6. Nybörjare & Utveckling

JINGLAR! NYBÖRJARTIPS! DÅLIGA LÖPARSKÄMT! VECKANS DRINK! LUCKÖPPNINGEN! LANGAR-BJÖRN!

Puh, kan bara innebära en sak… Avsnitt sex av löpning & livet är ute nu 💪🏻!

Nybörjare och Utveckling inom löpning: En guide för nybörjare som vill utvecklas som löpare

Att börja med löpning kan kännas överväldigande, men det är ett spännande steg mot en mer aktiv och hälsosam livsstil. I den här artikeln ger vi dig några grundläggande råd för att komma igång och utvecklas som löpare. Vi rekommenderar att du också lyssnar på avsnitt 6 av podden ”Löpning med Fredrik och Simon” för mer inspiration och tips.

1. Börja långsamt och bygg upp gradvis. Som nybörjare är det viktigt att inte överanstränga sig. Börja med kortare löprundor eller intervaller av gång och löpning, och öka sedan avstånd och tempo gradvis.
2. Hitta rätt utrustning. Investera i ett par bra löparskor som passar dina fötter och löpstil. Det kan vara värt att besöka en specialiserad löparbutik, som Löplabbet, för att få expertråd (se avsnitt 35).
3. Sätt upp realistiska mål. Sätt upp kort- och långsiktiga mål för att hålla motivationen uppe. Det kan vara att springa en viss distans, förbättra din tid på en sträcka eller delta i ett lopp.
4. Skapa en träningsplan. En strukturerad träningsplan hjälper dig att hålla dig på rätt spår och förbättra din löpning. Avsnitt 106 och 82 diskuterar hur man skapar ett träningsprogram och hur man springer efter schema.
5. Variera träningen. För att utvecklas som löpare är det viktigt att variera träningen med olika typer av löppass, som intervallträning, distanspass och backträning. Lyssna på avsnitt 16 och 46 för tips om hur man varierar träningen.
6. Styrketräning och återhämtning. Inkludera styrketräning i din träningsrutin för att förbättra löpstyrka och minska risken för skador. Återhämtning är också avgörande för din utveckling. Avsnitt 52 och 49 går in på styrketräning och rehabilitering.
   Avsnitt 50, Styrka och Coaching med Coach Karro!
   https://podcasts.apple.com/se/podcast/52-styrka-coachning-g%C3%A4st-coach-karro/id1539039755?i=1000542259169&l=en
   
7. Lär dig av andra löpare. Lyssna på råd och erfarenheter från andra löpare, både nybörjare och erfarna. Vår poddserie har många avsnitt där gäster delar med sig av sina löparhistorier och insikter (t.ex. avsnitt 40, 70 och 109).
   
   Avsnitt 40, Äventyr och Ultralöpning
   https://podcasts.apple.com/se/podcast/40-%C3%A4ventyr-ultra-g%C3%A4st-lotta-sj%C3%B6berg/id1539039755?i=1000533120285&l=en
   
   Avsnitt 70, Att vara snabb som veteran:
   https://podcasts.apple.com/se/podcast/70-att-vara-snabb-som-veteran-g%C3%A4st-sara-liljegren/id1539039755?i=1000555012513&l=en
   
   Avsnitt 109: Barn, familj och karriär och springa snabbt som fan! (Gäst: Malin Skoog)
   https://podcasts.apple.com/se/podcast/109-barn-familj-karri%C3%A4r-och-att-springa-snabbt-som/id1539039755?i=1000598735521&l=en
8. Tävla och utmana dig själv. Delta i lopp för att sätta dina färdigheter på prov och uppleva gemenskapen inom löparvärlden. Avsnitt 59 och 61 ger tips om hur man väljer och förbereder sig för tävlingar.

Följ dessa grundläggande råd och du kommer snart att märka förbättringar i din löpning. Kom ihåg att utveckling tar tid, och det viktigaste är att njuta av processen och ha kul. Det kan vara motiverande att följa löparprofiler på sociala medier (se avsnitt 62-64) eller delta i löpargrupper för att få stöd och inspiration från andra likasinnade löpare.

9. Lyssna på din kropp. Det är viktigt att vara uppmärksam på kroppens signaler och vila när det behövs. Om du upplever smärta eller obehag, ta en paus och överväg att konsultera en läkare eller fysioterapeut (se avsnitt 22 och 49).
   Avsnitt 22:
   https://podcasts.apple.com/se/podcast/22-l%C3%A4kare-l%C3%B6pning/id1539039755?i=1000515221944&l=en

   Avsnitt 49:
   https://podcasts.apple.com/se/podcast/49-l%C3%B6pning-rehab-g%C3%A4st-robin-ekwurtzel/id1539039755?i=1000539912242&l=en

10. Glöm inte att ha roligt! Löpning ska vara en njutbar aktivitet, så glöm inte att ha roligt längs vägen. Utforska nya löprundor, delta i roliga lopp eller utmana vänner till en tävling. Avsnitt 95 och 33 ger inspiration för hur man hittar glädje och belöningar i löpningen.

För att ytterligare fördjupa dig i ämnet och få mer inspiration, rekommenderar vi att du lyssnar på några av de andra avsnitten i vår poddserie. Varje avsnitt tar upp olika aspekter av löpning, från att förbättra din teknik till att balansera löpning med familj och karriär. Genom att ta del av dessa erfarenheter och råd kommer du att bli en mer kunnig och säker löpare som är redo att nå dina mål och upptäcka glädjen i löpning.

Redo att boosta din löpträning och motivation med Löpning & Livet?⁠⁠⁠⁠
Anmäl ditt intresse här!

Avsnittet i text:

