66. Löpning utomlands med YMR Track Club!

I veckans avsnitt har vi två eminenta gäster med oss 🤩! YMR Track Club ambassadören Erik Barr Zeilon lever löpardrömmen på College i Arizona efter ett sjuhelsikes äventyr när jakten på ett visum tog honom genom pandemins Europa under förra sommaren. Vi pratar om hur man acklimatiserar sig till att springa distans i 40 graders värme, att springa kvalitet på morgonen och hur man hittar löpningen i ett nytt land. Vi pratar också med YMR grundaren Peter Häggström Lindecrantz om att tävla på elitnivå i Europa, vikten av bra kläder, packning vid semesterlöpning, löpningens Toscana och splitshorts i sandgropen 😜. Och så klart snackar vi om våra bästa utlandstävlingar och tips för dig som ska resa och springa utomlands, samtidigt som vi smuttar på en Arizona Breeze Cocktail… avsnitt 66 kära vänner, nu köööör vi 🤩!

Avsnittet sponsras av våra vänner på YMR Track Club 🌟

Tävlingar, träningen och hur man får ihop det med familjelivet – Löpning & Livet-podden avsnitt 65

Välkomna till vår landningssida för avsnitt 65 av Löpning & Livet-podden! I detta avsnitt pratar vi om tävlingar vi längtar efter, maratonlopp och hur man får ihop löpningen och träningen med barn och familj. Vi delar våra bästa tips för att balansera allt detta samt reflekterar över våra mest minnesvärda lopp och löparmål.

Lyssna på avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/65-t%C3%A4vlingar-tr%C3%A4ningen-och-hur-man-f%C3%A5r-ihop-det-med/id1539039755?i=1000583332947

Vi börjar avsnittet med att prata om hur vi ser på sociala medier och löpning, delar våra sämsta och bästa stunder samt diskuterar vilka löparkonton vi gillar att följa för inspiration. Vi njuter av en Telegram Cocktail och ett glas portvin som vi dricker till ost och andra delikatesser, vilket ger en trevlig stämning i podden.

Under avsnittet diskuterar vi hur man kan kombinera träningen med familjelivet och dela upp tiden för att uppnå sina löparmål. Vi delar med oss av våra egna erfarenheter och ger konkreta tips på hur du kan planera och organisera ditt liv för att uppnå en bra balans mellan löpning, tävlingar och familj.

Löpning utomlands kan vara en fantastisk upplevelse, men det kan också vara utmanande att anpassa sig till nya klimat och terräng. I avsnitt 66 av Löpning & Livet har vi två gäster som delar med sig av sina erfarenheter och tips för att göra löpning utomlands till en framgångsrik och rolig upplevelse.

Erik Barr Zeilon, ambassadör för YMR Track Club, berättar om sitt äventyr när han förra sommaren reste genom Europa för att få sitt visum för att träna och tävla på College i Arizona. Han delar med sig av sina erfarenheter av att springa i 40 graders värme och hur man kan anpassa sin träning till morgonen för att undvika de högsta temperaturerna. Han ger också tips om hur man kan hitta löpning i ett nytt land och hur man kan acklimatisera sig till nya förhållanden.

Peter Häggström Lindecrantz, grundare av YMR Track Club, delar med sig av sina erfarenheter av att tävla på elitnivå i Europa och vikten av att ha rätt kläder för att prestera på topp. Han ger också tips om packning vid semesterlöpning och berättar om sina favoritplatser att springa på i Toscana.

Som sponsorer av avsnittet ger YMR Track Club också tips om hur man kan förbereda sig för att springa utomlands och vilka kläder som är bäst lämpade för olika klimat och terräng.

För att se avsnittet live och få ännu mer tips om löpning utomlands, besök vår Youtubekanal. Glöm inte heller att följa oss på Instagram och Facebook för att hålla dig uppdaterad om våra senaste avsnitt och gäster.”

Lyssna på avsnittet här: https://podcasters.spotify.com/pod/show/lopningochlivet/episodes/66–Lpning-utomlands-med-YMR-Track-Club-e1phqig

Se avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/2Rt-ZpRFyVM?feature=share

För att hålla dig uppdaterad om det senaste från Löpning & Livet, följ oss på våra sociala medier:

• Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
• Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
• Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams

Kom ihåg att du även kan se avsnittet live på vår YouTube-kanal! Följ med oss i detta spännande avsnitt om tävlingar, träning och hur man får ihop det med familjelivet. Vi hoppas att våra tips och berättelser hjälper dig att hitta en bra balans och inspirerar dig att fortsätta sträva efter dina löparmål. Lycka till på din löparresa!

Här är avsnittet i text:

Då har vi äntligen fått blandat Arizona Breeze som vi sitter och njuter av här i poddstudion.

Vi har ju inte spelat in två intervjuer tänkte jag säga, men det kan vi erkänna att det här spelar vi in efter även om det ska ligga förr i podden.

Vi har haft två härliga intervjuer och pratat bland annat om Arizona.

Det har vi. Jag har bott i USA en gång i tiden, som gammal maritor vad som helst.

Precis.

Men Arizona ligger lite i mitten av landet, lite till vänster.

Lite öken hörde jag, väldigt varmt.

Fy för katten, det ska ni få höra lite senare.

Och vad vill man ha när det är väldigt varmt? Kanske till och med öken, säger man.

Spontant tänker jag att man vill ha någon form av breeze.

Breeze.

En svalkande god vind som bara smekar i ansiktet.

och sen inser du att det är 43 grader celsius och då är det mer som ett slag i ansiktet.

Precis.

Precis, för där är ju lite styrka i den också Simon.

Absolut, den känns som…

Först är det en breeze, sen är det ett slag.

Först är det en breeze, sen när du har druckit halva så bara ”woah”.

Vi sitter alltså med Arizona Breeze.

Och kort och gott, gin, tranbärsjuice och grapefruitjuice är det som är i denna.

Vill man ha receptet så får man det här. 6cl gin, 7,5cl trambassjuice och 4,5cl grapefrukten.

En väldigt fantastiskt fin färg, lite rosaktigt.

En väldigt enkel drink att blanda.

Men det känns verkligen som en…

När man är förbi stadiet på våren,

när man är ute och låtsas att det börjar bli sommar,

men det är egentligen fortfarande skitkallt,

och det börjar bli en riktig sommarkänsla,

fast det är fortfarande maj,

då blandar man en sån här, tänker jag.

Eller alla andra månader, eller när som helst.

Eller den 22 februari, källarehuset.

”Blanda ut den där, rackaren!”

Nej, den var riktigt fin. Idag tänkte vi så här att vi skulle slå ihop.

Vi ska ju revolutionera poddbranschen.

Det har vi ju alltid sagt.

Så nu gör vi nästa förändring och det är att vi slår ihop veckan som gått med veckan string.

Vi ska sitta här och prata om vår jättekorta vecka.

Det var inte så länge sedan vi spelade in, det var ju torsdags förra veckan.

Jag känner att jag har fuckat upp hela vår veckoplanering med den här podden genom att

Inte bara en vecka utan två veckor paja genom att först ha corona och sen åka på internat.

Vet du vad bestraffningen är då?

En Arizona Breeze.

Du får inleda Simon om du vill prata om det.

Om den här långhelgen får vi se.

Vad har du gjort i helgen?

Vi spelade in i torsdags och idag är det tisdag.

I torsdags hade jag precis börjat komma igång efter min covid.

Jag var igång lite grann med löpningen, tyckte det var segt.

Inte sprungit någon kvalitet.

Så jag har vilat faktiskt torsdagen och fredagen också, helvila.

Men sen kände jag bara,

”Nu har det gått åtta dagar, kroppen känns rätt bra.”

Det är en inomhushall där det finns en uppetid på lördagar.

Det finns en liten lucka.

Så jag tänkte, låt mig för tusan testa och se hur dålig jag egentligen är.

[Skratt]

Jag visste att jag var bland vänner där eftersom jag visste att du skulle komma också.

Jag kände att jag drar in i hallen och testar lite fart och bara ser hur känslan är.

Jag hade inte riktigt bestämt mig för ett pass.

Men det här är ett bra tips för många om man inte riktigt vet vad man är i form.

Spring tre kilometer så snabbt du kan.

Det är jättejobbigt att göra det.

Jag hade en tanke att bara se om jag fortfarande kan hålla fyra minuters fart i tre kilometer.

Jag tänkte att jag testar och så.

Så jag sprang en trea och för en gångs skull hade jag ganska dålig koll på klockan.

Men sprang den och kände att det var…

Jag hade inte så mycket uthållighet, men så fort jag fick vila lite grann så gick det rätt bra.

Så jag sprang en trea i 3,49 snitt, vilket jag var väldigt nöjd med.

Långt över förväntan, samtidigt som man har tappat lite grann.

Och sen sprang jag 5×400 efteråt, för jag kände att jag hade lite kvar, men fick lite vila däremellan.

Så ändå ska jag säga, det kändes skönt att jag ändå fortfarande har lite fart i kroppen.

Sen är det klart att det är segt, för det var ju en dans på rosor.

Kan jag säga, jag var ganska trött.

Ja, det såg vi faktiskt att du var.

Men det hade väl också förväntat dig så att det var inga överraskningar direkt.

Att det skulle vara tufft att komma tillbaka.

För det är ju lite så, du är inne i din comeback.

Eller? Rebootcamp.

Rebootcamp som jag kallade det för.

Jag har gjort så himla många sådana här comebacker.

”Åh, nu kör jag igen” och sådant.

Som marknadsmän måste jag brända det här, paketera det här.

Att jag själv lurar sig in i någon föreställning.

Det här är något jag aldrig har gjort innan.

Det här är något revolutionerande för inte bara poddbranschen, utan hela löparvärlden.

Så jag gjorde en så kallad bootcamp på fyra veckor.

Där jag lite grann tränar mer och kanske äter mindre skit.

Det är inte så bara att sova lite mer, käka lite mindre chips klockan tolv på natten och träna kontinuerligt.

Men så tänkte jag, bootcamp säger jag tydligen. Jag kallar det för re-bootcamp.

Så känner jag att nu har jag revolutionerat.

Jag började den i smygstartaren i lördag och körde ett passet.

Söndes så kom jag över Milan då för första gången efter covidet.

Spang 11 kilometer. Lite flåsigt, lite jobbigt men känner att det funkar.

Spang även på måndag och tog även då beslutet att jag vill bli trött igen och hallen är öppen.

Jag stack faktiskt in och körde ett pass då också tillsammans med dig och Emil Nilsson.

Ni spangade lite snabbare och jag spangade lite långsammare.

Men jag körde den här klassiska 5000m-snurran som jag brukar prata om.

Ungefär 12x400m, 20 sekunder generös joggvila däremellan.

Jag känner ändå att, ja, segt att man har tappat, men jäklar vad gött det är att bli trött.

Jag känner inte att det är någon större fara.

Det känns som att covid ligger bakom mig.

Nu är det mer bara att man ska komma i fas igen.

Så körde det igår och 10km distans idag med Elliot på cykeln bredvid mig.

Nu har jag kört löpning fyra dagar i rad.

Kroppen känns bra.

Jag börjar få lite förhoppningar nu.

Jag är inte riktigt redo att sätta mål än.

Förutom december.

Så jag har lite sugen att hänga med under valensiamaraton.

Men mest är det för att det är nio månader och bort.

Så det är rimligt att tänka ”Det där kan jag komma ifrån till”.

Men jag känner att jag börjar närma mig två, tre veckor till.

Sen kan jag börja sätta lite mål känner jag.

• Fan vad gött! – Känner mig lite taggad måste jag säga.
• Jag kunde utröna det utifrån vad du skrev idag på Instagram också.
• Börja fundera. – Eller så försöker du lura dig själv på något sätt.

Eller en kombination kanske.

• Jag har ju sagt att jag är ruskigt trött på att starta om.

Men nu känner jag ändå sådär…

Jag är ganska realistisk eftersom jag har gjort det här så många gånger.

Jag vet ungefär hur lång tid det tar att komma igång.

Nu har jag lite lucka med att jag snart slutar på mitt jobb.

Jag kommer ha två veckors downtime.

Men efter de fyra veckorna så känner jag att

ungefär så långt sätter min målsättning nu.

Fyra veckor med bra träning, bra styrketräning, rehab.

Efter det kan jag säga hur tidigt jag vill sätta mina mål.

Kanske några sommarmål, kanske några bantävlingar.

• Det kan du förstå. – Coolt. Häftigt.
• Din vecka då, Fredrik? – Min helg, menar du?
• Ja, helgen. Just det. – Jag är supernöjd med hur träningen går nu.

Jag känner att jag har omvärderat och tagit nya beslut också efterhåll.

• Du har blivit charmad, skickad här i helgen. – Jag blev lurad.
• Det är det ni försöker säga. – Kanske. Kan vara så jag ska säga det.

Jag har kört lite mer fart. Jag har testat fartpass med ISJ.

Vi är inte vana vid att springa de här riktigt korta.

Det brukar vi inte göra.

Det är kanske smart att inte göra det.

Men jag kände att min kropp kanske kan hålla för de här passen.

I lördags körde jag 600+600.

Så det är inte så mycket mer.

Det är 5×20 sekunder.

Och det är ju jobbigt.

Det är mer eller mindre max.

Så jag drog på där och fick en jävligt god känsla på det passet.

Jag kände att jag kunde trycka på att jag har ändå ganska mycket fart i kroppen.

Så jag körde det passet och kände ”fan, det här var kul”.

Sen gick det då till måndag, och det som du pratade om,

Vi var inne i hallen där vi körde 12×400. Då kommer BG, vår ordförande, fram till mig och säger

”Vad hade du på 600en?”

Jag hade 1,43 tror han.

Han bara ”Alltså, det visste inte jag att du var så snabb.”

