62. Löpning i sociala medier del 1 – med Joanna Swica

Joanna Swica är influencern, träningsprofilen, poddaren och numera författaren som gillar att träna hårt och gå sin egen väg. Vi snackar om att käka tre köttbullar på Riche för att sen däcka efter 12-timmarslöpning, att få betalt vad man är värd och att komma över nära-döden upplevelser. Om att stå stark och följa sin inre kompass i en ny bransch och att inte ta skit 💪🏻. Och såklart, om hur man överlever på en öde ö (fast i norra Sverige). Avsnitt 62 är äntligen här, nuuuu kör vi 🤩!

Löpning i sociala medier del 1 – med Joanna Swica: Influencers, träning och överlevnad

Välkommen till vår landningssida för avsnitt 62 av Löpning & Livet-podden, där vi utforskar löpning i sociala medier tillsammans med vår speciella gäst Joanna Swica. Som influencer, träningsprofil, poddare och författare, delar Joanna med sig av sina erfarenheter och insikter om att navigera i en snabbt föränderlig bransch. Vi bjuder på tips, inspiration och massor av underhållning för både löpare och träningsentusiaster. Låt oss dyka in i detta spännande ämne och lära oss mer om hur sociala medier påverkar löpning och träning.

I detta avsnitt diskuterar vi hur Joanna har lyckats bygga en framgångsrik karriär som influencer och träningsprofil genom att gå sin egen väg och stå stark i en konkurrensutsatt bransch. Vi pratar även om hennes erfarenheter av att delta i Robinson, och hur man tränar (eller inte tränar) när man är på en öde ö i Norra Sverige.

Förutom Joannas spännande berättelser och tips, delar vi även med oss av våra egna löparupplevelser och reflektioner om löpning i sociala medier. Vi firar tusen följare på Instagram och diskuterar hur digitala gäster och digitala kreatörer påverkar träningslandskapet.

Lyssna på avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/62-l%C3%B6pning-i-sociala-medier-del-1-med-joanna-swica/id1539039755?i=1000549078749

För att inte missa något av det senaste från Löpning & Livet, följ oss på våra sociala medier:

• Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
• Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
• Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Se avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/tHSt7NHsMiA?feature=share

Och glöm inte att du även kan se avsnittet live på vår YouTube-kanal! Anslut dig till oss och Joanna Swica i denna första del av vår löpning i sociala medier-serie och bli inspirerad av deras berättelser och tips. Vi ses där och önskar er många härliga löpturer!

Här är avsnittet i text:

Äntligen får ni lyssnare äran att få lyssna på ännu ett avsnitt av ”Nej jag skojar bara”.

Det är dags för avsnitt 62 med löpning och livet med Fredrik Simon och Joanna.

Vi firar tusen iföljare på Instagram vilket har tagit oss mycket längre tid än vad det hade tagit någon som är lite bättre på det här med kommunikation.

Men tur är det då att vi har Joanna Svika med oss idag och vi kommer prata om hur det är att jobba som influencer,

med oss idag och vi kommer prata om hur det är att jobba som influencer, träningsprofil och ha

valt en väldigt speciell bransch. Vi kommer också prata om hur jag förlorade mitt världsrekord

mot en kille som sprang London Marathon 50 sekunder snabbare och såklart kommer vi bjuda på en god

drink som Fredrik har bland annat tog sig av, Castaway Cocktail. Passade nog för att just Joanna

har varit med i Robinson och får svar på frågan hur tränar man egentligen när man är med på Robinson?

Spoiler alert, men det går inte att träna för det finns ju en lista i vad man får med sig.

Detta avsnittet kommer att vara första delen av två i löpning i sociala medier.

Så jag hoppas ni hänger med och njuter av detta avsnitt.

Nu kör vi!

[Musik]

Hej och hå, jag brukar vara ganska lugn när vi kör igång, men idag är jag stressad.

Det har varit intensiva timmar fram till nu.

Men det känns skönt att ha landat i poddgråttan och ha dig här igen Simon.

Det känns gött, jag har ju ansvar för ljuset här inne nu också.

Jag har fått en liten fjärrkontroll av dig.

Just det, du ska inte trycka på den.

Du har gett mig väldigt tydliga instruktioner. Det ska vara blått ljus.

Då kunde jag inte låta mig trycka på alla andra ljus som fanns på kontrollen.

Det var roligt. – Härligt.

• Det är kul att vara här. – Härligt.

Och vi har gäst idag. – Ja.

• Det är ju någon, ja, vad blir det?

12 minuter tills vi får ett litet samtal.

En digital gäst. – Det är ju det.

Det är ju passande. Det är en digital gäst som är en digital kreatör.

Kan man säga så här. – Exakt.

• Vi hoppas att hon har koll på ljud och uppkoppling och sånt.
• Känslan är ju här. – Det kändes som det när jag testringade henne innan.
• Det är roligt för hon är ju faktiskt uppe i fjällen.

Det är Joanna Svika som ska vara med och det känns skitroligt.

Vi har fått jättebra respons från alla som följer oss på sociala medier.

Och det är passande att folk på sociala medier tycker det är trevligt.

För det är lite det sociala medier vi ska prata om idag också.

Med Joanna som faktiskt jobbar till största län med sociala medier.

Och du skrev till mig innan idag att vi ska ta ett litet nytt grepp om vårt Instagramkonto.

Ska du utveckla det lite grann i veckan som gått?

Ja, men det kan jag göra.

Ska jag göra det direkt nu?

Ja, gör det lite snabbt och sen kan vi glida in på.

Kan du göra det på en minut?

Vi tar tiden Simon. En minut.

Vad ska vi göra?

Både du och jag har ju alltid så här

vi är ju så här storslagna missioner

och sen har vi ingen shit manager som skiter sig.

Det är ju med allt, med vårt liv,

med podden och allting annat.

Och så har

alla vet min bakgrund,

skitstressigt på jobbet, Fredrik har tagit ett superstort

ansvar på tekniken i studion.

Som har känt att vi har ju skapat en bra

grundstommen för vår Instagram

-tillsammans med Youtube, nu våra huvudkanaler.

-Som vi ändå säger. -Absolut.

-Och på Instagram har vi ju en ganska tydlig struktur.

-Vad vi vill ut varje vecka. Där är det liksom lite så.

-Detta händer nästa avsnitt.

-Nu avsnittet ute. Här är veckans drink.

-Och så kanske någonting där emellan.

-Stabil grund. Alla gillar det. Alla vet vad som…

-Inte riktigt alla. Någon har skrivit ”skippa drinken”.

-Vill bara ”ignore”.

-De har visst sagt ”ja men du kan dra åt helvete”

-Och lyssna på en annan podd. Så är det jättebra.

Både jag och Fredrik, både du och jag har känt att vi hade väl ett uppad, bara ett steg.

Men med tanke på att vi gör detta på vår fritid och det är tisdagkvällar, vi har familjutöpningar och allt annat.

Så vill man göra det lite i etapper.

Vi har varit överens om att det får ta sin tid att växa lite organiskt, även med lyssnare och följare.

Men nu fick jag ett ryck här nu när jag har sagt att jag ska sluta på mitt jobb och börja på mitt nästa.

Man får lite ny energi om man inte är skadad längre och då blir min energinivå extremt hög mellan varven.

Så nu har jag känt lite så, nej men fan, vi rensade upp lite grann i vår…

• Ja, jag såg det!
• Lagt in lite bilder och grejer.
• Ja, biografi och lagt till höjdpunkter och liksom…

Ja men, har du tänkt ett steg längre som du och jag ska aktivera oss på?

• Det finns så mycket magi i dig Simon om man bara liksom…
• Lockar fram det. – Lockar fram det lite.

Om du får lite tid att jobba med det så blir det helt fantastiskt.

• Ja men det är faktiskt… – Så är det faktiskt.
• Så säger jag från hjärtat. – Så känns det.
• Ja, det förstår jag.

Det var snällt sagt.

Det är ju detsamma, tänker jag med.

Jag brukar skämtsamt säga att jag har något nytt i tiden varje gång.

Men du har ju en otrolig önskan av att utvecklas hela tiden.

• Ja, men jag är aldrig nöjd.

Jag är så pass det som aldrig blir nöjd.

• Det måste du vara, Fredrik.

Ge dig en självklapp på axeln.

• Nej, jag är inte nöjd.

Jag tycker det är okej, men jag är inte nöjd.

• Lite bättre kan det bli.
• Hör du alla lyssnarnas vrål?
• Ja, just det, det är helt tyst.

Men du kan inbilla att alla bara ger dig en slåkläpp.

”Fredrik, Fredrik!”

Jag är ganska bra. Jag tror vi kommer att lära oss av Joanna idag.

Att man ska tänka att man är ganska bra.

Precis. Det ska bli spännande.

Vi ska prata om Joanna. Hon är en spännande person överlag.

Hon har gjort väldigt mycket, sånt som du och jag gärna vill göra hela tiden.

Det är sånt som hon gör hela tiden.

Hon åker skidor idag till exempel.

Hon är uppe själv. – Hon är uppe själv nu.

• Ja, shit. – Och så ska hon träffa upp kompisar sen.
• Hon åkte liksom upp. Så bra. – Ja, kul.
• Nu drar jag upp hit. – Ja, häftigt.
• Så det ska bli väldigt kul att prata med honom.
• Ska vi riva av två veckor lite snabbt?
• Fredrik, hur har din vecka varit? – Min vecka har varit bra.

Jag kan börja med idag. Jag sprang ju, det tog vi lite i uppsnacket.

60 minuter tänkte jag säga. Det blev det ju inte.

Men det blev 50 minuter nånting. – Det låter rimligt.

• I 3.56. – Hur kändes det?
• Eller 3.55 till och med faktiskt. – Du sprang varandra.
• Det kändes bra en stund.

8 km kändes bra.

När jag passerade milen så hände något också.

Jag fick lite extra energi.

Då visste jag att det bara var 2 km kvar.

Anna sprang 18 km och jag sprang 12.

• Hon sprang 18 km?
• Ja, och så höjde hon farten också.
• Så klart, nu lossade ankaren.
• Ja, jag kände att hon bromsade när hon sprang med mig.

Men ett jättebra pass.

Det är en liten utveckling på när vi körde 10 km.

Lite längre och typ samma tempo höll jag.

Jag är supernöjd med det.

Vi hade i går, sen i söndag, sprang 25 km.

20 km i 4.28 och 5 km därefter rakt på i 4.07.

Så även denna veckan dubbeltfärdigt.

Ja, exakt.

Lördag körde vi… Det kan du berätta om, Simon. Vad gjorde vi lördag?

Vi sprang ett, det kallas för uppdelat 5000 m.

Vi har pratat om det här uppdelade 10 000 meters testet.

Det har jättemånga av lyssnarna som anammat testat.

En gång till, 2 000, 2 000, 1 500, 1 500, 1 000, 1 500, 1 500.

En minutsfila. Det är 10 000 meter.

Det finns en liknande för 5 000, men däremot går den snabbare än vad du gör på 5 000.

