69. Att springa med huvudet

i Blogg

på

Det sitter bara i huvudet! Den här mjölksyran är bara en känsla 🥴! Ja vänner nu är det dags att djupdyka ner i det här med hur mycket det egentligen sitter i huvudet när vi pratar om lopp som lyckats och gått käpprätt söderut, våra bästa tips för att tänka sig igenom en obekväm zon och vad vi egentligen tänker på när vi tänker på löpning! Till detta serveras en iskall mind eraser cocktail och vi pratar tält från Biltema 🌟. OCH så klart om Simons ego och Fredriks slitna sprinterkropp… avsnitt 69 köra vänner – varsågoda!!

Avsnittet presenteras av våra fantastiska sponsorer Biltema 🤩

Att springa med huvudet

Att springa med huvudet: Mental träning för löpare

Välkommen till vår senaste landningssida om mental träning för löpare, baserat på avsnitt 69 av vår populära podcast Löpning & Livet. I detta avsnitt utforskar vi hur mycket mental styrka påverkar vår löpning och delar med oss av våra bästa tips för att tänka sig igenom en obekväm zon. Vi diskuterar även våra egna erfarenheter och tankar kring löpning och mental träning. Missa inte detta avsnitt om du vill bli en starkare och mer självsäker löpare!

Mental styrka är avgörande för att nå framgång inom löpning. Det är därför viktigt att träna mentalt, precis som vi tränar våra muskler och kondition. Här är några tips för att stärka ditt mentala fokus och förbättra din löpning:

  1. Sätt realistiska mål: Ha tydliga, mätbara och realistiska mål för din träning och tävling. Detta hjälper dig att hålla dig motiverad och fokuserad under långa träningsperioder.
  2. Visualisering: Föreställ dig att du springer ditt perfekta lopp eller träningspass. Visualisera hur det känns att springa med perfekt teknik, hur du hanterar utmaningar och hur det känns att nå dina mål.
  3. Positivt självprat: Uppmuntra dig själv med positiva och uppmuntrande tankar under träningspass och tävlingar. Detta kan hjälpa dig att hålla fokus och övervinna eventuella hinder som dyker upp.
  4. Avslappningstekniker: Använd avslappningstekniker som djupandning, meditation eller progressiv muskelavslappning för att minska stress och förbättra ditt mentala fokus.
  5. Träna på att hantera obekväma situationer: Utmana dig själv genom att springa i olika väderförhållanden, terräng och hastigheter för att förbättra din förmåga att hantera obekväma situationer under lopp.

För mer inspiration och löptips, följ oss på våra sociala medier:

Lyssna på avsnitt 69 av Löpning & Livet här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/69-att-springa-med-huvudet/id1539039755?i=1000554236115

Glöm inte att även följa oss på Youtube för att se avsnittet live på vår kanal. Vi ses där!

Se hela avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/ZCY14m6S4eI?feature=share

Här är avsnittet i text:

Avsnitt 69 och vi kommer dyka in i våra egna huvud och ställa frågan hur blir man en starkare mental löpare?

Svaret är att det går inte, inte i våra huvud i alla fall. Men jag tänker att vi kan hitta några tips på vägen.

Vi kommer prata om allt ifrån att springa 800 meter och kanske bryta efter 700 om man inte har det hemma.

Jag tyckte det var en jäkligt du med det.

Till hur du överlevde ditt tre timmars matavfredrik

när du visste att allting var emot dig.

Till detta så blandar vi såklart en underbar cocktail

som kopplar an till temat med det fina namnet Mind Eraser

som är en tanke av att bara kunna koppla bort hjärnan totalt

och springa allt där man har.

Och det är precis vad vi hoppas att ni gör under detta avsnittet.

Koppla bort allting,

eraser hjärnan och förbereda på ett avsnitt av rang

Den avslutar med en lek kopplad till biltema och vad man skulle kunna ha med sig för att bli mentalt stark.

Grymt! Jag tycker vi kickar igång det här.

Nu kör vi!

Det gör vi!

  1. Ta bort fästningarna till stötdämparen. Använd en kofot.

[Musik]

Okej, nu har vi landat i våra fötöljer tycker jag säga.

Det är de här IKEA Business-stolarna.

De är lyxiga tycker jag.

Ja, men de är spännande.

Känns goa.

Man blir inte så varm i dem.

Det är ganska ventilerande i ryggen så det är skönt.

Nästa steg är en gamingstol, känner jag.

De lyser på sidan och vad de nu än gör.

Blinkar lite.

Jag vet inte vad de gör.

De är bara dyra.

Så känns det nästan.

Man betalar för varumärket kanske.

Men det är inte stolar vi ska prata om idag.

Vi ska prata om veckan som vi aldrig får.

Eller vad sa vi i mellansnacken?

Vi sa att det vore kul någon gång att prata om det.

Vi kommer att prata om veckan som går, tills vi kommer att vara bättre.

Det här har varit roligt att prata om veckan vi aldrig kommer att få.

Och så är det bara en jävla drömvecka.

Om du skulle få nämna någonting ur den här drömveckan, vad skulle det vara då?

Vad är det du drömmer om just nu som du aldrig kommer att få?

Just det, om jag tänker så, det finns två aspekter.

Det ena är så att veckan jag aldrig kommer att få, och då är det typ bara så,

någon gång långt fram, det är bara shit, jag sprang under 30 minuter på milen,

jag gjorde detta, jag gjorde detta, men det är sånt bara,

nej men den är tråkig för den kommer jag aldrig få.

Den är för ovärklig.

Det är roligare att prata om veckan som vi inte fick,

Kan jag inte säga om jag haft tur?

Då hade min vecka varit löpning två gånger varje dag.

Förutom en dag, för jag måste vila någon dag ändå.

Men den dagen kände jag att hela kroppen bara återhämtades.

”Åh gud, jag känner mig som nitton igen efter den viledaget.”

Det gör man inte nu.

Då känner man snarare ”fan, det här hjälpte ju inte.”

Ungefär så kunde jag känna.

Det kommer kännas lättare på andra passet. Det gör det inte.

Så löpning två gånger om dagen.

Morgonjogg var en mil, bara för att det kändes så lätt och luftigt.

Hade tänkt en halvtimme, men det blev 50 minuter för det kändes så lätt.

Och så en dag med dubbeltröskel.

Jag kände bara att första stegen var hur kommer detta gå?

Och sen kändes det bättre.

Jag satt i passet och på söndagen avslutades det.

  • sex dagar med dubbelpass och på söndagen avslutas med en tävling.
  • Ja.
  • På…
  • Valförvaltsmässigt.
  • Det är ingen valförvaltsmässigt.
  • Jag bara persade och bara ”shit, det hade jag ingen aning om att det var så bra form”.
  • Och sen joggade jag 30 minuter på kvällen för att det kändes så lätt.
  • Så bra.
  • Sov nio timmar.
  • På tävlingen gick du ut hårt och sen ökade du.
  • Ja, och sen ökade jag bara så här och kände ”det går för fort, det går fort”.
  • Men fan vad det känns bra.
  • Ja, det är en vecka som aldrig har gått för er.

Det är lite roligt för att jag hade en sån vecka.

Nej, jag skojar inte.

Hade du sagt så hade jag bara ”Nu får du faktiskt dra åt hemmet”.

Ja, precis.

Det är kanske så här, vi ska göra om på den.

Vi bara sitter och ljuger ihop saker.

Jag är inte främmande för det.

Plötsligt känner jag mig helt glad när jag tänker på den här veckan som inte gick.

Jag bara ”Fan vad bra veckan”.

Fake it until you make it.

Ja, när jag kliver ut där får man bara ”Shit, fan vad bra vecka det har varit”.

”Fan vad skitbra det har varit”.

Det är lätt att lura sig själv ibland.

Jag satte ju nicken när du nämnde hur din drömvecka skulle se ut.

Jag håller med om ganska mycket.

I mellanlöpningen hade jag nog lagt in att jag får äta och sova och inte jobba.

Men man kan ju vara på ett varmt ställe också.

Men värmen kommer inte åt dig i träningen?

När jag väl går ut så blir det 14 grader och vindstilla.

  • Det är bara färskt.

10 km tempo på 35-32 i 31 graders varmhet.

Det är fan lugnt.

  • Och solbränd blir det också.
  • Perfekt.
  • Det är nästan som att man inte vill glida över till sin riktiga vecka.
  • Ja.
  • Vi får lämna det här helt enkelt.

Det är så här det har varit.

  • Nu längtar jag efter att det var i riktigt bra form.

Det är så lång väg dit.

  • Men det sitter i huvudet, Simon.
  • Det ska vi prata om i dag.
  • Det är en mental övning.

Det har ingenting med benen eller syro-upptag.

Det är bara huvudet.

  • Det hade varit kul att säga det till någon när man springer.

Lite nybörjare. ”Mycket sitter i huvudet.”

Det är hälften.

Du behöver inte träna så mycket.

Du behöver bara tro på att du kan flyga.

  • Det är intressant att du säger hälften.

För min del tror jag att om jag skulle tvinga säga en procent så hade jag sagt 60-70 procent.

Tänk såhär, du springer 7 mil på en vecka, så har du två talt kvalitetspass.

Om du bara ska springa ett kvalitetspass och ställer att tänka de andra ett och ett halvt.

Det är faktiskt rätt sjukt. Vi säger att det kanske inte är 67%, men 20%.

Det kan jag köpa.

20% avgör din prestationsförmåga, den mentala biten.

Hur mycket tid i veckan tränar du mentalt? Specifikt mot löpning?

Väldigt noll.

Det är nog mycket för att man inte riktigt vet hur man ska göra.

Men det ska ni få svar på i det här avsnittet.

Men du, jag känner faktiskt redan nu, när vi sitter och pratar så känns det rimligt att vi sitter och gör en blandning av killgissning

och att vi berättar vad vi tänker när vi tänker på löpningen mentalt.

Sen borde vi faktiskt bjuda in någon små… – Fantal coach?

Ja, en psykolog.

Ja, någon som kan hjälpa oss. Vi bjuder in oss, kan vi få gratis konsultation tänker jag.

Vi har fått tio lyssnarfrågor.

Allihop ens egna frågor.

Här är en som frågar här. – Här är fjärde följdfråga från samma person.

Du tar inte betalt för detta. – Det kom in en ny fråga här under tiden.

Det är en jättebra idé Simon.

Det kommer bli ett sex timmars avsnitt.

Sen kommer vi summera det som att vi är hopeless cases.

Jag tänkte på det innan också när jag funderade på att du skulle springa 800.

Jag ska springa 1500 i helgen.

Stämde jag mig för innan?

Så konstigt.

  • Det är lugnt att du gör det.
  • Det är faktiskt lite… Det ska bli kul.
  • Du tvingar dig själv lite grann, va?
  • Ja, det gör jag.
  • Du vet om att du kommer att ligga efter både BG och Anneli.
  • Ja, exakt.

Vi kan prata om det här senare kring det mentala.

Jag har kommit till några insikter efter att ha funderat lite grann.

Men kopplat till detta tänker jag, det är så konstigt för alla, du sa också att du är nästan mer nervös för detta inför ett maraton.

Jag är likadan. Jag hatar att springa 800, hatar att springa 1500, hatar att springa 3000.

Allt som inte har en startsträcka.

Du hatar att springa det men du gillar att genomföra det.

Eller?

Jag är nog nervös fram till startskottet går.

Därefter tycker man att det är ganska gött att bara vara igång.

Men tänk så mycket man går och oroar sig och snuddar nästan upp på ångest inför den här starten.

Tänk om man istället kan känna att det här ska bli så gott.

Det är den mentala träningen.

Ja, precis. Det där är ju en fråga om inställning.

Det är ju du som styr dina tankar.

Det är ingen annan som styr dina tankar.

  • Det är kanske den här psykologen som ska kompensera våra dumma huvuden.

Men annars är det ju du som är in control.

Borde man ju vara.

  • Jag tänker också.
  • Men man är för lite i kontroll tycker jag.

När det kommer till att prestera vid en viss tidpunkt på en viss distans

så är det mycket som kan bromsa en och hindra en från att göra sitt bästa resultat

som man har förmåga att göra.

  • Fan vad vi kommer ha mycket att prata om.

Vi har inte ens kommit in på den riktiga veckan.

  • Nu river vi av den.
  • Vad har du gjort förutom att råda med familjen?
  • Ja men precis, det har varit en speciell vecka för mig.

Jag hade min sista dag på mitt jobb förra tisdagen.

Jag kom hit lite go’iga sen när Philip Berger var på avslutnings-AB.

Jag har ju haft en… och nu är jag hemma med Vera nu för att det går magsjuka på förskolan.

Och då sa vi bara ”Jag håller på att renovera, har knapp tillgång till tvättmaskin och sånt.

Vi vill inte ha någon magsjuka in, jag ska börja nytt jobb på måndag och sånt”.

Så jag bara ”Nej, för fan”. Så jag är hemma med Vera hela veckan, supermysigt.

Men det är en speciell känsla för att jag har…

Det är sjukt mycket att mecka med renoveringen och att man har kidsen att fokus på.

Jag försöker ta igen lite familjetid och sånt nu.

Så det känns väldigt gött.

Men det känns lite lustigt för att jag har noll tanke i verksamheten på mitt gamla jobb.

Det har jag ju lämnat så fort jag kläv utanför dörren.

Är det så?

Ja, ja. 0 procent.

Fastän det var ju gött.

