60. Arrangemang & Löparlopp (Gäst Andreas Wikstrand Moresco)

i Blogg

på

Nu blir det åka av när vi äntligen har tillbaka Andreas Wikstrand Moresco! Denna gången lämnar vi barfotalöpningens värld och kliver stenhårt in i arrangörssvängen! Under två timmar pratar vi om det bästa och sämsta med att arrangera lopp, Simon jag och Andreas delar nostalgiska minnen om uppstarten av Helsingborg Marathon och vi kommer Andreas på pulsen när han får välja mellan alternativen sämre och sämst i arrangörsmissar 😂. Såklart bjuder vi också på en fantastisk drink när vi firar 60 avsnitt 🥳!! Nuuu kör vi!

Arrangemang & Löparlopp (Gäst Andreas Wikstrand Moresco)

Arrangemang & Löparlopp: Gäst Andreas Wikstrand Moresco – En utförlig guide till att arrangera löparevenemang och minnen från Helsingborg Marathon

Välkommen till vår landningssida för avsnitt 60 av podden Löpning & Livet, där vi äntligen har tillbaka Andreas Wikstrand Moresco! Denna gång lämnar vi barfotalöpningens värld och kliver stenhårt in i arrangörssvängen. I detta avsnitt får du en instruerande och utförlig guide till att arrangera löparevenemang, med tips och råd från Andreas, Simon och Fredrik.

Andreas berättar om sina erfarenheter från att arrangera Helsingborg Marathon och delar nostalgiska minnen om dess uppstart. Tillsammans diskuterar de det bästa och sämsta med att arrangera lopp och delar med sig av sina tips för att undvika arrangörsmissar. Dessutom firar vi 60 avsnitt av Löpning & Livet med en fantastisk drink!

Som lyssnare får du en inblick i Andreas personliga kamp med ryggproblem och hur detta påverkat hans löpning. Han berättar även om hur alternativ träning, som thaiboxning, har hjälpt honom att återfå rörlighet och förbättra sitt välmående.

Lyssna på avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/60-arrangemang-l%C3%B6parlopp-g%C3%A4st-andreas-wikstrand-moresco/id1539039755?i=1000547702870

Förutom att lyssna på podden, rekommenderar vi dig att följa Löpning & Livet på sociala medier för att hålla dig uppdaterad om kommande avsnitt, gäster och evenemang:

Se avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/NxAyYrkVIT0?feature=share

Glöm inte att avsnittet även kan ses live på vår YouTube-kanal! Vi ser fram emot att ha dig som en del av vår Löpning & Livet-community. Tillsammans inspirerar vi varandra till att nå våra löparmål och leva våra bästa liv.

Här är avsnittet i text:

I dag är det avsnitt 60 av Löpning och livet med Simon och Fredrik.

Jag kommer att vara där, Andreas Moresko.

Vi kommer att prata lite grann om vad det innebär att arrangera evenemang.

För mig handlar det såklart mycket om Helsingborm-maten.

Jag hoppas att vi kommer att se dig och kanske även alla dina vänner

dig och kanske även alla dina vänner att ni samlas kring detta som om det

vore en gammal granskning.

Vi ses.

Vilken jävla vecka.

Vilken jävla vecka!

Och det är bara tisdag.

Nu sitter vi här igen.

Jag ser knappt dig nu.

Vi sitter i en ny studie, en tillfällig studie.

Det är inte för att den är så stor.

Det är för långt avstånd mellan oss.

Men du har ett stativ mitt i ansiktet.

Det kan vi ordna till sen.

Jag tänker att det passar mig.

Du har radioansikt.

Jag har ju ett radioansikt.

Du har ju alltid sagt det.

Jag lägger över att du var svin här.

Det var jag som sa det.

Jag har hållit med.

Du har skrattat och nickat.

Skrattat gott och nickat.

Någonting som jag skrattar åt varje gång är när du dimper ner här i källaren.

Jag blir lika förvånad varje gång att du kommer hit.

Åh fan, här kommer vi idag igen.

60 gånger, 60-ånde gången är du nere här i källaren.

Fattar du hur sjukt det är?

60 är ju en hög siffra i vilket sammanhang som helst.

Fattar, bara tänk er att 60 kvällar har jag och Fredrik gått ner och träffats,

druckit en eller två drinkar och snackat bara om löpning.

  • Det är helt otroligt faktiskt.
  • Jag tänker att det finns folk som lyssnar på det.
  • Var ska detta sluta någonstans? Det behöver man inte fundera på ens.
  • Nej, man vet om vilken tid man ska vara.
  • Vi tänker en vecka fram, eller det är det bara.
  • Jag vet var jag ska vara varje tisdag vid 19.
  • Hur lång framförhållning har du i livet just nu, Simon?

Den är kort. Om vi tar min vecka som har gått.

Om vi pratar om livet så har jag ju faktiskt idag, eller jag sa upp mig här innan, för mitt jobb.

Och idag, nu är det tisdag, tisdag den 11, spelar vi in.

Så blev det liksom officiellt, eller vad man ska säga.

Så det känns sjukt skönt. Det är ett beslut som jag har funderat på ett tag.

Jag har kastat ut dig också kan man säga.

Det är inte så att du går till något annat.

Jag ska ju bli shit-manager på lättningar i livet.

Jag trodde du hade pratat om det.

Jag såg ditt lönekrav och sa ”Nej, vi klarar oss utan…”

”Du kan få noll”, så sa jag. ”Taget, sportärlen.”

Du får lite billig prosecco.

Jag bara ”Ja okej, det är okej det också.”

Då tänkte jag på en sak. Låste du dörr när du gick in?

Nej.

  • Jag läste om det kom någon.

Gjorde du?

  • Ja det gör det.
  • Vi kör veckan som gått med vår gäst.
  • Åh vad spännande. Kul. Då får vi höra det snart.
  • Jag tror han kommer gå in i fel studio.
  • Det hoppas jag också.
  • Vi hann inte med så mycket av veckan som gått innan Andreas kom.

Han var väldigt ivrig på att komma hit.

Men välkommen hit Andreas.

  • Tack.
  • Jag har pratat förr, inte i den här studion, men i rummet intill.

Känns ungefär som det var sista.

  • Jag är, som jag sa då, väldigt imponerad av den här seffen.
  • Alltså, vi dricker och drinker, menar du? – Ja.
  • Ja, men det kommer vi göra ikväll också, kan jag avslöja.
  • Det hoppas jag, för annars hade jag inte varit här.
  • Nej, det var ju själva införsäljningsargumentet.

Andreas sa ”men jag är för fan redan vatten en gång”.

”Den här gången får du fler drinkar”.

Och så sa jag ”ja okej, I win”.

Härligt. Men du ville ju inleda med…

Du hade en väldigt intressant vecka, sa du.

Mm.

Kan du dra den för alla tisentals

lyssnare som vi har?

Alltså vad är det vi ska prata om då?

Löpning och livet heter podden.

Jo, ja precis. Så det är min löpning

i veckan som har gått. Eller livet.

Spelar ingen roll. Du kan få välja.

Det är som sanning eller konke. Har du sprungit? Någonting?

Nej, då tar du livet.

Och det har ju varit som vanligt.

Tyvärr, vad är anledningen till att vi inte har sprungit i veckan?

Jo, det är ju en tragisk grej.

Vill ni ha en lång utlängd om detta?

För det är ändå ganska intressant.

  • Det här är lite grann sånt, sen senast du var här,

så är det ändå lite, det här hör ju till kan man säga ändå.

För då sprang du ju lite grann i alla fall.

Men det hör ju till det du ska berätta nu också.

  • Ja.

Då var det ju så att jag har haft problem med ryggen.

Jag har ju en sån här dålig ryggfamilj.

Så alla har ju dåliga ryggar och sådär.

Men det har ändå varit överkomligt.

Eller vad man ska säga.

Och sen så var det här nu,

Jag tror det var veckan innan jul så blev det helt katastrof.

Jag fick så ont så jag kunde inte sitta ner på en vecka.

Så fort jag satte mig så var det som en kniv i ryggen.

Det gjorde så ont att jag inte kunde andas. Man blir helt paralyserad.

Det är anledningen till att jag inte springer.

Men en sak som är sjukt intressant och som jag tänker kan vara jätteintressant för väldigt många

Jag har börjat med lite alternativt träning, jag har börjat plocka upp thaiboxning som jag har tränat mycket när jag var yngre.

Det funkar bra med det här, man får bra rörlighet och sådär.

Men efter att jag har tränat och stretchat och gjort ryggövningar så har jag känt att kroppen nästan drar ihop.

Man blir nästan såhär. – Obehagligt.

Jag är skitobaget. Jag brukar kalla henne för en häxtdoktor.

Hon är liksom uppskattningsvis 220 år gammal.

Håller på med akt.tur. Har gjort det kanske typ i tusen år.

You do the math.

Jag drog hem till henne och hon har hjälpt mig när jag haft hälsoproblem,

problem med vardagen och sådana grejer.

Det är helt orimligt att detta funkar, men det funkar.

Så jag åkte hem till henne och sa att det var någonting som var fel med mig.

Så här ska man inte känna. Jag är över 40.

Men du ser ut att ha 20.

Man ska inte behöva känna så efter träning.

Så hon bara… Hon behandlar min fru också, Johanna.

Så hon bara stack till mig en bok och sa att jag bara läste om magnesiumbrist.

i den här boken.

Och så läste jag den och kunde checka av alla de här grejerna.

Det var jättemånga grejer, men en av dem är att

du kan få muskler att dra ihop sig.

Och de kan dra ihop sig så mycket att den kan dra diskar snett.

Så sjukt.

Så jag började trycka magnesiumtabletter

och på en vecka var jag helt…

Jag har inte varit så bra i ryggen sedan i somras.

  • Vad skönt ändå att få en sån.

Bara att äta här.

Det är ingenting som är jobbigt att trycka i sig.

Det kanske kostar lite, men det spelar ingen roll.

  • Det var helt magiskt.

Det är verkligen en sån grej.

Magnesium har ju extremt många viktiga funktioner.

Jag kan bara rekommendera alla att käka det.

Det var en lista på hur du får i dig magnesium.

Förr i tiden fick man i sig rätt så bra i kosten, men nu för tiden är det sämre intag i kosten.

Det är sådana grejer som vetekli.

Det är så jävla sällan jag har tagit i mig vetekli.

Det brukar jag ha på mackan på kväll.

Då brukar jag ha lite kli på ryggen.

Det jag vill skicka med är att käka magnesium.

Framförallt när man tränar är det jätteviktigt med magnesium.

Du har väl testat det?

Fredrik testade kanske lite.

Utan att smörja in det i hela kroppen.

Det förändrar kramp.

Jag tänker att du kanske borde gå till häxdoktorn.

Alla borde ha en häxdoktor.

Vem har häxdoktornet namn?

Ingrid Säve heter hon. Hon är 200 år gammal.

En riktig häxdoktornamn?

Är det en sån person som tittar på dig?

Nej, akupunktur.

Min fru har haft problem med värsta migränen, kremens, hela sitt vuxenliv.

Går dit, tror hon får typ två behandlingar, sen nu går hon regelbundet varje månad.

Ingenting, alltså helt borta.

Det är så sjukt!

Jag tror också på häxdoktor, det är ju bara alternativ behandling eller medicin.

Men att säga att man har en häxdoktor, det hade jag önskat att jag hade.

Sen så bara ”Nej, gå till häxdoktorn”.

Och så liksom bara fixar grejer.

Det är precis som att hon är så här ”in tune” med kroppen.

Men vad är det som är häxaktigt med henne?

Tyckte han som gott?

Hon sätter ju nålar i öronen om det var ett problem i en bad.

Ja, okej, men det finns ju vetenskap bakom olika punkter på kroppen.

Ja, jag vet, men det är ändå…

Det är ju häxtdokteri.

Jag tänker på häxter.

Det känns konstigt.

Och den här grejen också, att hon har röker så…

Nej, nej, nej, nej.

Det är det jag tänker på.

Voodoo-docken.

Det kostar 1900 spänn.

Titta mig bara i ögonen.

Och innan du går, vill du ordna dockarna eller är det någon du verkligen ogillar, så är han noll också.

  • Det känns jättebra faktiskt.
  • Men hon är grym. Det är som hon säger, hon kan ju själv vara så här,

jag tycker själv att det är galet ibland att det funkar, men som hon säger, det här är en beprövad metod.

Det hade inte varit så att man fortsatt makropunktur i tusentals år om det vore så att det bara ”ngh”.

  • Så är det ju.
  • Jag klassar inte det som häxdokteri.

Det är mer kul.

Jag blir häftig.

Jag kallar mig för häxt.

Du är kvar noll i det här.

Alltså, det ska sitta där.

Sitter under mössan.

Fredrik, din vecka som har gått?

Den har väl varit helt okej.

Låt oss ta det löpmässigt.

Om det här ska bli en löppodd.

Så har jag sprungit mer än noll.

Nej, nej, nej.

Absolut inte.

Jag har skrivit lite i hallen.

Nu senast så joggade jag runt och filmade dig när du sprang ett härligt pass som du ska få berätta om sen.

Hallen är ju rolig tycker jag.

Nu var det solsken och hur bra väder som helst för att springa ute men jag valde ändå hallen.

Det kan vara lite konstigt utifrån den corona värld som vi lever i.

  • Det var bra vi var där. Vi var ju typ sex, sju, fem.
  • Det var det jag tänkte komma till. Vi var inte så många i hallen så det var skönt.

Men där inne kör vi lite pass.

Och det är jäkligt kul.

Vi körde ju ett annat pass i lördags där.

Där vi körde

8x600m, va?

Precis, det är den här

5000m-snurran som är så

himla rolig där man får jogga

så himla kort tid mellan intervallerna.

30 sekunder, alltså

200, nej men fan blir det. Hur många meter blir det?

60, 70 meter?

Ja, typ 60, 70, 80 meter.

Så tvilan blir liksom, den är ganska

Obefintlig. Man kör en gång igen. – Det är det vi gillar.

  • Man kör åtta sådana, 600-ingar. I hallen blir det tre varv och tre och ett halvt varv.
  • Och lite till. Det här är 180-metersbanan. Klassiska.
  • Det var jävligt kul. Det var roligt.

Jag körde en tusing innan och en tusing efter för att få lite längre pass.