Den ska hålla höga fart än vad du gör på 5 000 meter.

Men den är 3 gånger 600 meter, 4 gånger 500 meter, 3 gånger 400 meter.

En kul pass. Det blir tio intervaller, nio minuter ståvila och så går det snabbare än 5 000 meter.

Det är en rätt obekväm fart man börjar. Det känner både du och jag.

-Obekväm hall också. -Det är 180-metershallen.

-Luften där inne är inte den bästa. -Lite tveksam.

Man hör en kraftverk som går så här…

-Så Jeanette bara ”Vad är det som låter?” -Det ska vara så.

Ventilationen…

Jag har glidit över till att ta lite bilder och tycker det är skitkul.

Ljuset i den hallen är mer eller mindre omöjligt att ta en bra bild.

Jag var faktiskt imponerad av dina bilder.

De blev bra. – Jag har testat några gånger.

Jag skulle också testa, det blir alltid suddigt.

Vi körde i det passet.

Väldigt bra. Vi snittade strax under 330.

Det finns lite kvar på fart. Det var en obekväm fart.

Det roliga var att direkt efter det,

Sen hade jag ju synkat upp med Maria, som var här under swim and run-avsnittet.

Maria ville testa, eller testa, jag sa åt henne att hon skulle komma till hallen

och så skulle hon försöka slå pers på 5000 meter.

Så efter vårt pass så fick vi 10-15 minuters andrum,

sen kom Maria och så skulle vi hara henne till ett pers på 5000 meter.

Vilket hon klarade med bravur.

Det var nog först… – Det kändes riktigt starkt också.

• Väldigt starkt.

Hon är den första sista 600 metern började hon…

”Heej, heej, heej!”

Jag låg bakom, du hörde inte den alls.

Det kom först väldigt, väldigt sent.

Hon sprang en 5000 under 21 minuter.

Det är ett 30 sekunderspass.

Hon var supersupernöjd.

Hon började få upp ögonen av att springa i grupp.

Hon vågade släppa hörlurarna den gången.

Det är bra.

Härligt.

Om man nu summerar veckan till onsdag till tisdag.

Jag har ju tre kvalitetspass.

• Ja, det har du.
• För i onsdag sprang vi 10 km.
• Ja, dödslöpning kan man säga.
• 39.45 och du hade strax under 39 minuter, va?
• Ja, det stämmer.
• Och i torsdag sprang jag 12,6 km distans.

Jag har fått upp det i mig lite. Du har också börjat komma igång.

• Ja, det har jag faktiskt.
• Anna sa till mig idag att ”fan, det känns som Simon är på gång”

och sådär, skiner lite och lite blatt humör och så vidare.

Och det har jag också sett.

Det är kul.

Och styrkan kör du vidare med?

Absolut. Jag körde dubbelpass igår.

Jag körde en timme på lunchen igår.

Jag är imponerad över att du håller i det.

Jag trodde faktiskt inte att du skulle göra det.

En timme på lunchen igår med Anna och sen körde jag styrka på kvällen.

Jag fortsätter den här jävla krabban.

Den kör jag varannan gång.

Det är när man har ett kort gummiband mellan knäna i princip.

Knäända i princip.

Och så går du som Daniel Andersson spelade i Malmö FF.

Bara i sidled.

Du går bara i sidled.

Den tar alltså.

Du rör dig inte fram och tillbaka.

Var är den tar? Ljumskar?

Nej, den tar utsida höfter ungefär.

Och det är där behöver jag göra något.

Mina barn hängde med en liten stund också.

Så jävla gulligt.

Vera försökte också köra den.

Hon behöver träna om sin teknik.

Det behöver inte du mena?

Nej, nej.

De tittar bara på vilken jävla gud.

Fulländad gymmare.

Min vecka har varit bra.

Härligt!

Fan vad gött!

Känns roligt.

Det är lämpligt att den här energin kommer i början på året.

Vi tar nytt grepp på Instagram.

Vi har börjat styrketräna.

Vi dricker inga…

Jo, det gör vi.

Förlåt, det gör vi fortfarande.

Vi får väl se vad vi gör med det.

Frågan är hur länge vi håller i det där, Fredrik.

Med drinkarna?

Det är jag ganska övertygad om.

Ja, men med den här… Vi har en väldigt positiv framåtlita ton.

Ja, det går över i morgon tror jag.

Ja, det är det. Jag känner, vad fan är på schema att det går över?

Nej, men det här känns bra. 2022 har börjat bra.

Fan vad vi är taggade.

Och ingen covid än så länge.

Så ska man inte säga, Simon.

Det känns som en rysk roulette. En dag till.

Underbart! Fasen var gött.

Nu snart så har vi en gäst på väg.

Så häng kvar så är vi strax tillbaka.

Äntligen har vi igång det här avsnittet, för veckan som gått var snabbt hoptryckt för att vi ville komma till höjdpunkten direkt på något sätt.

Först när vi tänkte att äntligen ska vi introducera våra gäster så sa Fredrik att jag måste blanda drinken och så har vi, ja absolut.

Sen drog det igång en mixer på volym tusen och då kände vi att okej.

Det var inte jätte genomtänkt.

Nej det var inte jätte genomtänkt.

Men det var, ja, det var det jag bröt av med det tänkte jag.

Sen drog det igång en mixer på volym tusen.

Det var inte jättegenomtänkande.

Nej, det var inte jättegenomtänkande.

Det var det jag bröt av med det tänkte jag. Bryta isen.

Ja, det var precis det du gjorde.

Det trevliga är att vi har en liten drink.

Nu är det Hanne, du och jag och Fredrik.

Och det roliga är att äntligen har vi med oss Johanna Svika

som också är proffsnoga

och har tagit fram ett litet drink

eller ett glas vin på handhänan.

Så Johanna, vi vill önska dig stort välkommen

till Lätning och Livet på den.

Skitkul att du är med.

Men stort tack för att jag får vara med!

Det är roligt.

Jag har ju i höstas, så tänkte jag när jag lyssnade på detta vid avsnitt,

jag bara ”oh, undrar om jag någonsin kommer att få vara med där”

och sen när du skrev härom veckan, jag bara ”yes!”

för jag har nästan så här, ibland så bjuder jag in mig till poddar

för att vara så här ”ska inte jag få vara med?”

och de bara ”jo, vill du det?”

så att det var nice.

Nu ger du ju en ego boost, det luxar på andra sidan.

Men vi tyckte det var roligt också för att vi ska prata lite grann om vem du är och varför du hamnar här.

Men vi har redan märkt när vi la ut att du skulle vara med i avsnittet så insåg vi att

vi kommer kanske inte behöva så här lång introduktion för det är väldigt många som skrev så här

”Yes, äntligen! Vad roligt att Joanna ska vara med!”

Det kändes ju superpepprande både för dig och för oss.

Men en sak vi kan direkt notera är att

du har ju en dialekt som vi känner oss väldigt hemmavinkrade.

Var kommer du från egentligen?

Jag kommer från en liten by som heter Ensligheten utanför Ystad.

En mil utanför Ystad. Så ligger jag typ vid Snårasta ungefär.

Det här är ju så fantastiskt, för jag och Fredrik har alltid känt oss lite grann som kusinerna från landet.

De flesta andra löper på där. Det är många från Stockholm och runt omkring.

Så att vi tyckte att det kändes så

befriande att ta med en

Fellow skåning här i Etorn nu också. Det var så härligt att höra på.

Du ska få berätta lite mer om Afterwork-podden strax också. Men jag tänker att du kan väl introducera dig själv.

Hur hamnade du här?

Och inte minst geografiskt var du är nu?

Jag hamnade, nu bor jag i Stockholm och jag har bott här snart i nio år.

Jag har aldrig haft någon dröm om att flytta till Stockholm utan jag bodde utomlands. Jag bodde i

England, jag bodde i Oslo.

Sen flyttade jag hem för att läsa upp mina betyg.

Det var en skola i Norrtälje som ligger en timme norrut från Stockholm.

Jag kom in och flyttade dit.

Jag sa ”Norrtälje? Det låter ju norrut”.

Jag visste inte ens vad Norrtälje var.

Jag åkte dit och skrev ett antagningsprov.

Sen körde jag hem igen.

Sen blev jag antagen och flyttade dit.

Och sen så hängde man lite i Stockholm på helgerna.

Men det har liksom aldrig varit… Min plan var att flytta tillbaka till England.

Men sen så fick jag praktik och så fick jag ett jobb och så lärde jag känna lite folk i Stockholm.

Och sen, nio år senare, så är jag kvar.

Vad tycker du är…

Alltså, Sarah, vad tycker du är skillnaden mellan just Stockholm och Skåne i…

Allt tänkte jag säga.

Det klassiska är väl att allting går lite fortare i Stockholm.

För det gör det. Jag kan ju märka, jag har ju blivit den som ibland kan lägga mig på tutan när jag kommer ner till Skåne och kör bil.

För jag är så här, var henne vet det.

Men samtidigt så tycker jag inte att det är så stor skillnad ändå.

Jag tror att det har målats upp som att Stockholm är så, Stockholm är si Stockholm.

Jag tror att det mycket har målats upp och att man har en förefattad mening att människor är på ett visst sätt i Stockholm.

Och jag tycker liksom att, jag vet inte, nej jag tycker att det finns väldigt mycket förefattade meningar kring stockholmare och Stockholm

och samtidigt, ja jag vet inte, jag tycker att det går liksom both ways.

Men det är väl antagligen att det går lite fortare i Stockholm, för det gör det.

Alltså, ja, och det är lite stressigare och det är dyrt som fan.

Förutom att det är dyrt som fan, trivs du med Tempot? Det känns som att du har ganska mycket energi.

Jag trivs jättebra, för jag har ju hittat ett sätt där jag kan nyttja Tempot.

Jag har bott inne i stan i flera år, men valde att flytta till Sundbyberg.

Sundbyberg är ju i Stockholm, men det är väl typ en pendelstation utanför centrala.

centrala. Jag kan ju cykla in till vad man nu säger att centrala Stockholm är

Stureplan-svampen. Vissa säger Störgås tåg, men jag säger Stureplan.

Så jag kan ju cykla in på 30 minuter till Stureplan.

Eller åka och ta åtta minuter med pendeln.

Så jag har ju valt att lämna city-kärnan för att få lite lugnare.

Så det blev vad man gör det till, verkligen. Vill man verkligen ha det här högt tempo,

alltså det är bilar direkt när man kommer ut på gatan, det är city-vibe, då ska man ju sätta sig mitt i.

Jag ska dra en karta för dig Johanna, vad jag och Fredrik har koll på.

Just det, har vi lite pejl på. Vi har varit och sprungit på 400-metersbanan på Ipet som ligger nere vid Vattnet.

Där har vi varit och sprungit. Vi har åkt över halva Skåne för att springa 3000 meter.

Det är väldigt vackert där nere. Alltså uppvärmningssträckan där vid Ystad Saltsjöbad.

Sen får man lida på banan på 3000 meter.

Men det är fint.

Vi fick faktiskt en lyssnafråga som vi tänkte kasta in nästan direkt, bara när vi fortfarande är kvar och pratar om Ystad.

