…
- Den stora maratonen. – Tänk så här, det vill man inte spoila vilken det är.
Men Tokyo-maraton tror jag de flesta kan lista ut ändå.
Men just nu så befinner vi oss i Osaka.
Vi pratar om den.
Och 29 600 nånting finishers.
Alltså bara känn på den.
Det är nästan 30 000 människor som
bara än springer åt maraton i sjukt, kan jag tycka.
Men dessutom är Osaka, som jag inte har en aning om vad det är för typ av stad, men den är stor, va?
Ja, den är…
Jag vet inte hur stor, men jag tror det är tredje största i Japan.
De har en väldigt fin park.
Osaka…
Vad heter den? Castle Park heter den.
Ja, okej.
Där ligger ett stort slott i mitten av parken.
Maran börjar faktiskt där.
- Det är fan vad kult. – Det är murar runt, det är vatten runt.
Det är fruktansvärt vackert.
Så om ni har lust så googla in och kolla hur det ser ut.
Det är väldigt fint.
- Men då är frågan, får man en sån här drink när man har gått i mål?
- Ja men det står på varje vätskestation, så står det en sån här ”Osaka Dry”.
- ”Osaka Dry”. – Heter den, den här drinken.
- För den är… Ja, vad är det i den här rackaren, Fredrik?
- Det är inte jättemycket i. Om förra veckans drink var en ingrediensbomb
- Det var det. – Utan dess lik.
- Ingen exponans. – Så är detta motorpolen, kan man säga.
Här är egentligen två saker och lite plummer.
Och det är Volca och Sake.
- Och man kan säga att det är… – Och Sake, förlåt.
Sake, det är inte Anders Salka, eller?
- Nej, han är inte i vår drink, Simon. – Förlåt.
Jag borde ha bott i Göteborg.
- Ja, förlåt. – Glenn, nu får du vara tyst.
Jag ska göra det.
Och det är ju lite av en klassisk, alltså receptet är uppbyggt som en klassisk dry martini kan man säga.
Du har en vodka eller du har en gin, alltså en lite darkare spritzort.
Och sen så har du en vermutt, i detta fallet har du då sacken istället.
Så om jag, nu blundar jag här Fredrik, om jag skulle föreställa mig att James Bond var ute på ett hemligt uppdrag,
springer åt maraton och sätter sig en bar efteråt, då är det denna han beställer, säger du?
- Nja, kan vara inte riktigt denna, men han hade nog gillat den. – Han kommer ju med en jättebra liknelse.
- Är han i Japan hade han kanske beställt den. – Han hade gillat den.
- Finns det någon James Bond-fillare som utspelas i Japan? – Jag vet inte, det får vi ta reda på.
- Men jag menar, då skulle han ha druckit den här? – Då hade han druckit denna, helt klart.
- Det var ju sant. – Och Osaka är ju faktiskt en gommandornas stad, kallar man det.
Man hade mycket risproduktion i Åsaka.
Och det blev en… man kallade det för Japans kök.
Alltså, men då låter det som en stad man borde springa ett maraton i då.
Ja, gå på bar och äta fin mat.
Den kombon där, om man boka en resa med ett gourmand-paket och springa maran.
Det är väl…
Men du som precis har sprungit ett marathon, skulle du kunna säga spontant
”Det här kanske inte är den dricka man dricker efter ett marathon”?
Nej, den är nog ganska tung att få ner skulle jag säga.
Man är inte sugen på så mycket efter ett marathon.
Man får vänta några timmar eller någon dag.
Eller något dygn.
Men kvällen innan i hotellbaren klockan sex?
Då dricker man denna.
Det ska vi göra inför varje marathon framåt tycker jag.
Tycker vi säger det.
Gött! Vecans drink var detta!
Nu ska vi prata om att misslyckas.
Det känns ju så här…
Det känns ju spontant en så där…
”Yay!”
Men samtidigt så tänker jag att misslyckas är en naturlig del av utveckling också.
Men vad lägger du i för vikt när du tänker på misslyckas, Fredrik?
Vad tänker du på då?
Alltså jag tänker på revansch.
Är det det första du tänker på då?
Ja, det tänker jag på.
Ha! Jag trodde du skulle säga ”Var är imorgon?”
Mm.
Så var det.
”Var är misslyckas?”
- När vi är här idag. – Sätter fötterna i golvet och tänker…
Nej, så tänker jag faktiskt inte.
Jag tänker ju på miss…
Alltså, när jag tänker på misslyckanden så tänker jag att
någonstans har man ju satt ett mål.
Annars vet du inte att du har misslyckats, tänker jag.
Och då har du ju ändå möjlighet att antingen revidera målet
eller sätta nya mål.
Och komma förbi det här misslyckandet.
Men nu pratar du om…
Nu ska vi se… Jag ska inte kalla det…
Nu är jag som en vetenskapsman, tänkte jag säga.
Jag tar en klunk så länge.
Forskare, ja precis.
Men tänker, det vi pratar om nu, det är ju egentligen inte planerade misslyckanden.
Men då pratar du om ett planerat mål, och satt upp ett mål, och du misslyckas.
Men sen finns det, du har sagt också, misslyckanden i vardagen.
Till exempel när ens partner har en viss min, så inser man direkt,
här har jag misslyckats med något.
Jag vet inte riktigt vad det är än bara.
Det är klart att man kan prata om prestationsmisslyckanden
och du kan prata om stora och små misslyckanden i vardagen, generellt i livet.
Hur hanterar du misslyckande?
Spontant är det inte så roligt att uppleva att man känner sig misslyckad.
Det är en period där du får gå igenom och jobba med det mentala biten
och försöka resonera med det själv kring vad det är som får mig att känna som jag gör.
Och varför har det blivit så här.
– Har du några exempel på det?
– Ja, det har jag väl.
I vissa fall så har man ju yrkesmässigt, när man har satt upp mål och sen når man inte riktigt dit,
så har det varit, i många fall kan man ta det personligt,
och känna att det är jag som inte duger,
det är jag som inte räcker att rädda fram.
Det som jag tycker är bra i de lägena är att prata med andra
och få en ”second opinion” på vad som har hänt,
varför har det här skett.
I många lägen när man bjuder in andra till att titta på ett misslyckande
eller ett mål som inte har uppnåtts,
så får man ett helt annat perspektiv på saker och ting.
Du får andra infallsvinklingar som gör att du kanske känner att
det var inte bara jag utan det var andra faktorer som spelade in i detta.
Mycket nu kan jag tänka mig med corona och så att man kanske känner att
det är många saker som inte går riktigt i hamn och man kan inte riktigt nå dit
som man kanske hade tänkt och sätter upp mål varje nyår och så vidare.
Det har varit ett väldigt speciellt år.
Då tycker jag att det är bra att prata med folk
runt omkring, nära och kära vänner
och bara få en second opinion på
”Okej, hur ser ni på det här?”
”Vad tycker ni?”
- Nu tänker jag att Jack har ju faktiskt en del
när du beskriver det här så jackar det en hel del
i din löpning också tänker jag.
Alltså du och jag har ju
(hust)
Men du och jag har ju bollat en hel del
och du har ju haft några…
Ja, det är precis. Perspektiv. Jag ser det inte som misslyckande.
Jag ser det som utveckling, men jag vet att du ser det lite grann som…
Eller åtminstone då såg du det som misslyckande.
Nej, men om jag ska ta något exempel därifrån så är det ju min satsning mot New York.
Att kvala in till New York.
Där har du ju möjligheten som olika åldersklasser kvalar in på olika tider och på olika distanser också.
Och den jag ansåg vara lättast för mig var halvmåren.
Vad var det för tid du skulle göra i din ålderskategori?
Under en timme 23 minuter.
Just det, för då får du, precis som du sa, New York.
Det finns lite olika sätt att få en startplats där.
Man kan köpa hela resebyråspaketet.
10 t-skatt.
Ja, precis. Det är lite ”pricey”.
Jag och Fredrik är inte där, en ekonomiskt.
Men då är du garanterad en plats, va?
Då är du garanterad en plats.
Sen finns det alternativet att klara en kvaltid.
Då kan du hänga på låset när de släpper plats.
Tredje alternativet är lotteri.
Du köper på 300 spänn.
Är det nästan glömt bort?
1 på 30 eller sånt.
Är det ganska lite på plats?
Om man ska se till löpningen där–
–så är det den satsningen som jag ser–
Jag nådde inte riktigt ända fram av olika anledningar.
Jag sprang ju en jävla massa halmor för att försöka nå det här.
Jag kom ju väldigt nära, vi har pratat om det i tidigare avsnitt också.
Men det som jag känner där, jag sprang i Palma.
Det var väl kanske inte tanken att jag skulle klara det där.
Det är en rätt så knixig den banan, in i gamla stan där.
Kullersten och skarpa svängar.
Detta var 2017.
Ja, precis. Jag minns ju att vi var, det var inte en gemensam semester, men vi var ju på Palma samtidigt.
Så jag skulle ju också sprungit i loppet, men jag var, jag hade en lång sjuka.
Du blev sjuk?
Ja, som en norsk-spansk hyrläkare på Palma tog hand om.
Det var kanske en tidig corona du hade.
Ja, fy fan, det var en jävla superpiller. Jag mådde skräp i tio dagar som fick jag den så mådde jag bra.
Men du minns att jag följde dig i appen. Jag satt på stranden och följde dig i appen.
Det var sjukt spännande, men det var ju en speciell bana.
Ja, det var det. Det var väldigt tufft.
Men det var inte det loppet jag kände att jag skulle klara det på.
Jag satsade 2018, året efter, för att försöka klara det här.
Jag började lite lätt som en träningstävling i Höganäs.
