Jaha, det sket sig helt enkelt. Både introt till avsnittet och Fredriks drömmar om en medalj på Veteran-SM! Men vad gör man egentligen när saker inte blev som man tänkt sig? Med skador, tävlingar och pass. Med livet i stort och på jobbet, hur laddar man om hur hanterar man nederlag? Detta är temat för avsnitt 71! Dessutom bjuder vi på en favorit i repris bland cocktails vi testat och såklart får Fredrik svara på obekväma frågor på temat ”det blev inte som du tänkt dig” 😂. Avsnitt 71 – nuuu kör vi!!
När saker inte blir som man tänkt sig: Så hanterar du motgångar i löpning och livet
Vi har alla varit där: våra planer går inte som vi tänkt oss, och vi står inför oväntade motgångar. I avsnitt 71 av podden Löpning & Livet, dyker vi djupare in i ämnet och ger dig tips och råd om hur du kan ladda om och hantera nederlag i löpning, jobb och livet i stort.
Att möta motgångar
Det är viktigt att acceptera att saker inte alltid blir som man planerat. När du ställs inför motgångar, som en skada eller en misslyckad tävling, kan du använda dessa erfarenheter för att lära dig och växa som löpare och individ.
Fem tips för att hantera motgångar
- Sätt realistiska mål: Genom att sätta realistiska mål för dig själv kan du undvika besvikelse och frustration om saker inte går enligt plan.
- Anpassa dig: Om du ställs inför en oväntad situation, försök att anpassa dig och hitta alternativa lösningar för att nå dina mål.
- Lär av dina misstag: Se varje motgång som en möjlighet att lära och förbättra dig själv.
- Sök stöd: Prata med vänner, familj eller träningskamrater för att få råd och stöd när saker inte går som planerat.
- Ta hand om dig själv: Se till att du tar hand om din fysiska och mentala hälsa, oavsett om du upplever motgångar eller inte.
Följ Löpning & Livet på sociala medier och YouTube
Se hela avsnittet på youtube: https://www.youtube.com/live/I5yUdvFJpvo?feature=share
För att få fler tips, råd och inspirerande samtal kring löpning och livet, följ oss på våra sociala medier:
- Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
- Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
- YouTube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams
Glöm inte att du även kan lyssna på avsnitt 71 i poddformat här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/71-när-saker-inte-blir-som-man-tänkt-sig/id1539039755?i=1000555737646
Och sist men inte minst, missa inte att avsnittet kan ses live på vår YouTube-kanal! Vi ses där!
Här är avsnittet i text:
Spagliato säger vi när vi spelar i en avsnitt 71 av Löpning och livet med Fredrik och Simon.
Det här är ett avsnitt som handlar om vad man gör när det inte riktigt blev som man tänkt sig.
Som när Fredriks drömmar om ett veterinärsämt grusade som fick springa 180 meters varv in i hallen.
Självklart så dricker vi en sån här Spagliato som betyder misstag. En Negroni-variant.
Till detta snackar vi om våra sämsta uppladdningar.
Och det här behöver vi ta om. Så nu spelar vi in ett nytt take på den.
Det blir inte alltid så man tycker.
[Musik]
Vi har så roligt mellansnack.
Nu visar Simon en rolig app här i telefonen.
Jag tänker att vi drar igång koden redan nu.
Ni som lyssnar på Spotify eller iTunes får ta del av detta roliga samtalsämne.
Vi pratar om roliga appar.
Vi pratar om Runkeeper som också kan uttalas som Runkepär.
Om man inte är riktigt insatt i det och läser snabbt så ser det ut som att det står Runkepär.
Då kan man undra, vad är det för en app?
Vad gör man där? Vad reagerar man på någonting?
Det ska gå fort.
Det ska gå fort. Var räcker man på runkep här?
Jag vet inte.
Lite tramsigt, men då kunde jag inte låta det fortsätta tramsa vidare.
För att det finns ju något företag i varumärket som faktiskt heter Runk.
Och det har ju med löpningen att göra.
Deras motto är såhär.
Run kind, be kind, runk.
You can’t make that shit up.
Jag håller själv på mitt nya jobb och vi ska skriva en ”om företaget”-text.
Deras är ”We are RUNK”.
”Whether you’ve just started out jogging or a regular marathon runner, we have something for you.”
Och sen är det ”Run kind, be kind”.
Alltså RUNK.
De har RUNK-T-shirts.
Nu säger jag inte det här för att tramsa.
Nej, det är det inte.
De har RUNK t-shirts, RUNK cooling foot cream och RUNK bath salts.
Det tar inte slut här förresten. Jag tar några produkter till, de är ändå igång här.
- Är det ny sponsor? – De har RUNK water bottle.
De har RUNK greeting cards, de har barn RUNK tröjor.
De har Alcoholic Runners Hand Cleanser Sanitizer.
Det var ett långt ord.
De har även Runk Bottle Holder.
Det är en flaska med Runk Hoodies.
Det är till och med Runk Sand Candle.
Jättemycket.
Det här lovar jag.
Och till och med Runk Massage Ball.
Det här ska läggas ut på Instagram.
Det här är ett jättestort varumärke.
Jag har sett dig lite blandade löpartrådar över tid.
Men det var inte veckan som har gått för er.
Nej det var det inte.
Och vi måste be om ursäkt för att det kan vara att det låter lite tramsigt idag under det här poddarsnittet.
Vi har haft ganska intensiva veckor.
Simon har börjat ett nytt jobb.
Han ska sätta en ny marknadsprofil och bara leverera och dominera på sin nya arbetsplats.
Jag har varit ute och jobbat stenhårt med olika saker.
Så vi är lite trötta.
Men vi ska nog ta oss igenom.
Då beställer man en Runk hoodie.
Runk hoodie.
Men vi har liksom halkat in på veckan som gått och att vi är trötta.
Men vi ska prata lite löpning Simon. Hur är det med din löpning nu?
Jag måste lämna den här världen.
Vi kommer in på det sen.
Nu har jag mentalt lämnat runkvärlden och nu är jag inne i min bärparvärld istället.
Du frågade mig om jag haft någon vecka.
Du sa ”du får kolla din runkeeper” och det tyckte jag var roligt.
Jag har faktiskt haft en löparvecka, tror jag dig.
Och den har faktiskt varit ganska bra.
Den har varit en intressant löparvecka.
- Intressant?
- Mitt lördagsplats var inte som jag hade tänkt mig.
- Uttrycket intressant, Simon.
- Om du får en ring så bara ”Vad tyckte du?”
- Intressant.
- Det är inget positivt.
- Jag har haft en bra löparvecka.
Den har varit inte som jag hade tänkt mig.
Som temat på avsnittet kan man säga.
Och vad jag menar med det är att i onsdags förra veckan, efter vi hade spelat in förra avsnittet,
så sprang jag ett kvalitetspass på sena eftermiddag kvällen.
Och jag är i en fas nu som jag inte hade tänkt mig.
Där jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Så att varje kvalitetspass… – Du måste veta om det är Maraton eller 1500 meter.
- Ja, och jag har haft en tanke av att jag är sugen på att springa 5000.
Och även upp till 10km landsväg.
Och idag landar jag nog i att det är 5.000 och till och med har 5km.
Alltså landsväg slår jag jävligt sugen på nu.
Men det var lite efter finding efter veckan.
Så i onsdag visste jag inte alls vad jag skulle köra.
Jag bara panik kom ut precis i gapet mellan att jag hade slutat och vi skulle äta.
Det är de bästa runderna.
Ja fyfan då är man stressad alltså.
Jag bara shit, jag hinner vara ute max 50 minuter.
Jag vill ändå köra kvalité, jag vill ändå varma upp så att mina baksidor sprängs.
Jag vill ändå hinna bara jogga hem.
Eller hinna jogga hem till att vi ska fixa och käka och sånt.
Så fram till hela vägen uppvärmningen så hade jag tre pass i huvudet.
Och sen när jag stack iväg, då började jag narrow it down.
Okej, beroende på hur de första 100 meterna känns så blir det ett eller två pass.
Men jag har landat i slut, så när jag har sprungit 100 meter kände jag att det får bli 6 km tempo.
Ja men det gör det ju.
Jag hade tänkt 5, men 6 blir bättre för att jag vill springa lite längre.
För jag orkar egentligen bara 5, men då springer jag 6 och så sänker jag farten.
6 km tempo pass gillar jag.
Det är liksom någonstans, då är det kanske runt 10 km fart.
Det är då lite lite långsammare kanske också.
Så min tanke var då där jag är nu, kan vara sån, ja 3,55 fart kanske jag.
”Kör den i en sexa, det låter väl kanonbra” tänkte jag.
Stack iväg och så tyckte jag ”fan det känns liksom”
Varvet mil, den där klassiska lilla runda där med fem kilometer.
Så tänkte jag ”springa ett varv där och så en kilometer till”.
Men när jag hade kommit upp till två kilometer, den går lite upp för att börja nu.
Så var jag så ”fan, det känns som att jag springer mycket snabbare”.
Då hade jag haft 3.53, 3.53.
Så tänkte jag ”fan, det går ändå lite snabbare än vad jag tänkt mig”.
Men det känns som att jag springer fortare.
Så på tredje kilometern så hade jag 3.40.
”Oj, det är nog GPSens lagg, det är nog lite grann så där.”
Så jag sprang kanske lite snabbare.
När jag kom till 24 meter började det bli så här…
”Nu börjar ju baksidan knorra lite grann, vad gör jag nu?”
Då sprang jag istället, det blev en progressiv femma för att smära detta.