Vi fick en fråga om ditt bästa tips om att springa lite längre runt Ystad.

Vad rekommenderar du då?

Okej, då kan jag rekommendera min löptur som jag gjorde förra sommaren.

Och då utgick jag från Svarte, så att jag sprang från mina föräldrar ner till vägen som går mellan Ystad till Trelleborg.

Så att jag kom ner i Svarte och sen så sprang jag längs havet hela vägen till Trelleborg.

Jag har 45 kilometer ungefär.

Annars så springer man…

Jag fick feeling på att Mara som sa det.

• Du vet om att det är 42.
• Annars så springer man…

Men annars är det ju slingan.

Alltså att man springer liksom…

Jag antar att man utgår från Ystad.

Då springer man ju till Nivå strand.

Längs i skogen.

Och sen så springer man tillbaka längs havet.

Superfint.

Alltså det finns ju väldigt mycket bra löprundar runt om där.

Med ljussand.

Men just sandskogen är bra, för då springer du också lite i skogen och du har bra underlag och du är lite skyddad från vinden, för det blåser ju ganska mycket nere vid vattnet.

Vad roligt att sandskogen känner faktiskt Fredrik till, för att varje år går nästan varje år,

DM, distriktmässigheten på 10 km landsväg, går nästan alltid ska hon i den här sandskogen.

Jag har sprungit två gånger tror jag, Fredrik har sprungit två gånger.

Det är liksom helt, det blåser ingenting, det är mitt inne i skogen,

och det är alltid kanske tre stycken som sitter ute i sina trädgårdar på en liten trädgårdsstol och hejar på en.

• Det är galet mycket publik alltså.
• Ja, precis.

Det är den kollen vi har på Öysta.

Och sen så om vi placerar oss upp mot Stockholm, så är jag ju Fredrik, vi är inte så världsvana så.

Vi har ju varit på Rish någon gång.

• Vi har ju varit där typ varje vecka.
• Det är bra, det är snart.

Jag tänkte fråga dig Joanna, om vi går från löpningen till en god drink, var går man då?

I Stockholm?

Jag är så tråkig nu så jag säger faktiskt Asian Post Office.

Det känns som att jag är en del av inredningen där.

Och så säger jag Pai Basil.

Då har det blivit att vi alltid är där.

Men det är väldigt gott. Men sen så finns det ju så här, det finns Tweed, man kan gå till Kalle P,

du kan gå till Miss Woon, alltså det finns Chog.

I olika ställen, men Chog på Söder är ju astrevligt.

Det finns väldigt många bra drinkhack och i gamla stan finns det också väldigt bra…

Vi kommer ringa dig när vi kommer till Stockholm nästa gång.

Vi kommer ringa dig och bara ha om tips.

Så är du där så får du gärna hänga på.

Så du kan visa.

Jag är alltid kvar.

Så jag ska lova att jag ska köpa en cheeseburgare på vägen hem sen.

Du kan lägga i fickan.

Joanna, nu har vi avklarat lite grann kring Ista och Stockholm.

Egentligen lite grann, nu ska vi gå in och prata lite grann mer om dig.

Hur kom du i kontakt?

Du har ju en väldigt stark profil inom träning och löpning.

Hur hamnade du i den världen?

Jag är ju en gammal hesskej.

Jag har ju ridit i hela mitt liv, men jag har ju aldrig idrottat.

Jag skolkar ju från idrotten.

Det är väldigt roligt att folk från gymnasiet och folk som känner mig från Ystad,

de är såhär ”hur fan hände detta med att du nu tränar i ett sånt tid?”

Nej, men alltså, jag var så dålig då.

Jag var inte atletisk men jag gjorde en säsong och var utomlands en hel del.

Jag gick upp 12-13 kilo.

När jag kom hem så var jag rätt tjock.

Jag var spritfett.

Jag måste börja träna. Jag måste gå ner här.

Jag märkte, och det var inte för att jag måste bli smal, utan jag kände verkligen att jag mår inte bra av detta.

Jag blir aldrig för de gojjtrappor. Jag ska inte väga så här mycket.

Och jag vet ju varför jag vägde det. Jag gjorde en säsong på Kors. Jag bodde i Oslo, jag bodde i England.

Det är ju inte jättehälsomt.

Så jag började träna, och när jag började träna, det är ju mer än tio år sedan,

Då fanns det inte den här snabba informationen som vi har idag.

Så jag satte upp i biblioteket och läste böcker kring hederlig styrketräning och

tresplittprogram, fyrsplittprogram, oronpromenad, alltså hela den här…

Sen så gick jag ner med en kilo för att man gör det om man slutar dricka alkohol,

Man rör på sig fyra gånger i veckan och man reducerar sitt kaloriintag.

Då går man ner på ett hälsosamt sätt. Man stänger foderluckan och så gör man det man ska.

Då inser jag att det är väldigt roligt med träning.

När jag hittar någonting så går jag inför det. Så jag börjar läsa på otroligt mycket.

Sen blev det den här aldrig vila-trenden som kom när Instagram började poppa upp.

Vi var inne med gym, kvar i morgonpromenader.

Så jag hamnade i fitness-svängen.

Jag har gjort alla de här fitness-svängen, crossfit-svängen, allting.

Samtidigt som jag bara läste på, breddade min kunskap, började utbilda mig.

Och sen hamnade jag till slut med löpningen och började med triathlon.

• Det är så roligt. Jag känner igen det här från både jag och Fredrik, det är lite all in personlighet.
• Om man hittar någonting så går man hela vägen.

Men jag har två följdfrågor på det.

Det ena är, för du beskriver det så himla lättsamt på något sätt.

Så bör man läsa på, och sen fortsätter man och utbildar sig.

Så den ena frågan är lite mer, vad var det som gjorde dig sjukt på att känna att

detta ska nog vara en del av det som är…

För det är en sak att ha en rutin i sitt liv, att man tränar.

Det är en annan sak att välja, det här är ju någonting jag vill börja jobba med.

Och göra till en del av mitt yrkesliv.

Och sen den andra frågan är lite mer kopplad till löpningen.

Sen blev det löpning, sen blev det trea, sen blev det Ironman.

Det är som en utstakad väg, man måste vandra.

Hur känner du kring det? Att välja det som yrke och sen hitta löpningen på det sättet?

Att jag valde det som yrke var ju inte förrän för två år sedan riktigt.

Jag verkligen tog steget tillbaka i mig. Jag ska börja tjäna pengar på att hjälpa andra med träningen.

Men när jag började förkovra mig mer i träningen så var det verkligen att jag insåg att jag har så mycket kapacitet jag kan göra med min kropp.

Jag har aldrig tagit det för givet eftersom jag var ganska sjuk.

Jag insåg att den känslan jag får av att lyfta tungt, av att springa, av att klara av saker med mig själv.

Den gav mig så otroligt mycket och jag fann en så otroligt stor gemenskap i träningen.

Jag kände ju ingen i Stockholm så jag har fått lära känna alla med att jag har raggat upp dem på Instagram.

Hela mitt umgänge i Stockholm är till 99% folk som jag har lärt känna genom Instagram.

Sedan har jag byggt mitt nätverk där igenom.

Jag har insett att det gav mig så otroligt mycket mer än att jag ska röra på mig i 45 minuter.

Det blev ju verkligen en del av mitt liv.

Det är väl det jag insåg att om jag bara kan inspirera någon annan att träningen kan göra så mycket

mer än att träning bara ska ses som ett sätt att förbreda kalorier

då inser jag att det är väl det jag också borde göra mer av då.

• Just det här med att ragga upp folk på Instagram, vi måste stanna kvar.

Fredrik raggade upp mig på Messenger en gång i tiden, på ungefär samma sätt.

Jag vet att det är många, jag och Fredrik har pratat så himla mycket, vi springer nästan aldrig ensamma.

Någon gång då och då. Det är bara för att vi har turen att bo 392 meter från varandra.

Så det är lätt att få ut det. – Ja men också att vi har varit ivriga att hitta människor.

• Ja precis, det upplever jag på dig också Johanna.

Hur tar man det här klivet att faktiskt liksom om man springer mycket själv och vågar säga

”Ja men du, vi bor ju ändå liksom i närheten, ska vi inte ut och springa en sväng?”

Hur går man tillväga?

Alltså man gör exakt det, man skriver och så frågar man.

Men jag tycker att

det lättaste är om man har någonstans här, man kanske har följt varannan tag och man ändå integrerat lite, man kanske likat varannans bild

och skrivit en kommentar, tummen upp.

Men sen att man börjar skriva liksom på DMS.

Men det är verkligen som det klassiska att man typ egentligen raggar på en annan människa.

För det gör man. För att man försöker fånga en annan människas intresse.

Och det är jag alltid lite nervös för att tänk så

vill ju inte den andra personen

ha inte den andra personens samma intresse av en själv.

Men det är någonstans en risk man får ta för vad det är alternativet.

Egentligen.

Nej, det är helt rätt. Jag tycker det är skitspännande.

Vi har haft många lyssnare som har sprungit mycket själv och som också

börjat ta lite initiativ, just eftersom jag och Fredrik har pratat så himla mycket om det här med vikten av att träna med andra människor.

Jag och Lisa, min fru, pratade om det här om dagen också, just det här med att

hur mycket man får ut av det sociala.

Jag har inte så jättemycket vänner, förutom Fredrik och några andra.

Sen börjar man tänka så här, shit, men du springer ju med 20 andra personer.

Ja, det har en jättesocial utväxling av att springa med en massa människor och prata med dem.

Det tycker jag är superspännande.

Men vi måste nästan också glida över lite grann för att

när du pratar om det här med att, ja men okej, börja springa, börja träna, börja läsa på.

Och sen för två år sedan kom det någon brytpunkt som gjorde att du kände att nu är det dags att ta klivet över till att börja jobba mer med detta.

Hur gick då om tankarna? Hur såg ditt yrkesliv ut innan?

För två år sedan så utbildade jag mig, för innan så läste jag lite strökors.

Jag läste sig idrottspsykologi, alltså jag läste väldigt mycket för mig själv.

Jag gick löpkortsutbildning, jag gick en vanlig coachutbildning, jag gick en mental coachutbildning,

hälsocoach, alltså väldigt mycket för mig själv för jag var så här, nej men jag tycker det är väldigt intressant.

Men sen så läste jag en ett år i utbildning till licensierad PT, uppinstruktör och kostrådgivare.

Och då efter, för innan det så hade jag fått väldigt mycket frågor om jag kunde leda pass.

Och så var jag så här, jag kan absolut leda mer kommersiella event som när jag var med Rebooks.

Det kan jag göra, men jag tackade nej till alla frågor om individuell coaching.

Jag vill gärna uppvisa att jag har en licens.

Så efter det, när jag fick det och verkligen kände att, även om jag satt där på utbildningen och var verkligen så här

”Det här kan jag, det här kan jag” så var det ändå så skönt att kunna pricka av att faktiskt ”Okej, jag kan ju faktiskt det här”.