Det känns ju väldigt skönt.

Samtidigt har jag nästan 0 procent tanke på mitt nya jobb.

För jag har redan tänkt så mycket på mitt nya jobb.

Så jag känner mig redan nu 100 procent redo att kliva in där imorgon.

Jag har redan tänkt färdigt.

Hade man varit i ett sånt här sammanhang annars, hemma med barn och sånt, så snurrar alla jobbtankarna.

Nu har jag noll av min energi där och inte på det sättet om man kanske hade blivit uppsagd eller sagt upp sig och inte haft något nytt.

Då hade man gått och tänkt mycket på det. ”Vad ska jag göra nu?”

Nu bara ”Hej” och sånt där. ”Japp”.

Det har ju fått mig att fundera väldigt mycket över allt annat i livet. Löpningen inkluderat det.

Om jag nu får tolka ditt inlägg på Instagram, som du drog ut i idag, så skrev du där att det är ändå inte löpningen som är i fokus i dina tankar heller.

Nej, jag hade ju förväntat mig att löpningen skulle vara mitt fokus.

Min tanke var ju så att jag ska springa skiten ur.

Nu har jag kommit upp på en veckomängd som närmar sig mitt normala.

Jag har legat på 55-77 km varje vecka.

Det är runda slängar där jag brukar ligga lite högre när jag har lite mer rytm.

Men nu har det blivit så med kidsen att det inte har funkat.

Jag hade nog förvänt att jag skulle tänka väldigt mycket på min löpning just nu.

Men jag har faktiskt inte gjort det så mycket.

Jag har läst en massa andra böcker, men jag har funderat över hur mycket av löpningen och tanken, hur mycket är det mitt ego som vill att jag ska vara superbra och vara på ett visst ställe.

För jag är ju inte det rent krasst. Jag är på väg tillbaka från en skada, haft covid och sånt.

Jag ville så himla gärna snabbspola fram till att jag är i bra form, jag gör bra pass, jag har bra resultat.

Men så inser jag bara ”fan vad det är dumt”.

Alltså det är så jävla dumt snarare.

Nu känner jag snarare ”fan vad gött det är att kunna springa igen”.

Jag sprang en timme idag innan och det var liksom att jag känner ”ja men jag vill inte lägga mig ner och dö längre”.

Nu känns det faktiskt helt okej att springa en timme.

Det känns okej men bara känner ”fan vad gött det är”.

Jag sprang inte kvalitetspass här i veckan, för att koppla an till veckan.

Så jag har lite grann kommit ut när jag har kommit ut.

Jag har haft ganska lite prestig.

Jag sprang en morgonjogg på 30 minuter bara för att palla en 40.

Jag kände att jag var rätt nöjd.

Jag skulle ut och springa någon kvalitet.

Jag kom inte ut till lördag, så det hörde lite till ovanligheterna till.

Lördagen är ganska standard.

Men byggarna levde efter, så de skulle komma på lördag morgon.

Så jag ville inte lämna lisen med både barn och bygga hantverk.

Jag stannade hemma och kom inte ut resten av dagen.

Jag har sprungit mycket distans.

Jag fick till ett kvalitetspass i söndags.

Panik kom ut klockan fyra.

Det var precis sånt. Ska jag vila också? Nej, jag sticker ut.

Varmt upp, hade inte bestämt vad jag skulle köra.

Jag bara, min baksida är på bättringsväg.

Jag kan inte riktigt göra vad som helst.

Men känner ändå lite suge för farten nu igen.

Jag tror inte att jag ska springa några längre trösklar.

Det är det som motar baksidan.

Jag kan bara prova att vila lite oftare.

Jag bestämde mig för uppslutning att jag kör fem gånger.

Nej, jag bestämde mig först.

Jag kör tio gånger tusen.

Jag tänkte bara ”Tio gånger tusen?!”

Jag har knappt kommit upp och sprungit tio kilometer.

Det blir liksom 20 kilometer totalt.

Nej, men det gör jag inte. Jag springer åtta.

Det tyckte jag var en idé också.

Så drar jag iväg längs Rakan uppe vid Gustavslund.

Jag kände att det gick snabbt.

Jag kollade på klockan och visade 4.03 i snitt.

Jag tänkte att det går snabbare.

När jag var färdig med tusningen så hade jag den på 3.52.

Men jag klockade min sista 500.

Den låg snarare ner mot 3.40 i fart.

GPSen strider lite.

Jag tänkte att jag kände direkt.

8 var tväcksamt.

Sprang andra och då gick det helt plötsligt snabbare.

Summa summarum.

Jag orkade 5.

Det är ändå efter fem till bara ”Jag är rätt nöjd här. Jag vill inte pressa baksidan. Jag är rätt trött.”

Så jag sprang fem gånger tusen och kände att det var gött.

Jag kan väl landa i att jag inte prövar att springa den sjätte eller sjunde om jag inte känner för det.

Jag känner mig nöjd och trött där.

  • Fan vad gött. – Jag gjorde det och jagade hem.
  • Men det var inte som en drömvecka då du kände att ”Jag kör tio.”
  • Nej det var det ju inte.

Men jag funderar fram och tillbaka. Nu har jag kommit ut löpande.

Löpande…

Jag är igång med distansen och börjat få upp volymen.

Nu kommer jag att landa den här veckan också runt 7-8 mil.

Men bestämde mig för en sak.

När jag har funderat överallt det här med löpningen

och att jag egentligen kommit till en punkt där jag har accepterat att

vi skämsamt har sagt under länge till att jag är en gammal maritårlöpare.

Men jag har liksom inte känt någon att jag har skämts över att jag inte har varit i form.

Men jag tycker mycket med, förr tyckte jag det var svinkul att tävla med en form och springa i alla tävlingar.

Sen så kommer man i en period kanske man börjar marathon träna och blir mer fokuserad och springer ganska få tävlingar.

Och sen nu känner jag, det hade varit kul att springa igen.

Sen är det 1500 meter till helgen och så bara ser jag och så, vad fan.

Kollade liksom listorna och så, alla de jag brukar vara förbi och springer med, de gör inte en chans på dem nu.

Men så tänkte jag, men vem fan bryr sig egentligen? Det är bara jag som bryr mig.

  • Jag berömde också. – Såklart ja.

Och du Fredrik, och du.

Så kände jag bara ”fuck it”.

Det är skitsamma om jag springer och inte är vad jag brukar.

Så jag anmälde mig till 1500m i DM.

Jag noterade också att det inte var jättemånga anmälda i min klass.

  • Det är bra för om du ska springa hit med inte så jättemånga dräppar så är det fördelaktigt.
  • Du vet var vi startade, vi var vid 600. – Ja, det är Trångsummet.
  • Ja, absolut. – Precis i den jätteducerade kurvan.

Där ska ni ställa upp. Det ska bli intressant.

  • Det ska bli väldigt roligt. Så jag har veckan summerat.
  • Ja, men kul! – Vilat en, två dagar.

Kört styrka också. Både PT-team och hemba.

  • Ja, det jag imponerade av också är att du fortsätter att nöta in de där tassen.

Till och med åker ut och tränar hos Karro, va?

  • Jag har varit ute hos Karro och tränat. Mina baksidor…

Nu har vi specifika träningar för mina baksidor.

Jag var ute i trädgården och spelade fotboll med barnen.

Jag kände för första gången på säkert tre månader att jag känner mig inte som en gubbe längre.

Jag kunde ta en boll högt uppe.

Det kan vara på vår träning med Filip här förra veckan.

Jag är jättenöjd med min vecka.

Jag känner en förhoppning om framtiden.

Det ska bli spännande att se vad jag gör på 15.

Vad tror du nu då?

En gång i tiden har jag gjort 424.

En gång i tiden har jag gjort 4,24. Det är snabbt.

Jag lever ju lite grann, ibland lever jag kvar i att jag jämför med det.

Men så tänkte jag rent nyktert då bara, om jag inte gör det så tänkte jag på mina tusingar som jag sprang.

Snittade med nöd och näppe 3,40 på dem.

Tänkte, ja men då borde jag väl kunna krysta ut en 3,20-fat. Okej, då är det runt 5 minuter.

Så jag är så här, får jag en sån där dag som bara wow, baksidan håller då tror jag att jag är under 5 minuter.

Men blir det inte en sån dag, då kanske jag ligger på 5,15.

Det är spännande däremellan. Jag tror att det kommer gå bra.

Jag brukar göra bra ifrån mig på barntävlingar.

Det är en mental kamp Simon.

Det ska vi prata om.

Det sitter i huvudet.

Nu är jag sjukt nyfiken Fredrik.

Jag har ju kollat på din pass.

Du är ju mitt uppe i den tuffaste uppladdningsperioden nu.

Inför Inomhusvetenskapen.

Sen fått du under om ett år.

Jag märker det.

Det känns så va?

Jag kan väl ta det bakifrån, så jag kan minnas.

Simning idag. Jag simmar över en kilometer idag i basängen.

Vilket kändes fantastiskt.

  • Det är lite tröskelaktigt då? – Ja, det blev lite puls faktiskt.

Vilket jag inte riktigt fått innan.

Jag har kanske simmat runt 700 meter.

Det är det jag har hunnit. Men nu körde jag på mer.

Bilar inte så mycket.

Annars har det varit så att man simmar två längder.

Man ska simma i swimrun-tävlingarna.

På pappret ser det inte så långt ut.

Men när du väl har simmat och testat, hur är det att simma 1000 meter?

Det är långt.

Hade du bestämt dig att du skulle testa?

Så långt jag hann på den tiden.

Cornelis har simning samtidigt.

Det hade varit ganska…

Jag vill bara säga till honom, du får vänta, jag är inte färdig.

Blev det så när hon var 20?

Fan nu får jag ju rappa på.

Det var lite så, fan nu kör jag på.

Det känns gött.

Men vi kör ju ganska hårt, jag kör ju med Sara som kommer hit nästa vecka också.

Det ska bli skitkul att ha Sara här.

Hon är ju fantastisk form nu också.

Det har jag sett.

Hon har ju kört den här typen av träning ganska länge så att

Hennes kropp kanske är mer anpassad för att klara de här veckorna.

Min kropp är inte anpassad på samma sätt.

Och för lite så, det syns ju på Saras ben, varder och löpsteg.

Man har märkt att hon har tränat sprint nu ett tag.

Det är inget emot dina ben och löpsteg, Fredrik.

Alla känner sig nog rätt dåliga när man springer ut.

Jag har lärt någon film, om ni vill se skillnaden på löpsteg så kollar ni på mitt Instagramkonto.

Jag håller ut från hallen där Sara springer först, jag springer i mitten.

Ni hittar mig.

Ni springer ju ändå lika snabbt.

Men Sara ser ut som en riktig löpare.

Jag har högre frekvens på mina ben, för det behöver jag.

Jag trycker inte ifrån lika mycket som Sara gör.

Hon har en häl kick som vi brukar…

När jag tänker på en häl kick så tänker jag på hennes häl kick.

Eller Anton Lindbergs som har varit med i podden också.

  • Det är lite, för de som är internationella, lite Mo Farah-stil.

Du har nästan hälen uppe i nacken. – Ja, jag studsar fram.

  • Det har jag aldrig haft, inte du heller tror jag.
  • Men det kommer om åldern. – Ja, det är ett 61-årstillfälle.
  • Det som är intressant med de här veckorna är att vi kör tre kvalitetspass.
  • Ja, det har inte du gjort så mycket innan. – Nej, det har jag inte gjort.

Sen onsdags passet då ska det bli lite mellanmjölk.

Det ska inte bli lika hårt.

Men då har jag ju liksom, utifrån min bakgrund och hur jag har tränat innan så passar ju de passen mig.

  • Ja, ja såklart. Lite mer tröskelhållet.
  • Ja, exakt. Och då trycker jag upp farten på de passen som jag kör med Sara.

Så det har blivit lite så.

Man kan säga att vi kör i hallen både på lördag och på måndag.

Det är lite tajt där också.

Då har du lite grann slutat köra långpass på söndagen.

Ja, det går inte.

15 km på sin höjd.

Och jag tror Sara kör 17-18 km kanske.

Vilket är långpass för henne i princip.

Man hade gått sönder direkt.

Hade vi kört 30 km och sen på måndag in i hallen igen.

Det hade inte gått.

Men igår körde vi i hallen på lunchen.

Då var det 600, 500, 400, 300.

För att få ihop 3000 meter så sprang vi två stycken tvåhundringar som vi varmde upp med.

Sen avslutade vi med fyra stycken tvåhundringar.

  • Jaha, så att ni körde två gånger 200 är lite som uppvärmning.
  • Vi sprang ett varv i hallen.
  • Det gäller meter.
  • Plus 20 meter.

Vi våggade ett varv och så sprang vi igen två gånger till.

Både start var fjärde minut.

Så vi körde lång vila.

Det gick bra på 600-ningen.

Sen sa min kropp ”nu är du slut”.

Eller min hjärna sa det.

Jag fick kämpa riktigt hårt på 500-ningen, 400-ningen och 300-ningen.

men jag genomförde passet i alla fall. Så jag är nöjd.

Och farter och så, vi låg runt 18 per hundring, vad blev det?

  • 3 farter. – 3 farter.

Så det var ju ändå snabbt. – Det är absolut snabbt.

  • Sen i lördag så körde vi uppdelat 500.

Vi körde en rak 500 och sen 4 gånger 300-200.

Med 30 sekunder och så vidare däremellan.