Och sprang på 1,25m 50cm tror jag.
Då började du ändå närma dig tiden.
Då kom jag ihåg att jag var riktigt jävla trött.
Jag sprang in med Erik Ahlnervik.
Han var ju pigg som en larka.
En joggare.
Ja, han joggade liksom. Han tog det som en lunchrun på Strava.
Men vad var det som var jobbigt i en dagen då?
Nej, men allt. Allt för jobbigt den dagen.
Det kändes redan efter fyra-fem kilometer att det här kommer bli tufft.
Det blåste ganska mycket den dagen också. Det var nog tio sekundmeter.
Ut med havet, vindkänsligt. Jag är väl ändå nöjd med det loppet.
Hur hanterade du det när det gick i mål?
Var det så att du kände att det här kommer inte att funka?
Eller var det så att det kan ju funka med mer träning eller en bättre dag?
Jag tog en Osaka Dry.
Det gjorde du!
I bilen, precis. Passagerarsätet.
Då kände jag att jag kommer att ha jättemånga chanser detta året.
Jag tog inte det så hårt, utan jag kände att det här kommer jag att fixa i senare lopp.
Jag hade ju inplanerat att jag skulle springa Helsingborg-Halmar.
Vilket jag gjorde.
Vet väl du vilket datum det var?
Det året…
Det var augusti, september.
Det var 3 september, fjärde kampen.
Där har vi rätt mycket bilder på när det går mål.
Där är jag bara lite besviken.
Det får vi lägga upp.
Vi tränade ju ihop innan.
Jag kommer ihåg att vi hade jobbat med målbilder.
Tiosmättsmarkeringen är precis ute vid Maria Park.
Här ska 39-20. Det kommer kännas lätt.
Jag var ju tävlingsledare förloppet det året.
Men mitt i den där hetsen, där allting var brinne runt omkring, så hade jag mobilen i högsta hugg.
Så att du passerade typ tion också, men du var fem sekunder av din tänktatid.
Då kände jag bara ”shit nu, nu sitter det”.
För första halvan så har man 40 positiva höjdmeter upp, och på andra halvan har du 40 höjdmeter neråt.
Så tänkte jag ”fan, det här plockar du”.
Men sen kom du liksom aldrig när jag stod och väntade vid målet.
Nej, jag gick ju in på 1,24, 30 nånting, 32 tror jag.
Vad var det som hände där då, Fredrik?
Jag minns inte riktigt. Det var inte speciellt.
Det var inte krampproblem. Det var bara att jag orkade inte hålla fart.
Var det inte kramp? Jag tror det var kramp.
Det var barn som sprang upp och cykloperade.
Jag hade kramp på upploppet.
Men det var ingenting som jag led av under loppet.
Jag var väl lite besviken när jag kom i mål.
Då visste jag också att jag hade Köpenhamn.
Och den var ju typ tre veckor efter eller två och en halv.
Ja, två veckor.
För det minns jag att vi hade…
Du och jag hade pratat innan.
Det här tänker jag också med…
Vi hade bestämt innan, ”vi” säger jag.
Men vi coachade ju lite grann det också.
Då hade vi bestämt att om du inte klarar målet,
då är det fan i mig direkt upp i saden
och så springer vi ihop sen i Köpenhamn två veckor senare.
Att vi inte skulle se det som ett misslyckande.
–När du gick in, var du rätt trött och besviken.
–Ja, men vi pratade om Köpenhamn direkt.
Det var kul, nu blir det Köpenhamn.
–Direkt på muren sa vi det.
–Det är väl lite så jag funkar också.
I det här skedet när man sitter och är besviken–
–så måste du ha något annat att fokusera på.
För mig funkar det bra att bara säga–
–”Jag kör det då istället. Jag kommer fixa det nästa gång.”
Så att man inte går och analyserar för mycket.
Det tycker jag är en bra tanke av att man gör…
Jag tycker inte man ska överanalysera sina lopp.
För ibland blir det också en risk att man gör det.
Att man bara gräver sig ner dåliga träningspass.
Eller bara tunga perioder i träningen.
Man bara tyngs av det.
Men där gjorde vi en snabb analys.
Nästan på muren därefter målgången.
Vad var det som kändes bra idag?
Vad kändes mindre bra?
Du tog med dig de bra delarna.
Det är jättebra att man kan plocka ut, även om jag inte nådde det resultatet som jag hade satt upp som mål,
så var det positiva saker att ta med sig.
Jag hade en första bra halva, det kändes bra de första kilometerna och så vidare.
Man kan plocka olika saker från de loppen som inte riktigt går som det ska eller som du har tänkt.
Så den tycker jag man ska bli lite bättre på också.
Att verkligen plocka ut de bra sakerna ur det dåliga.
– Ja, men det är det. Jag har en liknelse, som inte alls har något med löpning att göra,
men som handlar om när man misslyckas.
Det är en brödna Wright, när de först började flyga.
De hade ju en cykelaffär, så de plockade ju alla delar därifrån.
Och de hade till slut, hade de med sig, om det var sju, de hade reservdelar för sju, mellan sju och tio.
Att de skulle krascha sju till tio gånger varje gång de åkte ut för försök.
Så många reserver de hade med sig för att statistiskt sett visste de att vi kommer att krascha mellan sju och tio gånger.
Och så hade vi ett vecka ut, vecka in, så bara försökte de sig på det här jävla galna sjuka redan att man skulle flyga.
Och ingen hade någonting med det, de hade inte pengar, de hade inte förutsättningar, de hade ingenting liksom.
Det fanns tre andra som försökte, som hade all världens press och media på sig, hur mycket pengar som helst, alla de bästa i världen.
De fixade inte. Det var Wright Brothers som gjorde det.
För att de hade gett sig fram på att vissa om, de visste om att vi kommer att misslyckas en massa, massa gånger innan vi lyckas.
Och det tycker jag är en rätt inspirerande tanke.
Precis som du funderade över det här att om jag inte lyckas där, då kommer det ett nytt tillfälle.
Om jag inte lyckas där, då kommer det ett nytt tillfälle.
Och din track record tyckte jag var cool då.
För du hade 1.25 i Höganäs, 1.24 i Helsingborg och sen två veckor senare.
Den har vi också pratat om.
Det blir ju ett lyckligt…
Lissa på mig på upploppet och spring in på 1.23.10.
11 sekunder över målet.
Men det är ändå en total förnedring.
Men jag var skitstolt när du sprang i mål även om du hade bommat målet.
Det leder faktiskt till att det fanns en lyssnafråga från Daniel.
Nu försöker jag komma på dem från minnet.
Men där var frågan, är det ett misslyckande–
–om man gör sitt absolut bästa, men inte når målet?
Där kan jag bara referera till den…
Jag vet inte om du resonerar, Fredrik, men där tyckte jag att du…
Om du sätter upp riktigt tuffa mål för dig själv–
–att du ska klara, som att kvala in till New York–
–och kanske prestera tider som du aldrig har gjort tidigare.
Frågan är inte om misslyckandet är en del av resan till att klara det.
Jag tänker mycket på, jag kollade på någon dokumentär om
det som Dragons Nest, eller vad heter det här, där man ska presentera en affärsdel.
I USA så var det meriterande att jag har kursat bolag.
Om du har startat nånting och det har gått åt helvete,
och du har vågat starta igen,
den typen av person sökte de.
Det är väl lite så här också,
att om du vågar anta utmaningen igen,
så kommer du förmodligen prestera bättre,
för du har lärt dig lite av det här misslyckandet
som du har genomlidit.
– Då måste jag koppla på Arne.
– Jag skulle säga så här,
nej, det behöver inte vara ett misslyckande,
Det kan vara ett delmål att misslyckas.
Jag tror man lär sig så mycket.
Jag hade en grej som jag hände.
Jag har en bekant som heter Johan Knutsson som drev ett hotell,
Duxiana här i Helsingborg.
Ett litet hotell där han har lagt 16 år av sitt liv på att bygga upp det.
Sen kom corona och så bara boomade de igen direkt på våren.
Jag träffade honom samma dag som han skulle lämna över nycklarna till nya ägarna.
De var ute så pass tidigt och så där så att de fick det sålt liksom och redde det värsta man uttrycker det så.
Men då sa han så, när vi pratade om det där läget, så sa jag ”men fan känns det inte jävligt surt?”
För det är ju en helt annan extern faktor som kommer in och så.
Men då pratade han om hur mycket han hade lärt sig.
Han sa, alltså lite skämt men mestadels allvar, sa han så här ”men det jag vet nu är att nästa konkurs ska inte göra likadan som denna”.
Det säger mig att han tänker sig att ”jag har lärt mig någonting av detta, om jag kursar igen så ska jag göra det på ett helt annat sätt”
Men det säger mig också att han är en person som är villig att satsa samma jäkla satsning en gång till.
Och det tycker jag är coolt, för då är någonstans där så ser man att man lär sig någonting av sina misslyckanden.
Det tror jag är det absolut viktigaste poängen.
Jag är helt enig med det.
Det handlar om att kunna tänka långsiktigt.
Alltså att ha långsiktiga mål.
Och se saker i lite större perspektiv.
Frågan är om vi blir sämre och sämre på det utifrån hur snabbt vi kan få lycka idag.
Eller om man säger kickar idag.
Alltså med sociala medier och hela den biten.
Frågan är om vi tappar lite perspektivet på saker som kan komma om tio år.
Gerders plan på att ta OS-skuld eller bli bäst i världen.
Det var att träna sju dagar i veckan, två gånger om dagen i tio år.
Det är jävligt coolt om man kan tänka så.
För då kommer du att lyckas.
– Sen tänker man på det och tänker ”Helvete, det där är ju rätt tungt för en motionär att börja fundera över”.