Men jag hade faktiskt 18,50.
Vilket var länge sen, under 19 minuter.
Så nu började det vara 3,46 fart i snitt.
Och progressivt.
De sista hade jag på 3,36.
Jag kände att farten är problemet.
Det är flåset som det är lite efteråt.
Så nu kändes det bra.
Så jag fick en bra femma.
Kände mig nöjd med det.
Sen blev det distans torsdag och fredag.
Och sen lördagen hade jag inte heller bestämt vad jag skulle göra.
För jag tänkte att du ska ju upp och härja.
Jag får ju åka själv till hallen.
Vad fan ska jag göra då?
Så började med den stunden.
Vi kan ju egentligen du kan få berätta hur den veckan var.
Men vi sprang ett annat pass i hallen.
Söndagen kom jag faktiskt ut 19 km.
Det är mitt längsta långpass efter skador och grejer.
Och nu går en mil på kvällen efter att ha käkat indiskt.
Så nu ligger jag kvar här rätt stabilt.
Det var en tung jogg kan jag säga.
Jag sprang, jag hade käkat Mongolian BBQ-buffé på lunchen med Mara Lars.
Kände mig tung redan där.
På kvällen, jag har så sugen på indisk.
Jag bara, okej då.
Sen skulle jag springa och hämta min cykel på jobbet på kvällen.
Jag joggade 6 km dit sen.
Kommer dit, jag är på väg och jag joggar så jag får 8 km.
Sen när jag var på 7,5 km kom jag på, de har ju låst grindarna nu.
Klockan är efter en viss tid.
Har du inte fått kort?
Nej, jag har inte fått mitt kort än.
Så jag bara ”jag får jogga hem”.
Så fick jag en mil.
Och det var en tung indisk mil kan jag säga.
Fy fanken alltså.
Så min vecka, jag ligger kvar på mellan 6 och 7 mil.
Två bra kvalitetspass.
Ett i lördag som du ska prata lite grann om.
Där passet här i veckan, progressiva femman var bra.
Jag ska springa fem kilometer landsväg på DM på söndag.
Det här var lite uppladdning för mig nu.
Så jag känner mig taggad.
Jag är sugen på den också.
Tycker du du ska haka på den?
Det finns möjligheter.
Men hur har din vecka varit Fredrik?
Din vecka är mer intressant.
Den blev inte alls som jag hade tänkt.
Jag har ju gått och drömt om att få en medalj runt halsen.
Men det får man inte på SM.
Man får dem i handen.
Veteraner får det.
Det är inget band på dem.
Det får man bara om man anmäler sig till ett lopp och springer färdigt.
Då får man medalj.
Det får man inte när man är veteranare.
Får man det nio månader efter.
Får man det bara när man är jävligt snabb och får det i handen.
Det är inte bara halvledare som slutar med det.
Medaljer också.
Min vecka har blivit lite konstig på lite olika sätt.
Jag började ladda för Västerås.
Om vi ska ta det från onsdagen.
Började köra distanspass.
Lite kortare, lite lugnare.
Men avslutade med lite strides.
Jag har hittat lite strides. Jag la in en extra vilo idag och så höll jag in den på torsdagen.
Hur kändes kroppen och känslan då?
Jag har haft ganska strama baksidor sedan jag började träna med Zara.
Men det har inte blivit värre än så?
Det har inte blivit värre.
I veckan kände jag att nu börjar det släppa lite. Jag fick upp farten litegrann.
Det kändes bra kontrollerat.
Jag började ladda mentalt.
Men i samma veva så började Cornelius bara ”Jag var lite inte i huvudet”
och så här i veckan.
Började bli lite hängig och så kände jag att han blev sjukt pigg i pren och så.
Alltid.
De är helt friska.
De går från 39,5 till hur friska som helst.
”Får jag studsa?”
”Nej, det får du inte. Du är sjuk.”
Men han började få lite feber när han närmade sig.
Men vi var ändå så här, han ville jättegärna åka.
Han bara ”Vi är uppe och tittar på pappa, vi bor på hotell och äter frukost”
Allt det där som barn tycker är mysigt.
Även vuxna.
Det gör man ju.
Vi är laddade på att komma iväg och vi tänkte att vi tar beslut på morgonen.
Han hade ganska lite feber på lördagsmorgonen när vi skulle åka.
Loppet var på söndag när vi skulle åka upp dagen innan.
Och vi oroade oss.
Det är ändå 5,5 timmar i bil.
Så satt vi hos bilen, packade ut allting och var laddade som fassen.
Så körde vi i tio minuter och så säger Cornelius ”Jag mår illa”.
Och då bara tittade vi bak så ”Vad fan håller vi på med?”
”Ska vi dra med honom en fem och en halv timme bil?”
Även om han säger själv ”Jag vill, jag vill, jag kan, jag är pigg”.
Så bara kände vi ”Nej, nu får det räcka”.
Så vi vände om utanför Hyllinge och körde tillbaka.
- Vad gick i helom ditt huvud då?
Jag tänkte bara att det är rätt beslut. Jag funderar inte så mycket på att nu skete sig eller så.
Jag tänkte att det här är det enda rätta just nu.
Sen kom jag hem och började packa upp allting.
Jag skrev till Sara och BG, ordförande i klubben.
Jag fick svar direkt, du borde köra i hallen. Du borde springa i hallen nu.
- Och BG som skrev det? – I dag. Klockan var åtta på morgonen.
- Och BG skrev det? – Ja, BG skrev det till mig.
Så du får ut någonting av det.
Sjukt rakt.
Jag bara ”ja, det ska jag nog ju fan göra”.
För det var ju faktiskt sista inomhuspasset i Hallen också, den morgonen.
Ja, precis.
Så jag sitter med telefonen i handen och tänker ”fan, Simons granny fan i Hallen”.
Jag kan inte lägga över det på honom.
Kommer han att känna att han måste springa med mig så förstör han sitt pass.
Han kan ju skada sig, vad fan ska jag göra?
Så jag skrev liksom.
Så gjorde du ändå?
Så gjorde jag ändå.
Du ska springa till mig.
Jag formulerar mig kanske ganska trevligt.
Det gjorde du absolut.
Men du var ganska på men osäker kan man säga.
För mig var det också så, det var självklaret att hjälpa till.
Vi snackade om det på vägen dit också.
När det är en sån sträcka som 800 meter,
varenda meter du kan få hjälp där du inte behöver tänka,
det är grymt.
Det är på alla distanser, men 800 är så kort tid.
Varje sekund, man behöver inte fundera så mycket.
Jag vet inte vad det siktar på tid.
Jag har ingen aning hur långt jag skulle orka.
Jag tänker så här, Simon, du har gjort 207.
Jo, det var ett tag sen.
Du kan ju jogga runt.
Det är sjukt.
Nu när jag har sprungit här, 800m framför,
2007 var en riktigt jävla bra tid.
Jag är faktiskt väldigt nöjd med det.
Jag har gjort 2007, 2009, 2009 och 2012.
Men vad har du gjort som veteran?
Det är det som är frågan.
Du har aldrig sprungit?
Det var lite min känsla.
I vanliga fall när jag säger 800m men strax under tre fart,
Jag är med så länge jag orkar.
Men sen började jag fundera innan jag skulle svara.
Jag är med, men hur länge tror jag att jag orkar?
Jag tror att jag skulle kunna göra 2,25.
Skulle jag gissa kanske 1,25-2,30.
Det är rätt långt ner till 2,12.
Framförallt att hitta farten.
Jag gissade att jag skulle hålla mellan 3-400 meter.
Men då tänkte jag, det är ändå 40-50 procent av sträckan.
Då hjälper man ändå till.
Hade det varit 100 meter hade det varit skitsamma.
Jag har insett det när jag sprungit.
Om man inte har sprungit så kort innan och testat på det,
så inser man ganska fort när man börjar springa det,
att kapa en sekund per 200.
Det är extremt jobbigt.
Det är det.
Skillnaden mellan 31 och 32 eller 33 sekunder.
Det är mycket.
Det är jättemycket.
Det känns som att du nästan dubblar farten för att kapa en sekund.
Det är då man inser att varje sekund att pressa på 800 är en bedrift.
Det kan låta lätt, men ska ner två, tre, fyra sekunder.
Det gör mycket på tempot.
Fortsätt det i perspektiv.
Du håller ju en fart som är 2,45 km/h.
som man översätter och så.
Jag tror då börjar många få säga
”Ja men det går ju fort”
Då går det ju väldigt, väldigt snabbt.
Man kan bara försöka springa 200 meter
och klocka sig själv så inser man bara
”Shit, det är långt, 800 meter måste gå då”.
Fredrik, vet du vad vi borde göra?
Vi borde blanda en drink
och sen berätta hur det gick för dig.
Ja, precis.
Som det blir en time trial.
Smagliato.
Ja, men det gör vi. Vi blandar en drink
Nu är vi strax tillbaka.
Nu har vi en Spagliato i handen och sitter och njuter av denna fantastiska cocktail.
Eller hur Simon? Den är grym.
Jag skulle vilja säga för dem som vill ha någon referenspunkt.
Jag tror att många som jag, Svenne Banans, har druckit en Aperol Spritz någon gång.
Och många i hela världen har druckit en Negroni, för den är en av de mest populära.
Men det känns, det är ju verkligen någonting mitt emellan Aperol Spritz och en Negroni.
För att den har ju typ de ingredienserna i sig.
Ja exakt, det är ett masterpiece.
Väldigt, väldigt trevligt.
Anledningen till att jag valde denna, jag tror djupt övervägande och googlande,
var för att jag hittade ingen annan.