Så började han prata om att du kanske borde tänka om lite utifrån din marathonssatsning.

Kanske ska jag testa det här och springa lite kortare sträckor.

Kanske 800 då? Det är ju snart ett SM och du vill inte med upp till Västerås.

Så kände jag, fan! Jag har ju ändå tänkt på det innan.

Jag har pratat om det innan, om att ska jag ta en medalj på SM så är det nog 800 meter som är där jag har störst chans.

• Jag tror vi tittade på de senaste tre åren.

Var har medaljtiderna legat på 1-3?

Det blir ganska jobbigt redan med 1500-3000, men 800-tusen kändes som att du absolut hade en stor möjlighet.

Det jobbiga är ju att M35 är nästan lättare än M40.

I M40 har barnen flyttat ut, eller många kan ha lite äldre barn.

Men M35 då kanske man har lite småbarnsstöket.

Så man kan träna så mycket intensivt.

Och även de som fortfarande är duktiga och

igång och satsar då, de tävlar inte på veteranklasserna.

De är fortfarande inne i den vanliga världen.

Så det är oftast en för M35.

Så där är egentligen…

Jag behöver springa på någonstans kring 2014 för att ta ett brons.

Om man tittar på de senaste åren.

Sen kan det ju dyka upp någon.

Om man har gjort det.

Men det är oflöjt egentligen.

Men sen är det en annan sak som jag kollade upp som också är väldigt intressant.

Och det är klubbrekordet faktiskt.

Är det Martin Åkloff som har den?

Nej, det är Niel. M40.

Jaha.

Vad jag kunde läsa i alla fall.

Så var det 209.

Ja, men det är absolut rimligt.

Så tänkte jag att jag skulle ta det också.

• Det är väl lika bra. – Men vad har du gjort?

Jag tänkte att vi kanske ska sikta ännu högre.

• Jag har gjort 207. – Det är riktigt bra.
• Fast jag tror ändå så, du och jag har lite samma profil Fredrik ändå.

Har mycket fart i grunden.

Sen tror jag kanske att du och jag skiljer oss litegrann i att

jag kanske får ut lite mer på tian, du får ut mer på maraton.

Men på de korta distanserna tror jag att vi är ganska lika.

Inte minst 800.

Jag har gjort 207, 209 och jag hade inte tränat 800 år.

Väldigt mycket 5000m träning, typ.

Så om du har gjort 215,

så tar jag beslutet att du skulle få lite mer specifik 800m träning.

Du behöver inte lägga många veckor.

Lägga några stycken strö och du har superstora chanser till Västerås.

Det är ju bara fyra veckor kvar.

• Samtidigt är det mer, det är fem…

Vad har vi nu?

20… Ja, men det är typ sex…

Fem veckor.

• Och du har ju redan egentligen kört två veckor med lite farträning.

Kan man säga i halv nio.

Så att du ligger ju redan,

med tanke på vad du gjorde på 600 meter,

så hade du sprungit samma fart in på 800,

så hade du haft 225.

Och då är det inte ens tävlings…

Alltså det är ju träning

där du kör flera intervaller.

Så du ligger ju redan ganska bra på det, tidsmässigt.

17 per hundring. Det är till och med bättre faktiskt.

Ja.

Än 2,25 tror jag det blev. Skitsamma.

Sen är det ju de sista 200 meterna som kanske inte är så roliga där.

Jag vet inte.

Men det ska bli kul. Eventuellt så anmäler jag mig till 800.

Ja, roligt.

Intressant att åka upp och tävla för att springa två minuter och åka fem timmar i bil.

Det ska vi prata mer om snart i Ustehammar. Åka i väg långa sträckor för att tävla kort tid.

Vad tänker du då kring din marathonsatsning i vår Fredrik?

Köpa en hamn?

Det hade inte varit lite coolt att både springa snabbt på en åttahundring och sen klara sin målsättning på marathon.

Så jag tänker att man kan väl göra båda?

Klart man kan.

• Det är det bästa man kan säga, sen kommer jag skada mig.

Det behöver inte fokuseras mycket på.

• Ni ska inte lyssna på våra råd, utan lyssna på vad vi gör.

Eller något.

• Precis.
• Det går bra med oss.
• Ja, annars tycker jag att träningen flyttar på bra.

Jag har motivationen utifrån att jag nu blickar mot en tävling i närtid också.

Nu börjar ni komma tillbaka. Nu behöver vi göra lite pass tillsammans igen.

Det känns viktigt för motivationen tycker jag.

Att man är några stycken som kommer tillbaka. Särskilt på den här distanspassen.

Du körde ju passet i måndags med Emil Nilsson som har tagit sig tillbaka från sin

han skulle ju sprungit iväg för att mata om oss men ni som minns avsnitten så han halkade in en jäkligt tradig

med sin vad och det var hela höfterna om partiet.

Men han är tillbaka nu så ni höll jämna steg och det känns väldigt jämnt.

Jag tänkte säga så här, om ni inte skulle utvecklas ett skvatt

då tror jag att jag är sex veckor bakom skulle jag tippa.

Men i realiteten kanske jag nu skulle säga att det kanske är snarare

jag hoppas om två månader att jag börjar kunna komma ikapp.

Och har jag riktigt tur så är det tidigare.

Jag tror det inte.

Utifrån hur stel kroppen känns så tänker jag att jag får fundera.

Förhoppningen är att i slutet av april när vi börjar närma oss de här

hemmamilen på springtime och fem kilometer nightrun

och de här goa loppen i sommaren så hoppas jag kunna hålla jämna steg.

Det tror jag nog. Jag känner mig motiverad nu i alla fall. Det blir roligt.

Härligt!

Nu är det så att vi ska hoppa över till lite intervjuer.

Vi har först med oss Erik Barr.

• Ceylon.
• Jag kan aldrig uttala hans efternamn.

Kult efternamn och han har en cool profil.

Vi hoppar över till den intervjun.

Den kommer här.

• Idag är ingen vanlig dag Fredrik.

Först missar du klippet in här och sen efter det är vi igång helt enkelt.

Vi har en superhärlig gäst med oss. Vi har Erik Barzilon med oss från andra sidan Atlanten.

Fan vad det känns kul att dra igång med att säga det.

Andra sidan Atlanten.

Från Tucson, Arizona.

Erik, varmt välkommen till podden och tack för att du vill vara med.

Tack så jättemycket.

Supertrevligt att vara här.

Det ska bli superkul att ha med dig.

Först tänkte vi att det klassiska är att vi har någon form av ”berätta om dig själv” och sånt.

Det kommer vi inte ha. Vi kommer ha en lite annorlunda intro.

Jag kommer att läsa en rad från Erics första blogginlägg på hans blogg,

som handlar just om det här att svenskar åker över Atlanten och drömmer sig bort.

Så här började den, jag tror det var den 24 augusti förra året.

Då är det så här, ”Efter att under en sommar har jagat visumtider på olika ambassader runt om i Europa

utgör flikarna från olika sidor på ämnet en lätt roman på webbläsaren.

När jag klickar runt är det något som inte stämmer.

Jag vill hävda att jag gnuggade mina ögon även om jag inte gjorde det.

Nästa möjliga tid för studentvisum på ambassaden i Paris,

som länge formerat sitt trygga avstånd genom rutan med texten

300 calendar days

har nu ändrat form till fem dagar.

En ilning, tusen tankar, ett par telefonsamtal och ett beslut.

En hemresa från Idres henna är jag full gång att packa

för ett år på andra sidan Atlanten.

Om det kommer gå är osäkert,

men det kommer bli ett äventyr,

vet jag.

Det här är alltså ett utdrag från

För du hade, Erik om jag fattar rätt, du hade kommit in och bestämt dig för att plugga college i USA i Arizona.

Åka dit, leva ett löparliv utan dess like. Men det är mitt under pandemin så det fanns inte med omöjligt att få tag på ett visum.

Nej men jag fick ju, jag trodde ju, man var ju aldrig säker på om det skulle kunna gå överhuvudtaget.

Men jag trodde ändå att det skulle kunna gå och sen någon gång i

maj tror jag

så

så fick jag ett mail från amerikansk ambassador i Sverige.

Då skrev de att ”Vill ni veta, nu är det corona”.

Ja, det visste väl alla redan.

Och så sa de att ”Vi har bestämt oss för att vi tar inte emot

några visa-nedsökningar de närmaste tre-fyra månaderna”.

Det var ju liksom sista pusselbiten som skulle till.

Och sen så var det väl så att jag försökte hålla brömmen öppen hela sommaren.

Det var att fixa alla dokument utifrån att allting skulle lösa sig på en sekund.

Och sen så satt jag ju där och faktiskt det var väl typ 10 dagar innan terminen började här.

Då satt jag utan flyg eller boende.

Då bestämde jag att jag har sunt i det.

Det känns som att det ändå inte kommer gå.

Jag mejlade min handläggare på Uppsala universitet som skulle hjälpa mig med allt det där.

”Vill du veta? Jag tror jag är snart hemma för jag tror inte det kommer gå.”

Och så åkte vi upp till Jarnal och kompisar och vi åkte iväg till Ydre

där det var vänsterpointering och kolla och heja på lite kompisar och spränga lite pointering själv.

Och sen, ja, sen dyker man ju ner i exakt den här situationen som jag beskrev.

Jag kände att det bara uppenbarar sig en chans eller en möjlighet.

Jag hade ju ingen aning om det skulle funka överhuvudtaget.

Men jag kände att det är ju typ det här jag längtat efter hela sommaren.

Så fan, hur kör vi? Så jag bara drog ner den och sen…

Och bara packade ihop den.

Jag drog hem och sen packade jag från en plats som jag inte visste så mycket om.

Jag packade en väska i ett år. Det kan väl bara gå bra.

Och så drar jag mig uppstått rätt nere till Paris.

Det var också en intressant historia för att jag hade ju…

Allting var ju så spontant så jag hann liksom inte riktigt förbereda någonting.

Och jag visste inte hur länge jag skulle vara i Paris heller.

För ibland kan visa och presentera typ så och en vecka eller någonting.

Så jag hade insats att bo när jag kom till Paris.

Och tänkte väl…

Och sen så hade jag skrivit henne den här historien på en Facebookgrupp.

Och så hade jag…

Jag hade tur att…

Tydligen så är det tre personer som jag känner som har bott i Paris innan.

Och det var sån svenskare i Paris-grupp typ.

En av dem kontaktade mig och sa ”Min kompis har en lägenhet och hon är inte där men du kan få låna den”.

Jag kom direkt från flygplatsen och åkte raka vägen ner till centrala Paris.

Det var typ när jag landade som jag fick reda på att jag kunde bo där.

Jag åkte raka vägen och träffade någon annan random svensk.

Fick ut en nyckel och åkte till andra sidan strand och bodde där i fem dagar.

Men Erik, det känns liksom som att googla runt och till slut hitta, kanske i Paris, kanske i Visum.

Det känns som att du dessutom gör det, kastar ut, inte har något boende, ingenting.

Är du så här som person i övrigt också? Är det här din grej, lite äventyr av det?

Ja, nej. Grejen är att det är alltid tufft att chansa.

Men det är också himla roligt. Jag har ju definitivt kompisar som är mer organiserade än vad jag är.

Jag gillar ju ändå att, vad ska man säga, vara lite optimistisk ibland.

Det får man nog vara, om det ska hända grejer. Så mycket kan jag väl säga. Lite äventyrslist.

Det tycker jag har låt som en bra livsfilosofi egentligen.

Men vi måste ju också på något sätt backa bandet och fråga,

Jag och Fredrik har ju sett dig in action, både en och två gånger, faktiskt i Höganäs tror jag.

Förra sommaren, men vi ska prata om ett annat minne alldeles strax också.

Och dessutom har du sprungit med en tv på ett nattblått för helsingborg också.

Det är mycket stories med det.

Men egentligen, hur kom du i kontakt med löpning? För du har pratat om orientering också.

Det är ju orienteringen som är den stora kärleken.

Det är där allting började och det är väl det som kommer oavsett vad jag bestämmer mig för att satsa på.

Det kommer alltid finnas där.

Jag gick ju orienteringsseminariet som uppe i Sandviken fyra år där.

Egentligen har jag väl satsat på orientering hela tiden.

Sen blir det lite så automatiskt att ska man vara duktig i orientering så lär man ju springa snabbt också.

Det kommer lite så på snett.

Och grejen är också att det är ganska mycket lättare att råda ihop en löprunda än en orienteringsbana.

Det blir ganska mycket av den bara.

På tal om löparbanor, vi ska prata lite grann, för du springer lite grann på banor även i Tucson.

Men det är egentligen lite grann, på tal om den här frågan kring hur du är lite äventyrlig

eller sådär att säga att andra kanske är lite mer strukturerade.

För vi måste ändå hoppa till den här…

Första gången jag tror vi träffades lite mer organiserat var

när jag skulle ha min sista dag på Helsingborg Marathon.

Du hade ju haft lite kontakt på Instagram tror jag

för du hade sagt ”Ja men fan ska ni köra något pass?”

Så kom jag gärna.

Det var inte så att du bodde i Helsingborg.

Jag kommer inte ihåg om du bodde i Halmstad eller Göteborg då

eller var det var någonstans.

• Jag bodde i Göteborg men jag är ju från Svanö

Så det är bara 25 minuter bort.

Så det är det som är lite grejen.

När jag väl har varit hemma så är det så himla tråkigt att springa själv.

Kring du vet vad jag menar.

Jag har en landsbyggnad i Skåne så då försöker jag råda ihop så mycket som det bara går.

Ja, skitroligt.

För jag brukar säga det att vissa när man avslutar en anställning någonstans.

I mitt fall på Helsingborg Maraton.

Vissa vill ha en guldklocka eller en avtackning.

Jag hade önskat mig ett stenhårt pass.