  • Du gjorde väldigt bra också, Fredrik. – Det var helt okej.

Första tusingen på 3,32. Avslutade tusingen på 3,35.

  • Och hängde med mig där i mitten.
  • Det är lite så vi brukar göra. Vi brukar kombinera passen när vi är på olika ställen i vår utveckling.
  • Och nu njuter han.
  • Nej men lite grann. Det brukar vara så.
  • I bättre eller sämre form så brukar vi göra så att vi springer så mycket vi kan tillsammans.

Och sen får den som är i bättre form lägga på mer.

  • Hur känns det för dig? Alltså när du ligger sist i gruppen.

Känner du en stress?

Du känner bara såhär ”fan jag sker i fatt”.

Dels är det en fördel att så länge jag håller mig skadefri så vet jag att det brukar gå ganska fort.

Jag har inga problem med motivation eller att komma upp i volymen.

Det är ju alltid lättare om man har varit på en hygglig nivå att komma tillbaka

än att pressa sig bättre än någonsin. Så det tycker jag känns rätt tryggt.

Det är klart att det alltid känns…

Jag försöker aldrig att jämföra för mycket med er andra.

Jag försöker hela tiden att fokusera på min.

Jag är just nu att man blir bättre.

Sen är det klart som fassen att man vill hänga med.

Så när du springer två extra tisgar så tänker jag ”Det hade varit så jävla gött att kunna springa två extra tisgar”.

  • Men det är inte så att du blir sur? – Nej, nej.
  • Han ska jag inte umgås med mer? – Nej.
  • För då hade du inte varit kompis med Erik? – Förutom Paddy.

Nej, jag skojar bara.

Erik han hängde ju med i passet i måndags.

  • Ja, vi kommer åt det. – Jag tycker det känns okej.
  • I veckan körde jag ett härligt långpass också. 25 km.

Där vi ökade tempot. Anna körde 30 km och ökade på varje 10.

  • Hon är i gång. – Så fem fart ner till 445, ner till 430.

Det blev lite snabbare också. Vi körde strax under det.

  • När du säger långpass… – 25.

Är den tillräckligt långt?

Vi hade…

Långpassen, jag kan hålla med dig lite där.

25 är för mycket.

Det är alltid långpass.

Men i Maraträning så är det ganska kort långpass.

På slutet.

Det beror på vilken ambition man har.

Men om man ska springa en maraton så är det ju ändå liksom…

Det beror väl på tänker jag lite grann.

Många som springer sitt första maraton så kanske 25 km är det längsta man springer.

Men är man barnchef på Helsingborg Marathon så har man en princip att två tredjedelar av ett maraton

är under gränsen för långpass. 28 km var andra.

Det har jag och Andreas fått höra många gånger av Johan Lundgren här i stan.

Jag tycker det är okej, långpass.

Jag tycker också det. Jag skulle bara göra mig rolig.

Jag ska lägga in en sån här skratt här.

Jag har kört två vidodagar och ett styrkepass.

Jag fortsätter med styrkan.

Jag har styrka imorgon också så det känns bra.

Jag får välja bort ett pass från löpningen när jag kör styrkan.

Det är ju bra.

Ja, men jag tycker det är värt det.

Jag känner att…

Nu ska man inte säga så, men jag är långt ifrån en skada.

  • Ja men det är ju…
  • Säg inte för mycket nu Fredrik.
  • Jag tror att det ger mig en bättre stabilitet att hålla skadorna borta också.
  • Helt säkert.
  • Är du färdig?
  • Ja, det är jag.
  • Jag skulle bara vilja officiellt, här har jag ju grattat dig privat,

men jag skulle officiellt vilja ge dig ett riktigt stort grattis till din sub 3.

  • Tack!

Jag tänker om ni inte har pratat om det.

Jag vill att det lyftades så att alla kan ta sig in i det.

Tack så mycket.

Stort tack till andra grattiset jag fått av dig.

Du grattade mig även när jag sprang iväg.

Och det var kul.

Jag fick i bilen hem när jag satt i McDonalds mat.

Och jag bara kände ”Nej, åh”.

Jag måste berätta det för att, det har vi sagt tidigare,

det reggades ju om någon hade en fel tid på dig.

Så det stod att du sprang med på 2.53.

Ja men det var en rimlig tid, det var inte helt orimligt.

Nej det var inte orimligt, absolut.

Jag kollade ju på splittarna, så jag var ju verkligen så här bara,

”Åh, nu är det snävt” och så bara så här,

”Nej, kanske inte” och så bara 2.52 och jag bara,

”Är det man väl har fel på splittarna?”

Jag bara, ”Åh, grattis!”

Du var inte ensam om att grätta med det där.

I bilen hem när vi käkade påmes.

Jag tyckte det var roligt.

Jag tyckte väl, nej inte roligt.

Men vi satt och käkade påmes.

Jag har fått bryta för att jag har någonstans skett på mig.

Så kommer hon och säger ”Grattis, bra jobb!”

Det var roligt.

Men man vet, du har kämpat så inifröde.

Det var jättemycket.

Det kändes ju verkligen så.

Man var ju verkligen såhär ”Åh ja, äntligen!”

Jag är fortfarande glad över den prestationen.

Och väldigt mycket marginal.

Väldigt mycket marginal, säkert flera sekunder.

Nu viftar han med glaset här.

Men snart ska vi gå över till veckans…

Ja okej.

Men Simon!

Min löparevecka har faktiskt varit bra.

Jag brukar ju inte lyssna på avsnitten vi har spelat in.

Går man härifrån på tisdagskäll, då är det borta.

Då kastar man bort den.

What happens in the pod-studio stays in the pod-studio.

Precis, då är det bara vi som vet om det.

Men av någon anledning började jag faktiskt lyssna lite grann på förra veckans avsnitt.

Då hörde jag mig själv säga att jag hade på från ont i foten efter strykningen.

Och att jag sa att jag ska vila. Jag vilade igår, idag, jag vilar imorgon, mest troligt dagen efter det.

Det gjorde jag inte. Jag sprang redan dagen efteråt.

Och jag körde fartligt.

Så jävla dumt.

Även denna vecka vill jag säga såhär.

Vad ni hör mig tipsa om, eller säga att jag gör, gör det inte själva.

Jättedumt, jag vill bara säga det.

Jag sprang faktiskt fartläck dagen efter podden.

När jag sa att jag inte skulle springa dagen efter.

Plötsligt kändes det jättebra på onsdag morgonen.

Nu är det fan inte mig.

Vad är det som får dig att vända så fort?

Får du full övertygelse i en podd?

Jag tror dels att jag nyktrar till.

Jag är evig optimist.

”Fan vad det känns bra idag.”

”Det är klart, det här är lugnt.”

Det där är jag helt.

Du är likadan.

Jag är ofta sidelikt och kan också vara så att jag bara ”Nej, det ska jag” och sen bara ”Jo, jo”.

Precis.

”Jag är fan bara på kärlek.”

”I only live once.”

Ja, ja.

Jag körde lite, och det här tror jag jag tipsat om tidigare.

Nu sa jag precis att ni aldrig skulle göra så som jag har tipsat, men det här tipset tycker jag var…

[Skratt]

Om ni känner att ni inte riktigt får in ett kvalitetspass.

Jag körde en sån här fartlek då.

Jag sprang en smutsig 10 i vanliga fall.

Jag sprang 6 km och sen direkt efter de sista 4 km så sprang jag 60 sekunders fartökningar.

Sista 4 km så jag sprang lite snabbare 60 sekunder, så jag joggade 60 sekunder, så jag sprang lite snabbare 60 sekunder,

så jag joggade 60 sekunder. För då kan du känna av hur trött du vill. Du kan bli jättetrött sista 4 eller du kan bli lagom trött.

  • Kör du bara på känsla med farten då? – Bara på känsla, så det är gött.

Så jag blev ganska trött ändå när jag var inne.

Så det blev liksom inte ett fullt kvalitetspass.

Men belastningen förstyrade passet litegrann?

Ja, det tycker jag.

Så jag blev ändå trött i slutet av passet.

Så det var gött.

Sen kan jag nog få joga dagen efter.

(skratt)

Okej, lång story short.

Min fot känns mycket, mycket bättre.

Oron jag hade förra tisdagen är borta.

Ser den bättre ut också?

Ser bättre ut också.

Yes, svullnaden har gått ner.

Vilken färg har du nu? Är det en normal färg?

Nästan i alla fall.

Den var lite så gulaktig uppe på i slutet på ett blåmärkefärg.

Men den är…

Så jag sprang med dig som du berättade här i Lördals i Hallenju.

Du sprang i Tusing före och efteråt. Jag körde pass i mitten.

Jag sprang, det här vågar jag absolut inte kalla för långpass nu efter diskussionen vi hade innan.

Jag sprang ett för mig lite lite längre pass nu eftersom jag har hållit nere.

Men jag sprang 16 kilometer i alla fall.

Så, ja.

Distanspass, sprang jag, lägre distanspass på 16 km.

Sen på måndag så inser jag att shit, jag är inte säker på att jag får till någon löpning

varken tisdag eller onsdag.

Så då gjorde jag det smarta valet som jag också har sagt, tipset om att man absolut inte ska göra

så gick jag in i hallen igen i måndag och körde ett kvalitetspass såhär.

När foten ändå kändes bra.

  • Du har i alla fall inte dammat av dina dragonfly och det är jag glad för.
  • Ja, ja.
  • Nu kommer du dra en baksida.
  • Jag springer i mina Sprillans nya Alfa-fly.

Det är så fet dämpning det bara går.

Jag håller mig bort från spikskorna.

Jag tänker att åtminstone 6 veckor till, så det blir nästa vecka då, så kanske jag testar de nya spikskorna.

Jag körde 800 och då blev det 6×800.

Egentligen är det 5×800 och så en tusing på slutet med 40 sekunder lugn joggvidden.

Det hör också till den här 5000m snurren.

Är man riktigt trött så kör man bara en 200.

  • Ja, exakt.
  • Ska vi berätta vad Erik körde då?
  • Jo det kan vi faktiskt göra.
  • Körde han två tusingar?
  • Ja, han körde två tusingar också.
  • Ja men grejen är att…
  • Då var jag och Fredrik i halvdelen ganska full.

Vi var tre till, BG och två till tre som skulle köra något pass.

Så jag sa till dig att ”Fan har du kört hårt lördag och söndag.

Du var ändå lite i sugen men där fick jag min gamla coach Jensa till dig klokt.

”Nu får du bara jogga.”

Hängde med en tisinga.

Men då kom ju Erik också,

med halva familjen i släpphåll,

med två barn med sig.

Så tänkte jag, vad roligt sånt.

Så kommer hans kompis också.

Benjamin heter han.

Det här var också roligt.

Han skickade…

Erik och hans kompis Benjamin kommer.

Så frågar han, ”Vad ska du köpa för pass?”

Så säger jag passet.

”Sex gånger 800.”

Jag håller min 5000m-fart.

De skulle ligga runt 345m i form nu.

Så säger Erik, ”ja men fan då kanske vi kan ha lite sällskap.”

”Vad ska du köra?”

”Jag kör 2000+1000.”

”Ja, jag inser att det är lite för kort. Hur många gånger?”

”Tre sätt.”

”Så 9000m i min maratonfart, den är också 345m.”

Och sen skulle tusen gå lite snabbare, sa han.

Så jag bara insåg där då,

jättekul att vi kan springa tillsammans en stund,

men min 5000-metersfart är samma som hans maratonfart nu.

Det kändes lite jobbigt, tyckte jag.

Är han så bra form nu?

Han kom igång till mig och bara så här,

”Jag funderar på att köpa en hamn nu,

du springer med och langar.”

Han skrev det till mig, jag var jättetaggad också.

”Ska du till Hamburg eller?”

”Nej, nu köper jag en hamn för mig.”

”Kanske hänga med på Ullner i Kmarton till exempel.”

  • Ja, han ska springa in.
  • Han bygger ett jävla hy samtidigt.
  • Han får ihop allting, tre barn och nyföd.
  • Men barnen…
  • Är han nyföd? – Han är nyföd.
  • Barnen skräker nästan hela passet.
  • Jag är snart färdig, jag har bara en timme kvar.
  • Det var kul i alla fall.
  • Men hans kompis Benjamin hängde med mig

hela passet.

  • Det är alltid kul när det kommer någon

som man inte riktigt vet vem är.

  • Och så är de svinduktiga.
  • Så varför fan kom han ifrån?

Jag har bara sett honom på något pass innan.

Men det roliga var att han skickade till mig efter att jag tackade för fartålgen.

Då sa han att när de skickade till mig på Instagram såg jag att vi haft en konversation tidigare.

Då har han följt min blogg sedan 2015.

Så jag bara ”Jaha, okej”.

Det var därför han hade koll på den här 5000m-snurran vi pratade om.

Det var en grymt pass han gjorde.

Han blev trött.

Men det var ett jättebra pass.

Han var lite flåsigare än vad vi var slutet till.

Det var kul.

Det sjuka är att nu när jag inte har sprungit på ett tag,

framförallt inte i Hallen, det är ju ett helt år sedan.

Man vet ju hur vidrigt det är.

Men fan, hur suger man på det.

Du och jag Andreas har gjort några riktigt jobbiga pass i Hallen.

När vi har jagat Simon.

Vad är det som är grejen med det här?

Känslan att bli riktigt jävla trött.

Du sa det direkt efter passet.

Fan vad gött att bli riktigt jävla trött.

Det är typ bland det bästa jag vet.

Det är flyktbeteende.

Det är något speciellt med det.

På riktigt är det ju lite grann så.

Jag vet att du också är fan av de längre passningarna.

Man känner sig starkare.

Men jag kan uppskatta att under en kvart

bara bli så där vidrigt trött.

Och veta att det är bara några minuter till.

För det blir lite värre när man är på tröskelpassen.

Det är 40 minuter till.

  • Som du säger, det är bara de här sista.

Man börjar så här, man knappt kan liksom…

Man blir nästan lite så här apart.

Det är skönt.

Man blir nästan lite så här apart i skräp.

Man börjar så här, man bara…

  • Helt, helt öppet.
  • Det är det bästa, det är det bästa.
  • Det är något väldigt speciellt med det.
  • Och så rakt in i ett möte.
  • Nej, då blev jag så bara så här…

Jag tror bara det var så bra.

