77. Ett maraton är ett maraton

Detta avsnittet pratar vi om den mytomspunna distansen maraton! Och vad det egentligen innebär när någon säger ”ett maraton är ett maraton…”. Med oss har vi två sargade gäster i form av våra löparkompisar Andreas Wahlberg och Emil Nilsson! Båda två med nytagna PB på Köpenhamn Marathon två dagar tidigare, men med olika upplevelser. Andreas klarade drömgränsen sub3 och Emil fick känna på marans hårda käftsmäll efter 3 mil. Som sagt, ett maraton är ett maraton… vi dricker en PB-öl till detta och snackar om allt ifrån energiintag till sargade kroppar. Live från en källare i Helsingborg – nuuuu kör vi!

Sammanfattat de tips vi ger i podden:

1. Välj rätt maratonlopp: Köpenhamn Marathon beskrivs som en fantastisk huvudstadslopp och ett bra alternativ för löpare i södra Sverige.
2. Planera resan i god tid: Se till att du har tillräckligt med tid för att resa till startlinjen och förbereda dig inför loppet.
3. Förbered dig mentalt och fysiskt: Diskutera om att bo på hotell nära startområdet för att minimera stress och tidiga morgnar.
4. Uppvärmning: Även om uppvärmning inte alltid är nödvändigt, är det bra att vara på plats i god tid för att hinna med lite uppvärmning innan start.
5. Startgrupper: Var medveten om att vissa maraton, som Köpenhamn Marathon, har självorganiserade startgrupper vilket kan göra det trångt och svårt att hitta rätt position i början av loppet.
6. Ha en strategi för loppet: Prata med dina medlöpare om hur ni vill lägga upp loppet, till exempel genom att följa farthållare eller ha en egen takt.
7. Anpassa dig efter väderförhållanden: Var beredd på att löparvädret kan variera, såsom vind och temperatur, och anpassa dina kläder och förväntningar därefter.
8. Hitta ditt flow: De första kilometrarna av ett maraton kan vara röriga och trånga, men försök att hitta ditt flow och komma in i rätt takt efterhand.
9. Var uppmärksam på milstolpar: Använd milstolpar som en chans att utvärdera hur du mår och om du behöver justera din strategi.
10. Hantera motgångar och mental utmaning: När huvudet börjar motarbeta dig under loppet, fokusera på att hänga med i ryggen på en medlöpare eller använda mentala tekniker som att sjunga eller räkna för att hålla dig på rätt spår.

Välkommen till avsnitt 77 av Löpning & Livet! I detta avsnitt pratar vi om den mytomspunna distansen maraton och vad det egentligen innebär när någon säger ””ett maraton är ett maraton…””. Vi har med oss två sargade gäster i form av våra löparkompisar Andreas Wahlberg och Emil Nilsson, båda med nytagna PB på Köpenhamn Marathon två dagar tidigare, men med olika upplevelser. Andreas klarade drömgränsen sub3 och Emil fick känna på marans hårda käftsmäll efter 3 mil. Som sagt, ett maraton är ett maraton…

I detta avsnitt diskuterar vi allt från energiintag till sargade kroppar. Vi ger även tips på hur du kan förbereda dig inför ett maraton och vilka skor som kan vara bra att använda. Vi pratar också om vikten av att ha en bra löpstege och hur du kan träna för att förbättra din kondition.

Om du är intresserad av löpning och vill lära dig mer om maraton, så är detta avsnittet för dig! Vi ger dig massor av användbara tips och råd som kan hjälpa dig att förbättra din prestation.

För att se avsnittet live, besök vår Youtube-kanal. Glöm inte heller att följa oss på Instagram och Facebook för att få de senaste uppdateringarna om våra avsnitt och andra spännande nyheter inom löpning.

Taggar: Maraton, löpning, träning, skor, distans, kondition, löparkompisar, tävling, prestation, löpstege.

Länkar till sociala medier:
Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
Youtube: https://www.youtube.com/live/5DOEd8N4WXQ?feature=share
Apple Podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/lopningochlivet/episodes/77–Ett-maraton-r-ett-maraton-e1phqi4

Tack för att du lyssnar på Löpning & Livet!”

Hela avsnittet textat:

Vänner, det har blivit dags för avsnitt 77.
Då gästas vi av Andreas och Emil från träningsgruppen
som kommer direkt från Köpenhamn Marathon.
Och man kan väl säga så här att ett maraton är alltid ett maraton.
Denna lilla devis kan Emil verkligen skriva under på.
Efter att han har legat ner vid kilometer 38 och fått massage av en dansk.
Och även lite saft kanske.
av en dansk och även lite saft kanske.
Vi pratar även om hur det är att klara sitt drömmål sub 3
och hur det är att inte riktigt nå ända fram.
Vi glider såklart in på veckans kännis så att säga.
Man också får en liten del av detta avsnitt.
Och självklart så dricker vi PB-öl i form av Brewdog Punk IPA.
För det är ändå två fina PB som vi kommer hem med från Köpenhamn här i träningsgruppen.
Så, avsnitt 77. Nu kör vi!