Det var det enda jag ville ha min sista dag.

En lång lunf åt stenhårt pass.

Andreas och Erik Arnoldvik ställde upp och sa att de ville vara med Fredrik.

Jag och Erik hade kontakt och sa att vi skulle hänga på vårt pass.

Du dök också upp på hedern och körde 25,4 hundra.

Det var ju ljusår för oss andra.

Det här var 2018 då.

Jag och Fredrik rapporterade lite.

Vi var nyfikna på det.

Vi upplevde nog att du var en ganska duktig löpare redan då.

Men det har hänt ganska mycket sen dess och just där har jag beslutat att

satsa lite grann. Det är klart att det är college-studier också, men det är en annan löparkultur i USA och college-löpning också.

Och den andra delen vi också har noterat är att

du har ju skaffat både mustasch och längre hår.

Det måste du vara nyfikna på. Du är ju en väldigt cool karaktär på något sätt.

Men berätta vad har hänt under tiden med din löpning? När bestämde du dig för att satsa?

När drömmen om Arizona?

Om vi backar bandet till när vi spelade den här passen, jag tror det var 2018 om jag minns rätt.

Så grejen är ju att jag tror ända sedan jag gick på orienteringsmedicin så har jag ändå satsat på e-shop

Sen har det väl pendlat lite mellan löpning och orientering

Eller egentligen, det har inte pendlat men det har varit båda två kan man väl säga

På ett sätt så även om jag, detta är första gången nu när jag är här som jag faktiskt har en coach som coachar mig.

Jag tror jag tränade nog mer förra vintern. Man tränar generellt lite mer om man satsar på entering än på löpning.

Det är lite mer skonsamt, så det är lätt att pitcha in lite mer.

Hur ser en träningsvecka för dig ut nu Erik?

Du fyller 25 i år, är det inte så?

Jo, det är samma.

Så hur ser en träningsvecka ut?

Och vad har du för mål just nu?

Hur ser både en träningsvecka ut för dig, men även hur ser löparkulturen ut där du är?

på college? Är man med i trackteam? Hur funkar det?

• Vi kan väl egentligen ta det från början. Jag kom hit med någon slags förhoppning om att så.

Jag hade gjort lite research och tänkte att det här är ändå en

skola som är Division 1, så det är högsta divisionen, men de är inte så himla bra så jag tänkte att jag kan

ändå få med en plats i det laget.

Och de har ju

Alltså man blev lite starstruck direkt i början när jag började kontakta dem för det är ju en kille som heter Bernard Legat som är tränaren, ni kanske känner till honom.

Han har ju typ alla amerikanska rekorder och har sprungit 5 i OS så det är ganska härligt.

Så jag var ju lite starstruck när jag snackade med honom men han gav mig faktiskt ingen plats i dag.

Även om jag kanske tyckte att jag förtjänade det.

Men samtidigt så fattade jag hans resonemang.

Han visste själv att deras lag var väldigt dåligt.

Men han ville se till så att alla nya rekryter till laget skulle vara ”top of the line”.

Så de faktiskt skulle vara med och tävla med de stora lagen.

De som de har värvat nu till denna terminen, då var det ni som två killar från Mexiko som sprang 7.59 och 8.01 på 3.000.

Och jag vet ju att även om jag kanske skulle slå vissa i det laget så hade jag ju ljusår efter dem.

Jag fattar resonemanget.

Det var det som hade oleden att när jag inte fick en plats i det laget så började jag egentligen helt random snacka med en av mina professorer.

Jag tror han nämnde någon gång i förbifarten att han höll på med löpning när han gick i skolan.

Så började han få arten så.

Så jag bara ”ja, kul” och så snackade vi lite löpning så frågade han snabbt om jag hade sprungit.

Han bara ”va, är du skojad? Fan, du borde ju fått en plats i det här laget”

upprörd. Sen slutade den konversationen med att det var efter lektionen vi bara gick och följde honom till hans kontor.

När vi kom fram dit så sa han att, så var det en dag som han sa ”Vet du vad? Jag ska se till att du slår varenda jävel i det laget”.

Och sen har han coachat mig sen dess.

Shit, va?

Det var lite surrealistiskt faktiskt. Det kändes som att man var med i en film på något sätt.

Det han gjorde var att plocka ihop ett litet gäng.

Gäng, det är liksom jag, två andra som är väl…

Det är nog de bästa lapparna i tusan som…

Alltså som inte går på college.

Så det är jag och en kille Harry då.

Han har sprungit… Han springer för Florida State nu.

Eller han har sprungit 28.43 på tiskemetern.

Han är ganska bra.

Och sen en kille som heter Terrence som har sprungit 408 på milen.

Så han är också ganska…

Han satt ihop den gruppen och sen har vi egentligen tränat tillsammans sedan dess.

• Nu är jag nyfiken Erik, både ungefär vad tror du att du gör på en mil idag?

För du tränar ju med ganska duktiga nu, hur är det att träna med folk som är så jäkla bra på något sätt?

Kastas in i en sån här grupp i ett nytt land och en ny kultur liksom.

Och sen hur ser träningen ut lite grann?

Ja, nej men det är det som är så märkligt att på något jävla sätt så är vi ju ganska jämna allihopa för träning.

Sen har jag ju en förmåga tror jag att, alltså gör jag mitt bästa lopp då är jag i princip, om jag har tur, lika bra som jag på träning.

Alltså jag är oftast bättre på träningen än vad jag kan få ut på tävling ibland.

Vissa kan ju höja sig så jättemycket. Jag är exakt där jag är ofta.

Vilket är lite sorgligt, men det är också sant.

Men träningen har faktiskt varit väldigt anlända jämfört med vad jag brukar köra.

Ni känner ju till allt vad som heter dubbeltröskel och framgångsrecept från Skandinavien.

Jag frågade om han skulle köra något sånt och han bara ”alltid lite”.

Vad är, utan att dra den långa, hela årscykeln, hur är filosofin?

Hur kan en vecka se ut för dig innan tävlingssäsongen drar igång?

Som regel, måndagar kör vi någon typ av backintervaller.

Innan körde vi typ 5×1 mil backa.

Han har en jättebra loop som är kanske 60 höjdmeter på en mil.

Med lång bila.

Vi körde väl 3-4 minuter bila.

Och ganska hårt.

Och sen onsdag har vi kört bana.

Och då hade det också varit samma koncept att det har varit så…

5×1 mile eller 7×1200.

Och så är det liksom tre minuter att vila.

Alltså det är väl lite så B2max-aktigt liksom.

Men mycket till fokus på att faktiskt…

…typ träna i den farten som man vill…

…bli bra i.

Alltså jag har ju…

Innan jag kom hit så var ju att springa under tre minuter per kilometer var ju någon slags…

…alltså jättemycket överfart för mig.

Speciellt om man orienterar. Men nu har det varit att alla de vi har köpt inte vann i 2,55 fot.

Och jag fattar ingenting. Men tydligen så har man vant sig.

Och sen på lördagen så har vi alltid köpt långpass.

Och då är det liksom, min coach då, han tycker alltid att det är

Det är ”the backbone of the program”.

Det ska vara typ 19-20 km/h.

Det ska inte vara tempo, men det ska vara hårt.

• Ja, okej.

Det är inget sånt ”joga runt och stanna till och fika”

utan det är lite tryck i de fassen.

• Ja, precis. Det är nyare. Det har börjat gå snabbt också.

Vi brukar köra på en ganska backgrund

Alltså lite längre upp mot Värmland.

Men senast gick det i typ så.

Jag tror i snitt att det är 37 eller något sånt där.

Fy fan. Mumsfredrig.

Där man springer och pratar med varandra.

”Hur ska du göra i helgen?”

Eller?

Kanske inte riktigt.

Det är kul det. Det är häftigt att höra litegrann

också med träningsfilosofi.

Det känns som att vi skulle göra ett helt avsnitt om det också.

Men vi är lite nyfikna nu efter det här äventyret.

Landat in, börjat anpassa till en ny typ av träning.

Hur gör man? Kulturen är lite annorlunda.

Arizona, många kanske känner till, man har koll på

kanske varit i Kalifornien eller New York, men är lite mer in i mitten av USA.

Det är inte alla vi svenskar som har stenkoll på det.

Hur är det att komma till en ny kultur?

Kommer man in i löpningen?

Hur du hade packat för ett år i en ryggsäck med dig?

Hur var dina första veckor? Hur såg de ut?

När jag kom hit så kom jag ihåg att jag kom hit så tolv på natten.

Det var ju slutet av sommaren så det var ju varmt som fan.

Du vet den här klassiska islamskänslan när man kliver ut på flygplatsen, även om man är mitt i natten.

Det är så smått.

Men jag kommer bara ihåg att jag var lite i någon ”altered state” när man var där.

Man har ju rest så jävla länge, hjärnan funkar inte riktigt.

Dagen efter så, som man var lite jättelaggad, vaknade jag fem på morgonen och sen så tog man väl sig ut.

Jag bodde på en Airbnb och så kom jag ut.

Gick ut utan mig så klockan var sju, trettio på morgonen eller någonting och man bara, alltså jag

jag bara skrattade, jag bara ”För fan det är ju avsvamp!”

Alltså jag bara fattade att jag bara var med och det hela liksom.

Trettio grader klockan sju på morgonen, bara ”Nej, vad har jag gjort?”

Hur har det varit då att ställa om? För vi är ju i Sverige så det är mörkt nio månader om året.

Hur är det att ställa om till den typen av varmor och lära sig att träna i det?

I början var det ju det som var grejen också. Det är ju varmt som fastigen på sommaren.

Jag tror de varmaste dagarna som jag har varit med om här var det ju så, 43 kanske eller någonting.

Men grejen är att det är ökent. Det är en sådan torr värme.

Så länge ens… Alltså har man druckit mycket och svettsystemet funkar så går det ändå att överleva.

Det är inte alls som… Alltså jag tror det är mycket värre att springa OS i Tokyo.

Även om det bara var 33 grader.

Det tog väl så, kanske första fyra veckorna var ganska varma, då försökte jag köra all träning i år.

Att man i alla fall kom ut 6-7 på morgonen.

Som ni har sett nu så går jag upp 10.30.

-På att vänja sig? -Ja, precis.

Det är en sådan att man har gett upp.

-Hur är det Erik, jag tänker så här också, att vänja sig vid en sån värme.

Det är en sak med distanspassen, med kvalitetspassen.

Att ställa sig på en bana så, okej, nu vet jag inte vilken tid, men vi kör 11.30

strax innan lunch, ut på banan. Hur funkar det att köra kvalitet i en sån värme?

Det var ju bara att gå upp riktigt tidigt. Jag körde väldigt mycket de första veckorna när det var riktigt varmt.

Då körde jag mycket kvalité innan frukost, bara för att kunna komma ut så tidigt som möjligt.

Det var också lite märkligt att gå ut och springa fem gånger tusen innan frukost direkt åt sängen.

Jag bara minns det som en riktig kalldusch.

Har du vant dig vid det nu Erik? Hur är det där?

Vänjer man sig någonsin vid att köra kvalitet så tidigt?

Nej men det har jag slutat med.

Grejen är att det var kanske de första fyra veckorna som var riktigt varma.

Men sen så… Alltså resten av året egentligen, man tänker att september ner till, alltså tidskanske upp till maj igen.

Då är det i stort sett perfekt väder. För att det är inte den här riktiga värmen.

Alltså nu är det liksom, hela vintern så är det liksom, som nu kanske det är så, 24 grader mitt på dagen.

Det är ju bra, ja det är skitvarmt fortfarande, men okej.

Det är ju perfekt svensk sommar. I stort sett hela året förutom när det är sommar här.

För då är det ett helg.

Så fler bra dagar än dåliga dagar helt enkelt.

Ja, precis. Det var en sån grej, en sån statistik som jag lärde mig innan jag åkte hit.

Husarna i Arizona har 350 soldagar om året.

Det låter som en dröm fram tills att man ska springa kvalité mitt i sommaren.

Men Erik vi ska prata lite grann kort också om Öyemära och att du nu är Brandon Bessel.

Men vi får inte släppa, vad är grejen med, du passar ju svinbra i mustasch och långtår

Men är det liksom ett modigt beslut? Du har tagit bara ”fan, jag ska köra min egen stil” eller?

Ja, lite grann så. Grejen var väl att jag får väl ändå tacka Corona.

Det var den som gjorde det möjligt, tror jag.

Allting började faktiskt med att det var jag och min kompis Olle Nilsson som också orienterades som bror på Kärlan.

Vi tränade, det var ju bara detta 2019. Det var ju inför man skulle börja vinterträningen inför nästa år.

Vi var lite inspirerade av, du vet, alla de här hjälparna på 80-talet som bara gjorde liksom…

Alltså den träningen känns som att det var liksom ingen som skulle kunna göra den idag för att folk är så med sig.

Och så kommer man in i det modet lite och sen så börjar jag tänka sådär att om man nu ska skita allt och bara träna

då är det väl ändå bra att ha liksom ett

växa ut liksom ett filter

som tar bort

alla distraktioner för då är det liksom

ja

man får se ut

lite hur som helst om det är träning

Nej vi måste säga, både jag och Fredrik har

snackat om det, du rockar det

du rockar det så jävla bra

och det är roligt också för att vi fick någon kommentar

när någon skrev ”ja du ser ut som Björn Borg”

Nu när du är ambassadör för ÖMR också, du har ju pannband.

Det känns som att det är fulländare, det är ett kit på något sätt.

Till och med jag och Simon fick ju den kommentaren vi hade på oss.

Då kan du förstå hur det blev när du gick i början.

Det är ju underbart. Fantastiskt.

Men det är jätteroligt Erik. Vi ska ju strax ha Peter Mörns här från ÖMR också.

