7. Ung & Veterangammal

Att satsa på löpning i ung ålder, milen från 45 till 32 minuter och valet att flytta till USA för att satsa! Det pratar vi med vår Gäst Anton Lindberg om i Fredriks poddkällare i avsnitt 7 på temat ung och veterangammal🌟

Avsnitt 7: Ung och veterangammal – Framgångsrika löpare i alla åldrar
https://podcasts.apple.com/se/podcast/7-ung-veterangammal/id1539039755?i=1000502625650&l=en

Nyckelord: löpare i alla åldrar, framgång, löpningstips, unga löpare, veterangamla löpare, löpningspodcast, träningsstrategier

I avsnitt 7 av podden, ”Ung & Veterangammal”, diskuterar programledarna och gästen Anton Lindberg hur man kan satsa på löpning i ung ålder, förbättra sina tider och ta steget att flytta till USA för att följa sina drömmar. Programledarna delar med sig av sina egna träningsupplevelser och hur de kombinerar löpning med vardagslivet, samtidigt som de njuter av att vara ”veterangamla” löpare. Avsnittet tar upp olika träningsmetoder, exempelvis backträning, och programledarna planerar för framtida lopp.

I detta inspirerande avsnitt om ung och veterangammal löpning utforskar vi hur löpare i alla åldrar kan nå framgång och lära av varandra. Vi diskuterar de utmaningar som både unga och äldre löpare möter, såsom motivation, balans i livet, skador och återhämtning. Vi refererar till avsnitt 6 där vi pratade om nybörjare och utveckling, och hur detta gäller för löpare i olika åldrar.

Vi tittar närmare på hur vissa löpare lyckats upprätthålla en hög nivå under en lång tid och jämför det med unga löpare som snabbt når toppnivå. Vi nämner vår intervju med Sara Liljegren i avsnitt 70 där hon delar med sig av sina erfarenheter och tips om att vara snabb som veteran.

I avsnittet betonar vi också hur löpare i olika åldrar kan inspirera och lära av varandras framgångar och misslyckanden. Vi tar upp exempel från tidigare avsnitt, som avsnitt 75 om att våga göra förändringar och avsnitt 91 om att klara drömmålet på milen.

Slutligen delar vi med oss av några konkreta löpningstips och träningsstrategier för att hitta styrka och kontinuerligt utvecklas, oavsett ålder. Det handlar om att hitta rätt träningsmetoder, förstå vikten av återhämtning och att hitta en balans mellan löpning och övriga livet.

Om du vill utforska liknande ämnen, rekommenderar vi att du lyssnar på avsnitt 98 om att väcka liv i våra gubbkroppar och avsnitt 95 om förväntningar och prestation inom löpning.

Lyssna på avsnitt 7 av vår löpningspodcast och få insikter om hur både unga och veterangamla löpare kan nå framgång. Prenumerera på vår podcast för att inte missa kommande avsnitt fyllda med löpningstips och inspiration!

Textat avsnitt, Avsnitt 7, Ung & Veterangammal:

När man har egen podd, då får man göra lite vad man vill.

Som att sjunga en jingle i introt.

För nu är det avsnitt sju med Anton Lindberg.

Det blir tema, ung och veterangammal. Nu kör vi!

(Musik)

[Musik]

[Musik]

Då är vi i källaren igen.

Jag känner som du skulle säga.

Jag sitter med kniven över bara.

Jag är så laddad denna veckan också.

Som alla andra veckor.

Oändligt med energi har jag.

Hur känner du inför det här ämnet Fredrik?

Ung och veterangammal.

Jo, det ska bli kul att prata om att man är ung.

Och så har vi bjudit in en veterangammal gäst också.

Ja, precis.

Han ser lite ung ut dock.

Vi är ungefär samma ålder allihopa.

• Ja, det ska bli kul att beklaga sig över alla skavankor

och att man känner sig trött och sliten.

• Det här kan bli ett väldigt upplyftande avsnitt

samtidigt som det är ett väldigt gnälligt avsnitt.

Och den kombon, det som sött och salt, det är som gott och blandat på något sätt.

• Men just nu så sitter vi här och njuter med en drink.

Och det är ju det man är bra på när man är veteran.

• Det kan jag säga är det man är bra på.

För att precis som alla andra veckor så är den här veckan som har gått,

det är så här, gud vad jag har längtat till idag.

Vi pratar om att det ska bli lite lugnare, lite lättare.

Men sen inser man att just det, det är jul och alla vill ha klart saker innan jul.

När man jobbar, oavsett var man än jobbar, så vill alla ha färdigt saker innan jul.

Och då är man glad att det är tisdag, helt enkelt.

Hur har din vecka varit, Fredrik?

Min vecka har varit bra.

Jag har kommit igång igen med ordentlig löpning.

Jag har ju sett att du har sprungit snabbt.

Mm, jag har både sprungit backe och lite kvalitet ändå.

Jag körde lite backe i onsdags eller torsdags.

Tycker du det är kul att springa backe Fredrik?

Nej, det tycker jag inte. Men det är ganska effektivt.

Det är över ganska fort, men sen är det ju extremt jobbigt när man är mitt uppe i det.

Det är lite skillnad från det, nu när vi har kört in MARA-träning så mycket.

Långa perioder, uthåll. Backa är ju lite annorlunda.

Men det känns…

Det är väldigt annorlunda.

Men när man ska klämma in det på en lunch

mitt i veckan så är det faktiskt

ganska mycket mer praktiskt än att träna på maten.

Och det är roligt, jag vet ju om,

vi kommer komma in på det sen, men vår gäst är ju en

springer en hel del backa. Jag tror vi kan få några riktigt bra

tips där också på olika sätt att

Och inte ta död på sig själv i en backa.

Precis, och det gör man ganska fort.

Eller i alla fall jag.

Sen har jag kört lite distans däremellan.

Och sen körde jag

ett 90-30 pass.

90 sekunder snabbt och 30 sekunder

inte lika snabbt.

I 30 minuter.

Så det blev en 7,5 kilometer.

Det vi imponerade, vi brukar köra den som en femma.

Men ni körde ju 30 minuter.

Jag har aldrig testat att köra den så långt.

Men det var okej.

Det är väl lite arvet från Maraträningen att man ändå lever kvar lite i att man måste få upp lite kilometer i alla fall.

Nu är det tre veckor sedan du sprang ditt Marathon Fredrik. Du börjar känna att kroppen är good to go nu.

Ja det är den. Jag är redo för nya steg i utvecklingen.

Nya roliga pass.

Ja, för tusan. Vi har pratat lite om den här veckan som gått även med den här lilla träningsgruppen.

Som vi har känt lite försiktigt på hur sugna folk skulle vara på maraton kanske till våren.

Det var lite blandade reaktioner, men vi gjorde en kompromiss i att vi ska försöka kanske klämma in en bra 10.

Kanske lite tidigare på våren och sen lite senare på våren så är det några stycken som kanske ska testa sig på maraton.

Då är du kanske inne på spekulant och testa en vända till.

Vi har lite roliga grejer på gång i podden.

Som vi inte ska avslöja nu.

Men det finns en risk att jag får göra en Mara-satsning igen.

Det här ska bli så roligt.

Vilken jävla cliffhanger.

Vi bara lämnar den där.

Superspännande.

Din vecka Simon.

Vad är det du gör nere i källaren?

Helvete alltså.

Jag har gått lite i en al in.

Jag hade ju första veckan efter halvmånaden som du sprang månad så kände jag att den här stressfaktorn, jag var fortfarande inne i någon form av smekmånad som sagt.

Pratade om det lite grann i förra avsnittet tror jag, att jag kände att jag var ur den smekmånaden nu.

Att jag började känna en lätt depression komma smygandes istället.

Så efter första veckan var jag okej, men sen så satt jag mig på cykeln andra veckan.

Jag cyklade tre gånger bara ut och cykla och sen så tänkte jag nej vad fassen alltså.

Så jag köpte mig en billig Beyagnad Racer, hade superflytt, hittade en superfint skick.

600 meter från där jag bor var den som sålde den för fyra papp.

Så jag plockade upp den och sen så fick jag astor tack till Sebastian i Esgöta triatlondel.

Han lånade ut en sån här trainer till mig så jag kunde koppla upp den.

Men det är en sån man sätter cykeln i en sån här manick.

Så man kan sitta och cykla inomhus.

Man ersätter bakhjulet med någon form av…

Ja, och den här är till och med man sätter upp bakhjulet på.

Så att den inte spinner.

Så att det är som att cykla på gym typ.

Fast du kan göra det på din vanliga cykel.

Och så kände jag bara yes.

Och sen så har jag pratat om det här tidigare.

Anna Björman var ju snäll en gång och tvingade på mig.

Ett schema.

Via Stefan Fransson som är en…

Hårdhudad Ironman-kille.

Men med världens största hjärta.

Jag bara accepterade detta.

Så skickade han ett schema till mig där jag kände en sådan…

…blandning mellan ångest och motivation.

Så jag drog igång igår det där schemat.

Och hade 5×4 minuter på den här cykeln.

Nere i ett jäkligt trångt tvättrum.

In i ett hörn.

Stod på helikopter på högsta volym.

På med kepsen och sen så körde jag.

Fick mjölksyra-känning efter 30 sekunder.

In på första 4 minutern.

Men hur är det? Det är helt andra muskelgrupper man använder eller?

Det är liksom en helt annan känsla utifrån muskulärt?

Ja, muskulärt är det ju verkligen så.

Det är en speciell känsla om man går från att vara så…

Jag får ändå klassa mig som en rejäl riktig jävla löpare.

För jag får ändå säga att jag går till cykeln.

Det innebär att jag inte har några andra alternativ helt enkelt.

Men jag tyckte det var…

Nej men satan vad gött det var.

Jag har nog aldrig svettat så mycket på ett löppass.

över en timme som jag gjorde på cykeln över en timme.

Så det var grymt.

Men däremot så

helt klart

du känner ju direkt

och det skrev Stefan Timoksan

skicka en schema

att första gången du körde

du kommer inte komma upp riktigt i den pulsen

som man vill komma upp i under passet

för att du

låren och musklerna klarar inte

du får syra snabbare än vad du kommer upp i puls.

Du begränsas av muskulärt

tidigare om man säger.

Så på de fem gånger fyra minuterna

så hade jag, det är precis som att du har

hade du haft en syra känn

jag hade lättat, du vet som i en backe

När man ska springa tio gånger backe och sjätte gången känner du ”Åh satan också, nu kommer den här syran krypande”.

Så känns det efter 30 sekunder.

Men den blir inte värre heller om du håller dig på rätt sida.

Men det är bara att du hela tiden jobbar med den.

Så väldigt annorlunda.

• Vad tror du det här ger för dig i löpningen?
• Jag vet inte.
• Det är intressant att se om du blir en starkare löpare på något sätt.

Mer uthållighet kanske?

-Jag tror att det muskulära tror jag absolut att jag får nytta av i lår och ben och sådär.

Sen så hoppas jag, alla beskriver det väl ändå när de kommer tillbaka och gör så här som jag gör nu.

Det ändå är att man känner sig lite nybörjare på löpningen igen när man kommer tillbaka.