Avsnitt 6 av Löpning av livet. Nu kör vi!
Nu börjar tips, dåliga löp av skämt, veckans drink, lucköppning,
Langar-Björn kan bara betyda en sak.
Avsnitt 6 av löpning av livet. Nu kör vi!
[Musik]
(sjunger)
Nu testar jag mickan.
Jag sitter ännu närmare idag.
Ja, det gör du.
Det syns här på ljudkurvorna också.
Fan vad gött.
Jag älskar, förutom corona-kurvor, så älskar jag kurvor som ser jävligt uppåtriktade ut.
De här går på rätt håll.
Eller på något sätt.
Ja just det, de ligger som en stabil jäkla tröskelpuls.
Exakt, som en ljudkorv brukar man säga.
Nej, säger man det?
Alltså du kan så mycket bramfsnack så jag blir impad med att ha igång.
Kluggat lite.
Jag tänker säga att det är ljudkorv.
Tänker jag komma in på jobbet imorgon.
Hur ser ljudkorven ut?
Den ser fin ut.
Kolla, har du sett den ljudkorven?
Nej, inte ljudkorven. Ljudkorv.
Simon, hur är det med dig?
Ja, du hör ju på mig.
Jag är ju rätt uppspelt varje gång här.
Det är rätt sjukt.
Vi brukar ju prata väldigt mycket i veckorna.
Men det gör vi inte nu.
Nej, det är för att du springer inte.
Fan vad tragiskt.
Det är faktiskt riktigt tråkigt.
Så jag vet inte så mycket om dig.
Vi har helt kapat kontakten.
Men du går bättre på foten i alla fall.
Det såg jag på vägen in.
Jag går bättre på foten, precis.
För det är ändå lite så här recap på veckan
som gått lite grann eftersom du och jag inte har haft så mycket kontakt.
Mer än sms om, ja vi kommer ju komma till det sen med
Langerbjörn och, men med mera.
Men ja, går lite bättre på foten.
Har nog landat, jag är över smekmånaden
där jag har varit så här överdrivet optimistisk
”Det här kommer att bli bra, jag kommer att cykla.”
Nu har jag lite kommit ner i depressionstadiet.
Jag sa till dig innan att fyra kvällar i rad har jag i princip ätit chips.
Suttit i soffan och förbannat mig över att det har varit lite halt ute
så jag inte kunnat cykla.
Men jag tror nog att jag är sidelined gärna minst fyra veckor till
innan jag kan springa någonting.
Men det fixar du Simon, för du har ju faktiskt gått igenom det tidigare också
med skador och…
Det här är omstart nummer fyra.
Du börjar lära dig.
Jag känner mig breddarmad, jag känner mig faktiskt rätt optimistisk ändå.
Hur har din vecka varit Fredrik?
Min vecka har varit massor med jobb och massor med tråkiga distanspass.
(skratt)
Postmarathon-depressionen.
Ja, men lite så.
Jag körde faktiskt en 200 på Heden bara för att…
Räknas det?
Nej, det gör det kanske inte, men det var kul att trycka på lite.
Det var en god vän till mig som ville testa 200 meter.
Så sa jag ”Nej men jag ska inte springa i alla fall.”
”Det är risk för skada och så vidare.”
Jag varmde upp bra, fem kilometer dit.
Kände liksom att jag kommer kunna stöva.
Men i stridens heta så kände jag
”Fan, jag måste snöra på mig Alfa Fly-skorna och testa.”
”Går det att springa 200 meter jättefort med Alfa Fly?”
Och det gick.
– Men då är jag ju som jag är.
Vad sprang du 200 meter på?
– 27 sekunder.
Jävlar, det är ju snabbt!
Det är jättebra.
Det är 2,13 fart.
Ja, inte för att jag har räknat med det.
Men det är en stor hoppning.
Nej, men det är ju grymt.
Det är kul.
Det finns lite fart kvar i gubben.
Det gör det.
Gubbknäen har vi konstaterat.
Du har inte gubbvarv, du har gubbknäen.
Så nästa år kommer jag satsa på 200.
Precis.
Det går på maten, tränar jag.
Vi får se.
Men det har varit bra.
Det känns som att kroppen är återställd, men jag är redo för att dra igång.
Fan vad gött.
Jag har gått och tänkt mycket på maratonet, på loppet.
Alltså lite så här, hur bra var jag? Hur dåliga förutsättningar var det?
Vad hade jag gjort om det inte hade blåst så mycket?
Så har jag tänkt.
Och så har jag tänkt att fan, det var synd att det blev så.
Men å andra sidan så är jag jävligt glad att jag fick springa ett lopp överhuvudtaget.
Absolut.
utifrån hur det ser ut i världen för tillfället.
– Och för att jämföra hur det ser ut i världen
så är det fortfarande lite dystert.
Men några som hade minst lika bra förutsättningar
som jag har, minst lika bra startfält
det var ju Valencia Marathon.
– Nej, fan!
– Vi måste ju nästan säga, vi kommer inte nu
att ordna oss allt för mycket saker runt omkring
men det är ju svårt att inte nämna Valencia Marathon
som gick här i söndags av, eller två anledningar.
Men den ena anledningen är ju att det gick
jävligt bra för svenskarna som fullföljde helt enkelt.
Sjukt när man sitter innan och tänker ”ja, hoppas de klarar kvalgränsen”.
De bara krossar ju kvalgränsen.
Riktigt imponerande.
Och roligt var ju, vi hade ju David Nilsson förra veckan som tipsade om veckans öl.
Och han sprang in, ja, nästan en och en halv minut under OS-kvalgränsen.
Och sprang in på två timmar, tio minuter och nio sekunder.
Och här är ju en annan sak, man måste ändå ställa sig frågan.
Han spang på, han tangerade sitt pers, spang på exakt samma tid.
Var sex sekunder från Mustafa Mohameds svenska rekord.
Och tio sekunder från att gå under den mage hans.
Jag vet hur du ska fråga.
Hade han inte lite till?
Vad har han inte fyra, fem sekunder?
Vad har han inte lite till?
Och det är ju rätt taskigt.
Men det är sjukt att man tänker så.
Men det är ju, vi har ju varit med om det själv också i loppet.
Man känner liksom att i efterhand så tänker man,
ja men det har varit lite till kanske.
Men tittar man på bilder och filmer på upploppet så kanske man tänker att
”Nja, där var ni.”
Eller enste.
Vi snittar ju 305-306 fart.
Jag kan köpa att det inte fanns de där sista.
30 nio till sista. Kändes som.
Ja visst. Det är sjukt imponerande och väldigt roligt.
Det känns som att nu har han sprungit två sådana maratonlopper 2010.
Han har etablerat sig som en otrolig löpare i svensk historia.
och han är ju faktiskt inte så gammal fortfarande.
– Hoppas han knäcker den här 2-10-gränsen snart.
– Jag är helt övertygad.
Den andra i vår stämning, Carolina Wikström, sprang på 2.26.42.
Det är som andra snabbaste svenska matomtiden genom tiderna.
– Det var tre minuter typ.
– Fortfarande tre minuter efter Isabella Andersson.
Men hon har ju varit extremt dominant.
Men en kross egentligen, om man uttrycker det så, från…
Vad roligt, det var ju faktiskt Hanna Lindholm som var första veckans öl-tipsare.
Då får vi nästan se om vi kan få tag på Karolina som hon får tipsa om.
Jag vet att hon dricker vin med sina väninnor ibland.
Jaha, kan vi köra veckans vin kanske?
Snyggt! Verksamhetsutveckling.
Ja, men exakt.
Men hon… Det är ju faktiskt en rolig grej med Karolina som jag har tänkt på.
Hon spränger på 2,26,42 vilket är helt galet snabbt.
Men hon och jag har ju… Hon har ju Christian Munt som tränare.
Det hade även jag när jag tränade inför maraton.
Men Carolina lyckades springa ungefär en timme snabbare än vad jag gjorde.
Och jag kan inte skylla på tränaren då tänker jag.
Det måste vara något annat. Det kan vara löparen.
Jag tror att hon hade dagen. Du hade inte dagen.
Det var det som skyllde. Det var inget annat.
Då kan vi konstatera att har du dagen så kan du kapa en timme på din maraton tid.
Om du har Christian Mundt som tränare.
Och klara kvalgränsen med tre minuter och springa 328 i snitt.
Det är helt galet.
Det är sjukt imponerande.
Det var helt fantastiskt.
Och Karolina är ju faktiskt inte så gammal.
Jag tror hon är 25-26 nånting.
Sjukt imponerande.
Så hon har ju maratonframtiden framför sig.
Kan man ju lätt säga.
Så vi får ju skicka att, eftersom jag vet att både David och Karolina lyssnar på den här avsnitten
så har jag svårt att grattis till det.
Förlåt, det var min hybris som bara tog över den här liten sekund.
Sjukt imponerande.
Det var lite grann kring veckan som hade gått.
Härligt.
[Musik]
Veckans drink Simon.
Vi är ju i Berlin och det är så gött.
För när vi precis pratat Marathon i Valencia.
Och nu kan vi prata om Marathon i Berlin.
Härligt.
Handduk-googla Brandenburg och Toy.
Nej, det hade jag inte.
Jag kan göra det med ett svar, Fredrik.
Du kan ju berätta om det.
Vad är det i den här rackaren?
Det är sprit.
Nej, men googlar du det så ska jag berätta lite om
Berlin Jägermeister Mjöl, som den heter.
För det är ju Berlin vi är i idag.
Och i den så har vi, vi har ananasjuice,
Vi har jägermajster, vi har limejuice och vi har ginger beer.
Som en moskoumul fast med jägermajster.
Jag tänkte säga som en jävla gott och blandat påse.
Allt man vill ha.
Gurka och citronklyftor i också.
Vi konstaterade förr att jag älskar när det är mat i dricken som är gurka.
Jag kan bekräfta, Fredrik, branden börjar torr.
Det är den jäkeln, den stora bågen man springer igenom där.
– Alldeles lite på Berlin Marathon.
– Det är faktiskt en sån här grej.
Berlin Marathon måste man springa någon gång.
För att det bara är så, helt enkelt.
Ett av de största i världen.
Snabb jävla bana och bra start.
– Den är i sista veckan i september tror jag.
Så det är ganska mildt och skönt.
Och perfekta förhållanden.
– Perfekt. 13 grader, mylet, vindstilla.
Där har vi det.
Men det jag tänkte på så här.
När jag tänker…
När jag blundar och tänker på Marathon så tänker jag på den här brandenbröd torr som vi är inne på.
Alltså att springa den mot upploppet på ett marathon.
Det måste vara bland de häftigaste upploppen som finns.
Upploppet är alltså där?
Ja, det sista…
…biten.
Sista fyra, sex, åtta…
Det måste vara sjukt mäktigt.
Jag läste någonstans att det är ungefär en miljon årskålare.
Det är helt sjukt.
– Det är sånt jäkla tryck.
– Det är som Helsingborg gånger…
…off nu, matematik…
…sju kanske?
– Gånger sju? Ja, det kan det vara.
– Men det är ju helt dissaft.
– Så den måste man ju springa.
Den är ju en av de här majors…
…den är ändå i majors.
World Majors Marathon.
– Men de vill man ju springa allihopa.
– Ja, de måste man bocka av helt enkelt.
– Och Berlin Marathon…
Det roliga med den här drinken, förra gången pratade vi om veckans drink, Osaka Dry.
Det är ju en man tar på kvällen innan.
Men den här rackaren kan jag säga, den dricker du efteråt.
Den kan man slupa i sig efteråt.
Den hade jag tänkt på en vätskestation vid 39.
Den är lite så här läskande och härligt frisk.
En bästa blandning mellan tyskt jäger och karibisk pineapple juice.
Det är en bra balans. Den här måste ni testa och blanda.
Den är faktiskt riktigt bra.
Och var hittar man receptet, Simon?
Den hittar man på Instagram.
Den ligger ju där på höjdpunkter och den ligger som inlägg.
Den ligger om du googlar och den ligger överallt.
På tyska sidor, på nätet och överallt.
Men mest på vår Instagram.
Precis.
Vi ska ju glida in och prata om veckans tema.
Det gör vi och det är en bra övergång för att en sån här kan tänka mig att man dricker antingen efter att man bär in maten eller innan man har dratt igång med att löpträna överhuvudtaget.
Exakt.
För det är nybörjare som vi ska börja prata om nu.
Så det hoppar vi över till.
Ja Simon, nu ska vi prata om att vara nybörjare.
Ja.
Nu fick man sluta skramla i chipskålen.
Ja precis, jag bara ”allredig”.
Sluta äta chips.
Ja men det ska vi göra.
Kommer du ihåg tiden när du började löpträna?
Ja.
Ordentligt?
Ja det gör jag.
Det sjuka är att jag får lite deja vu när jag hade handen i chipskålen.
Det var anledningen till varför jag började träna från början.
Nu är jag lite semiskadad och har kägat chips fyra kvällar i radar, framför Netflix på kvällen.
Så var det lite grann för mig när jag började träna också.
Vi var ett skitbra kompisgäng.
Gick på alla HIF-matcher och drack öl innan.
och sen så tränar jag ingenting och vi käkar Ben & Jerry’s på helgen och allt det där.
Så hade jag en sån moment där jag bara gick förbi min spegelbild
och så tittade jag mig i spegeln och så såg jag bara
det är fan inte tröjorna som har tappat passformen, det är min kagge.
Det blev ett förhålligt så.