[Musik]
Okej, vi kickar igång den här podden även om vi har gäster om nio minuter.
Så vi tänkte vara lite effektiva idag, Simon.
Och prata vår del.
För det finns ju mer intressanta veckor än våra veckor.
Tror du vi ska kunna klara det på nio minuter, Fredrik?
Nej, det tror jag inte. Men de får hoppa rakt in i podden när de kommer.
Vi kommer hinna med att säga hej i alla fall.
Ja, det har vi gjort nu.
Härligt.
Du, det känns lite som att du har lagt om hela ditt liv.
Ja, jag bara ”wow”.
Ja, gjorde.
Får jag väl ändå säga, inte hela men stora delar får jag gärna säga.
Jag har ju bara läst det här på Instagram.
Vi pratar ju inte så mycket i veckorna utan det hinner vi inte med.
Och så har du inte gjort ditt nya liv.
För då går du upp jättetidigt på morgonen.
Vi träffades ju i lördags, då du drack någon drink.
Det gjorde vi.
Det kan minnesdagen svara på varje lördag.
Ja, det är nog så.
Då snackade vi lite om det, jag kände att jag bara suger testa en förändring.
Min fot är fortfarande lite kass, så jag bara ”nu pallar jag inte mer, jag vill ändå träna”.
Gick och grubblade på det på lördagen, så blev det en sån ”Fuck it, nu jävlar i det”.
Så fick jag en sån ryck igen.
Inte så mycket Arlin-person eller?
Nej, precis.
Så har Lisa också andra dagen.
”Jep, Arlin!”
Men du får berätta lite vadå.
Du vill göra en liten omstart och det handlar om allt möjligt eller?
Är det bara träning?
Mycket träning, men jag tänkte faktiskt lite efter vi hade haft avsnittet kring förändring
och vi har haft liksom mycket av det.
Jag har testat mycket tycker jag nu under kanske
Men senaste halvåret, året, har jag testat så här ”Åh jag gör detta och detta”
Men så har jag hela tiden undvikt den här stora reset-knappen
För det vet jag hur jobbigt det är
Det pallar liksom inte
Jag har inte riktigt känt mig motiverad heller
Men nu kommer jag lite grann till en punkt nu med
Liksom det halvkass fot igen, det är bara
Näää
Alltså
Nu blir det så, bara
Tå vidardagar och springa i en gång
Nej, och så tår vi nya vidardagar
Så gör jag ju ingenting på mina vidardagar
Utan man sitter och äter chips istället
Så man tycker synd om sig själv
Sen är det bara ”Ej, what the fuck”
Jag tittar långt tillbaka när jag gjorde min stora resa.
Jag vet att det krävs ganska mycket.
Nu är jag redo att trycka på all in-knappen.
Så gör jag det helt enkelt under begränsad tid.
Jag pallar inte så ”no end date” för då skulle jag aldrig göra det.
Så blev det bara så.
Men resten av maj, det är 17 dagar.
Då kände jag att det är tillräckligt mycket för att kunna se en effekt.
Och tillräckligt kort för att jag ska känna att jag pallar det.
Så gör jag en utfördring.
Så jag har lagt om lite grann, främst kopplat till ett antal saker som är sömn, kost, synen på träning.
Jag säger inte löpning för nu med tanke på att jag inser att jag måste hitta ett hållbart sätt
att vad händer när jag inte kan springa då? Nu gör jag bara löparscheman hela tiden.
Och så kanske jag skadar mig eller får någonting så bara ”nu kan jag inte göra någonting denna veckan,
”Det här är bara löpning på schemat. Det måste jag se till att göra något åt.”
Jag använder min disciplin på att använda det på ett bättre sätt.
Det är mina key takeaways.
Hur har det gått?
Än så länge väldigt förvånansvärt bra.
Jag hade trott att det skulle vara lite större motstånd.
Jag har gått upp jättetidigt.
Två dagar i rad har jag varit ute och morgontränat.
Och sen har jag kört ett andra pass båda dagarna.
Men eftersom foten fortfarande är i kass så har jag liksom…
Jag kan inte springa än så länge.
Det funkar att powerwalka eller halvjåga upp för trappor i en typ av mina skor.
Så det gjorde jag i 45 minuter.
Mina Nike Next% tempo, för de har en sån kudde där fram.
Så de funkar det.
Och sen så… Nu i morse var jag ute och…
Det här kommer låta sjukt för att vara mig.
Jag ”braced yourself”, powerwalkade och joggade.
Oh, men ändå!
Jag gjorde två minuter gång, en minut jogg, två minuter gång, en minut jogg.
Så gjorde jag det i 70 minuter.
Det kändes både rätt och fel.
Alltså fel utifrån att jag kan inte belasta foten mycket mer än så.
Men det känns fel att inte springa hela tiden.
Men det känns väldigt rätt att bara så, fan jag vänder ut i 70 minuter.
Det känns gött.
Så det är lite av min transformation.
Men veckorna vi har haft, Fredrik, kan vi ta nu när gästerna kommer tycker jag.
Ska vi inte göra det?
Vi låter dem vara med lite här och prata om veckorna som har gått.
Oh, mums!
Flipp fängar!
Härligt!
Ja, vi blir avbrutna då, precis i Veckans så gott.
Men vi har fått härliga gäster, därför vi tänkte att vi skulle köra Veckans så gott
tillsammans med Emil och Andrea som gästar oss, som var i Köpenhamn och sprang Köpenhamn-maten.
Vilken jävla grej!
Men vi börjar inte riktigt där. Vi håller lite på den.
Vi börjar med veckan som gått.
Ni kan väl bara kort presentera er själva.
Sen kan ni glida över på hur ni tränar.
Jag kopplar in till löpning.
Andréa, ska du börja?
All right.
Ja, precis. Jag har ju dinosauren i teamet.
(skratt)
Vad ska jag säga?
Jag springer runt fem-åtta mil i veckan.
Började väl egentligen 2010-ish.
Sprang när jag var yngre också.
Lite grann med pappa och sådär.
Ja, och det är ju min grej helt enkelt.
Jag gillar att springa.
Hur gammal är du nu Andreas?
Fyller 42.
Så du började på allvar egentligen då?
Ja, runt 30 års åldern.
Precis. Så Emil har åren framför sig.
–Oj, för det var ju bra. –Så har vi medlemsnackat att Emil var 14, eller?
–Ja, men typ. Andreas sa att han var 60 och Emil var 14.
–Men Emil, du är ju 30, men har hunnit springa några år.
–Ja, jag började springa lite mer strukturerat 2017.
Gick med i Runners Club då, som T-symbol Marathon.
Och fick med pappa på det också. Så vi sprang Marathon ihop det året.
gjorde vi. Sen blev jag biten där. Min ingång i löpning har varit maraton från början.
Jag tyckte det var den häftiga distansen att klara av. Sen har det bara eskalerat.
Fick träna mycket i början med dig och Erik. Fick liksom, du har lite talang för löpning.
Så blev jag mer och mer taggad och sen har det bara blivit mer och mer.