Jag kommer vilja ha det på papper och jag kommer få en licens och jag är trygg i mig själv.

Jag har bevisat för mig själv att jag kan det här, inte för någon annan.

Då kände jag verkligen att nu,

nu kan jag faktiskt börja ta betalt för det här också.

Jag tänkte en del på, jag tittade så här,

du är ju partner som jobbar med Microsoft, Solomon,

Ni har varit nominerade till årets podd, du håller på att skriva bok, håller på med PR och PT, löpkoddssamarbete med H&M, Frankishen.

Alltså du har så sjukt många grejer som du håller på med.

Och alla är ju någonstans inom ett område av att man måste ha ett jäkla driv för att liksom göra alla de grejerna.

För att det är inte saker som trillar ner i ens knä där man känner ”oh vad kul att det här dök upp”.

• Microsoft ringde igår, jag vet inte varför.
• Precis, det är ganska mycket hårt jobb bakom allt det där.

Men jag gissar också att, för du pratade här innan också om att,

hur länge har du varit social på sociala medier eller aktiv?

För att det måste ändå varit någon form av ingångsvärde till att du sedan,

i kombination med att du utbildat i de här områdena, har valt att,

”Ja men detta ska bli mitt framtida yrkesliv” på något sätt.

När kom du i kontakt med sociala medier liksom, och hur byggde du dig i den profilen du är nu?

Jag kom i kontakt för att kanske, jag började blogga när jag var 17.

Det är väldigt lång tid sedan.

Jag var väldigt tidig på att uttrycka mig och skriva, jag har alltid skrivit väldigt mycket.

Skrivit väldigt mycket krönikor och liknande.

Men sen så Instagram, det började, jag har väl en Instagram som poppade upp.

och använder det mer som en bildagbok och lära känna nya.

Men sen har väl det hela tiden utvecklats.

Och jag har ju, väldigt många av dem som följer mig idag har följt mig sedan första året.

Alltså de har ju följt mig över fem år.

Och jag har inte flera hundratusen följare, men de som följer mig är otroligt trogna.

Jag hade väldigt stort engagemang och en väldigt stark målgrupp.

Det är väl det som gör att jag har de samarbetspartners som jag har.

För att allting går in i varandra.

Alla samarbetspartners någonstans,

deras vägar möts och de går in i varandra i mitt liv.

För att det finns en stark koppling till alla de

i det livet jag lever.

Så de används ju hela tiden och är otroligt viktiga för det livet jag lever.

Det är väl det.

• Dels måste jag först bara säga Johanna, du är fantastisk på att skriva.

Jag är ju en vän av det skrivna ordet och jag tycker du är helt otrolig.

Alltså att läsa dina Instagram-poster, för det finns olika profiler av skrev på Instagram.

Det finns de som är ”happygolucky”, det finns de som är ”delamärsig”.

Du har ju en väldigt speciell ton och en väldigt speciell sätt att framföra det du känner.

Jag tror väldigt många känner igen sig men har kanske själva svårt att uttrycka.

Det är den ena saken. Det ska bli jättekul att få läsa din bok sen när den är klar också.

Du måste berätta lite grann om din bok. Vad är det du sitter med nu och slutkorrar?

Jag har börjat från typ

första meningen och gå igenom

alltså

sida för sida för sida för sida. Jag har skrivit 300 000 tecken

och ska inte skriva mer förrän jag gått igenom varje kapitel och

fyllt ut och tagit bort och

sett till att det finns en röd tråd.

Det är väldigt mycket.

Allting ska liksom hänga ihop.

Du säger det lite med en suck. Går det upp och ner lite med energin för projektet?

Eller hur känner du?

Nej men nu är det inte så kul.

Nej men nu känner jag att jag gjort det här. Så nu är jag leds och nu vill jag skicka in den och få den klar.

Jag känner att jag är också så här, jag tycker saker är skitroligt, men sen kommer det till en punkt där jag är så här, sådär ja då har vi gjort det.

• Kan vi gå vidare? – Vi känner igen dig.
• Ja, nej. Nu är det bara… Nu är det inte så långt kvar.

Jag skrev på avtalet med bokförlaget i maj.

Och hållt på liksom sedan i augusti.

Så att…

Ja, jag är väl ganska klar. Och jag är också så här…

Nej men nu blir jag… Nu är jag mer så här att…

Jag berättade det i årsskiftet, så jag har inte sagt det till någon.

Det var tre personer som har fått det skrivet.

Nu är det så verkligt och nu istället börjar jag tänka så här…

Okej, men ska folk läsa det här?

Ska bedöma så.

Men vad kan man vänta sig, Johanna, när boken kommer?

Kan du berätta någonting om det? Och när den kommer framför allt?

Infoställningen börjar i april på den, så den kommer att släppas så att man ser vad det är för bok och vad den handlar om i april.

Då ska den säljas in till alla livris och akademibokhandling.

Och sen så släpps den i augusti.

Det är en bok om löpning, fast det är inte om löpning.

Det låter ju spännande.

Det är spännande.

Det finns en röd tråd i det och det är en utgångspunkt löpning men det är inte någon så här springer du.

Om man har hängt med på mina löppostar som jag har gjort så kommer man nog känna igen tonaliteten i språket.

Men sen så ska man se boken som en enda lång tidslinje där varje kapitel handlar om en viss sak som vi alla upplever i livet.

• Det ser vi fram emot. Och det känns lite som att du är inne på kilometer 41 på ett marathon med boken.

Så det är väl bara att bita ihop och springa den sista kilometern kanske.

• Ja men ja exakt, jag är där det gör jävligt ont just nu.

Vi ser fram emot att läsa boken sen när den kommer.

Jag kan skicka den till er.

Tack.

Jag är nyfikna, Joanna, hur kommer man till, för du är ju en ganska speciell bransch.

Vi sa ju att du poddar, du är pete, du skriver bok, du har en podd.

Och jag och Fredrik är ju liksom en svamp här för goda råd.

Du har ju så otroligt mycket på gång.

Frank Kees, en samarbete som sagt med H&M nu senast.

Hur navigerar du i vägen? Hur är det att jobba med detta?

För du får ju rätt blandade, för det var så du och jag började

tills att jag tyckte, fan du måste ju komma till oss och mig i denna podden.

Du får ju rätt blandat med förfrågningar och du verkar ha en väldigt stark

kompass eller principer i vad du

vill att din vardag ska bestå av. Hur har du tänkt kring det där med samarbeten och

vad du väljer att ge dig in på inte i din karriär?

Det är otroligt viktigt att det känns bra när jag gör det och att jag

känner mig nöjd med förhandlingen.

Det som är min usp här är också att jag inte är nischad, utan jag gör ju väldigt mycket.

Så jag har inte nischat in mig bara på löpning.

Jag är en modern kvinna som gör väldigt mycket i olika saker och därför vill jag ju visa det också i mina kanaler.

Men det som också legat mig i fartet är ju att jag hade ett riktigt jobb, om man kan säga,

”innovationstecken”, för det här är ju också ett riktigt jobb jag har.

Jag är liksom ett mediehus nu för att allting som jag gör, gör jag ju själv,

eller tar in, alltså hyr in eller tar in konsulter.

Jag är ju mitt egna mediehus, men innan hade jag ett

annat riktigt jobb och där satt jag ju väldigt mycket med förhandlingar och avtal

och hade åtaganden och hade ansvar och hade krav för mig själv.

Och det har jag ju tagit med mig in i det här och

jag kan ofta så här, det som kan göra mig irriterad är att

Influencersyrket, för jag är ju också influencer bland mycket annat.

Dels vill vissa influencers inte kalla sig influencers, för det är numera fult.

Så nu ska man kalla sig någonting annat.

Men jag är så här, det är klart att vi är digitala kreatörer, men vi är också influencers.

För vi influerar andra människor till någonting.

Och det är ju väldigt…

Många ser ner fortfarande på det där.

Och det kan göra mig så otroligt irriterad, för jag är så här ”har vi inte kommit längre?”

Och samtidigt som många ser ner på det så är det också de personer som skursar på det.

Så där har det varit väldigt viktigt för mig att jag ska veta mitt egna värde och det jobbet jag gör.

och förhandla utifrån det.

Jag vill inte… Ni vet när man tror att man har gjort en bra affär-

-eller haft ett bra möte, och dagen efter bara…

”Vänta, vänta.”

”Okej, jag har blivit dyrad.” Eller ”Det här känns inte bra.”

”Fan, det där… De där nitarna har jag gått på.”

Jag gör inte det. Nu är jag verkligen så här.

Det ska verkligen vara, du ska vara nöjd, jag ska vara nöjd.

Bra, då har vi en deal. Du ska tjäna pengar, jag ska tjäna pengar. Så.

• Det känns lite som att du har liksom känt dig fram på egen hand

och liksom tagit egna beslut hela tiden.

Det har inte alldeles funnits någon så här mentor eller någonting som har liksom stöttat dig,

utan du har liksom gått på de här nitarna och lärt dig av det och sedan tagit nästa steg.

Eller hur har det funkat genom karriären?

Nej, jag har inte haft någon riktig mentor riktigt.

Jag har haft väldigt bra människor underkring mig, men jag har aldrig…

Många gånger när jag frågar om ett råd så får jag rådet och så gör jag tvärtom i alla fall.

Nej men då har jag bara ”Nej, nej, nej”

Jag har verkligen fått så otroligt många nej.

Jag har fått så otroligt många

verkligen avslag.

Jag har fått så otroligt många känslor av att jag precis blivit utnyttjad.

Jag har suttit på möten där jag trodde att jag blev inringd för att de ville jobba med mig.

Men egentligen vill de åt mina kontakter eller någon som jag känner.

Jag går därifrån och bara…

Okej…

Jaha, det känner jag mig som ett kadav att vara överkört på E65 varje sommardag.

Så att det, jag har gjort allt sånt här, och sen så har jag känt mig för att vara så här,

ibland har det varit bra, ibland har det inte varit bra. Jag bara, vad händer om jag,

ja men det här känns verkligen som ett riktigt, riktigt skambud.

Vad händer om jag säger så här? Alltså verkligen.

Alltså det här är,

Joanna, det här är skitspännande. Vi ska faktiskt, jag tänkte att vi har faktiskt några frågor kring det här. Vi ska ta en…

Jag såg Joanna hade slutig glas.

Vi ska ta en kort break, sen ska vi gå vidare på detta.

För det här är superintressant att höra vidare om.

Framförallt hur man motiverar sig efter att man fått nej tusen gånger.

Vi är strax tillbaka.

[Musik]

Då har vi bestämt att från och med nu så kommer vi varje tisdag ha med oss Joanna här, mannord.

Hon kommer sitta live i en stuga uppe i fjällen.

Löpning i livet med Fredrik, Simon och Joanna.

Ja, precis.

Det är faktiskt mycket att prata om. Jag har väldigt mycket att prata om och säga om löpning.

Ja, det är bra.

Men det är som sagt skitroligt att ha dig här, Johan.

Tack så mycket.

Tack.

Tack för att du var här.

Tack.

Tack.