Och den här betyder misstag!
Nej men alltså Simon tycker att vi ska ta om drinkarna nu igen.
Ja alltså.
Avsnitt, vad är detta? 52?
71 är det väl?
Ja men alltså som vi hade den där drinken.
Spargletodrinken hade vi ju någon gång.
Ja det kan ju stämma, runt 50.
Och jag bara, ja men jag väljer en ny drink idag.
Och sen bara, jag tog en gammal vän.
Hittade ingen annan, han inte.
Hade ingen i gränsen hemma.
Nej men det var kreativt.
(skratt)
Så dålig stämning. Drinken var god men det känns som att jag har druckit den innan.
Det är kul att testa.
Gamla Mariter-drinkar.
Den är värd att testa igen, absolut.
Jag håller med.
Ska vi fortsätta prata om mitt lopp?
Det är mitt träningspass, får man nästan säga.
Som det blev i lördag.
Stenhårt träningspass.
Det är verkligen stenhårt.
Men jag drog iväg en sms till dig, vi bestämde en tid i hallen.
Vi dök upp därefter 1,8 km uppvärmning.
Körde några varv där inne och kände att nu är det dags.
Du var väldigt så, jag vill gärna köra igång direkt.
Det är ju lite du också, när du kommer till tävlingar så vill du inte vänta en timme.
Man vill riva av det på något sätt.
Jag kände så här, vad hjälper det om jag väntar fem minuter?
Jag kände mig lite stressad. Jag la mig ner och gjorde mina baksidaövningar.
Du bara, jag är ju redo. Jag bara, jag är på gång.
Ja, men vi skulle också iväg.
Jag förstod det.
Cornelius då, som den lilla heter, han var ju ganska ledsen över att vi inte skulle åka.
Så vi fick myta med andra saker.
Så vi skulle äta brunch på Sea-Yoop.
De stänger halv elva, så vi hade lite kort tid.
Så vi var tvungna att komma igång helt enkelt.
Så jag föroffrade den här baksidan ibland.
Jag var helt okej med det faktiskt.
Du skulle inte springa hela.
Nej jag sa det bara.
Vi snackade skoj av det i början.
Gör du 2,25 nu och jag drar av min baksida så var det inte värt det.
Så var det inte värt det.
Tack för att du följde med Simon.
Jag haltar hem och du går som en bitter.
Det som jag kände där när vi skulle dra igång det var att jag vill göra bättre än 2,15 som är mitt pers.
Jag vill vara med och konkurrera tidsmässigt om en medalj.
Det var det som var tanken.
Och du fick äran att hålla tempot.
Du blev mer nervös än jag.
Det sa jag till dig också.
Jag skulle faktiskt vilja, jag höjer mig själv varje avsnitt.
Men nu gör jag det lite extra.
Just fartåldning tycker jag ändå att jag har blivit ganska bra på.
- Är det mathållning eller fartålning? – Det är inte min grej, men fartålning är det.
Det enda som har blivit är att jag känner mig väldigt stabil i att hitta farten och kunna ganska snabbt klocka och hålla koll på det.
Men här var utmaningen att, precis som du nämnde innan, att hade det varit tre minuters fart,
känt mig cool och lugn. För där vet jag att det är en hög flytfart.
Men så fort det gick snabbare kände jag att jag är lite osäker på det.
För även i min roll där visste jag att jag kan känna mig säker för att jag kliver av så fort jag inte orkar mer.
Så fort jag springer vidare.
Och det kändes också hemskt att bara lämna henne åt någons öde.
Men nej, du var så jävla laddad.
Du bara rev av dig, nu kör vi och så.
Det var ändå ett ansvar för att man vet också om portugarna har inte råd att springa sådant tre sekunder.
Första halvan då är det kört.
Utan man har kanske en max två sekunder som får gå fel första 400.
Och det är väl det som jag tycker är jobbigt med 800.
Att det är så definitivt direkt.
Alltså då står det och trycker av klockan så är det liksom.
Nu är det bara att bita i.
Och jag skulle säga plågas.
För det är det man gör under de två minuterna.
Och det är så sjukt.
Vi har ju snackat om den tidiga avställningen.
Men man tänker en och säger ”Fan, lite mer än två minuter, vad är grejen? Det går ju här där ut.”
- Ja, det gör det också. Men det är ju en…
Alltså nervositeten och osäkerheten kommer mycket utifrån att du ska ju mer eller mindre…
Du ska pressa dig så hårt jämfört med om du springer maten där du kanske tröttar ut muskulaturen.
Här ska du liksom, du ska nästan maxa i väldigt kort tid.
Och det gör att du får en annan typ av nervositet.
Jag får det i alla fall med lite så här, jag våndas lite.
Alltså just tiden innan är ganska jobbig inför 800, för du känner liksom att
fan det gäller direkt och jag måste vara med.
Och det är liksom, vad fan kommer det kännas?
Och alla de tankarna.
Men därför är det skönt att jag bara kunde lägga mig bakom dig
och fokusera på din rygg och bara liksom i alla fall några varv.
Hur var ditt mindset? Det blev ju inte som du hade tänkt dig.
Var det så att du kände dig mer avslappnad?
Eller kände dig mest bara att det är surt att inte komma iväg?
Eller komma iväg med en skilda tävlandet?
Tänkte du något på det? Du verkar rätt avslappnad.
Jag var ganska avslappnad.
Jag funderar lite på om det hade varit samma känsla uppe i Västerås som jag hade i Halland.
Jag tror det hade varit ungefär samma känsla som jag hade.
Jag tror inte jag hade varit mycket mer nervös än vad jag var i Hallinge.
Jag var ändå ganska nervös utifrån.
- Ja, det märks inte.
- Jag samlar mig oftast och blir ganska bestämd och kort.
- Ja, men det har du faktiskt rätt i.
Jag har märkt med dig att när du blir nervös så är du…
Jag är ju en sån som blir skämtad.
Du blir ju väldigt så…
- Jag stänger av lite.
- Du är ändå med, men märker att du är ganska fokuserad.
Jag gärna vill komma igång och köra.
Det var skönt att vi kom igång så fort. Då kunde jag släppa lite på nervositeten också.
Jag hade på mina nya Nike Victory X.
Jag kände när vi drog iväg att tempot var ganska långsamt.
Det var ju första känslan.
Jag kommer inte ihåg vad vi hade 200 på.
Jag vet exakt.
Hade vi 35?
Egentligen kände jag att nu är vi för långsamt.
Jag hade tänkt att vi skulle ha 33 eller 34.
Min tickade precis upp 34 höger och över till 35 när vi spangade över.
Då kände jag att det här tog för långsamt.
Vi måste få upp farten.
Jag märkte att du ökade där.
Samtidigt måste man också vara försiktig för att man får inte trycka till för hårt heller.
För då bränner man ju sig.
Då var jag faktiskt lite orolig när vi kom till 200 och kände ”Var fan har jag pajat Fredriks lopp nu?”
Men det var skönt att vi reflekterade lite efteråt.
Du hade ju sprungit time-triden helgen innan.
Då hade du öppnat, inte hårt, men någonstans på ett hem.
Då hade du ju tappat sista 200.
Och ditt bästa åttanväntslopp var ju också progressivt.
- Ja, det var ännu mer progressivt.
- Ännu mer, ja.
Så du är ju i grunden också lite progressivt lagd.
Att du gillar att kunna få upp 10%.
- Men då hade vi den andra torningen måste vi ha haft på 30…
- Jag tror vi hade 30…
Ja.
- För 67.
- Ja, precis det hade vi.
Så vi var två sekunder långsammare på den första.
Och en sekund snabbare på den andra.
Så fortfarande inom ramen för vad som är rätt.
Och jag tror faktiskt att det hade varit värre
Om vi hade varit två sekunder snabb.
Första 200 och sen en sekund långsammare.
Man får tänka på att den andra tvåhundringen, den borde vara snabbare för du står inte still.
Nej, precis.
Det ska man faktiskt ha med sig också.
Man går från noll och upp i fart.
Det blev rätt så naturligt att det som var positivt med den 35 var att man får en lite mjuk inrullning i det.
När vi kom till 200 var jag lite stressad.
Då kände jag att jag får trycka till lite grann, men inte allt för mycket.
Det var i mina ben rätt så märkbart att vi fick upp farten.
Efter 200 tänkte jag att jag lätt hade en 400.
Efter 200 så…
Jag kände det när jag låg bakom det, att jag bomsade lite.
Jag har ju det loppet från Heden, den timetracken.
Ja, precis.
Färskt i minnet och i muskulatur och allting.
Så jag kände liksom…
Men var du nervös någon gång där?
Nej det var jag inte men jag märkte att du hoppade till nästan.
När du tittade på klockan och ökade tempot ganska snabbt.
För det går ju inte att öka det…
Du måste ju upp i tempot direkt.
Ja precis.
Så jag försökte bara justera in oss ganska snabbt igen till var vi skulle vara.
Men det var skönt för jag var lite oerhörd.
”Vad fan tänker om Fredrik ligger bakom nu?”
”Vad fan gör han?”
”Har han pajat mitt jävla lopp nu?”
Jag fick ju upp faten.
Det kunde ju varit drygt.
Du får gå av.
Det måste jag säga, det sa jag ändå till dig innan.
Det skulle jag aldrig göra.
Jag vet, jag vet.
Men jag försökte ändå.
Jag sa till dig innan,
om du på något sätt
märker att jag är för långsam
eller inte sköter mig så bara
klappa så kliver jag av.
Samtidigt hade det varit
för att det hade varit förnerad.