• Det är ganska ovanligt att börja med maraton.
  Men var det din far som fick in dig på att springa lite längre?
• Framförallt, det var en ålder.
• Det var faktiskt tvärtom.
  För pappa var 57 då.
  Det är han som har fått in mig på löpningen.
  Så jag sa ”Klart du ska springa ett maraton, du fixar det”.
  Så han bara ”Nej, jag tror inte det, det är inte för mig”.
  Så jag bara ”Jo men gör det” och så sprang han på 3.35 första morgonen.
  Skitbråttat.
  Så det var grymt.
  Men så ungefär min bakgrund.
  Och sen är jag ju världens snabbaste clown också då.
  Ja just det.
  Det här ska ju tilläggas ju.
  Det är lönt att säga.
  Du har också en sån här fin diplom som är bakom mig här.
  Ja fast inte så länge till.
  Det ska tilläggas.
  Vi har ju faktiskt då, Andreas du var ju faktiskt med i ett av de
  Väldigt tidiga avsnitten pratade lite om skador på distans som vi klippte in.
  På grund av att du har haft…
  Vi skojar inte om porcelinskropp, det var kanske lite åtej.
  Du har haft lite, bland annat att du inte kan köra hur hårt som helst eller hur mycket som helst.
  Jag behöver ha alternativt.
  Det har kommit fram till nu de senaste två, tre åren har det blandat.
  att jag behöver göra något utöver löpningen.
  Så då kör jag body balance och styrka
  en gång i veckan ungefär.
  Du har även varit på den här djävulsmaskinen Ski-ärg va?
  Ja, inte så många gånger men några gånger.
  Ja.
  Det var jobbigt.
  Jag tror att det uppmärksammades på gymmet också
  för det var folk som verkligen stod och tittade på det.
  De stod och frustrade och sprutade svett där.
  Mums.
  Innan vi släpper den i tanken Andreas, det är närligt tolfte år som löpare nu egentligen.
  Vad har varit dina längsta skaduuppehåll under de här åren?
  Har det varit mycket småskivankräder eller bara långa perioder du tvingats in på gymmet?
  Det har varit tre större och lite småre.
  Jag har haft…
  Det var diskbrock som höll mig borta nästan två år.
  Mm, just det.
  Och sen har jag en stressfraktur.
  Och sen var det lite köttfever.
  Jag har haft det också.
  Släng den i mixen.
  Det var väl den som var mildast.
  Vi ska faktiskt återkomma lite senare till den.
  Vi har haft dig också lite grann som inspiration.
  I gruppens 14 har du blivit skadad.
  För du har varit så sjukt disciplinerad.
  Vi ska återkomma till den punkten, tänker jag.
• Vi kan ta en vecka där man har ett lopp, ett maraton och hur man laddar.
  Det är många som undrar och frågar om det.
  Hur man tänker, både med träning och kost.
  Emil, hur laddar du inför Köpenhamn om du går igenom veckan?
• Det gör jag. Det var en ganska lugn vecka.
  Egentligen har jag och Andreas ganska lik vecka för vi körde lite efter hans upplägg i sista månaden kan man säga.
  Då var det väl egentligen sex kilometers jogg på tisdagen tror jag jag körde.
  Och sen måndag, onsdag elvila, kanske lite promenad liksom eller komma i tag om jag jobbar eller sådär.
  Och sen på torsdagen så körde jag, först tänkte jag att jag skulle göra det här passet som Anna gjorde inför Hörnby Marathon.
  Att fem kilometer i typ halv marfart.
  Men så körde vi, eller vi körde varför säga, men sex kilometer och så sista kilometern i mararfart.
  Och sen på lördag morgon så joggade jag också sex kilometer.
  Så typ 18 kilometer inför maran.
  Just det.
  Tre lättare passer helt enkelt.
  Ja.
  Så det var ju väldigt lugnt.
  Ni körde inga strides och fartökningar?
  Och lite mer…
  Jo, det är för sig på ena distanspasset bara typ så.
  Tre gånger hundra meter eller något.
  Just det.
  Lite lugnt.
  Hade du en liknande, Andreas Swecke, eller?
  Ja, man är ganska liknande.
  Jag tror jag sprang lite längre på tisnare.
  För min distans då var nog på tolv kilometer.
  Jag var tvungen att springa och hämta lite hjälp hos flicken.
  Det var lite ”shortage” av Umara.
  Det var en febril aktivitet i tråden där.
  Nån som har nåt gammalt. Det spelar ingen roll om det har gått ut.
  Det var ett jäkla skramlande, men det löste sig.
  Hur går tankarna?
  Vi får jättemycket frågor om överlag kopplat till uppladdningen för ett maraton.
  Andreas, för dig är det där nånstans i början på veckan
  Då hade du börjat fundera på vad fan gör jag på söndag?
  Hur menar du?
  Alltså just med energi och planen. Vissa är sådana att dagen innan så sätter man den.
  Nej, då hade jag lite bättre framförhållning.
  Jag börjar lära mig. Jag lyssnar nu.
  Den hade jag väl satt ganska tidigt och visste ungefär hur jag ville göra.
  Och hur jag ville träna. Och käka hjäls under träning ungefär.
  Ja just det.
  För tjugonde minut och så visste jag att det var ungefär så jag ville ha det på.
  På loppet också.
  På tjugonde minut?
  Ungefär.
  Det ska bli intressant sen när vi pratar om hur ni faktiskt hade loppet.
  Men det ska vi göra sen.
  Hur såg det in Emil?
  Hur går det in process under den veckan inför ett sånt här nyckellopp?
  Ja det är att försöka äta, ja inte någon speciell kost men äta lite extra mycket.
  För jag äter alltid sjukt mycket.
  Det kan ju vara en nackdel också, tror jag.
  I att man är van att äta och få till sig mycket energi.
  Jag har kört lite magnesium-tillskott nu typ en månad.
  Jag har tyckt att det har ändrats lite.
  Jag har inte fått den här tröttheten i musklerna.
  Bara i tablettform när du käkar och lägger till magnesium.
  Sen vet jag inte om det var hjälp eller placering.
  I alla fall fram till 40.
  (skratt)
  Eller 39 var det.
  Vi har fått ett antal frågor kopplat till det, Emil, men det glider vi in på sen.
  (skratt)
  Det behöver vi inte kommentera.
  Men annars så är det typ
  inte som Andreas,
  att man tränar med gels och sådär.