  • På tal om det tycker jag det är en ganska bra P3-öregång här till någonting helt annat.
  • Ja, det är något helt annat. – Riktigt tömd och snurrig huvud.

Järnviska över till… – …veckans drick.

  • Då kör vi veckans drink. – Äntligen!
  • Dagen till ära har vi försökt hitta en drink som passar in på ditt nya efternamn, Andreas.

Andreas? Jag är hedrad. Hur uttalar man ditt efternamn? Moresco. Hur uttalar man den här drinken då? Moresco. Ja, visst är det nära? Det känns lite så här, lite så här, lite fansigt. Moresco. Moresco sour. En sak jag bara har insett nu. Nu är vi tre gamla vänner som sitter och delar på en Moresco sour här nu.

Och grejen är, vissa av dem som lyssnar, enligt din tes Fredrik,

om du börjar lyssna på en podd, jag måste börja lyssna på första avsnittet,

men Fredrik hävdar att man bör lyssna på det senaste avsnittet,

vilket jag köper,

de vet ju kanske inte vem du är Andreas.

Det är så det kan ju vara.

Och det är bara dig ju konstigt.

Ja det håller jag med.

Jag vet knappt vem du är.

Det vet inte jag heller.

Det är vilket är ännu konstigare.

Det ska bli intressant att se om du presenterar dig som du gjorde sist

eller om det har hänt massa däremellan.

Ja, det kan vi se.

Vem är du?

Ja.

Berätta.

  • Pooor, bästa skönstår jag.
  • Pooor, bästa skönstår jag.
  • Andreas Wikstrand, Måresko heter jag, och jag och Simon delar faktiskt efternamn.
  • Och det är ju för att vi är inte gifta.
  • Nej, det har vi konstaterat.
  • Men vad fria är, det är det inte heller.
  • Utan våra friar är ju systra.
  • Ja, du fick rätt på det tycker jag.
  • Så att jag och Simon är svågar.
  • Mm, just det.
  • Och det är ju egentligen…

Det är därför du är här.

Det hela med att man har barn och fru, det är ju rätt obiktigt.

Det känns som släktskapet där är det som är…

Då kan jag ta över.

Jag har en kommentar.

Du känner honom mycket bättre än jag känner Andreas.

Jag gick in på din LinkedIn och ser så här, alla har ju så här ”supertitle” där.

Han utan skor. Är det någonting som du vill…

Det är en rolig historia.

Som sagt, detta har säkert folk hört tusen gånger.

Jag och Simon är ju, förutom Sågra,

vi drev igång Helsingborg Marathon i 2014.

Men 2012 började vi planera det.

Och…

Det var så roligt.

Jag kan än idag förstå hur vi kände.

Det är så, man har en idé som man tycker att

Att starta ett marathon är ju inte en ny idé.

Men de saker vi vill göra runt omkring och bygga hypen kring det så var vi.

Vi gjorde det som en skattjakt.

Vi bara sa att det kommer att komma ett nytt marathon.

Var det är vet vi inte. Det kan vara i Norge, Danmark, Sverige, Stockholm eller Göteborg.

I det här så gjorde vi en massa marknadsföringskampanjer.

Det var skitroligt.

Vi satt hemma på kammaren, två snubbar som bara filurade.

Och så bara kom vi på skitbra grejer som vi gjorde.

Det ledde till att vi hade ett Instagram och en blogg.

Jag blev intervjuad i P4.

Och temat var ju ”Vi startar ett maraton”.

Så ingen fattar ju…

Då var det bara så här ”shit, vilken jävla lång utläggning nu, det får du böta igen mig om lite”.

Men då var det så här att när vi då skulle prata, eller rätt sagt vem som skulle vara avsändare för

om man gjorde ett blogginlägg, eller om jag var med i radio, eller Simon blev intervjuad av någon tidning,

eller vad det nu än skulle vara.

Så var det så här att vi måste ha någon form av ”vem är det som är avsändare av det som sägs”.

Då var vi så här ”A och S”.

Då var vi så här ”Nej, det kommer vi få fatta direkt vem det är”.

Det är Andreas och Simon.

Det är verkligen så här ”Nu är det mig”.

Men det fick en tur ändå att vi tänkte så, för det fick oss att tänka ”Vad är nästa steg?”.

Då är det så att jag springer i barfuta.

Då fick det bli han med skova Simon och han utan skova jag.

Så det var ju någonting som har följt med i den här Helsingborgarmaratonresan.

  • Så när ni startade maratonet så var det ingen som visste vem som dåg bakom det?
  • Nej, eller var det skulle vara.

Och det roliga är, kul att ni har behållit den, eller fortsatt betalat den med en avgiften.

Man kan gå in på ”Vi startar ett maraton.se”

Maraton med TH. ”Vi startar ett maraton.se”

Där ligger den här gamla bloggen.

Absolut sista blogginläget är en livestream från pressträff.

Tyvärr finns inte HDS-video längre. – Vi kan återskapa det ikväll sen.

Men där är alla blogginlägg från första till sista.

Det här som Andreas sa, kampanjen innan och sen när vi utannonserade.

Det kommer att bli i Helsingborg.

Vad roligt, du har inte berättat någon storbeskrivning.

Jag berättade den idag också.

Jag har inte berättat den på säkert ett halvår eller någonting.

Men det dök upp i ett annat sammanhang idag också.

Så jag har också pratat om detta idag.

  • Det är skitkul.

Det plockades ju upp.

Dels för att Instagram fungerade lite annorlunda mot vad det gör idag.

Men också för att det var den typ som Norges största träningsblogg skrev om.

  • Skrev hon det? Absolut.
  • Det blev ett nytt maraton i Stockholm.

Vi fick någon kommentar på bloggen som sa

”Det kommer aldrig kunna göra att vara maraton i Göteborg. Det kan ni glöm.”

Så det var högt och lågt och det gissades till höger, vänster och söktintro.

  • Ja, de skrev om det. Sveriges Radio intervjuade Andreas anonymt.

Det var bland de roligaste jag varit med om.

Vi debiderade en timme innan om vi skulle fejka en dialekt.

För annars kunde man inse att det var i Skåne.

  • ”Finlandssvenska” eller liksom…
  • Och till och med om vi skulle ha någon annan som tog intervjun som hade en annan dialekt.

Och sen landade vi i att det bor ju skåningar utanför Skåne.

Så bara för att vi pratar skånska så måste det ju inte vara i Helsingborg.

Det är sant faktiskt.

Det kan ju röra på sig lite.

Det var ju så också att det var ju typ så att precis när vi skulle skicka iväg mailet till

de telefoner som skulle ringa så bara ”Nej, vad helvete, vi kan ju inte skicka våra egna nummer!”

För då ser man ju att vi köpte kontantkort och sådana grejer.

All in alltså.

Så efteråt tog jag ut kontantkortet och slängde det och förstörde.

Det får man ju se i en spionfilm.

  • Du knäckte telefonen.
  • Jag bara kastade och sa ”Nej, nej, nej!”
  • Just det!
  • Ni hade ju fantastiskt mycket pengar också när ni startade.
  • Vad sa du?
  • Ni hade ju ett fantastiskt stort budget för detta.

Flera miljarder.

  • Det är som vi har sagt, pengar har ju alltid varit något man har.
  • Jag tror vi lade av…

Jag kommer inte ihåg.

Det var skitmycket pengar då.

Man blev så irriterad, så mycket betalt för kaffen.

Jag tror vi låg 11 000 fram tills dess att vi släppte allting och körde.

Ett halvår senare hade vi båda sagt upp oss från våra jobb.

Vi hade så pass mycket säkrade sponsorer och så pass mycket stöd.

Och för att det var så jäkla mycket jobb.

Vi hade långtgrundvision, men vi var långt fram i våra visioner.

redan liksom var ett och ett halvt…

Nej, jo, ett och…

  • Precis så var det. – Ett och ett halvt dag kvar, ja.

Så då var vi så bara, nej vi måste bara…

För antingen så bara, då var det verkligen så, antingen får vi bara satsa på det,

eller får vi skita i det.

Så då var det bara så här, ja men vi bara kör.

  • Jag kommer fortfarande ihåg första gången,

roligt, reminissa om de här grejerna

länge sedan. Vi gör ju det lite

med några års mellanrum tänkte jag säga,

men jag kommer ihåg första gången,

jag minns att jag slutade

om det var två eller tre veckor

Vi hade lite olika uppsägningstider.

Första gången vi gick till jobbet, tillsammans hemma hos dig,

jag tror vi hade köpt frukost från en espresso-house.

Vi satt vid ditt vardagsrumsbord och bara uppspetade oss som två små barn.

”Åh, nu gör vi detta här!”

Det fanns ingen ångor, utan det var bara en jävla eoferi.

Det var så jäkla coolt.

  • Ja, man kunde jobba dygnet runt och…
  • Ja, men det fanns ju ingen limit.
  • Nej, energin var ju liksom…

Jag kommer fortfarande ihåg, vi hade möjlighet att betala med faktura.

Och alla de faktorerna skapade vi ju manuellt.

Så jag minns fortfarande när jag stod så här och bara…

Man bara så här, ”du ska skapa hundra fakturer”.

Manuellt, inte jävla Excel eller Ark.

Du skriver in ”ändra namn” eller ”kopiera Kristin”.

Och så bara sparar ut som pdf, mejlar.

Alltså man bara, det var ändå så här bara ”ja, ja”.

För det här är ju ändå 8-9 år så det har hänt ganska mycket med tjänster.

Ja, men precis. 299 kronor i månaden fått en ox.

Ja, och då var ju de där lösningarna mycket, mycket dyrare.

Så det var som att ”nej, men det är inte värt de pengarna”.

Även om vi var väldigt kostnadseffektiva vid starten ändå.

Vi var ju inte dumbristiga, men de grejerna…

Ja, fy fan, det har varit många sådana sena nätter.

De sitter med röda ögon och skapar fakturor.

(skratt)

  • Stor låt. – Häftigt.
  • Det var en sån sjukresa.
  • Nu ska vi göra så här. Ni har ju fattat, Andreas är ju här.

Vi har pratat om det här tidigare, när du var gäst.

Då pratade vi mer om att spränga barfota.

  • Jag är här som drinkkunnig.
  • Som drinkexpert.

Idag ska vi prata lite mer om arrangemang.

Andreas jobbar ju med att arrangera Vänta.

Vi har ju gjort det i år ihop.

Vi har fått in lite frågor.

Vi ska prata om arrangemang i stort.

Du har hunnit fundera lite på lite bra eller sämre minnen.

Kring hur det är att vara arrangör.

Fredrik kan dela den ångesten med dig.

Jag håller i handen.

Jag försöker köra livesändning från Törrängäs.

Jag kommer att fylla på också.

På slutet har vi också en liten lek.

Du ska få välja lite pest eller kola i arrangörssammanhanget.

Och så kanske det blir en drink till.

Du såpplar i dig jävligt fort här.

  • Vi har sagt minst fyra.
  • Innan vi stänger inslaget med veckans drink som detta var.

Kan du säga vad som var i drinken?

Du kan väl läsa lite?

För du gillar ju drinken.

Det här är jag mycket imponerad, Fredrik.

Det är en chansning.

Det är två centiliter citronjuice, färskpressad.

Sen ska det vara kallt, vanligt vatten.

Sen är det ju då, förutom det, tre centiliter absinth.

Det är ju en stark jävel.

Det är nästan 70 procent.

Det är bara tre centimeter, så man sitter kvar på stolen.

Ja, knappt.

Sen är det ju den här ”All Great Syrup”.

Vet du fan vad det är för någonting?

Det är sötmandel.

Är det vetekli?

Nej, det är vetekli.

Sötmandelsockerlagret.

Jag trodde det var vetekli.

Jag är inte så bra på engelska.

Det är för att man ska fisa magnesium.

Det är inte så många ingredienser i den.

Den är ganska lätt att blanda ihop och absinthe finns faktiskt på systemet.

Så det går att köpa den.

Jag blev väldigt positivt överraskad.

Härligt.

Grymt.

Nu ska vi hoppa in och börja prata om det här.

Jag försökte sköta min skärmarmen men det gick inte så bra.

Jag känner att absinthe börjar slå till nu Fredrik.

Det bästa är att vi börjar snacka annars kommer vi aldrig hinna färdigt.

Med det säger vi skål.

Skål.

Om så går det.

[Musik]

Då är vi tillbaka efter ett litet uppehåll här och vi har instruerat Andreas i hur man pratar i en mik

Vi hoppas att ljudet blir bättre nu.

  • Tror du ser hur man sköter sig i ett poddavstånd?
  • Det är kört.
  • Det är kört. Det är länge sedan.
  • Vi har aldrig tagit hit honom.
  • Länge sedan.
  • Den efter kommer jag att låta så här.
  • Vi märker att absinten börjar slå till.

Men Andreas, du och jag satt och reminiscerade lite under veckans drink om staten.

  • Har du fusklapp?
  • Ja, jag har frågorna här.
  • Ja, okej.

Jag glömde säga till Andreas, men brukar säga till alla andra gäster i mellansnacket.

Om jag sitter och tittar på min telefon så är det inte katter på Youtube, brukar jag säga till alla.

Utan det är att jag har antecknarna eller frågor.

Och det blev jag besviken på, för hade det varit katter på Youtube…

Det känns okej.

Nu känns jag bara som dåligt förberedd istället.

(skratt)

Men anyways…

Men hur var din…

Innan du var med…

”Maj” tänkte jag säga.

(skratt)

Innan du var med maj…

innan du var med mig.

Vad var din arrangörs bakgrund?

Den är ju faktiskt befintlig.

Jag jobbar ju på en eventbyrå.

Så jag har gjort en del både…

En sak som är lite rolig, bara sidetrack,

det är ju att när vi var med och när vi skulle inviga Sundströms garaget

Så gjorde vi ett litet evenemang där en företag som jag jobbar för gjorde även produktionsfilm.

Då gjorde vi en grej där Peter Danielsson var James Bond.

Det är kommunstyrelsens ordförande, Helsingborg.

Alltså gjorde en film.

Då fixade vi en BMW och det var någon Z3.

Och så gjorde vi en film, jag vet inte om vi hade någon helikopter.

Och så var det Bond-musik och han kom och körde nerför hälsobacken.