”Uppflytta dig!”
Så det klivit av.
”Jag håller tiden till det Fredrik, du ligger efter!”
”Jag vet!”
Fy fan!
Det var lite grann dealen.
Så länge jag kände att jag orkade hålla farten på ett lättigt sätt så gör jag det.
Sen när jag kliver av så fortsätter jag att hålla koll på mina tider.
Jag insåg någonstans vid 200 trodde jag absolut lätt att jag skulle hålla 400.
Jag kände att jag kunde fortsätta till 400, men då hade jag inte kunnat köra någonting på resten av dagen.
Jag tror att jag hade klarat upp till 500, men då hade det varit en del av det.
Jag har inte kunnat köra mer än 400.
Jag har inte kunnat köra mer än 400.
Jag har inte kunnat köra mer än 400.
Jag har inte kunnat köra mer än 400.
Jag har inte kunnat köra mer än 400.
Jag tror att jag hade klarat upp till 500, men då hade det varit som du när du sprang 800.
Då hade jag varit helt förstörd.
Det är min analys efteråt.
- Du är sjukt egentligen.
- Det är så jävla kort.
- Det är så kort.
Då ska man ändå ha åtanke, och det är väl lite samma för dig.
Men för min del då tänker jag att vid 250 känner jag ändå att nu börjar jag bli trött.
Då har jag bara 250 meter till.
Sen hade jag legat på marken och skakat.
Alltså hur sjukt är det?
Jag kläder av där vi tränar 40.
Då klockade jag dig på 400.
Då hade du 67.
Du hade ju någon tankomt för 12.
212 blankt hade ju varit 66 sekunder.
Så du låg ändå inom spannet du skulle.
Men vi visste att du behövde springa andra 400 lite snabbare.
Hur gick dina tankar när du passerade 400 och visste att du låg på 67?
Det var lite som på Heden, det här har jag koll på.
Då är det kanske lite som det var för dig efter 200.
Ja, precis.
Det känns ändå bra.
Ja, men jag kan nog öka lite, jag kan nog fixa detta.
Då var det fortfarande flyt, det kändes flyt för dig då?
Ja, det gjorde det.
Jag kände liksom, jag hade med klubbkompisarna, började heja och sånt.
- De hade nog inte fattat innan.
- Nej, de hade inte fattat innan.
- Men när jag klävde av och började skrika så trodde jag lite grann att de bara såhär ”han springer nog snabbt”.
- Så började de skrika och klappa och sånt och det var ju jävligt gött.
Då fick man lite extra energi.
Där kände jag lite som jag gjorde på Heden.
Det här kommer jag att ordna.
Det här kommer jag att fixa, rätta tempot, in i mål.
Så långt kvarar det inte.
Men sen vet jag också hur det var där på Heden efter 600 meter.
Jag var totalt slut. De 200 meterna däremellan är ganska avgörande.
Men när jag passerar 600 så känner jag att jag inte är slut.
Jag kan inte öka så mycket, men jag är inte slut.
Jag kränger inte och håller tekniken och steget.
Så jag kände att håll i detta nu så kan det bli en bra tid.
Jag hade inte så bra koll på vad jag låg till.
Så jag kände att jag försökte bara hålla uppe stegen i tekniken och fokusera.
Så kommer nog att gå vägen.
Jag vondades lite efter 600 var jag skulle skrika till dig.
Hade det varit en 10-kilometr tävling, eller en 5 eller en 3 så hade jag sagt det åter.
Så jag tryckte på lite till nu.
Men när man kommer vid 600 vid en 800 så kände jag bara, för då hade jag rätt bra koll.
Jag tänkte bara, du får inte tappa någonting härifrån, snarare kan man springa en halv sekund snabbare.
Eller ungefär samma. Jag visste att det var ungefär där omkring.
Jag kände, ska jag skrika till dig att just nu har du en 2.13 tid?
Jag tänkte, nej det gör jag inte. Jag tror inte det hjälper.
Jag ville att du skulle gå ner på 2.12, jag visste att det var målet.
Jag var rätt nervös när du kom. Vid 600 såg det fortfarande starkt ut, men när du nårde 700 så bara ”Nu börjar det komma”.
Det kom ju där, det var 100 meter kvar. Det var ju förflyttat från 600 till 100. Då började mjölkseran pumpa i kroppen.
Då började man höra det i aningen.
Så då var det bara att överleva in i en håll.
Vilket jag ändå gjorde, jag tyckte jag höll det ganska bra.
Du höll farten in jättebra.
Så jag hade ju 2,13, strax under 2,13.
2,12,96 hade du.
Så jag är sjukt nöjd att man kan få ur det ur kroppen på en träning på det sättet.
På lovamålen efter det, det är skitbra.
Så jag är jätteglad.
Sen tittar man på tiderna på SM så hade jag väckt i medalj.
Jag hade kanske kunnat vara med och konkurrera om ett…
Jag vet inte, det är svårt att säga.
Om jag hade varit där, hur hade…
Vad heter han?
- Kalle Dannerstam.
- Ja, Dannerstam. Hur hade han sprungit om jag hade varit där?
Han kanske bara hade tryckt på, för han har ändå gjort 2.05.
- Han sprang på 2.10 varje gång.
- Ja, 2.10. – Och tvåan på 2.13 någonstans.
Vi kan ändå konstatera att om du hade haft en liknande dag
Du hade ju utan tvekan varit med i trion som hade tagit medalj.
Medalj hade du nog fått.
Bronset var 220.
Just det, så var det.
Det är knepigt att veta hur det är.
Det är så himla mycket taktik i det.
Du hade ju absolut varit med i både guld och silver.
Men nu blev det inte så. Det blev inte allt som man tänkt.
Nej, nu fick du springa med mig i hallen istället.
Det var också mysigt.
Det blir en annan helg, men den blir väldigt bra ändå.
Jag är väldigt nöjd med beslutet att stanna hemma.
Få en mysig dag med familjen och även få persa med dig Simon.
Det var kul.
Jag var väldigt glad för din skull att du fick ut.
För att det är annorlunda.
Även nu fick du lite draghjälp och lite hejaklapp.
Men det är svårt att få ut max.
Alltså på det sättet när det inte är tävling,
det inte gäller någonting med att man springer mot sin egen tid.
Det är svårt.
Vet du vad det betyder Simon?
Nej?
Att det inte är max.
Exakt det!
Mer att plocka!
Och det pratade vi om för två avsnitt också.
Sen finns det ju ännu mer du kan träna nu till i ditt huvud också.
Ja visst, säkert 50% till.
Där var nog det en 51-tid.
Vad var det tänkt efter Fredrik?
Du får ha det liksom vågat ta ut svängarna lite.
Men på riktigt, det är lite grann sista frågan innan vi glider över och börjar prata just om det här med att ni har tänkt sig.
För vi resonerar ändå när du kommer i mål och du har fått andas lite grann och sånt.
Av erfarenhet vet man ju om att,
alltså det finns ju absolut i tävling, finns det ju på den sträckan kanske
i alla fall en, två sekunder som du kan nästan bara riva av för att det är tävling.
Känner du nu att du är klar med 800 eller vet du att det är värt att köra det igen?
- Nej, jag är inte klar med 800.
Jag kommer förmodligen, som det känns nu,
så kommer jag förmodligen vilja satsa på utomhus SM.
Spontant, men det krockar ju med marathonssatsningen.
Men jag tror faktiskt att jag tar det beslutet ändå.
Så får detta året bli till de kortare distanserna helt enkelt.
Det blir inte som man hade tänkt sig.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
För några veckor sen skulle du springa 2,18 i år.
Ja, så är det.
Men det är ändå roligt.
Men nu blev det inte inomhus så då tänker jag, nu är jag inne i det.
Jag har ett upplägg jag kan köra med Sara, jag kan fortsätta den delen.
Jag kan börja styrka träna lite specifikt mot rätt muskelgrupper och så.
för den här typen av explosivitet.
Vi får se.
Jag kanske ändrar mig.
Men just nu känner jag att jag inte är färdig med det kapitlet.
Vi får se så här Fredrik.
Vi avslutar veckans gott med ett skål.
För att du är snabbare än någonsin på att springa lite mer än två minuter.
Och jag skålar för dig för att du hänger på.
Ja såklart.
Det var inte ens ett svårövertal.
Det var bara roligt en liten stund.
Ja, precis.
Skål!
Spaglietto!
Spaglietto!
[Musik]
(Musik)
[Musik]
[Musik]
[Musik]
[Musik]
[Musik]
Och på tal om att inte vara så svårövertalad, så tänker jag, vi ska ändå snacka lite grann nu om att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Jag har ju historiskt sett varit en kung.
En kung på att planera, lägga upp, säga nu ska vi göra detta, sätta scheman, årsmål, tävlingar.
Och så nu bara ”jag hänger med dig” och så vet jag inte vad jag ska springa.
Jag springer med dig 340 meter och så springer jag några intervaller efteråt.
Det känns lite ovant faktiskt att du är den personen.
Det finns alltid den personen i gruppen som smsar och hoppar på lek i stadiet.
Exakt.
Nu är du där och det känns ganska kul tycker jag.
Att man bara kan skicka ett sms till dig. ”Ska du springa i hallen?”
”Ja, men jag vet inte var du är.”
”Okej, häng med mig för något undring.”
Du som som sagt från några avsnitt sen pratade om att 218 blir det i år.
Och sen tvärväxlar du bara. Jag rör mig 800 meter.
Det är lite kysning också. Jag tycker inte man ska låsa in sig.
Man ska ha en plan. Vi pratade om det i mellansnacket.