Tack.

Det är skitroligt att ha dig här Johan.

Vi avslutar precis innan han pratar lite grann med att du har fått så otroligt mycket nej också genom din yrkeskarriär.

Det måste vi ändå grotta lite grann i.

Att gå in i ett möte, pitcha någonting och få så här nej.

Hur fan går man vidare och ändå känner, ja men jag tror ändå efter femte nejet, jag tror ändå att jag har någonting.

Hur har du resonerat kring det?

För mig har det varit viktigt att veta varför jag har fått nej.

Är det för att jag är för dyr?

Är det för att det inte passar det företaget?

Är det för att företaget har en annan bild av vad de trodde de skulle få?

Det är verkligen så här, varför får vi ett nej?

Och många gånger har det helt enkelt handlat om att jag är för dyr.

två att jag till exempel att det inte passar att de hade tänkt sig någonting annat.

Det har varit någon gång att man har valt att gå med någon mer etablerad, någon mer känd.

Så det har verkligen varit och när jag och när man då benar ut saker, men varför fick jag ett nej?

Och då blir jag ganska så här, okej, ja men jag

förstår ju ändå, alltså det hade jag ju också

jag hade också sagt nej till mig om jag

hade haft kompromisserna eller

ja då blir det ganska så här, oj oj okej.

Alltså då är det inte mer än det.

Men om man alltid får ett nej och man aldrig frågar varför,

då går man istället runt och skapar sig sina egna sanningar,

som till slut blir ett hinder för sig själv.

Och då till slut så bara sitter man där hemma och gör ingenting.

Så rätt alltså.

Ja men just det där, det känner jag igen här med att

man är ju ändå rädd på något sätt att få den här feedbacken.

Man vill inte glänta på dörren, men samtidigt kanske där också utvecklingen sker,

där man liksom skapar lite bättre förståelse för det.

Vi pratar vidare om det här med att det helst får nej och sådär.

Men hur är det att jobba i din bransch?

Alltså vad får du för typ av förslag och liksom

företag som hör av sig så? Är det väldigt högt och lågt eller hur ser det ut?

Alltså så här, jag är ju otroligt lycklig lottad av att jobba i den branschen jag gör

och jag tycker det är fantastiskt roligt

För att det har öppnat väldigt många dörrar.

Och det är…

Jag är i fjällen just nu och åker skidor på arbetstid.

Det är sjukt. Och jag som inte ens kan åka skidor.

Jag är sponsrad av Salomon.

Jag är den som är minst atletisk inom skidsporten.

Men det har öppnat upp så otroligt många dörrar och kontakter.

Men det är otroligt roligt.

Men samtidigt är jag också så här…

Fy fan varför folk inte har respekt för det man gör.

Vissa tror fortfarande att…

”Vad har du gjort? Du har tagit en selfie, klickat på den”-

-”och fakturerat 50 000.”

Jag bara, nej men alltså det funkar inte riktigt så.

För att när jag, många gånger när jag jobbar in ett samarbete,

och jag jobbar ju årsvis med mina samarbetspartners,

då kan vi sitta på ett möte sex månader innan och bestämma

det här ska de ha av mig. Och då blockar de datum.

Då måste jag ju redan nu veta om sex månader,

att okej den 23 april, då ska det här upp, det ska jag göra.

måste jag blocka datum, men jag måste också blocka datum för att fota det här.

Vad händer om det är dåligt väder? Vad händer om jag är sjuk?

Det gör jag inte för jag måste fota det här, det här måste levereras.

Sen ska utkast in tre veckor innan, sen ska det korras, sen ska det upp, sen är det efterföljning.

Sen måste jag ha en fotograf som jag måste boka in.

Så det är så otroligt mycket, det är inte bara att ta en bild.

Alltså det är så otroligt mycket mer kring det.

Och sen är det ju att man är en levande kundsupport också.

Det tänkte jag på.

Jag har en sån att de frågar mig om allt när de vet,

om till exempel min klocka eller mina skor eller liknande.

De skickar ju inte till Salomon eller Sportamor eller Stadium.

De skickar ju till mig för att de vet att ett, jag alltid svarar.

Två, jag använder det.

Tre, jag kommer svara ärligt.

Det tänkte jag så otroligt mycket på. Jag känner mig liksom lite

Inte jobbig, men jag är så här, Johanna du har ändå över 60 000 följare på Instagram och du är så otroligt vass och bra och omtänksam framförallt på att svara så himla många.

Så jag skickade till henne innan, ”här är lite upplägget så för en grundläggande röd tråd och intervjun och så här”.

Så skickade du tillbaka, ”ja men toppen jag kollar sen” så skickade du en bild när hon satt i skidlyften.

Jag bara, shit, hur är det att leva, inte dygnet runt, men ändå, även igår kvällen,

jag hade inte räknat att du skulle svara på kvällen, men då svarade jag nästan direkt vid 11 på kvällen.

”Det är så sjukt mycket fram emot imorgon.”

• Och svarar mig samtidigt.
• Ja, precis. Det är det jag tänker, hur är det att leva uppkopplad sådär?

Blir det någonsin stressfullt eller känns det mer som att det passar dig mer än 85?

Ja, för jag väljer verkligen när jag själv vill svara. Allting jag gör väljer jag själv.

Förutom då, om jag har ett jobb som ska göras, då vet jag, då har jag planerat in det och avsatt

avsatt den dagen och eftermiddagen för det jobbet eller det utkastet eller fotbollskrin.

Men annars är det som idag. Jag var på fiskkurs idag och då var jag iväg mellan 9 och 2.

Då låg ju min mobil i fickan och det enda jag använde den till var att filma lite och fota.

Men jag kollade inga mejl, jag kollade ingenting annat utan det tog jag ju nu på kvällen när jag kom hem.

Det är en yndest att få kunna göra det och jobba på det sättet.

Samtidigt som jag har jobbat hela dagen.

Det är ju nånstans…

Jag har ju flottat för Salomon.

Skidåkning är ju… Visst, det är min fritid och mitt intresse.

Men det blir också en del av mitt jobb, för det är content.

Vi ska ha en skidresa här om en och en halv vecka med Frank Ischen.

Så jag har kollat inför det. Allting jag gör är ju jobb.

Men det passar mig otroligt bra och jag tycker det är otroligt viktigt att svara och vara närvarande.

Samtidigt som jag också tycker det är viktigt att man också kan säga nej.

Och det är därför jag nu, som jag skrev för två veckor sedan, att jag har dragit ner på jobb under januari, februari och mars.

Och varför jag gjort det är ju, det handlar inte om att jag har gått in i väggen eller någonting,

Men det handlar om att jag har känt av tendenser av att allting har snurrat på otroligt snabbt.

Och att jag har känt att nu är det otroligt mycket och jag måste ta ansvar för mig själv.

Och då redan i höstas började jag tacka nej och börja flytta fram grejer lite.

Jag har varit så här, när jag fått förfrågningar, då bara ”men vi vill jättegärna att du gör det här i februari”

Jag bara ”jag kan inte, jag är fullbukad till den 10 mars”

Efter det kan vi prata.

Och det är klart att många har varit så här ”okej, då går vi vidare med någon annan”

Och där handlar det om att ha verkligen is i magen och vara så här ”okej, bra”

Det är inte bara ”okej, men vänta, jag kollar schemat ändå, jag försöker trycka in”

Utan verkligen vara så klar och säga själv ”okej, bra”

Vill de verkligen jobba med mig, då kan de vänta till tionde mars.

Det gjorde jag för mig själv.

Jag värdesätter mig själv väldigt mycket också för att jag kan.

Jag har haft ett jävligt bra år. Jag kommer stänga 2021 jävligt starkt. Jag har dubblat min omsättning.

Klart som fan att jag ska vara lite ledig då.

Absolut.

Det här är superspännande, för vi kommer ju sakta börja glida över på din träning.

Men det här sista frågan har en brygga mellan ditt yrke och din träning.

Det är lite kopplat till Instagram och sociala medier.

Hur är din relation till träning på sociala medier?

Vad lägger du upp och inte? Vem är det du följer?

Hur funkar det för dig?

Det är ju dels en jobbkanal men också någonting som du använder privat, som inspirationsmedel.

Jag följer väldigt mycket duktiga atletar,

för jag är väldigt intresserad av deras mindset.

Men sen, jag följer inte så mycket de här mellanskiktet av elitmotionärer,

Alltid, utan jag följer liksom lite, jo några gör jag väl, alltså

Jo men typ så Manne och Kingstedt och dem

Det är ju ändå, ja då är jag ändå lite så här, men det är vänner till mig så klart att jag följer dem också

Men inte jättemycket

Typiska träningsprofiler, följer jag inte längre

Sen så följer jag liksom

Jag gillar människor som

Man märker att det finns någonting mer än en löpklocka med en snittid.

Jag gillar liksom så här, när följer jag er till exempel?

Det är speciellt Simon som jag har följt ett tag.

Det är så mycket mer än, det är klart att det är löpning, men det är mer kring det.

Det gillar jag väldigt mycket.

Det är så jag också ser mig själv på sociala medier.

Men sen är det vissa som jag inte följer alls.

Som är så här ”det ger mig ingenting” och jag blir nästan så här…

Nämen…

Ja, okej.

Men vi vet att du kan springa 35 på milen.

[Skratt]

Jag fick prestationsångest här nu.

Du följer ju mig, men jag har ju lite att leva upp till.

Jag vill bara ge en disclaimer.

Det är jag inte.

Den här frågan var inte för att…

Den här frågan var inte för att…

Jag kan inte identifiera mig med någon som gör passen hela tiden perfekt.

Som så här, jag dyker upp.

Och det är, jag gör jobbet och det går skitbra hela tiden.

Och det är det, och det är det.

Och jag, jag och Arlin, jag blir så här…

Okej, absolut, men jag kan inte identifiera mig med det.

Så då blir det inte så mycket mer.

Det här är ju en perfekt övergång. Jag tycker att det märks också i hur…

Ja, som sagt, jag tycker att du har ett otroligt sätt att

uttrycka det på, både i tal men framförallt också i skrift på din Instagram.

Jag tycker det är otroligt spännande att läsa om

ett distanspass, för mig och Fredrik kan vara döden, men när du beskriver hur en känsla kan vara när det vänder,

till exempel, efter de här första,

i fasen vad jobbigt det är.

Sen så helt plötsligt så kommer det.

Och alla som har sprungit vet exakt hur den känslan känns.

Så det är när någon som är duktig på att sätta det i skrift

så känner man ”Gud vad skönt att någon annan än jag kan sätta orden på det”.

Det är väldigt många tror jag som följer det

med den där inspirationkänslan av att jag vet precis vad du menar.

Det tycker jag är så coolt med löpning.

Det är så många oavsett som jag aldrig hade träffat någonsin i det fysiska livet

för att man jobbar med olika saker eller är på andra ställen i livet,

men genom Instagram och den löpningen man lär sig av träningen

så känner man att det finns en gemenskap på ett helt annat sätt

som vi kan ta del av för att vi är ganska mycket mindre på grund av det.