Men då kan jag ha en egen referens till när jag…
Du hade dina rad av halvmaror som inte gick.
Det som är lyckligt i slutet på den här solskens-sessionen är att
detta året, har vi nämnt i några tidigare avsnitt,
du har tangerat pers på 800.
Sen har du persat på alla distanser
från 1500 upp till maran.
inklusive halvmaran och heden på träning på 400-metersbanan.
Så någonstans du lärde dig någonting av alla dina gånger du hade misslyckats.
- Absolut. – Eller utvecklats.
- Det är häftigt tycker jag.
Det jag tänkte avsluta den här halvmaran,
2018 halvmarasatsningen jag gjorde,
det var ju i Helsingör när jag sprang där.
Det är egentligen den jag har,
liksom, vad säger jag,
mår mest dåligt av att tänka på.
Där moddade jag riktigt jävla kass efter den halvman.
För där hade jag…
Jag vet att det är en bana där du springer rakt ut och rakt tillbaka.
–Det är ingen sexybana. –Det är ingen sexybana.
Där står en dansk vid en kon som pekar.
”Spring tillbaka, spring tillbaka, men det är bara att springa på.”
–Jäkla dansk på något sätt. –Det ser jäkla bra ut.
Där sprang jag på samma tid som i Köpenhamn.
Men jag gav upp efter halva ungefär.
Jag kommer ändå inte klara det.
I efterhand när jag har en kilometer kvar så inser jag
att jag låg riktigt bra till.
Jag hade missbedömt tiden helt.
Jag grämde mig jättemycket över detta.
Jag hade svårt att sova. Jag kunde inte sova den natten.
Jag somnade kanske vid 3-4 på morgonen.
Jag tänkte på detta supermycket.
Jag var väldigt ledsen över hur jag disponerade mitt lopp där.
Jag hade verkligen möjlighet.
Även om den banan inte var 100% kontrollmätt.
Det var den ju, men den kan inte vara riktigt rätt.
För det kändes inte rätt utifrån GPS och så vidare.
så tyckte jag själv att jag var värd att klara en under 1,23 efter alla mina försök.
Jag hade verkligen det i min hand och bara slarvade bort det.
– Men vad lärde du dig av det då?
– Slarva inte bort saker.
– Slarva inte bort det.
– Nej, men det jag lärde mig av det är att ge aldrig upp i ett lopp.
Slut för dina lopp.
Särskilt om du springer på placering.
Slut för dina lopp. Du vet inte alls hur det går för de andra sista kilometrarna.
Rakt in i kaklet, över mållinjen.
Mums!
Ta ut det sista och tryck på. Det lärde jag mig där.
Det är nästan en ”Nu har vi redan kört den veckans uppmaning”.
Det var att man skulle säga upp sig från sina jobb.
Om det skulle finnas en andra så är det ”gå hela vägen in i kaklet och bli svintrött på loppen”.
Du kommer inte ångra dig efter.
Livserfarenhet var att delas ut där.
Ja, men så det var väl lite av min.
Och jag känner liksom att jag har blivit en klokare löpare.
Jag har lärt mig jättemycket på de här satsningarna jag gjort.
Där jag har känt att det inte riktigt når det enda fram.
Men jag har blivit starkare av det helt enkelt.
Så det är coolt. Det är en del av resan.
Det är ju det. Jag tror framförallt att det är en resa man behöver se det som.
Ja, där fan har vi… Precis, jag vet också därmed.
Jag hade… Vi har ju gjort massa satsningar genom åren på olika distanser.
Jag hade ett där jag tränade inför 5000 meter.
Det var egentligen så här lite slumpart att vi hade…
Ja men i början, där bara utvecklas man inom alla distanser
och bara hade roligt. Bara hade roligt.
Sen blev det…
Sen blev det allvar.
Sen blev det allvar. Var inte kul längre.
Ja men lite så på skämt och allvar.
Ju bättre man blir, desto högre mål sätter man.
Ju större är risken att misslyckas också kanske, när man har satt de målen.
Jag hade ett år där jag bara bestämde mig.
Det hade gått så bra under vårträningen.
Och så självklart hade jag misslyckats på maraton, för de satt jag inte riktigt.
Men så kände jag direkt efter att ”fan, nu skiter jag i maraton”.
Och så satsade jag på att jag gör nånting helt annat.
Jag kör lite snabb farträning och så där.
Och så gjorde jag en sån här liten satsning över tio veckor.
Jag bara tränar skitmycket.
Jag hade lite möjlighet till och tyckte det var skitroligt.
Och så fick jag upp ganska bra fart och det gick ganska bra.
Då hade jag sugen att testa 5000 meter.
För det skulle vara en vidrig distans.
Jag tänkte att jag skulle utmana mig själv i det.
Och tänkte att jag hade som mål att jag skulle springa under 17 minuter.
Sedan har träningen gått ganska bra.
Så hade jag DN på 5000 meter.
Jag tänkte att jag skulle prova att springa under 1640.
Det är prick 320 fart och det var en riktigt utmanande för mig.
Det var första gången jag var nere i Ystad.
Jag kommer ihåg att vi kom ner, satt i bilen och åkte med Björn.
Langer Björn som jag pratade om tidigare.
Första gången jag provade koffeinpiller var den dagen.
Jag var helt skakig innan jag kom ner och öppnade dörren.
Jag insåg att den här vanan ligger ju för fan precis nere vid havet.
Det är ju fint, men fy fan vad det blåser.
Så kände jag att det här kommer inte gå.
Och sen så tog de akofinpillerna och blev lite stirrig och sen kändes det bra igen.
Och så är jag med Erik Ahlenwick som du också pratade om innan.
Han skickade mig ett sms 20 minuter innan start.
Då skrev han ”Kör nu hårt, ingen minns en fegis.”
Det var det sista han skickade. Typiskt Erik.
Ja, så kände jag så ”Äh, men vafan, jag bränner på liksom.”
Nej, men så hade jag, så gick jag in på 16.26 så det var såhär ”Shit, det var riktigt snabbt” tyckte jag.
Jag var riktigt nöjd.
Ja det var bra, och sen så typ två veckor efter det så var det ett 5000m-lopp till
som var på Öresundsspelen här i Helsingborg.
Ja du sprang också då, kom igen, du passade också.
Men jag tänkte att jag försöker få ungefär samma tid.
Jag kände inte att jag hade blivit i bättre form, vi hade sprungit mindre.
Men det jag egentligen hade gjort var att jag formtoppar utan att veta om det.
Och hade också sånt helt jäkla magiskt lopp.
Ett sånt lopp som vi pratade om, där man inte blir trött.
Man går med personen framför i helt rätt tillfälle.
Efter 3000 kände jag att jag inte blev trött.
Och hängde på en halmstadkille som jag lärde känna lite grann sen som efter Simon Ottosson.
Superduktig löpare också.
Och sista 1000, jag bara plattade i mattan.
Och Lukas, en ärkerival här i Göta, han höll på att gå med med 200.
Och jag bara ”inte idag, det är min dag”.
Så pressade jag ut honom på upploppet.
Men vi hade sista tisningen på 3.04. Det var en sån dag allting stämde.
Men då hade jag 16.15 i alla fall. Jag kände shit, jag har aldrig förväntat mig att springa så här fort.
Och så stod jag och snackade med BG Nylensjö som säkert många lyssnare känner till.
Ordförande i Sgöta som också är Hardnattidningen Spring.
Då stod vi och snackade så här litegrann.
Han hade gissat min tid innan, han gissade på 16.15. Han är ett jävla unikum när det gäller tider.
Men då väckte sig en liten sån här tankost med mig där vi började prata om SM på 5000 meter.
För då sa han, vi började snacka om det så sa han ”Alla som gör under 16 minuter”
”skickar jag med gott samvete iväg till SM och springer till B-heatet, för det finns två heat”
”B-heatet är det långsamma heatet men då blir man kanske på 16 men under 16 då blir man inte sist i SM”
Och då blev det, så fort han hade sagt det, då blev det som att
Jag blev rent uppslykad av det. Tänk att få springa ett senior SM. Shit vad sjukt.
Och sen var jag ju sjukt nällad för jag kände att jag hade det i mig att göra under 16 minuter.
Men det blev en liten sån där, lite på samma sätt som ditt.
Det är ett positivt mål men det blir ändå lite maniskt vid något tillfälle.
Förändrade det din träning på något sätt i det läget när du kände att du är typ elitsatsad nästan?
Ja, men absolut. De här två loppen jag gjorde var på sommaren 2017.
Och sen över vintern 2018 och till våren så satt jag bara på 5000m-träning.
Och kände på våren att det gick riktigt, riktigt bra.
Jag satt också upp delmål och sådär.
När vi pratade om belöningar och något i de andra avsnitten.
Jag hade en del där jag skulle klara under 17 minuter på träning till exempel.
Så jag gjorde 16.55 i hallen.
Där samma Luka som jag piskade allihopa hjälpte mig att dra hela träningen.
Alltså vad alla hjälps åt liksom.
Så jag klarade sådana mål och kände att fan jag är på riktigt god väg här.
Allting satt och sen så helt plötsligt så kände jag
i början på sommaren och det inföll lite i mitt jobb.
Jag visste om det. På den tiden jobbade jag kvar på Helsingborg Marathon.
I april månad, det var den månaden jag sprang i London Marathon
som vi också pratade om i en tidigare avsnitt och kraschade totalt.
Så det blev liksom ett litet avbräck i 5000m-träningen där.
Och då började jag känna mig lite stressad när jag var på väg tillbaka igen där i maj.
Jag tänkte ”fan, kommer jag liksom hinna?”