Och så hade vi ställt bilen med Peter Danielsson i det här garaget,

bakom en typ av sån här typen,

som en sån här tunt papper.

Och så körde vi den här filmen på den här duken.

Och sen när han kom ner i garaget så körde han ut genom den här duken.

Så kom han in och så inböjde den.

Jag vet inte varför, men jag tyckte det var coolt.

Det här måste ha varit 2010.

Eller typ 1829.

Det är längesen.

Det är längesen.

Så det har gjort en del, allt ifrån

permanenta ljud- och ljusinstallationer

till tillfälliga evenemang.

Men mycket kopplat till ljud, ljus, bild och sådär.

Vad var din känsla för att arrangera ett maraton?

Det har aldrig funnits någon ångor för mig att göra det.

Den dagen vi satt oss i konferensrummet första gången och bara ”Vad kan man göra med Helsingborg-maten?”

Det har bara varit ”Okej, vi kan komma till ett par ångor”.

Inte ångor, men ångest moment senare.

Det har bara varit så jävla lustfyllt.

Nu har jag arrangerat en hel drösmål, andra evenemang också, Helsingborg Night Run,

Insamling till musikhjälp, men just det, folk har ju ställt frågor kring den här flaskan vi hade.

Okej, nej, no comment.

Vi har haft Talk & Run, och ni håller löpande nätverksträffar.

Känner du dig som ett eventproffs nu?

Hur mycket från när du började göra evenemang till var du är nu?

Är det 100% tryggt nu? Är det saker som fortfarande dyker upp?

Det gör alltid grejer. Framförallt på stora evenemang.

Du kan ju aldrig göra ett stort evenemang som inte…

Det är alltid bara såhär ”ah, men man är flawless”.

Det gör det ju inte.

Men däremot så…

Jag känner mig väldigt trygg.

Jag har väldigt bra koll på hur man gör ett arrangemang.

Och det är liksom…

Som sagt, det är inte bara jag som är bakom det.

Jag menar, det är ju Fredrik och Erik som jobbar med på en daglig basis.

Och sen vår tävlingsledning.

Och sen liksom utöver det är de femhundra personer som är med och jobbar med

Helsingborg matområdet bland annat.

Så man är ju knappast ensam i det.

Men man har rätt så bra koll på vad som krävs för att göra ett evenemang.

  • Jag har ju lite extra koll på Helsingborg Marathon, såklart det är onäkligt.

Men precis som du beskriver, Andreas, det folk inte ser, inte minst runt den dagen eller den veckan,

är att Helsingborg Marathon är belagd på ett varv.

Det tänker folk inte ibland på vad det innebär. Det är 42 kilometer evenemangsyta.

Det måste funka att någonting händer längs den där banan hela vägen.

Jag och Fredrik, vi pratade om Holger Danska arrangemanget, det kommer vi tillbaka till sen.

Där man kan kanske önska mer av vissa delar.

Ett sätt att spara in pengar på om man vill dra ner på kostnaderna.

Ska man titta på det, vänder man inte.

Hur var det för dig, hur tänkte du i början, inför första gången,

att arrangera Helsingborg Marathon?

Jag skulle ändå säga att det har varit så lustfyllt.

Jag kan inte tala för dig, men jag vet att en ångestpunkt som vi båda är,

och det är så roligt för det känns som att den är topp på min lista

över de jobbigaste tillfällena i ett evenemangsangerande.

Jag kan än idag inte förstå, alltså bokstavligen, jag förstår inte hur vi lyckades förstå det.

Den välslipade maskinen som det är idag,

det är 42 kilometer,

195.

Snyggt.

En liten vink i Marcus Rahns tex.

Även i Magns yta, där det ska ut, jag tror vi är uppe i typ 13,5 ton material.

När vi körde det så tror jag, säg första året, vi kanske hade 10-12 ton som skulle ut längs den här banan.

Nu är det så här att allting packas dagarna innan i containrar,

som sen kommer kranbilar som bara lyfter på, kör ut de här till de olika hållpunkterna på banan,

Det finns EFC-tidsschem också.

När vi gjorde detta första gången, då hade vi allting externt.

Så på morgonen skulle det först transporteras ner till målområdet.

  • Samma dag. Det är helt sjukt.
  • Där börja packas för att sedan transporteras ut till de olika ställen.

Jag glömmer aldrig när…

Jag kan inte säga exakt vad tiden var, men det var så här…

Då hade vi fått ner allting.

Och då låg allting på marken.

Nu tror jag att detta lite i mitt huvud överdrivs.

Men det var precis som en stor driva med saker.

Det var det ju inte.

  • Ja, men det är ganska nära.
  • Det var som en lång vall.

med saker som bara… Det låg ju inte i huller och buller.

  • Det är nära. – Det är en plågbil.
  • Exakt!

Så man spridde ut allting på typ 100 kvadratmeter.

Sen har det kommit en plågbil och bara…

  • För att folk ska förstå, det är så här typ kratter till vätskestationer.

Det är muggar, baneroller, trycksaker, skyltar, allt.

Det är bara en så jävla salig röra.

Då hade vi ett tillfälle, jag gissar att vi stod 20 meter ifrån varandra.

Vi är bara så här, vi kollar upp varandra.

Jag vet att jag tänkte så här, det här går åt helvete.

Och så tänkte jag så här, det här kommer vi aldrig göra igen.

Det är by far mitt värsta.

Det var väl liksom att du fick såhär ”jag ska bara överleva detta”.

”Jag ska bara ta mig igenom det här”.

Det var ju bara såhär att vi måste ju bara försöka.

Och det gjorde vi. Och vi lyckades ju.

För jag menar, alla var ju såhär bara…

Men hur tidigt på morgonen drog ni ner?

Alltså det var samma dag som loppet gick så fick ni ner alla grejer som skulle ut på banan.

Fem samlades vi.

Ja, starten gick vid tio tror jag. Första året.

Och det som Andreas sa, alltså nu…

Har man väl gjort någonting en gång, kanske framförallt när man är på tredje gången.

Då börjar man få in en rutin i det.

Första gången vi jobbade, vi har pratat om det många gånger,

men första året då som Andreas och han, allting bara låg i en lång jävla sale.

Kom vi i lastbilar med pallar, vi bara ”Vad är det för pallar?”

”Var ska vi ställa det här?” ”Ehh, här kanske?”

Tänk om det hade regnat.

Det hade ju varit att gå åt hela lönet, vi hade inte ens tänkt så långt.

  • Om man bara försätter det i relation så är det så här,

nu har vi sex container nere vid målområdet.

Allting är uppradat i ordning och dagen förloppet är allting packat och klart.

Det är typ en vecka innan nästan allting börjar dra igång och packas och fixas.

Så finns containerna där nere i en vecka?

Ja, så vi flyttar ner. Vi har en personalbank där nere.

Vi jobbar där nerifrån hela veckan för även om man sprider ut den här intensiva tiden på flera dagar och timmar.

Men det vi gjorde då var så här…

Vi åkte ner klockan fem på morgonen.

Alltså fem timmar innan start.

Hur många var ni då som till tag i hela den här högern?

Det var också skit, om man tittar på idag.

Jag skulle säga, ett finger upp i luften så tror jag att

de som är där klockan fem på morgonen, nu 2021.

Jag tror att vi var 20.

Min uppskattning då är att vi var kanske sju.

Jag förstår inte det.

Det är många grejer som folk inte tänker på.

Det är nästan uppemot 500 personer som jobbar den dagen som funktionärer.

Det är så krävande eftersom man har ett högkvalitativt evenemang.

Många funktionärer har typ en macka att äta.

Den måste ju kylas, sen ska den ju packas så att de inte blir gamla.

Det är en kvalitetssäkring.

Det är rätt mycket som ska göras på morgonen.

Men det är så mycket ångest kopplat till det första evenemanget.

Jag kan fortfarande idag, jag kan inte förstå hur det fungerar.

Hur gick det till?

  • Och det här minnet urbeskrivande, för jag har ju exakt som William,

jag minns det skitväl, just det här att

när man blir, Fredrik du känner väl igen den här paralyseringsfasen.

Alltså när man blir så stressad och det är så mycket att göra så att

till slut så bara tar man, som tur var i mitt och Andreas fall,

det är en sån grej, det kanske är tio sekunder,

men man blir helt paralyserad.

Och bara så här, nu vet inte jag ens vad jag ska göra.

Allting har gått åt helvete.

Precis då vänder jag upp blicken och ser att Andreas tittar på mig med exakt samma döda blick.

Vi är bara så här, 20 meter från varandra, ingen säger något.

Vi tittar bara i ögonen och bara så här, ”aldrig igen”.

Jag kommer ihåg att jag sa det till dig efter Höganäs också.

Livesändning, el, den bara dök hela tiden.

Sex gånger tappar vi ström.

Varje gång får jag starta om och det tar två minuter att komma igång med livesändningen.

Jag hamnar i ett sånt läge där jag bara såhär, vad ska jag göra? Jag var så stressad. Jag flyttar den här kabeln dit.

Det hjälper inte någonting, men jag måste bara göra någonting. Hjärnan bara stänger ner.

Det är den sjukaste känslan.

Det är en primal ångest, en primal flyktkänsla samtidigt som det är tidspress.

Det är inte så att jag bara fixar det i morgon.

Nu vet man inte vad man ska göra.

Om vi tänker på helt andra sikt. Nu har vi pratat om det.

Här är Anton och frågat, vad är de bästa tipsen till nybörjararrangörer?

Om vi har folk som vill arrangera, nu kanske man inte börjar med ett stort maraton.

Som blir rätt och når det största första året.

Vi tänker oss kanske någon vill arrangera en tea eller någonting.

Vad är det för tips till folk som vill börja arrangera lopp?

Jag tror att det absolut bästa tipset är att ta god tid på sig.

Alltså planering är ju A och O.

Så träffas fyra istället för fem.

Exakt!

Nej men alltså planeringen var ju god ändå även om det här hände.

Det tror jag är det absolut viktigaste.

Men sen är det också så här att…

Mitt tips är också att vara okej med att…

Det kommer vara grejer som går åt helvete.

För att så är det att det sker.

Det kommer alltid vara saker som du

liksom glömmer

eller som liksom missas

eller som liksom inte har kommunicerats

i organisationen.

Men ju mer tid du ger dig och ju mer du hinner tänka på det

att tänka på, desto lättare är det att hitta de grejerna som skulle missas.

Det kan jag säga, det var en av de grejerna som…

För jag vet att när vi drog igång så var det så här, då började vi planera detta,

det var hösten 2012.

Och då var det folk som bara ”ej, men då kör ni 2013”.

Vi bara ”nej, 2014 kör vi första”.

För att det kräver så jäkla mycket jobb.

Och nu var det som sagt, det som du säger, det blir ett stort evenemang,

Men det kräver tid.

Ta tid och fundera igenom en gång till.

Gå igenom det i huvudet eller skriv ner det på papper.

Vad är det som ska hända den här dagen?

  • Det är nästan en användarresa.

Man vet ju själv när man har varit på lopp.

När har det funkat? Vad har man gjort?

Jag kommer ihåg att vi fick kontakt med en projektledare på Göteborgshavet

som var väldigt frikostig att dela med sig.

De hade en ganska sån här scenariolista.

Det vet du de på Kullamannen också.

Deras för det är lite mer extrem.

De är gamla militärer allihopa.

Jag tror han, Per, vi har snackat om att ha Per som gäst här vid något tillfälle.

De är ett gäng gamla militärer.

Han beskrev det som att de skriver ner sjuka scenarios.

Vi gjorde alldeles för att vi var överens att det här är lite overkill för oss kanske.

De skrev upp sjuka scenarios på massa lappar.

Kastade ner en hatt och sen var de samlade tävlingsgränsen och drog en lapp.

”Det är ibland gasläcka på Khmira, vad fan gör vi då?”

Och vi bara ”Det kommer inte hända, någon drog en lapp en pandemi, skit i det, det kommer aldrig hända.”

Däremot så fick jag kontakt med en projektledarsman på Göteborgsfabret och hur de jobbade.

Dels pratade vi om de som hade områdesansvariga för varje kilometer.

Göteborgsfabret har en person som är ansvarig för varje kilometer.

Den anammade vi ju, fast vi tog inte en för varje kilometer.

Det var så jävla mycket folk.

Jag tror vi hade fyra från början.

Så vi hade en mil var.

Det var lite för mycket att ha var.

Kortare ner lite grann.

Men också att de gjorde en form av prioriteringsordning med att

typ rätt så krasst.

Om vi tänker oss grejer som kan skita sig.

Vad är det absolut viktigaste?

Måste funka?

Typ rätt rejält.

Det måste inte finnas vatten längs banan.

Om det verkligen kommer till kritan.

Alla måste hitta rätt och sen måste alla få en reggad tid.

Jag minns att du fick lite awakening där.

Man började göra en prior liste.

Det var det viktigaste under något lopp.

Sen kunde man boka av de tio mest kritiska grejerna.

Sen så de andra grejerna var så, det är klart man planerar dem också.

I värsta fall, vad fan får vi inte ut den där pallen med whatever.

Då får det fan vara så.

Du jobbar ju kvar på MAHN och det kommer fler marathon.

Men om man ska ställa en generell fråga så här, allt det ni har gått igenom, alltså de första loppen.

Tar ni med någonting in i det? Du har en ny roll Simon och du har jobbat med helt andra saker.

Du gör också andra saker nu, vet jag Andreas.

Vad tar ni med från det här kaosåret? Är det liksom någonting som ni liksom,

bara så här, det kan inte bli värre än det eller hur tänker ni?

  • Från just första året? – Ja.
  • Det är så mycket skit.
  • Jag har velat klara den stressen.
  • Man försöker bara glömma.
  • Ni löste ändå problemen så ni måste ju ha varit pragmatiskt.

Tänka pragmatiskt i det läget där ni står i allt det här skitet.

  • Jag tror att man tar med sig saker från allting man gör i livet.

Du lär dig saker, eller förhoppningsvis i alla fall.

Du gör inte samma misstag mer än en eller två gånger.

Så det tror jag absolut.

Men jag tror inte det finns någon specifik grej som bara ”Det där har jag”.

Sen så kan man ju säkert titta tillbaka på hur man har utvecklats som person eller som människa.

oavsett om det handlar om hur man vill driva en verksamhet,

eller hur man vill jobba med personal, eller vad det än skulle vara.