  Just det, hur många marer har du
  sprungit Emil, innan det här?
  Vad blev detta?
  Detta var min femte marer.
  Tredje.
  Tredje, just det.
  Tredje gången gilt.
  Andreas, du har egentligen bara haft bra marathonupplevelser.
  Det är ju fan det hela Unicum här.
  Emil, du har ju haft lite blandat då, ja?
  Ja, en dålig.
  Nej, två kanske, ja.
  Två kraschar.
  Eller tre nu då.
  (skratt)
  Semikrasch.
  Det får vi kalla det för, absolut.
  Det är ändå bra.
  Vad tycker ni?
  Sista frågan här,
  som ska jag och Fredrik också berätta om
  i några veckor, för de är så himla spännande i jämförelse.
  Men liksom,
  när du har kört två innan,
  du har kört fyra innan,
  ni är vana vid att springa i loppar överhuvudtaget,
  och ni tävlar ju mycket också.
  Och det tror jag vi har sagt tusen gånger innan,
  men vi tränar i samma träningsgrupp,
  eller Messenger-tråd,
  Där har ju ni haft hjälp av varandra nu eftersom ni båda siktar på detta.
  Men hur har du som bara hade sprungit två om året innan haft två bra upplevelser?
  Var det ingenting i bakgrunden som var ”fan, statistiskt sett borde du skita sig nu”?
  Nej, nej, nej.
  Var det inte det? Bara goda tankar?
  Ja, men det var det. Jag kände mig ganska lugn inför det.
  Sen visste jag att det skulle spres mycket snabbare än vad det gjorts innan.
  Så jag hade självklart respekt för det.
  Men ändå kände jag mig relativt lugn.
  Jag hade inga tankar på att det skulle gå åt helvete.
  Hade du en sån fokus som man kan få från tävlingarna?
  Lugn, men ändå väldigt fokad.
  Eller tänkte du inte så mycket på tävlingen?
  Inte så mycket som jag brukar göra.
  Annars brukar det vara att man…
  Alltså det är klart att jag tänkte på det.
  annars brukar jag bli helt konsumerad av tävling.
  Bara sitta och fundera på det en vecka innan och bygga upp allt.
  Men nu var jag ändå…
  På något sätt var det ändå…
  Det här var ju en viktig tävling, men jag hade inte byggt upp det som en riktig A-tävling.
  Fan, det är lustigt, för jag och Fredrik, vi drack ju någon drink knapp på dörren.
  Och vi kunde ju inte komma ifrån att prata lite grann om vårt lopp.
  Där vi ändå lite grann konstaterade…
  Vi anser nu att ni hade ungefär lika chanser att klara båda två.
  Men vi gjorde en analys.
  Vi kände att Emil var nog bättre tränad för det.
  Men kanske inte hade riktigt marathon- och uthållighetsrutinen.
  Medan du Andreas är mer av ett djur när det gäller uthålligheten.
  Men kanske, vi kände att du var precis på håret träningsmässigt.
  För att du har haft lite små strul här också.
  Lite sent in i det i träningen också.
  Ja men det stämmer nog ganska bra.
  Jag kollade tillbaka lite grann.
  Utan de sista tolv veckorna så hade jag väl kanske sju som var helt okej.
  Och några som inte var alls bra.
  Så det var inte optimal uppladdning.
  Och Emil, du hade ju några pass som man bara kände ”shit” i.
  Han hade ju kunnat klara det på träning den här dagen nästan.
  Jag vet något, du sprang med Josef Hamborg som är en duktig långdistanslöpare härifrån.
  Han skulle köra nånting från SC men jag kommer inte ihåg hur långt han skulle köra.
  70 kilometer eller vad det var för nånting.
  83.
  86 timmar.
  Där du sprang med nästan 4 mil.
  3,5 mil eller någonting.
  Ja, det blev faktiskt 38,5 kilometer i 4/17-snitt.
  Det är ju i princip vad du skulle hålla från sub-3a på hela.
  Hur kändes det passet för dig?
  Det kändes riktigt bra då.
  Alltså med energi och jag körde liksom så strukturerat.
  Men då var det på en 7-kilometers-varvbana typ i Borsta husen.
  Och där, jag gillar det alltså.
  Då tänker jag ett varv i taget.
  Men det var ju redan i mars så jag kände att shit, det här är ju för tidigt.
  Ja just det.
  Lite efter det så bara shit, har jag nått min topp nu?
  Ja.
  Det ska vi prata om sen också lite med vad ni kände utifrån kapacitet och var i procent ni tror att ni var dagen förloppet.
  Det ska bli väldigt intressant.
  Det ska bli roligt. Nu tycker jag att Emil och Andreas kan få dricka lite av sina öl.
  Här har någon fått upphälla Fredrik.
  Men då frågar jag dig, hur har din vecka varit Fredrik?
  Den har varit bra.
  Jag är glad varenda dag jag vaknar och inte har någon känning.
  Det är lite så med åldern. Man känner att det kommer snart.
  Man får problem med ryggen och höften och allt möjligt man kan få problem med.
  Men jag känner att kroppen håller bra.
  Så jag har hittat en bra mängd, jag har hittat en bra mix mellan simningen och löpningen.
  Jag tuffar på helt enkelt.
  Så jag har fått lite inspiration, eller motivation till att tävla nu.
  Så jag slängde in en anmälan till Göteborgsvarvet.
  Som jag ska springa på lördag.
  Så det ska bli skitkul.
  Men i veckan så sprang jag två bra pass.
  Ett i onsdags och ett i lördags.
  Jag väckte ju liv i Paddy igen som har varit anonym ett tag.
  Smygtränat, det ska jag berätta om sen.
  Så bara ”Fan du, skitbra form. Hur mycket har du sprungit?”
  ”Ja, senaste två och en halv månad har jag sprungit sju mil i veckan.”
  Så bara ”What?”
  Helt anonym i träningsgruppen, skriver ingenting.
  ”Vad fan har du skrivit?”
  Så stöter man på honom. ”Fan du, du flåsar ju inte.”
  Han är lite som Lars och julgranen. Han lägger ut en bild varannåt år.
  Så man vet ingenting om honom. Det är lite charm i modern också.
  Till det fall aldrig ska jag få gästa på dem.
  Så vi kan väl börja med det passet.
  Som du faktiskt kan säga att du har kommit på.
  Ja, det har jag faktiskt.
  Min inspiration var att jag såg, jag tror det var Fredrik Uron och David Nilsson
  som hade sprungit ett pass inomhus.
  Där de skrev någonting om att de sprang en intervall och sen så kapade de den med ett varv varje gång.