Var det en ångestkänsla du fick då?
Det var en sån bakis söndag, så det var verkligen en sån där ångestkänsla.
Då var jag runt 24 eller någonting.
Om du vet när man är 18-20 så kan man trycka i sig var som helst.
Så helt plötsligt så kommer det liksom till en platå.
Och sen så börjar det stagnera.
”Nej nu börjar det ju, det här är ju inte bra liksom.”
Och då bestämde jag mig för att komma igång och börja träna.
Och då hade jag en avslutningsgrej, en sån där fest för mig själv.
Jag kallar den för ”grisfesten”.
Så jag hade en kväll.
– Allt ska tömmas i baren.
– Exakt så var det.
Så jag gick till Hemköp, vi bodde på…
Jag är från de som känner till Helsingborg.
Borde på Statena, här i Helsingborg.
Gick bort i hemköp.
Bara så här packade jag på mig.
En påse chips, en halv liter Ben & Jerrys och en påse lösgodis.
Och sen så när jag stod i kassan.
Det här är typ en av mina skämmigaste ögonblick i hela mitt liv.
Jag står i kassan som lite flottig och lundfet.
Sådär med de här grejerna.
Och så står jag i kran och så att blicka så ser jag ett magasinställ längre bort.
Sedan sån här, det finns en tidning som heter ”Kom igång man”.
Jag hade ett träningstidning, jag kom igång man.
Och så ser du så, född med drömmuskler på 12 veckor.
Och så när jag stod där, du vet när kränen inte går framåt,
då börjar man titta sig omkring, om man ska panikköpa någonting.
Så jag gick bort och så tog jag den tidningen och så råkade jag rycka ner
halva tidningsstället när jag gjorde det.
Så det rör tidningar överallt, så alla vänder sig om.
Tittar man på mitt band så är det liksom Ben & Jerrys,
det var chips.
Det var lite som att köpa kondomer.
Precis!
”Jag ska gå snabbt, jag ska sticka in den under något annat.”
”Få dina drömmen ska få 12 veckor att ge upp sist på bandet.”
Det var riktigt pinsamt.
Det var så jag började.
Sen började jag, tro det eller ej, börja styrketräna.
Men två år senare så insåg jag att det där ska man inte hålla på med.
Det är lätt det man ska hålla på med.
Vad var det som fick dig att inse att du skulle springa istället för att bygga muskler?
Det var egentligen rätt slumpartat.
Jag är lite sån, det som vi har pratat om, jag är också all in person.
Jag gick ju från att ha tränat över huvud taget till att träna fem dagar i veckan.
Jag måste komma in i det.
De första två veckorna var ett helvete.
Inte bara träningsverken utan även rutinerna.
Men sen så ren slumpartat också att jag opererade bort en leverfläck på ryggen.
Då hade jag tränat i ett och ett halvt år, styrketränat.
Då sa de ”Du får inte lov att lyfta någonting nu på några veckor”
Då blev jag så att jag bara skulle träna ben fem dagar i veckan.
Det kommer man ju helt freak ut.
Så jag testade det här med att springa.
Jag hade bara sprungit in i det här varmt uppe på löpan.
Så jag sprang 6-7 km och kände att shit, det var jäkligt schysst.
– Du kände det från början att det var kul?
– Nej.
Det tog ett litet tag.
Jag tyckte ändå kanske att det tog, jag vet inte, kanske fyra veckor innan jag tyckte att det började kännas schysst.
Jag tror alla som börjar löpträning, oavsett om man har någon träningsbakgrund innan eller inte,
de första två veckorna är inte roligt.
Det är många som säger det till mig också. Hur fan tar man sig igenom det?
Det är sjukt tradigt att känna att man är trött hela tiden när man springer.
Jag brukar ge dem tipset att du måste investera tiden i början för att komma igång.
För att få de härliga runderna så måste du springa.
Jag vet inte vad du sa, om det är två månader kontinuerlig träning så kommer du att börja känna att de här passen som har varit horribla tidigare
och jättejobbiga kommer att börja kännas lättare och lättare.
Och det är då löpningen börjar bli rolig.
Är det det?
Men du köpte den här träningstidningen, skrotade du än och började köpa löpartidningar sen?
Eller var fick du din inspiration ifrån?
Jo, men det gjorde jag väl ändå.
Nu ska man ju säga tillägg att jag hade, nu låter detta galet,
men jag hade faktiskt sprungit innan dess.
Så hade jag faktiskt sprungit den här halvmorgons,
för jag pratade med något annat avsnitt.
Den där jag faktiskt sprungit.
Broloppet?
Ja, broloppet.
Jag sprang faktiskt två år tidigare.
Då var det såhär all in under några veckor.
Sen sprang jag inte överhuvudtaget eller rörde mig överhuvudtaget på två år.
Så lite såhär all in.
Jag köpte aktiv träning, Runners World, plockade på mig allting.
Men det roliga var också, om man pratar om när man var nybörjare.
Jag skickade den till dig, jag ska faktiskt lägga upp den på Instagram också.
Jag gick tillbaka till min Garmin också och tittade på mina första runder när jag väl hade blivit frälst.
När jag tyckte löpningen var kul.
Jag blev fan chockad om vad jag såg.
Om jag sprang varannan dag i snitt.
Det var bara intervallpass, tröskelpass eller tempopass.
Jag blev helt chockad.
Det finns ingenstans där det bara är så här ”jogg”.
Det kände jag så här.
Det är helt sjukt.
Det var inga lunchruns.
Det är också slående.
Med många av dem jag pratar med
är det lite den synen man har på löpningen.
Du utvecklas bara när det gör ont.
Eller när det är jobbigt.
Det är klart att kroppen kommer att säga ifrån
före eller senare att det här är inte rätt.
Du måste sluta springa.
Och det kan ytra sig på olika sätt.
– Det hade varit roligt för du hade en annan ingång
när du började löpträna.
Om man jämför med min super,
bara intervaller, varenda runda.
Så hade du lite annan take?
– Ja, jag tog ingen inspiration från någonstans.
Jag körde mitt eget race som jag alltid gör.
Jag har lite den personligheten.
”Nej, jag testar själv.”
Jag körde extremt korta runder men väldigt frekvent.
Vilket inte är så jätteutvecklande på sikt.
Jag körde 3-4 km varje dag.
Det kan man säga att det var mer som en…
Det var en lite omvänt in grej. Du körde bara kvalité.
Precis, det ena hatet jag.
Jag tänker att det är rätt intressant för att det som du gjorde måste ju ändå ge någon form av…
Oj, jag slog i i mickarna.
Det var nästan som lite mindfulness-känsla.
Nej, det var ingenting med det som var mindfulness faktiskt.
Jag sprang in på morgonen varje gång.
Och jag kom alltid ut lite för sent.
Så det blev liksom så här mellanmjölkstempo.
Mellanmjölk är väl något tempo som inte är riktigt hårt och inte jättelångsamt.
Men det var för att hinna med. Så det var så här 25 minuter.
Och sen panik, stressa för att hinna med till jobbet.
Så det var ingen symfoni i vardagen.
Jag vet ju att du spangerade ner till Jobbodal, dina runder.
Det är ju lite grupperat, sen är det alltid upp på vägen hem också.
Ja, precis.
Jag hade väl ingen jättestor behållning av den typen av träning.
Det var ju tur att jag träffade dig där 2016
så jag fick lite mer rädsida på mitt upplägg.
Jag kände verkligen att jag ville ha någon form av sund, hälsosam aktivitet.
Men det kändes inte som att det gav någonting direkt.
Och det gjorde det inte heller. Jag blev inte bättre.
Det var lika jobbigt varje gång.
Jag tror många upplever det att man kommer inte vidare.
Man står och stampar på ett ställe.
Och det, jag tror det handlar mycket om att man gör fel saker.
Det är väl lite det som är risken med att vara nybörjare, att man inte riktigt har koll.
Men här är det spännande också, för nu tänkte jag på, vi snackade om det innan,
jag har ju lyssnat igen på alla våra poddovsnitt och du har också gjort det en vända till nu.
För att vi vill ju alltid utvecklas.
Det är du inne på nu också, då utvecklas man inte.
Men måste man utvecklas?
Bra fråga!
Man måste ha kul. Och jag tror att man har roligt om man känner att man blir bättre.
Det är stimulerande att se utveckling. Alla kan inte funka så, men jag tror de flesta
som gör någonting, vare sig det är jobb eller en hobby, vad som helst,
så vill man se utveckling.
När du ser utveckling så är det tillfredsställande.
Du känner att jag gör någonting bra.
Jag kände väl inte det med löpning från början, utan jag kände ”varför håller jag på med det här?”
Det här är ingenting som jag kommer kunna hålla i resten av livet direkt.
För jag såg liksom ingen mening med det riktigt.
Du bara springer ut och varnas bara.
Precis. Nu gör jag detta igen.
Så onödigt.
Nej men så jag kände väl att…
Jag vet inte, jag kände att jag behövde förändra det på något sätt.
Så att…
Under medvetet så letar jag efter dig Simon.
I mörkret.
Och sen så skickar du mig ett sms.
Men där är ju också, jag tänker med utveckling att…
Du och jag refererar ju ofta till utvecklingen som att du blir snabbare eller att du kan springa längre.
Men det kan ju också vara, precis det du är inne på, att man faktiskt känner att det inte är jobbigt längre.
Jag har en sån här mätstock varje år när jag springer.
Nu är jag ju som sagt på omstart nummer fyra nu, under lite mer än ett års tid.
Det var brutna grejer och sånt och nu är det stressfraktur.
Jag är ju van vid den här resan, vid det här laget.
Jag har förutom vissa pass som jag ska göra vissa tider, då vet jag att nu börjar jag komma i form.
Så har jag en lite mjukare värde av att komma i form.
Det är när jag inte tycker distanspassen är jobbiga.
Det kan vara en sak att jag tycker att de är tråkiga.
Ska ut och springa 6 minuter själv i regn, jag tycker inte det är jättefint.
Men det är ändå skillnad för att när man är på väg tillbaka från en skada eller framförallt en nybörjare.
Det är ju inte lätt något av passen, och det är ju inte införselande förlöpning att säga så, men det är ju faktiskt så det är.
Men däremot, en del att utvecklas kan faktiskt vara att en morgon komma ut, helt plötsligt känna att solen skiner,
du ser daggen ligga på ängen och bara känna att ”shit, jag flåsar inte som en gorilla”.
Det är helt fantastiskt när man kommer i det läget där man kan springa och känna att man har full kontroll på puls och man känner att det här är bara…
Man kan springa och titta på omgivningarna och miljön runt omkring och bara känna att det här är… Fassan vad gött livet är.
Den känslan kommer först när man har tats över den här jobbiga tröskeln som vi pratar om.
Det är väl egentligen bara att skicka med en uppmaning av att den kommer, före eller senare.
Är det veckans uppmaning?
Det är veckans uppmaning.
Känslan kommer före eller senare.
Ja, men det gör det. Det handlar bara om att hålla ut.
Ja, håll hovstånd då.
Ja, håll hovstånd. Du är helt inne i det nu.
Du skickar med, ja jag är helt inne i det.
Det är faktiskt bra, för jag fick en fråga här från ”Tips på bra pass för nybörjare”.
Lång distans, eller ska man säga kort, intensiv, tack så mycket för en bra podd.
Så det är en bra fråga, vad är egentligen tips på bra pass för nybörjare?
Om du vill ge det ut, och vi kan dela upp nybörjare i två kategorier, om du bara slänger mig.
En är ”Jag har inte sprungit, jag vill komma igång”.
Och där är en kategori, ”Jag springer någon gång då och då”.
som kanske springer lite mer eller lite annorlunda?
– Ja, alltså för personlig del så tror jag, för mig så har det varit viktigt att sätta upp
okej, vad är det jag primärt vill bli bra på?
– Vadå?
– Nu satte du här så…
– Så, jag är tillbaka.
– Härligt. Jo, nej men det viktiga för mig är ju, eller det som jag tror är viktigt för många
är att man har någon form av målsättning, även när du är en nybörjare.
Att man tittar på, okej, är det snabb jag vill bli?
Vill jag springa medeldistans eller vill jag springa maraton/hallmara?
Och sen att man tänker sig att man gör satsningen
eller att man tänker sig att man ska bygga någon form av grund först
innan man går igång på de här specifika passen
för någon distans som du vill bli bra på.
Jag tror många går in i att köra ganska tufft direkt.