Nu pajade jag lite grann med min 5000m-träning genom att springa London Marathon
och slit ut kroppen och misslyckas totalt.
Och då kände jag också lite grann under London Marathon, lite efteråt,
att som jag pratade om tidigare, att det var liksom lite grann som att den här
pressen på att lyckas hade satt sig lite grann i kroppen.
- Jaha, okej.
Att jag liksom kände att den oron över att misslyckas började sätta sig lite fysiskt även i träningarna.
Det kanske blev lite tungt på det planet.
Och så hade man London Marathon som inte alls gick vägen.
Men var kom den pressen ifrån?
Kom den utifrån eller från dig själv?
Nej, det är nog rent för mig själv tror jag.
Och det är lite grann på ämnet. Just att misslyckas
så tror jag att man måste ha ett perspektiv.
Jag älskar att sikta skithögt, springa ett SM, kvala in på tid, shit vad grymt.
Och jag tror någonstans att det leder till att man kan göra bättre resultat,
men man måste också vara försiktig och rädda om sig själv i det läget också.
För det kunde jag framförallt känna, för när träningen började accelerera igen,
det började komma igång igen, maj, juni, så jag var kvar på hälso- och mormoratorn.
Det var de jag hade bestämt mig för att sluta, så jag skulle sluta senare i hösten.
Jag har aldrig jobbat så mycket som jag gjorde den sommaren.
Och då hade…
Då började jag komma tillbaka i toppform och du och jag åkte iväg utan att berätta för någon annan.
Så åkte vi iväg till Köpenhamn en kväll för att springa Mikeller.
Fem kilometer öllopp.
Det var… ja.
Fantastiskt.
Fåtemat, ja.
Men det var ju skitroligt.
Men då sprang vi i loppet.
Jag hade 16.29 på landsväg och då var det ändå att det var trångt i starten och sådär.
Och då kände jag, fan det är…
Hade jag varit på bana då hade jag gjort 16.15.
Och det är liksom 15 sekunder kvar.
Men veckan efter det så hade vi en galen vecka med jobbet.
Vi arrangerade SM på 100 kilometer på torsdagen.
Och sen dagen efter på fredag så arrangerade vi ett nattlopp
i Helsingborg, i Night Run.
Så hela den veckan sprang jag ingenting.
Och hade de här monstervänten back to back.
Det dumma är att när man sätter de höga kraven på sig själv då
så tänkte jag ”Jag har haft en vilovecka från löpningen,
nu kan jag bränna på hårt nästa vecka.”
Men du vet, du gör en 100 timmars arbetsvecka
som är jävligt fysiskt.
Och där är, där kände jag veckan efter, veckan efter kände jag att kroppen svarar inte på träningen, känns inte bra.
Och det kände jag som sånt enormt misslyckande.
Det var att känna, aj fan det här är, vad är det jag har gjort fel?
Alltså i den här, och egentligen var ju det svaret ganska uppenbart,
men bara det att det var väldigt, väldigt svårt att se det när man var så inne i den träningen.
Och det kom ju till sin kulm lite grann, för vi åkte iväg, er familj och vår familj åkte iväg till
Lisas familj ställde i Småland och där pratade vi om det och jag bestämde mig.
Jag lägger ner målet.
Men när jag valde, samma ögonblick jag valde att lägga ner målet att klara under 16 minuter så kände jag en tyngd som släppte från axlarna också.
Ja det är coolt.
Ja det är coolt och tittar jag tillbaka så har jag varit med hos på ett London Marathon, gott London Marathon.
Vi har aldrig haft så roligt som vi hade under de två sommarveckorna.
Vi hade eget träningsläge på hemmaplan.
Du och jag på det där öl-loppet.
Alltså de här arrangemangen vi hade på jobbet.
Det var en fantastisk löpare år.
Fantastiskt roligt.
Det bevisar tycker jag lite grann tesen också om att
jag hade gått ut hårt, bloggat om min satsning,
instagrammat varje vecka om det.
Men var så nöjd mot att ha gått ut.
Det är kanske lite baksidan där Simon.
Det är lite baksidan av att om man går ut med saker.
Det finns många fördelar med det.
Att man går ut och presenterar det här ska jag göra.
Man får den här positiva pressen på sig själv.
Men i detta fall gick det på andra hållet kanske
när du kände att du inte riktigt kunde
komma i den formen som du tänkte.
Både och.
Jag kan tycka på ett sätt att det finns ett enormt stöd i alla.
Även Alex när man går ut säger att det blir inget.
Det blir inget SM.
”Kroppen säger till, det funkar inte.”
För jag tror väldigt många känner igen sig i det också.
Man sätter de här höga målen.
Och det tänker jag också, samma som att du och jag sitter och pratar om detta nu.
Där kommer förhoppningsvis vara en massa människor som lyssnar som känner
”Fan, det där kanske är rätt klokt.”
Och som du säger så håller jag ändå med dig också till viss del att
sociala medier, där finns jättebra upsides.
Men i sin fylaste form så är det en jävla ”mother”.
Det kan bli en tyngd som ligger på många saxlar.
Så man ska verkligen tänka till.
- Men precis som du säger och som jag var inne på innan också,
det här med att dela med sig och få en second opinion
och en ytterligare analys av läget,
den tror jag är superviktig.
Som i ditt fall där du ventilerade med mig,
du ventilerade med din familj.
Vad är det du tycker är kul Simon?
”Ja, men det jag tyckte var kul var det här träningsläget vi hade.”
”Den här tävlingen i Köpenhamn.”
Det var där du hittade tillbaka till att det här är det jag tycker är roligt med löpningen.
Och då kan du prestera.
Den pressen du hade på dig där, där kände du att det här har varit roligt att genomföra det.
Jag tycker inte det är roligt utifrån förutsättningarna du har.
Nej, precis.
Det var väl inte så du förklarade för mig?
Det tycker jag. Där kan jag känna att jag fortfarande inte klarar att komma…
Jag har inte riktigt varit i närheten någon tid.
Jag har gjort 16-15 år, och med tanke på året har jag varit jättenöjd.
Men där kan jag fortfarande känna att det hade varit kul att göra den satsningen igen.
Om baksidor är okej, stressfrakturer är borta och brutna revben inte händer.
Men jag tycker framförallt att träningen var så jäkla rolig.
Vi hade så otroligt roligt på träningen.
Eller bara tränade för det.
Ja, exakt.
Alltså tränar inför att åka iväg men känner du inte för det då så har du haft en rolig träning.
Nej, precis.
Det var lite så man får tänka på.
Och den tycker jag, och jag tänkte ta en sista innan vi ändå är på ett allvarsamt ämne.
Så tänkte jag att jag skulle faktiskt bara koppla in den här.
För då hade jag faktiskt Christian, en bekant som hade hört av sig med att han sa
vi har nämnt en benämta vid något tillfälle tidigare, jag har pratat med honom om att hon satt sig i kroppen och sådär.
som sa att det var ett rätt intressant ämne och har varit med om en liknande grej.
Just de här med second opinions och att ha folk omkring sig som lyssnar är så otroligt viktigt.
Jag har spelat en händelse med…
När vi… Jag var mitt… Jag höll på med Maraträningen, jag höll på att jobba svinmycket
och vi hade precis fått vår andra son då, Leo.
Jag var inne i en rätt ohälsosam snurra men jag kunde inte riktigt se igenom det själv.
Jag var sjuk nästan hela tiden.
Jag kunde liksom inte riktigt lista ut vad det var.
Då hade jag lagt en rad i vår sån här
ISJ Öteborg klubb
i vår Facebooktråd.
Jag är sjuk hela tiden.
Tränar på men ingenting händer.
Så frågade jag en tipsare.
Vad tror ni, är det vitaminer, kosttillskott eller sådär?
Och då var det en kille som hörde av sig
som jag inte har haft jättemycket kontakt med
som heter Mattias Kors som också springer från klubben.
Han ringde mig en kväll.
Jag blev bara lite överraskad av att han ringde.
Jag tror jag hade tränat två gånger där jag sprungit med honom.
Då pratade han om ”Vi börjar snacka, så har du ditt Facebookinlägg och sådär, vi ska snacka litegrann”
Sen började han glida in på frågor som jag inte riktigt hade förväntat mig.
”Hur sover du? Hur ser din vardag ut? Hur är det på jobbet?”
Sen snudde han vid ordet ”utbränd”.
Då var det precis som att det var någon veckaklocka som han ringde hos mig och bara ”Shit, jag är kanske på väg att bli utbränd”.
Och det var inte bara, det var nu kombinationen av jobb, familj och de här extremt höga kraven.
För det var under en period där jag siktade på under 250 på maran.
Då sa hon en grej som hon verkligen har satsat sig hos mig.
Hon sa ”Men om du tänker på det, vad är det du vill ska stå på din gravsten när du dör?”
”Ska det stå Simon Wikstrand, älskade pappa, mak, eller ska det stå en fantastisk marathonlöpare, jordå 249?”
Det väckte en viss tanke hos mig att ibland måste man våga misslyckas.
För det är inget misslyckande alltid, utan det är ett jävligt bra beslut att ha tagit.
För det är inte alltid att nå det där sista målet som är det absolut viktigaste,
utan det är att må bra under tiden.
Jävligt klokt.
Det tror jag.
Det får väl avsluta.
Jag tyckte det var en jättebra avslutning på det här ämnet.
Så ska vi glida in på lite annat.
Och det känns ju jäkligt gött för snart är det veckans öl!
Det är det! Det kommer snart. Hej!
Åh, nu börjar den här rapas min ledning. Det ska vi inte göra.
Det är ju passande.
Veckans öl. Inslaget som jag har kastat in här helt och hållet.
Fredrik, det är en fantastisk burk vi håller i.