Men det är också följdfrågan till…

Vi har knappt hunnit prata om din bakgrund,

men överhuvudtaget handlar det om träningen.

Jag tänker, hur har din relation varit med löpningen genom åren?

För du nämnde ju innan att det helt plötsligt var så här,

”Ja, sen blev det löpning, och sen blev det triathlon.”

Och det är ändå lite understatement tycker jag kallar det för.

Hur har din relation till löpning varit genom åren?

Jag har ju hatat löpning.

Alltså jag kan fortfarande hata löpning. Min relation med löpning är

det som ett stormigt förhållande.

Ett destruktivt stormigt förhållande.

Där man ena dagen är beroende.

där man skulle kunna göra allt för varandra.

Medan andra dagen, alltså det är otroligt stråligt.

Men så här, som jag nämnde innan så är det inte självklart för mig

att jag ens kan åka skidor, att jag ens kan springa, att jag ens kan lyfta någonting.

I och med att jag har varit helt förlamad. Så för mig att jag då har börjat springa

Och att jag har liksom hittat det på något sätt är ju otroligt stort.

Så jag tror det också blir, det förhöjer liksom känslan.

Men sen är det ju det att, det spelar ingen roll om du springer i 750-fart eller 350-fart.

Du kommer fortfarande känna exakt samma sak.

Du kan vara här nere och du kan vara här nere.

Men ni kommer fortfarande känna samma sak här uppe.

Johanna vi måste nästan bara stanna upp för att precis det du säger här, det hade jag faktiskt

ingen koll på förrän vi började, jag har också följt det ett tag men

hade faktiskt dålig koll på det här.

Du har ju varit igenom en hel del,

både gällande, i den här podden så har jag haft min skärda del av gnäll,

Jag har varit ganska klumpig och haft lite skador när jag trillat stillastående på scenen.

Lite gott att blanda, sprungit sönder en fot.

Men när jag läste lite mer om dig så hade jag helt missat.

Du har ju dels haft en sjukdom när du var ganska ung i tonåren, som du pratar om här.

Den ska du få berätta om strax också.

Att du blivit förlamad, du har haft en ganska tuff eller väldigt tuff cykelolycka.

Alltså, du har haft en del motgångar som inte kan

dras bara till så här ”hoppsan, jag trampade fel på foten i trädgården”.

Alltså det är inte riktigt den typen av olyckor.

Men om vi börjar i tonåren här med förlamningen, för det är en specifik sjukdom, eller hur?

• Exakt, det är en autoimmun sjukdom som heter Guillain-Barré.

Vilket gör att närsynapserna, impulserna, om du tänker någonting så skickar hjärnan en elektrisk signal till dina muskler.

Då har man en vätska i muskelplattorna eller fivorna och den försvinner.

Jag blev helt förlamad när jag var 16.

Jag fick ligga inne och gick på rehab.

Det är därför jag fick läsa upp mina betyg för jag tappade ett helt år.

Jag fick lära mig att gå igen.

Jag är fullt återställd till 98 procent.

Jag har dålig balans, jag har ibland dålig motorik.

Om jag har varit förkyld och kroppen är nedsatt, då kan jag ha dålig motorik.

Jag är till 98 procent åtställd på en dålig balans och dålig motorik.

När jag är förkyld eller att min kropp är nedsatt, då märker jag det mer.

Det har påverkat mig.

Ja.

Och det tänker jag, det är ju en del som hade liksom ärrat många framåt ändå, att kanske inte våga liksom ta de här kliven igen med träning och sådär.

Men sen tänker jag, det hade jag liksom också, det fanns i min sfär, men jag hade lite dålig koll på hur

tradig den här olyckan var på något sätt. För jag visste om att du hade sysslat med triathlon.

Och du tränar inför Ironman.

för måste ha träffat fyra år sedan, 2018 eller?

Ja.

Och du är med om, alltså jag har ju själv varit med om en

mindre cykellycka i sammanhanget och bröt min armbågespets, och det

det fick mig, för jag läste lite grann av intervjuer med dig,

när jag cyklade i den här bommen och trillade och bröt min armbåge,

så hade jag flera månader efteråt när jag satt på cykeln, så kunde jag sitta på cykeln och få sådana här nästan bilder i huvudet

och att jag bara helt

fick någon jävla

psykoolycka, att bara köra in i en stolp eller någonting. Jag kunde inte cykla efter det.

När jag läste din intervju efter den olyckan så kunde jag känna igen mig så otroligt mycket. Du måste berätta lite vad som hände.

Jag var ju på gamla Nortellia vägen, cirka

4-3 veckor innan Ironman Kalmar. Det var egentligen en av de sista

hårda långpassen egentligen.

Så att vi skulle cykla 10 mil den dagen och ändå trycka på lite.

Så vi har ju kommit kanske 7 mil rätt långt upp och vi ligger i typ 40 km/h ungefär och det går bra.

Och jag ligger ju i min tempohoj, så jag ligger i en position.

Jag kollar längre upp och där längre upp finns det en cykelklunga som heter Smack.

Det är en väldigt stor cykelklubb.

De har legat framför oss ett bra tag och de är typ 20 pärs.

Vi håller koll på dem hela tiden.

Jag ser när de gör tecken så jag märker att de sträcker upp handen och de ska svänga in.

Vi börjar ju bromsa in, för även om det är långt fram så är vi ändå 40 km/h.

Vi ligger på en landsväg, så vi bromsar in.

Det som är är ju att det är den sommaren det är otroligt varmt.

Så att asfalten är, den är nästan lite kletig för att det är så varmt.

Så under tiden vi har cyklat så har det ju, i och med att det är så otrolig friktion, så har det kommit små asfaltavlagringar.

Så till slut så bara, alltså, det är som att bromsen bara hänger sig.

För att hjulet bara stannar.

För, ja men, det blev bara tvärstopp när jag började bromsa in, för jag har ju legat på bromsen och bara så, ja men nu börjar de.

Ja, jag hörde.

Det blev tvärstopp.

Det blev tvärstopp och jag åker rakt över styret och slickar asfalten med mitt ansikte.

Fy fan.

Och jag minns ju när jag, alltså jag tuppar av när jag slår i, men vaknar upp och börjar rulla över mot diket eller vägkanten.

Jag vet egentligen inte vilket håll jag rullar mot.

Det kommer ju bilar. De har stannat av från serien.

Vi är på en trafikerad väg. Det är bara ett under att jag rullar rätt.

Men jag vet ju när jag rullar att det känns… När jag inser att det här inte är bra.

Annars brukar man… Varje gång jag ramlar…

I dag ramlade jag när vi körde off-pist. Då ramlade jag, garvar och reser mig upp igen.

Jag tycker inte att det är så läskigt att ramla.

Men där tänker jag att det här är inte bra. Det är det enda jag kan ligga med.

Och sen så toppar jag av igen.

Och då har ju de vänt. Min tjejkompis som jag cyklar med, hon skriker ju.

Så den här klungan med äldre herrar, de cyklar ju tillbaka.

Och de skickar ju efter ambulans, men det blir ambulans, helikopter.

Så det blir ju ett väldigt stort pådrag.

Och ja.

Vi har ju sett bilder, Aftonbladet noterade ju den här händelsen såklart.

Och det vi har nu på Youtube är dina glasögon som

tog smällen kan man väl säga, ganska mycket också utifrån hur de ser ut som är lagt ut på Youtube nu.

Och det ser ju helt, helt galet ut alltså.

Och ja,

jag har ju sett bilderna på dig också från sjukhuset och det

Det är nästan så att vi vill inte lägga ut dem ens, utifrån hur de ser ut.

Det är liksom rätt så starka bilder.

Hur tar man sig tillbaka? Hur sätter man sig på en cykel igen efter en sån händelse?

En sån traumatisk händelse?

• Ja men, alltså för mig var det ju, jag är ingen ångestfylld människa.

Jag har aldrig varit ångestfylld och har knappt vetat vad ångest är.

Alltså okej, bakfyllig ångest vet man ju om men den är ju light ändå.

Nej men det är ju så här, jag är ändå ingen, jag är så här okej jag var dåligt så

eller okej ja, jag tar tag i saker och är inte så ångestfylld men där några dagar efter så fick jag ju

jag fick ju dödsångest. Så jag kände ju att om jag, jag kunde ju få episoder där

om jag lämnar lägenheten så kommer jag dö.

För mig som är en människa som är väldigt levnadsglad och gör väldigt mycket saker,

jag fick ångest av att ha dödsångest.

Jag fick ångest av att ”är det här såhär mitt liv ska vara nu?”

”Ska jag vara rädd för att lämna lägenheten?”

”Ska jag vara rädd för att…”

Jag kunde också sätta på spisen och få ångest för att lägenheten kunde ta fir.

Jag trodde i princip att jag skulle dö av allt.

Brutal dödsång. Jag skulle vakna på nätterna och vara så här ”det här är min sista dag, jag kommer dö imorgon”.

Så jag var verkligen så här, om inte jag, jag insåg ganska fort att

i stressade och pressade lägen så blev jag väldigt rationell och logisk också. Jag blev väldigt så här ”okej, så vad betyder det här?”

och då inser jag att om inte jag kommer sätta mig på en cykel igen

och om inte jag gör Kalma

då kommer jag aldrig någonsin cykla igen

och jag kommer förmodligen lägga av helt med triathlon.

Jag köper det, men det är ändå så jävla sjukt!

Hur lång tid var det mellan olyckan till dess?

Det var typ tre och en halv, nej fyra veckor.

Det är helt galet. Hur tänkte du? Hur kändes det när du gjorde den Ironman?

Först och främst var jag tvungen att inse att jag inte kommer att göra det på den tiden jag har tränat för.

Man får också ligga till att jag var i mitt livs form. Jag var så toppad, så bra.

Jag insåg att jag inte skulle göra det på den tiden.

Jag ringde min läkare och bad om ett möte.

Jag fick skriva på att de bara ”vi avser oss alltid”.

De bara ”vi rekommenderar inte ens vuxna, friska människor göra en Ironman”.

Varför skulle vi så här…

Din nack är paj, allting är paj.

De fick lappa ihop mig.

De fick ställa om cykeln för jag kunde inte ligga i liggande läge.

Det var hejschapparall. Jag rekommenderar ingen att göra det.

Idag är jag så här, det var jävligt korkat, Jonna.

Men samtidigt… Det behövdes göra för hjärnan här uppe.

Men jag gjorde det.

Och det var en fantastisk upplevelse och jag hade en sån stöttning

av

hela Ironman-teamet.

Jag hade en otrolig stöttning av alla som var nere i Kalmar.

Det kändes som att var och varannan människa visste att jag var där för att jag bara skulle genomföra.

Det var helt fantastiskt och jag behövde göra det för mig själv.

Så jäkla sjukt men ändå så jäkla häftigt. Jag tycker det ändå ringer in med de sista meningarna,

gemenskapen i träning och löpning. Vi har pratat mycket om det, och Fredrik tar med löpningens själ.

På något sätt att det är så otroligt många människor som kommer ihop och peppar varandra när man kommer till en sån här situation.