Jag tror det var start för fjärde minut också.

  • Så det är då springer man, först springer man in rak 500, och sen så nästa 500 blir det liksom 300 meter,

30 sekunder ståvilar och sen 200 meter.

Så att det är ju väldigt, med tanke på vad du har tränat innan så är det här, det är nästan raka motsatsen.

Hur känns det då helt, för att jag ska inte säga från en dag till en annan, men det var ju lite grann från en vecka till en annan du bestämde dig för att satsa.

så la de träningen från lite mer längre intervaller, joggvila till korta intervaller, ståvila, långvila framförallt.

Men mycket högre fart.

Anledningen till att jag gör det är att jag aldrig har testat.

Jag vet inte vad jag kan göra på en 800 om jag tränar till det.

  • Det måste vara kul!
  • Bara utforska lite.

Det ger en extra pepp tycker jag.

att inte bara ”nu ska vi köra marathon igen” men att man kanske testar lite olika saker.

Jag har ju lite fart i kroppen och jag vet om att det kan ge bra resultat om jag får ihop träningen och håller för det.

Och sen är det ju SM.

Det är väl inte så att veteran i SM, jag är strax över 40, det är nu jag har möjlighet att verkligen i den klassen

ta en bra placering.

Det är roligt att göra något nytt.

Det tycker jag är kul.

För dem som inte har koll på det där, för åldersindelningarna i veteraner är med femårssteg.

Veteraner är 35.

Det känns ju bra också.

Det året man fyller då, det är precis som första veteransdagen, 35 år.

Det året man fyller 35, då kliver man in.

Och så räcker man i fem år, och sen går det över till nästa.

Det är att man fyller 40 år så går man in och sen fortsätter man 5 år.

Precis som du säger att man har utifrån det kroppsliga så kanske man har som störst chans när man är i den tidiga delen av den ålderskulmen.

Förutom 35-40.

Då skulle jag nog också säga att…

De flesta har lite äldre barn.

Har möjlighet att träna lite hårdare.

35-åringar är mitt i småbarnsträsket.

  • Vi är den värsta kategorin. 40-45 är den tuffaste.
  • Går man upp 45-50, M50, M45, då händer det ganska mycket på de korta distanserna.
  • Ja, såklart.
  • Vilket är kul.
  • Det känns lite inspirerande.
  • Ja, men det gör det ändå. Jag får plocka upp det sen igen om jag misslyckas nu.
  • Precis.
  • Sen körde vi i onsdags, två gånger 3 000 på Heden.

Man är så ovanlig, man passar typ på att man passar.

  • Är det något mer? – Du menar tre gånger tre?
  • Nej, två gånger tre. – Okej, jaja.
  • Så då hade vi 347 och 344. Och tre minuter ståvvila.

Så det är också mycket vila. – Även där, visst.

  • För där hade vi gjort det, hade vi haft tre minuter joggvila i så fall.
  • Ja, exakt. Men då hade vi 347 och 344.
  • Och det kändes rätt okej för dig? – Det kändes riktigt bra.

Det känns ju spontant som att du ligger där på en mil.

Ja, 345 någonstans.

Ganska hårt, däremellan lite distans.

Jag la in en video idag, men då har jag simmat, från löpningen helt.

Jag är lite svag i ena benet.

Om jag ställer mig på ett ben och gör en knäby.

Vänsterbenet, där känner jag att det inte är riktigt kraft.

Det är som att det är helt slut.

Jag känner att jag får nog…

Och det är vänsterbenet om du tänker dig hur man springer i hallen.

  • Ja, precis.
  • Så det är det benet som du får mest belastning på.
  • Ja, det får man ju. Absolut.
  • Det är benet längst ner, om man säger.

Så jag tar lite försiktigt.

För det som kan bli följden av att träna när du känner så,

att du är lite svag runt knäet, det är hopparknä.

  • Ja, det vill man inte ha.
  • Då kommer det som ett brev på posten.

Du börjar med dina spanish squats.

Känner man det i foten, då är det en vynande stressfaktor.

Exakt, så tänk på det kära vänner.

Ja.

Men en sak jag har tänkt på, nu är det här veckan som har gått.

Men nu är avsnittet snart färdigt.

Nu är avsnittet snart färdigt, ja.

Men en sak jag tänkte på, det är roligt, du och jag brukar ju träna, vi brukar springa fyra-fem pass tillsammans.

Ja.

Nu känns det som att, jag tror de senaste sex veckorna har vi knappt sprungit sex pass tillsammans.

Det är sjukt alltså.

Det är inte bara på grund av träningen. – Vi gillar inte varann längre.

Jag tror det har varit osynk i tider.

Vi har inte hunnit snacka så mycket om det.

En sak som jag tyckte var spännande och som jag till 100% fattar är

när man tränar inför 5000 meter uppåt

då kör man kanske väldigt sällan en time trial, testlopp på den distansen

  • Jag har inte sett in på själva loppet, utan det kanske är en månad innan du gör det.

Och sen, okej, vad justerar jag fram till loppet?

Men du sa att ni eventuellt skulle köra en timetrial nu på söndag.

  • Jag ska göra det själv.
  • För det är två veckor innan själva…
  • För 1500-loppet kan jag inte vara med på.
  • Nej, på loppet.
  • Så jag tänkte att jag drar ner och testar en 800.
  • För det tror jag… Först tänkte jag, fan det låter ju konstigt.

Jag har tänkt efter lite, fast det är nog ganska vanligt.

Gissar jag faktiskt. – Jag vet inte.

  • Det sliter inte så mycket som om du skulle springa en stenhård 5000.

En vecka efter, två veckor efter, ska du springa en stenhård 5000 igen?

  • Jag tror det ligger rätt i tiden.

Jag kan inte köra 100%, men 97% kanske.

Du ska inte ligga ner och kräkas på träning.

Men jag är på med spikskorna, känner lite på dem.

Bara ser lite vad som händer.

Vad är din känsla, vad tror du skulle göra för tid på något i huvudet?

Alltså om det vore tävling.

Lek med tanken att du fått en vecka nu att vila. Vad gör du nu tror du?

Jättesvår fråga. Men jag tror att jag gör någonstans kring 2010-2011.

Ja.

Fan vad det ska bli.

Jag hoppas du får ett riktigt bra race.

Jag hoppas det också.

Det var kul Fredrik, nu ska vi dricka någonting istället.

Det ska vi göra, vi ska över till veckans drink.

Så håll i er!

Nu har vi precis konstaterat att Simon kan landa den här drinken hemma.

Om han inte hade haft ett inplastat barskåp i din källar.

  • Du kommer åt igen.

Jag insåg det när jag skulle komma in i det innan.

När jag skulle hämta min flaska och vända hit.

Byggdamm kommer ju in överallt.

Det spelar ingen roll att ha plastat in allt.

  • Du kommer ha kvar det i flera år också.
  • Jag har en svart Les Paul-gitarr.

Den var vit.

Jag öppnade barskåpet. Det är en med glas och dörr.

Gled upp den och bara ”det här är ju damm i hela skåpet”.

Jag har faktiskt allting i den stöndrinken.

Det är en bra drink.

  • Det är en bra drink med roligt namn också på den tycker jag.

Som kopplar an till temat kanske lite grann.

Ibland vill man bara göra en erase.

Ta bort alla tankar och bara fortsätta springa.

Mind eraser cocktail.

  • Det är en maratonlöpares dröm.
  • Och i den har vi Calia.

Kalia, Absolut Vodka och Klubbsoda.

Det är jämnt fördelat, tre centilitrar av varje.

En stor isbit håller den kall.

Ni blandar ihop Kalian och Absoluten och skakar i med Klubbsodan.

Klubbsoda är en fin ord för mineralvatten.

Sedan finns det, soda är väl lite sådant?

  • Finns det, med lite saltare kanske, lite mer bubbligt.
  • Någon sån specialmineral av vårt slag.
  • Men det går bra med vanlig soda stream.
  • Ja, precis. Ramlösan, det spelar inte så stor roll.
  • Ska vi smaka den lite snabbt? – Ja, skål!
  • Oh ja, här tänker man inte på någonting.
  • Det är ju lite koffein-känsla. Lite kaffe.
  • Den här skulle absolut kunna funka vid kilometer 20 på en morgon.
  • I Danmark kanske? – 40 kanske.

Man kan inte vilja att den slår till förrän man är över mållinjen.

  • Springa och dricka den på upploppet.
  • Väldigt trevligt.

Men på tal om mind eraser, och att man ibland bara vill blanka sin snor.

Jag tänker på den här Arnold Schwarzenegger-filmen.

Vad hette den? Hette den bara ”Eraser”?

  • Eraser? – Eraser, ja.
  • Eraser, heter det väl? – Ja.
  • Ja. – Det var det.
  • Han plockade ut massa, som assassin liksom.
  • Det kanske han gjorde. – Jag vet inte vad det handlade om.
  • Det finns någon Schwarzenegger-film som jag påminner om.
  • Jag tänker på någon film.
  • Du tänker på Bobsled, eller?
  • Snowracer.
  • Bobsled.
  • Mind Eraser Cocktail.
  • Tänker man ju osökt på Bobsled faktiskt.
  • Starkman i alla fall.
  • Jävla långsökt.

Men Fredrik, då är frågan, jag tänkte att vi kunde inleda det här lite mer filosofiskt,

innan vi gråtar oss ner lite grann i vad som för sig i våra huvuden när vi springer hårt.

Vad tänker du egentligen på när du tänker på löpning när du är ute och springer själv?

Vad går igenom huvudet på dig?

Alltså när jag är ute och springer, om någon säger till mig så här,

vad tänker du på när du tänker på löpning?

Så är det en miljon tankar jag har.

Alltså för hela mitt liv är liksom insyltat i löpning på ett eller annat sätt.

Familjen är med på Heden, de är med i Hallen, Jeanette springer, vi är tränare ihop.

Det är väldigt mycket. Gemenskap, vänner. Jag blir glad över att tänka på löpning.

Men jag blir också så här lite så här, det är någon form av stress kopplas till löpning också.

Vi tränar ju inte bara för att må bra. Vi har gått över den först ganska långt också.

Jag har gått upp på ovanbordningen också.

Så vi tränar ju för att prestera tid och placera oss bra på lopp.

Det är också en del av löpningen.

Så då tänker jag lite på stress och prestationsångest.

I vissa fall kanske man känner så här att jag borde egentligen vila idag,

men jag vill nog inte det för att jag vill ju utvecklas.

Det har blivit i vissa lägen kanske lite för mycket fokus på att man måste få in passen.

Man stressar in kvaliteten. ”Jag måste springa kvalitet två gånger i veckan.”

Hur tänker du nu? Kopplat till ditt schema nu, Fredrik, och kvalitetspassen kopplat till 800.

Hur mycket upptals av fassen var gött det skulle bli? Hur mycket upptals av ”Det här känns lite läskigt”?

Nu är det lite nyhetens behag. Passen är fortfarande intressant.

Det är inte så att vi ska köra 3,7 runt epeloderna.

Man vet om hur det kommer kännas. – Det är nya pass hela tiden.

  • Ja, hur kommer det kännas? Vad ska vi öppna?

Nu har jag något att bidra med i den här konstellationen.

Jag är ganska fartsäker.

  • Rent krass är några av de andra inte lika fartsäkra.

Nej, det är många av dem som går ut väldigt hårt.

Det är många som bryter pass också.

Shit, det är ovant.

Det är tydligen så, det är ganska vanligt när man tränar på det sättet.

Det är för att du ligger i såna här höga farter och du måste verkligen ha med dig huvudet och jobba dig igenom den här smärtan.

Så att öppna i rätt tempo blir ju extremt viktigt såklart.

Om du springer tre, fyra sekunder för snabbt, du kan ju bränna dig direkt.

Det är passet helt kört.

  • Så blir det inte på maratonpass?
  • Nej, man kan anpassa den.

Här har du, vi pratar om minutintervaller, som påverkar jättemycket.

Om man ska springa en 600, vi sprang där 600, 500, 300.

Då hade vi öppnat fem sekunder för snabbt på 600.

  • Passet hade varit kört.
  • Det är rätt sjukt att tänka så.
  • Ja, det är rätt sjukt.
  • Så i det passet skulle vi ha 1,48 och 1,49.

Jag fick bromsa Sara där, för att Sara hade nog kört på.

Och frågan är vad det hade gått då.

Vi kompletterar andra där, så jag känner att jag bidrar med någonting också.

Men i fråga där, jag tänker på massa grejer.

Mitt liv kretsar ju kring löpningen.

  • Och ännu mer tänker jag också efter podden.

Det har gått ett år med att du är en poddskärma.

  • Alltså sluta Simon!
  • Men lite till.

Det har jag tänkt på mycket.

Även jag som tycker att jag har varit lite bevandrad inom löparnätverk.

Här finns en extrem återkoppling hela tiden med folk som springer.

Varje vecka för man någon form av samtal och dialog kring löpning.

Jag upplever att man inte har fått ut någon annanstans på det sättet.

Så det tycker jag är så här att det sitter i förlättningen i huvudet hela tiden nu.

  • När vi går ner här varje vecka så får vi en annan reflektion av vad vi håller på med.

Alltså man börjar reflektera, ”shit jag gjorde ju det, jag springer rätt mycket”.

Om man tittar på veckorna, man tycker att det har varit en helt okej vecka.

Så det är bara fan, det är mycket vi springer.

Det är klart att det blir en stor del av ens liv.