Man utvecklar sig och lär sig hela tiden.

Men det är inget specifikt som jag bara förstår.

Förstår, det var ju bara så här, vi ska inte lägga allting i en driva.

Det har ni lärt er.

Det håller ni med Andreas.

Det var ju så, som tur var, det var ångest från dagarna innan tills fram till att det var 10 minuter fram till start.

Det var bara en primal ångest och sen när det var 10 minuter kvar, då kände man sig så här,

”Fan jag tror att vi har ordnat upp det mesta.”

Då kändes det ändå lite okej en stund, tyckte jag.

  • Och sen när vi väl släppte var det så här, ”Nu kan inte vi göra mer.”

Nu är det bara så här, ”Nu har vi gjort det vi kan.”

”Nu får vi bara hoppas att det håller.”

Sen började telefonen ringa typ fem minuter efter starten.

Då var det en jävla massa skit.

Sen löste vi allting jävligt akut.

Jag kommer ihåg när det var en ångest nästan hela vägen fram till typ tio minuter innan första löparen skulle komma i mål.

Då hade vi bara fått…

Folk hade åkt ut med elbilar, var halva jävla banan hade fyllt på med grejer som inte fanns där och fixat.

Alla rådade åkt ut som extrafunktionärer och skit i mög.

Men jag kommer ihåg att vi var så jävla oroliga att någonting hade gått fel.

Man har noll koll på vad som händer ut på banan mer än de rapporter man får in.

Så där var jag ju tur. Vi hade ju rätt många kompisar som sprang.

Erik bland annat som vi pratade om innan, han var ju bland de främsta som kom in.

”HUR VAR DET? HUR VAR DET?”

Han hade fan inte ens hunnit gå i mål.

Bäran var också bara ”Han skippar jobbet! Hur var loppet? Hur var loppet?”

Det var det absolut första man ryckte i dem.

De hade ändå sinnesnärvar nog och fattat att vi var jävligt nervösa.

När de började så var det skit mycket folk ute på banan, jättebra publikstöd och funkat jättebra överlag.

Så det var en sån sten som släppte från hjärtat, minns jag först då, att just när man står i målförhållandet

börjar de komma in och de ser fan glada ut.

Man vill ha ett betyg direkt.

Man vill ju veta. Och det kom jag ihåg så himla väl.

Alla stjärnor stod i rätt.

Det var helt jäkla vindstilla i Helsingborg.

Det händer ju bara på Helsingborg Marathon.

Skitfint väder och sen så bara så här att det var ju typ så här att

fem minuter efter sista löpan och gå till mål då bara så här öppnas i himlen.

Och det bara så här öers och ner och vi bara går där.

Och det är ju samma sak då, vi hade en container och så in grejen.

Vi skulle ju tömma det här jäkla evenemangsområdet på 42 kilometer.

195.

Alltså på samma dag i stort sett.

Jag vet att man gick ändå där i regnet och vi hade gjort en egen tidning som var så himla fin.

Men man gick ändå där och bara…

Det låg tidningar och allt, det var skräp och det var bara så här…

Okej, detta kommer ta resten av…

Jag minns att vi hade en skräpbil.

Men man var ändå så här bara…

”We did it.”

Vi hade ju hyrt såna här mini…

De största skåpbilen får låna med vanligt körkort från Statoil eller nåt sånt.

Jag har en massa ögonbillar.

Och det var två stycken…

Kommer du ihåg dagen efteråt?

Fy fan, ja.

Vi hade bara hyrt dem till dagen efteråt.

Så vi skulle leva tillbaka på morgonen.

Och när man gick där och regnade,

så bara ”det där är det vi behöver de flera dagar till”.

Kommer du ihåg när vi sågs hemma hos dig?

Vi hade typ två sådana lastbilar.

Vi åkte till Tippen och såg och sorterade.

Alltså, det är sånt…

Det är sånt skit.

Vi tog ett beslut där när allting regnade bort.

Det regnade bort. Vi var så nöjda att alla bara…

Man tittade sig omkring, det var bara ett stort nedslitet festivalområde.

Hur fan ska vi dra i upp detta?

Alla som hade jobbat i Fimicusfunktionen bara…

”Jag drar hem nu, jag drar också hem!”

”Okej, hej då!”

”Ha det gött!”

Så vi bara sa ganska snabbt, ”Okej, detta blir en skräpbil.”

Det var allt från gamla appelsiner, tidningar…

Vi bara slängde in allt i en sådan bil och bara ”det där får vi lösa sen”.

Så en bil var i princip fylld ut till bredden bara med skit.

Jag vet hur det är att komma till TIFF och inte ha sortering.

Jag tänkte en hel lastbil.

Alltså en möglig apelsin och blöta tidningar.

Vi måste ha varit en halv dag på TIFF och bara sorterat.

Det var helt sjukt faktiskt.

Då rörde jag till TIFF dagen efter.

Ja fy fan, då var man sliten.

Förlåt, jag har en fråga till.

Ni byggde en jävla hype kring loppet.

Det blev en ganska stor medial uppmärksamhet.

Kan man gå på toaletten?

Nej det går inte.

Simon har ju varit med andra.

Du ska få svar på två frågor till och sen ska du få gå på toaletten.

Du kan hålla dig.

Den här allmänna hypen.

Loppet, alltså dagen för loppet.

Var det inte folk som ville prata med er då?

”Nu är ni igång, hur känns det?”

I den paniken, var det inte folk som gick fram till dig och försökte intervjua dig?

Jag upplevde inte det faktiskt.

Ni bara avskärmade dem?

Det fanns bara ett fokus.

För min del, jag upplevde inte att det var en massa människor som kom fram.

Eller så har jag glömt det.

Det var oväsentligt i situationen.

Jag kan hålla mig delvis, Tennies.

Jag tror att, eftersom jag och Andreas hade varit ute på en föredrag om detta,

Man kände ju halvvägs in att det känns lite konstigt att vi blir så här hypade utan att ha levererat någonting.

Folk har ingen aning om vad vi kommer leverera på dagen i dagsförloppet.

Så som jag minns förloppet var att det var jättemånga som bara ”oh wow wow”.

Men då har man lärt sig att man smäller på en sån här mask och man bara ”yeah yeah”

och sen bara springer man förbi dem. Man svarar inte dem. Man bara ler och vinkar.

Så folk blir ändå glada när man avfaller dem.

”Jag har inte tid, men jag är ändå glad när jag ser dig.”

Vi hade lagt på en sån min som var relativ.

Jag kan tänka mig att det är en jobbig detalj.

Att man måste hålla på med att vara social samtidigt som du har panik i huvudet.

Ja, men det blir jag sen.

Jag har inget minne av det överhuvudtaget.

På andra sidan vill jag ändå säga att det är ändå…

…

7,5, snart 8.000.

Och minnet blir inte bättre än målgruppen.

En sista fråga när du ska få gå och kissa Andreas.

En fråga från SuperSwede här.

Hur mycket eller lite sömn får man veckan förloppet?

Ja, det kan jag säga.

  • Det är verkligen en sån grej. Om vi tittar på första,

då fanns det, jag tror att jag sov en kvart,

alltså 20 minuter, eller 40,

alltså jag sov inte ens en timme.

Det är alltså året förr.

Jag vet att jag var ute och löt elkabel klockan två på natten,

inför det loppet.

  • Med din brorsa, var det inte?
  • Alltså det var verkligen så här hetskönt.

Och det är faktiskt en case som jag har i en av mina favoritgrejer,

hur vi har liksom lyckats utveckla evenemanget

och liksom organisationen kring evenemanget.

Nu har vi som standard att fredagen innan så går hela tävlingsledningen

och de som är med och jobbar sent in på kvällen

och käkar burgar och dricker en öl innan vi går hem på fredag kvällen.

Sen går alla hem så är vi hemma kanske vid tio.

Sen lägger man sig och sover och så ses vi ner klockan fem på morgonen.

  • Så var det inte första året.
  • Nej, så var det inte första året.

Dagarna innan det så är det faktiskt så här,

Man jobbar kanske till sju, åtta, nio, någonstans där omkring.

Så det är inte så brutal som det var då.

  • Första året var sjuka.
  • Skulle det varit så som det var de första åren,

då skulle man inte orkat.

Det går inte.

Det är jättemycket stress i hela den här grejen,

att du har en press på dig.

Vi skulle ju leverera någonting.

Människor är betalt för detta.

Vi vill ju leverera den absolut bästa kvaliteten du kan få.

Så det är ju en pressidé och det kräver mycket av en rent psykisk.

Så bara det tar ju på en.

Men du jobbar ju ändå 12-14 timmars dagar den veckan.

Men det är inte så brutalt att man känner att det här är helt orimligt.

  • Innan vi släpper vägen res på T-Walk, för jag gillar ju siffror.

Nu har jag inte kissnat länge.

Nu har du släppt.

Vi har en liten flaska här Fredrik.

Perfekt.

Vi har flera lyssnare som har efterfrågat bilder på den här flaskan.

Men det tar vi inte idag.

Men i alla fall, första året så roade jag mig med att summera.

Som Andreas sa, han var ute och låg.

Jag kommer ihåg, du skickade någon bild och det var när vi var uppe på Fredriksdalen.

Det var helt jävla sjukt året.

Jag roade mig med att summera hur många timmar man jobbade en vecka.

Vi jobbade fram till 1-2 på nätterna.

Jag minns att vi hade sagt att vi behöver 45 minuter med familjen när man kommer hem och äter en middag tillsammans.

Jag tror jag summerar att vi jobbar typ 118-120 timmar, alltså tre veckor på en vecka.

Det är knappt möjligt, men det går faktiskt kan jag säga.

Men det roliga på söndagen, kom jag ihåg, då sågs vi ett gäng som hade ställt upp och ville vara med och städa.

Vilket var begärtransvärt.

Ingmarie.

Vi träffades på en spress och hade några hamnen och bjöd vi alla på frukost.

”Äntligen, nu får ni pusta ut!”

Och så räknar jag ihop det.

82 timmar jobbar man veckan efter evenemanget.

Det är helt sjukt.

Och det är fortfarande väldigt mycket jobb efter.

Och det ser ju inte folk.

Nej.

”Nu får ni pusta ut!”

Tänk på det när ni springer om A18.

Det ligger ganska mycket jobb bakom bananerna

som ligger framme och vattnet som står upphällt.

Vad talar om vatten som är upphällt?

Nu ska vi ta en paus, för nu behöver Andreas

  • Nu kan man andreas hela utseendet. – Ska vi hälla upp något annat också?
  • Ja, ska vi. – Ja, tack.

[Musik]

[Musik spelas]

[Musik]

[Musik spelas]

[Musik]

[Musik]

[Musik spelas]

Vi satt här i mellansnacket och påbörjade en jäkligt bra konversation.

En svar på en fråga egentligen.

Så vi borde faktiskt ha detta i sändningen istället.

Så innan vi går in lite grann Andreas på dina bästa och sämsta.

Och nu tycker jag att du har minnen från att arrangera lopp.

Så fick vi en fråga från Andreas.

Och han skrev så här.

När ska du själv springa loppet?

Då hade du en jäkligt bra perspektiv på det.

Ja precis.

Och då är det ju så här att…

Jag har förlikat mig lite med att jag kommer aldrig att springa i loppet.

Det finns rätt så många olika anledningar till det.

En av de anledningarna är att, för att inte göra allt för lång utledning,

en av de grejerna som jag känner gör Helsingborg Maton unik är just den här familjära känslan.

Det får vi en väldigt fin respons på.

Jag får en respons på folk som mejlar frågor två dagar innan loppet.

Klockan åtta på kvällen, en torsdag.

Och sen får man svar klockan kvart över åtta, en torsdag.

Två dagar innan loppet.

Och den respons man får är att folk blir jätteglada och känner

”Jag trodde aldrig ni skulle svara, vilken service!”

Och den familjära känslan tycker jag är jätteviktig.

Det vill jag alltid att man ska känna.

En grej som jag tycker är att jag alltid haft förmånen att vara i målet när de som har sprungit kommer in.

Som Martin där på skäl så har man ju den här…

Man vet vilken känslobär jag då bara när man går igenom.

Det är så många människor som man har tagit emot och som bara börjar gråta i ens armar.

Och det är liksom bara så här, man vet exakt hur det är.

Jag tycker det är något fint i det, att tävlingsledningen står på mållinjen och tar emot.

Jag har en liten dröm om att även om 40 år ska jag stå på mållinjen och ta emot folk.

För det är det som är min uppgift för Helsingborg Mat.

Jag kan springa hur många andra lov som helst, men där är det min uppgift att vara och behålla den.

Jag har sagt att vi aldrig ska växa mer än att vi kan behålla den familjära känslan.

Man ska alltid känna att man är såhär, tävlingsledningen, de är bara runt hörnet.

Det är inte så att det är någon organisation här uppe, utan vi gör detta tillsammans och vi är ett fint gäng.

Det känns viktigt, så jag tror aldrig att jag kommer att springa.

Det är lite synd, men jag måste ni ha två liknelser.

Det ena är det enda andra loppet jag tycker lyckas med detta, och nu ska jag säga ett täljsel med Marathon tillsammans med Storvreta.

Det är New York Marathon, de är ett av världens största, men de har också tävlingsledning.

Jag har inte sett nästan inga andra, man har sett hälslingarna skicka iväg

på London Marathon och sånt och står de ju liksom där och showhejar iväg.

Men New York har lyckats påhålla den känslan.

Så det är New York och Helsingborg Marathon.

Ni vill få den känslan, det är de två loppen i världen.

Det är där du får den känslan.

Och Holger Dansk.

Han var på en vätskostation efter 16 km och langar inte ens vatten.

Men det var det ena saket jag tänkte säga.

Jag tycker det är skithäftigt nu efter att ha klivit ur karusellen och kan titta tillbaka på det och se det från sidan och även att förmånen att få springa det.

Så tycker jag att det är en superunik grej och du är helt rätt på den, Andreas.

Så även utifrån att tänka hur man bygger ett starkt varumärke.

Du kan prata hur mycket som helst, men det är den leveransen att tävlingsledaren tar emot dig i sina armar när man har sprungit ett matorn.

Det är det som gör att folk känner att här är det någonting speciellt.