–Vi håller i. –Ja.
Vi kommer att lägga upp en bild. Vad gör vi det, Simon?
Det gör vi på vår Instagram. Det är där allt händer, förutom i podden.
Du hade gjort fantastiskt mat på drinkarna.
Jag fick feeling och tänkte att vi skulle göra samma sak på ölen.
Förra veckan hade vi Hanna Lindholm som delade med sig av vilket öl hon drack.
–Ganska oväntad öl. –Hon sökte Swepe Isa.
Jag tänkte fortsätta kasta in den här så länge vi har bra innehåll.
Men så blev jag så där att jag hade tänkt ta en…
Jag har grejer till två veckans öl till, men nu ändrade jag ordning på dem.
För nästa veckans öl kommer också ha en koppling till Beer Mile.
Men det har den också, insåg jag. Därför blev jag så glad.
Det här är det vi håller i. Det är en Gypsy Hill Bustler Double Ipa.
Den är 9,4 %.
Jag tror att många har en ”feeling” för vem det är som har tipsat om denna.
Min tanke var att det hade varit kul att höra vad David Nilsson dricker för öl.
Jag skickade en bild tillbaka och sa att det var en jäkligt bra öl.
Det är den vi dricker nu.
Vi har faktiskt båda träffat David vid olika tillfällen.
–Byträffade honom på gott? –Det var ju sjukt oväntat.
Jag sprang på Fridrottsarenan, IPN, i Visby.
–När ni var på semester? –Vi skulle bara köra ett random pass.
Så stod där ett gäng som såg sjukt snabba ut i ena hörnan.
Jag körde en 400-ring och så stod Langarbjörn och pratade med en av dem.
Han stod och visade upp ett par Alfa Fly.
Det var Fred Grönvall.
–Ochså väldigt duktig maten i alla fall.
–Ja, jätteduktig.
Han hade beställt på nätet ett par nya Alfa Fly.
Det var ju coolt bara det.
Sen stod det en kille med keps och bara
”Vad fan, det är ju David Nilsson!”
Så hade de skulle kört pass där i Visby
samtidigt som vi var där.
Så vi försökte, vi hängde på på någon liten 400-ring
Det var min anekdot med David.
Den bilden ska vi lägga upp på vår Instagram.
Det är en fantastiskt snygg bild.
Det ser ut som att ni springer samma pass.
Ja, det var hela tanken med bilden, Simon.
David, du ska inte snöa in för mycket på han.
David sprang ett pass. Han sprang 600 meter snabbt.
400 meter lite mindre snabbt.
600 meter sprang han i 250-fart.
400-fart i 320-fart.
Han hade 10 000 m på strax över 30 minuter.
–Det hade inte du, Fredrik. –Nej.
–Men jag hängde med på en 400-ning. –Inspirerande.
Jag har stött på David några gånger.
Jag tror inte att han minns några av dem.
Men när jag var med och arrangerade Helsingborg Marathon–
–på första gången vi arrangerade Helsingborg Night Run.
Så kom David och sprang.
Det här ska vi också lägga upp på Instagram.
Väldigt lämpligt för honom. Jag hade förberett en liten story runt omkring.
Jag visste att han gillade öl, så jag hade tagit kontakt med Lars Södergård–
–som jag hade sprungit med en hel del, som en kompis.
Jag frågade vad han gillade för öl. Han tipsade om en annan öl.
Jag köpte ett sexpack till och lämnade på hans hotellrum.
-Snyggt. -Sån är jag.
-Men det roliga var… -Han kommer inte ihåg dig?
Jo, jag tror det. Han vet vem jag är.
Han är faktiskt genuintaskig.
”Trash-talkar? Hur rör Simon han? Trash-talkar dig, David?”
Jag tycker att David verkar superbra.
Men han vann där, som i ”Nightrun”.
Vi stannade kvar hela vägen in på eftermiddagen för att packa ner.
Vi hade med det här Nitrans att vi inte skulle ge dem statuetter.
De fick en sån här från Tiger.
Man fick en plastguldpalm och en cowboy-hatt.
-De fick både här och de som vann. -I storleks stor.
Den här cowboy-hatten var monsterstor.
Det roliga är att på natten när vi packar ihop, då kommer Jonas Leander,
som för övrigt också tog det svenska rekordet på T20,
han kom och David lite sliriga från bunker bar, tror jag det var på vägen bort.
Vi snackade lite på vägen dit.
Och så hade han på sig sin cowboyhatt fortfarande.
Jag ska lägga upp en bild på det på Instagram sen.
Men det var inte det, nu har vi dragit ut på tiden på detta ämnet.
Jag har faktiskt spöat David Nilsson i en beer run, beer mile.
Det var jag bara tvungen att inflika.
Vi hamnade på en och samma beer mile vid ett tillfälle.
David är mycket snabbare än jag, men jag är bra på att dricka öl.
Du är grym på att dricka öl.
Det är jag faktiskt.
David var inte jättegrym den dagen, om jag har blivit rätt informerad.
Finns det på film nånstans?
Det finns nån bild från det.
Han sprang väldigt snabbt, men hade lite svårt att fri sig i ölen.
Där var jag inte lika snabb, men var väldigt bra på att skriva öl.
–Körde ni den ölen på Beer Milen? –Jag kommer att fira.
–Fyra stycken. –Det gjorde vi inte.
Det var nån som hette Fuskvajan. Jag tror att vi körde Hoff.
Det var också ett samtalsämne. Nån hade starka öl.
Sen var det en veteran som hade mellanöl.
–Man tar med sina egna öl. –Det var lite ”frowned upon”.
–Det blev lite diskussioner. –Tonytkalas.
Precis, det funkade inte.
Det var min anekdot. Nu hade vi tre anekdoter kring veckans öl.
Gypsy Hill, Bustler, Double, Ipa. 9,4 %.
–Skål på den och tack för tipset. –Tack så mycket.
Ja, det har blivit dags att grilla dig lite, Simon.
–Smärskar jag. –Plommon.
–Det var det sista picklen. –Jag är laddad och nervös.
–Det ska du vara. Du ska vara riktigt nervös.
Nu blir det jobbigt.
Jag känner dig ganska väl, Simon. –Får man säga.
–Det är vissa saker som jag inte vet hur jag hanterar.
Just det här med vardagsfriktion, när det kommer till löpning,
förhållande, familj och så vidare.
Så jag tänkte att vi skulle leka någonting som heter ”Avsluta meningen”.
–Hahaha! –Är du redo för det?
–Ja, jag är sjukt redo. –Då kör vi.
Okej, vi tar ett exempel här. Du kommer in i det, Simon.
–Det är en god feeling. –Du säger till din partner…
”Hej älskling, jag ska bara ut och springa en sväng.”
Vad på din partner säger jag?
”Men var inte du ute i morse och spang?”
Jag tänkte att vi skulle kolla på Netflix.
Och då säger du ”Jo, men…
…den första runden räknas inte.”
[Skratt]
– Det vet väl alla? – Hur fan förklarar man att man ska springa en andra runda?
Dubbeltröskel? Ingen som fattar vad det är.
Lisa frågade mig en gång just det här.
”Men vad är det för mening att springa en andra gång?”
Jag kunde inte förklara det. Jag bara ”Men alla andra gör det.”
– Jag gör det! – Okej, så ditt svar är alltså att…
– Det första gången räknas inte. – Det köper hon då.
– Precis. – Du är med nu?
– Ja, jag är med.
– Okej, fråga nummer två här.
Du har planerat ett långpass i helgen, men råkat glömma meddelar detta för din partner.
– Jävligt. – Din partner säger ”Vad skönt det ska bli med en helg
”och slippa ställa klockan i morgon och vi kan sova länge och bara ligga och mysa och gosa ihop.”
”Bara sova ut och ha det generellt härligt.”
Och så svarar du då ”Ja, fast…”
[skratt]
Fan, jag skulle ljuga!
”Fast jag har lovat med någon bekant för jättelänge sen att jag måste hjälpa dem med något.”
-Och den är bra, Simon. Det är bra svar. -Det är skönt att jag ändå sa öppet ”då skulle jag ljuga”.
Jag älskar din kroppshållning också när du ska svara på detta. Det känns precis som att du varit med om det.
Du griper ihop med armarna i kors.
Jag älskar att du drar hela avstånd. Men en gång tänkte jag springa Citadel-loppet ut i Landskrona, fem kilometer.
Jag glömde att säga det till Lisa. Samma dag som loppet inser jag–
–att jag inte har sagt att vi ska iväg.
Det var tre timmar till loppet.
Då säger jag in det så här… ”Ska vi inte åka till Landskronan och bada?”
Sen går det en timme.
”Förresten, det är även ett lopp som går nu som kanske hade varit kul.”
Hon ser ju igen dig direkt.
Prokrastinering, Simon. Det är inte bra.
Jag skulle ljuga och säga att jag har lovat en kompis en grej för länge sedan.
Den köper jag.
Nummer tre här.
Du slirar in i ett Zoom-möte, eller Teams gör ni kanske.
Och har inte riktigt fixat frisyren efter passet.
Du har duschat och så ser du ut som en blöt hund.
Du sitter i träningskläder för du har inte bytt om.
– Kollegan säger ”Simon, du har ingen video igång som du brukar”.
– Ja.
– Du säger ”Nej, jag har…”
– Dålig uppkoppling.
– Bra! Den kommer inte ens på skäl.
– Det sjuka är att precis det du beskriver, det hände efter…
– Jag vet inte, det måste ha varit i fredags.
– I fredags?
– Ja, fast jag hade inte hunnit duscha.
– Mm.
– Det spelar ingen roll.
Vi hade arbetsmiljöron på jobbet som är superviktigt.