Tänk er vad det var för ett år sedan, när det var så här,

Okej, nu är det alltså en sponsrad ambassadör på andra sidan Atlanten och tränar under tre minuters fart.

Hur tänker du kring det och vad har du för drömmar framåt? Var ser du sluthållplatsen?

Alltså just nu är man väl… Det har ju verkligen hänt otroligt mycket det senaste året.

Speciellt också om man jämför kontrasten mot så…

pandemi, allt svinklåket, det händer hur mycket som helst på en och samma gång.

Och det känns på något sätt som att saker och ting börjar lossna.

Jag har inte tävlat så mycket nu men det känns ju också som att alla tider kommer att lossna också.

Det är ju det som är märkligt när Dag-Då, min coach, när han kommer upp och säger så

Det hade varit bra om du springer under 30 på den här mynen.

Jag bara ”Äh, va fan, det är svårt att fatta att saker och ting går så mycket snabbt framåt”.

Men sen får jag väl se egentligen vad det är som nu.

Detta år har det varit väldigt mycket löpning såklart i och med att det inte finns orientering i det här landet.

Men det var också tanken typ.

När jag åkte hit, för att jag var sådär…

Det blir ett experiment.

Grejen är att jag skulle aldrig kunna hålla mig till bara att gå med löpning.

Om jag varit i Sverige, för att jag tycker orientering är så himla roligt.

Men det är kul att se att jag bara skulle satsa på löpning.

Vad hade hänt då?

Och nu kommer jag ju få svaret liksom.

Och om det går jättebra så kanske det…

Det kanske blir det som är huvudfokuset.

Att det blir liksom…

Ja, alltså att man kanske mer…

Jag kommer säkert hålla på och orientera mig att det inte är det viktigaste, att springa snabbt.

Snarare än att springa rätt.

Det har varit skitkul att få ha med dig en liten stund.

Det känns som att vi kan prata mycket längre.

Jag tar med mig det jag säger, och det är ungefär samma sak till Fredrik inför varje 10 kilometer vi ska springa.

Det hade varit bra om du sprungit in för 30 minuter, Fredrik.

Det hade varit bra om du presterade någon gång, Fredrik.

Sen skrattar vi gott och inser att det kommer aldrig hända.

Spring mer som på 80-talet.

Det brukar jag säga.

Det kommer bli grymt. Vi följer dig med stor spänning från andra sidan Atlanten.

Vi ser också fram emot att få springa med dig en runda när du är hemma sen.

Stort tack för att du har varit med. Det har varit skitroligt.

Stort lycka till framför allt med nästkommande månadsträning.

Tack så jättemycket. Jättekul att vara med.

Ha det fint. Vi hörs.

Yes, det gör vi. Ha det gott.

Hej.

43 grader.

Alltså, när han sa det, jag bara ”What?”

Jag minns en dag vid Spina när det var 30 grader och kom igång en gång i somras.

Jag orkade springa 8 kilometer. Jag var helt drängt i svett.

Kan man vänja sig väl? Det är luftfuktigheten som påverkar så pass mycket.

Ja, det är när han sa det. Jag hade till och med kepsen framåt vänd när jag sprang den dagen.

Så varmt var det.

Det var kul. Nu kör vi vidare.

Nu ska vi leka en lek.

Det är det bästa. SKÖJ! Vi ska ha SKÖJ.

Nu ska vi ha SKÖJ. Det är det som står i schemat.

SKÖJ ska vi ha.

Och vi ska ha skoj med slogans och sponsorer till internationella maraton.

Det här ska bli spännande.

Och det kan vara slogans eller det kan vara väldigt kända stora multinationella företag som ligger bakom och sponsrar.

Jag tror Helsingborg Marathon ”When you want the runs”.

Ja, ett riktigt trailer.

Ett riktigt trailer.

Jag ska göra det lätt för dig här i början.

Bara som ett exempel.

TCS-marathon.

Är det New York?

Är det Körnaps-marathon?

Eller är det Hässleholms-marathon?

Jag tror att det är New York.

Tusen kronor! Bra!

Tusen spänn!

Vem vill bli miljonär?

Jag kommer få en sån ”I owe you”-lapp.

”I owe you”-lapp kommer jag få se på en miljard.

Det var bra.

Bra, du satte första.

Shit vad nöjd jag är.

Nu blev de lite tuffare.

Jag kunde nästan tänka mig det.

Medtronic Twin Cities Marathon.

Och då får du tre alternativ.

De har också en slogan.

”The most beautiful urban marathon in America.”

In the world, in America tror jag det är.

In the world, in America.

Då har du ditt exempel här.

Minneapolis and St. Paul.

Och så har du St. Louis and Chesterfield.

Eller Nashville and Franklin.

Jag säger Minneapolis var det första jag tänkte på.

Det är Twin Cities tror jag.

Helt rätt! Så jävla bra!

Hur många tusen kronor var det?

Nästa nivå är det fem.

Femtusen? Femtusen?

Det är sex tusen spänn nu.

Fan vad gött.

Du kan betala tillbaka sen.

Jag skickar till Lisa nu bara.

Imorgon ska vi ut och shoppa.

Vi är inte färdiga än Simon. Du har inga livlinjer.

Jag kan förlora allt.

Rock and roll marathon. Denna finns på flera städer.

Men den jag är ute efter är den största och där allting startade.

Med rock and roll marathon.

Den finns på flera städer och du får tre alternativ.

Cleveland, Detroit, San Diego.

Det första jag tänkte var San Francisco, därför säger jag San Diego.

Rätt!

Åh, jag har sån jävla koll!

Men hur många deltagare?

Det är en del.

Men det är en del.

Hur många löpare?

Det är ett marathon.

Rock and roll San Diego marathon.

Det är väl en… 17 000.

Bra gissat, det får du rätt för.

14 000.

Jag sa nästan 14.

Sen måste du sätta alla andra rock’n’roll-marathons som finns.

Just det.

Nu var det 10 000.

Det blir 16 000.

Har du valt livlinjer?

Det är 16 000.

Rock’n’roll-marathon har spritt sig idag.

Rock’n’rollen föddes i San Diego.

Där det började.

Dålig koll.

Det finns i Washington D.C.

Washington är väl en stat också. Las Vegas, San Diego, Arizona och Liverpool.

Det kändes lite off. De satt med världskartan och bara ”Where in the US should we do?”

Någon bara ”Liverpool”. Okej Bob, settle down.

Rock and roll.

Walt Disney World Marathon.

Och så ska du få en slogan också.

Happiest place on earth.

Fattar vilken förväntan man har.

Allting du nånsin varit med om, här är det.

Och var är man då Simon? Är man i Miami, Orlando eller Jacksonville?

Orlando har de i Orlando Studios.

Och vad var det första? Miami.

Jag säger att det är Miami.

Fel! Fan också!

Orlando! Nej, rövhatt.

Men du kan få en liten bonuspoäng om du gissar hur många löpare som springer

”Happiest place on earth” med.

Men Orlando är inte fan… 10 000?

Nej men det är faktiskt 15 000.

Det är bra gissat, men det var 125 000.

Fan också, jag är faktiskt tvärt i den.

Där är fler så du kan komma tillbaka.

Nu har jag noll kronor.

Du kan ringa en vän.

Då ringer jag dig, och du har ju svarat.

Bra, du hade rätt.

Jag är rätt smart.

Marine Corps Marathon.

Det här är ett sentimentalt och politiskt marathon.

”Purpose and pride”

Det är mycket militärer som springer från

och har varit med i Vietnamkrig.

”The people’s marathon” kallas det också.

”Purpose and pride” och ”People’s marathon”

men det måste ha varit Marine Corps.

Och då är det Washington DC, Baltimore, Philadelphia.

Jag måste ge mig Washington.

Rätt!

Ja, den kändes bra.

Hur många militärer springer det här marathon?

Det tror jag är…

Där är det ”Purpose and pride”. Det är 20 000.

Bra, ge dig för poäng.

21 000!

Åh, jag är riktigt bra.

Jag vill inte ge mig själv en klapp i axeln, men jag är bäst.

Och som en sand kapitalist som du är, Simon.

Bank of America marathon.

Chicago.

Det är rätt.

Ja, man kollar.

Femintals här-alternativen.

Chicago.

Det ska bli kul att rösta på Moderaterna också.

Du, hur många löpare?

Chicago Marathon, det är ganska stort ju.

Den här, det är som en drink.

Ja, vi har ju precis pratat om det.

Jag skulle ju tippa att det är…

Jag stänger till med 40 000.

Det är ändå bra gissat tycker jag.

Du vet ungefär var det ligger.

33 000.

Nära ändå i alla fall.

Ja, du är nere på noll igen.

Den här ska bli intressant att se.

Bra, bra, bra. Du är ner på en hålla.

Du har kvar allt.

Du ska inte vara för glad.

Nej, det är rätt.

Garmin-marathon.

Den har jag faktiskt aldrig hört talas om.

Jag blev lite sugen på det.

Jag är lite funderad om den är korrekt mätt.

Jag vet inte.

Den är nog GPS-mätt.

Det är coach Garmin som är tajmingsledare.

Du ska få lite alternativ.

Här tar jag gärna alternativ.

Här kan jag nästan inte uttala.

Olathi.

I Kansas City.

Tulsa.

Oklahoma.

Oklahoma, ja.

Jag…

Jag tror Oklahoma.

Tyvärr.

Det är svårt att uttala det.

Kansas City är stadion, så det är ytan för Kansas City.

Olathi.

Olatte!

Jag tycker att det låter som ett irländskt ”Olazi”

Olatte!

Olazi, Marboi!

Olazi!

Finns det en följdfråga? Hur många av er som deltar?

Nej. Nej, bra. Jag har inte en jävla aning.

Okej.

Nu har vi varit tillräckligt mycket i

America idag. Nu ska vi

utanför de gränserna.

Då går det sämre för mig.

Då hoppar vi in på ett bilmärke.

BMW Marathon.

Nu ska du få alternativ. Hamburg, Berlin eller München.

Berlin. 100% Berlin.

Den där har de ju sponsrat upp skiten.

Och den enda sändningen är bara BMW.

Slogan är vroom vroom.

Fy fan vad det var.

Till och med i Kipchak sitter de i presskonferensen och bara vroom vroom.

Cashast in 10 000 på kontot.

Den här kan finnas på flera ställen, men jag kör den ändå.

Är det inte Das Auto då?

Är det BMW?

Nej, det är Audi.

Fan också.

Nej, det är Volkswagen.

Någon av dem.

Ja, men det är Audi och Volkswagen.

Kulkipsa åker och sitter där och bara ”Okej, så vad tycker du om racen?”

”Das Auto”.

Förlåt Fredrik, du ska få ta och testa.

Okej, Adidas Marathon.

• Jag har inte en jäkla aning. – Tänk lokalt.
• Lokalt? – Det kan vara att jag har kollat fel här.

Det känns som att du skulle kunna den.

• Ja… – Såhär på rak arm.
• Marathon? Nej. – Det är ju där Stockholm Marathon.
• Heter de det? – Nej, nu blir jag osäker.

Jag vet inte!

Är det en gammal sponsor?

Nej, det har ju länge varit assig Stockholm A-18.

Jag tror att Adidas har köpt det.

Vi får nu kolla det.

Det här känns nästan som att vi måste kolla upp på raka.

Kolla det så länge så får vi en lite roligare hör.

Reggae-mat?

Nej, kom igen!

Fredrik, Adidas Stockholm A-18 är helt rätt.

Jag hade helt missat att de hade…

Jag blev så osäker när du inte kunde det.

Det borde jag ju absolut ha kunnat.

Det heter Adidas Stockholm Marathon.

Det måste vara från nio år då.

Ja, det tror jag. Jag hade nog noterat om det varit förra året.

Men reggae-marathon, det är inte lokalt.

Det är antingen Jamaica, Cuba eller Bahamas.

Spontant vill jag ju säga Jamaica, så säger jag Jamaica.

Rätt!

Det hade varit något i händerna, det hade varit konstigt.

Det är i Kingston.

Ah, coolt.

Okej, det här går ju bra.

Men du har ju 1000 kronor.

Jag går ju inte ner på noll än.

Okej, 1000 kronor.

För 100 miljoner kronor.

Det finns typ två länder som det kan vara.

Den heter alltså Fjordkraft City Marathon.

Fjordkraft, vilket land?

Fjordkraft, inte det? Norge säger jag.

Ja, fan vad gött.

Bergen.

Då vann jag 100 miljoner.

Fan vad gött.

Lisa, we’re going out traveling.

Det är intressant, de här stora multinationella företagen, de ger sig in och sponsrar löpning.

Jag tror att löpaboomen vi hade fram till 2014/2015 har gjort att många företag har fått upp ögonen för löpning.

Även på den internationella scenen. Och ekonomiskt också.

Det är sagt en bra vinstapparat.

Det var en väldigt rolig quiz Fredrik. Kul att få komma ut i världen lite grann och se.

Ska vi bara välja ett av loppen om vi ska springa också?

Spar!

Fjordkraft!

Skämtar lite är du fri. Om du hade fått välja ett lopp av de här att springa, vilket hade det varit?

Reggae-marathon. Jamaikaman.

Jag skulle vilja åka till Bahamas, Jamaica och åka runt.

Jo, det köper jag ju för sig.

Paradisörn.

Jag tar det närmaste man kommer från Helsingborg, någon annanstans i form av blåst.

Jag tar Bank of America. Chicago Marathon har jag valt.

Finns det någonstans där det är lite småkallt och blåsigt?

Ja, men dit vill jag åka. Skitkul.

Tack för rättsförelsen.

Du var duktig. Fick rätt många rätt.

Även om du inte fick några direkt jättestyra summer här.

Men på tal om någon som har fått in summer

in i sitt företag och växlat upp

så kommer Peter från EMR att prata alldeles strax.