Jag sa ju det till dig i matbutiken när du handlade Ben & Jerrys efter mitt lopp 2015.

Det var ett jävligt bra arrangemang.

Mina känslor i det, om jag skulle djupat det mer, om jag hade pratat med er så hade jag sagt det,

att man kände sig verkligen vippad när man sprang.

Det var jävligt coolt att komma i mål och bli servad och mottagen

All glädje som fanns när man sprang och hade klarat det.

Det var den känslan man fick med sig när man summerade hela loppet.

Jag kommer att tänka på en grej nu som jag bara tyckte var så jäkla coolt.

Det var 2021.

Då är det en tjej som av någon anledning kommer i kontakt.

Hon mejlar om någonting.

Och så berättar hon att hon ska springa sitt första marathon.

och hennes snubbe har lämnat henne och hon bestämde sig för att

”Jag ska fan inte lägga mig ner och bara så här”

och då var det bara så här ”Jag ska springa ett maraton”

för jag ska bara så här ”Få boosta sig själv”

och då bara var jag så här ”Vet du vad? Jag ska stå där och ta emot dig”

och då tror jag dessutom att vi pratade om att hon var så här

”Jag siktar på sex timmar” och jag var bara så här

”Du kommer att vara över mållinjen innan fem timmar”

Och då lägger jag till henne i min lista av människor som jag följer.

Så jag har koll på henne, så jag vet ju om någon kommer.

Så jag ser henne och står där och klappar in henne.

Jag bara sa att jag sa att du skulle göra det.

Och vi bara kramas och hon bara så här…

Alltså det var bara så…

Det är ju en fantastisk upplevelse för mig att få lov att dela allt det här med alla de här människorna.

Så det är inte det att jag bara så här…

Alltså det är inte av egoistiska skäl.

Du får ju tillbaka väldigt mycket.

Det är ju helt fantastiskt att få lov att stå där och bara…

Jag grät ju 2015 när jag gick i mål.

Det är rätt mycket känslor, särskilt de första maratonen.

När du verkligen har pushat dig själv över alla gränser som du någonsin trodde du…

Du hade ingen aning om hur det skulle gå, så klarar du det.

Så kommer du in där och alla känslor kommer på samma gång.

Det är en så otroligt speciell känsla.

Alltså, ja, den är fantastisk.

Ni som inte har sprungit marathon, testa.

Gör det.

Vi har ju pushat hälsing med marathon för Fredrik, men jag kan inte någonstans understryka det.

Jag tror, eller jag vågar nästan hävda det, att det är det enda loppet i Sverige där du får

både känslan av att det är ett större arrangemang, inte minst kopplat till marathon,

men att du fortfarande kan behålla det som Andrea säger.

Om du mejlar några dagar innan, den personen du får svar av, det är samma person som kommer stå och ta notan när du går mål.

Det är inte många som kan säga att de är det och lägga den genuina vikten, nyfikenheten och intresset av varje individ som går över mål.

Det tycker jag är skithäftigt.

Om första loppet var en sminkad gris, så var den jävligt snyggt sminkad.

Ja, den var jävligt snyggt sminkad.

Där var vi ju makeup-artists.

Ja, det var mycket spackel på den grisen kan jag säga.

Samtidigt är det så här, helt ärligt, vi var två personer som gjorde det.

Det var faktiskt sjukt.

En sak jag faktiskt kommer ihåg som jag måste dela med mig,

ett minne som jag har tänkt på några gånger efter, just det som Andreas säger,

Fredrik, du och jag arrangerade ju nyårsmilar.

Då kunde ju båda tävlingsledarna springa, det var ju inte så avancerat.

Hur svårt kan det vara?

Precis, hur svårt kan det vara?

Vi ritade inte ens några pilar runt epalodlingarna.

Nej men där är det liksom vid de här större arrangemang, tror det kommer en gräns där det går så.

Nu blir det någonting annat än tre varv runt äppelodlingarna.

Där är så otroligt mycket mer i arrangemang och den här typen av evenemang än vad folk ser.

Sen tror jag många av oss som springer den här typen av lopp, man känner det under tiden.

Om vilken typ av evenemang det är.

Och jag tror inte minns man spelas med maten när man går i mål.

Så inser hon bara ”Jesus, vad detta är så mycket mer än att bara springa ett stort varv någonstans”.

Men jag kommer faktiskt ihåg, om man får bli lite sån personlig, att jag och Andreas hade en brytpunkt 2016,

när vi övervägde oss och sa ”Fan, vi är lite osäkra om vi kommer få det här att gå ihop”.

  • Jag kommer ihåg, jag kommer ihåg det satt.
  • Jag kommer också ihåg när vi gick igenom alla siffrorna och bara ”Fan, det här ser fan tight ut”.

Första året hade vi haft en supersuccé.

Vi hade bara gjort en prognos, nästa år blir det lite mer och nästa år lite mer.

Men så insåg jag att det var en superhype.

Första gången jag arrangerade hemma så hade jättemånga som anmälde sig.

En gång i livet ska jag göra ett marathon.

Och löpabommen var på sin pinna.

Absoluta höjd.

Det var ju spottorn.

2016 minns jag att vi hade ett jäkligt tufft ekonomiskt år just på grund av att löparbomen hade börjat lägga sig lite grann.

Hur många OCR-lock som helst som blev stora, Ironman och Tufffest som plockade lite av det här.

Det är stora investerare bakom också som pumpar in pengar.

  • Ja, vi hade ju inte riktigt några sådana ”investerare” i ryggen.

Lite miljarder och sånt. Vi hade ju våra egna små slantar investerare.

Men då kom jag ihåg att det var typ två veckor innan loppet eller någonting.

Så började Andreas prata och sa ”Fan, om detta blir sista upplagen,

om detta blir sista upplagen någonsin, skulle vi inte sett om vi hade kunnat springa det själva?”

att springa det själva. Många hade pratat om det här,

”fan, ska ni inte få springa ett eget lopp, när ska ni göra det?”

Då hade vi skojat lite, ”fan vi kan göra så att vi kan tyras om,

om vi ändå är två stycken, där det börjar rulla på,

så kan du springa ett år, så kan jag springa nästa år.”

Det hade varit kul att få springa varje egen lopp.

2016 kommer jag ihåg att vi kom så långt innan det var,

jag tror det var fyra dagar innan loppet.

Vi hade fortfarande en sån naiv förhoppning

att vi hade tryckt nummerlappar till oss själva

Och tog ett samtal med tävlingsledningen nere vid Grönäs.

Och sa att vi är riktigt osäkra om vi kommer kunna göra detta fler år.

För att vi ligger så tajt till nu.

Och vi har tryckt egna nummerlappar.

Och vi funderar på om det ens finns en möjlighet att vi skulle kunna springa loppet om det här blir vårt sista år.

Och alla var super och sa ”ja vad fan vi ska se till att fixa det”.

Jag tror det var två dagar kvar så bara insåg jag att nej det går inte.

Men det blev en väldigt speciell stämning kring det året.

Alla i tävlingslinjen visste om att det kanske blir det sista året.

Så vi var 8-9 invigda personer som visste om att ingen annan visste.

Alla sprang loppet och vi kände att det här blir nog det sista året vi kör.

Därför är det så sjukt kul att titta nu på 2021 och ni har tagit igenom pandemin.

Så ändå har det varit sjukt häftigt.

Det var ett sånt minne man kunde dela med sig av.

Kopplat till det tänker jag att vi kan hoppa in på lite goda ting.

Du har fått tänka till lite grann nu.

  • Jag fick tio minuter.
  • Trettio sekunder.

Hur är det egentligen?

Vad har du för bästa, sämsta, bra och dåliga minnen och grejer kring att arrangera evenemang?

Jag skulle säga så här, det som vi pratade om innan, jag har ju varit med och arrangerat evenemang tidigare,

men på något vis känns det som att, det är ju ändå Helsingborg Marathon som är i sin, jag var ju så himla ung.

  • Det var innan barn och grejer.
  • Ja, men precis. Det första jag gjorde när jag började jobba, då jobbade jag på den här evenemangsbyrån.

Och där i och med det jobbar jag ju sen som 3D-grafiker i tio år.

Så jag känner att det är ändå Helsingborg Marathon som har satt de djupaste ärren, men också de finaste hjärtanen i mig.

Jag funderade just på den här grejen, vilka är mina finaste minnen?

Jag har inga minnen under evenemanget som är så där direkt att man bara ”det var ju…”

Det är svårt att stanna upp.

Som jag berättade om den här tjejen som gick i mål, det är väldigt fint.

Men för mig är det nästan efteråt.

Det är nästan då man kan bara ”Vad fan hände egentligen?”

Då är det ett minne som jag tycker är…

Det är så coolt just den här grejen att…

Vi har arrangerat Marathon, men…

Första året var det som att köra hundra mat.

Står vad jag menar?

Det var en sån otrolig känslostorm under så lång tid.

Både psykisk och fysisk utmattning.

Så när vi väl gick i mål,

som sagt när vi gått och städat på Gröningan,

i målområdet i det här ösregnet,

och då bestämde vi oss för att åka hem.

Då hade vi en after run på The Tivoli då,

som är ett utställe i Helsingborg.

Och så bara så här, ”Fan, ska vi inte åka ner?”

Och bara lägga den sista energin på att bara uppleva det där också.

Och när vi kliver in där, så sitter det där fullt med folk som har sin medalj.

Och då ska det tilläggs att vi har arbetat igenom allt.

Medaljerna, hur den ska se ut, varenda detalj är genomarbetad.

Vi har verkligen tänkt hur vi kan göra detta till vårt eget.

Det ska inte vara den här runda med den, utan det ska vara Helsingborns marathonsymbol.

Allting är genomarbetet och då sitter folk där med medaljer runt halsen

och när vi kliver in så blir det en stående ovation.

Det är ju verkligen så här, helt ärligt.

Tänkte jag bara, du har sprungit ett maraton, du är helt urlakat.

Och då har bara människor som ställer sig upp och bara så här,

som sagt, nu har du sagt som den här drivande,

men så här,

alltså så här, folk klappar igång.

Det är nog ett av de absolut häftigaste minnena, faktiskt.

Det var så jävla coolt.

Och det är väl belöningen att göra evenemang också.

Alltså just den här känslan efteråt, när man ser hur,

Även när vi pratar om att coacha andra människor, det är en fantastisk känsla att se

andra människor lyckas och lyckliga. Jag har bidragit till den där

känslan, som du säger Andreas, man vet ju själv vad det går med att måla på ett mat.

Det är den bästa känslan.

Det är klart som fankarna, att här är några som varit ytterst delaktiga att se till att

jag har klarat mitt drömmål och jag har gjort detta. Det är en jäkligt häftbelönande känsla.

Det är ju en sak som många har på sin bucket list, att springa i ett marathon.

Det får man inte glömma. Det är ingen halvmarathon eller 10 kilometer.

Det är ett väldigt speciellt lopp.

Det är många som kommer i mål och har den här känslostormen.

Att ni står där och får dela det med dem och att det är ert marathon.

Det är en sån jäkla belöning att få vara en del av det där.

Alltså, jag vågar inte dra den parallellen.

Men det är väldigt, väldigt speciellt.

Nu vill vi inte höra den parallellen som du tänkte på.

Vi går vidare istället.

Men det är ett fantastiskt fint minne.

Vad har du för någonting på din lite jobbiga armförmang?

Alltså, som sagt, nu har vi ju redan täckt den här drivan.

Det är nog mitt värsta minne.

Det var verkligen så här att…

Tänk själv, som du sa, vi måste ha 44 minuter att hänga med vår familj när vi käkar middag på kvällen.

Under ett års tid var det det som vi gjorde.

Det är en sån grej som jag bara…

Det gnagar mig fortfarande.

Jag kommer aldrig glömma när min fru sa till mig,

då stod jag upp och jobbade på kvällar,

hade en bänk,

och då sa hon till mig, ”Jag ser bara din rygg nu för tiden.”

Det var då vi bara sa, ”Det går inte.”

”Vi kan inte ha det så här.”

Det var jobbigt att höra.

Men den här drivan, den är nog en av mina värsta minneförrevenmang.

Tänk dig att när man har lagt ner det här, man har försakat sin familj så mycket,

och nu när du väl står där vid den här drivan och känner bara så här,

”Det här kommer inte gå.”

Du får nu rätt så hög insats du har lagt in i det här.

Om du då har försakat din familj,

du har försakat ditt privatliv överhuvudtaget,

dina vänner, din familj.

Jag står där och bara ”ja men fan vad gött, jag har satsat på den här hösten”.

Vi kommer döpa om den här till peppodden.

Den handlar om att peppa unga entreprenörer som vill testa något nytt.

Do it! Do it!

Men Andreas, du är ju en entreprenör själv, du gillar att testa nya saker och vidare.

Vad har du för tips där då?

Det är lite kopplat till den första frågan.

Planering är en viktig del, det tycker jag är ett superbra tips att tänka sig.

Vi har en flertalåpong två veckor, kanske lite längre tid.

Men just vad tycker du belöningen är att vara arrangör?

  • Det är lite som vi var inne på innan.

När det gäller den här typen av evenemang,

då är det ju att få lov att leverera någonting där människor får den här upplevelsen.

Jag har inte fått den någonstans annan.

Det är liksom…

Men sen måste jag säga så här, där är ju alltså…

Vad det gäller att vara entreprenör eller vad man nu ska säga just nu,

för jag tycker att det är så himla viktigt att inte vara rädd att våga satsa.

Att bara ha ett positivt mindset.

För jag tror att det är det som skiljer liksom

De som innoverar och säger ”Ska vi inte prova att gå den här vägen?”

Istället för att säga ”Fan, den där vägen känns jobbig”.

Det tror jag är så här, var inte rädd för att bara testa den där idén.

Om det inte är något som står i din väg så bara kör.

Det jag funderar på är, ni planerade ganska länge inför första maratonet.

Var det oundvikligt att det skulle bli som det blev?

Att det skulle bli kaos? Är man tvingad att ta det här stålbadet?

Om du inte har någon erfarenhet sen innan?

  • Jag säger ja.

I ett så stort evenemang, ja.

  • Ja.

Vi tog på oss en, utan att lägga någon dömande värdering,

vi tog på oss en extremt stor kostym.

Vi siktade löjligt högt från början.