  Det är 200 meter där.
  Men det var inte så långt som detta.
  Då tänkte jag att det där vore intressant att springa med en 10 000-meters-grej.
  De körde det antingen lite kortare eller lite längre.
  Du tyckte att det lät för lätt.
  Jag tyckte att det lät lite för lätt.
  Jag undrade om man skulle kunna anpassa det till en 10-kilometerstävling.
  Jag måste säga att det är ett av de värsta passen de kör.
  Det är det, absolut.
  Jag vet inte vad det är med detta pass.
  Det är långt.
  Det är jättelångt.
  Bilan är kort.
  Vi kan gå igenom det lite snabbt.
  Man börjar på en 2000, bara det.
  Börja på en 2000, det är väldigt långt.
  Allt ska gå i 10 km/h-intervall.
  Allt i milfart.
  I mitt fall var det 343 km/h.
  Fick jag i snitt.
  Däremellan har du 200 m jogg.
  Den blev långsam för mig.
  Efter 2000 kände jag
  ”Hur fan ska detta gå?”
  Tror jag med mig paddi.
  Så jag kan få lite jävla smygträning.
  Sen kapar du då
  200 m/h-intervall
  ner till tisen. Så det är 1800, 1600, 1400, 1200, 1000.
  Det hemska med detta passet är att när du tar bort 200 meter
  så känns det som att det kvittar.
  Det blir inte så mycket kortare.
  Det känns som att du springer lika långt.
  Kanske inte på tisingen, men då och andra.
  Och allt ska gå i midfart och du tycker att du har
  varit ute och sprungit i tre timmar. Så är känslan.
  Och tjusningen, min tanke med passet var att när man lägger ihop
  Det blir ju med joggvilan prickt 10 000 meter.
  Så att du får ju, när du springer in i mål och du har sprungit 10 000 meter
  och du har ett jävligt högt snitt, eller lågt snitt rättare sagt, så bra på den också.
  Det vet jag, jag tvingade Maria att springa den också som jag coachar ju.
  Hon sprang in med joggvilan, så var hon 20 sekunder över sitt pers på det passet.
  Hon tyckte det var jobbigt.
  Hon bara ”Fan, det var så jobbigt”.
  Hon skickade till mig ”Det kändes så himla hemskt, jag är i så dålig form”.
  Det är bara det värsta passet jag har kört någonsin.
  That’s it.
  Så är det. Vi hade 4-0 i snitt med Joggen.
  Man kan bara omvandla det om hon är några sekunder över sitt pass med Joggen.
  Riktigt bra form.
  Om man omvandlar det till min egen tempera, det hade varit hemskt.
  Fruktansvärt på alla sätt.
  Ett roligt pass.
  Du kan ju inte ta någon jämnväg på detta passet.
  Men det här är väldigt ärligt.
  Och här ser du var du ligger till.
  Efter det kände jag ändå att jag kan slänga in en tävling här.
  I och med att jag hade 3,43 ändå.
  Det blev Göteborgsvarvet.
  Och så blir det 10 000 meter på bana den 26.
  Då ska jag vara pisa på 40, tänkte jag.
  Jag tror jag får med dig också Simon.
  Jag ska bara se om jag kan klara det.
  Men Göteborgsvarvet, bara en parentes.
  Vad tänker du göra där?
  Det är ju kontrollerat och har det rätt.
  Det ser ju otroligt.
  Ska du ändå försöka ösa på lite?
  Ja, jag ska.
  Jag satt och funderade på detta i bilen hem från Göteborg idag.
  De har mycket tid, och det är väl tågt i väg.
  Och så har man autopilot på bilen typ.
  Så man har ju, ja.
  Du kan sitta och fundera på saker.
  Så tänkte jag att, fan gå ut i fyra fart kanske.
  Jag har ju aldrig sprungit i Göteborgsvarvet.
  Men jag var i Göteborg, och jag var i…
  Slottskogen.
  Där har de gjort linjer som inte kommer att springa fel i alla fall.
  De har gjort helt dragna linjer.
  Vilket är bra.
  Det var bra. Du blev uppumpad 23 startgrupper.
  Det var en tur.
  Som sagt, jag har inte sprungit jättebra svaret innan.
  Anmälde mig sent.
  Läste väl på lite och fick lite indikationer från dig, Simon.
  23 är ingen bra startgrupp om du vill göra en tid.
  Då kommer du inte att springa i fyra fart kan jag säga.
  Kvart i fyra skulle jag starta och starten går klockan ett.
  Så då förstår ni själv hur mycket folk som förhör.
  Du hade zigzaggat i 7.15.
  Så då skrev jag till Musse och Peter på IMR.
  Jag ska stå med IMR på fredag.
  Det måste vi säga också.
  Om man vägar förbi expoen så ska man in och hälsa på Fredrik.
  Han kommer kränga så in i.
  Det är lite kul för Musse att få stå med en kändis.
  Ja, exakt. Men det kommer bli så mycket folk där bara.
  Jag måste förvarna Mussel på att han inte…
  Ja, precis.
  Nu kommer jag dit.
  Det kan bli lite så att du kommer in och ”steal thundern”.
  Det kommer förmodligen vara så.
  Det tror jag också.
  Men vad var det jag skulle säga?
  Jo, så kom dit, snacka med mig.
  Så kommer jag sälja på dig ett par nya IMA-shorts.
  Snyggt.
  Ett, på någon keps.
  Det ska bli kul att följa dig.
  Ja, men det var det jag skulle säga. Jag skrev till dem och då fick jag ett svar.
  ”Ja, du ska nog ha fått ett mail nu.” Så vi gick in och kolla. Startgrupp 1.
  [Skratt]
  Alltså, ”When you know some people that know some people” då händer det grejer.
  Det var himla skönt. Så nu startar jag klockan ett istället för kvart i fyra.
  Så nu kommer jag hem och kan hämta Cornelius i tid för han är hos er.
  Ja, det är han. Tänk vad roligt detta är. Tänk bara för ett år sedan, Fredrik,
  så fick du svara på frågor om du ville slå någon på käften.
  Och nu bara du bundes med busen.
  De bara ”ah, skruv han igen, vad fan, kan vi få igen henne?”
  Kan någon bara hantera det? Kan någon hantera detta?
  Vi får se det som utbildningskostnad.
  Skicka vidare till en shit-manager.
  Kan ni snälla bara hantera, alltså han är så jobbig med den här mailen.
  Kan du bara fixa startgruppen istället?
  Han kan ta min plats.
  Exakt, precis. Ett timme och en stunds plats.
  Jag sa att det skulle bli skitkul.
  Sen hade jag ett pass till, men det kan vi dra lite snabbt.
  Det är 8×1000 tror jag.
  Jo, det var i onsdags. 8×1000 själv.