Att man tar tips man kanske läser någonstans på nätet
att du ska polarisera träning,
du ska köra så här många kvalitetspass
och du ska göra den här mixen.
Man kanske missar lite grundstenen
är att du behöver en grundträning i början.
Och sen att du bestämmer dig för att bli snabbare på 3000 meter.
Då får du hitta passen och bygga utifrån det.
För det är en jäkligt stor skillnad att träna mot maraton och 3000 meter.
Så någonstans får du bestämma dig från början. Vad tycker jag är roligt?
Tycker du det är kul att springa länge och satsa mot maraton?
Eller tycker du det är kul att springa snabbt?
Jag tror att ett bra tips är att om man inte har listat ut den så är det ju jäkligt kul att få testa faktiskt allt möjligt.
Nu har jag inte så många löparkompisar, men jag hade många löparkompisar innan som hade sprungit i två, tre år men aldrig testat att springa på bana.
”Vad fan, gå ner och gör det, testa att springa på en 400-metersbana, spring ett varv skitfort, tycker du det är kul eller inte, spring två varv skitfort.”
Har du nån som provat att springa ett långpass?
Vad är det?
Det kanske är för nöjbart.
Kanske springa en timme.
Shit, superutmanande.
Provar du att springa terräng eller asfalt?
Jag tror man behöver känna sig.
Backträning tycker vissa är döden.
Vissa tycker det är den roligaste.
Man håller sig på ensamma sträckor.
Blir skittrött på kort tid.
Att våga utforska i början.
Men inte göra det på ett korkat sätt.
Jag kan bara referera till min egen uppstart.
Lite korkiga, att jag hade kunnat skada mig vilken dag som helst när man tittade där.
Men att våga testa lite olika typer av löpning för att hitta, som du säger,
är det maraton eller är det terräng eller är det
bana eller vad det är för någonting jag tycker är kul.
– Sedan framgent kan man ju variera det här år för år.
Att man kör olika satsningar varje år
för att få en variation i träningen
så att man inte blir tröttnad och kan hålla motivationen uppe.
Det är väl också ett tips som jag kan förmedla.
Det andra är också att man, om du nu ska börja springa,
att börja följa de som är ungefär i samma klass.
Hur tränar de?
Finns det Instagram?
Ja, men Instagram så är det sub60, sub50 eller vad man nu tänker sig
eller var man är någonstans i träningsnivå eller prestationsnivå.
Att man börjar titta på hur gör andra?
Är det fler som gör satsningar som jag?
Och sen att kanske hitta en grupp att träna med.
Som vi har pratat om innan också.
Ett av de absolut bästa tipsen tycker jag man kan ge faktiskt.
Och då kan man tänka sig i coronatid nu,
”Jaha, jag kan inte träna i grupp.”
”Jag tycker det är skitjobbigt med löpning och sådär.”
Några konkreta tips där skulle faktiskt kunna vara…
Här får man ju vara med på lucköppningen sen på slutet av vårt snitt också.
Det kan vara en kul grej.
Men där tänker jag också, som du är inne på Fredrik,
jag tycker faktiskt att sociala medier, Instagram eller Strava,
tycker jag också är superbra.
Strava är ju…
Man kan synka upp sina paster ifrån lite grann…
Om man har löparklockan eller direkt in i appen
så kan man liksom lägga upp sina paster.
Man får runder, det finns olika segment heter det.
Det är typ som att säga att någon mäter…
För de som kan Strava-låten här så slår vi in öppna dörrar.
Men jag tänker att det får man vara med på också att man lyssnar på den här podden.
Vi slår in mycket öppna dörrar.
Det kan vara att man lägger upp.
I princip om du har en backa där hemma så kan du logga den som ett segment.
Så har du en egen rekord på backen.
Andra kan springa den också och sätta upp sina rekord.
Så blir det liksom topplistor.
Man kan ge varandra kudos.
Tumme upp när man har sprungit pass.
Kommentera det som ett social media för löpning och cykling.
Det är ett superbra sätt i de här tiderna att kunna skapa sig ett virtuellt community med andra likasinnade.
Jag tycker verkligen både Strava och Instagram att det finns så himla mycket support, stöttning, pepp när man är framförallt i den här fasen.
Uppstarten av sin löpning.
Sen tror jag också att du ska inte vara rädd för att springa med erfarna löpare.
I och med att om man springer mycket som vi gör så gör vi massor med olika pass.
Ibland springer vi kanske i 5.30-fart vilket är för många helt okej tempo.
Man ska ta lärdom och ta hjälp av erfarena löpare, absolut.
Och inte vara rädd för att dyka upp och vara med på pass med löpare som även kan det här.
Det tycker jag ofta är en sån där…
Det är verkligen också något jag har märkt över åren, att det finns en…
Det finns inte en bild av, men det finns en rädsla för att ta kontakt med de som är bra.
Alltså just för att man har en tanke, ”Nej men inte kan jag”
”Jag kan inte göra det”
Vi gör jättemånga vån.
Det har varit så också tills dess att man har börjat träna ihop.
Det tycker jag att man ska träna på bana
eller träna på om man har någon tusenmeterslinga
eller en kortarslinga i skogen.
Att du kan hitta jättemycket bra pass ihop.
Vi kan ju vittna om att världseliten,
Kenianerna, de joggade ju i 7 minuters fart
innan vi såg dem på Köpenhamn halvmånaderna
utan att slå världsrekordet där.
Så det är uppvärmningar ihop och sen om man ska köra något lite tuffare pass
så kan man göra det på någon slinga tillsammans.
Jag tror man har väldigt mycket att lära sig av
av folk som är lite bättre eller har varit med lite mer.
För att en sak kan vi konstatera,
okej inte alla, men 99% av alla löpare har varit nybörjare.
Och alla vet hur det känns att komma över den.
Och att komma över den där första tröskeln
det handlar egentligen bara om att komma ut.
Det är egentligen första steget.
Det är den här typiska… Vad tycker du om det Fredrik?
Det är bättre att komma ut. En runda är bättre än ingen runda.
Så är det ju eller hur?
Så är det verkligen. Det är ju som jag pratade om innan också
att det blir mycket enklare om du har bundit upp dig till en tid
med någon annan som du inte vill göra besviken.
Att få in de här runderna frekvent
Det är nog det som avgör i början när du ska hålla i det här och komma över den här tröskeln som vi pratar om.
Så att löpningen blir njutbar för det blir den till slut.
Och det blir den för alla.
Det blir den.
Märkte att jag hakar upp mig lite grann där.
Det blir den väl.
Jag tänkte så här, det var ju faktiskt en fråga kring konkreta pass.
Men jag tänkte faktiskt att vi kunde lägga upp dem på Instagram.
Tips på ett antal bra nybörjarpass.
Det kunde vara kul.
Men jag tycker faktiskt att om man är helt nybörjare,
om jag får komma med några rekommendationer nu.
Jag stöter på mycket nybörjare när jag,
framförallt när jag företagstränar.
För det var många som tog chansen när företaget ändå
gick in och sponsrade upp
med lite snabba och snygga löpare som kom in och sa såhär.
Det var inte de som sa det, det var jag.
Jag skitsamma än.
Men jag tycker såhär,
om man vill testa något som är lite tuffare
Annars tycker jag att backträning är superbra. Jätteenkel.
Du behöver inte ha någon ”jag ska springa så här länge”.
Du kan bara välja en stolpe halvvägs upp på backen.
Jag springer upp till den mellan 5 och 10 gånger.
Så kan du ha en sån ”jag orkar bara 3”.
Men det är skitsamma. Du klarar då 3 i alla fall.
Backträning tycker jag är superbra.
Annars tycker jag den absolut bästa rundan för nybörjare
det är den som är lite för långsam och lite för kort.
För både du och jag känner igen det.
Det är folk som säger ”varför är det så jobbigt? Varför är jag alltid så trött?”
Det är för att du springer för snabbt och för långt.
Det är nästan bättre om man kommer tillbaka och känner
”Det här var ju knappt lönt”.
Gör man det de första åren så är man mycket mer motiverad i sig ut än de andra.
– Ja, men helt klart.
Det kan jag skriva under på utifrån egen erfarenhet också.
När jag började träna.
Jag sprang året efter det här året där jag bara sprang de här korta runderna.
Så körde jag ganska hård, lite för hård kvalitet.
Det blev för jobbigt.
Man ska inte förringa det att du ska ha känslan av att du vill springa igen.
Att du kommer tillbaka och känner att
”Det där fixade jag. Nästa gång ska jag fixa
sex gånger den här backen som vi pratade om istället för fem.”
Låt utveckling ta tid och få in det som en rutin i vardagen.
Hitta ditt sätt.
Ta tips, men hitta ditt sätt för att känna att det här är någonting som du kan leva med.
Och några konkreta tips tänker jag också för att hålla i det.
För det är det som man tycker är knepigast.
Och då kan jag referera, här är ett tips som jag kan referera till stunden jag är just i nu.
Nu äter jag bara chips och tränar nästan ingenting.
Jag vet inte vad cykeln har under, men en sak jag har insett på mig själv är att jag måste rapportera till någon.
Jag kommer rapportera till dig och Anna har jag bestämt mig för nu.
Det är lite ångest. Anna Enge, hon är fan jobbig.
Hon skickade till mig nu, när ska du göra det här cykeltestet med mig?
Jag vet inte.
Men det är just att åtminstone känslan har någon att rapportera till.
Annars blir det lätt att jag skiter i det idag också.
Om det sen är att du har en träningsdag och du skriver i förhand bara för dig själv.
Då får du ha det att det är där du rapporterar till dig själv.
Eller så har du en kompis som kanske redan tränar.
som du säger ”Nu ska jag köra detta denna veckan” eller får tips om det.
Så det tycker jag är en schysst grej att ha.
Eller om det är på Instagram eller någonting annat.
Eller strava för den delen.
Att känna att man…
”Nu kommittar jag” så kan man sätta en testperiod.
Men åtminstone som du säger ”Åtta veckor, tio veckor, nu kör jag och testar”
och våga gå inte all in.
Men ”Nu är det två gånger i veckan, åtta veckor” eller vad det är.
Det är så lätt att man trillar av innan det börjar bli kul.
För oss, både för dig och mig Simon, vet ju att det funkar att lägga ut det publikt.
Att man satsar mot någonting för då är det också lite press på sig själv.
Så det kan ju vara lite individuellt såklart.
Men en annan sak som jag tror kan funka på rätt många är att man köper ordentliga grejer från början.
Ja tack gud i gudfatt.
En löpklocka.
Ja.
Det är givet, det måste man ju ha.
Så att man investerar lite, för då kan man också känna att det här kan jag inte lägga ner.
Nu har jag investerat lite pengar i det här.
Absolut, som en cross trainer.
Exakt.
Skrattar i jättemycket, men jag har haft en cross trainer.
Men jag tycker att löparklockan är faktiskt schysst.
Det finns ju jättebra, du kan köpa en superbra begagnad för några hundringar på blocket.
Men jag håller med dig att det är faktiskt värt att investera i.
Åtminstone ett par bra skor.
Fan det är värt det.
Det är också viktigt utifrån skaderisken
om du inte har bra skor.
Att du tar fram dem du hade på gymnasiet
så är det en jäkligt stor risk att du ska skada dig.
Jag har ju ändå kompisar som har gjort det.
Jag vet.
Löpa och klocka, absolut.
Och sen in på, registrera dig på Strava.
Hitta vänner där.
Bind upp dig mot tider.
Spring lugnt i början.
Hitta din grej, hitta din känsla.
Sen är det bara att bygga en bra grund och specialisera dig mot någonting.
Boka upp ett lopp lite längre fram och kör något delmål däremellan.
Om du går på en mara direkt, boka den maran.
Kolla om det är någon halvmara på vägen som du kan springa.
Då har du lite att se fram emot däremellan också.
Vi kommer som sagt lägga ut lite tips på några konkreta nybörjarpass som kan vara schyssta och roliga att testa på Instagram.
Samma sak där, var inte blyg, ställ en massa frågor. Jag och Fredrik har ju fan ingenting annat att göra.
Vi svarar på dem. Vi har alla varit där.
Jag kommer att berätta om det här innan också.
Första gången jag klarade milen, kommer jag ihåg att vara i Polfors skog.