Jag tycker att det kan vara ganska vanskligt att inte sätta upp ett mål och ha en plan och följa det.
Sen vill jag säga att den planen kan man revidera. Det är som att ha en budget.
Så gör en budget, men då måste man revidera den hela tiden.
Varje dag.
Ja, precis. Och det känner jag lite med min löpning just nu.
Jag har plan, men jag ändrar på den.
Är det så att planen är att du ska bli snabbare,
sen att du inte bara satt i vilken distans?
Du känner mig förvärldsig.
Jag har ingen fet power presentation om hur jag ska komma dit.
Men jag har en vilja och en målsättning att bli snabbare.
Jag har en plan på att följa Saras träning.
Det är det absolut, det tycker jag.
Jag sitter ju nu på tal från att få ihop det här med att prata om
saker och ting som man inte tänkt sig i sitt yrkesliv
så har det varken blivit för dyrt.
Vi har ju också haft båda två sådana här ”det här blev inte som jag tänkt mig”.
Man har det i livet, man har det i sin löpning. Alla de tre tycker jag hänger ihop.
På jobbet just nu är vi i en sån här fas.
Man sätter vision, man ska sätta strategin. Hur ska vi nå dit?
Sen det taktiska, vad är det då vi gör för någonting?
Det är lite så här med löpning.
Visionen är alltid att bli snabbare.
Så strategin är hur ska vi göra? Hur ska vi nå dit?
Vi ska springa de här passen, vi gör de här blocken.
Taktiken är att vi kör passet idag och så här utför vi det.
Men just nu är det bara så.
Jag vet inte.
Du brukar vara ”the visionary guy”.
Ja, så det är jag.
Jag känner att jag vill, detta året, utveckla detta.
Jag är mer så här ”vad kör vi för pass idag?”
När det kommer till löpning.
Därför kompletterar vi varandra jävligt bra.
Du har ett mer större helhetstänk kring vad vi gör. Varför gör vi saker?
- Och lite mer det strukturella, om man ska översätta det flummiga vision, strategi, taktik.
I löpningen handlar det om att både du och jag gillar att bli snabbare.
Det är vårt mål. Andra kan ha att man springer längre eller håller kontinuitet.
Du och jag vill bli snabbare, det är vår vision. Vi ska bli så snabba som vi någonsin har varit.
Fan vad löjligt.
Så jävla tramsigt.
Springar som går bra kanske.
Nej det är trams, det är trams.
Snabbare ska vi välja.
Så det är liksom någonstans.
För mig är det mycket sånt där att då bryter jag ner det.
Okej, vilken filosofi ska vi ha med oss?
Det är bara att säga stopp.
Men imorgon, varför kör vi på pass?
Vi måste ha en plan först.
Du kommer missa passet för att du har en sån situation som är så ungestigerad kring ditt mission.
Han kommer inte att ha en profila på någonting, han sitter med någon powerpoint.
Får han till det så kommer han bli jävligt snabb.
Det är bara det han kommer aldrig dit.
För mig är det, jag kan bli så superstrukturell,
eller få sån här impuls, inte minst när man kanske börjar komma i bra form.
Man känner man har god kontinuitet, goda förutsättningar till träning.
Då är det väldigt mycket för mig, när jag tänker att det ska bli som jag har tänkt mig,
i min optimala drömvärld, där jag har kontroll och kroppen vill och sånt.
Då har jag en bild av att jag vill bli snabbare, det är skillnaden.
Sen tänker jag då, okej, på vilken distans vill jag optimera under det här året?
Så säger vi då maraton.
Och då är det okej, nästa steg för mig, vilken filosofi vill jag…
- Eller ska jag mixa av olika tänker du också?
- Nja, lite på tunnis.
Men däremot kan man bygga upp det.
Kan jag först pers över 5 000, sen 10 000, sen maraton.
När man sen jobbar i sånt tänker jag vilken filosofi, vill jag ha polariserad träning med jävligt snabba, korta intervaller och sen en lugn, lång pass?
Eller vill jag ha mer en Christian Munte approach med långa, sega, jäkliga pass?
Och sen efter det kommer jag mer till vecka för vecka planeringar.
Men det jag har insett är att, för min del var det nog säkert två år sedan min plan höll sig över längre tid.
Sen har det varit skador, jobb, barn.
Och nu har jag nog kommit till att min approach är att
om man tänker sig att många av oss som springer vill lägga upp den här planen
då är det så, så här är det om det blir som jag har tänkt mig.
Sen finns det det som ”uff, jag blev sjuk tre dagar där”
eller ”uff, jag missade detta passet” eller ”jag fick lite ont i foten så jag vidade sju dagar”.
Jag tror problemet, det funkar ju, men problemet blir när man får längre uppehåll
Eller andra saker som för dig innebär att det kommer en chans.
”Och, jag skulle nog fan inte mer kunna ta en medalj på 800 meter.”
Jag tror att vi har liksom börjat,
jag tror att både du och jag har börjat få ett mindset där det bara är så.
”Ja men då får det vara så.”
Och så får vi kanske skrota planen.
Men jag tror när man är i vissa perioder i sin löpning så är man väldigt fokuserad på ett mål.
Och jag har alltid personligen historiskt tyckt att det var skitjobbigt
När det blir något som hindrar det mer än några dagar som pejar på grund av sjukdom.
Så fort har det blivit så bara, nej nu är det en månad som kommer att gå backall.
Så jag tyckte det var superjobbigt hur man ska hantera det.
Eller som både du och jag har varit med om, maratonlopp.
Jag tänker inte alls på något helt sen 2019.
Man har tränat väldigt länge inför det och så bara så här, jävla antiklimax.
När man bara vaknar och det är 29 grader så är det bara att kasta skiten ur fönstret.
Men vad tänker du Fredrik då? Hur hanterar du dem?
Jag sitter och tänker på när du har pensionerat, hur du kommer träna dig.
Du kanske blir snabbast. Du kanske får följa din plan.
Du har inget jobb som du ska fokusera på. Du har en plan när du är utflygande.
Du kanske till och med är 55. Du kanske gör din snabbaste maravijärn 55.
Det är faktiskt många i klubben som just beskriver, jag tycker någonstans också,
när barnen börjar bli, när de yngsta barnen börjar bli runt,
du och jag har ju ändå, vi har inte riktigt yngsta barn vid samma ålder,
mina barn är ju, de fyller här nu tre och så, vad heter de?
Tre, sju och tio. – Leo och Ellin.
Tre, sju och tio liksom. Leo har fyllt sju men de andra fyller ju tre och tio strax ändå.
Men jag tycker många beskriver när det yngsta varnet börjar komma upp och bli kanske
10, 11, 12 liksom.
Helt plötsligt ser det ut som om det är en helt ny värld som öppnar sig
när vi pratar löpning åtminstone. – Här är vi om 10 år då Simon.
- Men då börjar det ändå så här, ”ja men jag är m45, då går jag in i m45”.
Så att min plan, det är om 10 år just nu. – Du är ju ung för fan.
- Ja jag ska bli ruskigt snabb i m45. – Du är ju knappt veteran.
- Ja jag vet, jag vet.
Och veteran, fan Belle, jag tycker det är skitkul.
Men hur tänker du Fredrik? Du har ju alltid varit den som har hängt på när jag har satt grejer och bara så här.
Och även nu kopplat till 800m-träningen har Sara kommit in och bara ”men fan, hoppa rätt på”.
Är det liksom din tanke kring att när det blir som du har tänkt dig, då är det att du hoppar på lite olika viktiga?
Ja, men när jag hamnar i en grupp av människor som jag känner att jag har förtroende för och jag känner att
att kunskapsnivån är högre än min egen, så känner jag att varför ska jag lägga tanke kring det?
Jag kan lägga det på annat, där jag kanske behövs.
Just nu i vårt träningsgrupp och i vårt resonemang, när du och jag resonerar,
så är min kunskap inte lika stor som din.
- Nej, jag fattar.
- Och det har jag valt själv också.
Jag har inte någon större kunskap kring det.
Så det är egentligen intressestyrt eller motivationsstyrt.
Jag kan inte motivera mig till att sätta mig och läsa en filosofi om träningslärare.
Jag behöver inte det.
För jag är nöjd med att hänga på.
Det snackar vi om i mellansnacket nu.
För nu har jag ständigt under, jag vet inte hur lång tid som helst,
jag har skadat mig eller blivit sjuk.
Och så har jag nästan precis kommit ikapp gruppen eller dig.
Och så har det hänt någonting och så har jag fallit tillbaka.
Men nu känner jag så här, oh men nu är du sjukt snabb på åttahundra.
Nu har jag inte en chans.
Men däremot så blev det så här, jag vet ju att fem kilometer är min distans.
Där känner man sig att man inte är allt för långt efter sig och de andra.
Ja, det är nu upp till en minut.
Men det är inte mycket mer.
Men jag är nog ändå några veckor till.
Så jag tror att vi kan börja köra lite mycket mer gemensamma pass.
Jag minns med tanke på att du…
Nu ska vi springa marathon i slutet av året.
800 meter i augusti.
Men nu blir det väl någon period där du blir all around-tränare?
Jag kommer ha mycket på jobb förmodligen.
Så passen blir nog utifrån vad ni andra kör.
Business as usual.
Ännu mer nu så här, jag kan springa korta, jag kan ändå springa delar av långa trösklar.
Jag kan hänga med Anna på något pass, jag kan hänga med dig på lunchen.
Så får jag bara känna på hur det är och vad jag är motiverad för.
Du kommer att ha väldigt goda förutsättningar till att få träningssällskap.