Han ringer nu.

Koppla in honom då.

Det är en av de största problemen med att få en kärnfärdig kärnfärd.

Det är en av de största problemen med att få en kärnfärdig kärnfärd.

Det är en av de största problemen med att få en kärnfärdig kärnfärd.

Det är en av de största problemen med att få en kärnfärdig kärnfärd.

Det är en av de största problemen med att få en kärnfärdig kärnfärd.

[Musik]

Äntligen har vi med oss Peter Häggström Lindekranz igen.

Vi hade ett supergott samtal för det känns som att det var länge sen.

Så länge sedan var det inte.

Men anledningen till att det känns så länge sedan,

var att det har hänt så sjukt mycket.

Vi har ju med oss en senast vi pratar.

Peter, det är sjukt roligt att ha med dig igen. Varmt välkommen säger vi.

Tack snälla, jättekul att vara med igen.

Ja, det är kul.

Jag och Fredrik har pratat mycket om det här,

och bara ”shit vad det händer” och grejer hela tiden.

För senast du var här, det var inte så länge sedan,

jag kommer inte exakt ihåg hur många avsnitt sedan det var,

men det var en 20-avsnitt sedan någonting,

skulle jag tippa på, Fredrik?

tittade. Men Peter vi vill ju fråga vad som har hänt sen sist för vi har ju noterat att självklart är det ju liksom ny kollektion

men sen är det ju liksom ambassadorsprogram, vi har sett att ni har leblat upp med investerare. Vad är det som händer hos er?

Det händer ju sjukt mycket.

Ja men du sammanfattade väl ganska bra tycker jag. Det händer mycket hela tiden och jag konstaterar här för någon dag sedan att vi ska faktiskt släppa 60 nya plagg under 2022.

Det händer väldigt mycket just nu och det är superroligt.

Vi får mycket uppmärksamhet både hemma i Sverige och utomlands också.

Så det händer jättemycket.

Hur känns det att ha 60 nya plagg?

En del känner ”shit vad coolt”

sen börjar man gå in i en sån här action och tänker ”shit var det än praktiskt att besluta om 60 nya plagg?”

Vi pratade litegrann förr om processen och hur ni jobbar med det.

Vad är det för plagg? Man vill ju veta lite grann nu.

Hur ser året ut?

En kul grej är att vår DNA är inom närproduktion.

Det där tar vi ett steg ytterligare nu och kommer att göra ännu fler plagg.

Det är en ständig utmaning att kunna göra det.

Dels är det mycket dyrare såklart, men sen så är det också kapacitetsmässigt.

Men vi tar det ett steg längre, så vi kommer göra en hel kollektion faktiskt i Göteborg.

Alla ställer sig. Det känns jätteroligt.

Så vi kommer släppa vår första kollektion, den nya som vi släpper ett Torek av nära.

Ja, det blir ofta så.

Det är väl framför allt jag själv som inspireras av platser varit på, tränat på där man liksom

upplevt någonting tillsammans med träningen.

Så att Torekow är ett sådant ställe.

Så då fick kollektionen heta Torekow.

Och sen kommer det också en helt ny kollektion för tjejer som heter Österlen.

Vi får flytta oss några mil, liksom, mer åt era takter för nästa kollektion.

Så sen så egentligen rullade det på hela det här året.

Jag slår som att det är bra att inte jag och Fredrik, för då hade kollektionen hette Jöinge och Eslöv.

De kanske inte hade slott, men sådär nationellt sett.

Söstala. Österlen är liksom lite mer än det där. Man har liksom goda referenser till.

Tänker man på mig och Fredrik tänker man på böndar ute på en landsbygd.

Det låter skitroligt. – Man vet aldrig. Vi gör ingen kvalifikation så småningom.

Vi sätter ihop en pinch och sen mejlar vi dig.

Gör inget oeslövskål. De ser vi verkligen fram emot.

• Vad roligt. Ni har ju levlat upp lite grann Peter med nya investerare.

Vad är liksom visionen nu med EMR?

För nu känns det som att ni har tryckt på en rejäl knappar.

• Jo men det kommer till en punkt där vi kände att det finns så pass mycket intresse från många

och håller kanter, inte minst internationellt, kring Human Track Club.

För att kunna möta den efterfrågan kände jag att vi ville ta ett steg framåt.

Då tog vi in lite pengar för att kunna ta det steget.

En viktig del i det var att få in kompetens i bolaget från de här investerarna

som har gjort liknande resor som andra bolag tidigare.

Det känns jättespännande.

Tidigare har jag ju varit bara väldigt, framförallt jag själv, men några mindre investerare som Mustafa Mohamed till exempel, som fortfarande är investerare och som är med på den här resan.

Så det känns kul att vi breddar vårt ägarskap också till fler.

Både jag och Fredrik är ju skitimponerade.

Men sen också på tal om ägandeskap tycker jag det är häftigt för att ni har startat en brand ambassador program.

Alltså där är ju människor som verkligen känner att man är en del till 100% av Yrma Tracklab.

Du får berätta lite mer om ert ambassadörsprogram.

Ja vi lanserade detta för bara någon vecka sedan så det är ganska nytt.

Vi har ju haft några ambassadörer tidigare men det har kanske varit lite mer inofficiellt kan man väl säga.

Så nu gör vi det lite mer officiellt.

Det är väl egentligen sådär, hangarounds, sköna människor som gillar att springa i TrackClub.

Sen kan vi inte ta med alla i programmet, men det har varit många som ansökt och vi är jättetacksamma att man gör det för att vi vill bli fler.

Så är tanken. Jag tror att väldigt många känner en community redan idag.

själv. Man är ute och springer och hejar folk om man möter dem i samma kläder och sådär.

Så vi har haft ganska mycket av en community från alla första början tror jag.

• Ja, det tycker jag. Och det har ju Fredrik också noterat. Såklart är ju liksom

pannbandet sånt där klassiskt plagg också på något sätt.

Ja, Fredrik har inte haft det innan, men vi har pratat om tidigare när vi var i Spanien-Köpenhamn.

Där man liksom bara ”Men fan, där är en till! Där är en till!”

Så ser man så fick man den här liksom igenkänningen.

• Signatur för det. – Ja, men det är verkligen skithäftigt.

Det är superhäftigt Peter att höra om det.

Jag och Fredrik har fått testa lite grann de nya kläderna och

vi är som vanligt galet imponerade.

Alltså det är

hög kvalitet, vi älskar ju att det är närproducerat och man känner sig verkligen

jäkligt cool,

inte som någon annan men precis som du ändå säger att man känner en väldigt stor gemenskap med många andra som har

har plaggen också. Så att ni har verkligen lyckats fantastiskt bra.

Roligt att få se den här skara i spåret.

Ja det här är ju västan Ede som ni visar på de här bilderna och det är den faktiskt tröjan som jag har på mig här.

Det här är ju första kollektion vi gör i Merinoull och det är ju fantastiskt roligt att få utveckla material och sådär.

och inspirationen kom egentligen från att jag läste boken ”Frontlöpan” om Gunther Hengs karriär

och där han då var på, eller i byn Västerneder och på den här gården där han fick då,

eller hans karriär tog fart kan man säga.

Så att otroligt häftigt hur han sprang i alla typer av liksom skogsmiljöer oavsett vilken årstid det var.

Materialen då var inte hög funktion på det sättet vi ser idag.

Där vi jobbar väldigt mycket med olika detaljer.

Men vi tyckte att den här fick ge namnet till den här ullkollektionen som passar för alla årstider.

Så det är den här långsliv och västen som du visar som också är i merinull.

Det är också lite mer ett hållbart alternativ till flis.

Det flyser i fantastiskt många sätt och vis, men det är inte speciellt hållbart.

Att kunna jobba med ett…

[Skratt]

[Skratt]

…tycker jag väldigt mycket om.

Jag har levt i den här västen.

Det har gått otroligt bra med den här kollektionen.

Nu har vi precis beslutat att det kommer att komma fler färger och plagg till sen sommarbörjarna och hösten.

Härligt, så gött.

• Jag har känt det senast!
• Fy, förlåt, så säkert språket var fy fan, alltså vad bra.

Jag och Fredrik har pratat, jag tror vi gjorde ett avsnitt,

jag tror det var för ett år sedan, som vi kallar för väder och kläder.

Det har vi långt innan ni var med i bilden här.

Då fick vi ranka våra absolut största favoritplagg.

Mitt har nästan alltid varit den lite tunnare, långarmade tröjan.

Men problemet är alltid att den håller inte riktigt ändå värmen.

Så när jag fick den här så jag bara,

Det är ändå värmen.

Så när jag fick den här så bara ”yes”.

För det är precis, jag är ganska hyggligt varmblodad av mig.

Så jag har alltid problemet med ”fan ska man ha på sig den här jackan”.

Så Fredrik har testat en lite tjockare långarmade tröja.

Jag har haft den här.

Det är i Skåne på vintern, det är det enda du behöver.

Det klarar dig.

Det är helt fantastiskt plagg.

Och verkligen en känsla av kvalitet.

Min fru som inte är löpare, det var den första hon sa.

Den här kommer du kunna ha hur många år som helst om du vårdar den på rätt sätt, även när du är ute i trädgården och fixar sånt.

Det är verkligen ett all around-plagg även för folk som inte springer så är den så jäkla snygg.

Väldigt, väldigt skön. Jag hade den på en 10 km distanspass idag med min son på cykeln och var mycket, mycket nöjd med resultatet.

Fantastiskt kapital.

Det är kul att höra.

Jag tror inte vi svenskar är så superbra på hur ull funkar egentligen.

Ull funkar ju också på sommaren så det här är ju ett plagg som anpassar sig efter årstiden.

En som är skyldig i utvecklingen av det här plagget, som jag ska tacka det, det är Birgitte min kollega som är från Norge.

Hon säger ”Ni svenskar fattar ingenting om ull”.

I Norge har vi ull, nu skulle jag imitera det för de skulle ha insett att det bara blir helt fel.

Jag har hatat och tjatat och tjatat. Du måste göra ett ullplagt.

Det slår allt.

Och Birgitte, tack för det. Nu är jag liksom helt…

Helt sådär.

Vi är så glada och tacksamma för att vi får testa och köra mer kläder. Det är en fryd på varje pass.

Det är det verkligen.

Det är kul att se er i kläder också.

Vi ska prata lite om Petter också. Vi har ett tema idag som vi har snackat om som handlar lite om att springa utomlands.

Det roliga är här, just nu pratar vi om kläder och sådär också, för det är ju lite grann en tema.

Jag var iväg, det var inte utomlands, det var i Lanskrona, så det var 20 minuter härifrån.

Men det roliga är vet jag… – Utomlandskrona!

Det kändes som att jag skulle åka utomlands. Om man är barn och sånt så är det inte så ofta man kommer iväg, bara en själv.

Det första jag gjorde när jag packade min väska var att jag har en prio på tre grejer.

Det första är löparkläder, den andra är uppsättningen av löparkläder

och den tredje är hygiengrejer. Sen löser sig de andra sakerna.

Men hur har du det? Du har varit ute i dina elitsatsande år och du måste ha varit ute på ganska mycket tävlingar.

Hur tänker man när man ska iväg utomhus?

Om det framförallt idag är en utomhus tävling, inte på inomhus delen av året.

Hur tänker man med väder, klimat och så vad man ska tävla i och träna några dagar innan?

Det beror helt på vart man ska. Man har varit på varma ställen och kalla ställen.

Jag hade alltid med mig för mycket kläder för jag avskydde att vara på något sätt kall.

Så att, ja men verkligen packa ner jättemycket kläder och

när jag värmde upp till träning och sådär då var jag drygt, liksom dröpt svettad av mig för jag ville vara väldigt

väldigt varm sådär. Men jag har ju tävlat på alla möjliga ställen liksom och tävlade mycket i Finland till exempel

i Tyskland, Finland med is och Sverige där kan det ju vara liksom iskallt vitt i sommaren.

Det var mycket, mycket kläder med sig. Sen så har jag ju varit på träningsvägen. Jag var ju mycket på Cuba och tränade.

Många svenska frilottare åker ju till Sydafrika eller jord och då.

Jag åkte till Cuba och tränade med världens bästa längdomskörare, Ivan Pedroso, som han hette.

Som har vunnit både OS och VM.

Där var det såklart varmt.

Då hade man kanske inte så mycket mer än ett par split shorts.

Det hade jag alltid. Split shorts och ett linne.

Det beror ju helt på vart man ska.

Har du haft några, kan du minnas några gånger när du kommit till platsen och bara ”idag tänkte jag fel med kläderna” eller har du alltid prickat in det?

Ja, jag tror nog jag har prickat in det för det mesta.

Någon gång har man väl kanske inte haft, klassiskt är ju såhär regnställ om det har strägnat och då är man ju som ett drängt katt.

Det är inte speciellt bra som längdoppa.

Nej, jag tar igen det nu för nu har vi alla kläder man kan tänka sig.

Men jag har nog inte bommat så många gånger tror jag inte.

• Det vet jag när vi hade Musse här, för då pratade vi också lite grann om kläder.

Och han berättade, jag kommer inte riktigt ihåg faktiskt vilket lopp det var,

men också det var, han kom till start för att Martin loppade in sig och direkt,

”Jag är klädd lite för lätt”.

Han gillar också att ha mycket kläder på sig.

Men det här var ju också innan Imo Track Club-tiden.

Så han sa att kläderna inte var riktigt på samma hass.

Han frös. Under stördävenloppet kan vi väl avslöja.

Men nu…

Jag ska bara nämna en gång som

jag blev av med väskan när jag skulle tävla.

Det var stressigt.

Vi gav misstaget till mamma en gång. I resten av tillfällen tog man ju alltid spikskorna i handbagaget.

Men att vi var med spikskor och allt, det var panikartat.