  Att det är någon som gått skadad sig igen.
  Så jag fick springa det själv.
  Jag hade också en bra känsla faktiskt.
  Jag drog iväg.
  Och när man drar iväg själv så tänker man
  ”Det här var dumt. Varför gör jag detta?”
  Och så tänker man så i typ fem intervaller.
  Var körde du någonstans Fredrik?
  Jag körde något nytt faktiskt.
  Eppelodningarna, omvänt, varv.
  Du gjorde samma?
  Jag gjorde samma.
  Idag, jag måste berätta,
  vi har spangt i stadspass idag, så bara
  lyssnade jag på någon podd och så…
  Spring snyggt tror jag, jag gillar den podden.
  Så bara helt plötsligt var jag på
  Eppelodningarna och så bara
  ”Åh helvete, jag skulle inte springa här!”
  Helt plötsligt!
  Jag funderade inte ens.
  Man får bara vakna upp där liksom.
  Det är mitt second home.
  Det har hänt mig många gånger.
  Man bara vaknar upp och bara ”Fan, inte ni igen”.
  Det är som ett gammalt 5 i 3-rag.
  ”Aaah, nu är jag här igen”.
  ”Fan vad dumt”.
  ”Ja, fan vad dumt alltså”.
  Det är en bra övergång till min vecka.
  Alltså, 5 i 3-rag?
  Ja, det är det faktiskt.
  Okej, vad är det nu?
  För att när vi satt och snackade förra tisdagen så pratade jag bara ”Äh, vad är det nu?”.
  Jag pratade förra tisdagen om problem med min fot.
  Så tänkte jag att jag skulle ha någon dag till.
  Så snackade vi om att köra på onsdagen.
  Sen skickade jag till dig på morgonen att jag får vila en dag till.
  För då känns det inte riktigt hundra.
  Jag bara ”inte nu igen”.
  Så stack du ut och sprang.
  På kvällen så blev jag så där ”det känns lite bättre nu”.
  Så jag bara ”jag kan nog känna efter för mycket”.
  Så jag bara ”mmmm”.
  Så jag drog ut där vid halv tio på kvällen.
  Så jag bara ”Jag tar på mig de snabba skorna, bara ifallat”
  Och så värmde jag upp och så kändes det ändå bra.
  Jag bara ”Hm, jag kör de där jävla åtta gånger tisen då”
  -Vad klockan är nu? Typ tio eller? -Tio i tio var klockan.
  Så jag ställde mig vid starten på epilogen och så bara ”Jag bara testar liksom”
  -Fy fan! -Det är inte så sjukt.
  Då vaknade jag ändå upp och bara ”Nej men va i helvete är jag här igen?”
  Tio i tio, helt själv. Varför gör jag det här?
  Så dumt. Sen så drog jag iväg. Jag hade också en tanke. Jag försöker ligga under 3,45.
  Jag hade 3,45 första och kände att det kändes ändå okej.
  Andra 3,39. Tredje 3,38. Då kändes inte foten en gång.
  Så jag bara ”Fan, det här känns ju rätt bra”.
  Jag stöp på ner på 3,35 på någon och jag bara ”Fan det här, det här blir ju ett riktigt bra pass”.
  Men sen när jag kom till femte kände jag så här…
  ”Mm, ja men det känns lite någonting som stör lite, men det släpper nog.”
  Sen när jag drog iväg på sjätte, då var jag på vägen här lite,
  liksom slutta nerförsbacken där då.
  Och då liksom bara, ja det bara rann på.
  Och sen bara i ett steg kände jag precis att man,
  inte att det hög tid, utan så har man trampar igenom lite för mycket på tramptiden.
  Och jag bara, ”och där var det kört!”
  Jag kände på steget att nu är den överbelastad.
  Så tänkte jag att jag hade 500 meter kvar på intervallen.
  Så jag springer färdigt igen.
  Sprang klart igen.
  Så fort jag stannat så sa jag ”Japp, jag haltar hem”.
  Så jag fick halvhalta på min häl.
  Jag springer ju gärna på framfoten och mellanfoten.
  Halvhalta hem på min häl.
  Så kände jag att det här var så dumt.
  Men jag är nöjd med passet i alla fall.
  Jag vet inte, jag känner faktiskt ingen annan som gör som du.
  Det gör inte jag heller.
  Vi är ganska extrema i detta rummet.
  Men det där är liksom…
  Lite dumt.
  Det är ett snäpp värre än nåt sånt.
  Och det triggar dig eller hur?
  Jo men det gör det.
  Men nu börjar man känna att det kanske är ett självskadebeteende.
  Det var du som sa det.
  Så jag kände lite grann så.
  Då vilade jag torsdagen och vilar fredagen så att mest tyckte synd om mig själv.
  När Offerkoft, den vi pratade om förra veckan, den nötat på mig två stycken nämligen.
  En som sitter tight, sen en som värmer över.
  Så satt jag och gottade mig i den.
  Men då satt jag liksom och klurade på fredag morgonen.
  ”Åh, vad fan. Jag kan inte sitta och vila hela tiden.”
  Så lördagen stack ut, en och en halv timme på cykel.
  Alltså, jag ska inte dra hela härangen.
  Don’t get me started.
  Men alltså, lite grann som jag har konstaterat innan.
  Alla som säger att cykeln är roligt, de ljuger.
  Alltså det är en konspiration bland cyklister.
  Och kan vi allihopa säga att det är kul?
  Så verkar det som att vi har roligt när vi tränar.
  Det gör vi! Bra idé! Bra idé!
  Det är skitroligt, du har vinden i ryggen,
  det är skånskt rapsfält.
  Alltså, säg det när du får 17 sekundmeter i nillet.
  Ute vid allrum, jag kan säga.
  Jag trampade i ettan på min jävla citybike.
  Jag bara ”hi, hi, hi, hi, hi”.
  Jag bara tittade på min klocka, jag bara ”13 kilometer i timmen”.
  Jag hade kunnat gå snabbare, kändes det som.
  Jag var till och med så jag ut på rapsfältet,
  Ut på rapsfältet och bara skrek.
  Och vi bara ”Baaaaaah”.
  Alltså vem ljuger hela tiden om detta?
  Jag ska inte ranta vidare, men ni ljuger.
  Är det där bunten i alla fall.
  Men jag körde färdigt mina 90, för jag är ju envis.
  Och sen så satt vi och kollade på Eurovision på kvällen.
  Och så gick alla och la sig.
  Och då hällde jag upp en sista Negroni och bara så här
  ”Fuck it, imorgon då kör jag all in helt enkelt”.
  Så det gjorde jag. Från och med söndags har jag lite grann lagt om, gått och lägger mig mycket tidigare.
  Resultatet blev att jag vaknar jättetidigt och då kan jag ju ut och träna.
  Du är ju van till att somna vid halv vecka. Hur är det att gå och lägga dig i helvete istället?