Så det förväntar mig, men däremot att jag tror att man kommer mycket snabbare tillbaka.

Och att man kanske har lite starkare och bättre kropp på något sätt när man väl kör igång.

Min förhoppning är egentligen, jag har ju varit igenom så mycket blandat skador och skit.

Jag minns ju vad det var med armbågen.

Jag tycker faktiskt synd ändå att du ska genomlida det här igen.

Men denna gången känner jag ändå att du har en plan.

Ja, denna gången har jag en plan.

För med armbågen fick jag inte lov att pulsträna.

Jag fick inte svettas.

Du opererade och stod det var därför.

Ja, exakt. Jag fick inte svettas innanför gipset och sånt skit.

Så det var fem veckor hela utan pulsträning.

Jag är jätteglad att du har hittat någonting som funkar.

Det känns grymt.

Det är min vecka som har gått och det har bara varit cykel i min hjärna.

Men det känns skitroligt ändå.

När är du tillbaka med löpningen tror du?

Jag hoppas, min känsla är att jag snart kan börja stödja mig på mitten av foten.

Inte riktigt än, jag kan fortfarande gå på sidan av foten.

Men jag skulle tippa att om två veckor kan jag nog stödja mig fullt ut och börja gå som vanligt igen.

Och då skulle jag gissa kanske om fyra eller fem veckor kan jag börja lätt jogga igen.

Det är min förhoppning.

Jag vet ju om att det är fem veckor.

• Men det känns okej? – Det känns faktiskt helt okej.

När jag fick svettas så jävla hårt i år så kände jag ”fan vad gött”.

Det är ändå det som är det göttigaste.

Det är att bli trött.

• Jag tycker vi skålar för det.

Vi ska över till veckans drink.

[Musik]

Vi är i Tokyo, Simon.

Jag älskar Tokyo utan av vatten, tänker jag.

Det du ser på bilder och det du har läst om andra som har varit där, det gillar du.

Men det är en sån stad som bara känns så där mastodomt.

Och hela kulturen jag älskar uppvuxna har jobbat med.

Till viss del också med tv-spel.

Och bara, jag skulle verkligen springa hit.

Är det tv-spelens mecka eller?

Ja men det tror jag.

Jag är väldigt intresserad. Jag tror du skulle gilla det.

Du som är, du delar ju med dig i fondslängesen.

Och att du har spelat rollspel och allt sånt där.

Lite hardcore. Det ska vi ha ett helt podd om sitt någon gång.

• Ja just det, liveat i skogen och klätt ut sig.
• Exakt!

Och då tänker jag att Tokyo med hela…

Jag är uppvuxen med Final Fantasy och en massa…

Åh, spännande från den kulturen.

Så jag hade jättegärna velat åka dit och springa marathon,

dricka drinkar och köra.

• De har ju… Tokyo Marathon är ett stort marathon.

36 000… Över 36 000 löpare.

Så den placerar sig absolut på vår top 10 lista.

Nummer 6 va?

Det gör den och det är någonting vi måste göra. Punkt.

Det är sånt lopp.

Och vi har ju blandat en drink Simon, på temat Tokyo.

Den heter ”The Little Tokyo”.

Vi har ju kommit fram till att Tokyo är än så litet.

9,2 miljoner invånare.

Det är nästan som hela Sverige.

I en stor jäkla stad.

Det är galet.

Men däremot, den här drinken, den är ju ”Little but with big taste”.

Precis, bra cinerat.

Kommer vi ihåg vad det är i den Simon?

Det är Säcke, Mandarin, Jusu och Vermouth.

Vermouth är det i.

Och så är det den här Aperol-varianten.

Aperol Campari-varianten som heter Capeletti.

Så heter de nu.

Och där kan man ju använda, om man vill ha den lite mer bitter

kan man ta en Campari. Vill man ha det mer söt kan man ta en Aperol.

-Jaha, okej. Jag tänker att du kan så mycket, Fredrik.

Jag är så imponerad av dig varje gång.

• Du kan guggla fram recept på nätet och förbereda och ha fusklappar.
• Det kan inte jag, så det tänker jag att du är vass på det området.
• Vi kommer att lägga ut den här på Instagram.
• Det kan ni ju lita på. – Där kommer den finnas.

Den är ganska enkel att blanda faktiskt.

Har man bara de här grejerna hemma.

Den här Juso-juicen, tänker kanske folk.

”Nja, fast den finns väl inte för tag i?”

”Den måste man åka till Japan.”

Ja, det kan man göra. Men den finns också på Ica Maxi att köpa.

Om man vill göra det lite enklare.

• Då känns det lite lättare kanske.

Men det jag tyckte verkligen uppskattade med denna,

det är den stora isbiten.

• Det måste man ha.

Väldigt stor isbit. För det är nog viktigt att den här är väldigt kyld.

När du ska dricka den.

Det blir nog inte så gott om den är rumstempererad.

• Temporerad, skulle jag gissa. – Ja, mumma.

Fantastisk fin, Fredrik.

Och Tokyo är ett lopp vi måste springa.

Ånstad vi måste besöka.

Men det roliga här är att du har blandat ihop en mocktail idag också.

• Det har jag. – Som är enkel, schysst och bra att ha.
• Vi har ju en väldigt fin gäst idag.

Jag vet, jag är så uppspelt.

Vi får ha honom här så jag vet inte ens var jag ska börja.

• Anton, välkommen hit.

Tack så mycket. Jättekul att få vara här.

Superkul att ha dig här.

Och du har ju fått en ginger beer med lime, där är lite gräpfruktjuice och apelsinjuice också i den.

Ja.

Var den okej eller?

Den var supergod.

Jag har smutats på den här under tiden som ni har…

…skramsat runt om.

Vi har ju showat rundor här borta i hörnan.

Anton sitter i hörnan och tänker ”Varför tackar jag till det här?”

Det var ju dumt.

Skitkul att ha dig här Anton.

Vi pratade faktiskt precis innan vi skulle dra igång inspelningen,

innan du kom hit.

Vi frågade Jeanette, som är Fredriks bättre hälft,

• Mycket bättre. – Ja, mycket bättre.

Om just vilka tankar vi hade kring folk vi ville ha hit.

Vi har inte tänkt så många,

vi tänkte att vi skulle ha fler gäster om vi inte kom på mer.

Men de två som var självklara för oss var Anna Bjurman

och sen var det du. Det var ni två vi hade funderat över från början.

Vi tycker det är väldigt spännande. Du kan väl bara berätta lite kort, vem är du?

Jag är en 20-årig gammal kille.

Jag fyllde 20 i går.

Just det, fan vad god!

Grattis i efterskott Anton!

Jag skickade till dig igår utan att gratta dig.

Nu räcker vi över paket till Anton.

Grattis Anton!

Nej men jag tog studenten ett och ett halvt år sedan och jag har jobbat och rest lite sen dess.

Och ja, förutom det händer det inte jättemycket.

Springer på fritiden så mycket som jag kan i alla fall.

Det här är ju också anledningen. Han har lite samma drag som Anna.

Det första vi slogs av när vi träffade Anton, du fick skjutssmåss några gånger när vi skulle åka iväg på tävlingar för du kunde inte köra själv.

Att du är så otroligt ödmjuk, så jag springer lite på fritiden. Jag tycker det är så härligt.

Hur mycket springer du på fritiden Anton?

Ja, just dette år 2020 så har det blivit en ganska drastiskt ökad veckomil.

Så just nu ligger jag kanske runt mellan 13 och 15 mil i veckan.

Jämfört med förra året så låg jag kanske runt 8-9 mil.

Så det är just någonting som jag har fått jobba upp ganska successivt.

Jag skulle testa 14 milar i veckan förra året.

Men då blev jag skadad direkt efter två dagar.

Vad var det för skada du drog på dig då?

Det var knät.

Det var borta i fyra veckor kanske.

Så det blev lite trångt.

Det är spännande.

Det ska vi nästan återkomma till också.

Det är många som har frågat just den här med ökning och mängd.

Vi har flera avsnitt, den får vi plocka upp om en liten stund.

Vi är lite nyfikna med dig Anton, för nu är du 20.

Jag och Fredrik har stött på dig i många sammanhang.

Jag minns ju en tid då jag spöade dig.

Det minns jag också.

Det kan vara att jag plockar upp den om en liten stund.

Men när började du springa? Varför blev det löpning?

Jag tänkte just att den här frågan skulle komma också, så jag har funderat på det lite.

Men jag skulle ändå säga att jag började springa på riktigt när jag började med Hemmaklubben i Sgöta.

De stora grabbarna där.

Och det var år 2016.

Jag började lite smått på hösten 2015.

Men jag skulle säga 2016 som jag verkligen började dra igång på riktigt.

Vad var din relation till träning och löpning innan dess?

Jag hållit på med en del sporter när jag var mindre.

Då var det just fotboll, tennis, jag testade på allt möjligt.

innebandy, simning.

Men just fotboll var den stora biten.

Sen så efter det så blev det en del gym.

Sen så testade jag faktiskt att springa det lilla Lidingöloppet.

För vi var där uppe för att mamma och pappa skulle springa.

Så då testade jag det där lilla 6km.

Och då…

• Du tyckte det var kul alltså?
• Ja, det fick du.

Jag vet inte om de som lyssnar känner till det.

Jag fick ju grönsta backen två gånger.

Det är en av de ganska ökända, tuffa.

Fick jag ju två gånger då fick jag ju…

Jag renade efter…

Den kom ju först efter 500 meter.

Jag tror jag gick in i väggen redan där.

Och det var liksom… Fick jag lida för det.

Resten av loppet.

Men…

Man fick ändå en liten smak för löpningen liksom.

Du kommer från en liten aventräningsfamilj också?

Mm, framförallt min pappa.

Han kör ju en del triathlon just nu.

Håller på med det i några år också.

Sen mamma håller också på med

framförallt löpning.

Men även cykling.

Hon börjar köra igång lite.

Jag har tagit mycket inspiration från dem.

Jag tror inte att jag hade tränat som jag hade gjort idag, ifall inte de hade hållit på med det.

Precis, för jag och Fredrik har frågat dig förr, men jag tänkte att det är intressant för lyssnarna, även om vi har fått höra det.

Men har du några kompisar som springer? Eller när du började springa? Hade du någon runt omkring dig som också är så här?

Nej, egentligen inte.

Det var liksom…

Jo, jag hade en kompis.

Barnhållskompis.

Som också höll på med löpning.

Men förutom det så var det inga.

Nej.

Men sen var vi faktiskt ett gäng.

Från just Maria Park.

Som skulle testa på halvklassikern.

Det var vi nog sex personer som genomförde det hela.

Men tyvärr håller inte så många av dem på mig.

Det var mer en engångsgrej.

Så det är lite tråkigt.

Så blev jag mycket mil ensam.

Men när visste du, körde du någon tävling där du fattade något som var, om man uttrycker det, mätbart?

Eller var det så, okej jag sprang en mil på den här tiden, eller fem kilometer på detta?

Var det bara träningsformen som var god?

Jo, jag testade springa springtime 2015.

Just det, 15 år då.

Ja, precis. Och då hade jag inte tränat så jättemycket. Jag strykade fot en vecka innan.

Jag tänkte att det skulle bli go ändå.