För då var jag liksom ute och panikshoppade liksom fem i tolv verkligen innan tävlingen började.

Så jag fick köpa allting.

Och just spikskorna, de är väldigt, väldigt viktiga hur de sitter.

Och då gick det ingen bra kommod på den tävlingen så jag skickade kvittet till British Airways.

Jag fick alltid baka.

Det var lite tröst.

En liten tröst i alla fall.

Jag tänker också, semester nu för tiden, när du åker utomlands, har du kvar någon av dina rutiner från tiden du tävlade?

Är det lite mer så, manjärna, manjärna, kasta ner och så får vi se vad som händer.

Nej, men nu har jag väl en hyfsad plan. Jag är väl som er, att jag packar alltid med mig träningskläder.

Jag var iväg nu över nio år och då hade jag med mig träningskläder.

Sen är det liksom, typ som den här, att man vet att en ultraljö funkar,

även om det är lite kyligt, men det funkar också om det är lite varmare.

Nu har man väl lite bättre koll tycker jag.

Men om jag ska göra något viktigt pass någon gång så var det alltid för att ta på sig sin bästa outfit.

Om det blir ett lite tuffare pass så är det fortfarande att gå in i någon form av rutin.

Man gör lite samma sak, man har kanske gärna samma typ av skor och kläder om det där viktiga passet ska till.

Så det hänger kvar.

Både du och jag känner igen Fredrik med split shorts.

Det är samma för mig och Fredrik.

När du och jag träffades, då hade du inga split shorts.

Du fick till och med ett par av mig.

Jag visste knappt vad det var.

Så fort man har fått på sig dem och tävlat i det så bara så här

”Ah, jag fattar”.

Så har man dem just på nyckelpassen.

Det är verkligen ett sånt plagg som bara finns egentligen inom frivåt.

Det är knappt att gå ner på löplöbet och få ett par split shorts.

• Det är väldigt nischat. – Jag har det som en orsak.
• Jag hoppade ju längdhopp i spidshorts och det är fortfarande att jag hittar sand på spännande ställen i kroppen.

Jag hoppade längdhopp, jag visste att man även skulle hoppa längd i spidshorts.

• Man ska ha sina principer. Jag gillar det.

Peter vi har en sista fråga vi skulle avrunda lite grann.

Vad har du, du som har varit runt i världen, du pratar om Q-behärd, det är jättespännande också. Har du några tips på ställen i världen liksom så här?

Här är det fasen i bra träning, framförallt löpning kanske, då tänker jag för den här publiken.

Någon ställe i världen som du har gillat extra att vara och tävla eller träna på, kanske framförallt då man tycker det är kul att springa lite grann?

Jag gillar ju det här med liksom som vi var inne på innan att miljöerna lyfter den ytterligare lite grann så att det beror lite

grann på om det är liksom barnlöpning eller

eller vad det är. Vi har ju kanske några av de häftigaste arenorna i världen när det gäller barnlöpning. Jag tänker kanske

framförallt på Stockholmsstadion och Sottskogsvallen som jag tycker är en otroligt vackra arena.

Men om man pratar liksom naturmässigt så, jag har varit i Algarve och sprungit i det är ju bra miljö för löpare.

Personligen så har jag lite släkt och så där i Toscana, Italien.

När man börjar hitta sina rundor där nere i den miljön så slår det väl kanske det mesta tycker jag.

Sen är det, ja man ska ju hitta sina runder, men just där

utanför Florens har jag sprungit några runder som är sådär helt

galet fina.

Jag blir så inspirerad att jag känner faktiskt att jag springer snabbare.

Sen kommer jag aldrig vara någon snabb långdistans, jag är ju sprinter i grund och botten, men det är ju det jag vill vara.

Miljöerna hjälpte ju till tycker jag. Sen Cuba, det har varit liksom Olympiastadion i Cuba med

den miljön med alla de bästa, liksom kubanerna på ett och samma ställe

på en nivå som, alltså det var ju otroligt häftigt.

Så kan man ta sig dit och

köra någon intervallpass någon gång så kan jag säga att det är rätt häftigt.

Shit, då tar vi med oss tre stycken.

Jag har faktiskt också sprungit på Slottskogsvägen,

jag håller med Peter, det är någonting med hela historiens vingslag,

när man går in där inne och bara känner, shit här har storhet varit.

Det är coolt, jag håller med dig där.

Men alltså Toskana, Fredrik, är inte det nästa…

Har de ett maraton?

Det hittar vi, tänker jag.

Det där lät inte alldeles dumt, tycker jag faktiskt.

Det finns lite gott vin man kan dricka.

Jag tänkte också på vin, jag vet inte varför jag gjorde den kopplingen.

Bra sista tre tips. Det har varit skitkul att ha med dig.

Tack för att vi får vara en del av YMR, vår lilla hörna.

Tack för att du tog dig tid ikväll att vara med här.

Tack själva, det var jättekul att vara med som vanligt.

Ha det så jättebra. Vi ses igen.

Hej.

Toscana. Det är grejer det är.

Florence låter ju rätt trevligt det också.

Har du listan på allt vi har sagt vi ska göra och ställen vi ska åka till?

Det ska vi inte göra. Ska inte bara jag börja göra en sån lista nu?

Under tiden vi har avslutat framåt.

Så där.

[Musik]

-Här är en av de stora städerna i Sverige. -Ja.

-Hur lång är den? -Det är en halvhundradagare.

-Hur lång är den? -Den är en halvhundradagare.

-Hur lång är den? -Den är en halvhundradagare.

-Hur lång är den? -Den är en halvhundradagare.

-Hur lång är den? -Den är en halvhundradagare.

-Hur lång är den? -Den är en halvhundradagare.

Dry sacken är upphälld och vi har glidit över till att börja prata om veckans tema.

Som är att inte springa här hemma runt äppelodlingarna utan springa på andra platser.

Och vad som är för- och nackdelar med det kanske.

Jag tycker lite grann som en vidare av förra veckan.

Vi pratade lite grann om tävlingarna igång igen.

Jag tänkte att du lockade lite grann med Valencia.

Jag kände bara ”Oh, nio månader bort”

och åt Marathon utomlands.

Ja, men det kan man väl tänka sig.

Allting som ligger lite längre bort för dig i tilltaland just nu.

Då känner man bara ”I’m in”.

Men det är lite roligt Fredrik.

Du sa ju själv att du hade delat upp det lite grann

när du tänkte på Spelning utomlands i upplevelse.

Du kallar det för få det gjort.

Jag kallar det för plikt.

Men det finns två olika aspekter av att springa utomlands.

Det ena är det lite mer planerade utifrån som vi pratar.

Jag vill ha ett lopp, jag vill springa utomlands.

Eller om man åker iväg och vill ha en löparekväll i Portugal.

Det är lite mer planerat utifrån att jag ska dit och jag ska springa.

Det är det fokuset jag har.

Och sen så har vi den andra delen.

Det är ju lite mer ”vi ska åka iväg”

men det hade ju varit kul att träna när man ändå är där.

Du har upplevt lite av båda, va Fredrik? Har du inte det?

Ja, det tycker jag absolut.

Vi var ju iväg 2017 på Malmö.

Jobbade därifrån och åkte en gång i månaden i åtta månader i rad.

Helt galet! Var ni där om en vecka ungefär?

Var vi där om en vecka, ja.

Hyrde en lägenhet som vi fick jättebra deal på.

Jobbade därifrån, jobbade halvdagar kan man säga.

Sen jobbade jag lite på kvällen också. Fick ändå ihop nästan åtta timmar.

Däremellan var vi på stranden och hade med oss Cornelis som då var två år.

Det var riktigt härligt. Både jag och Jeanette sprang ganska mycket då och även då.

Vi fick planera lite.

”Tar du morgonen så tar jag lunchen” och så vidare.

• Blev det löpvagn med också, Fredrik?
• Löpvagn var med, så vi sprang ihop också ganska mycket.

Sen var det utmaningen med Mallis. Det var väldigt varmt.

• Kommer jag ihåg. Och lite kuperat också.
• Ja, det är det. Sen kan du hitta, de är glada för att cykla på Mallorca.

Där kan du hitta ganska långa cykelbanor som du kan springa på.

Jag hittade någon som var nästan tur är tur tre mil.

Ganska flakt.

Den var ganska ekoperad, men flakt för att vara där.

Jag delar upp det i upplevelse och får till det.

Får det gjort, passen.

Ni skulle ju ändå dit så pass många gånger att det måste ju bli, du kan inte bara åka dit,

det hade du kunnat och chilla en vecka, men nu hade du ju lite mål om en löpning,

tyckte det var roligt, ni ville båda också hålla igång.

Så varje gång ni åker dit så är det ju ändå så att det inte är så att

”ja fan vad gött, nu blir det en vecka iväg från träningen”

utan snarare kan vara tanken ”nu ska jag hålla igång min träning när jag är där”.

Hur resonerar ni? För det är ju klart att det måste ha varit skillnad första gången ni åkte dit

kontra femte gången ni var där.

Absolut, du hittar ju dina ställen och du

förstår också hur du måste planera dina pass.

För min del så ville jag springa väldigt tidigt på morgonen utifrån värmen.

Skulle man köra något hårdare än något kvalitetspass så var man ju tvungen att köra på morgonen.

Hur varmt var det på morgonen och hur varmt var det vid lunch?

Jag skulle säga att det var kanske 20 grader på morgonen.

Sen var det väldigt olika för vi åkte dit första gången i april.

Så då kunde du springa när som helst.

Mitt på dagen var det som sommaren här hemma.

På morgonen var det nästan lite kallt.

Det var runt 12 grader. Optimalt löpabädd.

• Men i juni? – I juni var det jättevarmt.

Supervarmt. Vissa dagar var det 40 grader.

Då vill man ha det avklart. Det var lite olika saker.

Det var värmen främst.

Sen var det också att man vill ha strandhänget.

Man ska ha tränat och ha det klart.

Så att man bara kan ta lunchölen och relaxa.

Det var lite huggsexa om morgonlöpningen.

Som tur var hade vi vagnen, så vi körde ganska mycket med vagnen tillsammans.

Sen är det svårt att köra kvalité med vagnen.

Vi hade en stensax på oss och båda vaknade och tittade.

”Det är min tur nu.”

Ja, precis.

Jag tränade ju mer då än vad Jeanette gjorde.

Jag fick de flesta månader.

Sen var det långpassen och då var det upp riktigt tidigt.

Kanske till och med innan solnaden gått upp.

Men då fick man den här upplevelsen av att soluppgång och värmen började komma och man hade avverkat mellan 15 och 18 kilometer och det började bli gist.

Helt magiskt. Och då fick du både och. Du fick till din löpning men du fick också en upplevelse utöver det vanliga.

Att få se solen gå upp var man än är ju häftigt.

Men att åka någon annanstans än hemma och få se solen gå upp, det tycker jag är bland de absolut största

perksen i att vara löpare och faktiskt orka ta sig upp på morgonen någon gång då och då.

Fan vad det är coolt att se

solen gå upp löpandes.

Man känner ju, en del tycker jag man känner att bara

”Fan, det är inte så många som gör detta.”

Man känner sig ändå lite

hård.

”Fan, jag ser solen gå upp nu!”

Men det är fantastiskt vackert, oavsett hur flåslig det är.

Det är en naturupplevelse att se solen gå upp.

Som man kanske inte ser runt Äppeloljan.

• Nej, inte på samma sätt.

Springa ner vid havet på Mallorca och bara

njuta av utsikterna och dofterna.

Just där i april-maj var det helt underbart när våren kommer till Mallorca.

När allting börjar slå ut och grönskan kommer och blommor överallt.

Det är helt magiskt.

Och alla de här dofterna.

Fantastiskt. Det saknar jag jättemycket.

Jag minns att du och jag resonerade lite grann kring vilka pass du skulle köra nere då.

För då hade du ju hittat löpningen, satt en mål och sånt.

Jag kommer ihåg att man skulle köra 4x2km.

Jag kommer ihåg att jag skickade och bara ”Det kommer inte hända, det här är ju helt jävla kuperat, det blir varmt”.

Jag minns när någon av dem förstådde att man fick köra kortare intervaller istället.

-Körde typ 500km. -Ja, för det funkar liksom.

Man ska inte köra längre. Om man inte planerar upp passet som du tänkte på morgonen.

Det blir för varmt och kör längre intervaller.

Det kräver rätt mycket koppar, man behöver lite ståvila och vatten.

Det är en av utmaningarna också, att du inte dricker kranvattnet där.

Där är ju kranar ute längs de här cykelbanorna.

Men det är ju för djur, till hundar och så.

Och löpare.

Precis, i nöd.

Det var lite tufft att man fick ställa ut flaskor och hålla koll på det.

Du svettas ju enormt mycket.

Så det är verkligen viktigt att fylla på.

Men på den andra sidan, det blir ju lite grann en rutin för er under lång tid.

Tyckte det var gött efterhand, hittade fler och fler runder och visste vad ni skulle göra.

Sen finns det andra änden på kartan när man tänker sig att

”Ska vi inte träna stenhårt i fyra månader och sen åka till en tysk industristad i april?”

Man springer i tre timmar.

Hur går tankarna när man sätter en marathon för många?

Ska vi åka utomlands så tycker jag att de flesta väljer halvmarathon och marathon.

Någonstans kan man känna att jag vill ha lite bang for the bucks.

En tioan kan jag springa hemma med, men en stor upplevelse är ofta en halvmarathon.

Vi tänker Hamburg med 10-12 tusen löpare.

Hur känns det för dig? Även om det är nära för oss i Helsingborg.

Några timmar åka iväg.

Man ska ändå träna under ganska lång tid, sen ska du ju iväg.

Det låter ju sjukt akklimatiserat.

Det är ju inte så att det är några tidszoner.