Man sprang natt två kilometer slängande.
Det ser nydligt och jobbigt ut eftersom jag vet att den är inte exakt två kilometer, den är lite kortare.
Så egentligen sprang jag inte en mil, jag sprang kanske 9,6.
Men jag låtsas som att det var en mil.
Det går ju att ändra, jag var inne på Garmin Connect också.
Precis, jag tänker fan göra det.
Jag tror att jag sprang min första mil på…
Jag kommer inte exakt ihåg, men…
En timme och åtta minuter tror jag.
Det var liksom min första mil. Jag hade ont i kroppen som fan.
Jag var så jävla stolt över mig själv.
Och nu har jag nästan halverat tiden. Ja, i princip halverat tiden.
Så det blir vi på lite mer sen på utvecklingsdelen.
Men det är så här att jag tycker att alldeles många är för rädda för att vara nybörjare.
Att det är läskigt att vara nybörjare på någonting.
Och det kan jag säga, jag minns ju när jag skulle börja gymma.
De första månaderna man gick in där med morgongänget.
De hade ju varit där några år kan jag säga.
Man står och tittar på de här maskinerna och vikterna och bara
”Vad fan ska jag börja?”
De första två dagarna jag tränade knappt någonting.
Jag bara gick och tittade på alla andra.
Då finns det ju såna här tyngdlyftare, tänkte jag säga.
Som lyfter väldigt… Som langarbjörn.
Han brukar säga så här…
”Vad fan gör du här på gymmet?”
Och det är ju… Det är ju liksom…
Man känner sig ganska borta på gymmet.
Exakt.
”Vad fan gör du här?”
Exakt.
Men nu har vi suttit här och käkat lite chips.
Och då blir man ju tröstig.
Och vad är det dags för då, Simon?
Det är veckans öl!
Veckans öl. Tänk att jag har tre stories med Beer Mile.
Att jag inte ens hade koll på det själv.
Sjukt.
Sjukt.
Det är faktiskt väldigt sjukt.
Vi har ju gått igenom två stycken veckans öl hittills.
Jag har content till den också.
Sen kommer jag framför allt att bli påhittig om vi ska fortsätta med veckans öl.
Alltså veckans vin. Vi kommer över till nästa vecka.
Men så här är det.
Vi håller ju i en Mikelleröl.
Det är en Peter, Pail & Mary.
Fantastiskt god öl tycker jag.
Nu fuskar jag lite grann, för det här är inte den riktiga ölen som borde vara veckans öl.
För den riktiga veckans öl borde vara en Michellers Beer Mile Special.
De har alltså gjort en specialöl för deras egna Beer Mile-tävlingar.
Den kunde inte jag få tag på av uppenbara skäl.
Men då undrar man, vem är det då som tipsar om den här?
Eller om, här är jag i och för sig. Hon har inte tipsat om det själv men jag tog den ändå helt enkelt.
Men jag har en koppling till. Det är Anna Holm, en fantastiskt duktig maratonlöperska från Danmark.
Som har världsrekordet på beer mile. Eller vad det är världsrekordet som Hanna Lindholm försökte piska helt enkelt.
Hon har sprungit på sex minuter blankt.
Det är alltså 3,44 fart.
Och det är inklusive de här fyra bersen alltså.
Det är så sjukt.
Det är så sjukt.
Hon springer på 6 minuter, ditt pass på 1500, det är 4.45 någonstans.
Så hade du sprungit en hundring till, som är då en engelsk mile,
då hade du haft 5.05, det leker vi med tanken, där omkring.
Så hon är en minut långsammare än dig Fredrik, men hon har ändå drickit 4 öl också.
– Det är så sjukt förnedrande. – Det är sjukt förnedrande.
Och det är lite roligt här med Anna Holm, för när vi gjorde inslaget med Anna Lindholm,
Så när vi började prata om hon försökte slå världsrekordet.
Så tänkte jag, men vem har världsrekordet?
Så jag sa att det är för fan Anna Holm.
Och det roliga är att jag har faktiskt träffat Anna Holm.
Och plåtet som händer för New Balance.
Det är stort.
Så jag måste ju dra den här storyn bara för det.
Så det är hennes öl vi dricker.
Världsrekordöl ändå. En variant på det helt enkelt.
Men Anna Holm, det här var på tiden då jag och Helsingborg Marathon
tillsammans med Andreas.
Då slog New Balance.
Vi hade av någon outgrundlig anledning attraherat oss New Balance.
Jag var runt på stan ett tag och raggade. Det var inte jättemånga som var intresserade av mig och Andreas i början.
Jag ska ge cred till Helsingborgsföretaget Puma som var supernedlade och hoppat på Helsingborg Målton också.
Men det blev en New Balance i alla fall i slutändan.
Men det roliga var att de skulle göra en lokal kampanj med lokala ambassadörer och så där på olika platser.
Och göra inspelningsfilmer som de gjorde med Sullan Hassan i Göteborg.
Men av någon anledning så halkade jag och Andreas in som ambassadörer i Norden då för New Balance.
Så de hade alla fantastiska löpare, någon influencer och sen var det jag och Andreas.
Vi kändes lite målplacerade, vi var såhär ”Är ni säkra att det är rätt?”
Lite på temat nybörjare där också.
Lite på temat nybörjare, ja precis.
Vi hade en jätterolig tid med New Balance, jag berättade att vi var på export på varvet.
Jag fick träffa alla deras duktiga löpare. Skitroligt.
Men så kom det till den här plåtningen då.
Och då ville de göra en lokala närslag.
Så de gjorde som sagt Göteborg med Sulden och lite andra.
Men då helt plötsligt hörde de av sig och sa
”Vi ska göra en plåtning i Helsingborg.”
Så sa vi ”Vilka är här?”
För det var inte jag och Andreas.
Det fattar vi ändå att de inte ville göra.
Att de skickade hela filmcrewet ner för att träffas.
Men då var det just Anna Holm.
Och det var rätt roligt.
Hon är ju kommer från en matern släkt.
Hennes pappa Henrik Jörgensen vann faktiskt London 18 1988.
Och det är liksom Annas padgren också hon är 8’2″ 33 på morgonen.
Så hon är ju otroligt duktig.
Och det var sommarens varmaste jävla dag.
Och jag som inte insatt i någonting.
Fattar ju inte att det var ju inte sommarkläder vi skulle plåta.
För att man plåtar ju liksom framåt i kollektionerna.
Så när jag och Andreas vi…
Ja men vi precis vi kom in på hotellrummet innan och fick smink och såna grejer.
”Åh, då kommer de med en par jävla heat tights, riktigt varma tights.”
Så dom dröjde vi på och sprang på strampomadaren i 28 grader.
Men Anna Holm, hon var fantastiskt trevlig.
Vi hade ju många som inte känner till Skåne och tänker ”Ja men Skåningar och danskar förstår ju varandra.”
Eh, ibland inte kan jag säga.
Inte nyktra i alla fall.
Inte nyktra. Och vi hade ju inte druckit någonting kan jag ju säga.
Men vi hade oavsett, vi hade en hel dags plåtning med New Balance.
Vi kan lätta fram lite filmmaterial från där vi springer tillsammans med andra.
– Ja, men det hade varit kul. – Det hade varit väldigt roligt.
Sen kan man säga som en parentes att slutprodukten av den här filminspelningen
och reklaminsatsen var ju 95% tid Anna Holm, 5% tid Simon Andreas.
– Vi sprang efter henne med kläderna. – Vi sprang efter henne med kläderna.
Vi sprang med jacka i 28 grader, det var fantastiskt.
Och jag svettas ibörjan, jag tittar på jacka ungefär så.
– Jag tror jag har sett någon bild därifrån.
Det ser ändå ut som att ni ger ju allt.
Ni försöker se lätta och fina ut i steget.
Absolut. Anaholm joggade och visst var inga avtag i halvheten.
Men det var i alla fall min lilla story där kring Anaholm.
Fantastiskt duktig.
Det här är en variant av Öl hon drack när hon slog världsrekord i Birrmejl.
Super, tack för det Simon.
Nu ska vi vidare och prata utveckling.
Det gör vi.
Och ja, vi ska prata utveckling som tema.
Men vi ska också prata utveckling av inslagen.
Nu ska vi…
[skratt]
Vi tar detta varje gång men jag tänker att det kan vara bra för ni att lyssna.
Varje vecka, jag och Fredrik har växelvis, varannan vecka har vi att vi gör någonting som de andra inte vet.
Och så ska det vara något lite tjosan inslag.
– Vänta, det ringer han här när jag måste…
– Precis, ja.
Vi har liksom satt varandra på den heta stolen lite grann i varv nu.
”Det ska vi inte riktigt göra denna gången.”
Och det här, för jag satt i geok och tänkte,
jag hade haft, ja, det är nästan varje vecka,
jag hade haft en sån jävla vecka på jobbet.
Jag hade inte riktigt hunnit förnära ut vad jag skulle göra.
Och sen bara kom det till mig.
Så efter Lisa gått lax så tog jag ett glas vin,
och så satt jag med och gjorde detta.
Så Fredrik, nu ska vi ha…
Nu ska vi ha…
”Försök att inte skratta.”
Okej.
Ja, ja, ja.
Med egenskrivna löparskämt av mig.
Det ska vi ha nu. Då kör vi det!
(Musik)
(Musik)
(Musik)
(Musik)
(Musik)
(Musik)
Jag sitter och…
Jag vet inte om alla
känner igen formatet.
Men det är ju så här att
det finns en sådan podd också
en av Sveriges mest lyssnade poddar
som heter ”Den som skrattar först
förlorar. Så tanken är, men nu är det bara på ett håll.
Jag har alltså skrivit, alltså det märks att jag drack vin igenom när jag skriver.
Jag har skrivit tolv egenkomponerade löparskämt.
Av varierande kvalitet.
Som jag ska berätta för dig.
Du ska ju även försöka, du kan ju säga om du kan gissa dig till det.
Ja.
Mm.
Och så kan det här bli det bästa inslaget någonsin, eller det absolut sämsta.
Och det är det som är roligt med att testa.
Okej Fredrik, 12 stycken, är du med nu?
Yes.
Vet du vad den ryska maratonlöparnas energicoach hette?
Boris Hjeltsin
Han dog 2007
Vill du bara säga det?
Okej, nummer två
Vet du vad David Nilsson hade hetat om han vore ultraläpare?
David Milsson
Ja!
David Milsson
Jag tänkte först att det var hans ultraläpande kusin
Men kusin har ju inte olika efter.
– Davin Nilsson. – Snyggt! Davin Nilsson, bra.
Ett poäng.
Nej, så långsamt.
Vet du vilka tre par Nike-dojer som är flygpiloternas favoriter?
Alfa… Fly…
Ja, men det är ju nånting med fly, såklart.
Det är Vipro Fly, Alfa Fly och I Can Fly.
(skratt)
(skratt)
(skratt)
Fredrik säger…
Fredrik Skatteverket
Vad sa du?
Skatteverket.
Vet dom om man ska bokföra?
(skratt)
Löpande!
(skratt)
(skratt)
(skratt)
Hur mycket bidrakt är det?
– Det här är den sämsta.
Det här måste en som förklarar efter att det är den dåliga.
Vet du vad bryden vill att man tränar inför bröllopsnatten?
– Nej.
– Tröskelträning.
Att man ska gå över tröskelträningen.
– Men det var ju bra, det var ju roligt.
– Vet du vad Maradona hade hetat om han hade varit långdistanslöpare?
Nej. Maratona. Maratona.
Det är god maratona. Det är god maratona.
Ja, fy fan. Nummer 7.
Vet du vilken karat som löpar i idlar i sina guldringar?
– Nej. – 10K.
– Fan! – Tänkte jag satt själv i grön med detta.
– Okej, de sista är fri… Nej, de är inte bra heller.
Men skitsamma. Den här ”knappt att den make sense”…
”Vet du hur Kipchoge gillar sin musik på?”
– Hur han gillar sin musik… på?
– Jag skulle inte lägga till på för att det skulle vara en fattad musik.
– Du är så jävla dum!
– Bättre än att gilla sin musik på.
– Nej.
– Hög volym.
– Aj, fan!
– Han springer mycket.
– Åh, förlåt det.
– Okej, nummer nio.
– Du kände liksom att ”jag måste ha tolv”.
– Jo, jag vet inte varför det blev tolv.
Jag bara kände att det blev så.
– Vet du vad 800-meterslöparna är
när jag åker på träningsläger?
– Nej. – Här finns två svar, för jag kunde bestämma mig.
De åker till Skåne med er i år för de vill ha mjölksyra.
Den är så dålig. Mitt alternativ var till USA i Syra-kjus.
– Du har verkligen kommit på alla från grunden själv också.
– Du har ju själv också. – Ja, det har jag.
Och den här är riktigt bra, eller inte?
Men den är bra. Den här.
Vet du varför Sveriges bästa traillöpare vallfärdar till södra Sverige?
Ingen aning.
För de vill springa i Trail-e-borg.
– Det där var bra. – Det var så trevligt.
Trail-e-borg, Trail-e-borg, Trail-e-borg.
– Okej, nu är det två kvar. Den sista är riktigt bra.
Den här är riktigt dålig. Nu märks det att jag inte riktigt var på hugget.
– Den sista är jättebra.
Du försöker ha kvar alla lyssnare nu.
– Jag känner att vi tappat 90%. Nu ska vi behålla den här.
Vet du vilket Sveriges bästa löparvagnsband är?
Om det finns något som heter löparvagnsband.
Det ultimatile…
Nej, va fan!
Den borde jag ha satt.
Ja, den borde du ha satt, ja.
Den var ju inte långsiktig.