Men då sprang jag faktiskt in på 45.02.

Då har du gjort en… Jag tycker att det är en kanonbra tid för en 15-åring.

Men du har gjort en resa sen dess kan man säga också.

Ja, det har blivit en stor utveckling sen dess.

Jag fattade inte riktigt då, men pappa sa till mig att du inte kunde trycka ut de sista tre sekunderna.

Så det handlar om 44.59.

Men för mig var det ingen grej.

Vadå? 44.59 och 45.02, vad är skillnaden?

Men just nu när man håller på med löpningstal, 35.02 eller 34.59.

Du har en annan förståelse för det nu kan jag tänka mig.

Men redan då på den tiden, hade du en målsättning av att…

Hade du en vision om var du ville vara någonstans?

Alltså var du ville ta löpningen?

Eller var det bara att du, ”ja men jag tränar på lite” eller hur tänkte du?

Ja, alltså jag hade egentligen ingen riktig målsättning med träning eller löpning eller någonting.

Det var mer att jag drivde så mycket av att se vad kroppen orkade och pallade.

Sen såg jag när jag började med Göta hemmaklubben att det var många duktiga där.

Och då satt jag som mål, när jag började 2016, att jag ska testa att försöka under 40 minuter på milen.

Det var drömmålet?

Ja, drömmålet. Och då valde jag springtime.

Det är en tuff mil.

Mycket backa.

Men jag tränade hårt.

Och jag fixade det.

Och sen därefter så har det bara liksom fortsatt till att hitta nya mål och springa snabbar.

Men hur har du lyckats hålla motivationen uppe?

För du sa tidigare att du inte har haft så jättemånga vänner från skolan och så vidare som har gjort den här liknande satsningen som du.

Hur har du lyckats bibehålla den motivationen i detta?

Jag vet knappt själv egentligen. Jag kan än ställa mig frågan än idag.

Varför håller jag på med detta egentligen? Jag vet det. Det är jobbigt.

Det är rejält vissa dagar liksom. Samtidigt så, jag vet inte.

Det var någonting som sitter där i huvudet. Just det här drivet av att kunna se hur snabbt man kan springa.

Det är bara fortsatt och fortsätter.

Som när jag sprang 39 så tänkte jag ”shit, vad krävs det för att kunna springa under 38?”

Och sen för under 35 så det är bara fortsatt hela tiden.

Du måste gärna få någon, för det var 2016 du sprang på 39.

Vet du ungefär var du sprang 2017?

Ja, då tänker du på en vanlig mil.

Ja, absolut.

Då åkte jag ner med dig, Simon och Fredrik och Jeanette.

Då åkte vi ner till Trelleborg.

Ja, just det.

2017.

Ja, det var Fredrik, du underpassade.

• Du underparsade? – Ja, exakt.

Och då så var det, det var en helt fantastisk kväll.

Det var ju vindstilla, klockan var typ åtta, solen hade börjat gå ner.

Och man kände liksom att shit, idag är det middag.

• Idag sitter det. – Idag sitter det.

Och det lyckades krama ur mig 35-32.

• Just det. – Så det var, jag hade gjort en del försök innan det faktiskt.

mot att klara just Sub 36.

Det hade varit många misslyckanden,

men till slut satte den.

Det känns för jäkla gött.

När vi satt där i bilen på väg hem.

Det var en bra resa.

Ja, det var det.

Vad har du gjort nu i det här året, Anton?

Mitt bästa är 32 40.

• Vilken utveckling! – Ja, det har gått snabbt nu.
• Tänker du likadant nu som du gjorde då när du var 15-16?

Du tänker ”Vad kan jag nu göra? Vad är nästa steg?”

Har du samma driv fortfarande? – Ja, men det har jag ändå.

Nu börjar tankarna gå supertrött i.

• Jätte, alltså! – Hur mycket behöver man träna för att komma dit?

Så det är det ständiga drivet.

Hur tar du reda på det? Var får du svaren ifrån?

Om du tänker ”jag ska gå under 30”

Var börjar man resonera? Var börjar man läsa på?

Var börjar man hämta inspiration?

Jag har faktiskt sökt en del på just internet

och Youtube och det här

träningsschema för sub-30

Fan vad galen att den googlingen

Folk tror man är dum i huvudet

Ja, lite så

När vi googlar ”hur håller man sig skadafri” så googlar alla husuppgifter.

De bara ”menade du söndriga knä nu?”

Jag försöker egentligen hitta…

Prata med andra, framförallt bolla idéer med andra löpare.

Hur tränar de? Hur har de tränat för att ta sig just dit?

där de är liksom.

Och sen egentligen bara försöka ha kul.

Så länge det är roligt så tror jag att man kan få en bra utveckling.

Men hur har det varit för dig? Jag tänker i din order, jag

jag bara tar en vild gissning Fredrik, att vi var ungefär

vi kunde nog varit på samma ställe i livet när vi var 20.

Nu bara gissar jag med, jag tror det.

Men för den verkligheten du är i nu, Anton,

det jag tycker är kul är att vi har 15-20 år mellan varandra,

men vi är så som vi tänker, de ambitioner vi har,

de är likadana nu,

sen du är några minuter snabbare än vad vi är,

men vi har, du springer lite mer,

men vi har ändå de drömmarna och de ambitionerna.

Men hur är det?

Jag tänker framförallt när du är 17 år och gör den tiden på 10 000, för då börjar det gå undan.

Jag upplever att där är en gräns mellan att man kan ha kul och latja och träna lite planlöst, men fram till att det blir det.

Nu behöver man ju strukturera och tänka till. Hur är det att ha den vardagen och vara i den åldern?

Det var ju just gymnasiet för mig, 2016-2017.

Det var det ju framförallt alla kompisarna höll på med fester.

De bjöd i mig en massa gånger varje helg.

”Nej, tyvärr inte den. Jag ska ut på springa klockan sju imorgon.”

Så det gick inte.

Men på något sätt kan jag ändå ångra det lite grann.

Jag har inte tänkt att jag kan ändå ha lite kul ikväll.

Det är okej.

Såklart, det får inte gå över styr.

Men ändå hålla det på en bra nivå.

Men det var inte många i umgänget som skippade festen för att de skulle upp och träna nästa dag.

Hur tänker du nu gällande det? Du är fortfarande ung, det är inte så att du har missat hela den tiden.

Jag kan inte nu med corona, men hur är det annars med fester och hela den biten?

Har du tänkt om gällande det eller försöker du kombinera det på något sätt?

Jo men lite. Just 2020, i och med att det har blivit lite färre tävlingar.

Och så har jag väl visst börjat träna ännu mer. Men 2020 har också varit ett år som jag faktiskt har slappnat av lite mer.

Just det loppet när jag gjorde 32-40 helgen innan, så hade det blivit en ganska tung kväll.

Det hade blivit sent och det hade blivit en del festande.

Det är inte så att vi sitter här och uppmanar till det.

Nej, exakt. Jag uppmanar inte att göra det veckan innan.

Det är en bra balans.

Hur känns det på träna efter träna efter det?

Eller tyckte du att du vilade ha det dagen efter?

Nej, det gjorde jag.

Jag var ju rätt…

Jag kände mig sliten dagen efter.

Men jag sträck hjulet upp och kvällen på något sätt så…

Benen var jättebygga.

Andningen följde med mig och det var…

Det kändes som att jag sprang på mål.

Jag fattade ingenting.

Fredrik, känner du igen den här känslan efter en drinkväll?

Att man svävar på moln?

Nej, det känns mer som att man är nergrävd i jorden.

Ja, precis.

Det är så jag känner.

Men det jag slås av när jag ser dig springa, Anton,

det är att det faktiskt ser ut som att du svävar på moln när du springer.

Du har en fantastisk teknik.

Ett av de finaste löpstegen jag har sett, faktiskt.

Håller mig med.

Då inkluderar jag alla löpare.

Så att det är…

Du har verkligen…

Du springer snabbt och snyggt.

Tack så mycket.

Jag har en fråga kopplat till mig från Andreas.

Han skriver ”Snår, slem och svett, är det en brudmagnet?”

Både jag och Fredrik, jag tycker att Fredrik är välträdd by nature.

Men när Anton tar av sig tröjan på löpavdragningen på sommaren tänker man bara

”Fy fan, om han skulle varit 20 igen, det hade varit sweet.”

Men det brukar vara så att när Anton klarar av sig så klarar alla andra på sig.

Ja, precis.

Är det inte så?

Ja, men det är…

Hur ser dina dagar ut?

Hur ser dina dagar ut nu, liksom?

Du har ju ett skitspännande äventyr framför dig.

Vi ska prata om det alldeles strax också.

Men nu, jag menar så här,

en ganska inrutad vardag annars, liksom.

När man springer så mycket. Är det middag i veckan, eller?

Mm. Jag har ju…

Jag jobbar ju fulltid.

På ett lager.

Ett bostadslager.

Och då har vi just i skiftet, och då är det varannan vecka från klockan fem på morgonen till klockan två på eftermiddagen.

Och sen veckan därefter från klockan två på eftermiddagen till klockan elva på kvällen.

Hur fan håller man motivationen uppe det här?

Ja, det är svårt.

Men på något sätt så får man typ försöka att inte tänka.

Utan att bara ”fan, de här milen de ska in liksom”

och det bara ges ut.

Visst, de där morgonpassen till bussen klockan 0340

de är inte jätte…

Nej, du springer och ser till.

Eller vadå?

Ja, jag vill inte cykla till jobbet för jag tycker det är rätt tråkigt att cykla i vind.

Alltså vadarcykling liksom. Så jag springer ju mycket hellre.

Springa i vind, det är ju dåligt.

Men jag håller med Antonija, jag sa det till Elgöt, min åttaåring, han sa det ju också.

”Det är inte gött att cykla när det blåser.”

Nej, det är löpning alla dagar i veckan istället när det är vind.

Hur mycket får du ihop då?

En vanlig vardag med jobb och löpning.

Hur ser en sådan dag ut?

Då blir det ofta, ett av passen

är ganska kort, i och med att jag körde den här transportlöpningen

till eller från jobbet.

Och den är typ 8-9 kilometer.

Och sen det andra passet blir ofta…

-Ganska kort mannmar.

-Ja. -Jag älskar, det är ju referenser om.

-Ja, referenser. -Jag älskar det, jag älskar det.

-Ja, exakt. -Jag har inte hört att om.

-Och sen det andra passet blir ofta då längre.

Beroende på ifall det är intervallpass eller vanlig distans.

Men en dag brukar landa på kanske mellan

22-26.

Vadad liksom.

Så det…

Det är inte minundan.

Men att känna, alltså du, har du,

jag och Fredrik har ju så jävla mycket

vi inte

krämper hela tiden

men man känner när du pratar om volymer

och sånt så blir man såhär, och det är ju en vanlig sak

såklart du går upp på det som du själv nämnde att du skadar dig

snabbt när du växer upp för snabbt

och det men hur känns det liksom

såhär, alltså det är en sak med motivation

Hur känns kroppen när du ska ut och köra de här passen?

Jag kan tycka att de är lite slitna konstant hela tiden.

Det är ofta lite trötta ben.

Men sen så kan jag lägga in, typ som förra veckan,

förra veckan, lade jag in en vecka med lite färre mil.