Ni kommer också ihåg när vi slutade att säga

Vi ska ha två grejer som är Europa-unika för detta loppet, annars skiter vi i det.

Det är också så här, för de som aldrig har sysslat med den här typen av evenemang

och inte så att vi hade några jättelåga track-records av att lyckas med en massa annat.

Jag kan också komma ihåg den fullständigt överambitiösa och naiva tiden.

Att man bara var så fri i sina tankar.

Är inte det charmigt? Är inte det befriande?

Det är det som är grejen. När du hittar den grejen som du känner att det här är det jag ska göra.

Det finns inget stopp i. Det kommer idéer hela tiden. Vi kan utveckla det, vi kan göra det bättre.

Och då skulle ju dessutom tilläggas, alltså vid den tiden,

även om vi tittar så är det inget illa om Stockholm Marathon,

vi har haft en superfin dialog med dem,

där vi verkligen har utbytt idéer tillsammans,

men när vi började detta, så jag vet att vi tittade på Stockholm Marathons hemsida,

och det fanns 74 länkar.

på första sidan, på Stockholm A-torns hemsida.

Så för vår del var det bara så här,

men här finns det ju någonting, vi kan ju driva utvecklingen i det här segmentet.

Vi kan ju så här vara någonting där någon annan vill titta på oss och säga så här,

det där ska vi också göra.

Eller varför gör inte vi så där?

Och det är ju någonting som är supertaggande.

Att vara den här underdoggen som någon bara så här,

som även de stora kan titta på och säga så här,

Här har vi blivit liksom slappa, vi ska också göra det där.

Det tycker jag är skitheftigt.

  • Kan det vara bra att inte vara skolad och inte veta så mycket om vad man ger sig in på?

När man verkligen bara sätter sig ner och börjar skissa.

Att man har väldigt lite erfarenhet och kunskap kring vad man egentligen ska göra.

För då blir ju visionen så stark.

  • Jag tror när vi startade var det väldigt mycket, i löpningen kallar man det,

det finns ju en fras som heter frontrunner.

Det är den här jäveln som väljer att springa längst fram för att bära eller brista.

Jag tror vi hade bestämt oss ganska tidigt. Jag kommer ihåg också att

vi bestämde oss inte efter det men jag tror det var en undermedveten grej som låg lite grann av skadan.

Vi hade aldrig sprungit ut en maraton.

När vi startade så hade vi aldrig sprungit ut en maraton.

Det var ju bra för trovärdigheten.

Men så anmälde vi oss till Köpenhamn Marathon. Jag kommer aldrig glömma att

mailet jag fick från Köpenhamn Marathon efter att man anmälde sig

Så stod i ämnesraden ”orderbekräftelse”.

Jag minns så starkt att jag bara…

Jag ska lägga ner ett halvår av mitt liv på träning, hålla mig någonsin gjort och göra min livs största upplevelse.

Jag har fan inte beställt någonting som jag ska ha en orderbekräftelse för.

Inspirera mig för helvete. Det var det första jag tänkte.

Sen när vi drog igång hälsomovervåningen så pratade jag med Andreas så himla mycket.

”Fan, här är folk som liksom jagar sina livs största drömmar.”

Varför inte inspirera dem?

Varför göra det så jäkla tråkigt?

Då tror jag att vi…

  • Skriv kvitto.
  • Jag tror bara att vi tog ett beslut att vi ska vara de som driver.
  • Vi ska vara de snygga.
  • Och vi ska vara de frontrunners i det här loppet.
  • Oavsett var du möter oss så ska det vara inspirerande.

I bilder, i text.

Var du än möter detta så ska det vara inspirerande.

Jag kommer ihåg att jag fick en backlash en gång.

Jag kommer ihåg när vi skulle beskriva banan.

Då skrev jag en sån här liten text om hur Industrigatan kanske kunde upplevas som Berlin.

Jag tog i lite grann från tårna, kanske i några av textbeskrivningarna av banan.

Jag kommer aldrig glömma, jag skulle ut på ett långpass och så vet jag att HLK92, en klubba i stan,

och springer också, så jag hakar på dem.

”Little did I know” att då hade Hasse i det gänget,

då skulle de i testspringande i alla fall, som de var i månattan varna,

då hade han skrivit ut beskrivningen av den här.

Så när vi springer så här ”Industrigatan känns ju som lite känslan av Berlin”

Då känner man lite så här ”Okej, vi kan väl ta det lite väl hårtare.”

Repo-ban?

Nej, men faktum är att det som jag tycker är viktigt att säga här

är att vi har sprungit i Köpenhamn-marathon många gånger

och sagt varje gång att det där är verkligen

ett av de bättre evenemangen.

Och samma sak i Stockholm-marathon.

Det har snarare varit att det har hjälpt en att

att man kan titta på marknaden och säga att här har vi någonting vi kan utveckla.

Och då är det inte så att vi ska säga att vi utvecklar detta och sen liksom,

utan det blir liksom, som utveckling fungerar,

att bara säga att vi gör någonting och sen så får de, tittar de och säger

”ah men shit, vi vill göra likadan”

och sen så tittar vi på dem och säger ”ah shit, det där var kul, kan vi skruva på det?”

och sen så liksom, så det känns lite grann som att vi,

nu är det ju verkligen klart på sig själv här,

men det känns lite som att vi så här fick igång

ett momentum på någonting som kanske hade stannat av lite grann.

Man såg inte riktigt hur vi kan utnyttja tekniken som finns idag.

Jag tror att det krävs några som har helt nya ögon.

Kommer in i en bransch som man inte varit i innan och förändrar den.

Det ser vi i andra branscher som bildbranschen, teknikbranschen generellt.

Det kommer in spelare som är helt naiva.

Men vad vill kunden ha?

Ger de det då?

Det går inte. Jo, det går.

  • Alla som lyssnar på den här podden vet ju att jag är rätt så ödmjuk annars.

Min framtid.

Men här måste jag ändå säga…

  • Tork med alla.
  • Jag vill bara nu att jag och Andreas ska få två extra klappar på axeln.

Men jag håller faktiskt med Andreas här.

Jag tycker ändå med lite nyktert avstånd till det, och även klivit ut ur det.

Så tycker jag nyktert, i det här sammanhanget, att det inte är något slaget till.

Jag har ändå reflekterat en och två gånger hur branschen såg ut när vi gav oss in i den.

Och hur såg den ut två år senare.

Jag vill verkligen tro att Helsingborg Marathon var, åtminstone ur ett nordiskt perspektiv, en banbrytare.

I hur man valde att presentera erbjudandet.

Det tycker jag var jävligt coolt. Vi hade en extremt tydlig bild.

Lite grann bara för att koppla en sista minne.

Här också innan vi ska leka lite lek.

Ge ytterligare en klapp till axeln till Andreas.

Och lite till mig också.

Andreas pratar om planering och research.

Jag kan komma ihåg, det här med att vinna priser och sånt.

Det var aldrig vår drivkraft när vi körde.

Vi tyckte det var jävligt kul att leverera bra grejer.

Och komma på någonting på förmiddagen, få ut det på eftermiddagen.

Sen bara fy fan vad gött att kunna göra det.

Men jag kommer aldrig glömma, det är ett av mina starkaste minnen, om man pratar om det positiva också.

Det var 2016 var vi nominerade till årets evenemang i nordvästra Skåne.

Vi fick klä upp oss, kom igen, gå på gala.

Det finns hysteriska bilder från det också.

Andreas hade på sig en stor jävla banderoller och stod nominerad.

Eller om det stod ”Årets” – Nej, nominerad tror jag det stod.

Var det inte den som vi fick dela på den?

Jo, vi fick dela den.

Det fick skickas runt lite.

Där kom jag ihåg två grejer från den kvällen.

Dels var pulsen ungefär lika hög som när man spang ett lopp.

När de började presentera, de nominerade, de körde filmer.

Och då visste ni inte?

Visste inte, vi var på Hälsingborg Arena, det var galamiddag och sånt.

Och sen är det en som nog hade fått någon extra drink i sig.

En från juryn.

Nej, det var inte det. Man hade varit och presenterat för en jury tidigare.

Och presenterat hela caset och hur arrangemanget var.

Hon knackade mig på axeln säkert 15 sekunder innan hon skulle prestera.

Så bara så här, ”ni vinner”.

Och då blev jag så humoritfull.

Så blev jag så här, ”jävlar så närmar jag mig nu” tänkte jag.

Så satt jag där och så tittade jag och Andrea och vi hade samma stresspåslag.

Vi satt med folk vi kände vid bordet.

Du vet, andra meningen de läser upp på nomineringen, eller när det gäller den som vunnit, så bara visste vi om vi vann.

Vi visste om de sa så. Jag tror de sa något i stil.

Motiveringen då?

Ja, de börjar så. ”Det började som en galen idé” och då bara direkt visste vi att vi tog det.

Jag kommer aldrig glömma när vi… Nästan som att man blir tårig nu när man pratar om det.

Det var ett sånt erkännande, inte för mig och Andreas utan för alla människor som hade varit med.

Alla sponsorer, funktionärer och alla som hade varit med och byggt detta.

Även Helsingborgs stad som verkade trodslätta för omdagenhet.

Och det var coolt. Den kvällen var ju skithäftig.

Men det är ändå när folk frågar sånt, ”ja fan vad grymt, så grymma det är att ni vann”

Då brukar jag säga, en del var att det var ett jävligt bra evenemang.

Men den andra delen var, jag är utan tvekan att jag och Andreas hade förberett oss absolut, absolut mest när vi var hos juryn också.

Vi förberedde allting, all tid till 100%.

Och det tror jag är någonting som man inte ska underskatta när man pratar om hundjobbet.

Som Andreas beskriver där.

Det är lite så de första åren, att man behöver saka mycket också.

Men är man bara villig att lägga, fan, alltid vara den som är mest förberedd inne i rummet.

Vi kommer vinna på det varenda gång.

Vi kommer vinna på det varenda gång.

Research, otroligt mycket research.

Som Andreas säger med de andra loppen,

med orderbekräftelsen, att veta att det är 74 länkar.

Ja, och vem man pratar med.

Vem pratar jag med? Vem ska jag sälja in det till?

Vem är den personen?

Att man kollar upp lite.

Imponerande.

Kul att reminiscera lite grann.

Lite tårrör i armen.

Med det tycker jag vi glider över till något

lite mer

  • Det är mer lättsamt att skoja. – Ja, det ska vi nu.

En liten lek med Andreas här på slutet.

  • Fem. – Jag är obekväm.
  • Är du redan obekväm? – Ja, jag tror det.
  • Ja, men det är så det ska vara. – Då kör vi.

Nästa vecka, Fredrik, tänkte jag faktiskt att jag skulle försöka roasta dig.

Lite rejält igen, det var länge sedan.

Men jag tyckte faktiskt att eftersom Andreas ändå har kommit hit med gott uppseende

Så tänkte jag ”Fan vad lite schysst”.

Så jag tänkte att jag bara vill sätta lite skräcke i det till nästa gång.

  • Ja men då förbereder jag någonting också.

Jag är så jäkla mediatränad.

Så du kan bara kasta vad som helst på mig.

Hur många omtagningar tog vi på den här jävla bron?

Mediatränad.

  • Du känns väldigt mediatränad tycker jag Andreas.

Okej, är du redo nu?

Den här leken heter…

  • Det kan heta vad som helst för jag är redo.

Den heter ”Evnemang eller bajs”.

Den är ganska enkel.

Du kommer få 12 frågor.

Jag trodde du skulle säga 12 alternativ.

12 alternativ på varje fråga.

Jättemånga.

Du kommer få 12 frågor.

Du får välja mellan antingen eller.

På varje fråga.

Det kan inte alltid finnas ett uppenbart rätt eller fel.

Några kommer att vara lite lättare, som börjar lite grann för att lära känna dig.

Några kanske kommer att vara lite svårare, helt enkelt.

-Åh! -Mm.

-Så är du med? -I like.

-Vi börjar med en enkel mjukstart. -Japp.

-Allt är enkelt. -Är det?

Helsingborg Marathon?

Eller Helsingborg Night Run?

Helsingborg Marathon.

-Åh, är det så? Enkelt svar alltså. -Ja, ja, ja.

Du sa det ju själv. Du är enkel.

-Men varför det? -Ja, men alltså…

[Suck]

Helsingborg Marathon, där har jag lagt ner min själ.

Skulle någon säga till mig att ett av de här evenemangen måste sluta,

då är det såhär, Helsingborg ska ha ett marathon.

Det tycker jag är fint.

Så Helsingborg Night Run kommer att sluta?

Det är nästan det.

Erik skriver bekräftat.

Erik, kan ni ta bort Erik från handlingen?

Fråga nummer två Andreas.

Kanske lite knepigare nu.

Elstrul eller tidtagningsstrul?

Elstrul.

Åh, fan det var snabbt alltså.

Det kopplar tillbaka till det vi sa innan.

Alla ska ha en tid.

Har du varit med om något elstrul?

Åh, det här.

Detta är det.

Okej, det fanns en.

Ska vi gå in på detta?

Absolut, skönt.

Och där är faktiskt det lite roligt att koppla tillbaka just till den här grejen som vi pratade om.

Jag tyckte det var lite så just den här grejen att, som du sa, att man blir paralyserad.

Det är faktiskt någonting som man kan träna upp och komma över.

För att jag hamnade faktiskt i en sån situation i år, eller 2021.

Jag skulle ändå säga att jag har hyfsat bra koll på vad som ska hända under dagen.

Men, skydda på pandemin!

Så var det för oss så här att allting blev skjutet rätt så mycket på vad…

Det blev rätt så intensivt för oss i den här slutperioden.

När vi till slut blev så här att ”Ni kan genomföra”.

Då hade vi skjutit allting framför oss för att vi var tvungna för att vi skulle kunna överleva ekonomiskt.

Då hade jag missat att vi plockade ström från Dunkers.

  • Det är där starten går, Dunkers kultur i Svenskborg.
  • Jag tror det var halv tio går i starten för halvmåren.

Så jag tror det var nu halv åtta.

Halv tio går starten, så halv nio så ringde vår media.

”Vi tänkte koppla in vårt ljudsystem nu till strömmen, men det här är inte öppet.”

Och det har ju varit öppet i alla år.