Man planerar ju dagarna också utifrån att man vill få in sina pass.

Så det blir ju lite som en livsstil.

Men lite grann på det temat, Fredrik.

Vi har snackat om att det finns två aspekter vi ska prata om när vi pratar om

att springa med huvudet.

Den ena är ju det som vi tycker är fruktansvärt kul att prata om, men vi får ändå heja oss lite grann med.

Det är kopplat till att springa hårt och prestera och springa i tävlingar.

För där är en del kopplad till hur mycket sitter i kroppen, hur mycket sitter i huvudet, vad ska man tänka.

Det har kommit lite frågor på det också.

Den andra delen är mycket så här, det mer vardagliga.

Det här är någon form av rutin, struktur som vi har.

Alltså, där sitter mycket ut.

Vad är det liksom när du tittar på det schemat?

Det skulle vara lätt att vara såhär ”Jag pallar inte, vad fan”.

Men det är någonting som driver dig att ändå ”Jag ska göra mina pass”.

Jag ska ut på ett distanspass, jag ska göra detta.

För där kommer ju en gräns.

Innan det blir helt självklart, men även när det blir självklart,

så är det ju också så att ”Och, när ska jag fundera på att hoppa över ett pass?”

”När ska jag fundera på detta eller detta?”

  • Jag har funderat ganska mycket på det, under ganska lång tid.

Och mitt enkla svar på varför jag springer så strukturerat,

varför jag verkligen får in mina pass varje vecka,

Varför gör jag inte bara så här ”det regnar ute och det är någon bra film på Netflix”.

Jag skiter i det.

Det är för att jag är mentalt svag förmodligen.

Så om det blir en negativ spiral, vad händer nästa gång?

Om jag nu börjar hoppa över passet.

Du vill inte öppna dörren?

Nej, jag vill inte öppna dörren för att börja kasta in handdyken.

Jag känner att ”Åh, vad lätt det var, vad skönt det var att skita i passet”.

Den känslan vill jag inte ha att den ska infinna sig.

Så därför tänker jag att

”Du ska igenom detta passet nu”.

Nu har du valt det här själv. Du gillar löpning.

Man får övertyga sig själv på vissa pass. Allt är inte kul.

Då får du nästan ljuga för dig själv och säga att ”Du älskar ju löpning”.

Fast du kan inte älska löpning just för stunden när du ska ut på det passet.

Men jag tror att det finns för stor risk för mig om jag skulle hoppa över pass.

Att det blir en trend.

  • Ja, jag fattar process.
  • Lite så när man är skadad.

Det är ganska svårt att komma in i det igen.

Att få frekvensåterkommande, att få den här kontinuiteten i vardagen.

Den är inte lätt att få till.

Och börjar man liksom…

  • Tror man på det? – Jag tror att jag har lagt av helt.

Jag tror antingen fullt röst eller ingenting.

För min del.

Det är så jävla sjukt.

Det handlar nog om att jag inte är så disciplinerad egentligen.

Jag är helt med dig.

Jag har inte kunnat springa så här halvdant.

Tre mil i veckan.

Det har inte funkat för mig.

Det funkar för jättemånga. Men de har nog mer disciplin.

Jag förstår vad du menar.

Förstår du vad jag menar?

Någon hade kunnat titta utifrån och säga ”fan vad han är disciplinerad”.

Men egentligen är det bara ett fusk.

För att vi inte är disciplinerade.

Jag trycker på ”on”-knappen.

Om någon trycker ”off” så är jag ”off” helt.

Den ska vara på den här knappen.

Jag tänkte på det just när vi pratade om det här med intervju i Hanna Lindholm

en gång i tiden på Runners World.

Då frågade jag ”fan nu blir det spännande att höra”

”Vad tänker du på när du springer maten?” Hon bara ”Ingenting”.

Jag var helt tyst i luren.

”Hur tacklar du?”

”Jag försöker tänka på ingenting.”

Jag tänkte på det innan jag skulle hit.

Om en sambo eller partner kommer och tittar i dina ögon och frågar ”Vad tänker du på när du tänker på mig?”

Jag försöker tänka på ingenting.

Ingenting försöker jag tänka på.

Jag hade bara backat ur rummet.

Jag hade bara packat en väska och dragit.

Det är bara i löpning.

Det är någon form av autopilot.

Detta gör jag.

Jag har faktiskt med mig den här boken.

Jag ska inte prata för mycket om den.

Jag håller på att läsa en bok som heter ”En procentmetoden”.

Av en bästsidan författare som heter James Clear.

Som handlar om små förändringar, stora resultat.

En riktigt sån där, vad ska man säga,

den är en lite bättre sån här självhjälpsbok.

Många självhjälpsböcker känner jag ofta,

”Fan, den är så jävla självhjälpit!”

Och så hatar jag att jag läser, men jag tycker ändå det är bra.

Den här är faktiskt jävligt intressant.

Och den vände lite grann upp och ner, nu när jag läste den i veckan,

den vände lite grann upp och ner på min,

för det var en jävligt spännande grej.

Vi pratade ju så otroligt mycket om att sätta mål,

och så sätter man delmål, och man ska mota stormålet på något sätt.

Och han har liksom, han prövar att säga det,

Jag känner mig att säga att sättning är stora mål.

För det handlar om egentligen från strukturen i din vardag.

Där var resonemanget snarare kring att det finns olika sätt att bryta vanor eller ändra vanor på.

Om du är hela tiden resultatorienterad i det stora målet, då är det därför du gör det.

Men om du ställer precis det som du sa nu, du vänder på det.

Varför springer du? För att jag vill springa under tre timmar på ett marathon.

Varför springer du? Jag är en löpare.

Det är det jag gör. Jag springer varje dag.

Resultatet är att jag kommer ner och springer under tre timmar på maten.

Men det är liksom inte det.

Det har jag tänkt jävligt mycket på.

Jag tror att vi i grund och botten, om någon frågar det, du skulle säga ”Jag är löpare”.

Vi identifierar oss som löpare.

Det är precis den anledningen som du säger.

Jag springer. Det är det jag gör.

Sen sätter du dina stora mål.

Vi vill dit, vi vill där.

Vi säger att det är det som driver oss.

  • Jag tror att vi hade sprungit ändå.

Sen är det nog som du säger att vi inte har sprungit tre dagar i veckan.

Vi måste fortfarande springa hårt och mycket.

Målet är att springa hem en SE-medalj, eller det är att springa under tre timmar,

eller springa så här mycket, eller testa swimrun.

Det jag tror jag spelar med in är att det har hamnat i vårt DNA.

Kanske också på grund av podden.

Men vi är löpare, det är så vi identifierar det.

  • Ja, absolut.

Ja, tidigare definierade jag mig själv utifrån jobbet.

Men jag skulle säga att löpningen är en mer korrekt definition av mig än min yrkesroll.

Så har det inte varit alltid.

Nej, det förstår jag.

Jag hade inte sagt så här när jag spelade fopol. ”Vem är du?”

”Jag är fopolspelare.”

”Vadå? Proffs eller?”

”Nej, jag bara tränar väldigt många gånger i veckan.”

Det har bara varit konstigt.

Men med löpningar känns det fullt naturligt.

Det är lite mer livsstilsbetonat.

Det jag har funderat mycket på de senaste veckorna är att jag alltid har satt mål hela tiden.

Nu har jag kommit till en punkt där jag bara har varit skadad, sjuk och sånt.

Jag vet att varenda gång jag har satt ett mål nu så har det varit så.

Det är det målet och så börjar jag träna därefter.

Jag tänkte att jag ska nog bara testa att springa mycket.

För det är det jag gillar. Jag är en löpare. Jag gillar att springa mycket.

Och kanske inte sätta något mål just nu, utan bara se.

Jag vet ju att jag kommer bli bättre oavsett. Det vet jag ju om, men tänker på att jag springer.

Så ska jag tänka på det.

  • Men är det inte så i ditt liv just nu att du har gjort en omstart på mer eller mindre allt?

Förutom ditt förhållande.

  • Jajamän, absolut.
  • Jobbet, du börjar med träningen, du har börjat styrketräna,

Du har säkerligen börjat tänka på hur du sover.

Jag tror att du har nog fallit in i en tankebana kring att

vi gör en omstart och så testar vi vem vi är.

Lite ålderskris…

Det skulle jag nästan kalla det för.

Tanken.

Vem är jag egentligen när vi tar bort alla de här skalet?

Och då tror jag att när man gör det så tycker jag snarare

”Jag är ju löpare”.

Och lite grann det jag kopplat här innan.

  • Det är jobbigt. – Jobbigt så att man inte löper.
  • Jag ska ju spela fotboll. – Skickat med den så att man inte springer.
  • Jag har börjat på padel. – Nej, fy Fredrik.
  • Nämner inte det ordet här inne.
  • Där tror jag att man landar i det här också.
  • Fan vad gött det var att göra de här tiderna.
  • Ska inte anmäla mig till 1500, för jag har gjort de här tiderna.
  • Och nu bara så.
  • Fan, jag tycker det är skitkul att springa.
  • Jag tycker det är skitkul att tävla.

Då gör jag det. Jag tycker det är spännande med identifikationen.

Shit Fredrik, nu har vi pratat minderacer här.

  • Nu har vi filosofiska. – Det kan man lugnt säga.

Men innan vi glider in och pratar om det här som vi tycker är superkul med Lopp.

Jag gjorde faktiskt så, jag har med mig hela bokkatalogen här.

Jag nämnde kort innan också, ”Run”.

Det är en bok som heter ”Matt Fitzgerald”.

med en duktig amerikansk löpare men också framförallt författaren.

Jag har intervjuat otroligt många elitlöpare i USA och hela världen.

Boken heter ”Run – The Mind-Body-Method of Running by Feel”.

Jag tror faktiskt att det här är Erik Ahlendorfs kopia som jag inte har lämnat tillbaka.

Men jag säger det inte till honom.

Så ser den ut i alla fall. Det får vi tipsa om sen.

Det handlar väldigt mycket om att han har gjort case studies på alla världens duktiga löpare

i hur de justerar sin träning utifrån hur kroppen känns och funkar.

Mycket spännande.

Men kopplat till det här ämnet,

så är det några spännande grejer de har gjort.

Experiment då.

Bland annat är det väldigt enkelt att förstå, tycker jag.

Man kopplar till hur mycket styr hjärnan och hur mycket styr kroppen.

  • Du tänkte att det kan till och med Fredrik förstå.
  • Ja, det vill jag förklara för dig som ett skolbarn.

Som vanligt, ja.

Han har gjort en grej inför en föreläsning.

Han har bett, tagit ut en i publiken,

och tagit fram en kättelbäll.

En vikt helt enkelt.

Och hade sagt den här personen då.

Nu gör du så här, lyft den och håll armen helt rak.

Och håll den så länge du bara kan så.

Ja, personen tar upp den, lyfter och börjar skaka.

Ah, ner. 15 sekunder.

Och han har inte gett någon feedback eller någonting.

Helt tyst liksom. 15 sekunder.

Så okej, du är klar 15 sekunder. Ja, bra.

Nu är det att du prövar med din andra arm.

Men den här personen var högerhänt och den började med högerhanden.

Så rimligen borde man tänkt att det är så.

Plockar upp vänsterhanden och säger ”nu kan jag ge dig feedback vad det ligger till”.

Så lyfter armen och då börjar publiken jubla.

Och ger löpande feedback.

Så med vänsterarmen klarade personen 22 sekunder.

Så frågan är när han lyfte de första 15 sekunderna, var det verkligen max i vad han klarade?

Nej, det fanns mer att ge.

Men det fanns ingen återkoppling, det fanns ingen referens.

De visste liksom inte länge.

Ingen aning om det var 10 sekunder eller 20 sekunder.

Det här experimentet då, det finns en utlänk kring det där att

hjärnan tillåter dig aldrig att nyttja 100% av din kapacitet gällande uthålligheten.

Den stänger ner musklerna innan dess.

Det som är positivt och negativt med detta, det positiva är att

när du känner att du är helt slusad, du kan, alltså alltid träna hårdare.

Det är fysiskt möjligt att du kan få ut mer.

Nackdelen är att man, när du känner att du är så trött du bara kan

Att veta att du kan träna dig till att pusha lite mer, det vill man inte.

Den sista grejen som jag tänkte koppla som en liten inredning.

I den här boken har jag plockat upp en kille som heter Carl Foster som är professor vid universitetet i Wisconsin.

Han gjorde tester 2009 på cyklister och roddare.

Vi pratar time trials.

Vi gör ju de här kontinuerligt också.

Time trials är liksom ett testlopp på en viss distans.

Då fick de göra sex stycken time trials på 2000 meter i rode, klassisk distans.

De testade på rodecykel.

Det roliga var att på den första testen de gjorde, de visste inte hur många de skulle göra.

De skulle göra en varje vecka.

Första veckan såg man att de öppnade medelhårt.

Man hade aldrig gjort en sån här time trial innan.

Öppnade medelhårt, höll det nästan hela vägen till slutet.

Sen sista biten, då maxade de.

Men sen efter varje time trial så vågade de öppna lite lite hårdare.

Det var inte så att de hade tränat annorlunda eller mer så att de presterade bättre.

Men de kunde nog säga att över sex time trials så blev de 10% bättre på de sista time trialen.

Bara utifrån att de visste var sin förmåga låg.

Och de hade tränat på det här kontinuerligt, att vara i den här obekväma zonen.