Då kände jag direkt shit.

Benen liksom bara,

de bara flyger fram.

Jag körde, när jag körde ett långpass i söndags,

körde jag en halvmåra på

ett 346-tempo.

Jag kände liksom…

Mår du dåligt?

Det kändes hur lätt som helst.

Men det hade jag aldrig fixat på en vanlig 15 milar vecka.

Det hade jag inte tyckt, det hade jag tyckt var för jobbigt.

Så det…

Jag tycker ändå få den här kicken, när man kör lite, blandar lite färre och lite mer.

Men det jag har sett när jag har kollat, som sagt jag listade ut att du jobbar på lager.

Och att du jobbar dig i skifttid.

Förlåt, men när man kollar på mitt Strava-profil så är jag bara,

”Var fan är du? Springer ni mitt i natten?”

Sen kollar man rundan från punkt A till punkt B.

”Nej, men fan, nu springer han tillbaka nu, tidigt på morgonen.”

Fattar ingenting. Sen ser jag på taget,

”Ja, okej, men du listade ut liksom.”

Sen såg jag ungefär vilket område du sprang till.

Jag tänkte, ”Ja, okej, men det måste ju vara där alla lagarna är.”

”Jag gillar den rundan ut där, till ett rakt ut och rakt hem till ett lager.”

Det är ju verkligen typ konstant raksträcka hela tiden.

Och vissa dagar har det varit 10 sekunder meter här.

Det har varit fet motvind i ansiktet.

De är inte jättefina.

Men hur är det att vänja sig vid transportlöpning?

Det är ju skitsmidigt.

Jag har tänkt på det att det är ju inte lyxigt.

Men du har ju ett perfekt avstånd.

För du tvingar dig att det ändå blir lite längre.

Men det blir inte så långt så att det blir skitjobbigt.

Jag tycker det är supersmidigt.

Jag började med det på mitt förra lagarbete i somras.

Då märkte jag direkt shit.

Jag fick gå upp jättemycket mil.

Jätteenkelt.

Och då är det ändå…

Så vissa var ganska roligt för några veckor sedan.

Så jag känner verkligen att jag måste tvinga mig till att köra den här transportlöpningen, för annars kommer jag inte hit.

Och då är hela väskan fylld.

Och så måste jag ha med mig matsäck också.

Och så har jag en sås som jag måste ta med mig.

Och den får inte plats i väskan.

Så då har jag min burksås i handen.

Samtidigt som jag springer till jobbet och visst, jag tänker…

”Det är inga ite.”

Jag möter några fåtal, men på vägen hem är det verkligen det jobbiga.

Då möter jag konstant personer hela tiden. Jag springer med min burksås i handen.

Folk tittar på mig och bara ”Varför springer du med en sås i handen?”

Men det är just för att jag måste få in den här transportlöpena.

Det är inte jättefint alltid, men det är smidigt.

Jag är sjukt imponerad.

Vi ska prata i nästa del om ditt framtida äventyr.

Det har vi framför dig.

Jag hade en lyssnafråga till, jag ville knoppa in här innan.

Den glider in lite på det du och jag teasade här innan också.

Jag och Fredrik blir bara äldre och äldre.

Det blir du också om du är superung, i jämförelse med oss gamlingar.

Hur vi tänker kring att satsa på olika distanser beroende på vilken ålder man är,

går från Robin. Hur har du resonerat Anton med vilka sträckor du ska springa?

• Ja, det är något som jag har tänkt på de senaste två åren.

Åren därinne tänkte jag, när jag är 18 år ska jag springa ett marathon.

Alla möjliga, jag ska springa ultra, jag ska utmana kroppen och bryta ner den helt.

Normala tankar.

Ja, men nu har jag väl ändå kunnat inse att när man är yngre så ska man ofta satsa på sitt kort och ha de här explosiva musklerna.

Jag har ofta märkt när jag har tränat med min pappa.

Jag har hållit på med löpningen och hållit på med en del cykling innan.

Vi cyklade i Mallorca och det var väldigt mycket klättring och annat.

Jag märkte direkt i backarna. Så jag drog ifrån honom hur enkelt som helst.

Så fort vi kom till platten, då drog han ju från mig hur enkelt som helst.

Så just de här explosiva musklerna, som jag har framförallt stor användning till i just de kortare distanserna.

• Ja men det är nog smart att verkligen köra de distanserna nu när du är ung.

Och kanske satsa på halvmara längre fram.

Det kan väl vi känna nu, Simon, att det är tuffare för oss att få upp farten.

Jag hörde att du hade sprungit en 200.

Jag fick ont i benen bara jag hörde att du sa 200.

Jag ryckte dig till i baksyrn.

Fy fan.

Jag har tänkt på Anton, nu ska vi inte håna dig här.

Nu är du ju uppe på en volym, nu ser jag dina halvmån på helgen.

Du sprang ju mitt pers på träning nu.

Men du hade ju ett Göteborgsvarv som inte var så jävla lyckat.

Du var ju så sjuk, du kände som att du var i sjuk bra form.

• Shit, alltså. Jag har haft en del halmål faktiskt.
• Köp en handska, man gör också om dig efter en mil, kommer jag ihåg.

Du också med, vi har bara såg antar jag.

• Nej, det är inte antar jag. Det kan inte vara du.

Stod jag inte nästan stilla då?

Fan, det gjorde jag inte då.

Du hängde inte med strax under 4-omlättersfarten.

Det chockade mig när vi kom där.

Jag tänkte fan…

Med Göteborgsvärvet där, då var du bra

för du hade väl gjort 35-

-någonting det året.

Det kändes som att shit där kommer gå svinsnabbt.

Men du, vad hände?

Det var…

Jag gick ut ganska hårt där också.

Jag gick ut i 3.30-tempo.

Det var typ det tempot jag precis hade sprungit milen på.

och det fick jag, shit.

Det var ju, kände jag redan efter sex kilometer.

Fan, det är ont.

Det är liksom det, lite småtsira i benen.

Och jag tänker, nu kommer fan femton kilometer kvar

och det är jobbigt redan nu, och varför springer jag här nu?

Och det är varmt och det är, åh.

Och då så bara, jag fick, jag tror jag stannade och gick

och gick och skiftade mig runt för hur många gånger som helst på andra halvan.

Men…

Jag hade ju…

Jag hade sprungit ut i boysforvet en gång därinnan också.

Då bröt jag vid 18 kilometer.

Men…

Och sen så som Köpenhamn som gjorde också så.

Jag väggade efter fem kilometer.

Men det är ju sjukt märkligt alltså.

Så i ett tekniskt sätt har jag sprungit också mitt halmarpass på träning.

Ja, just det.

För det var varmt när du bröt vid hårtorn.

Fick du någon assistens av någon där?

Ja.

Förlåt, jag vill bara höra någon säga det.

Det var ju så fruktansvärt. Jag kommer ihåg det så väl.

Jag hade varit vid 18 kilometer.

Och jag hade känt mig jättefräsch hela vägen.

fram till Avenyn, som är där vid 16 kilometer, där det går lite lätt utför.

Och därefter så kände jag, shit, jag är helt slit.

Och illamående började komma, jag började känna yrsel.

Och vid kilometer 18 så stannade jag helt.

Och jag tror jag satte mig ner.

Så kom det en funktionär till mig och sa att jag skulle komma med.

Så tog jag en sån här McDonalds-salt.

Med papperspåsar och hällde i mig.

Så tittade jag på klockan hela tiden.

Shit, om jag ändå tar mig i mål.

Jag kan ta mig under en 27 eller vad det var.

Jag skulle ta några steg men de bara vägde sig helt.

Så kom de i en bil.

Och just dessa orden kommer jag ihåg så väl.

Det är ont i mig än idag.

Så han pratade med någon.

Jag vet inte vem det var.

Han som körde mig tillbaka då till målet.

Så sa han

”Ja, jag har en bryten.”

”Jag har en löpare som har brytit här i bilen.”

Och just de där orden.

Jag känner mig så besviken.

Alltså jag har brytit detta loppet.

Lyssningar var så nära.

Jag tror till och med, vi har snackat i bilen också,

och min mamma hade sagt,

”Det finns inte en chans, man bryter inte.”

Man springer liksom.

Samma tområden.

• Men hur kommer man tillbaka?

När man är ung och får det här nederlaget,

och känner sig förmodligen misslyckad,

hur fast tar man sig vidare där?

Är man lite äldre så har man lite mer erfarenhet

• mer erfarenhet och kanske veta om att det är bra att vara uppe på hästen.
• Då är man ju glad att man får skjutsa.
• Exakt.
• Hur tänkte du där? Vad var tankarna?
• Jag…
• Jag tror jag…
• Jag hade 3000-meterslopp helgen efter.
• Och jag tänkte hela tiden ”nej, jag vill inte springa det här loppet”.
• Så jag sprang ett träningspass…
• Typ tisdagen.

och sen ett till träningsplats på onsdagen.

Sen så var det det här

DEM 3000 meter i Ystad

på lördagen då.

Och då hade jag inga förväntningar egentligen

utan jag hade bara låga tankar

liksom bara, jag ska inte bryta

3000 meter.

Varför ambition?

Men så gick det galet bra på det loppet.

Och någonstans därefter kände jag ”shit, jag är tillbaka”.

Motivationen är på topp igen.

Så var det bara att fortsätta träna på.

Och inte springa halvmarien.

Men det höll ju inte så länge.

• Coolt, du har byggt på mycket erfarenhet på de här åren också.

Du har haft dina lopp där det inte har känts bra.

Du har haft väldigt lyckade lopp.

Och nu ska du börja…

Nu ska du ta dig an ett nytt äventyr som vi ska glida in på om en liten stund här.

Innan vi lämnar, jag klarar inte av att inte få veta svaret.

Vad sprang du på på 3000 meter?

Jag fixar inte det.

Jag måste det.

Vad sprang du på den?

Jag sprang på 9.42.

Det är kallt.

Det var…

Det är en härlig känsla att komma tillbaka.

Att få den kvittun.

Att det fortfarande funkar.

Tack, nu kan jag andas.

Nej, förlåt.

• Det är en drag när man är gammal, så man måste ha koll på det.
• Vi ska glida över till ett litet block där jag ska få ordet.

Vi ska leka en liten lek.

Anton, du ska också få vara med på detta.

• Spännande. – Stay tuned.
• Ja.
• Vi ska leka en liten lek.
• Kul va? – Stressad.

Jag har valt att kalla den mer eller mindre.

Är ni med?

Jag är lätt med.

Anton, du är också med.

Härligt.

Jo, det är så här att ni ska försöka gissa.

Det blir Simons tur först att gissa.

Yes!

Och sen ska Anton gissa, är det mer eller mindre?

Mm.

Snabbare eller långsammare?

Mm.

Är ni med?

Ja, men det här fattar till mig ja. Jag är med.

Baklängeslöpning, maraton.

Det är så här att det finns en kille som heter Su Sengjun från Kina.

Som sprang Beijing Marathon baklänges.

• Men alltså jag, det är inte så vi stoppar här på Fråga varför.
• Och då ska du få gissa en tid Simon.
• Alltså hur fan gissar man en tid på Marathon baklänges?