8. 10? Somnar du då?
   Första stunden är lite så. Det som är sjukt var att jag märkte redan efter tre, fyra dagar.
   Jag vaknar tidigt så somnar jag tidigt. Det är ju dygnsrytt. Man har börjat vänja sig.
   Det går ju sjukt fort. Söndagen var jag ute en timme på cykeln.
   Och körde lite tempoinslag. Sen kände jag att jag måste hitta något annat.
   Jag tänkte jag ska hitta något annat för det här är så himla tråkigt.
   Så på måndagen gick jag upp tidigt.
   Jag tänkte jag kan köra en morgonjogg för jag kan inte jogga på foten än.
   Men så blev jag sådär lite grann.
   Testade mitt i olika skor.
   Så jag bara fan jag tror faktiskt jag skulle kunna köra lite trappträning.
   Alltså i värsta fall bara gå upp för trapporna och ner.
   Men då tänkte jag då måste jag ha ett par trappor.
   Alltså många jävla trappor måste jag ha.
   Och då tänkte jag på kärnan.
   Här är ju terrasstrapporna.
   135 steg rakt upp och sen ner.
   Så tänkte jag fan, ja men det gör jag.
   Cyklade bort dit, 2,5 kilometer, uppvärmning.
   Och sen så började jag liksom mata de här trapporna.
   Och då insåg jag att jag faktiskt kan lite grann jogga upp för trapporna
   om jag inte landar rakt på tramptynen.
   Så gjorde jag det.
   Och sen så lite grann, då går ju min hjärna igång där.
   ”Mm, jag kör en kvart.”
   Sen har jag kommit till kvarten och bara ”Jag tror nog att jag klarar en halvtimme.”
   Sen så bara ”Ja men nu, jag är ju uppe i…”
   Så börjar man räkna stegen.
   ”Fan, jag tror att jag klarar 5 000 steg idag.”
   Upp och ner då.
   Men halvvägs in ska jag bara tillägga att på tal om Paddy, den här lilla luriga lilla räven i vårt träningsgrupp
   som inom situationstekniken aldrig tränar, men helt plötsligt ändå tränar sex, sju, nio i veckan.
   Då dyker han upp där kvart över sex på morgonen.
   ”Ehh, hej!”
   Nog lite stressad av att jag såg någon smygträna.
   Det var det första jag sa, jag bara stängde av och bara ”Är du ute så här tidigt?”
   ”Ja men, det var den enda tiden på dygnet jag kunde komma ut idag.”
   Så jag bara ”Hmm, okej, tricky little bastard alltså.”
   Han smykt tränarna oss in i helvetet kan jag säga.
   Han är nog triggad nu alltså.
   Jag vill bara lyfta varningens finger för alla här inne.
   Paddy kommer att springa om oss allihopa om vi inte gör något åt det.
   Så antingen får vi se till att skada honom eller om vi bara uppar träningen själva.
   Vi kan ta en diskussion om det sen.
   Jag gjorde faktiskt 45 minuter i trappan.
   Jag körde först 25 minuter i moderate upp och ner.
   Sen har jag 10 minuter där jag ökade intensiteten lite grann.
   Och sen sista tio så sprang jag dem upp och ner.
   Och mitt sjuka jag blev ändå så här ”Jag tror jag skulle kunna klara 10 000.”
   Men det skulle ju ändå ta en och en halv timme.
   Någonstans så kände jag att det kanske jag ska göra innan min skadeperiod är slut.
   Bara för att det är så sjukt.
   När måste du gå ut och halva i dag?
   Då är det som om vi är på doldgärn.
   Började ut på kvällen så man är hemma på morgonen.
   Jag gjorde det och sen körde jag en halvtimme styrka.
   I morse var jag uppe, jag satte min klocka på halv sex, vaknade 20 i fem av att jag var skitkissnödig.
   Då kände jag bara såhär ”Det är inte lönsamt för mig att lägga mig igen”.
   Så jag gick faktiskt upp i 20 i fem, drog ut strax efter fem och körde den här powerwalks-jogg.
   Det kändes både väldigt smutsigt och väldigt rätt.
   Så här träffade du Paddy då eller?
   Nej, jag så honom på avstånd.
   ”Paddy, Paddy!”
   Han bara slog och blickade över axeln och bara kutade iväg.
   ”Du kan inte springa ändå, du kan inte ta mig!”
   ”You’ll never catch me buddy!”
   Jag är faktiskt igång, så jag kör ett konditionspass alternativt varje dag
   och ett styrkepass varje dag nu.
   Skönt att du inte grävde ner dig i depression.
   Nej, det var väldigt nära.
   Du hade bara tilltagit det direkt.
   Ja, jag brände min offerkofta här nu i söndags
   och tänkte att jag skulle komma in i en lite mer slim tröja om några veckor.
   Det är bra. Tänk att det inte blir lika dyrt,
   men du behöver inte anmäla rätt så mycket lopp och du behöver inte köpa skor.
   Nej, det känns ju verkligen roligt.
   Cykeln får du användning för?
   Den måste in på service något så mycket som den.
   Det måste vara den som är långsam, det kan inte vara jag.
   Du cyklar på en citybike också och kör tempopass.
   Jag tror att min sönder av barns hat.
   Jag kan inte komma med barns hat.
   ”Hihihihi”
   Folk bara ”Vem fan är det?”
   Sätter du in en docka också så hade det sett roligt ut.
   Jag har ett barn där bak och ja, jag cyklar jättefort.
   Det är ingen fara, det är bara en docka.
   Okej, friskt.
   Jag tycker vi stänger det här nu.
   Nu känner jag att jag är färdig med det här skiten.
   Är du färdig med det?
   Nu tycker jag att vi tar veckans P-börn.
   Det gör vi, vi kör det direkt.
   Och nu är det äntligen dags för veckans…
   Veckans drink är denna vecka ersatt av veckans PB-öl.
   För det är väldigt lämpligt, tycker vi ändå.
   Det tycker vi, absolut.
   Och eftersom det är två i rummet som har slagit pers
   på ett marathon detta året.
   För det gjorde vi inte detta år, det gjorde vi förrförr.
   Nästan detta år.
   Nu är det ju glömt.
   Det är glömt, det har aldrig hänt.
   Dessutom i Danmark.
   Jag inser att det är deras också, förvisso.
   Ja.
   Okej, vidare i alla fall.
   Men, och då tänker jag, eftersom jag inte gillar att stå i centrum
   så köpte jag en öl som jag gillar.
   Jag tänkte…
   För att du kunde inte ställa frågan i gruppen utan…
   Nej, nej.
   Det här gillar jag.
   Och sanningen är också så här, jag vet ju om vad Valberg gillar för öl.
   Så då hade jag ju inte haft råd till någonting till mina barn denna månaden.
   Så att ikväll bjuds det på en brew-dag, en punk-ipa som jag diggar.
   Jag har alltid gillat den sen barns ben har jag gillat denna fantastiska öl.
   Okej, det lät…
   Ja men kan du klippa det sista för mig så är det jättebra.
   Jag gillar verkligen den öden, tycker om den.
   Men också lite grann sådär, att springa ett marathon
   och antingen klara ett mål
   eller bli stretchad av en massa främlingar.
   Det är lite punk tycker jag.
   Det är lite punk.
   Det är lite punk.
   Så jag tycker det passade lite grann till tillfället.
   Så att vi ska få smaka på den här godbiten.
   Och i samband med det
   så ska jag försöka
   sakta men säkert krångla ur mig ur min offerkofta.
   Den sitter så jävla tight.
   Jag ska bara säga ”mm” för den här.
   Och så ska vi prata om veckans känning.
   För den här veckan är det ju väldigt intressant att prata om veckans känning.
   Jag har ju kvar samma känningar så de behöver vi inte ta.
   Min fot är paj.
   Men Fredrik, hur har det gått med din baksida?
   Det är borta.
   Det är borta?
   Har du någon ny?
   Nej.
   Ja okej.
   Ja men kul för dig Fredrik.
   Jag undrar dig verkligen det.
   Nej, jag har faktiskt…
   Nu hoppas jag att det liksom…
   Det får bli så.
   Att jag känner som jag känner nu.
   Men jag har ingen känning. Någonstans.
   Det är vi ändå glada för.
   Någonstans så.
   Förutom åldern.
   Varje dag.
   Det är minnet och det är…
   Generellt att jag börjar bli gammal.
   Med hårfäste och allt det innebär.
   Men det påverkar inte löpningen.
   Det känner jag inte av.