Och det tror jag många kan känna igen ändå det här.

Att har du aldrig sprungit 5000 meter, om du skulle prova att springa 5000 meter.

Jag går inte ut så jävla hårt.

Men när det kommer till sjätte gången när du gör det, så vet du om att du klarar.

Jag vill inte komma till slutet och bara öka med 30 sekunder.

Jag vill prestera bäst resultat på en jämn fart.

Det är superspännande.

Man kan göra lite liknande med att kroppen,

om man känner att man behöver vätska, att man är tröstig,

då är kroppen inte uttorkad än.

  • Nej, precis. – Signalerna kommer ju innan.

Det är samma sak med att när du springer så säger hjärnan till din kropp att ”nu är du slut”.

  • Ja, det är det. – Men det är där ganska mycket kvar.

Och det är någonting som…

Ett, det är ganska jobbigt att inse att för att bli riktigt duktig så måste du lära dig att lura dig själv på något sätt.

  • Ja, absolut. – Att lära dig att leva med den smärtan.

Som egentligen bara signaler till kroppen att nu är du helt slut. Du kommer inte klara 100 meter till.

Jo, jag klarar 5 kilometer till.

Det tror jag många har varit med om också. Vi ska strax börja prata om tävling också.

Jag tror både du och jag, Fredrik, att man springer en 10km-tävling till exempel.

Kommer man 1,6km och plötsligt tappar man lite fart 7, 8, 9.

Och så kommer den, ja sen lyckades jag öka lite på slutet.

Och man bara, ”Ja men vad fan det ska du väl inte kunna göra om du släppte sen?”

Men det är ju fullt naturligt.

Jag tror också de nämnde det där, om de kallar det för regulatory limits.

Alltså att hjärnan sätter en gräns där det bara, om du har 100% i en skalaspan.

När det kommer till 90 så säger hjärnan, ”Nu är det nog.”

”Tänk om jag börjar stänga ner och grejer liksom.”

Men just att kan du kontinuerligt träna dig där.

Och det är det som är, när vi fick en fråga just kring kopplat till elitlöpare och motionärer.

är de mycket bättre på detta än vi? Och svaret är egentligen ja.

De har ju tränat så otroligt mycket på att

om vi har en begränsning vid 90% lägger vi med tanken då

de är nu uppe på 98%.

Det är väldigt få som kan, det går liksom inte att få ut 100%.

Det går inte för då dör du kanske.

Du kan komma ganska nära.

Kollaps och så gör ju, alltså folk kollapsar ju.

Har du gått över gränsen?

  • Men ofta så beror det på andra saker som händer.

Det är inte av trötthet att du kollapsar, utan det är kanske någon form av akut överhettning.

  • Ja, men det är helt rätt.
  • Man kan göra liknelse med en bil också.

Om du inte har någon intelligens, du har bara en full tank, så kan du köra till bilen stannar.

  • Ja, men det kan du ju.

Problemet är att vi har en hjärna som har en massa varningsåtgärder.

Och det blinkar, då brukar jag göra liknande med att alla lampor blinkar i bilen.

När man springer om auton och är inne på sista kilometer.

Men tanken är inte slut. – Tyvärr är den inte slut.

  • Den är ju inte det. Du kommer begränsas först av din mentala begränsning innan tanken är slut.

Det är det som är lite smickrande att öppna locket och titta på.

Vad kan man göra här? Hur mycket kan man utveckla det där?

Och hur mycket orkar man träna?

  • Ja, för det är också en fråga.
  • Du blir ju starkare efter att klarat ett pass där du mer eller mindre

trodde du skulle bryta, men du kämpade igenom det.

Då är du en bättre löpare på andra sidan.

på andra sidan. Då har du den erfarenheten och du vet att gränsen inte var där.

  • Nej, exakt.

Sen har vi också pratat om att man hela tiden måste träna i en sådan här zon.

Det gör ju också någonting med en.

  • Då bör man komma in på varför man tränar, var finns glädjen.

Det är en balansgång där, vi kan inte bara köra stenhårda pass.

Jag läste om någon kille som innan varje kvalitetspass gjorde han riktigt tunga matematiska övningar för hjärnan.

Han skulle vara mentalt trött när han klev in och sprang 35 kilometer.

Så att hjärnan bara… Du vet när man har haft en riktigt jobbig dag på jobbet och har ringt i telefonen hela tiden och varit stressad och haft deadlines.

  • För att härda då? – För att du tar slut snabbare då.

Då kommer du till den här mentala barriären tidigare, om du är trött.

  • Men vet ändå om att energin finns i kroppen. – Energin finns där, exakt samma energi.
  • Fy fan! – Det finns ju olika ämnen i kroppen som utsändas av stress och en hög hjärnaktivitet.

Det är ju vissa saker som på kvällar så får du det naturligt i kroppen för att kunna somna.

Och det får du också av att ha stressiga dagar.

  • Framtvingande.
  • Och när du springer så utsändras det också.

Det är därför koffein är så bra.

För det blockerar de ämnena.

Det är jävligt intressant.

Men vadå, ska man börja göra det nu liksom?

Alltså inte såhär med Rubik’s kub i 60 minuter.

  • Det kan jag tänka mig.

Jag tror inte jag kommer kunna sova efter detta avsnitt.

Det kommer bara vara så här ”Vilken möjlighet!”

Jag sa ju det 50%!

Fy fan.

Fredrik, nu ska vi ta en liten skål och börja prata om det vi älskar absolut mest.

Det är hur man härdar ut i tuffa lopppass.

Det ska vi göra alldeles strax.

[Musik spelas]

[Musik]

[Musik]

Då lämnar vi över ordet till herr ordförande.

Simon ska ha hög läsning här för oss.

Äntligen, jag är ordförande i Lidandets klubb.

Löparlidandets klubb.

How to suffer.

Här är faktiskt två saker som jag tyckte var spännande att öppna det här blocket.

Sista blocket med det här, Fredrik.

Ur den här boken ”Run”

så pratar de, där är en, de frågar till en duktig löparspettare, Kiera Gosher.

Då är frågan ”How she copes with the suffering?”

Hur hanterar man lidande?

Det har hon sagt, och det är en sak som Christian Munt har lärt mig väldigt mycket.

Jag tänker inte läsa hela partiet på engelska, utan bara summera det på svenska.

Hon har en mathonöp också.

Det handlar väldigt mycket om att fokusera på de positiva sakerna.

Det har du och jag pratat en del om tidigare också.

När man springer, det är tusen saker som kommer berätta för dig vad du inte kan göra.

Min fot gör ont, det blåser, titta den där personen bredvid mig ser så jävla fräsch ut.

Det är så jävla lätt att fokusera på när man blir trött.

Men hon försöker alltid, alltid hitta de få positiva sakerna som man kan göra någonting åt.

Det kommer jag ihåg att Christian alltid sa till mig också.

Blir det tufft när man ska springa 10 000 meter?

Blir det tufft om du känner ”fan vad hårt det är idag”?

Fokusera på vad som går bra.

”Min armpendling funkar nu.”

Jag skulle kunna jobba med lite mer av min teknik för att komma fram bättre.

Vad smart.

Hon summerar där så här,

”It hurts, but I’m running a great pace.”

Till exempel då.

”Jag lider nu, men jag håller åtminstone farten.”

Eller tvärtom, ”Ja, jag börjar tappa i fart, men jag håller uppe min teknik.”

Eller vad det än är.

”Maybe I’m tired, but I still have control over my body.”

Den tycker jag är schysst också.

Så fokusera på de positiva sakerna.

Jag har ont i knäet men inte i baksidan.

Det tänkte jag på när jag sprang sönder min fot.

”Nu gör det jävligt ont i fotet men jag har en grym tid på gång.”

Och kolla min armpendling.

Det var den ena grejen.

Den andra grejen kommer från Matt som har skrivit boken.

Den här ska läsa den här meningen på engelska.

”During hard workouts, I frequently call upon the mantra

”This is where I want to be”.

Och den har jag tänkt på jävligt mycket.

Det är här jag vill vara, är det han har.

När han springer ett hårt pass, så är det ju det första man tänker är att jag vill inte springa ett hårt pass.

Jag vill bara pausa nu, jag vill inte vara med längre.

Och även på en tävling, på ett marathon, så tänker man ”Vad fan gjorde jag detta för?”

Men någonstans är hans mantra, jag tycker den är så jävla bra,

”Det är här jag vill vara”.

Jag tror att alla som är löpare och tycker att löpning är härligt,

när man är skadad eller sjuk eller någonting, det enda man tänker på är

att man vill vara jävligt flåsig på en distanspass.

Men åtminstone fått springa mitt distanspass.

Jag tänkte väldigt mycket på det år till jag sprang träning för 5000 meter.

Varje vecka var jag känner att jag har 5000 metersnurran.

Halvvägs in känner man bara ”Fy fan vad det här är ett jävla lidande”.

Men ändå någonstans i den så vet man om ”Jag kommer klara passet”.

”Jag kommer bli bättre varje vecka”.

Och då blir det så här jag vill vara.

Jag tror det är Mustafa Mohammed som har pratat mycket om det här också.

Jag har ju själv valt att vara här.

Det är ju här jag utvecklas.

Så jag tycker det var bra.

”This is where I want to be”.

Det är väl lite som det jag var inne på innan också.

Jag är en sån som inte alltid älskar löpning, men du vill vara löpare.

Så därför måste du bara köpa läget av att vissa stunder är det bara jobbigt.

Men då måste du bara föreställa dig att du gillar det.

Det är här jag vill vara.

Jag gillar det, det är rätt inställning.

Sen är det svårt att applicera det i verkligheten.

  • Hörrutfan.
  • Jag tror vi kan det en del.

Vi hade inte sprungit så här som vi gör om vi inte hade lärt oss någonting.

Mentalt också, hur vi klarar oss igenom de här träningsveckorna.

Det är lite paradox, du som kör tre kvalitetspass i veckan,

vi är vanliga vid att köra två stycken.

Det är det vi tycker är roligast, det är det vi är mest fram emot.

Men när man kommer dit, är man inte i en exceptionellt bra form.

Så det är inte alltid man känner ”Fan vad fett det här ska bli”.

Nej, verkligen inte.

Det kan vara snarare när man verkligen lyckas både med kropp och huvud.

Då känner man ju den känslan ”this is where I want to be”.

Men när du lider och inte kroppen är med dig, då känner du inte ”det här är…”

”This is life”.

Då känner man ”I want to be in my couch and watch Netflix”.

Och stänga ner.

Jag tyckte det var en schysst ingång.

Men Fredrik, jag tänker lite grann kopplar man springa med huvudet.

Jag gillar att springa i lopp och sådär.

Den optimala delen av detta, att springa med huvudet,

det är när man är i bra form och man lyckas med huvudet också,

kräma ut det man har i potential på något sätt.

Man har ju en potential hela tiden.

Men att lyckas kräma ut det med huvudet.

Har du några gånger tänkt ”fan vad det har funkat här” och varit stark?

  • Jag har några sådana här, det som ligger närmast nu och som är egentligen mitt starkaste succé, eller vad man ska säga,

skulle jag säga är ändå Holger Dansk.

  • Det var ju hemskt.
  • Att jag stängde bort, stängde yte de här tankarna av att det var kört.
  • Och det gjorde inte vi andra kan jag säga.

Jag blev nästan förvånad över hur jag hanterade det.

Jag vet inte var det kom ifrån, men jag kände att det kan inte vara kört.

Jag var rätt inställd på att, för det hade gått så himla bra hela vägen. Nu vände vi för sent.

Det var det som gjorde att vi inte låg rätt i tid.

Jag kommer ju göra en fantastiskt bra prestation i vilket fall.

Jag har liksom inte förlorat loppet ändå. Även om jag gått in över tre timmar så hade jag nog

känt att jag hade ändå under tre timmar.

För en recap, om det skulle vara en ny tillkomna lyssnare,

som inte som jag måste lyssna på avsnitt ett och framåt,

så pratar vi om ditt lopp där du sprang under tre timmar i höstas i Elsinore.

Där det var, ni sprang för långt, det fanns ingen vändpunkt.

Det fanns ingen vändpunkt. Ni låg skitbra på det.

Ni sprang några hundra meter för långt, vände.

Jag var med i bil med Lars och Lange.

Vi sa ”det är kört”.

Ni låg så långt efter så att ni aldrig skulle klara att springa igen den tiden.

Men det lyckades du faktiskt med.

Du sprang in på några sekunder till godummet under tre timmar.

Med en helt sjuk sista fas.

till och med ökade farten mot slutet på ett maraton för att klara den här gränsen.

Men vad var det? För du har ju själv sagt att du har haft lite så ibland spöken på någon korta distans

för att hålla ihop det. – Ja, men det tycker jag. Absolut.

  • Men det är lustigt, tänker man dig, typ 3000 meter, det är en sån demondistans för dig.

Där man tänker, fan, det är ju liksom 10,5 minut någonting.

Men på ett maraton som är strax under 3 timmar så lyckades det hålla fokus så länge.

Vad tror du var nyckeln för att du skulle fixa det?

  • Nej, det är det jag inte riktigt vet.

Jag ska vara helt ärlig.

  • Vi skulle ju dela ut nycklarna.
  • Ja, jag har inte riktigt den nyckeln.

För jag tror inte att jag kommer…

Det är nog en på tio.

Att man får den där och bara ”jag ger dig en chans”.

Mot alla odds.

  • Var det att du visste att du var i bra form också?