Jag hade förberett den, men direkt när jag kom hem
ringde min chef så jag var tvungen att ta det i samtalet.
Så jag hann liksom inte duscha.
Då tänkte jag, okej, så jag var bara så här.
Snabbt en liten backslick.
Två av mig hade understället och sen så var jag Maja.
Men direkt efter det kände jag, shit, jag hann inte äta lunch.
Jag har suttit i skjorta och träningsbrallor någon gång.
Det har ju hänt. Det ska se ut som att du är redo för jobbet.
Det har även Louise Wikers, som är en superduktig röstråksteknik.
Hon har det på sin Instagram.
Hon lade upp en bild. Jag tror att hon är jurist eller advokat.
Hon hade en skjorta och en kavaj, och sen hade hon träningsfixer.
Okej, nummer fyra.
Kvalitetspasset stundar om någon timme och planen att äta middagen tidigt försvann ibland livets alla måsten.
Du känner till det va?
Ja.
Din partner vid middagsbordet.
Men älskling, ska du inte äta den perfekt grillade köttbiten och ta lite pommes med barnäsås?
Allt som jag har stått och lagat till dig.
Du har ju inte ätit någonting. Är du frisk?
Du svarar.
Jo, det ser jättegott ut men jag har gaser.
[Skratt]
Kanske är det bästa du kan komma ihåg.
Jag bara tänkte snabbt, jag skulle skilja på något fysiologiskt.
Ja okej, du skulle säga att du inte är riktigt frisk helt enkelt.
Ja precis, det skulle jag säga.
Nej för den har man ju känt, man har suttit där och alla äter och man är rätt så hungrig själv.
Men du vet om att du kommer att få sota för dig på passet klockan kvart i nio.
–Och du berättade nån gång att du glömt att säga att du skulle hit.
Så när du minnade så bara ”ja just det, jag ska inte ha sen vilken.”
–Det är i de lägen man känner ”vad fan håller jag på med?”
–Jag känner mig som världens sämsta partner i de lägen.
Men det tar jag för på kvalitetssvärd.
–Det får man ju göra. Köpa något dyrt.
–Det får man ställa upp för träningsgänget sub 35 till sub 37.
–Ja, det är där man ska vara.
–Okej, Simon. Vi tar några till. –Jag är med.
–Du har inte hunnit med löpning under dagen, men måste verkligen få till ett pass som du har bokat.
–Ja.
–Du säger så här ”Jag vet ju att vi ska till Svärföräldrarna i eftermiddag”.
–Fan. –Jag tänkte så här att jag kanske eventuellt skulle kunna…
–Köpa dem något fint och inte vara med. –Du tänker så?
Jag tänkte att du kanske springer dit och hem och lånar duschen.
–Den här går att lösa. –Ja, den går att lösa.
–Men att inte vara med är ju skönare. –Du vet inte vad du säger om mig.
–Nej, du har rätt. –Det vet jag att du gör.
Det gör jag väldigt ofta.
När vi ska käka middag hos mina föräldrar,
det är knappt att vi frågar ens nu.
Jag har nästan exakt en mil ut till dem där de bor.
Så det är nästan att vi inte behöver diskutera.
Jag springer ut.
Ja, men det är faktiskt praktiskt.
Jag tar med den som ett tips, men du fattar inte ens.
Jag bara skriver så jag fattar.
Okej, här kommer den.
Du har bokat en resa som en överraskning.
Men det är inte den enda överraskningen med resan.
Du säger så här till din partner.
”Älskling, vet du vad? Jag har bokat en resa till Hamburg i april.”
”Där bara du och jag kan mysa och ha det härligt tillsammans.”
Och sen…
- Ja.
- Så ska jag ut på ett långpass när vi är där också.
- Hahaha!
- Semesterplaneringen.
”Vad sägs om en tysk industristad i april? Låter inte det romantiskt?”
- Det låter väl frestande, va?
Men så var det ju lite med Palma när vi var på väg och sprang.
Vi hade tänkt åka veckan efter, men så sa jag att
”ska vi inte åka samtidigt som Fredrik och Jeanette?”
”Så kan vi ses någon dag där.”
Och så ska jag springa Alma och han.
Nej, jag tycker det är bra.
Okej, vi har två kvar.
Japp, jag med.
Du har beställt det sista paret Viperfly på nätet.
Ja.
–Och kanske har du inte riktigt förankrat detta hemma på sin partner.
Din partner säger ”Jag fick ett sms från nike.com om någon leverans.
Hoppas verkligen det är barnens skor nu och inte löpskor till dig igen.
Du har ju precis handlat nya.”
Du svarar ”Nja, det är barnens löpskor.”
–Storlek 5,45. –Och så skulle jag snabbt gå in och köpa ett par skor till barnen.
Sen skulle jag sälja min själ på gatan och täcka upp pengarna för mina egna skor.
Det är det ärliga svaret. –Vilken hemsk situation.
Sista, sen är du fri från den här pinan.
Din partner kommer med ett förslag som hotar det heliga lördagspasset.
Är du med?
Det här gillar jag inte, men det är på väg.
Simskolan har släppt nya platser till våren.
”Du vet hur svårt det är att komma med”, säger hon.
”Jag skulle vara på hugget, eller vi skulle vara på hugget”
”och anmäla vårt barn till lördag klockan nio.”
”Passar perfekt, va?”
Säger hon.
Och då säger jag ”Jo, men…”
Fick han lika bra köra det badkarret hemma?
Du investerar i en pool.
Lördagspasset går inte att flytta på.
Men Lisa hade ju vetat det, va?
I detta fallet tror jag att Lisa hade vetat det.
Det är den enda tiden vi har på veckan.
Jag vet att ni har ett lördagspass då.
Men det slutar hända att jag flyttar det.
Jag är ändå så pass schysst.
Men i detta fallet skulle jag stryka simskorna och fylla badkarret istället.
Bra simmen, tycker du klarade dig jävligt bra.
Tack så mycket Fredrik, det här var väldigt roligt.
Sista partiet nu Fredrik.
Det var ju du som kom med förslaget på det här temat.
Det var ju framröstat till, utan tvekan, genom en episk utslagsduell till det mest populära.
Men vad fan är ett erövra?
Det är inte bara så att man lyckas, det är storslaget att klara nånting.
- Man bara går all in och allt stämmer. – Exakt.
Då tänker jag att vi måste plocka upp lite på det temat.
Därför tyckte jag det var roligt att koppla in till.
Det här med att kvara in till New York Marathon är en trend vi har i våra kompisgäng.
Det börjar med att nån har sprungit till New York och pratar om det.
så blir alla så här ”shit, jag måste springa New York”.
Jag sprang New York genom att kvala, så håll in det till dig.
Du måste göra det.
Det är nånting ändå, både i New York Marathon,
det får vi nästan ha ett separat avsnitt kring senare.
- Och drinken har plats nummer ett.
- Ja just det, förlåt, den kommer ju dit.
Åh, vad glad jag blev nu.
Men kopplat till det i alla fall med,
jag hade ju också som mål under en period
att klara samma mål som du hade,
–att klara kvarlin på halvmaraton.
Eftersom jag är lite yngre än du är, inte många år, men några år…
Många år!
…så hade jag en lite tuffare kvarltid när jag tränade för det.
Min begynning i det där var att jag sprang…
Mitt snabbaste maraton är från 2014–
–men till nästa år har jag fan tatt den.
Jag blev mer och mer sugen på att springa maraton efter din satsning.
Det är sant, men jag vill inte riktigt landa i det än.
- För då kan vi göra det snabbt. – Jag vet, det är lite vad jag tänker.
Men nu, ja, 2.49 går det för det.
Men jag hade sprungit min snabbaste maraton, mitt andra maraton i Köpenhamn 2014.
Sprang på 2.53.07, supernöjd, allting var fantastiskt.
Sen gick det fem dagar och så insåg jag att jag hade missat kvaltiden till det jag hade åkt maraton med åtta sekunder.
Jag hade ingen aning om det, men då blev jag lite så.
”Fan, det där känns lite jobbigt.”
-Nyork Marathon vill ju… -Det var onödigt.
Nyork Marathon vill man ju springa, tänkte jag.
Och då kände jag att det kanske man skulle ha kollat på.
Då kollade jag kvaliteterna på halvmarathon, och det var under 1,21.
Jag tänkte också att det inte låter helt omöjligt.
”Nu är det den tiden på dygnet, nu slåcknar det här i studion igen.”
Varje avsnitt kommer vi att ha det. ”Åh, ni slått där i studion!”
Spänningen stiger känslan.
Det var också så att jag tänkte ”fan, det där borde gå”.
Under 1,21 tänkte jag att jag kan lika bra klippa under 1,20 samtidigt.
Och hade också ett antal misslyckade halvmathåndare.
Det fan inte gick alltså.
Och kulmen kom, det här var 2016.
Då var jag supertränad i skitbra form på våren och skulle springa i Göteborgsvarvet.
Och lite dum uppladdning.
Vi stod på Mont, eller i Expon, tillsammans med New Balance.
Så de två dagarna innan så stod jag upp i tolv timmar varje dag.
Det var kanske världens bästa uppladdning.
Jag hade blivit med i kompensionsrum på andra dagen för att jag hade fått tips om det.
Det var ovärdigt.
Loppet drog iväg och kändes svimbart.
Det gick som en varm rekommendation när corona och vaccinet förhoppningsvis…
Göteborgsvärvet är en fantastiskt bra lopp.
-Jag har fan sprungit. -Jag vet, men du måste göra det.
Nybörjare som erfarna i Göteborgsvärvet är fantastiskt bra.
Jag hade fått tips av Musse dagen innan på lunchen.