Fredrik till och med uppe lite bilder också från Iron Man.

Det måste ha varit en otroligt häftig upplevelse på något sätt ändå.

Helt fantastiskt.

Ja, det var det. Riktigt bra.

Riktigt, riktigt bra.

Vi ska ta en kort paus, så tänkte vi avsluta med några lyssnafrågor.

Innan vi rundar av vårt samtal.

Så vi tar en en minuts break här nu, Fredrik.

Sen tar vi lite lyssnafrågor.

Vi ses snart igen.

[Musik]

Sätt på låsning och sätt på klipp.

Lägg av med en liten del av styrspindeln.

Skruva av styrspindeln.

Ta bort styrspindeln.

Ta bort fästningarna.

[Musik]

En sak vi inte har pratat om, vi ska börja runda av här med Johanna.

Men en sak som jag tror att vi har sett när lyssnarna har kastat in frågor också.

Det finns en sak vi inte benämnt riktigt.

Du är ju känd också för att du har varit med i tv en del.

Du var faktiskt med i Robinson.

Jajamän.

Jag måste vara kort och fråga.

Hur hamnade du där?

Och hur var det?

Jag fick frågan för tre år sedan.

Tackade nej.

Fick frågan igen. Tackade nej.

Och sen så kom jag in på det här med outdoor.

Mitt outdoorintresse började bli väldigt stort.

Och så fick jag frågan så här ”Fan Joanna, det här året, ska du inte vara med i Robinson?”

Jag bara ”Ja men jag får se” och så var jag med.

Så jag bara ”Okej men då vill jag ha riktiga intervjuer” och sånt.

Så var jag med på de riktiga intervjuerna, då ringde upp mig.

Och då var jag ju så här, hon bara ”Men hon är med, hon ska vidare”

Och sen så ringer hon upp mig och då bara ”Okej, är du redo att åka om två veckor?”

Och jag bara ”Ja, men jag får bara lösa det”

Men det är ju också där, jag måste ringa alla samhällsbartners, alla som sover och bara ”Hej Osselin, hej Osselin”

Och då säger de ”Det är i Haparanda”

Det har de ju väntat på sig

Vad säger du?

Jag var typ den enda som bara ”Fy fan vad gött, jag tar det”

Alla vill ju till Fiji

Och jag kände bara såhär, det här kommer att vara grisigare, det här kommer att vara värre, det här kommer att vara kallare

Det är klart att fan jag ska göra det.

Plus att det är jag och Bear Grylls.

Så jag tycker att det är jag.

För det skulle vara svinigare.

Det är gött. Vi har två lyssnarfrågor.

Men jag måste ställa en fråga först.

För det första som jag och Fredrik gör när man vet att man ska åka någonstans.

Det är att man tar fram sin lilla väska.

Så ska man packa.

Här gissar jag att det fanns lite regler kring den här väskan.

men det första jag har för mig är att vilka löparskor ska jag ha med mig?

Men hur, fanns det några instruktioner kring det där?

Vad man fick ha med sig och hur det där skulle se ut?

Det fanns ett otroligt långt avtal, där man blev i princip skyldig

väldigt mycket pengar om man typ bröt mot allt.

Det var så otroligt många punkter.

Men vi fick ju en packlista.

Det var verkligen så här, en sportbehå, tre på trosor, nej två på trosor, en bikini eller vardräkt, ett på skjort, ett på långbyxor.

Så det var en item av varje.

Inga sål och löparskor på den listan liksom.

Och sen av med alla loggorna. Så jag satt ju liksom och sydde över Hagleds loggor.

Jag satt och sydde över Salomon-loggor.

Så inga loggor.

Och ja.

Men de två frågorna vi har fått in är ju just kopplade till såklart träning.

För du tog det hela vägen till finalen Johanna, ska jag tilläggas också. Det ena här är från

P. Magnusson.

Jag har frågat hur mycket löpform tappar man under Robinson?

Jag menar, även under inspelningen, hur länge var du på plats?

I frågan.

Jag sa innan när ni

visade mig frågan, jag var 100 spänn på att det var en kille som frågade det här.

Jag var på ön i 42 nätter.

Jag var borta i totalt nästan sju veckor.

De förra två veckorna satt jag i karantän i fem dagar.

Men sen så satt jag inlåst på ett hotellrum utan mobil, utan någonting.

Och kunde inte göra någonting.

Så jag har ju väg och trudlinge.

Så jag tränade inte på sju veckor.

Herregud, hur känns det för en människa som tränar typ varje dag?

Det var otroligt jobbigt.

Otroligt jobbigt var det.

Och dessutom att vi åt 500 kalorier om dagen.

De första två veckorna, ni som har sett Robinson vet att det inte gick så jättebra på mitt lag.

Vi var inte så starka i tävlingar.

Så vi hade inte någon mat överhuvudtaget.

Vi hade väldigt mycket tid på ön så jag satte och räknade ut vad det egentligen vi fick i oss.

Vissa dagar var det 300 kalorier.

Och man bara, okej, men jag har ätit typ 3000 kalorier.

För mig och Dennis blev det värst för att vi kom in och hade en del muskelmassa och var vana vid en viss livsstil.

Vi var vana vid ett visst intag och helt plötsligt så fick vi inte det.

Det var otroligt jobbigt.

Det tog lång tid att återhämta sig.

Jag blev av med min mens under tiden.

Bara det indikerar ganska mycket på att kroppen var rejält stressad och undernärd.

Inte var det bra.

Min löpform, när jag kom hem så…

Jag började träna en vecka efter jag kom hem.

Alltså lugnt.

I gommunaler, så skulle jag testa att springa.

Det var ju som att en försupen rökare skulle springa fem kilometer.

Jag rostlade hjärnet. Det var hemskt.

Då var jag så här,

har jag förstört mig själv nu?

Hur lång tid tog det för dig att komma tillbaka till en någorlunda

vanlig nivå igen med träningen?

Det tog typ sex veckor ungefär, sen var jag igång igen.

Men jag tillät mig verkligen att ta det lugnt.

Jag mådde skit när jag kom hem.

Jag hade jättesvårt med min kroppstemperatur, i och med att vi hade frusit så mycket.

Så att bara sova under en säng i ett täcke, under ett täcke, jag svettades ju.

Min mage mådde ju inte bra av att äta normal mat.

Det händer mer än vad man tror, också mentalt.

från det ena till det andra på tal om mage så måste jag tacka.

Joanna gav min inspiration till två frågor förra veckan när jag roastade Fredrik.

Den ena var kopplat till löparmage och den andra frågan var en fråga som jag aldrig, jag fattar inte hur jag aldrig kan ha frågat dig.

Det var det här med småljuger på pass.

Så de två är med Joanna, vill jag bara tacka dig för att på tal om det vi kom in på.

Småljugare är det roligaste jag nånsin har talat om.

• Det är spännande.

Som sagt, en skithäftig upplevelse, men också väldigt speciell på många sätt och vis.

Om vi pratar om speciella upplevelser, tänker jag att det är en sak vi måste ändå beröra innan vi rundar av med de sista frågorna.

Du har alltså provat att springa på ett tak i 12 timmar för att välja om det är ändamål och barncancerfonden.

Så att ändamålet gått, men ändå, sekunder innan du startar,

”Nu ska jag springa 12 timmar, även om man kan pausa lite grann, det är ganska länge.”

Hur resonerar du i din hjärna? Vad går igenom i din hjärna där?

Nej men just där då är jag så här,

nu är det ännu en grej jag gör som jag kanske inte har tänkt igenom.

Men så tänker jag, vet du vad Johanna, det är för sjuka barn och jag kommer ha

bra stöttning under dagen

Och helt härligt talat, jag vet om att jag kan vara igång i 12 timmar.

Jag vet ju om det. Jag hade aldrig gjort det om jag inte varit i bra form ändå.

Så det här kommer att bli bra. Det kommer att vara långt tråkigt emellan oss, men det kommer att gå bra.

Och så gör man det bara.

Om jag är rätt informerad så

drog ni ihop över nästan 300 000, va?

310 000 nånting nånting. – Jäklar, så jäkla coolt.

Det kan man känna när man går i mål där efter 12 timmar, det var värt det kanske.

Jag ska berätta en rolig grej. Vi gick i mål och folk hade kommit upp som var på väg

till middagar, after works-fester.

Och sen

Min kille var där och han bara ”Vad vill du göra nu?”

Jag har inte ätit någonting hela dagen.

Någon kaka, någon hade fått en sultkaka.

Men jag hade inte ätit någonting.

Jag bara ”Jag vill gå och äta köttbullar på Rish”.

Är det sant?

Okej.

Han bara ”Ska vi inte åka hem?”

Jag bara ”Nej men jag känner att jag måste”

För jag var ju så här, ni vet

som efter en tävling

du adrenalinsting

Jag bara ”Nu menar du så, ja okej, jag måste gå och äta köttbullar”

Så jag staplar bort Hattie Rich

för jag är främd på taket

för det är nära

Och då har jag duschat och så här

men jag staplar in

och då känner jag en kipa som kollar på mig

och bara så här

Jag leds in

”Är hon full? Vad är det som händer?”

Och så är det ett annat barn som har följt vad jag har gjort.

Och de skålar mig om att jag har jobbat.

Folk märker en sak.

Hon är inte full.

För jag typ ligger ner i soffan.

Och kan inte sitta upp.

Och sen helt plötsligt,

efter tre köttbullar,

då somnar jag sittande.

De tror att jag har däckat.

Och min kille bara ”Janna, vi åker hem nu.”

”Jag vill ta en taxi hem nu.”

Och så får han typ leda ut mig från Risch.

Hur smakade köttbullarna? Var de goda?

Det var så gott.

Köttbullar på Risch.

Det är ett tolv timmar löpning på ett tag, sen bara ”Vad vill du ha nu?”

Köttbullar på Risch.

Alltså för att jag och Fredrik känner igen att ibland efter att man sprungit ut mat tänker man ”fan vad gott med en öl”

och så öppnar man en öl och så dricker man en klunk och så bara ”jag vet inte fan, jag vet inte liksom”.

Jag beställde in ett glas champagne.

Ja såklart.

Jag blev ju typ full av det. Jag måste ju ha ett glas champagne för att fira detta.

Det är ju helt enormt.

Men nej, sen åkte vi hem så att jag typ

somnade i taxin.

Det är ändå värdigt på något sätt.

Däcka på reach och åka taxi och däcka där också.

Skitbra, Johanna. Vi ska ha några avslutande frågor här.

Lite snabba rappar.

Jag misstänker att här finns en liten sån puff sedan tidigare, men

en gammal bekant till oss tänkte jag säga, Erik, han har ju frågat

kommer hon till Helsingborg Marathon 2022?

Är det Erik på?

Ja, absolut.

Jag känner mig så jävla taskig, för jag har ju varit inbjuden i två år.

Förra året var jag tvungen att vara så här, eller förra året igen var jag så här,

jag kan inte komma för att jag hittade ju på någonting, jag hade någon nya nyhetsskola

Jag gör så jag gör det och känner mig så taskig.