Har det det med att göra det?

Ja, jag visste att det var bra form utifrån Växjö.

Att jag blev begränsad av mag och lite annat där.

Jag visste att jag hade tränat bra och gjort rätt typer av pass och satt dem.

Men mycket handlade om att jag inte riktigt…

Jag köpte inte att vi inte skulle klara det.

Jag tror det handlar om att jag hade någon annan

uppfattning om vad vi låg till också.

Ni bara ”Nej, det går inte”.

Micke som är sprang kände också att ”Nu får vi springa på placeringen”.

Men jag tänkte ”Varför har vi redan gett upp? Kom igen, det är mycket kvar”.

Jag vet inte. Jag var kanske så pass trött också, så jag köpte inte era

beräkningar på när vi skulle vara i mål och så vidare.

Det är ändå vågat. – Jo det är det, jag litar ju fullt och blind på er annars.

Men i detta fallet kände jag att

vi bara kör på, det kommer gå bra.

Jag vet inte vad det kommer för riktigt, jag har inte riktigt så här

knäckt den nöten och kan förklara vad nyckeln var.

Men jag var mentalt stark den dagen.

Jag hade laddat Super One-energi under hela loppet.

Jag var inte slut i tanken.

Jag hade huvudet med mig. Det var ett lucky shot att det infölls just på den tiden.

Nu pratar vi om ett maraton. Vi ska springa 800 meter snart.

Hur hanterar man dem? För det är två ganska olika. På ett maraton hinner du tänka under väldigt lång tid.

Där finns möjlighet att känna att jag kan springa igen, jag kan göra detta.

På 800 meter är det ju extremt små marginaler.

Som du nämnde innan, går man ut några sekunder för snabbt kan du bränna hela loppet.

Så är det inte på ett mat.

Gick lite fort, saktar ner till nästa och så vet de att du klarar det.

Hur tänker du nu när du ska springa så kort?

Vad kommer du tänka och försöka ha för tankar när du blundar?

Hur föreställer du dig att loppet ska gå?

Jag kommer inte springa så mycket på känsla.

Jag kommer springa mycket på klockan.

I första hundra meterna.

  • Bara för att de vet att jag bor och ligger.
  • Sen kommer jag släppa tankarna på klockan därefter.

Jag vill bara veta att jag går ut hyfsat okej.

Så jag inte går ut på 15 sekunder på första hundra.

  • Det går fort, Fredrik!
  • Jag kommer nog fokusera på första halvminuten i loppet.

Sen kommer jag bara fokusera på placering.

Jag vet att det kommer att vara någon som springer på 205.

Förmodligen.

Då vet jag om jag är förbi honom för tidigt.

Det är inget bra, då ligger du fel på det.

Men hur har du tänkt?

För det är ju jävligt spännande tycker jag.

Det kan ju liknas vid många som springer på någon anstans

och springer inte med klocka.

Så länge man vet att man går ut i rätt fart först i hundra

så är det ju extremt mycket som handlar om taktik, var lägger man sig i klungan och väldigt mycket på känsla.

Efter första hundra har du sprungit en åttonde hela loppet redan.

Det är redan så.

Har du funderat någonting kring mental strategi?

Hur ser du på olika scenarier?

Hur ska du tänka då för att få huvudet med dig hela vägen in i målet?

Jag har väl tänkt mycket på att fokusera på att ta dig igenom ett varv.

Med en hyfsat bra placering.

Och sen är det bara gasen i botten och köra slut på allt du har.

Och kanske förhoppningsvis då jaga någon placering.

Alltså ha någon framför dig som du kan ta rygg på och bara ha fokuset på att komma förbi den personen.

Och sen får man se vad det blir för tid.

Sen får man se vad det blir för tid.

Jag tror att tiden är viktig i början för att komma iväg rätt.

Men sen är den sekundär.

Sen handlar det bara om att flytta med och ta placering.

  • När de ringer i klockan, Fredrik, och du har någon som grupper vid dig.
  • Jag hoppas att jag känner att det är nu det gäller.

Det är det här du har tränat, så nu kör vi.

Och att det inte blir så här ”Nej fy fan”.

Jag är nöjd med en fjärde position.

  • Det här är skönt.
  • Men Simon, vad har du för lopp?

Särskilt som du kan känna där du hade med dig hela de mentala bitarna.

  • Jag tänkte att jag skulle berätta om, kanske inte helt,

kanske ingen hög oddsare egentligen, men innan jag berättar,

jag måste bara snabba, just det här med åtta under de korta sträckorna.

Det här är också lite grann med, för dem som gillar att tävla och sånt,

när det gäller att få med sig huvudet.

Jag har läst det i så många ställen i alla olika sammanhang, vad det än handlar om.

Det handlar om att ju mer man tränar på någonting desto bättre blir man.

Jag tror det verkligen. Därför tänker jag att du ska göra en timetrial på 800, det känns jävligt rätt.

Ju mer du tränar på något desto bättre blir du.

Det var det Ingmar Stenmark var ju.

Ju mer jag tränar desto mer tur har jag.

Det är klart som fan att man blir bättre på det.

Vill man bli bättre och göra sig mentalt stark, då måste man ibland lite grann in ut

ur bekvämlighetszonen och faktiskt träna på de grejerna och hitta

strategier för hur man hanterar det.

Jag tänker också på, jag kommer ihåg att jag har sprungit 1000 meter några gånger, 800 meter några gånger.

Det här engångsforfarande grämo mig lite grann. Det är kopplat till den här veckan när jag sprang det här loppet jag ska

snacka om när jag vann varvetmilen.

Det var liksom en sån

jag hade både formen och huvudet och verkligen

satte den till 100%.

Men då var jag nära att göra en sån här hat trick. Jag pratade om det i några avsnitt sen.

Jag fick så jävla stor ibris.

Jag vann varvatminen på söndag, sen vann jag ett loofloop på torsdag.

Sen var det 1000 meter in i hallen på lördag.

Sen insåg jag bara, jag kan vinna tre tävlingar på en vecka

inom ett lopp av sju dagar.

Och alla visste ju om att jag var i skitbra form.

Och så kom som sagt Erik Ahlnervik som hade vilat i flera år.

Han bara dök upp och jag bara, fan.

Han är så jävla wildcard.

Man har ingen aning om vad han kan placera sig.

Men det loppet var ett av dem som jag kommer ihåg, jag ledde in på sista varvet.

Och när jag kom där och jag har 150 meter kvar så märker jag att

jävla Micke kommer upp vid sidan om mig.

Hur dum får jag bli tänker jag.

Jag släpper honom nu så tar jag honom på upploppet.

Så fort jag släppte honom så kommer Erik direkt efter honom.

Jag bara ”Ah men what the fuck”.

Hade jag bara ökat farten och hållit honom på utsidan så hade de aldrig gått om mig i sista kurvorna.

Så det är en sån grej jag tänker, det finns mycket erfarenhet kring det där.

Har man gjort det någon gång vet man att skulle det hända igen skulle jag

hellre bränna mig tidigt i så fall där, och inte släppa förbi dem vid 150 kvar, än att tänka

jag tar dem på upploppet.

Det gör man inte liksom.

En parentes i sammanhanget. – Vi har nu filmat det upploppet också, han springer med väldigt pendlande armar som en väderkvarn.

Erik, han har ju mjölksyra sista här. 900 meter på de 800 meterna.

Men han har så mycket vilja, han vill så gärna göra det.

Vi får se om vi kan hitta det knippet sen.

Det loppet jag tänkte annars på var varvetmilen.

Det är 2018 och då vann jag ju faktiskt.

Det var inte så att det var något stenhårt motstånd.

Man vann på en hyfsat mediakom vinnartid, vilket var min då.

  • På 34,27. Helt okej, men det brukar alltid komma någon som

bränner av den på 31 eller 32 eller något sånt.

Men då jag minns att jag var jäkligt bra 5000m tränad, hade liksom haft

Hade ett mål att göra under 16 minuter på 5000m. Jag hade inte riktigt kommit dit, men jag vet att

typ tio dagar innan varvotmiddagen så hade jag sprungit

en sån här timetrail på 5000m inomhus i hallen.

Jag kände att jag kanske kan göra 16.30 men då ska jag springa under 16.55 i dag kontrollerat.

Och då gjorde jag också.

Jag var så trött mot slutet men kände att fan jag har det.

Så då blev jag lite så här ”jag kan gå bra på varvet med den”

Så tänkte jag att jag siktar under 35.

Och då sprang vi det loppet.

Två stycken drog iväg på en jävla spjut det loppet.

Det var Kent Fransson, en kille i Göta som tänker ingenting när han springer.

Och sen var det en kille som bara fick total hybris.

Som bara trillade ner bakåt i resultatlistan efter fyra kilometer.

Men det var de två, så var vi klunga på tre personer.

Och sen när vi kom till kilometer fem,

jag hade prick 17.30, eller 17.29.

Det är exakt därför, klara 35 minuter.

Och jag kände ”fan, det känns ändå bra, helt okej för att vara så.”

Det var lite motvind in på andra varvet.

Då kom jag ihåg när vi kom runt arenan på andra varvet.

Det är två 5km varv man springer.

Så när vi kom in på andra varvet och vi hade sprungit 5,5km.

Då släppte den här sista i min klunga.

Då låg jag ensam två år och märkte att han inte kommer att komma i kapp.

Så nu är det jag som ligger två år.

Då såg jag längre fram.

För han undrar hur långt före Kent ligger egentligen.

Han var helt själv och jag jagade.

Han hade en cyklist med honom, ledarcyklisten.

Men då kom jag ihåg att jag klockade honom vid 5,5.

Han sprang förbi en stolpe.

Så kollade jag på min klocka och kom till stolpen och svarade

”Jag är 26 sekunder efter.”

”Fan, 26 sekunder, det är för mycket att springa in.”

Men sen kände jag att jag känner mig så jävla stark.

Så tänkte jag och tittade bakåt. Han hade redan börjat släppa.

Vad har jag förlorat?

För att försöka plocka den där jävla vinsten.

Så tänkte jag, okej, 26 sekunder.

Om jag ska, istället för att försöka tju-rusa i katt, för det kommer inte gå i den farten.

Så bara tänkte jag, det är typ fem sekunder per kilometer jag ska plocka in.

Om jag plockar fem sekunder varje kilometer nu, vad handlar ingen koll vad jag ligger till.

Jag har stenkoll, hur långt efter jag ligger hela tiden.

Så tänkte jag, jag bara ser.

Så jag höll uppe farten där, motvind lite uppför, klockade en på 3.29.

Titta igen, nu är jag 21 sekunder efter de fem sekunderna jag skulle ha.

Nästa kilometer, 17 sekunder efter.

Sen kom jag ihåg när jag passerade och då började jag få lite vittring.

För jag vet att när vi hade 1,5 kilometer kvar, då började han titta sig över axeln.

Och jag bara så här, han är fan trött alltså.

Du vinkade lite på honom.

Hej, hej, hej!

Kom igen!

Och det roliga är att jag och Kent har haft en liknande grej på en stafett för två år tidigare, 2018.

Och då gjorde jag missen att på vår sträcka där vi sprang, så låg jag ungefär likadant efteråt.

Men jag sprang upp lite för tidigt nära honom.

Han slog över axeln och så bara stack han.

Och så följde inte jag efter.

Skitdumt.

Men här kände jag bara att det här fanns.

Jag vet att när vi passerade kilometer nio,

då var jag sex sekunder efter.

Jag kände bara att jag ändå har plockat 20 sekunder nu.

Så visste jag att det var en sån här fanzone,

som var när det var 500 meter innan målet.

Så jag bara kände att om jag kan ta de här sex sekunderna,

fram tills att vi når den här fanzonen,

där jag vet att min mamma står och hejar,

Lisa och barnen står och hejar,

Jag bara skriker, hinner jag kappa honom där så måste jag kunna mustra tillräckligt mycket energi och kita om honom.

På den tiden med Nubelens hans såg, det var inte mycket sula på det.

Då bestämde jag mig, jag kommer ihåg en funktionär, Carl, han bara

”Ge honom en utmaning!”

Jag bara tryckte plattan i mattan upp.

Jag var exakt uppe i ryggen på honom när vi hade 500 kvar.

I sådana lägen brukar jag vika ner mig sen.

När vi kom upp från en liten backe fick han kanske 10 meter på mig.

Jag minns till och med att jag sa till honom ”Grymt, kör Kent!”

Då hoppade Micke Andersson ut som ett gäst.

”Du sätter dig Simon!” skrek han när det var 250 kvar.

Då fick jag en sån jävla knäpp.

Jag bara, alltså jag har sprungit i kapp på dem över 5 km/h.

Hur jävla dum får jag bli att släppa dem när det är 300 m kvar till målet?

Det är så dumt, så dumt, så dumt liksom.

Så att när jag gled upp i rygg på dem, sen så

tittade han över vänsteraxeln

och såg mig och sen så fort han tittade fram då sprang jag bara, jag bara kutade

allt jag kunde hög om honom.

Så bara skåpad ut de sista 200, bara med 5 sekunder liksom.

Men det är någonting att, alltså jag var nära, alltså jag har sprungit i kapp på dem över 5 km/h.

plockat 20 sekunder och ändå när det är 300 meter kvar känner jag att det är fan.

Du får det. Jag blev ändå tvåa.

Fan vad svagt, helt ärligt.

Men vad var det som gjorde att du samlade det där då?