Okej, men jag har ju faktiskt lite referensramar till…

• Springa baklänges. – Springa baklänges.

Det där var så sjukt, vi kollade upp där för nåt år sedan.

Okej, jag gissar på…

Det är ju helt omöjligt.

Sex timmar.

Nej, jag tror snabbare.

Fem timmar.

Och Anton, mer eller mindre?

Mindre.

Mindre. Anton, ett poäng.

• Ja, men vad fan, vad är tiden då? – 3.43.

Sluta! Det är ett skitligt, skitlösta mat.

Tänk dig på ditt mat, han står där och strättfår av i kramp.

Då kommer en snubbe och springer om dig bak i vägen.

Det är sjukt förnedrande. Han springer ju ändå med…

Jag har kollat bilder och lite filmer från det.

Han springer med ganska duktiga löpare.

Springer du på 343 så måste du ändå träna en hel del.

Det gör så klart.

Bara att komma en kille på andra hållet.

Det är helt sjukt.

Imponerande.

Okej, nästa.

Löpand sju dagar.

Det handlar om ett rekordförsök av Rainer Predel.

Som gjorde ett galet rekordförsök på löpand.

Han skulle springa mest mil på löpand under sju dagar.

Skönt att han har någon competition.

Han är med i Guinness rekordbild.

Då undrar jag, hur många mil har han sprungit på de här sju dagarna?

Jag ska inte hissa mig till det.

Jag kan säga så här, att han sov inte jättemycket.

Nej, det kunde ju inte. Är man sjuk till att köra sjuk?

Jag tänker köra någon form av logisk tanke här.

Säg att han orkar hålla åtta minuters fart i snitt.

• Men det är vänta Simon. – Ja, det är Anton som ska gissa först.
• Ja förlåt, Anton ska gissa först. – Ska jag gissa först?
• Ja, du ska gissa först. – Ja, okej.
• Det är lätt. – Hur många mil?
• Ja, då försöker jag gå lite Simons spår och tänka lite här.

Vad han orkar hålla för snitt.

• Vad gör han? – Under sju dagar så tror jag att han kom på löpande.

75 mil.

Mer eller mindre Simon?

Jag tror mer.

Rätt.

Han sprang 85 mil.

Det var en bra gissning Anton.

Jag trodde att det var mycket mer.

168 timmar.

15 timmar sömn.

Vad gör du?

Shit det var en bra gissning Anton.

Imponerande.

Det är en bra gissning.

Shit, det var en bra gissning Anton. Imponerande.

Tack.

Okej, då har vi en liknande 24 timmars löpning.

Oh, men det här…

Ska vi gissa först Simon?

Ja, fan.

Ja, men det här borde jag ju kunna.

Borde jag kunna?

Det är du som har satt rekordet.

Det är jag som har satt det.

Jag vet, jag är född i Lisa Ring som har ju några rekord på löpan.

Om man tänker sig då, 24 timmar på löpan var det?

Ja.

Då kan jag tänka mig att…

Det framgår inte om det är löpan eller om det är…

Okej, men 24 timmar i alla fall.

Men säg…

Ja just det, det försökte ju faktiskt Kilian Chornett också köra 24 timmar på banan nu ju.

Men säg att man orkar hålla 4,30 fart.

Skulle jag tippa 45 minuter per mil, vad hinner man då i rundas länge?

Då är det kanske 13 km på en timme.

Matematik nu alltså.

13 gånger 24, vad är det?

Det är 130, det är 260.

Jag drar till med 280 km kanske.

Mer eller mindre Anton?

Jag älskar statistik och tider.

Så jag vet ju hundra procentigt detta.

Att det är mer.

Ja, det är rätt!

Du gör det sånt också?

Jag driver.

Vet du hur många kilometer han eller hon sprang?

Det var mer än 30 mil.

Jag vet att han snittade antingen 444 eller 443.

Det var 30…

Alltså, ett dygn!

Jag tror 31 mil.

Ja, det är jättebra. Jag gissar. Det är 30,3.

Herregud.

303,5 kilometer.

Helt sjukt.

Okej, vi är lite inne på baklänges igen.

Det här är bara en kilometer.

Den snabbaste löparen, han heter Aaron Yoder

från United States.

• Du snabbt spangade på en kilometer bak. – Vad tror du Anton gissar först?
• Ja, vad kan det bli? Jag tror ju att man kan göra det rätt fort.

Jag skulle tro…

Jag skulle tro 3,07.

• Med hela minden tid. – Åh, helvete.

Det är för nederen om det är snabbare.

Jag…

Nej, jag tror inte så snabbt. Jag tror det var långsammare.

Det är rätt. 322 snart.

Det är så galet.

Okej, Timo. Det här kan du ändå relatera till.

Marathon med vagn.

Han hade sin fyraåriga dotter i vagnen.

Och han hette Callum Neff.

Och du kanske vet det.

Jag har skickat lite med honom på Instagram.

Har du?

Ja, för jag var faktiskt intresserad av att göra en intervju med honom.

Kul!

Men du har glömt, var han sprang på?

Han slog ju även en korv på halvmaten, sådant säger en vettiga.

Han sprang någonstans på 2024 tror jag.

Vad säger du Anton?

Närmare eller långsammare?

Jag tror…

Jag tror faktiskt lite snabbare.

Nej, det är fel.

Han sprang på 2.31.22.

Det är dåligt.

Skamligt.

Jag tror han sprang på 1.12.

Det låter rimligt.

Du har nog rätt, Fredrik.

Vi kör några till.

Anton då. 100 meter.

På alla fyra.

-Var hittar man en sån? -Katsumi Tamakozi, heter han.

Om det hjälper dig. -Jag har nästan sett den här videon.

-100 meter. -Vi får lägga upp lite av det här.

De här filmerna måste vi lägga upp på Instagram.

-100 meter, ja.

Jag får upp en bild i hivet, liksom. Spelning.

• Det är som att springa på alla fyra. – Vi får testa sen.

Jag tror 12 sekunder.

• Vad sa du? Det var 100 meter. – 100 meter.

Ja, 12 sekunder.

Jag tror långsammare.

• Det är rätt säkert. – Yes!

15.86.

• Det är så jävligt snabbt. – Det är helt galet.

Vi skippar undervatten Mara och går över till Marathon.

Det är rätt kul. Löpande under vatten.

Jag undrar hur man…

3.44 sprang han.

Springer man med snork?

Han har huvudet ovanför vatten.

”Have you ever run a marathon?”

”Underwater?” ”No.”

”We should do that.”

Det är liksom ingången.

Men Marathon med rockring.

Du får inte tappa den någon gång.

Så klart!

”Without dropping or stopping the hoop once”

Fy fan vad imponerande!

En tjej som heter Betty Shuren.

Shit, sjukt imponerande!

Det där kan inte ha gått snabbt, det måste ha gått rätt långsamt.

Jag skulle säga kanske…

7,5 timmar.

8 timmar.

Nej, sju timmar.

Anton, vad säger du?

Gick det snabbare? Rockring?

Det finns så galna folk som är skitbra på det.

Jag tror snabbare.

Alltså, det är galet mycket snabbare.

Den maran jag gjorde på Kullaspring,

Krutmaran,

det var ungefär samma tid.

3.03

• Med rockring? – Nej, fan springer du med rockring i 4, 6, 7, 8 år?
• Det är så absurt. – Nej, grymt.

Jag har massa här, men jag tänker att vi kan ta det här en gång till.

Vi kan ta en till, kan vi göra.

Och då ska vi gå ner i ålder här lite grann och kolla på Marathon 8 år.

• Nej! – Wesley Paul från New York.

Var sprang han? Han är 8 bast.

Åh shit.

Är det ens lag?

Jag vet inte.

Det här är fan dark side of the internet.

Jag vet inte om det stämmer, men det verkar trovärdigt.

Eller ja, det vet jag inte.

Anton, vad säger du?

2,14.

Ja, 2,14 enkelt.

Jag tror 8 och jag tror…

Jag tänker att han måste ha varit duktig.

3…

(skratt)

Jag tror 3,28.

Det är det enda referens om.

Min älgjort är 8.

Han klarspringer 5 kilometer, det tycker jag är imponerande.

Han är precis över 30 minuter.

Säg att någon skulle kunna hålla dig i en mara.

Vad är det?

Sex minuters fart?

Jag har ingen aning.

Jag tror det är långsammare än det.

Fel.

Nej!

Tre timmar, 39 sekunder.

Det är så sjukt!

Det är så jävla galet.

Det är så galet.

Det är bättre än ditt.

Jag vet.

Det är helt sjukt.

Det är helt galet.

Du kanske vill att vi ska ginna och vara tränare nästa gång?

Ja, precis.

Det är fortsummerat det här.

Det finns massa brodiga rekord.

Som jag har suttit och googlat en hel kväll.

Vi ska se om vi kan lägga upp några bilder och lite filmer.

Det är faktiskt helt galet.

Tack så mycket, det var kul.

Nu skulle vi ha veckans öl, eller hur?

Jag var lite tveksam om vi hade content i flera veckor.

Den här veckan tyckte jag var kul.

Istället för veckans öl kör vi veckans pöl!

(skratt)

(skratt)

Nu hörde ni det här gnäget. Det är liksom veckans pöl.

Sen kan vi ju inte skippa ölen.

Jag tog en sliten öl hemifrån, men jag letade upp lite roliga fakta kring det.

Den heter ”Falcon Smakfull”.

Smakfull?

Ja, jag vet. Jag spottade.

Här är en Karlsberg Hoff. Det var det jag hade hemma.

Jag tänkte att jag måste hitta någon koppling till löpning.

Till föl?

Till föl.

Det sjuka är att jag börjar först googla ”föl running”

Bara för att se om jag kunde hitta någon koppling.

Väldigt svårt.

• Jag älskar att du kombinerar engelska och svenska också i din googling.
• Min googlingshistoria är som man inte vill finna på.
• Föl running.
• Föl running.
• Jag fick ju ett väldigt suspekt sms av dig tidigare,

några timmar innan vi skulle börja spela in.

”Du, jag behöver ett ljud på ett föl.”

”Alltså, hur lätt är det att hitta det?”

”Du menar en häst?”

• Men du är ju på de konstiga sidorna på nätet,

så tänkte jag, du kan nog hitta ett föl som gnäggar.

Men det roliga var det, så började jag istället googla så här

och tänkte, ja men kanske hitta något kul om Karlsberg Hoff då liksom.

Så googlade jag Hoff running istället.

Och då finns det en kille som heter Wim Hoff

som är en nederländsk äventyrar- och stuntman.

Han kallas ofta för ”Iceman”

eftersom han klarar av extrem kyla.

Han har slagit flera världsrekord

genom att vara så här i isbad

för han kan kontrollera, han hävdar att han kan kontrollera

sin kroppstamostat

genom andningsövningar samt mental fokusering.

Och där finns en massa filmer där han springer i så här svinkalla förhållanden.

• Wim, sa du? – Wim Hof, heter han.

Alltså, vilket namn!

Jag tyckte bara att namnet var så roligt.

• Det måste få en plats i podden. – Det måste få en plats i podden.

Och det kopplar faktiskt väldigt bra an till din tema du hade precis här också.