Det är nog det viktigaste för mig just nu.
Att få komma tillbaka och springa i grupp.
Och känna den här gemenskapen som vi ändå har.
Intressant. Hur tänker du Fredrik när det gäller att det inte blir som man tänkt?
Det finns ju både det stora och det lilla.
Det lilla som nu i helgen.
Du tog det så jävla chill.
Du var inte alls så att det bara…
Jävla skit.
Utan du bara…
Jag tror en del av det är också att det är en press i det.
Att åka upp och tävla på det sättet.
Tyckte du någonstans att det var skönt?
Att slippa det?
Det skulle jag nog inte säga.
Om någon frågar om det var skönt att slippa det.
Jag hade gärna tävlat. Men det är ju en liten del av det som ändå är en press.
Att åka fem och en halv timme i bil och springa två minuter och sen åka hem.
Det är ändå en del press i det. Men det kan jag hantera.
Då känner jag, i detta läget, varför ska jag följa sig upp?
Man får göra det bästa av situationen.
Och det är jag nog ganska bra på.
Generellt. Då gör vi detta istället.
Så lägger vi det åt sidan.
Det finns ingen anledning att gå och älta saker.
Det finns det!
Jag är bättre på det.
Det har jag tänkt på. Du har ju inte haft några långvariga skador.
Jag tror det är där folk främst hamnar i den där dipp-dippen.
För jag menar, misslyckade lopp har vi båda gjort och det har vi pratat om mycket om.
Förutom när det gäller maraton, för det är det som man har lagt ner skitmycket tid
och så blir man rätt sliten efteråt, även om du misslyckas i det.
Så allting där är bara bajs i slutet.
Du har brutit ner dig själv mentalt och fysiskt och så har du inte lyckats
och så ska du på det igen.
Jag har många bekanta som i princip, och det vet jag, tror jag Anna berättade också när hon var här tidigt på,
att hon har haft lite hjärnspökning kring det där med just att ett misslyckat pass kan bli så himla stort.
Att det blir så ”Fan, nu är det bara att omvärdera allt, hur ska jag hantera detta?”
Det är svårt, för när man är så fokuserad i sin bra form tycker jag,
så blir det lätt att man bara börjar revidera hela sin löp-existens.
När man misslyckas med ett pass.
Men jag tycker att du har alltid känt så himla chill med det där.
”Ja, jag fick bryta.”
Och liksom verkligen så.
”Ja, jag får ta nästa pass liksom.”
Vad har du för hemlighet för att lyckas med det?
Jag försöker väl se olika perspektiv med saker och ting.
och kanske försöka få någon form av feedback också.
Alltså att man, det är lite som att vara chef, att fråga vad kan jag göra bättre?
Vem är jag egentligen? Vad tycker du?
Och det kan man ju koppla till löpningen också, men
om du hade frågat mig någon gång, ”Vad tycker du jag gör för fel?”
Så hade jag ju svarat dig på det.
- Jag frågar aldrig, jag vill inte veta.
Det är den typen av chef jag är.
- Varför vill du inte veta?
Det är frågan. Är du rädd för att ställa den frågan så kanske du behöver förändra saker också.
Det är lite det jag tänker. Man måste vara öppen för att förändra.
För när någonting händer, om det inte blir som du har tänkt, så kanske du inte har gjort som du borde.
Nej, rätt.
Det är väl lite så jag resonerar.
Du är aldrig fullärd och du tar ibland inte alltid rätt beslut.
Men hur resonerar du utifrån yttre förhållanden?
För det finns ju vissa saker där, det kan man ju påverka själv kanske.
”Åh, här borde jag träna på att tänka på ett annat sätt”
”eller här finns det andra saker, om det är löpning i min träning”
”hade jag kunnat göra, men det hade jag inte kunnat göra”
Ja, snöstorm.
Ja, snöstorm.
Sex minuters träning går till helvete.
Du säger det så lätt!
Jag bara, va fan ska du göra?
Jag går in i en tornruts.
Där är du också bra på att tänka så här,
okej, vad gör vi nu?
Tänker du? Du är så pragmatisk i det läget.
Du tänker så här, fast vi kan springa på placering.
Jag försöker hitta det.
Där finns alltid någonting.
Lite det här tillbaka till att se olika perspektiv igen.
Omvärdera dina perspektiv i det här läget.
Vad är det jag står inför? Vad kan jag få ut av det?
Jag gillar det här som vi har pratat om också.
När du är så trött så att du tror att du kommer att bryta vilken sekund som helst.
Du menar när det finns lite kvar.
Men vad känns bra i kroppen?
Olika perspektiv. Jag har ändå rätt bra teknik.
Jag tar mig framåt.
De här tankarna är jättebra.
Jag har ändå lärt mig mycket av det vi har pratat om.
Det är väl lite det jag tar i beaktning här också i detta läget.
Jag fick hallen istället. Jag slapp tio och en halv, elva timmar i bil.
Jag kunde köra i hallen. Jag fick ett kvitto på det.
- Fått mysig brunch på CEO efter som belöning.
- Cornelius hade jättehög feber på kvällen. Jag kände vad fan vad rätt det var.
- Jag tycker det är en poäng.
- Brottas du med lite sånt att ”det här var min plan, vad händer nu?”
Historiskt sett väldigt mycket just nu. Framförallt kopplat till löpningen.
Jag tror vi pratade lite om det tidigare, men jag har aldrig upplevt mig som en människa med kontrollbehov.
Alls.
Har du frågat honom?
Men om man uttrycker det så här, att i mitt privatliv och social krets och på mitt jobb så är det nog ingen som skulle uttrycka att jag har ett kontrollbehov.
I min löpning, där får jag nog ut all mitt kontrollbehov. Om man så fördelar det.
Jag tror att hade jag inte fått ut genom löpningen så hade jag nog fördelat ut på de andra ställena.
Jag måste bara ställa en fråga sen.
Du säger att ingen i din sociala krets och på jobb såg att du känner.
Är det så att du håller igen på det?
Alltså aktivt? Tänk att det här måste jag anpassa mig till?
Nej, det har faktiskt varit så att…
Vad heter det?
Jag tror att vissa människor måste jobba på det.
Jag har aldrig sett mig själv som en människa med kontrollbehov.
Men jag har nu insett att det är för att jag omedvetet har skjutit in det på min löpning.
Så eftersom jag har fått utlopp för kontrollöver där så har jag inte ens reflekterat över att jag har det.
- Vad händer när du är skadad då?
Med allt annat?
- Jag märker till exempel då att, vi tar ett exempel in i mitt privatliv,
då liksom där hemma, så när jag inte liksom får ut den i min träning.
Jag skulle inte förfara mig att få ut det i jobbet.
Jag vet inte varför det är så, men jag bara…
- Men den är ju bra, tror jag.
- Jo, det tror jag också faktiskt, men jag är helt krass.
- Som skit.
- Nej, det är liksom inte riktigt bra.
- Här har du en uppgift, men jag gör den själv.
- Ja, precis.
- Här har du ett ansvar, men du har inga befogenheter.
- Här har du ett ansvar. Jag har gjort det till dig.
Kan du bara bolla av den med mig, är du snäll?
- Skicka det där mejlet som jag har skrivit.
- Ja, precis.
Men däremot i mitt privatliv kan jag märka att jag lägger all mitt kontroll på löpningen.
Ibland hade jag faktiskt mått bra av att skjuta in det lite i mitt privatliv.
För då blir det också att jag släpper allt till Lisa.
Mycket av det privata. Det har vi pratat rätt mycket om de senaste åren.
Men det blev också som för några veckor sedan.
Då kände jag bara ”nu går jag in”.
Och så går jag in och bara total ansvarar vissa delar i vårt privatliv.
Det blev inte bra heller.
-Håll er borta! -Det här är jag och jag!
Okej, jag gör en Excel-fil. Vad är det som har gjorts hittills?
Och jag bara så här… Lisa bara så här…
”Fan, kom igen!”
Det var ett helt frånvarande i sju år från detta.
Nu bara så här…
-Leo, du ska tapetsera! -Ut och spring, Simon!
”Berövde du inte springa?” Jag bara…
”Jag kan ta en löprunda.”
Men det jag funderar på, men faktiskt också kopplat till jobbgrejen…
Det har nämnts hur man kan bli bättre.
Jag hörde faktiskt, för att glida iväg från löpningen,
en liten sekund, men som ändå har med att göra med hur man slog ut mindset.
Det var faktiskt, när jag jobbade i Helsingborg stad,
då har man så här, det heter medarbetarsamtal,
det finns det i privata också, det heter något annat,
utvecklingssamtal, lönesamtal.
Jag ska inte tråka ut för mycket.
Men då har man ett samtal med sin chef,
och så gör man sådant, vad är mina utvecklingsmöjligheter,
Hur väl går jag mot organisationens mål och sånt här.
Jada, jada, jada, du vet sånt.
Så gör man det med sin chef och säger till honom att du borde bli bättre på detta och detta.
Så får man en lista till slut. Här är saker jag ska göra för att bli bättre på det här.
Men jag hörde talas om en på vård- och omsorgsförvaltningen.
Han hade haft en samtal med sitt chef.
Men sen gick han till sina medarbetare, de han var chef för, de tio perserna, och sa han ”Vet ni vad?”
”Ni ska få skriva min medarbetarplan. Ni vet vad jag borde bli bättre på.”
Så han bara sa så, ”Här, och så nästa vecka vill jag att ni ska komma hit med tio konkreta förslag hur jag kan bli bättre.”
Det kan ju låta lätt, men det är det. Det där är fan läskigt.