Nej, precis.
Okej, sista frågan Fredrik.
Vet du var familjen Ingelbrektsen bematade med som barn?
Nej, jag har ingen aning.
Jockey!
Jockey!
(skratt)
Vad joggigt!
Tack Fredrik!
(skratt)
Tack Simon!
Och nu går vi över på utveckling på riktigt på temat.
Ja, det gör vi.
Jag tänkte att vi skulle direkt kasta in en lyssnarfråga.
Ja, men det är väl en bra start.
Vi har fått en fråga från @miles2catch här på Instagram
om hur länge man egentligen kan kalla sig för nybörjare.
Bra fråga!
Hur är det?
Jättebra fråga.
Hur var det för din del, Fredrik?
Man vill ju gärna vara nybörjare så länge som möjligt på något sätt
för att kunna gömma sig bakom dåliga resultat.
Jag har precis börjat springa för fem år sedan.
Exakt.
Jag tror att du var precis i början på din kurva.
Jag kallar mig nybörjare ganska länge, tror jag.
Det är så mycket att lära sig.
Det var först efter kanske två, tre år
som jag kände att nu kan jag nog inte kalla mig nybörjare längre.
Nu har jag lite koll på grejerna.
– Superspännande. Kan man sätta en tid på milen eller en distans?
Hur länge man har sprungit? Kan man sätta en sån gräns?
”Nu är jag inte nybörjare längre.”
– Ja, men det borde man väl kunna göra någonstans.
Om du är nere och springer på runt 45 minuter så är du absolut inte nybörjare.
Då har du verkligen tränat på.
Det är många som har bra förutsättningar från början och kommer in och kanske har spelat fotboll innan.
Men det beror lite på om man lägger i begreppet nybörjar.
Nybörjar inom löpning, har du koll på alla skolmodeller och hur det funkar?
Var ställer du upp på 400 meter?
Startar de en startblock eller vad ska de få kläder?
Det är så jäkla många grejer som du behöver koll på i början, eller behöver inte,
men som du kanske ska ha koll på.
Jag vet fortfarande inte när man har startblocken.
Det är 400 meter tror jag va?
Ja, det tror jag.
Precis, vi är nybörjare Simon.
Jag visste inte hur långt ett maraton var när jag startade.
Det är ganska oroväckande faktiskt.
Man startar ett maraton utan att veta hur långt det är.
Det är mycket att lära sig så klart.
Man kan vara nybörjare ganska länge.
Så tycker jag i alla fall.
När kände du att du inte var nybörjare längre?
har du liksom tog så här, nu tar jag ett kliv här.
– Det kände jag nog först när jag började få frågor om att tipsa andra.
Då kände jag att nu kan jag inte vara nybörjare längre.
Nu ska jag liksom klä mig i en roll som rådgivare på något sätt.
Då kände jag att då får jag nog step it up lite grann.
– Var det egentligen inte du som valde det?
Nej, utan det har kommit till mig via det här magiska sociala mediorverktyget Instagram.
Vad kul, så för dig var det egentligen gränsen från att vara nybörjare till att bli något annat.
När du började få kontakt med andra.
Ja, lite så.
Men hur känner du Simon?
Jag vet faktiskt inte.
Jag har funderat på, eller som jag har sett frågan innan här, jag har funderat en del på den.
Jag har fan inget bra svar.
Jag tror det är lite grann samma som att vara ny på jobbet.
Eller vad man än kan jämföra med.
Jag har varit på mitt jobb i två år och jag känner mig stundtals fortfarande ny på jobbet.
Så jag tror det kan vara likadant inom löpningen också.
Skulle någon säga såhär att jag skulle börja traillöpa.
Jag skulle vara en nybörjare kan jag säga.
Jag har ändå sprungit mycket i skogen.
Jag har sprungit ”Kullamannen”.
Men om någon skulle tvinga ut mig på att tvinga ut mig.
Det känns som att jag säger vad jag tycker om traileröppning.
Nej, jag tycker det är mysigt.
Men det är inte nånting jag satsar på.
Men då skulle jag känna mig som en nybörjare.
Jag är en nybörjare på traileröppning.
Inte David Mielman, för han är ju rutinerad.
Nej, förlåt. Jag ska släppa dig i inslaget.
Jag vet precis hur långt det ska springa.
Precis, det kan jag känna.
Men för min del, när jag kände att jag gick från att vara ny när jag tittade tillbaka,
lite grann när vi pratade om min första del, när jag tittade på min träning första tiden,
kände jag ”shit, vilken jävla nybörjare jag var”.
Men ändå på den tiden, där var jag ungefär, jag sprang ändå milen på runt 41 minuter.
När jag tittade bara sprangintervaller.
Så på ett sätt kan jag tycka, jag håller med om ditt spår Fredrik,
Hade någon annan tittat utifrån och sagt ”Du är ju inte en nybörjare, du springer fast en mil på 40 minuter”
Det är klart, det hade sugit upp mig i all världens löparlitteratur, men jag fattade ändå inte hur jag skulle springa.
Men tittar jag tillbaka nu, shit vilken jävla rookie.
I mitt upplägg, sen i min löpning var jag inte så mycket nybörjare, utan jag hade sprungit ganska mycket ändå.
Jag sprang till och med dubbelpass, vissa av er har testat det.
Jag var arbetslös om någon tid ska tilläggas också, så jag hade mycket tid under tre månaders tid.
Du sprang som en elitlöpare helt enkelt.
Jag gjorde ett val där. Ska jag sitta och spela Xbox eller ska jag springa två gånger om dagen?
Jag testade där. Springa två gånger om dagen.
Bra val. Det var det faktiskt.
Det handlar väl också mycket om vilken grupp du landar i.
Eller vilken klubb du landar i.
I vilket sammanhang.
Som för min del så hoppar jag ju rakt in i IS Göta.
Då blir du snabbt en…
Då är man nybörjare ganska länge.
Även om jag hade nog en syn innan på det att det skulle vara mer
exkluderande än vad det var.
Att komma in som helt ny var ändå helt okej.
Även om man inte hade koll på någonting.
Jag kommer ihåg första passet i hallen innan vi skulle jaga varandra
på 180 meter eller vad det var.
– Det är sjukt att jag minns exakt vad passet var.
Jag måste nästan beskriva det.
Jag måste göra det. Jag har nästan tvångstankar av sånt här.
Jag hade sagt till Fredrik att vi borde springa halv.
Han var så uppspelt och taggad och laddad.
Så kom vi dit och insrev passet och tänkte att det här kanske knäcker honom totalt.
Vi skulle springa två sätt med tio stycken var det.
Så det var 20 sådana intervaller totalt.
Intervallen bestod av att innan passet började
så sprang man motsatshåll på banan, allt vad man kunde i 20 sekunder tror jag att det var.
Sprang allt vad du kunde i 20 sekunder, motsatshåll.
Sen släppte du någonting, en vante eller någonting du hade med dig på den platsen.
Så då började alla på den platsen, för enligt teorin då att springer man de här intervallerna så ska ju alla gå i mål samtidigt.
Alla börjar på olika ställen helt enkelt.
Jag kommer ihåg, för jag sprang också passet, jag kommer ihåg efter de första tio så var jag lite vimmelkantig.
Det var så jäkla… Tänk på själva 20 sekunders intervaller.
Men du höll ut. Du tyckte att det var jobbigt och roligt.
Man var ny och kände att nu ska jag visa vad jag går för.
Då sprang jag ganska fort på första.
Vilket gjorde att jag hamnade långt ifrån målgången.
Sedan hade man den på varje intervall.
Det avståndet.
Så det var ju lite rookie-mistik.
Men det känns ändå som att man kom in ganska fort, men man hade inte koll på någonting.
Alltså vad man skulle ställa upp och så vidare.
Särskilt i den hallen också, jättesvårt att räkna på hur många ram.
Men det var väldigt många saker, vad ska man ha på sig,
vad springer man i, för skor.
Allt mellan himmel och jord som man ska lära sig.
Jag kände att jag var nybörjare under en ganska lång tid innan jag började få koll på de här grejerna.
Men hur har det för dig varit?
Just du Fredrik, vi har pratat om det idag, har haft ett fantastiskt år.
Tangerat pass på 800, sedan passat från 500 meter upp till Marathon.
Känner du att du fortfarande är i din utveckling?
Eller känner du att du redan har gjort din utvecklingsresa?
– Mm.
Min utveckling har ju varit
med avstamp på vissa platåer.
Du utvecklas väldigt snabbt och sen kommer du till en platå.
– Platåerna är intressanta. De vill jag att vi stannar kvar vid lite grann också.
Och den platån då, det är då du är inne och tvekar lite på hur bra du kan prestera, om du tränar rätt.
Det händer inte så mycket under den tiden.
De kommer tidsomtätt i träningsupplägget.
Och antingen kan man ju se det som att ”fan, nu är vi inne på den jävla platån, vad tradigt”
och se det som något negativt, men jag ser det som positivt.
Att det har kommit till en milstolpe,
nu ska du reflektera, du ska fundera på vad du gör
och vad du kan förändra i ditt träningsupplägg.
Och hitta nästa steg till nästa platå i utvecklingen.
– Det du beskriver här tycker jag är spännande,
för det här tycker jag är för mig också en del skillnad
i att vara en nybörjare och att kanske ha sprungit lite mer.
För att när man är nybörjare och kommer till den här platån,
Då blir man stressad rätt så fort tycker jag.
”Vad är det jag gör fel? Varför utvecklas jag inte?”
Det behöver inte vara så länge.
Men har man varit med några år,
de har ju lärt sig efter ett tag att uppskatta dem lite mer som du säger.
”Ja men okej men grymt, jag har kommit nu, nu står jag stilla ett tag.”
Det du egentligen gör, lite grann, vi kopplar hela vägen upp till elitnivån som David Nilsson nu.
Vi sa innan här i början att han har sprungit 218 på 2109.
Fan vad störigt.
Eller så har han etablerat sig som en stabil 210-löpare.
Det är ju fantastiskt.
Vilket innebär att han kunde lika bra kraschat nu och sprungit på 216.
Och sen ha känt ”oj, vad händer nu?”
Men nej, han har ju nått en platå nu.
Och nu kommer han ta nästa steg upp och springa på 208 nästa gång.
– Det handlar ju också mycket mentalt om att känna att om du nu landar på den här nivån.
För mig så var det att vara under, nu sist, att vara under 38 på milen till exempel.
Där jag kände att jag blir inte bättre men jag har stabiliserat mig här runt
mellan 37 och 38 minuter.
Och kan göra det ganska enkelt, jag är inom situationstycken.
– Men du kan göra det på en träning om någon tvingar dig.
– Ja, precis.
Men det hände inte så mycket, under en period har det inte hänt så mycket.
Jag har landat där men jag har stabiliserat mig på den nivån.
Det måste du ta emot på rätt sätt.
Du måste tänka på att du har hamnat där av en anledning.
Med det träningsupplägget du har haft har du kommit dit.
Sen måste du börja tänka om.
Börja tweaka lite, kanske köra lite hårdare på vissa pass.
Kanske ersätta något pass med något annat.
Kanske titta på hur du äter, om du ska ha någon alternativ träning och så vidare.
Det är en tid för reflektion den här platån.
Det tycker jag är bra.
Vilkens uppmaning.
Det är faktiskt reflektion, det är något vi pratar mycket om i löpande i podden.
Jag tänkte dra en liknelse med, jag har en gummibandsliknelse.
Som är två olika gummibandsliknelser.
Eftersom vi är båda fans av polariserad träning.
Alltså när det ska vara hårt ska det vara hårt.
Och när det ska vara lugnt ska det vara lugnt.
Helt enkelt.
Och sen så är det framförallt när vi säger att när det ska vara hårt ska det vara hårt.
Det innebär inte ens att man ska kräkas varenda gång man tränar.
Men att man försöker undvika så att inte majoriteten av passen blir mellanmjölk.
Mittemellan.
Det finns vissa gånger det kan vara bra med mellanmjölkspress också.
Men vi joggar ofta ganska lugnt.
Och sen så försöker vi trycka på lite extra när man ska trycka på.
Jag brukar nästan dra en liknelse, det är nog inte jag som har gjort det.
Jag har inte myntat det, jag har hört det någonstans, jag kommer inte ihåg vem det var som sa det.
Men det är sådant gummiband.
När man är nybörjare är gummibandet rätt kort mellan båda ändarna.
Så att ditt snabbaste fart är det långsammaste.
De är ändå fortfarande väldigt nära varandra.
Och så tycker man att det är skitjobbigt.
Man behöver dra ut det här gummibandet så långt det bara går.
För vår del till exempel, om vi springer 400 meters intervaller.
Då ligger vi kanske i tre minuters fart.