Jag hittade en film där han springer i iskalla förhållanden.

Den kan jag också tanka upp.

Det finns ju också.

Det hade ju varit absolut inte roligt att testa igång.

Det finns en jämn film också.

Jag tror heller Los Angeles Marathon.

Det var veckans föl.

Det var Wim Hof.

Så mycket koppling var det till det.

Jag får fortfarande inte ihop det.

Det gör inte jag heller.

Jag vill bara hitta hur säkert att ta med mig en hof och dricka den mitt i avsnittet.

Skål säger vi på det.

Skål! Tack!

Ha det gott.

” scriseen”

[Musik]

Alltså nu lät det som att vi var på väg över Atlanten på 1800-talet och på väg mot The American Dream på något sätt.

Exakt.

Inspirerande.

Det var den känslan vi skulle ha när vi inleder detta blocket.

Det ska vi, för nu ska vi gå in lite grann och du har ju en skitspännande utmaning, ska jag inte säga, men ett skitspännande skede framför dig i livet Anton.

Mm, varför?

Du ska ju åka iväg.

Mm, jag ska på en liten resa.

Och tanken var att du skulle ha åkt i höstas?

Ja, exakt.

Och var ska du någonstans?

Jag ska till USA, Memphis i Tennessee.

Och där hade jag tänkt plugga och springa en jäkla massa.

Alltså vilken jävla dröm det är.

Vi är inte alls på samma sjukhem på detta.

Jag sker ett sms till Iseborg, det är jag rann av.

Jag rann omkring.

Tar du barnen i ett halvår så ska jag vara i väg att leva ut min dörr.

To the land of possibilities.

Men hur såg det ut Anton? När började du fundera över det?

Det blev ganska spontant egentligen, om jag ska vara helt ärlig.

För jag kände att om jag skulle iväg till Kenya på träningsläger i Boras

Men så blev inte det av riktigt för corona det här.

Jag måste stoppa dig med Kenia, för jag kommer ihåg att jag sprang på dig på ett distanspass när jag var ute.

Det var precis när det började komma igång efter min operation och sånt.

Så jag blev så glad över att träffa dig för det var så jävla tråkig runda.

Men då snackade du och berättade om den här, alltså Kenia-resan blev inte av.

Men du hade tänkt åka dit i fyra veckor eller vad då?

Åtta veckor hade jag tänkt.

Jäklar!

Så det hade varit rejält lyxigt.

Men det var en del där också, där du skulle träna.

Hur såg setupen ut, din tänkta setup, när du hade tänkt åka till Kenya?

Du tänker träningen liksom?

Ja.

Jag hade först tänkt, de första fyra veckorna, träna på 2000 meters höjd.

Och sen resterande fyra veckor åka till ett annat läger som låg på 2400.

Det har så mycket frågor.

Hur sitter du och skissar på det här?

Tar du hjälp av dina föräldrar här?

Nej, egentligen inte.

Jag sökte mer upp typ training camp Kenya.

Och så kom det upp lite olika förslag.

Så hittade man lite här och var.

Man stängde knappt sig och så boka.

Men vad är det som får dig att börja?

”Jag ska åka till Kenya” förmodar jag själv också.

Ja, själv. Jag hade ju ingen annan som ville hänga med.

Frågade du Simon?

Han bara ”Jag ska bara gå och la av där hemma lite snabbt”

”Jag ska bara gå ut med soporna i åtta veckor” frågade jag Lisa.

Nej, tanken var själv.

Att sticka dit och träna liksom.

Men jag snackade en del med de som hade hand om campet.

Det fanns andra, såklart som tränare där.

Mestadels bara kenyaner.

Jag hade bara tänkt ”shit vad coolt att få träna med dem”.

Men tyvärr så ställde ju kronan till det lite.

Det här är en sån, om jag kallar det, åldersgrej.

Du är ju fri och har hela framtiden framför dig och alla möjligheter.

Jag och Fredrik är inte där längre.

Vi har ju valt ett annat liv nu när vi är uppe i den här åldern som vi är.

Men en del av det känner jag bara ”shit, vilken jävla dröm att få lov att göra det”.

Du och jag och Fredrik har ju också resonerat tidigare om,

Jag vet att vi har fått frågan vid något tillfälle att om vi inte ångrar att vi inte började springa tidigare.

Och den, jag kan nog ärligt talat säga att jag inte ångrar att jag inte upptäckte det.

När jag var

ung, ung, åtta liksom. Jag började springa när jag var 24.

Och du började springa, det är ju bara inkluderat de senaste åren du började springa.

2015.

2016.

Nej, alltså för egen del så känner jag att jag hade aldrig

• Jag hade aldrig haft det tankesättet i din ålder Anton.

Inte alls. Vi är såklart väldigt olika säkert.

Men jag hade aldrig haft den karaktären att gå upp

de tiderna du sprang den mängden och lägga ner den tiden

i det skedet i livet, när det finns en massa andra saker som lockar.

Och jag vet att du var inne på det innan också, att du känner att

har du ångrat att du inte riktigt släppte.

• Loss lite. – Ja, precis.

Att du tog det lite mer med ro.

Men någonstans så förundrar jag så väldigt mycket

över att man kan ha det mindsetet när man är så ung.

• Och inte minst tycker jag med USA-äventyret.

För jag tycker att det är väl till viss del också

släppa loss på ett annat sätt.

Fråga hur känns det inför liksom så här

åka iväg?

Jag har inte riktigt tänkt på det så mycket.

Helt ärligt nu under hösten.

Utan det är mer nu

när jag vet att det är

två och en halv veckor kvar så jag ska åka.

Så verkligen slått mig.

Snart sticker jag. Jag ska vara borta skitlänge.

Kanske är det packo.

Jag vet inte om man ska packa väska.

Fixa boende kanske.

Boka flygbiljetter.

Hur kommer det se ut när du kommer dit?

Hur tror du att dagarna kommer att se ut? För USA har ju en helt annan mentalitet kring det här med träning och klubb, framförallt löpning, än vad vi har här i Sverige.

Vet du lite grann hur det kommer att se ut?

Jag har ju valt en ganska tuff utbildning också. Mechanical engineering heter det på engelska, men det är motsvarigheten som maskinteknik här i Sverige.

Så det kommer bli ganska tufft att kombinera löpningen och

plugget.

Men

någonstans så kommer man ju inte hitta det här

livspysselet, att man kommer ihop

passen. Jag vet till exempel att de tränar ju extremt tidigt på morgonen.

Jag tror många av deras pass startar där runt sex.

intervallpassen kvart över sex.

Jag har inte kommit dit än, jag har mer bara joggat tidigt på morgonen.

Så det kommer bli tufft i början med de här tidiga intervalpassen, men

jag tror det är mer en barnesgrej, att man kommer till slut.

Det här tycker jag är så spännande, lite som vi var inne på innan,

Om vi har 15-20 år mellan varandra,

och vår livssituation ser annorlunda ut.

Det innebär att det blir ett livspussel för dig att få ihop det där.

Precis som det är för Fredrik och mig att få ihop grejer med barnen, jobbet,

och de här överambitiösa lötningarna och podd.

Allt det där.

Jag tycker det är så coolt med din drivkraft i det.

Det är en stor skillnad tror jag att Fredrik och jag har insett att vi aldrig kommer bli.

Vi kommer aldrig googla sub 30 om vi inte gör något genomgångsinslag på den här podden.

Men du har ju faktiskt de drömmarna och målen framför dig.

Vad har du på för förväntan när du åker dit med din löpträning?

Jag tänker mer som person när jag kommer dit och testar på deras vision på löpningen.

De har ju ganska mycket… Jag kommer till exempel träna, de kör ju hårt på sina intervallpass.

Där är det mycket snabbhet. Jag kör ju en del tröskelpass nu.

De kör ju en del snabbhet. Så det är just att komma dit och testa på något nytt.

Leva i en annan miljö.

Så det är just det som jag har lite tanke med.

Hela liksom.

Bara få ett nytt äventyr i livet.

Var tanken att du skulle köra både Kenya och detta?

Eller detta blir istället för Kenya?

Ja, inte så. Nej men,

Nej men jag, det var ju

Jag ville ju göra någonting på

Nu på hösten också.

innan jag började plugga, för jag skulle egentligen börja plugga i Sverige var tanken.

Men så hörde jag om en kompis som hade börjat plugga i USA.

Hon trivdes jättemycket.

Sen så hade jag sökt en del på att plugga i Nya Zeeland typ ett halvår och

plugga i Australien typ ett halvår liksom.

Sen bara spåra det till att plugga i USA i fyra år istället.

• Kör att det är track and field. – Ja, lite så.
• Det är fyra år som utbildningen är? – Ja, fyra år.

Tanken att det ska vara.

• Sitter schysst.

Jag tycker att det finns ju,

nu kan jag inte exakt vad de utbildar, men det finns ju många i Sverige som har gjort liknande.

Johan Rågestedt, som har pluggat något jätteknepigt.

Jag uppfattar det som ganska svårt att få till.

Framförallt att USA har den traditionen på ett annat sätt.

När man ser löparfilmer, dokumentärer och sånt så fattar jag att de har en annan track and field.

Ja, precis. I och med plugget är det mycket vanligare att man kombinerar dem i någon form av studieperiod också.

Hur ser du fram emot det? Kompisar tränar med på något sätt?

Det är just det som jag ser fram emot mest, att få träna med andra.

För just nu så tränar jag i princip bara själv.

Förutom lördagen med klubben på inomhuspassen.

• En gammal gubba. – Du har ju lite så att du har ju, du har ju, jag är i sam i russon som är snabbare än typ alla i hela Sverige.
• Torgbarn. – Sen har du ju några som är bakom dig, men du är väl ganska själv annars, ungefär där du ligger väl?

Ja, eller på inomhus eller på de här snabba träningarna så finns det en annan kille, en ung kille.

Philip.

Philip Malmbros heter han. Skitduktig, riktigt snabb.

Och han är yngre än dig också.

Ja, jag tror han är fem år yngre än mig.

Så nu är det Anton får känna på, det känns som han är gammal.

Det känns som att du är gammal.

Lite så, jag känner mig som betran här.

Men…

första inbesparsiga…

han piskade mig

ganska hårt faktiskt.

Och det kändes förjäkligt.

Men…

Men jag tog igen lite.

Nu.

Det är jättebra.

Där är en nioåring också som har…

Nej jag skojar.

Han piskade mig också där.

på maradistans.

Ja, just det.

Du är verkligen i ett skede där du kan

se, testa hur bra

du kan bli.

Du har ju åldern på din

på rätt sida.

Ja, precis.

Detta med

college och att komma iväg och

fokusera på löpningen, det ska

bli sjukt intressant att

följa dig där. Ja, tack.

För vår del

• I vår del är det ju mer, vi är i den sämsta tiden att bli bra egentligen.
• Alltså det är jobbinsikt.
• Det är barn, det är karriär och allt på en gång.

Då ska man försöka prestera bättre än vad man någonsin har gjort.

Det är svårt, det är tufft.

• Ja men det tänkte jag på nu när jag såg Karolina Wikström som

nu sprang ju på, vi pratade om henne i förra avsnittet,

Jag sprang på 2,26 år i Valencia. Hon är läkare också.