De pratar ju ett annat språk här.

”I’m in another country!”

Just att veta om att det finns ett crescendo i träning där du bygger upp, bygger upp, bygger upp.

Sen ska allting sitta på den jävla dagen och sen ska du åka utomlands flera timmar.

Hur har du känt kring det där?

Just med de här resorna kring tävlingarna och så.

Det har varit väldigt lätt för mig. Jag har sagt det tidigare, jag är väldigt lyckligt lottad.

Jag har en sambo som bara älskar att vara med och titta.

Nu är hon med och springer själv också.

När jag berättar om att jag ska åka till Valencia kanske.

”Ja, boka, boka!”

”Jag har kanske någonting i Västerås jag har funderat på.”

”Ja, jag hänger med!”

”Du vet, jag har bara springit två minuter.”

”Ja, jag hör på!”

Det har aldrig varit något problem för mig.

Det blev att vi gjorde till vår grej att vi åker iväg och har i Hamburg.

När vi var där 20…

17, 18?

• Ja, 17.
• Då gjorde vi det till en lång helg.

Hon tycker det är det bästa som finns.

att åka iväg och kolla på ett marathon eller att vara med själv.

Så att det har aldrig varit något såhär, jag har aldrig funderat över

”Åh, ska vi åka hela vägen dit och så undrar vi hur det går och går det inte bra?”

Så har vi liksom kastat bort vår tid. Så har jag aldrig tänkt, utan det blir

de här utflykterna en del av vårt liv.

Och det är ju en aspekt av det, men en annan aspekt om du tänker dig

att träna så länge, för din del då, sätta ett mål, åka iväg och så bara såhär

”Flippa coin på dagen när det gäller”

Hur har du känt kring det där?

För att se Tyskland lite närmare kanske, men ändå att man får börja tänka på hur fan klimatet ser ut.

Varför ska jag på mig?

Det vet jag när vi var i Hamburg, det var lite chockartat.

Man kom tillbaka och ”Oj, han var ju fan behaglig”.

• 4 grader var hagen.
• Ja, det vi pratade om i något av de andra avsnitten.

Men just att lägga alla kort, satsa allt på svart på något sätt.

• Det är nästan så att du får svara på dig själv vad du tycker.

För jag har inte så mycket erfarenhet av det.

Jag har sprungit i Hamburg och i Palma.

Men Palma var en del av våra resor.

Jag avslutar hela den här 2017-ideen med att springa halvmart.

Då var det ”det får gå som det går”.

Det var inte det som var det stora målet.

Men jag kan tänka mig att det är så att om du tränar för ett lopp under året och du åker iväg.

Det blir kanske lite för laddat. Du kanske ska ha mer än ett lopp som du har bokat in.

Där har vi alltid tänkt så att lyckas jag inte här så har jag det loppet.

Och sen sista utvägen är Holgerdansk.

Det är alltid sista utvägen.

Valencia-marathon ligger för dem som är lite resugna och vill ta sig lite vid.

Det är den sista utvägen för många.

Då ligger den i december, snabb som tusan.

Det är i Spanien, så även när det är december så är det ganska bra marathon-väder.

Den är bra till för många.

Eller så kan man välja två grader och snålblåst i Helsingör.

Som vi gör.

Men vi räknar knappt den som att åka utomlands.

20 minuter på båten är inte riktigt samma grej.

Men det är ändå tax free.

Nej det är det inte alls.

Det är plingan när man kommer halvvägs över och säger ”nu får man köpa sprit”

”Nu får du köpa tobak”

Ja precis.

Jag tycker annars, jag har faktiskt gjort en del resa långt grejer och satsat.

Du har satsat i London och åkt iväg och nu ska jag lyckas.

Jag tänker på det, jag har haft halvman i New York, det var min första riktiga där jag satte mål och vi skulle åka väg långt och förbereda mig.

Jag har haft New York Marathon där jag semi-förberedde mig.

Jag har haft London Marathon, Hamburg några år.

Jag har haft några stycken sådana upplevelser.

Tilläggar sig skillnaden mellan oss är ju att du gör mycket av de här sakerna på egen hand.

Du åker och lämnar familjen.

Helt rätt. Det är ett lite annat läge för mig.

Det blir lite annat för om du misslyckas så tycker jag att allting är skit på loppet.

Då får du inte ut så mycket mer av resan.

Jag har ändå med mig familjen och det är en weekend.

Det kan avdramatisera hela grejen.

Det kan jag tycka är en liten nackdel när man är lite överambitiös.

Jag tror att många som lyssnar, har man en partner som springer, och även någon som inte springer,

så kan man attraheras av tankarna att åka iväg någonstans, bara en weekend.

Göra detta, detta, en springer, en gör inte.

Jag tycker ibland att problemet är när man har en partner som inte springer,

man själv springer, och kanske också när man har barn inblandat i bilden.

Det blir lite bökigt att åka en long weekend till New York med alla kidsen,

om jag ska ha ett stort fokus på att springa ett lopp.

Det kan vara lite skillnad om man tänker hamburgare eller något annat.

Då kan man komma iväg själva med lite barnpassning som ni hade också.

Men där kan jag ofta tycka att det blir ett väldigt fokus på prestationen i loppet.

I London var jag iväg själv på.

New York har jag båda gångerna haft med Elisa.

Halvmaran var innan banan, maratonet var faktiskt när vi hade barn.

Det var nog precis när jag fick med Elisa på den.

Det var länge att lämna barnen, det var ändå 5 dagar nästan.

Alla åren i Hamburg var på egen hand.

Det tycker jag är svårt. Jag inser när man väl åker iväg att det är skitkul att komma iväg.

Ofta har man löparkompisar som man känner som man ska åka iväg med.

Men det blir en extrem fokusvid.

Jag kan nästan få lite bakslag i kroppen.

Måste du för fan vakna upp med rätt dag i kroppen.

Att nästan kroppen bara säger ”Ja men då tänker jag inte ha rätt dag”.

”Då tänker jag säga fuck you”.

(skratt)

Så det tycker jag väl liksom är.

Och sen, det beror på hur hårt man satsar.

Sen finns det ju de som, som är från vår kompis Anna Bjurman då.

Där är det ju lite mer, när man kanske har en lite mer professionell tränare.

Då är kanske grundinställningen, ja men vi ska ut och tävla utomlands på halvmaraton, maraton.

De snabba marerna runt om i Europa.

Jag tror att för många av oss andra så är det kanske

först och främst när vi tänker att vi ska åka utomlands och springa

så tänker vi kanske ändå först och främst

upplevelse

och nummer två

det här var jävligt kul att prestera också.

I den ordningen.

Men jag tror att faran kan bli att vi tänker nummer ett

jag ska utomlands och prestera

så här var det kul att se stan när jag ändå är där.

Jag tror att just prestationsbiten, om man tittar på Hamburg och Berlin, vi hade ju aldrig åkt dit

Jag undrade om det inte hade varit snabba mar?

Helt klart!

Ja, men en ganska kuperad mar i Hamburg, industristad.

Då springer jag Helsingborg.

Så är det ju.

Så det är klart att Tyskland lockar utifrån att de är snabba och platta.

Och att det oftast är bra väder i april och våren.

Jag tror att man ska försöka hitta någon form av balans i det där.

Boka upp dig på ett marathon, ja absolut det kan du göra.

Men du måste ha någonting annat också det året.

Du kan inte bara träna i 25 veckor.

”Nu ska jag prestera det klockslaget den dagen.”

Då ska allting stämma.

Det händer ju oftast inte.

Det kan jag minnas av Spring New York-marathon.

Jag tror dagen innan loppet så vet jag att jag gick nästan 9 kilometer.

Man vill ju inte åka dit och bara ”Jag ska ju inte spela maraton i morgon så jag ska inte sitta på hotellrummet och vila”.

Det gör man inte.

Kom igen, det gör man inte.

Så där kan jag känna lite grann med det här med att åka utomlands och tävla.

Det är klart att man för det med de stora loppet, att man kan göra hur mycket research som helst.

Det finns mycket dokumenterat i allt från livesändningar till kompisar som har sprungit och sånt.

Jag skulle vilja lägga in en brasklapp, att även om man ska prestera utomlands,

få se till att inte ta det på allt för stort allvar och ha lite kul när man ändå är där.

Det är väl liksom gren kring tävlingar.

Sen kan man åka till ett land som ligger i vårt land.

Men som heter tjänsteutomlands.

Men när man kommer in i ett land.

Det man har insett är att Sverige är ett jävligt avlomt land.

När vi pratade lite om tävla, åka utomlands för att tävla,

Man kan också prata om det här med lite mer semester-tanken.

Fan vad gött, när man har semester och många av oss springer och tänker

”shit vad sweet, då har man lite mer tid att träna, det är kanske lite mer

flexibelt under dagen och sådär.

Då kan man antingen åka utomlands och göra det,

eller åka till Värmland som du, Lars och Erik gjorde för några år sedan.

Jag saknar det, det är något jag verkligen vill göra igen.

Jag kommer ihåg, jag ringde till Långbergets sportcenter, eller sporthotell, eller vad fan de heter.

Och frågade dem, för där är mycket längdskidor, alltså landslaget brukar vara där och tävla och träna och sånt.

Men hur fan är det med löpning?

Vad är en myr? Kan man springa på en myr?

Det går om man har stövlar på.

Man sjunker ner ganska långt.

Vi ringde dit och kollade, men här finns det några sådana här runder som ni kan ta.

Vi åkte 2018 till Sysslebäck. Vi hade en liten stuga där som vi hyrde.

Det var helt fantastiskt. Jag kommer ihåg att första passet blev 27 km och 1500 höjdmeter.

Då plockade vi på den rundan.

Jag kommer ihåg att vi stod uppe på Granbergets topp.

Och bara blickade ut.

”Vad gött, vilken utsikt!”

Sen minns vi att vi ska tillbaka också.

Så avslutade den här monsterbacken som vi hade på slutet.

Nu undrar folk vad fan det är att göra med löpning utomlands.

Men jag kan säga såhär.

Åtta timmar i en bil, åka iväg, bara för att springa skiten ur tre dagar.

Det är exakt samma sak om vi hade åkt till Portugal eller varit hemma.

Och den här första passet, jag minns också,

vår tanke var ju så här, alla tre har ju familj, alla tre har barn,

så alla tre, eller alla tre, vi var väldigt överens här,

okej, nu maxar vi de här tre dagarna, det är fan bara löpning och vila som gäller.

Och just det, vi tänkte två pass om dagen,

det var ju fem dagar, vi var i väg i princip,

men en resa dit och en resa tillbaka, så de här tre dagarna i mitten.

Jag hade ganska stor oro i kroppen efter första passet.

Fan vad tufft det var.

Det var nästan 3 mil. Det var sjuka höjdmäter.

Jag sprang på såna här plankor ute på myrarna.

Det var tufft. Riktigt jäkla tufft.

Det var lite ändå vi höftade så här.

Här är också en tips även om man åker utomlands.

De ska springa en längre pass. Har du inte varit där och sprungit?

Vi tog det säkra för det osäkra.

Vi springer en väg ut tills vi känner att vi borde vända.

Och då vänder vi och springer exakt samma väg tillbaka.

”Låt oss inte springa.”

Han vände tidigt.

Han vände efter en mil och bara ”Jag är nöjd nu.”

Vi ses vid hotellet.

Det minns jag också att det var upp för första halvan, ner för tillbaka.

Problemet var att precis när man trodde att man var nästan färdig,

sista kilometern upp till hotellet, det var en sån brant…

Det brann i mina ben.

Jag har nog aldrig varit så trött med det.

Jo, vi köper en halv.

Det var jag helt övertygad om. Vi har pajat de här tre dagarna hemma och börjat med detta passet.

Vi körde inte dubbelpass den dagen.

Jo, vi stack ut på kvällen.

Vi körde en 10-lung distans på kläderna.

Det vi summerade på två dagar var 71 km.

Dag två körde vi backpass.

Ja, det minns jag.

180 meter rakt upp.

Ja, vi körde… Ja, precis.

Ja, dag två körde vi backpass.

Jag vill säga att vi körde antingen 6 eller 8 gånger 1000.

När de första fyra var uppför och de sista fyra var ner.

Ja, det vi sprang ner för också.

Det var en jävla backa där alltså.

Jag kommer ihåg på sista tusingen nerför så minns jag att det gick så fort.

Jag var orolig över att det skulle bli som en MC-olycka om jag bara tar ett halvt steg och fälts.

Jag bara snurrar och snurrar och skrubbar hela kroppen.

Jag minns att jag höll nästan tre minuters fart när jag var på väg nerför.

Då hade man ju det här passet från gårdagen igång.

När jag vaknade upp tänkte jag att jag inte kunde springa.

Det sjuka är att vi körde dubbelpass alla tre dagarna.

Vi kom över 100 km.

103 km fick vi på tre dagar.

Vi avslutade med en halvmaraton.

Kommer du ihåg den?

Det är nog det vackraste jag har sprungit.

Det var Vansby, Sätern.

Sätern är väl någon…

Vad är det?

Svev eller något?

Nej, nej, det är faktiskt…

Hus?

Ja, det är en gammal timmerhus

som ligger i ett stråk.

Det är uppe på en sån här kam.

Det var otroligt.

Vi hade fjäll framför oss, vi hade Klarälven längre ner.

Så jävla vackert.

Då glömde man faktiskt bort att man var trött när man fick de här byarna.

Utan dem så hade man aldrig klarat det.

Eller rädslan av att bli skjuten av en jägare.

Det var jävligt coolt. Jag minns också, jag tror det var andra dagen vi skulle springa morgonjogg.

Det var också en sån tips när man ska springa, oavsett om det är varmt eller inte.

Har man inte koll på området så kan man röka det lite innan.