Helt ärligt var det Micke Andersson.

Men det har fått mig att tänka ganska mycket för att

jag kunde ändå alls ta tillräckligt mycket.

Och det tror jag är så här att när man är i en hygglig form,

där är det så himla lätt att bli ivrig.

Lite grann som att gå ut hårt på en åttahund och bara ”nu sticker jag”.

Jag lägger upp en plan, jag tänkte efter fem och en halv,

Mustafa Mohammeds klassiska smärtskala.

Ja det är jobbigt nu, men rent krasst, var ligger jag på smärtskalan från ett till tio?

Sexa, kanske gränser till en sjua.

Då vet jag att jag behöver inte oroa mig så mycket, utan jag kan fortsätta trycka på.

Den tycker jag är bra, Mustafa Mohammeds smärtskala.

När du känner att det blir jobbigt och trött, tänk rent kraftigt.

Om 10 är att du ligger på sjukhustältet,

och 1 är att du är ute och småjogar och går.

Var ligger du på den här smärtskalan?

Ligger du så? ”Jag är på en 8-9.”

Då är det dags att bromsa lite.

Håll kvar där du är.

Men ligger du rent objektivt, utanför sin kropp och tänker in

”Jag kan vara på en 6a.”

Då skulle du inte oroa dig så jävla mycket.

Men då skulle du faktiskt bara tänka här och nu, vad kan jag göra för att fortsätta hålla ute på den här?

  • Ja, inte tänka för långt fram heller.
  • Det är så lätt att göra det.
  • Hur kommer det kännas vid kilometer åtta?
  • Ja, det är den sämsta tanken.
  • Det är kilometer fyra liksom.
  • Jag tycker att ett bra exempel på det är att titta på Carolina Wikström.

Någonspräng OS.

Svinvarmt. Hon hade en plan.

Visste hon att hon hade tränat.

Det är Christian Mundt som är tränare också.

Jag kommer inte ihåg hur många placeringar hon tog på andra halvan.

  • Jättemånga. – Jag skulle säga att hon låg på plats 50, 60, 70 någonting.

Och slutade på plats 21. Hon har bara haft en sak i tanken.

Det är så här, håll huvudet kallt, gå enligt plan.

Och så bara så fort folk börjar bli trötta, hitta energi och bara gå om dem hela tiden.

Jävla inspirerande att följa det loppet. – Riktigt, kul.

  • Sådana lopp vill man ju uppleva igen. – Ja.
  • Men det är inte alltid så folk. – Nej, så är det.

Ibland är det på andra hållet också.

Har du haft några sådana lopp? Det finns ju också lopp där man kan nå bra resultat.

Men det är bara tack vare huvudet. Kroppen är inte riktigt med.

Har du haft någon som fått kriga dig igenom?

Jag skulle säga att det året när jag försökte kvala till New York,

så krigade jag jävligt mycket för att komma under den här 1.23 på halvmorgon.

Och Köpenhamn där, det har nog aldrig tagit ut mig så mycket fysiskt, mentalt och bara tömde mig totalt.

Som när vi sprang, du och jag.

Sista tre, fyra kilometerna var liksom… Jag gjorde en bra prestation, men jag hade verkligen ingenting gratis den dagen.

  • Nej, det blev väldigt mycket huvud.
  • Ja, och jag pressade mig ut över de gränser som jag trodde jag hade.

Det yttrar sig på rätt så många olika sätt. Jag var helt, helt, helt borta.

Jag kunde inte ens hämta ut min väska.

  • Nej, du var helt slut.

Det får jag säga är ett lopp som är den största mentala utmaningen jag har antagit och klarat.

Jag gjorde ändå en 23/10.

  • Ja, det var ju skitbra.
  • Men dagen, jag hade kanske en 25-dag egentligen.
  • Men hur, när du märker det, man märker ändå det där,

det är klart man tappar lite på slutet också, man märker ändå ganska tidigt.

Jag tycker ofta att bra dagar känner man ”Fy fan vad gött att den här dagen är idag”.

Men det är rätt sällan. Ofta är det så bara ”Jag hoppas inte det blir värre än så här”.

Hur tänker du när du får den känslan?

Jag har ändå försökt att tänka på de här sakerna som jag har nämnt nu.

Man tänker på vad som känns bra.

Visst känns det flåsigt, men vad känns bra?

Sen har jag också försökt peppa igång mig själv med att börja skrika på publik och såna här saker som brukar ge en lite energi.

Att springa och le, även om det gör jävligt ont. Det är en sån här kipchågeknep. Funkar faktiskt.

Att bryta ner det också till smärtskalan som vi har pratat om med musse. Hur trött är du egentligen?

Och det är där erfarenheten är bra också, för att du kan jämföra med andra lopp som du har sprungit.

Okej, men du kommer ihåg när du sprang där, då var du faktiskt tröttare.

Och då tog du dig ett mål, så du kom och fixade det.

Eller något tufft pass att du har kört, ”Jag kan ju sista två kilometerna”.

Då gjorde det passet där, du borde kunna göra detta.

Så att börja aktivera hjärnan på att tänka på saker som kan gynna din löpning.

gynna din löpning.

I just den stunden, och inte börja tänka på ”Fan vad trött jag är, det här kommer aldrig gå”.

För då är du förlorad, då har du liksom gett upp.

  • Det har du också gjort. – Det har jag gjort många gånger.

Jag har sprungit i Lund och min första stia där.

  • Du skulle ju köra en sub40 då, och det var en. – Det var ganska säkert på att jag skulle fixa det.
  • Tränaren förklarade känneställena som vi har.
  • Men då märkte jag ganska fort också att det här blev ingen bra dag.

Och då bara, nej, det gick inte.

Och jag trampade snett och så bara ”ah, fan, jag har nu lite ont”.

Och så blev det så här ursäkten där att man skulle kliva av i sex kilometer

och walk the walk of shame tillbaka till målet.

Nej, då vekade ner mig.

Och det har jag gjort på många lopp.

Men jag har väl lärt mig nu tycker jag ändå att

försöka ändå slutföra loppen och börja tänka snarare så här att

nu har du ju möjlighet att träna på att

komma över den här tröskeln, den här mentala spärren.

När du känner så här så ofta så bryter du detta läget.

Men ta dig förbi detta, ta dig in i mål så har du lärt dig någonting av detta också.

Får du ut någonting av dagen, hon sitter i bilen henne så bara

Kan du summera dagen med att du har blivit en erfarenhet rikare?

Jag känner att man blir väl lite klokare med åldern kanske.

Och med de år man har sprungit.

  • Det tycker jag. Det finns verkligen en erfarenhet i varje lopp

och varje pass som görs.

Jag tror man underskattar det lite grann ibland faktiskt.

Att varenda grej du misslyckas med också

så får du en liten nyckel också till vad du kanske kan göra för att du ska lyckas.

  • Har du något sånt där som du känner att ”den där dagen var inte min, jag väckte mig med det”?
  • Jag kan nog känna att jag funderade på det här innan.

Jag hade förra året och förra året, jag sprang ett antal 5000-meterslopp,

vilket är min favorittdistans.

För två år sedan kände jag mig lite grann på gång igen sådär, innan jag sprang sönder min fot.

Men jag kommer ihåg att jag sprang två 5000-meterslopp där på sommaren.

Jag var inte riktigt tillbaka i topp-topp-form, men var i väldigt bra form.

Men då kände jag att ”fan, jag borde kunna göra det här bra”.

Jag satte siktet på under 17 minuter.

Och den ena var DM i Höör tror jag det var.

Jag åkte iväg där och spang.

Och då minns jag också att jag hade en tankarvässel som springer lite progressivt.

Jag kände liksom, första tusen kronor, det gick två sekunder långsammare än vad jag hade tänkt.

Då hade jag tänkt börja lite långsamt.

Sen så får du spänga tillsammans med andra killar och sen så kände jag att jag måste uppa farten lite grann.

Jag spängde upp förbi honom och sen kände jag att nu är jag helt själv.

Efter 14h kände jag att det är fan inte lätt idag.

Det var verkligen som att då är 3600m ganska långt kvar.

Jag bara kände att shit, det här vet jag inte om jag är klar.

Under andra tusningen så hade jag kommit upp nästan in till den fart jag skulle hålla.

Jag minns att jag kom till 2500, Langerbjörn stod och skrek.

Jag ville inte ens möta hans blick, för jag undrade om jag skulle bryta.

Då ville jag inte stå och heja på mig.

Sen kom jag till 3000 och hade faktiskt ökat från förra tusingen.

Då kunde jag minnas det, men nu är det 2000 meter kvar.

Jag tappar inte fart.

Jag håller uppe steget.

Jag har inte fått syra.

Fokusera på alla de sakerna.

Då började jag helt plötsligt se Björn som en liten punkt.

Varje varv ska jag fan foka på honom.

Så får han skrika fram mig istället.

Då minns jag också att sista…

Det sprang pågås helt och hela vägen.

Han hade 16,52.

Blev nia i Skåne.

Skitnöjd.

Och hyggligt trött.

Sista 600 meter.

-Huvudpendling.

-Ja, det var den här…

Jag får ju en sån här sne-armpen i huvudet.

Det gjorde den definitivt till 600.

Fruktansvärt jobbigt, rent mentalt, att ta sig igenom det.

Men min psykemål var skitnöjd.

Sen skulle jag springa 5000 om det var sju veckor senare.

Då upplevde jag att det var en lite bättre form.

Gick ut och insåg efter 2000m att det här kommer bli exakt lika jävligt denna gången.

Men det jag hade med mig då var att jag fixade ju förra gången.

Och det gjorde jag. Jag sprang på exakt samma tid, 16.52.

Jag bara la mig ner och öfteråt.

Men någonstans också landade det bara.

Shit, okej, fan.

Alltså det är både bra och dåligt att veta om att

jag kan klara en 5000 när jag är rätt trött efter 1400.

Och sen förra året så sprang jag 5000 och då gjorde jag det med en helt annan känsla.

Jag sprang, jag var inte riktigt lika bra för mig, jag sprang strax över 17 minuter.

och sprang den fullt progressivt.

Då kommer jag, om man jämför det här med förra året, där jag sprang 1400 meter och kände

fy fan får jag ta mig igenom detta.

Så förra året var det tvärtom.

När jag kom hade jag 1400 kvar och kände, fan vad stark jag är.

Och det är lite grann, det finns ju någonting i det där charm i att ha upplevt alla de här olika scenarion sen.

För en jättestyrka är att har du tränat i den här lite obekväma zonen,

du får dem på tävling så vet de bara,

”aj, idag blir det inte den där goa dagen”.

  • Det är en berikare med erfarenhet som man behöver för att kunna tävla på ett bra sätt.

Tävla och prestera jämn bra.

Alltså ha den här ju-ju. Ena dagen så persar du och andra dagen så bryter du.

Det var mycket så för mig i början.

Men då har man ändå lärt sig att springa.

Lägstanivån är ganska hög.

Och det handlar nog mycket om att man vet om att även om man har en dålig dag så kan man ta sig igenom och övervinna den tröttheten mentalt.

  • Man vill ju alltid ha den här dagen när huvudet är med en, kroppet är med en och man bara ”Åh!”.

Men det finns någonting jäkligt schysst med att veta, när du tar dig igenom ett sånt lopp, när du bara får kriga, men ändå gör det bra.

Du är inte lika nöjd såklart med resultaten, men du är nästan mer nöjd med prestationen.

Du fattar vad jag menar.

Det är klart det är svingött att känna att jag flög fram 90% av loppet och jag persade och allting.

Det är en skitbra bedrift.

Men det är nästan en större bedrift tycker jag, att kria sig igenom ett lopp, ta sig in och bara känna

”ja, fan, det är starkt alltså”. Det tycker jag är coolt.

Fredrik, ska vi inte avsluta samtalet med en fråga från Thoralf.

Han har skrivit så här, ”Om man ska ligga på en viss kilometer tid på loppet”

Det känner vi igen, att man ofta har någon liten tid man vill lyckas med.

”Om man missar det snittet flera kilometer i rad, men i kroppen känns det som att man håller den farten.”

Hur ska man tänka då? Speciellt när en tokökarfart

inte finns på kartan på grund av riskförväggning.

Nu kommer en miljon dollar question.

Kör ut!

Man har missat kilometer-tiden flera gånger och man vet om att man inte kan

liksom toköka.

Hur man ska tänka då?

Ja, men då ska man tänka på vad kan jag få ut av den här dagen?

Alltså nu har jag åkt ändan hit eller nu är jag här.

Eller nu är jag här. Det är här jag vill vara.

Fast det här skulle kännas bättre.

Jag skulle säga så här, vad kan du få ut av dagen i det läget?

Både du kan se det som en träningsbas eller fokusera på placering.

Ska jag plocka handen framme? Ska jag upp i den klungan?

Börja hitta andra saker att fokusera på än att du ligger efter i ditt snitt.

  • Det tycker jag är ett bra tips.
  • Hjälp någon annan som springer loppet.

Häng på mig nu, vi klarar denna tiden eller vi klarar under detta.

Att man teamar ihop med någon och ändrar sin agenda.

Glöm ditt tidsmål och fokusera på något nytt.

  • Det tycker jag är en bra tips.

Den där situationen

Det är ju inte så roligt.

Man känner igen den ändå.

Jag kommer ihåg när jag sprang milloppet på Prinsessminnen något år.

Och då hade jag också sånt där.

Jag chansar att försöka springa under 35 minuter.