När vi är ute och joggar i återhämtning, då är det 5.30.
Det är två och en halv minut per kilometer skillnad
mellan det snabbaste gummivandet och det långsammaste.
Den tycker jag är viktig, även om vi pratar om utveckling.
Att det är en del man lär sig av utvecklingen.
Samtidigt som man gör det, om man kommer till platåerna som du beskriver,
då är det ett annat gummivand, ett parallellt gummivand,
som dras ihop, där det handlar om din prestation på bra dagar och dåliga dagar.
Så att du blir, det är inte så att du kommer kunna ha en, som du beskriver här på din plateau nu, 37-38 milen.
Din bästa då, du kommer inte springa milen på 33 minuter.
Det kan man göra när man är, jag ska inte dra några specifika tidsreferenser, när man är nybörjare.
”Oj, jag persade med 6 minuter på milen!” Det kommer du aldrig göra mer.
Men däremot kommer du aldrig att krascha så hårt så att ”Åh, jag bombar min tid med 10 minuter på milen.”
Utan det, maraton är en annan fråga så den tar vi inte upp.
På de kortare loppen, det innebär att på dina bästa dagar, shit, jag gjorde 36,5.
På din sämsta dag, jag gjorde 38,5.
Då har du två minuter där emellanhälvd.
Du kanske tidigare haft 10, 12, 15 minuter mellan.
Så jag tycker den här platån ska man uppskatta på grund av det att du
på din sämsta dag så säkrar du upp att du faktiskt inte total havererar.
– Men det kan ju vara ganska frustrerande också att när du landar den här platån
och du ser alla andra bara gasa förbi dig, för att de är i en annan fas i utvecklingen.
Den kan vara lite stressande.
Och det är då jag tror att många går in och går in för hårt i förändringen,
att man ”ja men nu måste det hända någonting”.
Antingen att man gör det med kost eller att man liksom maximerar sin träning på ett osudd sätt.
Vilket gör att man kanske drar på sig en sjukdomenskada eller något annat.
Som gör att du halkar efter istället.
Så ta det lugnt i den fasen och bara vara nöjd med att du har landat i en stabil sub 38 löpande.
Det tycker jag är fördragen.
Precis som du är inne på Frihf, man får titta på vad är nyckelfaktorerna för att man tar kliv framåt.
Då brukar man ofta prata om kvalitetspass, man brukar prata om volym, de saker som ofta förekommer.
Jag tycker det är spännande, kvalitetspassen kan man prata jättelänge om, med vilken typ av intervallpass och vilken typ av tröskelpass.
Men volymen tycker jag är intressant för att både du och jag, och framförallt du tycker jag, som din coach,
får jag gå in och säga att när du och jag började springa ihop,
jag kommer ihåg att du gjorde ett test när du hade sprungit några veckor.
När vi träffades sprang vi de här tre- och fyrkilometer-rundarna.
Då hade jag en hyggligt bra grundfysik.
Jag kommer ihåg första gången du testade att springa riktigt, riktigt jävla fort.
Då skulle jag springa 1500 meter, så vi joggade ner till Heden.
Du hade aldrig sprungit på bana.
Så skulle jag springa 400 meter i min tänkta 1500-metersfart.
Som var tre minuters tempo.
Och du orkade faktiskt hänga med mig i princip hela.
Du halkade efter lite grann på slutet.
Precis på 400.
Fick springa igen 400 i det tempot.
Det var någon dag innan.
Men man såg på ditt ansikte, du fick en kick i att testa det där.
Men det som var roligt är att när du började rampa upp din träning.
Du ökade volymen såklart.
Men jag tycker inte att det var sådär överjäkligt.
I ett senare fas när du började bli en under 40-löpare,
då testade du, du var ju uppe och testade att köra
nästan 10 mil i veckan under en period, 9-10 mil i veckan.
Men där vi faktiskt har, och under de värsta Marton-perioderna
var du uppe på 12-13 mil några veckor.
Men det vi har märkt på det är att du presterar nästan
absolut bäst genom att gå ner i volym.
Alltså när du ligger kanske runt mellan 6-8 mil,
där utvecklas du faktiskt fortfarande som bäst.
Ja, men det är bara tacksamt.
Absolut.
Men det är ju rätt många duktiga löpare som inte har en jättestor volym.
Och det är superintressant.
Hur fan är det de gör som kan ligga på 6-8 mil i veckan
och springa på 32 minuter på milen.
Det är ju lite dit man vill komma.
Man vill ha den här quick fix och den här enkla vägen till att bli bra såklart.
I vissa fall kan det vara genetiskt att vissa har lättare fördel än andra.
Men de kan ju träna på ett visst sätt. Det är en del av utvecklingen att titta på och testa olika saker.
År för år att göra en liten förändring. Det gör du ju oftast inför varje säsong.
Så tänker du, nu tweakar vi till det lite. Vi kör de här passen.
Det är alltid kul. Då kan man gå tillbaka och titta på vad vi gjorde förra året.
Vad gjorde jag när jag hade coach?
Kombinera ihop någonting och plocka ut det som är bra från varje del.
Så att man hittar sin grej.
Det är klokt, det har jag gjort de senaste fem åren.
Varje år har jag tittat tillbaka, inte bara på förra året, utan även året innan.
Det är därför jag inte är så orolig över min fot nu, att jag är borta sex veckor.
Jag känner att jag vet om hur den snurran ser ut och vilka passer.
Jag tänker för att bli lite så där konkret också.
Så jag hade ju en sån superutveckling.
Det var ju framförallt när jag gick med IS Göta.
Men jag hade tränat ner på egen hand ner till strax under 40 på milen.
Men då hade jag också konsumerat allra bra.
Jag hade ju som sagt styrketränat under två års tid.
Så jag hade ju någon bra grundfysik och bra grundträning och disciplin och sånt där.
Men sen tog jag ett kliv från strax under 40 ner till 35 över ett år i princip.
Det var när jag började träna med göte.
Den utvecklingen tycker jag handlar om, en del är faktiskt lite volym.
Att man behöver komma upp på det.
Det ser olika ut på olika nivåer.
Är du nybörjare och springer en gång i veckan på 5 km,
det kommer bli en jätteskillnad om du springer 3 gånger i veckan och springer 2 mil.
Det kommer vara det oavsett.
Jag har fått någon fråga också kring att hur kan man rampa upp sin träning vad gäller antalet pass eller volym.
Ofta hör de ju ihop med varandra.
Och den tycker jag är just för att se till att man inte skadar sig själv också när man rampar upp de här.
Där finns ju riktlinjer om man tänker sig att eliten har 80% av sin träning ungefär som är distanspass, återhämtningsjogg, lugna joggar och sen har de 20% som är kvalitet.
För oss motionära funkar det inte riktigt så.
Vill vi springa intervall och back eftersom vi inte kan,
de flesta av oss i alla fall, kan inte springa 15 mil i veckan.
Utan vi kanske ligger någonstans mellan att kunna springa
2 mil och 8 mil kanske.
Det är majoriteten av alla löparna.
Men man måste vara jäkligt försiktig med det här
att inte springa så mycket intervallpass och kvalitetsvätsk efter varandra.
Alltså lite grann på de här platåerna som du beskriver också Fredrik.
Där uppe gäller det också att ha den här joggen, 30-minutersjoggen.
Den ger någonting. Den ger din kropp återhämtning.
Den vänjer benen vid volym, den vänjer benen vid att vara ute.
De är skitviktiga.
För jag tror att vi, att prata specifika så här, de här intervallpassen och de här tröskelpassen.
För det är många som efterfrågade, hur blir du snabb på milen?
Och sådär liksom.
Jag tänker att vi kan lägga lite sådana tips på vår Instagram.
Men specifikt för att bli snabb.
Jag tror mycket handlar om att hitta den där mixen i din träning.
Alltså verkligen lyssna in i din egen kropp för att hitta bra pass.
Det som du säger innan, det kan du hitta på Instagram,
du kan hitta från folk du kan läsa, Salkais böcker.
Alltså det finns tusen grejer att få inspiration till bra pass.
Men jag tror man måste ha en sundhet i att inte springa för mycket tufft på rad.
– Precis.
Och jag tror också att man måste känna av lite hur du kan bygga grunden
för att klara den tuffa träningen.
Du måste börja i den änden att känna dig stark
för att kunna anta de här tuffare passen.
Att du ökar upp mängden med lite lugnare pass
och känner hur reagerar kroppen på detta?
Okej, jag blir starkare som löpare,
jag kör kanske något backpass
som är löparnas styrketräning kan man säga.
Att du börjar bygga upp grunden för att kunna anta de här tuffare passen och inte skada dig.
Och så få kontinuiteten i det och göra det under en längre tid.
Då tror jag du uppnår snabba resultat också.
Eller ja, lång tid och snabba resultat.
Du har ju helt rätt.
Jag kan minnas några konkret minnen och tankar
Det var precis när jag började springa med Göta.
Då hade jag sprungit på 38-40 på milen.
Det var på sen våren under ett år.
Så tränade jag med Göta under hösten, vintern och våren.
Det var en annan värld.
Vi sprang, morgonjogg, tvål och tredjedel av veckan.
Låg väldigt sällan under fem minuters fart.
Sen tränade jag två pass i vecka med intervaller.
Något lite längre pass på helgen.
Och låg kanske runt 8 mil i veckan.
Typ 7-8 mil i veckan.
Och jag kommer ihåg när vi kom till vårträningen så sprang jag en träningsmil på 38 och 10.
Så när vi hade en sån 10km tempo.
Jag kände såhär shit jag kan få klara under 38 minuter på milen.
När det är varvet milen liksom till våren.
Och så kommer jag ihåg när jag skulle springa det där loppet.
Kände mig super i form och alla i träningsgruppen har sagt att det är lite lågt att sikta på.
Det är klart att jag kommer in under 38, det är bara frågan hur mycket snabbare blir det?
Och jag hade ingen aning, ”ja okej, det fattar jag”.
Och sen kom jag och stack ut och sprang.
Jag hade ett jävligt dåligt koll, jag kände att det gick rätt fort.
Och när jag kom upp i upploppet så kom jag ihåg att Sven, en av aktiverande större sprängare,
han skrev ”under 36”.
Så jag bara fattade ingenting, jag bara ”men alltså, 36 meter, vad är det kvar?”
Men jag sprang in på 36 blankt, så jag gjorde en förbättring på två minuter och 40 sekunder på mitt pass.
Och det är en sån super, som du beskriver, utvecklingssteg.
För under ett år innan det så hade jag legat nästan still.
Jag hade legat mellan 38, 46 och 39, 15. 30 sekunder ungefär.
Och jag kände bara ”shit, vilket misslyckande, nu kommer jag liksom inte längre”.
Men sen var det där, nycklarna där var att jag sprang alltid med någon som var snabbare än mig själv.
Varenda pass hade jag någon jag jagade.
Sen så var det närmare att få in, så pratar vi om kontinuiteten.
Vi hade liksom inte haft någon så här strukturerad uppläggning, men det var det så.
Det är två tuffa pass i veckan vi kör, inte mer.
Någon gång var det kanske ett pass mindre, men inte mer än så.
Sen var det mycket de här joggen, polariserade träningen igen.
Hitta, få upp en volym, känna att man tyckte det var, att hitta den balansen.
– Måste verkligen ha tålamodet där också, när man landar på den här platån.
Och känna att jag får ta denna tid nu innan nästa utvecklingssteg kommer.
Och inte bli stressad över det utan att ta det med ro och se det som något positivt istället.
– Utan tvekan. – Ja, super Simon.
Har vi någon mer fråga eller något?
– Ja, vi har faktiskt, här är ju många frågor just kring det här med hur man jobbar med volymen och rampar upp.
och skriver också här med skador och sådär.
Jag kan ju relatera lite grann till det även med
när jag har tränat inför maraton.
Just när man rampar upp volym eller inte.
För det som du är inne på där också, jag tror det är otroligt individuellt.
Det finns de löpare som klargör det med väldigt låg volym
för jättestark utveckling.
Och så finns det de som behöver gå upp på ganska stor volym
för att få utveckling.
Det man kan säga är att volym har ju påverkan på träningen och utvecklingen.
Men är ändå så fruktansvärt individuellt.
Och jag vet att när jag sprang mitt snabbaste maraton,
det är många år sedan nu, det här har väl blivit ett återkommande tema nu.