Men så var det pandemi och så…

Den här känslan när man känner att det går från fötterna och så bara vandrar det upp igen i den här kalla kåren.

Man bara ”I fucked up”.

Och då är det bara en sak att göra. Det är bara att ”Okej, hur lös är detta?”

Och då har jag ju fördelen att jag har gjort detta ganska många år.

Man har lärt känna mycket människor.

Så då är det bara så här ”Okej, nu är det bara så här”.

Då använder man förtroendekapitalet och bara direkt spelar ut det.

Vem är den bästa människa jag kan ringa i det här läget?

Vem är den enda som kan lösa detta?

Magdalena Andersson.

Jag bara, loffsan.

Jag bara, kommer ni i år?

Nej, men då ringer Fredrik Öybro som jobbar på och som har varit min kontaktperson under många år på Dunkers.

En lördag morgon.

Han är inte jättekaxig där.

Nej, jag bara så här ”alltså förlåt”.

Det var verkligen så här ”men förlåt”.

Men shit, här sitter fan. Kan du hjälpa mig?

Han bara ”jag fixar”.

Skickade ut en väktare, öppnade upp dörrarna, vi kopplade in oss, strömmen.

Han märkte någonting.

Paniken innan bara.

Ja, precis. Måndagen efter.

En fin chokladkartong från Chokolatte.

Jag trodde du skulle säga fakturen.

Och bara så här, dumpa ögonen och bara så här…

You are my main man.

Det är någonting kul som vi faktiskt inte pratar om.

Vi ska inte sväva ut.

Men just det här med att bygga upp goda relationer

när man jobbar med evenemang.

Och det är som du säger Andreas, när man måste växla in

förtroendekapitalet så är det guld värt

att ”fuck, what a good guy” faktiskt.

Men det tänker jag på så här,

när vi nu svävar ut.

Okej, vi ska inte sväva ut.

Men vi gjorde mycket bra,

Vi har gjort mycket bra grejer. Just för att bygga det här förtroendet.

  • Helt rätt.
  • Man ska vara med om allt.
  • Just för att koppla tillbaka lite till det du sa.

Vad ska man tänka på om man ska starta ett nytt evenemang?

Bjuda dig själv och hjälpa andra att bygga relationer.

  • Du har good shit.

En följdfråga på den.

Du måste välja att du gör en miss eller att en leverantör gör en miss.

Den vill man ju inte att någonting…

Den här missen med strömmen, den får en att se på sig själv på ett vis som man är såhär ”Det här skulle inte jag gjort”.

”Detta ska jag kunna efter så många år”.

Samtidigt som… Åh fan, det där är svårt.

Jag tror nog hellre att jag själv gör den, för då kan jag råda över den.

Än om det är en leverantör som bara ”medaljerna kommer inte”.

Alltså den är ju jobbig.

Men här kan jag i alla fall göra någonting.

Då säger jag själv.

Okej, snyggt.

På ett lite annat tema, men du har ju ihop den här.

En stadig grogg eller en stadig hotshot?

Hotshot.

Hotshot.

Den har vi haft som evenemangshot under många år.

Det var synd att vi inte fick sådär, Fredrik. Det var leverantören som missade.

Okej, Andreas. Om du vet att banan är lite kort, 42 150 meter.

Om du vet att den är 45 meter kort, men du vet att ingen annan vet det,

går du på det alternativet?

Eller att den är 42 300 meter lång och att du måste vara öppen med det?

Hellre att den är längre.

Snyggt, det var lite moralfråga tyckte jag.

Det är rätt. Det finns inga rätt att följa.

Fast det var rätt.

Det var rätt.

Du bara ”Hung”.

Just det, jag glömde säga. Det heter moralkompass.

Japp, japp, japp.

Jag var bara lite svårt att förställa.

Han har ju druckit en del nu.

Det är som det är.

Frågan blir svårare. Jag försöker lura dig till att säga något svinaktigt.

Det är som är mitt mål.

Okej.

Okej Andreas. Fråga nummer whatever.

Whatever.

Skippa startbandrollen eller målbandrollen?

Målbandrollen?

Vi har inte skippat någonting av det någonsin.

Nej, nej, men jag bara tänker att startbandrollen är bättre att skippa.

Ja, jag tänkte väl det.

Så du skippar hela startbandrollen?

Ja.

Absolut.

Man ser ju knappt en startbandroll.

Nej men för grejen är den att…

Ja, ja, ja.

Fast grejen är att om du tänker dig den energin som har lagts ner på att det ska finnas en målbandroll.

Ja.

Ja.

Det tycker jag talar för sig själv.

Ja, ja.

Du hade hellre skitit såhär när damvinnaren kommer in på maten i stället som du bara står där och bara

”Skitbra vi har ingen bandroll men det var ett bra jobb.”

-Än att du håller i… -Okej, här kan jag vundras med en fåfänga.

Fåfängan är att man kanske känner att startbilden vill ha två som springer med startbanner.

Det är så jävla snurrigt.

Men vad som egentligen vore rätt vore att välja målbanner.

Att ha kvar målbanner för att det är en…

-Kan man inte använda samma till mål? -Det är därför detta kallas moralkompass.

Det står ju start på den.

Varför vänder man inte på den bara? Mål på den sidan.

Helt tyst.

Produktutveckling.

Fredrik, lägg det inte i här.

Lägg det fan inte i nu, Fredrik.

Okej Andreas.

Vilken fråga är det?

Nu har du så här.

Jag har kanske druckit någonting.

Funktionärsväst?

Eller ullväst?

(skratt)

(skratt)

(skratt)

Ullväst?

Alla dagar i veckan. Hade jag kunnat ge alla, jag tror det är 400 västar vi har, hade det kunnat vara i ull.

Då hade vi tagit…

Ja, förlåt.

Ni måste lyssna på 28, ullväst.

På mellansnacket.

Förlåt, för er som lyssnar.

Vi hade ett mellansnack förra gången med Andreas Färs

som handlade om att en medarbetare eller en kollega som hade en ullväst.

Jag säger att ullväst är alltid rätt.

Jättebra.

Lite Holger Danske tema nu. Om du måste välja.

Inga funktionärer eller inga markeringar i marken.

Inga funktionärer.

Snyggt, Holger Danske hade faktiskt inget av det.

De safade.

Helsingborg Marathon har bägge delarna. Holger Danske valde alltså inget av det.

Det var bra.

Nu börjar vi närmast de sista frågorna.

Vi fortsätter på Holger Danske temat. En fråga till.

”Att glömma markera en vändpunkt på ett maraton”

Alltså det här är ju vårt tasket!

”Eller att ha en påse chips med paprikasmak till vid maraton”

Det är verklighet detta!

Nu heter det inte moralkopp alltså, nu heter det frågor från verkligheten!

Glöm inte att markera med en pupp på Marathon.

Eller en påse chips med paprikasmak.

Det är vinnaren.

Du får välja vad du tycker känns bäst.

Jag tappade nu.

Okej.

På Hetsim och Marathon pratar vi nu.

Du har kämpat.

42.195 meter.

Du kommer med mål. Du har vunnit.

-Jag har en chipspåse. -203an får statuetter.

Men 1, antingen får äta den eller en chipspåse.

En chipspåse med paprika smak.

Jag känner så här, hellre att du springer för långt

än att du får din chipspåse.

Jag skippar väntpunkten, ge mig en chipspåse.

För uppenbarligen kan man ändå sätta på det.

Snyggt, okej.

Andreas väljer en påse chips med paprika smak till vinnaren.

Mycket bra.

Får du en fappel?

Vi har tre lite knepiga frågor här på slutet.

Sen har vi en bonusfråga som Erik kastade in här också.

Vi kan ta Eriks fråga.

Du jobbar ju med Erik och Fredrik på SVM18.

Erik har ställt frågan, Erik eller Fredrik?

Erik alla dagar i veckan.

Jag misstänkte nästan det.

Det är för färdigt att inte lyssna på denna.

Precis, ja. Snyggt.

Tre sista frågan här nu.

Du får välja

antingen en

super fancy

cool ny sponsor

som inte betalar en spänn

eller faxe

som ny sponsor

med cash varje år, men då måste ni räkna ner

på danska på samtliga

verkstaden.

T, N, O, S, S

Alltså ta och fuck sekondi.

Det är kul.

Alltså det är ju alla gånger fuck sekondi.

Det är snyggt.

Jag kan se fram emot nedräkning på danska här.

När vi ska springa nästa år.

Alla luff, även Nightrun och alla luff.

Där känns det mer accepterat.

Alla konstiga kläder.

Jag kan väl lika bra räkna ner konstigt.

Okej, två sista frågorna.

  • Ja, ja. Okej. Två sista frågor.

Att i… Jag vet inte riktigt vad jag tänkt.

Men skitsamma.

Att väldigt publikt, att Mosse, Mustafa Mohammed, säger att

Helsingborg Maraton är… – Det är inte Mosse Pig.

  • Det är inte Mosse Pig, det är Mustafa Mohammed.
  • Det är bara att du får tydlig.
  • Att han väldigt publikt säger att Helsingborg Maraton är skit,

eller att du väldigt publikt säger att Mosse är skit.

  • Då säger jag att musse är skit.
  • Sveriges snällaste löpare och du bara ”Nej, han är skit”
  • Det är så roligt för er, för ni har ju nog byggt en sån här

databas av grejer som ni kan klippa ihop, där jag bara ”Musse han är skit”

  • Bra idé! Jag tror jag inte ens tänkt på att det blir ett roligt soundboard

den här fögaleken. Okej, sista frågan Andreas.

”Springa marathon i vanliga skor eller springa marathon utan kläder?”

  • Det är så jävla vettiga frågor!
  • Jag kan tilläggsförstå som en ny lyssnare.

”Ni” säger vi det efter två timmar.

Andreas är barfötterlöpare. Han springer aldrig med skor.

  • Jag tror inte jag skulle kunna springa utan skor.
  • Han kommer aldrig i tid eller avsikt i köttet.
  • Du skulle alltså hellre springa utan kläder?
  • Det har du väl gjort?

Vi har bilder på det, så vi kan lägga upp sen.

Jag tänker så här, jag trodde att det skulle vara obekvämt i början.

Men sko, men sko.

Jag trodde att man i början skulle bara springa naken.

Men sen så trodde jag att man skulle bara ”yeah, yeah, yeah, hej, nej”.

Det var faktiskt en gång när jag var ute och sprang,

så kom en mamma med sin barnvagn och sa att barn som grabbar vid och håller i vagnen,

”Mamma, titta där, fabbron är naken!”

Jag bara ”Nej, det är bara att jag inte har några skor!”

Då är jag bara bara för att hoppas att det är en spritsvagn.

Men ja, jag väljer naken.

Snyggt.

Stort tack Andreas för att du ville vara med på den här frågorna.

Vi klipper upp det till en soundboard och använder den i näst kommande 20 avsnitten.

Stort tack för det.

Mycket roligt.

Det har varit jätteroligt att ha dig här, Andreas.

Jättekul att alltid vara här.

Vi skulle nog garanterat säga att vi kommer att ses en tredje gång till avsnitt 100 kanske.

Så kör VM ända till.

Jag måste erbjuda fler drinkar bara.

Marco, han var på väg hem ett tag.

Men stort tack Simon också för en rolig lek.

Ja, tackar. Så jättemycket. Det var jätteroligt.

Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.

Använd en spärrnyckel.

Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.

Använd en spärrnyckel.

Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.

Jag vet inte vad du tycker Simon, men det är ganska svårt att avsluta avsnitt när vi har Andreas som gäst.

Det blir ganska långa avsnitt. Jag tror att det kan eventuellt bli rekord idag.

Vi är ju snart uppe i två timmar inspelad tid.

Då har vi ändå haft ett mellansnack som är ganska långt.

Men det är väl positivt på något sätt.

Det har varit en väldigt trevlig kväll.

Superrolig.

En väldigt rolig kväll. Vi har redan sagt att Andreas kommer hit flera gånger och svarar på obekvämma frågor.

Vi hittar något nytt att prata om, kanske elceller.

Elceller, han får utveckla det.

Men det här avsnittet har varit roligt.

Vi har pratat om att arrangera lopp.

Det finns jättemycket roliga stories bakom Helsingborg Marathon.

Men det är ju vissa saker helt unika för Helsingborg Marathon.

Många saker är bara så är det att arrangera lopp.

Jag tycker det är kul för att många av dem som kanske lyssnar

springer egna lopp.

Man kan efter att lyssna på detta avsnitt få en lite annan blick när man springer åt lopp.

Man kanske känner att man kanske ska göra en marathon ändå.

Det verkar ändå rätt så vackert när man går i mål och får en kram av tävlingsledaren.

Och känslorna bara sprudlar.

Det tror jag vi alla tycker här i detta rummet.

Att man ska satsa på att klara en marathon.

Och framförallt om man måste välja så kan man välja en chipspåse.

För en vändpunkt på ett marathon.

Du kanske inte får räkna med en kram av tävlingsledaren på Holgerdansk.

Men du får ju faktiskt om du springer hälsom i marathon.

Så tycker jag att vi slutar.

Fredrik, vi har gjort så här. Vi hade ju en massa bra idéer på avsnitt framåt.

Du och jag tog ju en liten stund att skriva ner dem.

De är väldigt ostrukturerade.

Bland annat var det en där det bara står någon dansk.

Som vi ska ha med.

Ja, det kan låta lätt.

Men det kan inte vara jättelätt i de här tiderna.

Att få över en dansk till Sverige.

Men vi har jättemycket spännande framför oss. Det här är avsnitt 60.

Vi siktar, vi börjar redan blicka mot avsnitt 100.

Men det är ju om ett tag. Men nästa vecka har vi faktiskt inte bestämt.

Nej, det ska bli kul.

Vi kan slänga in sådär frågaavsnitt.

Det var länge sedan. Why the hell not, säger vi.

Frågaavsnitt, det vi körde ju Fredrik, inför nya året på något sätt.

Exakt.

Komma igång med löpningen eller ta nästa kliv.

Lite roliga pass och kanske lite hur man ska tänka kring målsättningar.

-Kul med lite uppskjut. -Det tar vi, Fredrik.

Nu är det så att vi ska stänga ner den här studion.

-Det är dags att säga godnatt. -Godnatt säger vi och tack för ikväll.

(Musik)

Kommentarer är stängda.