Jag kände mig supertaggad för detta.
Jag sprang och sprang och kände att det var ingen bra dag.
Det var en massa publik.
Jag låg på tiden vid tio, kom över nån andra bron, låg på tiden vid femton.
Sen kom jag upp på Avenyn. Jag har bott i Göteborg i två år–
–men jag har inte insett att det lutar på vissa ställen.
Man blir av arsa om det när man springer i Göteborgsvarvet.
Nånstans där, mellan kilometer femton upp på Avenyn–
–och bort mot ekonomihögskolan vid arton, låg den bara.
Jag har aldrig varit med om nåt liknande.
Det var en så jävla jobbig känsla mellan 2018 och 2021 när jag insatt att jag inte kommer klara det.
Jag hade 1,21,45, så jag missade 45 sekunder.
Jag hade satsat på det här i två år nu, misslyckats, misslyckats, misslyckats, på tal om det vi pratade om tidigare.
Jag kände bara att nu skiter jag i detta. Jag glädjer mig i springresten av säsongen.
Sen är det fan och mer det här med att inte ge upp ändå.
Jag fick ett mail från tävlingsledaren för Linköping halvmaten.
De frågade om jag ville springa. Jag bjuder upp på startplatsen.
Arrangörer och så.
Jag tänkte att det kanske inte var en dum idé.
Jag hade precis gett upp tanken, men tänkte att jag gör det.
Två veckor sen åkte jag upp till Linköping.
Helt utan några ambitioner.
Jag sprang 5 000 meter på torsdagskvällen när jag skulle springa på lördagen.
Jag var skitsamma, spelade ingen roll ändå.
Det var en kul grej.
Det var fem pers som jag åkte iväg i en bil och åkte upp till Linköping och sprang.
Men någonstans, och du vet när dagen sitter,
jag bara kände att det rullade rätt bra.
Vid en mil låg jag på tiden och kände att det inte var så svinjobbigt.
Jag sprang ikapp två killar fram till kilometer 12 och då kände jag att jag fick tviga litegrann för det.
På kilometer 12 kände jag att det här kanske var dödstöten.
Sen vid 14 inser jag att jag gick ifrån dem.
Jag bara ”Fan vad allt flyter”.
Kilometer 15, vi sprang på hårdpackat grus.
De här stegen.
Då sprang jag med en annan kille och insåg att vi var nära nästan under 340.
För vi bara tittade på varandra och skrattade.
För båda hade den jävla dagen.
-Jag fick fan inte ihop. -Du vet liksom.
Kommer in vid kilometer 19 där.
Och där var en sån här lång stegring upp till kilometer 20.
Och Cederström, Andreas Cederström som du sprang med på A nu.
Han hade varit med på uppvärmning och pekat upp på höjden.
Det var mellan kilometer 19 och 20, så det var en lång uppförbaksa.
”Upp till trädlinjen. Klarar du dig dit, då är du hemma.”
Jag kände ångesten.
Rampa upp inför den här uppvärmningen.
Tänk om jag kraschar nu och halvvägs upp.
Det gör jag inte.
Du vet känslan. Jag har fan dagen.
Rundade runt, high-fivede kids på vägen in.
Vi kan få upp en bild på Instagram.
Det är en upplopp jag aldrig kommer att glömma.
Det var helt jävla folktomt innan upploppet.
Det kom en tant på cykel och bara ”Heja, hej!”
Och så gick hon upp bredvid mig.
Jag bara ”Yes, jag kommer att ha sett det!”
Jag sprang upp på upploppet och såg den stora nedräkningsklockan.
Tickar på 1.19.
Spikombarn nummer 10, Simon Wikström.
”Hej, Simon Marathon.”
Jag sprang över och var så jävla skälalycklig.
Det var för mig en sån erövring.
Jag gick i mål, hade på mig ett par tunna skor, så jag hade lite svårt att gå.
Satte mig ner, pustade ut två minuter, sprang bort till min väska,
plockade upp min mobiltelefon och skickade ett sms till de tre starkaste kvinnorna i mitt liv.
Det är min syster, min mamma och Lisa.
Jag skrev såhär, ”Jag klarade det.”
Det enda jag skrev.
Sen skickade jag till Lisa och skrev, ”Kollar du biljetterna till New York?”
Det var en sån jävla erövring.
och Lisa svarade ”Vad ska vi äta ikväll?”
Lisa skrev ”Bra jobbat, vad tycker du vi ska äta till middag?”
Det var en fullkomlig eufori av känslor.
Jag har aldrig varit med om det är så.
Även om jag har sprungit snabbare sen dess.
Det tillsammans med en tvåander på min ena här,
det var en sån erövring.
Jag kände att jag hade kontrollen
och jag hade bestämt att jag skulle klara detta.
-Grym story också. -Det var magiskt.
Jag ville dela med mig.
-Det var riktigt grymt. -Imponerande.
Hur resonerar du kring det här episka ordet ”erövring”?
För min del handlar det om att det har varit att man har misslyckats, men man har kommit igen.
Man har satt upp nya mål och så hittar man den där dagen där allting stämmer.
Lite det du pratar om.
Om man verkligen levererar fullt ut på alla cylindrar den dagen.
Hur ofta kommer den dagen?
Inte superofta, jag hade ju hoppats på att den kommer oftare, men den kommer då och då.
För mig handlar det om att tänka på att den där dagen kommer igen.
Jag har nog någon sån upplevelse varje år.
För min del erövrar jag ju 10 000 meter 2018.
Ja, det var ett bra…
Jag var ju rätt så knäckt efter GGPN i maj 2018.
Det var du och jag som…
2019?
Ja, 2019.
2019 är det ju såklart.
Vi låter som ett gammalt giftpar.
2019 är det. I maj.
Just det, GGPN, det var ingen höjd dag.
Nej, vi hade ganska stora förhoppningar, både du och jag.
Vi kände att vi kommer springa tillsammans.
”Du är bara tillbaka efter din skada. Du var på väg upp.”
Jag kände att det här kommer att bli i loppet
och vi fortsätter vår utveckling.
Vi kommer säkerligen att kunna klara det mål som vi hade satt.
Vi hade tänkt oss att vi skulle klara under 37 minuter.
Enkelt på förhand.
Ja, det var enkelt på förhand.
Vi hade tränat, vi hade satt många pass innan.
Vi kände att det här ska gå.
Men jag kommer ihåg att när vi kommer dit, uppvärmningen känns som alltid,
usel, man känner sig bara ”vad gör jag här?”
Värdelös.
Man ställer sig på startlinjen, man känner sig ännu mer värdelös.
Men så brukar det ju släppa, den här känslan, när startskottet går
och man kommer iväg så känner man ”ja men fan, det här kommer nog gå bra”.
Men denna dagen, det var ingenting som kändes bra.
Usel.
Jag kommer ihåg när vi sprang när vi passerade första kilometern.
Jag tänkte ”hoppas det står 3.35 på klockan”.
Det gjorde det inte.
För det här känns som att vi springer i 3.35.
Men det stod 3.41.
Vi var en sekund efter på första kilometern.
Det var riktigt tungt.
Då kände jag ”det här måste vända”.
Nästa kilometer, 3.44.
Ja, jag minns.
Och så tänkte jag, ”Detta är inte sant. Kan man ha så här dålig dag?”
Det sjuka var ju att du var ju i skitbra form.
Du var ju upplagt för att bara smash.
Så nästa kilometer 3.41 och sen kilometerna efter det 3.45 och sen klev jag av.
Och du sprang väl något varmt till?
[Skratt]
När du hoppade av, jag bara ”men vafan, vi skulle ju växeldra”.
Sen gick det, det gick 2000 och sen tittade jag, jag är helt själv.
Och där i ett svagt ögonblick så bara, jag orkar inte.
Och jag hade den här piken liksom, jag kände att jag är på gång.
Alla skriver liksom ”fasen vilken säsong du har, jäklar vad du är duktig”.
Och så bara kommer detta loppet, jag börjar leta efter anledningar till varför.
Jag börjar känna efter att kroppen är skadad.
Jag börjar få ont i knätet. Precis som om jag tvingade fram en skada.
Jag måste ha nånting att fokusera på. Det är det där som är andedningen.
Jag hade lite kännning i knät i den här perioden.
Men det var inte det som var grejen.
Jag hade inte dagen. Jag hade inte huvudet med mig den dagen.
Det hade inte du heller.
Det sjuka var att tycka att veckan innan hade vi gjort ett fantastiskt pass.
Det är ett formcheckpass som jag har drabbat med på några gånger tidigare.
Man springer 12 km, 4 km distansfart, 4 km pang på, utan att vila.
4 km pang på i ett tänkt miltempo, sedan pang på 4 km i distansfart igen.
Vi gjorde det på Heden. Det var inte purligt, men det blåste mycket.
Vi hade typ 3,42-4,40 fart och vi kände en optimism där.
Men sen blev det inte så.
Därefter kände jag att jag får lägga ner det här.
Jag kommer inte klara SUB 37.
Jag kommer ha den här känslan nästa gång jag springer.
Det kommer inte vara någon skillnad.
- Det är ju inte roligt.
- Jag fick en möjlighet ganska tätt inpå 11 juni.
Bara några veckor efter var det Höganäs.
Kullaspring.
Och då kände jag så här, även där på uppvärmningen,
”Ja, det känns inte jättebra, jag kommer hamna upp med dig och Anna som var med mig i avsnitt nummer tre.”
Och ni pratade positiva tankar, jag var lite så här,
”Ja men, jag trodde inte på detta, jag trodde inte på detta loppet alls.”
- Det var lite gambel, var det? – Ja, det var det.
Och jag kände liksom, ”Vad är skillnaden?”