Det är knepigt att få ihop de där.

Det är klart man kan inspirera sig.

Jag tycker lokalt att Henrik Orre är en superinspiration.

Han är också kids, han är också läkare.

Han springer på under 2,30.

Han har aldrig varit snabbare än vad han är nu.

Han är 45, tror jag han är.

Men det är ändå den jobbiga insikten om att jag

Jag har ändå inte riktigt den motivationen att slopa några av godsakerna i livet för att komma dit.

Jag tycker du gör helt rätt Anton, jag tycker möjligheterna för att kunna göra vad man vill och är passionerad inom ändå göra det seriöst, det är på något sätt kanske större än någonsin.

Jag tycker att digitaliseringen har möjlighet att söka information och de här grejerna innan man drar iväg.

Det är fantastiskt.

Jag tycker att du gör helt rätt.

Men har du någon förväntan på,

vad har du förväntan på efter de fyra åren där?

Förutom att du är färdigpluggad och sådär.

Men löpningen, har du någon förväntan på vad det kommer att ha gett dig?

Ja, jag har ändå ganska stora förhoppningar.

Ännu vill jag inte säga mig för mycket men det hade varit jäkligt coolt att springa den svenska landslagsträningen.

Så det är egentligen det stora, stora målet efter USA.

-Vad ser du framför dig då för distans?

-Marathon.

-Brev vid David Nilsson.

-Ja, precis.

-Nej, men det är väl framförallt 5000 meter.

-Ja.

-1500 meter.

-Då är det inte så svårt. Milen kanske.

-Och 5000 idag, var är du där någonstans?

-Rent tidsmässigt.

-Mm.

Du kan ju inte ringa.

Nej, inte riktigt.

Jag sprang ett lopp i somras.

Då varmde vi upp i fruktansvärd regn och kyl.

Det var bizarrt.

Ja, det var bizarrt.

Jag kommer att vara jättefrisen när jag ställer mig upp på startlinjen.

Ingen motivation.

Det kändes nästan lite latjigt.

Folk skrattar då.

Vad gör vi?

Jag sprang på 1545.

Jag tror väl ändå idag

1530.

Men jag har som mål 2021 att ta mig under

15. Det känns lite som en magisk gräns.

Det vet jag, vi har en kompis på tal om veterangamla polare.

Mara Lars, Lars Andersson.

Han har några såna där.

Han sprang sitt första marathon på 2,27.

Då hade inte han maratränat.

Han var en duktig löpare i övrigt.

Det var imponerande.

Var det hans första marathon?

Hans första marathon, ja.

Jag kommer aldrig fortfarande glömma.

Då hade jag själv maratränat flera år.

Försökt klara under 2,50.

Så frågade Lars, ”Vad tänkte du på den där marathonen?”

”Jag tänkte inte, jag bara sprang” sa han.

Tyckte det var så jävla jobbigt.

42,2 km, jag tänkte inte.

Men Lars, han har några sådana rekord.

Jag vet att han har

precis över 15 minuter på 5000.

Och jag tror att han har precis över

om det är 4 minuter på 1500.

Du vet, på tal om det här,

du pratade tidigare om det, vem bryr sig om några sekunder.

Jag tror han har antingen

1501 eller 1504.

Han är så skitstörd.

Ja, det är nog fortfarande.

Men jag är helt övertygad om att du fixar det, Anton.

Jag och Fredrik, vi har ju andra mål.

Vi tittar också på den svenska landslagsträsen fast köpta på nätet.

Veteran-SM är ju den målsättningen vi har att testa på.

Det är väl någonting som jag är riktigt tugen på.

Jag har börjat googla och kolla vad som krävs för att ta en SM-medalj.

Det var lite du Simon som fick in mig på den banan och jag känner väl att det finns en risk,

så att säga, att jag kommer börja satsa mot det i slutet på nästa år eller när det nu är utomhus.

Ett gyllende år 2021, för du går in i M40-klass.

Och jag blir nybliven veteran i M35-klassen.

Jag har aldrig längtat till att bli äldre så mycket som jag gör detta år.

Vet du vad veteranklassen hette för 1970?

Nej, det vet jag inte.

Old boys.

Nej, är det sant?

Sen ändrade man det.

Och då var det faktiskt 35 för kvinnor och 40 för män.

Det är det man ändrar på nu.

Konstigt.

Det var märkligt att man gjorde en uppdelning.

Men nu är det mer jämställt.

Ja, det är bra det.

Men, nu glider du in i M35 och i vissa fall så är det tuffare att vara M40 än M35.

I vissa distanser.

Det är rätt intressant när man kollar.

Vi har resonerat just kring det.

Ja, men du och jag snackade om det.

Det var när vi var på väg på en av de här föreningstävlingarna i somras.

På någon löparbana, för man inte riktigt vet om det var Ystad eller Trelleborg.

Eller var det Lund eller vad det var någonstans.

Runt halva Skåne för att springa i tio minuter.

Men då var det just det här, att precis som du säger, att många av de som är aktiva och rätt duktiga.

De tävlar liksom inte så aktivt i veteranklass när vi är M35.

Nej, precis.

Så för oss som satsar på M35 så är det ganska bra.

Men senare då, som Musse hade jämfört det.

Han blir ju svår, om han ställer upp en sån så är det ganska svårt att piska.

Men har du kollat ut några distanser som du känner att här kan det finnas en rimlighet att ta en SM-medalj?

Jag har gjort ett omfattande arbete på den frågan.

Du har ett Excel-ark.

Jag har ett Excel-ark. Jag tvingade mig med det i misäret.

Men jag var inne och tittade på, från början var tanken just med inomhusveteran-SM.

Nu skulle det gått till februari, mars, nu vet man inte riktigt hur allting blir.

och då kanske vi började titta utomhus istället på sommaren.

Men där hade jag faktiskt tittat på sån här jag.

De senaste fem åren så tittade jag ut vad det krävdes för att ta

en bronspeng i alla fall på distans.

I princip alla distanser jag kunde tänka mig att springa.

8503 000 inomhus.

Så gjorde jag en sådan statistik och tittade.

För då fick jag en indikation på

att något år var det ju brutalt.

Det var ju alla bra med.

Så det var så här, men okej.

Men förutom det året

Så kunde jag få någon form av indikation hur snabbt vi hade kunnat springa.

För att kunna ta en bronspeng på det här sm.

Och där var ändå tyckte jag.

Alla tre distanserna 800 var nog kanske den jag hade varit mest lämpad för.

Jag har sprungit på 207 på 800 vilket är rätt hyggligt tycker jag.

Men jag tycker den är absolut vidrigaste att träna och tävla i.

Jag vill inte, verkligen inte.

Jag skulle mycket hellre kan man satsa på 3000 som skulle kunna vara bra även för 5000 och 10km.

Jag minns faktiskt inte riktigt tiden man behövde göra, men det kände jag.

Det var rätt spännande att kolla på.

800 är den distans jag känner att jag har störst möjlighet också.

Det är 207 för brons.

-Är det det? -Ja.

-Vad har du gjort, Fredrik? -Jag har gjort 215.

Så där är en del kvar att kapa.

Men nu har jag ju faktiskt inte tränat.

Nej, exakt.

Och sen är det 56 på 400.

Den är tuff.

400?!

Jag tror de två.

Sen 1500, 3000, 5000, 10 000.

Jag är långt ifrån där.

Ja, men om man kollar ut dem.

10 000 blev jag chockad över.

Du måste ju fan vara elitlöpare och ta någon medalj där.

Det blir att rikta in sig på någon av de snabba faktiskt.

Jag känner ändå att jag har lite explosivitet kvar ändå.

Och det är många som tappar det utifrån ålder och så vidare.

Det är väl där jag har störst chans om jag inte skadar mig.

Jag tycker faktiskt att det här med veteranklass

så tycker jag är någonting som är fantastiskt i löpning.

Alltså att det finns någonting för oss gubbar.

Någonstans att kunna tänka ”fan vad kul att tävla i detta”.

Jag vet att vi har flera i klubben.

Katarina som började springa på äldre.

Hon har ju tagit jättemånga SE-medaljer.

Jag tror hon är K60 eller K45.

Helt otroligt.

Skitkul att kunna få den.

Och det är ju en riktig medalj.

Den ser ut som de som springer i elit.

Och du, jag kommer aldrig glömma det här minnet.

Jag har berättat i någon av andra avsnitt i podden

att vi i ett tillfälle arrangerade SE på 100 km.

När jag jobbade med Helsingborg Marathon.

Och det var så här att då beställde vi, fick ju hem ju.

Dels var det ju riktiga SM-medaljer också.

Men det var ju alla, vi hade ju även veteran-SM på 100 km.

Så vi fick ju alla de här veteran-SM-medaljerna.

Det är som du säger, det är ju riktiga jävla medaljer.

Och så var det loppet.

Och så, och det var ju så här, vi behövde ju ha stenkoll.

Så att när folk kom in, behövde vi veta.

Vilken åldersklass är de som man direkt kunde säga.

Man ska säga att det är ettan, tvåan, trean.

Att du har blivit ett eller två eller tredje i din klass.

Han som vann i M55 tror jag.

Han kom in och bara ”Fan vad grymt och grattis, du är svensk mästare i 100km i M55”.

Han bara ”Va? Är det sant?”

Han var överlycklig.

Det var ändå 5 som tävlade i hans klass.

Det var inte så att det var bara han som tävlade i den klassen.

Han var helt jävla överlycklig.

Jag fattade honom, det var en sån ärlig…

Han hade precis sprungit 100km, det är klart han var glad att stanna.

Men det var en sån ärlig lycka, han bara insåg att ”fan jag är bäst i Sverige på detta i min åldersklass”.

Det tyckte jag var jäkligt fint.

Det är ju lite som Handicap i golf, att man har möjlighet att vara med och tävla om den äddaste valören.

Exakt.

Sen är det ju kanske brons du och jag får rutiner på.

Det är de vi tittar på, ja.

Där det inte är så många som har anmält sig.

Nej, precis. Här är en Blue Ocean-liten.

• Var ska du springa? – Jag vet inte, jag ska bara kolla listorna här.
• Har du bestämt distans? – Nej, vänta till veckan innan.

Veckan innan bestämmer jag mig. 815,3 000 i förse.

• Det ska bli kul att satsa mot någonting igen.
• Jag håller med dig.
• Hur tänker du Anton? Du tävlar ju mot alla de som är bäst på det sättet.

Och i USA, nu vet jag inte men jag gissar att det är en ännu större spann av duktiga löpande i Sverige.

Bara med tanke på att det är så många fler som bor där också.

Ja, de är galet duktiga där.

Och det är ju framförallt

1500 meter och mile.

1600, 7 meter ligger den där.

Men det är ju nästan till bara snabbhet där.

Och det är just den distansen som jag vill satsa på.

Så det var inte jättetaktiskt bra liksom.

Om jag nu når den här bronspengen liksom.

Men samtidigt tycker jag att du siktar på ett sätt högre också genom att välja den distansen.

Då vet man att du får mest sparring.

Precis, lite så.

Sen kommer du hem och konkurrerar här hemma så har du tävlat med dem som kanske har ett snäpp bättre än här hemma.