Jag känner att vi bygger upp det här mot att jag måste maratonsatsa nästa år.
Men när jag sprang det 2014, då sprang jag på som sagt 2,53.
Det minst strukturerade maratonträning jag gjort gjorde det inför det loppet.
Alla andra åren strukturerade, strukturerade, gick upp rätt mycket i volym.
bomade det varenda gång.
Det tycker jag också, du och jag har varit uppe och testat väldigt höga volymer.
Det tycker jag är verkligen någonting man ska fundera över.
Man måste få prova sig fram lite grann.
Men risken när man rampar upp, det är ju skadorna.
Det är det som jag tycker är största risken.
Det kan vara så att man rampar för snabbt och att man inte får en utveckling på grund av det.
Att man blir överträdare eller något annat.
Men jag tror framförallt att man måste ha det i beaktning.
Som din följeslagare och coach och vän och allt det där.
Du hade lite kämpigt, du kom under 40 minuter på milen ett tag.
Sedan efter du gjorde det så bara rasslade till, kändes det som?
Ja, av det satt nog mycket i huvudet, mentalt.
Att jag inte riktigt trodde på det själv.
Att man tittade mycket på klockan när man var ute på någon tävling.
”Det här går nog lite fort, det här ska jag egentligen inte klara.”
Jag tror att jag begränsar mig själv ganska mycket.
Men sen tror jag också att jag, så här i retrospekt,
så tror jag att jag skulle ge mig mer tid, mer lugn i att det kommer.
Att man tänker att jag måste landa i det jag har investerat i nu
och jag måste bara ta det med ro så kommer det.
Och sen att jag skulle kanske tävlat mer för att känna på hur det känns att tävla
och jobba med de hjärnspöken som kan infinna sig på tävling.
– Det tycker jag är coolt. Men det är en, när man tittar på din mil,
det var att du hade lite bekymmer om att komma under 40.
Och sen när du väl gjorde, det var Malmö-loppet tror jag,
39, 24 kanske?
Var det det?
39, 14, 30, 24?
Någonstans där.
Någonstans där, ja precis.
Det roliga var att jag vet att
om det var typ veckan efter det
så bara sa du ”jag ska göra 37, 30”.
Så du tog ett sånt hopp direkt i
att du vågade lita på din egen förmåga.
Det målet satt jag faktiskt innan Hamburg Marathon.
Jag var mitt uppe i marathonträningen
Men för mig så funkar det bäst att stretcha målen ganska mycket och alltid ha något att se fram emot.
Så då visste jag att jag åker iväg till Hamburg. Jag satt precis dagarna innan och satte ihop 37.30. Jag la ut det på Instagram.
37.30.
Och kände liksom att när jag kommer springa det här maten så kommer jag vara sjukt trött på löpning förmodligen efter.
Hade jag väntat med att sätta det målet till efter så hade jag varit jättedefensiv.
Men nu var jag mitt uppe i, jag var formtoppad i informatornet, jag kände att allting har stämt med träningen och så vidare.
Så kände jag att det är nu jag ska sätta det här målet och jag ska stretcha det förbi de här gränserna som har varit järnspöken innan.
Så jag tog i lite i målsättningen och kände att 37-30 låter bra, det kör vi på.
Det är en bra siffra.
För mig är också utveckling, för när man pratar om nybörjar kontra utveckling,
jag kan dra en referens till mitt eget år nu, som har varit struligt,
där jag kände att mest roligt kommer jag inte att persa på någon distans i år.
Men just så kommer vi närmare oss den här jäkla halvmaran,
den var jag 15 sekunder över, men jag tycker ändå att det var i området av Pers.
Och där är två delar som är stark utveckling.
Det ena är att jag visste exakt hur jag behövde lägga upp träningen
för att komma till mitt pers utifrån att ha tittat tillbaka på
andra år som jag har legat nära eller persat eller legat över.
För nu var det ändå ett tag som jag persade på halvmåren.
Alltså det facit, det kan du inte få genom någonting annat
än att bara springa under flera år.
Du kan inte få det på något annat sätt.
och veta hur du funkar och vilka pass som funkar för dig.
Och det tror jag man måste acceptera.
För det tror jag också en del är som vi, som du och jag som hittar löpning på äldre dag.
Men som inte har sprungit när vi var barn eller unga på det sättet.
Då kan man bli lite stressad tycker jag.
”Shit, hur många bra år till har jag där jag kan springa snabbare och snabbare och snabbare?”
Men det är sanningen det med löpning, det är fantastiskt.
Det kan man över ganska många år faktiskt.
Jag ser att det var en 60-åring, en gubbe som sprang på 230/06.
Det är skitkul att se det.
Man tänker ”Jäklar, jag har mycket framför mig”.
Det är fantastiskt.
Man drömmer om det här att vara 70-bast och springa 800 meter med trixor.
Ja, precis.
Det är drömmen.
Det är den ena delen av utvecklingen.
Du kan bara få din facit för din egen kropp
och vad du själv funkar genom att springa
Det handlar om hur man hanterar smärta och träning i en obekväm zon under en längre tid.
När du är nybörjare, du vet inte hur din kropp reagerar, du kraschar mycket oftare.
Du har inte sprungit tillräckligt mycket i en obekväm zon under längre tid.
Det är för mig en stor del av utvecklingen. Jag minns när jag var 5000m tränare.
Jag läste någon bok om 5000m träning.
Jag läste någon bok om 5.000m-träning.
Då var det just det.
Får man 5.000m-träning?
Det är bara fart.
Så läste jag på.
Jag trodde det var vid 800m.
Där är det 50% fart och 50% uthållighet.
Jag bara, det kan inte vara uthållighet på 800m.
Sen inser jag, jo det är det.
Jag tror på 5.000m domar man upp på att det är
80% uthållighet och 20% fart.
Ja, det är obekvämt från nästan första tusingen, men det handlar ändå om att bygga,
alltså du ska klara det under, i mitt fall 16 minuter, ska du orka vara mentalt och fysiskt i en zon där du inte vill vara.
Ja, det är ju en träning i sig, att lära sig att hantera de tankarna och lära sig fullfölja den typen av lopp även när det känns extremt jobbigt.
Och det är ju klart att det är ju någonting som är väldigt ovant i början.
Exakt.
Och det kommer jag också ihåg att ”Fan, ska det vara såhär tufft?”
Hur känner andra det? Hur jobbigt är det för andra?
Eller är det jag som pressar mig mest av alla?
Men det har jag ju förstått att det är lika tufft och jobbigt för alla egentligen.
Det är skitjobbig insikt.
Men där också, vi har ju tränat mycket och de passen,
Inte minst inför halvmara och mara detta år tycker jag.
Men där vi har kört ett konkret pass som jag tycker fungerar skitbra både för maraton och halvmaraton.
Vi har kört en timme.
Mer i tröskelfart.
Och jämför man ofta med att vad är ens tröskelfart?
Om man kan pulsbasera eller sånt där.
Men ofta är det så länge du orkar springa en timme.
Ungefär i ett visst tempo.
Då är det din tröskelfart om man tänker till halvmara eller mara.
Det är ett snårbra pass tycker jag när man är på de tiderna som vi är och även en bit ner och en bit upp.
Alltså springa en timme.
Den första halvtimmen är rätt okej och andra halvtimmen är inte så jävla rolig.
Men just den här längre blocken, för du vet när jag tränar inför 5000 meter att de långa…
Jag hade flera sådana pass.
15km tempo var ett pass jag älskade att köra.
Lite lätt progressivt.
För min del så landade jag kanske på 3,55 fart.
Jag vet att det var ungefär där min halvmålarfart var.
Jag klarade att springa det upp till 10-15km strax över det tempot.
Det var fruktansvärt jobbigt.
Men även när man sprang på banan 5,000m.
Så helt plötsligt så vände man tankarna och bara ”oh, det är bara 10 minuter kvar”.
Ja, precis.
När man har sprungit bara 60-minuterspassen.
Det är väldigt mer intensivt smärta, men det vänder inte så jävligt.
Och det tycker jag är, för mig är det också en utveckling som man ofta inte…
Det är svårt att mäta det i tid och distans.
Ja, visst.
Det är mer en känsla av att ens kropp och hjärna klarar av den här smärtan på ett annat sätt, liksom.
Ja, coolt.
Jag skulle säga så här, Simon.
Om vi kan väl uppmana alla.
Det kommer säkert en massa frågor kring det vi har pratat om nu,
som vi kanske inte riktigt har besvarat.
Skjut in dem till oss på Instagram.
Så svarar vi supergärna på dem där.
– Helt klart.
– För vi kan ju sitta här och prata hela natten om detta, känns det som.
Utveckling. För det är ju någonting vi hela tiden vill ha.
– Nu är det ju liksom en del av temat för detta avsnittet,
men utveckling kommer. Vi vill ju också prata om löpandes.
Det var hela löpandes.
Det var hela på den.
Men nu ska vi ha en lucköppning.
Alltså, på tal om utveckling. Lucköppning!
Vi kör den!
Andreas Hansen frågar ju en liten löparekant här,
Han frågade oss på Uppsnacket för två avsnitt sedan,
hur blir det med nyårsmil?
Det kan vi inte riktigt göra på samma sätt i år.
Nej, vi brukar vara en 50-pers som springer.
Men det blir inte jättebra utifrån hur det ser ut i vårt samhälle.
Men då tänkte jag och Fredrik till,
vi brukar, det är en nyårstradition för oss att springa en runda på förmiddagen,
Snabbt eller jättesnabbt, beroende på känslan.
Man får leva lugnt också.
Och då sa vi, satan vi kan inte bara släppa det här.
För jag tror även i de här tiderna med corona och allting så vill vi…
Ja men folk behöver samlas kring någonting positivt.
Och löpning och hälsa och rörelse är en sådan.
Men om vi inte kan samla alla fysiskt på ett och samma ställe
så gör vi någonting annat kul istället.
Och vad är det?
Det är fan inte mindre än detta.
Vi kommer ha två roliga grejer.
Det ena är att vi kommer ha en livesändning av podden via Facebook
på Nyårsafton på förmiddagen.
Den kommer vara sänd från en lådcykel.
Vi hade tänkt köra löpandes men jag kan inte springa.
Så jag kommer sitta i lådcykeln och Fredrik kommer springa.
Så kommer vi ha en livesänd podd.
Vem ska cykla då?
Bicepsburen kanske.
Vi får hitta någon.
Är det någon som vill cykla så kan de skriva in.
Det kan de göra det.
Då håller vi ändå avstånd till varandra vid kanalspelen.
Så vi kommer att ha en livesändning av podden på förmiddagen.
Där man kan vara med och joina in från alla ställen runt om i hela världen.
Alla våra tyska fans kan vara med också och ställa frågor under tiden.
Under tiden som vi livesänder podden på nya år.
Sen kommer vi också skapa ett virtuellt event kopplat till detta.
Där vi vill gärna att alla är med.
Lägg upp, spring en runda på nyår.
Gå ut och gå en snabb promenad.
Eller spring hela vägen in i kaklet.
Lägg upp bilder från er.
Runda upp i eventet.
Så vi känner att vi kan samlas kring detta i de här tiderna.
Och känner oss framåt andra för 2021.
– Fasten vad kul.
Vi kommer att släppa en Facebook-sida.
Det kommer vi kanske göra ganska snart.
Med det här eventet då.
– Förhoppningsvis. Är vi redan ute när man lyssnar på detta?
Men det är det ju såklart. Vi pratar i framtiden.
Det är otroligt. Fantastiskt.
Det här blev skitkul Simon.
Tack till alla som lyssnar.
Det här avsnittet var också roligt att spela in.
Det blir ett avsnitt nästa tisdag också.
Vi kan redan nu, vi outar redan nu.
Vi kommer att ha en gäst nästa vecka.
Vem är det Fredrik?
Det är Anton.
The Anton.
The Anton Lindberg.
Man kan ju vara Instagram-namnen nu för tiden.
Det är en väldigt lovande talang och supertrevlig människa på alla sätt.
Som kommer satsa och springa lite i college också va?
Mm, ska bli supertrevlig. Anton har varit med oss och sprungit runt omkring oss
när han var typ 14-15 och nu är han 18-19 precis tagit studenten.
Jag och Fredrik har alltid gillat Anton super mycket för att han är en fantastiskt trevlig person.
Men framförallt för att han har valt löpningen på något sätt i en tidig ålder och har en otroligt ödmjuk approach till det.
Något vi aldrig hade gjort i den åldern.
Därför tycker vi att det är så otroligt spännande.
Temat kommer att vara ”Ung och veterangammal”.
Vi är två gubbar och en ungdom.
Så stay tuned for that.
– Härligt, tack för idag. – Ha det gott, Arriba. Hej.
[Musik]