För det är väldigt, även om man har haft god feedback löpandes på det där.
Han lämnade helt ifrån sig kontrollen till tio personer som han har varit chef för.
Ni får skriva ner i faktiska aktiviteter.
Detta behöver utvecklas inom och det här behöver du göra för att bli bättre på det.
Hur känns det?
Jag har faktiskt testat det.
Hur har du det?
Jag gjorde det på tal om att det inte blev en spörmöte i sig.
Så kan jag dela med mig av det.
Jag hörde det och sa ”Fy fan vad coolt och modigt”.
Så det gjorde jag med mitt gäng när jag hade varit chef för dem i några månader.
För jag var så inspirerad.
VMSI.
Jag gjorde alla misstag och skickade sent på kvällen till allihopa.
”Nu ska ni få se vad jag är dålig på och vad jag kan bli bättre på”.
Ingen svarade på några dagar.
Jag skickade med dem på dagtid.
Jag gjorde alla fel.
Men jag tycker att approachen var rätt spännande.
- Ja verkligen. – Du sa det även i löpning.
Vi har haft lite sådana samtal i gruppen, ”ja, kanske sprang jag för hårt det passet”
”eller hur ska jag tänka där?”
- Kanske jag vågar ställa frågan.
Jag tycker nog inte att jag ska göra det.
Jag tror många går och tänker ”det här har jag lite koll på”
men vi har alla olika erfarenheter.
- Helt klart. – Alltså, det nu knakade i din fot
och det har knakat i mitt knä och jag var hos Robban.
Det finns saker man kan diskutera, även om man känner att man har koll på det här.
Så är det rätt bra med reflektion.
Samma sak kan man se på olika sätt.
- Väldigt olika sätt. Jag tror nog att kontentan med löpningen,
jag tror aldrig det kommer att bli som man har tänkt.
Om du inte är, som jag pratade med, är du inte elitlöpare och har hur mycket tid som helst.
Eller tvärtom, mitt mål är att jag vill jogga och komma ut en gång i veckan.
Då kan det kanske bli som du hade tänkt dig.
Men är du i mellanspannet som vi då, ”Åh jag vill träna mellan tre och sex dagar i veckan, jag ska göra detta målet, springa i den här tävlingen”
Det kommer inte bli så. Alltså det kan man nästan bara räkna med.
Det står här om du hanterar det.
Löpning kan ju inte ge dig någonting.
Tanken har slagit mig de senaste två åren.
Maten kan ju inte ge dig en grej.
Det har jag vetat så många nu.
Sluta, sluta.
Gjort 2,53 är fan klart det din grej.
Ska bara hitta tillbaka till den där naiva känslan av att du kan övervinna världen.
Jag vet, jag vet.
Fredrik, vet du vad jag tycker vi gör nu?
Vi citerar Ari Reabacke och säger ”Vad är det bästa som kan hända?”
Det är så sant som det är sagt.
Släpp handbromsen.
Fredrik, vi ska fylla på glaset nu tycker jag.
Och sen ska vi göra något roligt.
Fan vad kul! För det här var inte roligt eller?
Nej, det var det jag tänkte säga. Det här blev inte som jag hade tänkt mig.
Så nu kör vi något kul istället.
(Musik)
- Nu Fredrik, det är snart dags för VM-kvalsplayoff i fotboll den här torsdagkvällen.
- Några minuter på oss.
- Då tänkte vi ändå att i det här historiska, nästan kortaste avsnittet på hur många avsnitt vi har haft
som ändå kommer bli en timme och en kvart, så ska vi leka en liten lek.
Eller hur?
Det här är på temat att det inte blev som man tänkt sig.
Så ska du få välja ett eller annat.
När det inte riktigt blir som du tänker dig.
Så ska du få säga, vi ska börja lite lätt som vanligt och sedan stegra det.
Så det finns rätt och fel då?
Det finns det bara fel och fel skulle jag säga.
Vi är där igen.
Som vanligt, fel och fel.
Men du blir i alla fall inte förnedrad den här gången.
Det kommer bara säga något till din karaktär som vanligt.
Du vet att du får igen den.
Okej, vi börjar lite lätt.
Åtta frågor.
I den första, när det inte blir som du tänkt dig.
I alla dina lopp framåt.
Om du nu måste välja.
Du får välja mellan att få håll under sista kilometern.
Eller mjölksyra under sista kilometern.
- Men när du fått känna på mjölksyran på 800?
- Alltså håll, det kan du ändå springa igenom på något sätt. Du kan ändå hålla farten.
Men mjölksyran är ju desto värre att kämpa sig igenom. Så jag väljer håll.
- Håll? – Håll, sista kilometern. Även om jag tycker det är jobbigt det också.
När jag tänker håll tänker jag bara på sista kilometerna på halmaran, den jävla Mario-dräkten.
”Huuuh, huuuuh, huuuuh, jag kommer snart, jaaaah!”
Ja, okej, bra.
Och, okej, såhär Fredrik, det blev inte riktigt som du tänkte i detta året.
Budgeten försvann lite grann, så du har bara möjlighet att göra en sak detta året.
Du får välja mellan att komma iväg och springa ett maraton när du är i absolut toppform
eller åka iväg en weekend med Jeanette.
Den går att kombinera.
Nej men det gör den inte.
Jag har inte rör dig, hon får inte följa med.
Hon kan inte springa, hon tycker det är tråkigt att kolla på när hon springer numera.
Om vi inte åker iväg en weekend med dig om du ska springa.
Vi kan åka torron nästa år.
(skratt)
Kan vi?
Okej, du passar den frågan alltså?
Nej, men… Valencia?
(skratt)
Jag säger bara Valencia.
Fredrik Wadler Marathon, välkomna fram till.
Ja, bra. Fråga nummer tre.
Man vet ju aldrig. Det kan vara så att man aldrig mer kan springa i ett marathon.
Det måste ju…
Det kommer sista chansen.
Okej, bra. Fråga nummer tre.
Du blir inte riktigt som du tänkte när du ska springa till kvalitetspass.
Så helt plötsligt, det här är sånt nyckelpasset inför tävlingen.
Om du sätter detta passet så vet du om var loppet kommer att gå.
Ja, du vet. Du vet var nyckelpasset är.
Jättebra.
Du kan välja bort det.
Det är nämligen ett föräldramöte också.
Så det måste gå på.
Eller kan du springa det.
Passet?
Men då behöver du komma, du vet när precis svetten har lagt sig på träningskläderna,
men att du fortfarande har saltfläckar i pannan och huvudet,
så måste du komma så till föräldramötet.
Det hade jag gjort.
Hade du gjort det?
Det har jag gjort.
Fan såg ni Cornelius passa?
Det var santfläckar i hela huvudet.
Jag var hemma i Cornelius med träningskläder ibland.
”Men jag har sprungit hit.”
- Du har väl sprukna läppar och saltfläckar i hela huvudet.
Okej, det säger något om dig.
Nästa fråga.
Du inser, det här är lite konstigt, för det är inte de andra frågorna.
Du har bara plats till ett visst antal plagg i din väska när du ska åka på tidsmötstävlingen.
- Jag har ingen annan väska.
- Du har bara plats till de här plaggen.
- Det är väldigt få plagg.
- Det är väldigt få plagg.
Det här är så, och nu får du tänka, ett par skor, det är inte ett plagg, det är två plagg.
Det är ju antal, det har plats med två klädesplagg.
-Nike Vaporfly.
-Jag får kläder på mig när jag åker?
-Nej.
-Jo, nej.
-Nej, men du måste springa.
-Vad fan?
-Vi vänder på det och säger så här.
-Vilket scenario händer?
Det här är väldigt annorlunda.
Det här är orealistiskt.
Det är en väldigt annorlunda typ av t-schmertslopp.
Du får bara välja två plagg på dig.
Ett par skor, då är det två plagg.
Är det många anmälda?
Ja, men det är några tusen tyskar.
Du tror att det är tusen tyskar? Du känner det?
Ute i skogen?
Det är i Berlin.
Massa publik.
Det är Tishman Stanley in Berlin som heter ”Two Plags”
”Plags” är inte tyska.
Det du vill komma till är om jag springer naken i ett par skor.
Det är precis det jag vill komma till.
Eller om jag springer barfota.
Jag ringer upp Andreas och frågar honom om tips.
Sen tar jag på mig ett par shorts och en tröja.
Eller en sko.
Det var dig. Jag började fundera såhär.
Jag kanske har tagit en Alfa Fly och en barfota.
Vilken bakersida är svagast?
Exakt så hade jag tänkt.
Det blir barfota med shorts.
Hardcore.
Shorts och keps.
Snyggt!
Shorts och mustasch hade jag valt.
Lös mustasch.
Okej, nu kommer nästa fråga.
Också lite på temat kläder.
Du dyker upp till din nyckeltävling på 10k.
Nu igen.
Det är väldigt mycket.
Temat är att du är i superform på alla ställen här nu.
Du har perschans på mer än en minut.
När du kommer dit och öppnar baklykten på bilen så inser du bara att du har fått med dig Jeanettes väska.
Din egen skån var det. Du får välja mellan springa jeans och t-shirt eller Jeanettes löparkläder.
Hon har en sport-bh och någonting annat.
Jag vet ju vad hon har för löparklass. Jag har ju tagit fel någon gång så jag sprungit i hennes shorts.
Så det är inget konstigt.
Nej just det, shortsen borde jag ändå kunna rimliga översättning.
Split shorts och en sportbh eller jeans och t-shirt.
Nej men då blir jag ju en sportbh och split shorts.
Helt klart.