Jag tror inte jag är där, men jag testar.

Det är väldigt sällan jag gör det.

Men det blev en sån klunga.

Fram till kilometer fyra höll vi ju

alltså vi höll i princip

3.31, 3.32, 3.31, 3.32.

Man visste att vi hade behövt öka tre sekunder per kilometer.

Men det finns liksom inte.

När vi kom till kilometer fyra låg vi kanske nio sekunder efter.

Jag kände att det inte finns en chans i helvete att jag kan springa snabbare sista sex.

Det finns inte.

Då är det precis som att säga ”Jaha, nu har jag åkt till Halmstad, jag är här ute i skogen nu,

jag ska liksom… Fan gör jag mig med den här informationen.

Här ska jag se det som ett misslyckande.”

Så jag testade, jag provade att gå upp en kilometer och se vad som händer.

Provade 500 meter och kände direkt att det inte går.

Det tycker jag också.

Visst, man kan testa att öka några kilometer och se vad som händer.

Men ofta när man har den känslan så är det ganska svårt att säga ”oh, jag klarade ändå och persade”.

För det är lite som att det där sitter nog inte riktigt i huvudet, utan den dagen så sitter det bara i kroppen.

Det funkar inte.

Jag tycker det är ett jättebra tips om du hade att fokusera.

Jag försöker hålla upp teknik, hålla ett gott flås, gärna samla ihop sig i en klunga eller något.

Jag hittar andra saker.

Jag tror det är året jag sprang in på 36 och 14.

Då kan man se det som att jag missade målet med 1 minut 14 sekunder.

Eller så är man bara ”fan, vad är det bra?”

”Jag ska inte vara så jävla nedsnöjd med det här.”

Jättebra lopp, lärt mig någonting nytt.

Det är lätt att sitta här och säga sen när man väl är i det så bara ”jag bryter”.

Jag vill inte höra när vi rings och säger det efter 800.

”Jag bröt vid 700.”

Jag känner bara att jag vill inte, jag vill bara ta det kontrollerat.

Det vill jag inte höra.

Men det är fördom på 800 kan man inte springa kontrollerat.

Du vill hellre ha ett spydde efter och persade.

Det är det jag vill höra.

Det är faktiskt fördelen med den korta distansen.

Det är svårt att säga att man kan springa kontrollerat.

  • Det går inte.
  • Har du krafter kvar så tvingas man plocka ut de sista varven.

Det blir roligt.

  • Det var kul.
  • Det här fick bli en del 1.

En del 2 får komma längre fram.

  • Det är mycket mer att prata om såklart.

Vår hjärna är komplex.

Det är mycket att lära sig.

Nu ska vi börja med, innan varje pass i nästa vecka, ska vi börja med Rubik’s kub och något roligt dataspel.

  • Fan vad gött! – Risk, vi spelar risk.
  • Vi spelar risk, inte gemenan.
  • Men du, nu ska vi göra en summering och du ska få en liten lek också.
  • Det vill jag jättegärna ha. – Så det kommer här.

-Ja.

[Musik]

[MUSIK]

[Musik]

[Musik]

”Försök att inte förlora din liv.” – Carl Sagan.

[Musik]

Nu är det så att vi är tillbaka här och vi har gjort en liten googling.

Jag brukar googla lite så här.

Hur tränar man? Vad ska man tänka på för att vara mentalt stark under ett lopp?

När man är ute och springer.

Det som ni har googlat, var finns sojabönorna i affären?

Exakt, precis.

Jag tror första träffen, det brukar vara den bästa.

Det här har liksom ett biltema koppling också.

Så det här blir väldigt intressant.

Vi älskar ju biltema och vill gärna lyfta upp dem i detta.

Och här kommer massa roliga produkter vi får in i detta samtidigt.

Då ska jag prata om det här med att träna mentalt.

Nummer ett på listan av saker du kan göra för att bli mentalt stark.

Det är att ta en tupplur.

En powernap innan du ska ut och träna.

Det sänker de här nivåerna av, som jag pratade om innan, jag vet inte vad det heter.

Det kan vi googla upp sen.

Bara en liten powernap kan göra att du får lite ny energi du pignar till.

Så det funkar faktiskt.

Det pratade ju Filip om, han gör ju det som var här förra veckan.

Alla elitlöpare gör ju det. Vi gör inte det.

Vi hinner inte det.

Vi borde kunna kräva i den här kvarten och blulla lite.

Nu ska vi göra en massa komplexa saker så vi är mentalt trötta.

Så vi ska träna på det.

Om du vill tävla och prestera bra så ska du ta en tupplur innan.

Okej, du ska ta en tupplur.

Vad på biltema kan man köpa för att ta en bra tupplur?

Du får jättemånga poäng om du kan gissa vad.

Men det vi kommer fram till sen är att du ska gissa priset på de här varorna.

Du får gärna gissa. Vad finns det på biltema som…

Det första jag tänker på är ligodelag.

Det är jättebra, men det har jag faktiskt inte med.

Men, vafan! Jag kände direkt att det var jättebra.

Nej, det här är fel.

Men du kan få gissa på ett yogasätt istället, för den kommer längre ner.

Ett yogasätt tänker jag då.

Bra, härligt. I kork eller?

I kork är det? Ett yogasätt i kork?

Som innehåller en massageboll och ett yogablock kanske.

Snyggt.

Vad kostar det?

På bild?

Ett yog… Det tänker jag att det kostar 299.

399 så får du det här korksättet.

Det kan du använda om du ska ta en tupplur.

Eller vid en senare tillfälle i den här lilla leken så kommer vi in på det här med yogasätt också.

Men det är även sovsäckar och kupoltält.

Om man vill ta en tupplur i ett kupoltält.

Det är lite som David Nilsson. Det här är den billigare versionen av ett höghöjdstält.

Där är det ingen höghöjd, det är bara ett tält.

Där är det normalt med syre.

Vad kostar ett kupoltält?

Det är sånt som bara skickar upp.

Jag minns ju när man var på Hulstfredsfestivalen.

Minns du det?

Ja, det var länge sedan kan jag säga.

Man betalade med kort, men det var en sådan gammal som man drog så över.

Jaha!

Som tog kopior på, som drogs inte fram på slut på mönaden.

Då tror jag att vi betalade en tusing för det där.

Nej, det var en och det var 1200.

Så på Biltema kan man stå och gissa att det kostar 600 spänn.

Oj, det får du poäng för.

549 spänn.

Åh, det är fan även!

Och så ska du ha en sårsäck till ju.

Ja.

För att ta den här tupluren.

  • Men 200 ring på den då? – 299.
  • Jag är så nära. Så då gissar jag 50 spänn fel på båda två tillsammans.
  • Ja, precis. För typ 800 spänn så kan du få en riktigt bra powernap i ett tält med en sovsäck.
  • Alltså, det hade ju varit kul någon dag att smälla upp det där hemma.
  • Jag ska träna snart. – Jag ska träna snart.
  • Barnen hade älskat det.

Det andra då, det är ju att dricka kaffe.

På Coffein blockerar du det här ämnet som jag pratade om innan.

Och vad kan man köpa på Bildtema för att liksom…

  • En termos, absolut. – Termos, jättebra.
  • Vad kostar en termos? – Jag brukar vara på Wicke, men 99 spänn.
  • Riktigt bra du! 89 spänn kostar en. – Alltså, det är så här.

Det finns ju en massa olika termosar. Jättebra.

  • Vad kan man mer köpa? – För att syssla med kaffe.
  • Stormkök då? – Ja, stormkök. Eller kanske en kaffekokare?
  • En kaffekokare tänkte jag på. – Bra, en bryggare. En en halv liters bryggare.
  • Vad kostar det? – 399.
  • 199 spänn så har du en… – Det var villigare.
  • Så vi får dig i ditt kaffe så du kan… – Du är en stor kaffedrikare, Fredrik.
  • Stor kanske du inte är. – Men du gillar det på morgonen. Du och Fonette gillar det på morgonen.
  • Fonette jobbar för Swingers. – Ja, exakt.

Jag är tvingad att dricka.

Vi dricker mycket kaffe.

Lisa ska börja jobba på Absolut Vodka.

Precis.

Hon har så mycket erfarenhet.

Vi kommer få se.

Hon fick ett jobb på sin erfarenhet.

Hon blir headhunter.

Tillhör kundgruppen.

Ni dricker mycket kaffe, Fredrik.

Ja, det gör vi.

Var det en fråga?

Det var en konstaterande.

När vi är inne på kaffe så behöver man

Hälla upp det i någonting. Om man tänker lite danskt.

Du, en folderkopp?

Ja, exakt!

Finns det på byggtiden?

Vikbar kåsa.

Fy fan vad rimligt.

Kostar?

Ehh, 99 spänn.

25 spänn.

Åh jäklar!

Jättebilligt.

Du fattar i varje fall de hade det i hemsidorna.

Folderkopp, det är billigt.

Här har vi pratat om tidigare.

Så nu har vi en kaffekokare, en termos och en folderkopp.

Vi kan ta med den till jobbet, vi kan ha en egen bryggare på bordet.

Det är en kopp man kan fälla.

Jag måste ens köpa några sådana fantastiska.

När man ska springa maten eller ut och hajka.

Och nu kommer vi in på att trappa ner mentalt.

Du måste också ha ett rapport. Vad gör man då Simon?

Jag äter godis.

Ja det kan man göra.

Yoga kanske du tänkte på?

Ja, yogasättet! Där kom yogasättet!

Jag tänkte på socker.

Kommer du ihåg vad det kostar?

Det kostar 3,99.

Bra! Härligt!

Fan vad bra jag är.

Vi har varit inne mycket på det här, Simon, med att träna hjärnan.

Om man nu vill träna mentalt så kan det vara att man behöver träna hjärnan innan man sticker ut på ett pass.

Vad kan man köpa biltemat för att aktivera sin hjärna?

En hjärnapparat.

En hjärnapparat.

Det är inte rent.

Nej.

Det finns inte.

7000 euro.

Vad kan man köpa för att träna hjärnan?

Är det en rubrikskub då?

Det vet jag faktiskt inte om det finns.

Men där är pussel.

Tusen bitars pussel.

Fy vad det är.

Eller så kan du köpa ett schack.

Spela schack.

Spelar du? Då bör man verkligen aktivera sin räl faktiskt.

Härligt.

Vad kostar först pusselet?

Ja men ett tusen bitars.

Jag skulle säga 200 spänn.

  1. Bra gissat.

Schacket då?

Det är ingen sån res…

  • Det här är utan riktigt chock. – Ja, men då kostar det 400 spänn kanske.
  • 129 spänn. – Okej, det är ju fan billigt alltså.
  • Sen är det även Memory med blandade motiv faktiskt.

Som man kan aktivera sin hjärna med.

  • Det skulle vi ha sålt in. Vilken har haft löpning av livet motiv?
  • Ja, alltså va? – Eller en bild på ett mäthjul.
  • Bra, en korv.
  • Johan om du lyssnar, vi kommer pitcha lite idéer nästa vecka här nu.
  • Jag tror jag köper dem.

Vi beställer 10 000 ex av dem.

Ni kan få kickback.

Memory 99,90, schacket 129 spänn och pusslet tisebitar 139 spänn.

Träna hjärnan innan du drar ut och springer så att du är riktigt trött mentalt.

Om man ska ta dig igenom ditt långpass.

Och sen kan man vinna över barnen på kvällen också.

I Memory?

Nej, Memory är helt omöjligt.

Jag tänker att schacket kan man vinna över.

Vet du, det är sjukt.

Jag har aldrig vunnit mina morgonmemory.

Hur gör de det?

Vad är grejen?

De har inte druckit lika mycket vodka som vi.

De sitter inte med mobilen samtidigt.

De är koncentrerade i läkaren.

De är närvarande.

De har ett känslosamt band.

Pappa, det är din tur.

Snart, lite senare.

Det är skönt att se.

Det är sjukt vad de är fokade.

Härligt! Vilket avsnitt vi har fått spela in i.

Vad ska vi säga Simon?

Det är ju ett ämne som vi bör plocka upp igen.

Ja det är det. För det har mycket att göra med både motivation och träningsdrift.

Hur man ska tänka på tävling och hela livsstilen som löpare.

Där är det jättemycket att prata om det här med vad som händer i hjärnan.

Så jag tror nästa steg, absolut, det har varit superspännande.

Fritt någon som kan prata om vad som händer.

  • Ja, kom gärna med tips om ni har någon som är intressant att lyssna på.
  • Det ska bli väldigt kul. Och någonting jag ser fram emot Fredrik,

det är att nästa vecka få hit din träningskompis Sara.

  • Ja, det ska bli kul.
  • Sara kanske mer tävlar för ett guld och mest roligt något form av rekord.
  • Ja, just det.
  • Hon åker iväg, men…
  • Hon har ju redan rekordet.
  • Ja, hon har redan 800 meter. Hon har något eller några svenska rekord i K40 redan.

Jag har inte sprungit på den här nivån under jättemånga år, utan hängde med en kompis till TTI Söderpass.

Världens gladaste och trevligaste person.

Jag är väldigt nyfiken på, för att koppla in det där mentala temat, så vill jag höra vad hon tänker på och vad hon har för tips till dig.

Det lär behövas.

Tack för idag kära vänner, så hörs vi nästa gång vi hörs helt enkelt.

Hej då!

Hejdå!

Hej hej!

(Musik)

(Musik)

[Musik]

Kommentarer är stängda.