Om du bara kan ta det mentalt och ta dig igenom det så kommer du stärkas väldigt mycket av det på hemmaplatsen.

Jag tänkte också Anton skulle få dela med sig av,

för jag brukar sätta in och titta på din Strava.

Du är en av dem jag tycker är absolut roligast att titta på på Strava.

Jag tycker det är kul att följa din träning.

Sen skriver du alltid någonting till, vilket jag uppskattar också.

Men just när vi tittar på den här perioden på om vi pratar om backträning innan,

tänkte jag bara koppla an till det igen.

För det roliga var att

för kanske, jag säger några år sedan,

nu kanske jag hittat på detta, och då i så fall får ni inte stoppa mig,

utan bara låt mig tro detta.

Så jag fick för mig att Anton bad mig om några tips vid någon tillfälle om träning och sånt.

Och jag delade glatt ut dem.

Sen gick det två år.

Och sen så nu när jag hade slidda baksidor och sånt i våras.

Så jag bara fan jag kan inte köra den träning jag är van vid.

Så såg jag Antons jäkla strav och bara shit han kör såhär dubbeltrösklar och backar.

Så då skickade jag till Anton såhär.

Din träning verkar skitspännande, jag vill gärna lära mig mer om hur du tänker.

Du kör ju, din setup är ju byggd, grunden i din träning är byggd på tröskelträning, backar, sen nu har du börjat addera fart eller du gör det i vissa perioder.

Men vad har du för pass du kör när det gäller tröskel och backar?

Jag försöker gärna skifta lite, framförallt på backpassen. Tycker om att ändra om där lite, att variera mig.

Det behöver inte bara vara antalet sekunder eller distansen, utan det kan även vara litningen på backen.

Som i de senaste passen så har vi en perfekt back i Härje-Elsinborg, serpentinbacken.

Perfekt back, det är det.

Ja, för att ha den en lite brantare del och en lite planare del.

Och då kör jag gärna lite på den lite planare delen, kan jag köra de lite längre backarna.

Typ som, först 5×50 sekunder och sen 5×40 sekunder.

Sen joggar jag ner som joggvila till den brantare delen och kör exempelvis 10×30 sekunder.

Just för att få den här explosiviteten av den brantare backen.

Så det är backpassen.

Jag har tänkt mycket på din attität med den passen för att många av oss andra har en sån absurd känsla

att vi hela tiden måste mäta. Om vi ska springa 10×300 så kan vi räkna sekunderna på backen.

Men du springer väldigt mycket på sekundbasis istället.

Jag springer bara på sekundrar egentligen. Varför kan jag inte riktigt svara på. Jag tänker jag gillar sekundrar liksom.

Visst det kan vara inte helt optimalt för att jag måste titta på klockan när jag startar och när jag kommer i mål.

Men jag tycker bara det är gött att ha.

Du varierar dem lite på känslan?

Mm, lite så.

Det säger man, alla har inte mäthjul och springer inte om mäthjul.

Nej, jag vet.

När jag ser Antons pass tänker jag bara

tänk om man hade kunnat springa utan att veta hur långt.

Gud vad skönt det här var alltså.

Jag är imponerad av det, för du verkar verkligen lägga upp dina backpass by feel.

Alltså din känsla på något sätt i vad som funkar eller inte.

• Ja men så är det verkligen.

Och det är också just delen av året.

Då kan det vara just de här grundträningsperioderna.

Då kör jag ofta lite längre backar.

Och där inte når en syranivå på de här länge backarna.

Utan mer att de är ganska…

…anerobiska.

Jag kan inte riktigt skillnaden på aerobiska.

Jag läste tusen gånger.

Det är samma här. Ingen aning vad det skiljer.

Men du får ingen syra helt enkelt.

Jag får ingen syra på de här lite längre.

Sen ska jag köra lite mer syra.

De är lite kortare.

Hur ofta kör du backpass?

Jag kör backpass en gång i veckan.

Varje vecka.

Jag tycker de är extremt viktiga.

Du får upp tekniken,

du får upp snabbheten,

du får den här

B2 max.

Snabb syra.

Just att du har

joggvilarna och sen

pambom på dig igen.

Så backpass tycker jag är skitbra, som jag tycker egentligen alla borde köra.

Så jobbigt att höra. Det är som att man vet att man borde, men man vill inte.

Ja, jag tycker ju att det är de pass som jag har mest ångest inför.

Jag tycker att de är vidre, jag tycker att de är… jag vill inte.

Jag känner liksom när jag kommer hem från backpasset, åh vad skönt.

Sen vet jag, fan om en vecka, då är det dags igen.

Du kör ju mycket tröskelträning och jag tänker framförallt för oss veterangamla så är det sånt vi gillar att höra.

Vi slipper springa så jävla snabbt.

Jag har tagit en del inspiration från de Ingebrigtsenbröna, de här norska skitduktiga.

Då kör jag dubbeltröskel en dag i veckan.

Då kan det vara på morgonen.

Då gillar jag ofta att köra lite kortare.

Det är två tröskelpass på en dag.

Ja, precis. Dubbeltröskel.

Jag är egentligen ingen morgonperson.

Jag tycker inte om att köra intervaller på morgonen.

Så därför tycker jag om att köra dom här lite kortare.

Typ 20 gånger 500 meter.

Och där man ska ligga i tröskelnivå.

Man ska inte slita.

Benen ska nog kännas rätt fräscha efteråt.

Sen kör jag ett till tröskelpass på kvällen.

Typ 4x2km med 2 minuter joggbilar.

Samma sak där.

Inte syra eller någonting utan bara

man ska ha bra flyt, det ska kännas bra.

Många brukar ofta referera tröskelfart som sin milfart.

Men jag tycker det är fel.

Man ska egentligen ha lite långsammare.

För att…

Jag skulle aldrig orka hålla min milfart på 4×2 kilometer.

Men…

Jag håller med dig där.

Det var en av de grejerna som jag skickade och frågade.

Jag hade sett att du hade kört det.

Jag hörde talas om att Ingelbrittsen bröd.

Då tänkte jag att det borde vara bra.

Sen tyckte jag att det lät väldigt spännande att prova.

Jag vet att det har varit mycket kring det.

Jag minns i somras så var det en duktig veteranlöpare som heter Andreas Karlborg.

Han tror faktiskt att han vann SMI terränglöpning.

Nu också.

Han är ju sprungit, jag tror han är m40 eller m45.

Han sprang på runt 33 minuter på 10 000. Superduktig.

Han är läkare och han pratade också om det här med tröskelfarten.

Jämför med han tror jag också det var att det nästan kan vara 10 sekunder över milfarten.

Då ligger man liksom rätt på det om det var 6 eller 10 sekunder.

Då ligger man liksom rätt på det.

För det minns jag första gången jag testade.

Jag hade en dålig dag och var varmt på lunchen.

Jag tror det var 15 gånger 500 jag testade.

30 sekunder ståvila mellan. Första tre känns rätt lugnt.

Sen så var 30 sekunder när vi hillar för sinne rätt snabbt.

Det är det som är grejen. Den korta vilan gör att man blir trött.

Så det är ju… Man tänker…

Precis som du säger, de första tre är skitenkelt.

Ska inte öka istället.

Man vill göra det.

Sen tycker jag det är coolt.

Sen är man lite tveksam när man ska ut i kvällen.

Jag vet inte, det här kommer inte gå.

Sen är det en riktigt jävla god feeling.

För du ligger i den här zonen som du säger där du inte pressar ut dig.

Men det är fan ingen mellanmjölk man håller.

Jag tycker det är ett bra tips.

Vi får lägga upp någon av dina

just på passan lite på.

Du har faktiskt kört några som jag tycker är superspännande.

Det är superspännande.

Kan du ge upp något backpass?

Det ska bli extremt kul att följa dig nu när du är iväg.

Jag hoppas verkligen att det blir så som du har tänkt och de förväntningar du har.

Jag är helt övertygad om att det här kommer att vara en skjuts i din karriär.

Ytterligare ett steg.

Du har haft en fantastisk utveckling har vi hört nu.

när du har pratat härifrån.

45 på mejlen på Springtime till 32 på några år.

Det är helt otroligt.

Vi vill tacka dig jättemycket för att du kom hit.

Tack så mycket.

Och när du har landslagstressen på dig

så får du inte glömma de här gamla gubbarna

att de får komma och kolla.

Du får bjuda in oss till de här stora bensin.

Bra!

Det ska jag gratisbeleta.

Yes!

Snyggt!

Det var syftet varför du fick komma hit.

Ja precis.

Stort tack Anton.

Tack så mycket, tack för att jag fick komma.

Det var superkul.

Härligt, vi ska vidare till en lucköppning.

Vi måste avsluta med en lucköppning.

Fulle tomten som grut och kissa på sidan på baren.

Det låter ju som det är. Så nu kör vi den gingen.

Jag älskar lucköppning.

Det kan vara det bästa någonsin.

Vi borde köra det året runt.

Vi kan ha en lucköppning i mars.

Alla bara ”men vad händer nu?”

Grejen är att vi strävar inte efter att försöka vara annorlunda.

Vi tycker det är sjukt kul att testa nya grejer.

Det är otroligt roligt.

Det gör vi allt från jinglar till inslag till gäster till whatever.

Nu går vi utanför podden och testar nya grejer.

Precis, nu har vi startat en klubb på Strava.

Ja det har vi.

Och det skapade jag och sen så kom det in en massa medlemmar utan att jag visste om det ens.

Och det är ju skitkul.

Det är fantastiskt kul.

Vi försöker ju hitta våra format.

Vi gillar Instagram, vi gillar Strava, tycker vi är schyssta.

Vi gillar filmformatet.

Där har vi lite roliga grejer på gång.

på gång, men nyårsafton ska man ju vara med och springa på Strava helt enkelt.

Det ska man.

Och går man med i gruppen som heter löpninglivet, där det är inget ”och”

för du kan inte skriva ”och”.

Löpninglivet på Strava.

Ja, så är man med i en tävling.

Om man springer på nyårsafton, spelar ingen roll vilken tid,

så är man med i en tävling och det kommer att utlovas bra priser.

Det kan vara att priserna är i klass med en ny Tesla.

(skratt)

Okej, jag tonar ner det litegrann.

Det är bra priser.

Ja, precis.

Så gå med där, för då har vi möjlighet att göra det här till ett riktigt kul tävlingsmoment.

Och vi kommer koppla ihop det med en massa spännande saker.

Vi vet inte riktigt hur, men…

Vi vet inte hur, men fan om ej, vi löser det.

På något sätt.

Så det får bli dagens lucköppning.

Vi kommer att höras nästa torsdag.

Tack för att ni har lyssnat.

Det har varit ett långt avsnitt.

Men det är roligt med långa avsnitt när man har gäster.

Det krävs ju.

Att man tar lite tid och ställer de frågorna som man är intresserad av att lyssna på.

På svaren helt enkelt.

Jättekul.

Vi fortsätter få massa feedback och input från lyssnarna.

Nu har vi en massa roliga grejer på gång där vi vill levela upp podden till nya höjder.

Då är det mycket tack vare allt ert engagemang, input och feedback.

Jätteroligt tycker vi.

Tack för idag!

Ha det fint!

Hej då!