Jeans och t-shirt, då kan man slå ett världsrekord.
Ja, där man ändå är igång.
Jag ville ha jeans och t-shirt.
Fick jag berätta idag på jobbet?
Fick du det? Hur kändes det?
Du vet, Fredrik har nått världsrekord.
Nej!
Vi snackade med en tysk, en holländar och en spanjå.
Jag bara, låt mig berätta, jag har lite bilder här.
Det lät som en Bellman-skämt. Det var en tysk, en spanjå och det var jag.
Vi pratade om ett världsrekord i pjamas.
Det är nästan som ett skämt.
Men det var roligt.
Det var helt kult.
Då har vi tre frågor kvar, Fredrik.
Nu berättar jag förutsättningarna som vanligt. Du kommer till start på 10 000 meter på veteranäsen med guldvitt ring.
Du är ditt livsform.
Du är ditt livsform. Du bara vet att det är så bra.
Det kommer gå så snabbt.
Men det är på hedern.
Plötsligt insåg jag att det är två olika djur som du måste välja mellan som ska vara på hedern.
Du måste välja ett av de här två djuren.
Det var inte riktigt som jag tänkte.
Djur?
Antingen kan du välja att det är en ättrig mås som dyker ner mot dig varje varv.
Määä! Määä!
Det har vi upplevt hur det är.
Du får välja mellan om det ska vara en ättrig mås som dyker ner mot dig varje varv i 25 varv.
Bara dig. Inte någon annan.
Eller en argsint katt som försöker klösa dig i benet varje varv.
Jag har faktiskt upplevt den här måsen, för den finns ju på riktigt.
Ja, det gör den ju.
Eller är det en mås?
Det är någon jävla fågel alltså.
- Men det är en mås, eller hur?
- Fiskmås.
- Ja, det är det ju.
- Mås.
- Den kommer ju nära, men den kommer ju aldrig…
den attackerar ju inte.
- Nej, men det känns som den är nacken.
- Det tar faktiskt lite på kraften.
- Det klappar och duckar, ja.
- Så katten eller måsen?
- Måsen. Katterna kan ju verkligen göra skada, tänkte jag.
- Ja, och då är det läskiga med katterna
Hon tittar på dem och säger såhär ”lalalala”.
Och så hugger de en i benet.
Det är mycket smartare än att måsa.
Ja, det är det ju också.
Sista två frågorna då.
På samma lopp, titelsmäns loppet,
nu valde du båsen.
Nu närmar du dig sista varvet.
Det här är ingen konstfråga, det är bara en taktikfråga.
En normal fråga.
En normal fråga.
Du ligger axel mot axel med kalla denna stamm, om guldet.
Och så ringer de i klockan, det är för sista varvet.
Då har du två val.
Du kan välja att trycka på och dra ifrån där och hoppas att det håller.
Eller kan du låta honom trycka på och tänka dig att du tar honom på upploppet.
Han är skitsnabb alltså.
Ja men okej!
Någon gick stänkorn på honom.
BG då?
Jag har 99 fall av 100 lagt mig bakom.
För då har du mer kontroll på läget.
Och tänkt att du tar dem på upploppet.
Men…
Kalle är jävligt snabb.
Hade jag haft krafter kvar så hade jag nog börjat ösa på.
Jag tycker att det är en ångestfråga.
Det är skitsvårt att avgöra.
Men jävligt kul. Jag blev sugen på det läget.
Jag ville peppa upp det.
För att verkligen peppa upp dig så ska du få välja på hur upploppet skulle se ut.
Oavsett vilken taktik du valde.
Nu är ni axel mot axel, 80 meter kvar.
Neck, neck?
Jag tror inte det.
Jag var inne på det här med valet innan.
Jag trodde att du var naken.
Det är nästan på det temat.
På frågan här, på upploppet om vinsten.
Du måste välja mellan två saker.
Du kommer vinna såklart, oavsett.
Det är två scenarion i detta, för det blir inte riktigt som du hade tänkt dig.
Du vann, men det blir inte riktigt som du hade tänkt dig.
Du får välja mellan att kaskahad, spyr ner, kalla.
Eller kan du skita ner dig i shortsen.
Pass.
Nej, spyr.
Har du spytt ner kalla?
”Nice to meet you.”
Nej, det är inget avlorbart, men jag har nog spytt…
Tänk att spöa honom på upploppet och kräka ner honom.
Han tog dig med en halv sekund din jäkel.
Skiten hade ju bara varit i din egna skjort senare.
Mer förnerande för mig.
Vilken huselmänniska jag är.
Det var bara för att jag ville bygga upp hela övningen till.
Ni har lyssnat på Moralkompassen med Simon och Fredrik och när det inte blir som man tänkt sig.
Stort tack för denna medverkan, Fredrik.
Det här var roligt. Det här gör vi om.
Då ska jag få fråga dig lite.
Ja, det gör vi.
Nu ska vi summera det här.
[Musik]
– Det blir avsnitt av detta också, Simon. – Jag har ju haft det, men det är inte så.
– Det är ju inte så. – Nej, men det är ju inte så.
– Det är ju inte så. – Nej, men det är ju inte så.
– Det är inte så. – Nej, men det är ju inte så.
– Det är ju inte så. – Nej, men det är ju inte så.
– Det är ju inte så. – Nej, men det är ju inte så.
– Det är ju inte så. – Nej, men det är ju inte så.
– Det är ju inte så. – Nej, men det är ju inte så.
Jag sa det innan, jag förstår faktiskt inte hur vi fortsätter att bara kunna prata om löpning varje tisdag.
Men det gör vi, det är roligt och det är fortfarande folk som vill lyssna.
Det är en stor del av våra liv, det här med löpning.
Och det är klart att vi har ett och annat att säga om det då.
Ja, det är det verkligen.
Och vi har en…
Vi skulle egentligen summera det här avsnittet, men det är kul.
Nu blir det inte den här summeringen som vi hade tänkt oss.
Men vi har ju mycket spännande på gång framåt som kommer också.
Vi har pratat om Jakob Gudiola, som vi ska gästa oss.
Vi har Begen Ilomsjö som vi i något tillfälle ska gästa oss.
Vi har en ny skopartner som vi ska ha några avsnitt med och testa deras nya dojor.
Vi har Salming på väg in, med vår gamla löparkompis Johan Neij som är försäljningschef.
Vi ska ha en avsnitt och testa Salmingskor framåt.
Vi ska göra det och det kommer även att dyka upp lite härliga rabattkronor.
Så vi kan frossa i nya skor. Eller hur var det nu?
Var det det man skulle göra? Eller använda sig till…
Eller använda sig till lopp.
Man måste välja, Fredrik. Nya salminskor.
I emellansnacket fick vi en fråga om vad Simon hade valt.
Så blev han nästan lite ångest för att svara på frågan.
Det är en jävligt jobbig fråga.
Antingen köpa nya skor eller att springa i lopp.
Du får välja något av det.
Det var en hemsk fråga, men jag fick tänka väldigt länge.
Men där hade jag faktiskt… Jag tycker tävlarna är väldigt roligt.
Även om de hade gått sönder.
Det har jag redan gjort flera gånger.
Det gör du även när du köper nya skor?
Ja, det gör jag. Men tilläggas också med
att Salmin ska vara med oss i några avsnitt.
Vi ska testa deras nya skor som kommer ut här i april, maj, juni.
De nya kollektionerna.
Var att Johan och jag, har ni stått? Vi går tillbaka.
Du och jag och Johan var ute och sprang och snackade.
Vi fick faktiskt testa, vi hade ju lite grann,
vänner var schysst, vi har inte sprungit så mycket i Salminskor.
Jag var ändå ganska rak mot Johan och sa
vi måste faktiskt testa skorna innan.
Vi kan inte riktigt stå för att testa skor, inte gilla dem och sen hata om dem.
Vi sprang med dem och har nu sprungit många pass.
Det var jäkligt kul, jäkligt nice att få testa.
Vi kommer att ha Johan här i ett avsnitt.
Antingen blir det nästa tisdag eller tisdagen efter.
Han skulle återkomma och kolla lite grann med tid.
Så det ska bli kul.
Sen ska vi prata, vi ska göra ett avsnitt också som handlar om distanspass.
Det kommer bli så roligt.
Det tror jag kommer bli ett väldigt roligt avsnitt att prata om.
Så jag och Fredrik ska ha ett distansavsnitt.
Våra bästa distanspass. Våra sämsta distanspass.
Vad är dina bästa? Det är faktiskt samma lista som sämsta. Eller nej, det är bara sämsta.
Det är bästa och sämsta.
Det ska faktiskt bli kul att få göra ett avsnitt om distanspassen som vi ändå har i stundtals nedvärderat hårt.
Som ändå uppnår 70% i volymen i vår löpning.
Och jag ska få testa ett par swimrun-trailskor som jag fått hemskickat från Salmin.
Vilket är riktigt roligt.
Så jag tänker eventuellt göra en liten flashy härlig video på det också.
Åh, det ska bli väldigt kul att se det här.
Jag springer i vattenpölar i slow motion.
Det ska bli grymt. Så mycket kul framåt också Fredrik, har vi.
Det är det. Och nu stänger vi ner poddstudion och slår på kanal…
…Darösa kanske?
Det är ju fem minuter in nu i VM-kvalsplayoffen.
3-0 till Polen.
Säg inte så Fredrik! 1-0 till Sverige står det säkert.
Ja, de går säkert vidare. Det vet vi.
- Skall vi göra det? – Ja, härligt!
- Då stänger vi ner för ikväll. – Skål!
- Hej!