Förra året igen var jag i Sälen och spang.

Han skickade hem en inbjudan för bara några veckor sedan.

Och jag bara, okej, men jag gifter mig samma dag.

Det är lugnt Joanna, jag tycker ändå att det känns som en helt okej anledning.

Vi kan snacka med Erik.

Du kan flytta med han.

Jag hade inte gift mig hade jag kommit.

Det var fint.

Mycket bra.

Vi ska se här. Anna har frågat vilken halvmara ska du köra?

Jag vet att hon skrev ut för ett tag sedan en fråga om tips.

Har du planerat någon halvmara under året eller som du är sugen på, Joanna?

Ja, jag ville ju springa en halvmara inför Paris Marathon som är i april.

Så jag har kollat och jag hittade ju i Genoa och Napoli finns ju en halvmara typ på mars.

Så jag ser lite, men i och med så här rådande läget med pandemin,

jag vågar liksom inte bjuka upp någonting heller, för nu är det lite så här kommer ens Paris bli av.

Så man får bara se till att vaccinera sig så jag kan leva på mitt liv som vanligt.

Så kan det inte vara.

Jag vet inte. Jag letar och det hade varit nice att ha en halvmåra i Sverige.

Saken i varför jag vill ha en halvmåra är för att jag vill ha det som ett träningslopp och

lite så här

tryckativt.

Vi kan ha någon här nere så kan du komma hit istället.

Vi ska ta en sista fråga också innan vi avslutar.

Varför visar Johanna inte sina pass på Strava?

Du får den här.

Okej, varför inte jag visa min pass på Strava?

Det började med att jag tyckte att det var en, nu vet inte jag om man får svära i det här.

Okej, det blev väldigt mycket en kukmätartävling på Strava.

Och jag kände att det var så jävla hets och då blev jag så här, nej,

Den tänker inte jag vara med på.

Och nu har det blivit en grej att folk blir så hätsiga över att jag har valt att inte vara med på Strava.

Så det är lite som hetsarna över att jag inte visar min kille.

Det har blivit en sån här grej och då blir jag ju optimist och nu bara håller jag fast vid det här.

Men här är en bild på honom.

Nej jag bara skojar.

Och Johannas senaste Strava-pass.

Ja precis.

Då blev det en fix idé och jag blev så här ”Nej”.

Och du älskar ju Fredrik.

Ja, men jag kan också tillägga så att

många gånger har jag fått kommentarer kring så här

någon när jag har lagt ut pass eller andra har lagt ut pass med mig och vilket tempo man har sprungit på.

så har jag ibland sagt, du som tränar så mycket,

var det inte du som är snabbare?

Var det inte du som är snabbare?

Sjukt tryggt.

Tryggt som.

Tryggt som.

Nu är vi tillbaka igen.

Härligt.

Joanna, jag tror så här att vi redan nu förbjuder in dig till ett uppföljningsavsnitt längre fram.

”När du har anslutit, vända till.”

Snart kommer hon igen.

Det har funkat ganska bra.

Lång intervju ändå.

Hon är ändå i fjällen.

Jag sa till Johanna sånt, ”Jag tror 30-40 minuter.”

Det sa du? Det visste inte jag.

Johanna har varit så himla god.

”Kör på och kör på.”

Jag kan kora min bok någon annan.

Hon kan förvänta ett dygn mer.

Nu är det er podd som är i fokus här nu.

Det har varit enormt kul att ha dig med.

Detsamma, jättetrevligt hur det har varit.

Vi tänkte säga det, vi är jättegärna ett uppföljningsavsnitt lite längre fram.

Det har varit skitkul att ha med dig Johanna.

Vi är så jäkla inspirerade av allting du har gjort och din inställning framförallt till allting.

Vi måste ha ett uppföljningsavsnitt där vi nördar ner oss i löpning.

Det är fan taget alltså.

Ska vi ha den här ljudbilden i bakgrunden i den här tiden?

Exakt.

Vi tar den samma dag som Helsingborg Marathon och som du gifter dig så spelar vi in en sväng där vid lunch.

Jag är snart på gång.

Då är jag också i Italien så det passar väldigt bra.

Men hörni, det var riktigt roligt att få vara med.

Fantastiskt kul, stort tack för att du tog dig tid hela vägen upp från fjällen.

Tänkte se om du ska kolla bok också.

Skit, skit, skit roligt. Och vi lovar att

när vi kommer upp till Stockholm, då är det garanterat en löprunda och tre köttbullar på Rish efteråt som gäller.

Ja men lätt, lätt, lätt. Men styr Halmara så kommer jag ner.

Åh, grymt!

Taget.

Ha en supertrevlig kväll och ta det lugnt i backen imorgon om du ska ut.

Det ska jag göra. Ha det så bra!

Ha det gott, hejdå!

Det är inte ofta, men det har hänt ikväll Simon, att du sitter här och bara så här förhalar avsnittet lite grann.

Du njuter av din kapten Morgan, du pratar om gamla tider på Tivoli.

Har du blivit lite sentimental?

Nu har vi ändå konstaterat att jag är nio avsnitt ifrån att vara en gamla meritorlöpare.

Fullt ut.

Nej, för att det var tragiskt.

Vi konstaterade förra avsnittet så har vi tio avsnitt kvar till tragiskt.

Vi tog det här i mellansnacket, men jag har ju faktiskt blivit av med mitt världsrekord nu.

Det kom en snabbare Super Mario på London Marathon.

• Jag är inte till och med bombad. – 50 sekunder snabbare.
• Är du det? – Ja, 50 sekunder.

Men jag hade inte 50 sekunder mer den dagen ändå.

Jag börjar verkligen etablera min position nu som gamla mariter-människa.

Därför känner jag att, kan vi inte sitta här och snacka gamla minnen

i poddstudion och dricka Captain Morgan?

• Jag tror också så här, Simon, att det handlar lite om att vi har haft en väldigt intressant gäst.

Jag har fått mycket energi av Joanna som jag har haft med idag.

Väldigt intressant samtal och det känns lite som att vi hade kunnat prata hur länge som helst med henne.

Ja, det hade vi absolut.

Det har ju varit en sjukt trevlig kväll så därför känner jag att jag vill ju inte att den ska ta slut.

Det är lite sådär kisper jag hör ni i kavajfickan och tv-likvällarna.

”Fan, klockan är sju, det börjar bli ljust, jag borde gå hem.”

Men vi vill inte stänga ner den här podden.

Även om vi har spelat in över en och en halv timme så känner vi att lite till ska vi få.

Vad kan vi berätta Simon? Vi har tagit ett nytt grepp om Instagram.

Det har vi, absolut. Det ska bli väldigt kul.

Jag hoppas att alla som följer och tittar och lyssnar och allting är med på den här resan nu.

Det känns som att vi har varit vid en tröskel ett tag nu Fredrik.

Vi känns som att vi är på väg att ta nästa steg.

Det känns verkligen så.

Till att bli nominerade i årets podd.

Det kan inte riktigt vara den kalibern.

Men vi hade med en gäst som var nominerad till Årets podd.

Det har vi. Det var skitkul att ha med Joanna.

Direkt när vi frågade var hon såhär ”Ja, mega ja, vill jättegärna vara med”.

Så jag tycker att det är roligt att vi börjar inse att det faktiskt finns många människor som har lyssnat på podden och tycker om podden.

Det har vi nu precis landat i de senaste veckorna.

En liten panthé som Simon försökte förtydliga innan i intervjun var ju att Joanna följer Simon på Instagram.

• Det är värt att nämna.
• ”Johanna, är det någon speciell du gillar att följa på Instagram?”
• Alltså, som skriver texter och sånt.
• ”Du behöver inte nämna mig, men jag vill att du nämner mig.”
• Så skickade jag till henne innan.

Jag sa det till Fredrik i mellansnacket.

• ”Hur stor budget har vi?”
• Nu kändes det som att jag ställde frågan

för att jag ville ha ett visst svar, men det var det inte.

• Och i mellansnacket sa jag också att

det roliga med detta är, varför jag tar upp det,

är ju för att du är verkligen en person

som är väldigt, väldigt, väldigt

intresserad av att få en fråga.

Jag tar upp det för att du är verkligen inte den personen som skulle göra en sån grej.

Därför blir det ännu roligare och därför vill jag ta upp det i avslutande snack.

Det ska bli roligt.

Nu har vi pratat en del om hur öppningen av sociala medier tillsammans med Joanna

som någonstans har skapat sig en hel karriär kring det.

En väldigt intressant person och spännande erfarenheter.

I nästa avsnitt kommer vi att fortsätta prata om detta i ett dubbelavsnitt.

Men då lite mer utifrån perspektivet, vi som är lite mer vanliga dödliga och kanske har andra yrken,

men gärna och älskar att använda oss av sociala medier.

Och kanske en mer utpräglad profil gällande löpning.

Vi har med oss en jätteintressant gäst som vi kommer att släppa i veckan här,

som kanske kommer att sjunga en trudlutt för oss också live.

Jag har inte ens frågat detta, men nu antar vi det.

Jag antar det, för att hon sjunger mycket.

Jag har ju varit med i banden. – Följer hon dig på Instagram?

Så du får fråga henne om hon kan göra det.

Jag tänker att jag ska kratta lite grann under veckan.

Sen ska jag fråga dig, är det någon speciell du gillar att följa på Instagram?

Jag är ju en gammal sångare, som du vet.

• Sara. – Som du vet.
• Sara heter hon. Han är inte så creepy som han låter.

Ta det lugnt. – Han vill bara ha väldigt mycket bekräftelse.

Av hans gamla mariter. Om du bara kan bekräfta honom i det så är det jättebra.

Det ska bli skitkul, så späll in nästa vecka.

I Mellansnacket har vi även firat 1000 följare på Instagram.

Vi kommer såklart att göra något speciellt i denna underbara händelse.

Där finns en sponsor som har visat intresse för att göra en liten härlig grej

i samband med att vi nådde över 1000 följare.

Under detta avsnitt, Fredrik, nu är vi uppe i 1002 följare på Instagram.

Så fyra eller fem följare har droppat in nu för att de har velat lyssna på mig.

(skratt)

• Ja, det är bra.
• Jag ska bara ändra ljuset här inne i studion till grönt nu.
• Jag gör det. Ta grönt. Så var det.
• Så, nu blev det grönt.
• Alla ni som lyssnar, fantastiskt!

Vi är så glada att ni är med på den här resan. Det känns skitkul.

Fattar Fredrik att det snart är 80 000 personer som har nedladdningar på den här podden.

2000 lyssnare i veckan, det hade vi absolut inte tänkt oss när vi började med podden.

Nej.

Vi hade tänkt dubbla, men vi kommer dit!

Precis!

Inte djup, Simon!

Det är det viktigaste här.

One day, one day, Fredrik.

I have had a childhood dream, one day.

Emil Poulsson lyckades, vi kommer också lyckas.

Så är det.

Härligt!

Nu så stänger vi ner studion och säger godnatt.

Och vi ses snart igen.

Hej då!