Jag minns att jag tror det var innan frukosten, eller typ vi hade tagit någon macka.

Hälften av oss hade ätit frukost, hälften inte.

Jag tror planen var att vi skulle springa,

jag vet inte om det var en mil eller tolv eller något sånt.

Men jag tror vi kom hem 18km på morgonen.

För vi hittade inte riktigt rätt.

”Jag tror att det är en bro här borta, vi kör på!”

Jag tror att vi hade sprungit 12, och jag bara kände att jag hade noll energi.

Man insåg att vi nog har fem eller sex kilometer kvar.

• Ja, fy fan.
• Så just där, håll upp lite innan.
• Jag skrev till några som bodde i området som man kunde hitta via Garmin och så.

Och han sa att ni måste avsluta med den här Ransby-Sätern-runda.

Det finns ett sånt trail-lopp där du springer från Sysslebäck,

Fransbysätern, och sen upp på Skidårten där.

Bra näs!

Och så upp för pisten, upp på toppen.

• But why? – Det låter ändå kul, tycker jag.

Just att kunna se alla de här fjällkorna, jätterna och hästehagarna och springa igenom olika typer av…

Det är djup skog, öppna landskap och åkermark.

Det blandas allting och sen har du de här bergen i bakgrunden.

I Sverige.

Det är helt sjukt.

Behöver man inte åka så långt? Eller? Åtta timmar?

Jo, det är ganska långt, ja.

Det är egentligen samma tips, jag tänker också på, just det här med att göra lite research innan,

som du hade gjort ändå där, tycker jag är…

Jag kommer ihåg, jag fick sånt jäkla antiklimax när

jag tränade med Christian Munt och la

alla mina pengar på en tävling,

vilket var Helsingborg Marathon, vilket i rätt spektrum var lite dumt kanske.

Men då kom jag ihåg att när det började närma sig

så fick jag en tillfällig tjänst

där de såg mig ganska kort tvärs och bara

”Du ska med på ledningsgruppsmötet i Amsterdam”

Det var när det var två veckor kvar, två och en halv vecka kvar till Småmatorn.

Så jag visste om att när jag kommer åka iväg till Amsterdam i tre dagar på konferens eller ledningsgruppsresa

då skulle jag pricka in mitt sista nyckelpass.

Då kände jag att det skulle bli jävligt kul att åka iväg på en resa.

Men det enda jag tänkte var hur ser tidsschemat ut?

Jag måste få in mina pass.

Det låter så jävla överseriöst.

Men det visste jag när det fått från Christian.

Du ska köra den här typen av pass.

Det blir mellan två och tre mil långt.

Och då fick jag googla och Amsterdam,

best running tracks, var är skogen?

Men jag hittade faktiskt en Facebookgrupp.

Som handlade om de som springer i Amsterdam.

Lite likt som Erik berättade här med de här svenskarna som bor i Paris.

Så hittade jag vi som springer i Amsterdam, en sådan grupp.

Så jag gick in, gick med och så skrev jag en fråga då.

Och nu är ju alla algoritmer så jävla smarta.

Så jag ställde en fråga och sa ”Hej, jag kommer från Sverige, jag håller på att träna i slutet av min maraton.

Jag skulle behöva veta, jag har ett pass som är ungefär så här långt.

Jag bor här ungefär i detta distriktet.

Var borde jag köra?”

Då är Googles, eller är Googles, Facebooks algoritmer så jävla smarta.

Så den fattade direkt att jag bad om en rekommendation.

Hela inlägget är så. Simon ber om en rekommendation.

Var borde han springa? Pinpointa in var jag bodde.

Jag har någon jävla karta i distriktet.

Jag fick hur många kommentarer som helst från folk som bodde i Amsterdam.

”Vi kör de här tiderna, här är en bra park och här kan du köra.”

”Åkar du åka buss så är det här och här.”

Så jag fick en full pegel. Jag hittade en park som jag skulle köra det här passet i.

Och köra i varv.

Jag vill gärna inte springa allt för långt bort om jag är trött.

Även som Erik sa, är man lite ute på sociala medier kan man få otroligt mycket tips.

Man vågar kolla på vilka grupper man kan hitta och vilka frågor man kan ställa.

Utmaningen med storstäder är att det är inte lätt att springa.

Det är rödljus, det cyklar mycket människor överallt.

Det kanske är mycket folk, det är någon handelsgata.

Du måste hitta de här parkerna och veta var de här rundorna finns.

Det får man nog planera lite innan man ska få till någonting ordentligt.

Annars blir det lite hopp-och-lek-pass.

• De gillar vi inte.
• Just nu är de rätt kul.
• Det kom jag ihåg, det kom jag ihåg till San Francisco också.

Det var ett sånt säkert kort, då körde jag morgonjogg.

Också lite med tanke på att det hade varit kul att springa förbi Golden Gate Bridge när solen grupp.

Jag vet att vi bodde där vid Fishermans Wharf, ett hamn.

Men det var också sånt, ska jag våga springa i en cirkel eller ska jag ta det säkra och springa till punkten och sen springa tillbaka igen?

Jag valde att göra det. Det tycker jag är det generella tipset när man är ute och undans.

Är det första löp på undan så våga dig inte ut på någon längre sväng för då risken är att du inte kommer hem igen.

Men det är ju den stora fördelen tycker jag, att man får uppleva rätt mycket som löpare.

Du ser ju massa grejer.

Jag brukar alltid vara den som får säga till ”där låg en restaurang som vi kan gå till”

eller ”vi vill gå till Krakow i Polen och slå på mejjé”

Jag var ju ute första morgonen direkt, på Spang kanske en 15-20 kilometer.

Jag springer runt hela muren.

Jag visste liksom, där ska man gå in, där var fint, där är en liten sjö.

Det är en stor fördel tycker jag. Man blir upplyst och man blir den som har lite mer koll på omgivningen som löpare.

Hur ser din packlist ut? Ofta får man bara med sig ett par skor.

Får man bara med sig ett par skor? Nej, jag trycker ner flera par.

Gör du det?

Ja, absolut.

Nej, men jag har två par kanske. Ett par är lite tunnare och ett par är lite mer dämpade.

Nördigt.

Och sen har jag ett par löpskor på mig som jag åker med.

Så tre par?

Okej, på hand så.

Jo men i och för sig har du rätt. Jag tycker att åker man utomlands är det absolut första jag gör när jag ska packa väskan.

Innan jag ens kommit till hygienartiklar eller någonting. Jag har inte ens plockat fram passet.

Det första jag gör är så här, okej ska vi se här, hur många dagar är jag iväg? Var ska jag träna?

Det är det första jag packar alltså.

Och inte minst, som du säger, jag brukar också försöka komma med två par skor om man ska väga lite längre.

Då är det så också bara ett par till intervall och ett par till distans.

Då vet jag att jag är klar med det.

• Men det är rätt skit. – Resten är ganska…
• Ja men det är lite så. – Ja.
• Några t-shirtar och… – Ja men det är så skit!
• Ja det är så skit! – Ja det är helt galet.

Ibland har jag nästan glömt att slänga några Dior och Tambor.

Så jag bara ”men jag har ju det som är viktigt”.

• Ja, sportryggspull förresten. – Ja, det var det jag bara sa.

Det hade jag till Amsterdam så jag packade ner det.

Vet du vad det sjuka är med att fika i radon?

Det finns ju såna här för att…

Vad heter det?

Jag var tvungen att hälla över…

Nej, det var när jag skulle till New York.

Så jag var tvungen att hälla över för man fick bara ha vissa typer av behållare.

Plast… Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var.

Nej, London var det. Förlåt. Det låt som en gammal gubbe som inte kommer på.

Men då hade jag såna här…

Man kan köpa såna här bälten. Man kan ha sportdryck i.

Så har det ju små, små såna här typ 20 centiliters.

• Ja, just det. Och så har man flaskor i. – 50 centiliters.

Såna hade jag kvar från förr i världen.

Då tog jag pulver, alltså sportdryckspulver, och fyllde upp i dem och lade dem i väskan.

Jag blev enligt så bara ”stoppa, stoppa, någon var inne”.

Så känns det ju skitkonstigt.

”Oh no, it’s an energy drink!”

”Look, I can eat it!”

”Look, it’s no dangerous stuff!”

Så himla konstigt.

Men i London kom jag igång till att jag gjorde det.

Då packade jag riktigt konstiga grejer i min väska.

Jag insåg själv när jag satt och packade bara detta, det här är inte en frisk människas packning.

Nu har vi svävat iväg, vi har varit i Tyskland, Amerika, Värmland.

Detta är värmens land.

Men det har varit kul.

Det känns som att vi båda skiner upp när vi pratar om att resa iväg och springa i lopp.

Det känns som att det är dags snart.

Vi pratade lite tidigare om Bucketlist, men vi kan avsluta lite så.

Du har pratat lite om att springa i Japan.

Jag tror att du säger Västerås.

Västerås!

Jag längtar efter Västerås.

Det är klart. Dette året kanske det inte blir så.

Men en plats som du har sprungit på, Fredrik, som du tycker är så här,

det hade varit en av gott att komma tillbaka och springa där också.

La Herradora.

Är det Palma eller?

Nej, det är utanför Malaga.

Jaja, okej.

Vi hyrde ett hus där.

Vi bodde uppe på en topp.

Ganska högt upp.

Det är svårt att planera passen, för det är som ett stup.

Men bakom där var det en väg som slingrade sig genom bergen.

Den var ganska flack.

Sen var det bara en utsikt över Medelhavet.

Det var helt magiskt.

Jeanette tog en bild som hon lagt upp på sin Instagram.

Det är så jävla vackert.

Så sprang man där och så var det verkligen stup rakt ner.

Sen var det hav och sen var det horisonten.

Där njöt jag många gånger. Jag sprang kvalitetspass där faktiskt.

Och lyckades ändå få in en rätt så bra pass.

Så tillbaka dit och njuta av den utsikten. Helt underbart.

Du då Simon? Vad säger du?

Först var jag så här, herregud springa New York är ju fantastiskt.

Men sen så kommer jag på ett minne som jag helt har glömt bort.

Jag minns när älgöt var ett och ett halvt.

Min fru Lisa är fotograf.

Det var på den tiden hon fortfarande plåtade bröllop.

Så skulle hennes kollega åka iväg till Nis i Frankrike och plåta ett bröllop.

Och så frågade Lisa om hon ville följa med som andra fotograf.

På den typen av stora kändisbröllop så är man två som är på väg.

Flyger in två från Sverige som båda plåtar.

Anna Roström heter hon, som bor i Stockholm.

Vi känner Anna och Henrik, hennes man.

Han är triatlet.

Så vi åkte iväg, vi bodde på varsitt ställe, men vi åkte iväg båda två.

Vi var iväg fyra dagar eller nåt sånt.

Lisa skulle bara plåta en och en halv dag.

Så det hade vi en halv dag levt.

Jag hade haft hälsainflammation i två månader.

och hade nästan slutat springa, men så kände jag bara så här

”Nu är det skitsamma ont det gör, är jag i NIS så måste jag ju fan springa”

Så jag skickade ett sms till Henrik då, vi hade käkat middag kväll innan och snackat lite grann och springa dagen efter

och så bara ”Ska du ut på något pass?”

Han bara ”Du fan”

Det var på den tiden, det var precis när Strava hade kommit

Han bara ”Det finns ett segment här”

Jag fattar ingenting

Han bara ”Man kan springa upp på det jävla berget där”

Så pekade han upp på ett fett berg, det var kvällen innan

”Där uppe, hur långt är det upp dit?”

”Det är en mil”

Och så springer man en mil, liksom slingorvägar, upp där och så springer man ner och så får man en halvmara.

Så jag bara, kan inte det bästa börja med en halvmaraton.

Men då hade vi faktiskt morgonjagat tillsammans längs med vattnet ut på något jäkla slott där ute vid havet.

Jag bara, asså det var så fantastiskt, vi gör så.

Och det hade känts okej i helsen så jag bara testar att hänga med.

Så vi bestämde att träffa klockan sex på kvällen.

Så vi springer ner halvmaran.

Jag joggade 500 meter bort till honom och insåg att det var rätt brant.

Men då sprang vi, det är en sån runda som jag kommer att minnas resten av livet.

Vi bara sprang och snackade hela rundan. Det var en mil uppför sådana slingriga vägar.

Sarpentinvägar upp.

Kom upp till toppen och såg hela den här jäkla vyn.

Och så sprang vi en snabb kilometer upp och plockade ett segment på Strava.

En snabb kilometer sprang vi.

Har du kvar det?

Ja, det har jag ju faktiskt.

Ja, absolut.

Jag sajnade upp mig på Strava bara för den anledningen.

Sen sprang vi en halvmaraton.

En mil uppför, en kilometer snabbt uppe på toppen.

Och en mil ner.

Jag hade nästan noll känningar i hälsanen.

Det var dubbla känslor.

Nisse i Frankrike uppe på det jävla berget.

Det längtar jag tillbaka till att få göra en dag.

Två bra tips, tyckte vi alla.

Härligt.

Nu längtar man ju bara för att packa väskan med tre påskor.

Tre påskor. Först Västerås, sen ska vi iväg till Spanien, sen till Frankrike och sen så blir det Åkow.

Det blir ett bra år.

Det blir det. Det ska bli roligt.

Det ska det. Något annat som ska bli roligt är att vi fortsätter med podden.

Vi har Gud Joll som kommer. Vad har vi mer för gäster Simon?

Johanna Gren kommer med nästa vecka. Marathon, marathon, marathon och marathon!

Det kommer alla att springa marathon året om och veckan och dagen runt.

Och sen även Philip Warren Gertsson kommer hit också för postfreestylen.

Så vi har en massa spännande gäster på väg in.

Det ska bli roligt!

Med det så tackar vi för idag och säger hej och ha det bra!

Godnatt!