Jag hade samma känsla som när jag misslyckades.
Men denna dagen var helt annorlunda.
När vi gick iväg, första kilometern du bara sa ”Håll igen, ta det lugnt”.
3.41, vi låg bra på det.
En riktigt bra känsla.
Vi körde vidare 3.38 på kilometern nummer två.
Jag kände bara ”Fan, jag flyger fram här”.
Då kompenserade vi lite på nästa kilometer, för du ville ta det lite lugnt.
Vi hade ju ändå det här loppet i åtanke på GGP, Götatävlingen.
Nästa på 3.43, sen hade vi 3.39 och vid fem kilometer kände jag bara ”alltså, det här!”
Då kändes du riktigt stark.
Det var så lätt att springa.
Vi fortsatte trycka på. Vi låg runt 340-341-343.
Någon på strax under.
Jag kände lite vid 6-7 km att jag brukar ha min dipp där.
Det hade jag också. Jag började tvigla lite.
Men det var ändå överkomligt.
Ganska fort kunde jag känna att du har din möjlighet nu.
Du har din chans att erövra detta loppet.
Det var det jag kände att jag trycker på.
Jag hade 3.30 på sista kilometern och jag tittar på den här videon flera gånger i telefonen.
Jag glider över mållinjen och där står 3.36.44 på klockan.
Helt slut såklart.
Jag tryckte ut det sista jag hade på den kilometern.
Men helt underbart att känna att man bara dominerar det här tvivlet man har haft.
Den här känslan vi har haft tidigare är som bortblåst.
Det är en loppet som du tycker att du är över.
Jag kände att jag var under 36.
Jag hade en helt annat mindset.
Det är så sjukt.
Det är tre veckor däremellan.
Jag har denna känslan nu.
Det är helt otroligt.
Det är så sjukt. Vi hade pratat så länge om det var så självklart för dig och mig när vi kollade på din träning.
”Under 37 är det inga problem. Du hade gjort 37-10 på träning.”
Sen blev det en sån som en tankeställer på GGP.
”Det här var inte alls vad vi hade planerat.”
Det är nog definitionen av att erövra sin egen löpning.
Det är fan att våga göra den där jävla comebacken.
Det är roligt, men både din sån 10 000 meter på Kullespringar och mitt lopp i Linköping
De kommer på uppstudsbonuslopp.
De bästa erörringarna kan vara på den typen av lopp.
Tredje veckans uppmaning blir att ge aldrig upp ditt mål.
Tävla när du kan och känna dig frisk.
Jag vet inte vem som gav det tipset.
Det är ett skitbra tips. Tävla när du kan.
Gör allt vad du kan.
Det är gurgeltorsk.
Nej, det är Andreas Berner.
Jag ska dra en sista liten story här kring detta.
Det är kopplat till två delar.
Den ena delen vi pratar om, om det här med erövring, så måste jag bara nämna min första gång jag sprang under 35 minuter.
Det var också när vi pratar om otippade lopp.
Då hade vi precis fått Leo, vår andra son.
Fick honom fyra veckor innan jag gjorde under 35 minuter.
Då hade det varit mitt mål under ett och ett halvt års tid.
Jag hade inte riktigt fixat det.
Så kom Leo och då tänkte jag ”all right, andra barnet, nu får vi se hur du lever träningen”.
Så fick jag en startplats till SM-hilen genom Athea som var sponsor till Helsingborg Mårton på den tiden.
Det var så ”I am a kill, jag får göra en formcheck”.
Jag åkte ner där och kände…
Jag kommer ihåg att Fogberg var med och spangde åt.
Det var första gången hon debuterade på ett tidigt som heter Landsväg.
Och Musse var där.
Musse känner varandra lite grann.
Det låter som att jag bara ”name-dropped” en massa tjänster.
”Åh, det gör jag! Snacka lite med Johan Larsson på startlinjen.”
Det var en jävligt god stämning.
Jävla massa litlöpare och duktiga löpare.
Innan på uppvärmning minns jag att jag bestämde mig.
Jag sprang förbi kilometer nio-matten, precis vid sista biten inne på stadion.
Jag bestämde mig vid kilometer nio och tänkte hur snabbt kan jag springa en sista kilometer?
Om jag måste göra det?
Då resonerade mitt huvud och tänkte så här.
Om jag ska hålla 330, det känner jag mig god för.
323, det är när jag kan klämma ut på den sista tusingen om jag måste.
Så då räknade jag baklänges. Då visste jag vilken tid jag måste ha på klockan.
Sen kom jag iväg på loppet, kände svinbra.
Precis som du, en dipp där.
Det var ett helt otippat lopp för mig.
Jag gav upp vid kilometer 7.
Kände att det var en good run.
Det var roligt så länge det varade.
Sen kom jag till kilometer 9.
Vad fan tror du att jag står på den jävla klockan?
Gör jag den här kilometern på 3.23 så klarar jag målet.
Då gasade jag allt jag kunde.
Jag hade en sån jävla gorilla-flås.
Det finns inte.
När jag kom in på upploppet…
–Huvudpendling och… –Du vet hur jag tror.
Sista 100 metern tänkte jag att jag trycker. Det fanns ingenting kvar i lånen.
Jag sprang in på 34,59. En sekund under.
Det finns nånting med de här otippade loppen.
Då kopplar jag tillbaka det till Andreas Berner.
Han gav ett tips. Han är fortfarande lite semiskadad.
Han har varit skadad länge. Det är en go löparkompis till oss.
Han började springa sent och har sprungit magiskt bra.
Han har gjort 2,42 på maraton och 34,07 på 10 km.
Det är i åldern runt 40-40+.
Han gav det tipset till mig dagen innan jag skulle springa varvetmilen 2018.
När jag var 5 000 meter tränare skickade han ett sms till mig.
Han skrev ”Håll inte igen nu. Du vet aldrig hur en säsong kan bli.”
”När du är frisk, kry, snabb, sätt fan dig in i kaklet.”
Jag hade tänkt fega lite grann, men det gjorde jag inte.
Då sprang jag på 34.
Det är nånting man kan ångra om du blir skadad.
Inför en stor satsning eller ett lopp.
Så kan det vara så att du känner att du skulle gått på den här.
”Den här tävlingen kan inte vara mitt huvudmål.”
”Jag kanske skulle satsat mer där, för då hade jag chansen.”
Jag tror det är dem man kan erövra mest.
Det ska vi prata om även med maraton.
Risken är när man sätter upp allting.
Även som du har pratat med dina halvmaror,
jag har pratat om min 5000m-träning.
Sätter du alla korten på ett lopp eller en grej,
risken är att du inte har roligt under tiden och att du bombar det.
Du ska fan erövra din träning, erövra din vardag,
erövra loppen som kommer från sidan.
- Eroövra allt.
- Nu är det brandtal på gården med den här bustler-ipan i blodet.
- Vi får nog summera det här, Simon.
- Det gör vi.
Vi får nog dra ihop säcken här nu och gå vidare.
Vi har en sak kvar.
Det gör vi.
Vi har en lucköppning.
Så jäkla bra!
Jag kan inte sluta skratta åt den här jingen.
För jag tycker att det låter som att Tomten går ut från baren och bara…
Och så ska han kissa på sidan av huset.
Jätteroligt.
Det här är skitkul.
Jag och Fredrik har snackat om att eftersom vi är sist på bollen i norra Europa
och skapar en podd om löpning, så måste vi också vara sist på bollen i norra Europa
på att ha en julkalender eller en lucköppning.
Precis. Och det blir ju bara fyra luckor, om jag räknar rätt,
som vi kommer att öppna.
Men i de här luckorna så är det fantastiska grejer vi har.
Det är som att om ni föreställer ett barn som har önskat nåt jättespännande, så får de det.
Så känns det för oss nu.
Vi hade pratat om när vi började podden, så var vi så här,
”men behövs det verkligen en podd till om det är öppning?”
Och så konstaterade vi att det är så jäkla roligt att prata om det är öppning.
Vi kan inte sluta prata om det är öppning.
Men då fick vi också en idé att hade det inte varit kul att intervjua de andra poddarna som pratar om löpning,
så vi ska ju faktiskt intervjua någon av dem, Fredrik.
Och utröna vad är det som gör att vi kan sitta här i en timme och 27 minuter,
vi är uppe nu i Fankalet, och prata om löpning.
Ja, det är det. Så vi kommer ha ett skitroligt avsnitt som ni kommer se.
Vi har till det avsnittet, om det blir nästa avsnitt eller avsnitt efter det, det är väl lite oklart,
Men vi kommer att ha Manne och Jesus från Spring Snyggt-podden.
Vi kommer att ha Anders Salkaj som är stående gäst i alla Runners World-poddarna.
Och vi kommer att ha Peter Månström från Marathon-podden.
Och vi kommer att prata om varför kan vi inte sluta prata om löpning?
- Alltså, så jävla coolt! – Jag blir uppspäckt.
- Och alla har tackat ja till detta. – Alla har tackat ja till detta.
Så det är jättejätteroligt.
Vi ska spela in den här tillsammans med dem.
Så redan nu lyfter vi det, men vi kommer gå ut med det på vår insidan också.
Har ni frågor till alla de här?
Petra, Anders, Jesus och Manne, så snälla, hör av er.
Det kommer bli…
Jag och Fredrik är supertaggade, hoppas att ni också är.
Men vi får avsluta och säga bara, vilket jäkla avsnitt!
Mm, jävligt roligt!
- Tror vi. – Det var bra att du spelade in.
- Precis! – Jag hoppas att det var bra och att ni tycker det är bra.
Så hörs vi nästa torsdag.
- Tack för idag, ha det gott allihopa. – Hej!