• Exakt. Men vi är ändå intresserade kopplat till veckans känning.
  Så här efter ett maraton. Andreas, hur känns din kropp direkt när du har gått i mål?
  Och nu så här några dagar efteråt?
• Ja, det är lite skillnad där.
  Direkt när jag gick i mål, då är det svårt att ta sig från mållinjen vidare.
  Det tog lång tid. Det tog väl nästan lika lång tid som att springa.
  Nej, inte riktigt, men nästan.
  Och sen var det ju
  ja men
  krampkänningar överallt.
  Hela tiden.
  Hela tiden? Alltså efter eller under?
  På slutet också eller?
  I sista 7-8
  då var det en balansgång.
  Det kändes som att det kan gå när som helst.
  Okej, det var först efter som du kände krampen?
  Ja, det slog lite
  sendrag eller kramp.
  Den känslan.
  Vi badade lite efteråt. Jag skulle ta av mig linnet så fick jag känningar under skuldrorna, uppe i axlarna, i armarna.
  Emil fick hjälpa mig att ta av mig strumporna. Det var lite ovärdigt.
  Det är rätt sorgliga scener när man efter ett par år bara ”kan du hjälpa mig av med det här?”
  Andreas har fixat tre. ”Kan du hjälpa mig med mina blodiga strumpor, tack.”
  [Skratt]
  Emil bara ”Okej, okej, du är jättesnäll.”
  Emil, hur var det för dig?
  Jo, vi vill nästan spara föra målgången.
  Men du hade lite urkänningar på slutet av loppet.
  Men hur känns det för dig nu? Du skrev i gruppen att du känner dig lite söndrig här efteråt.
  Ja, jag fick en vänsterhöft.
  Kändes lite svullen.
  Så jag haltade lite fram till igår.
  Men det var…
  Ja, det hör ju till. Det var inte så farligt.
  Så det var nog det värsta.
  Och sen allmänts det träningsverk i ryggen.
  Och fan, vad använder man ryggen till?
  Men så maratrött som det ska vara.
  Gött liksom. Men så var det lite orolig för höften.
  Men den känns bättre nu.
  Ja, vad skönt.
  Så jag har morgonskastningar kvalité.
  Ja, exakt. Det var det jag tänkte fråga dig.
  Vilken tips, tips, tips.
  Tips från en 14-åring.
  Som fick kramp i ryggen.
  Nej, men om ni ska ge några konkreta tips på hur man gör efter maten.
  Har ni fått någon uppfattning? Andreas, du har ändå sprungit några.
  Och du också Emilie. Hur gör man efter?
  Vilar ni en vecka, två veckor eller hur lägger ni upp det?
  Som det känns nu så kommer det bli minst en vecka i varje fall.
  Det får gå lite på hur det känns i kroppen.
  Jag känner av lite grann i underbenen.
  Helvila då eller?
  Ja, kanske lite cross trainer.
  Det kan ju hänga med sim.
  Jag är lätt på. Det är lätt på.
  Du är inte cyklarbundan med sim?
• Nej, jag har en Volvo. Jag kan inte få barnsadeln igen.
• Och du, det är samma resonemang?
• Ja, ungefär. En vecka brukar jag köra.
  Eller, nu var det så länge sedan man sprang maran.
  Men jag har kört saltice, liksom tips där.
  Typ en vecka, tio dagar.
  Men ofta efter sex dagar så brukar det inte gå längre.
  Så då brukar jag springa lite.
  Men jag tror att jag ska försöka hålla det.
  Nu kanske köra lite något alternativt.
  Promenad eller något sådant.
  Korstrena. Det är kul.
  Just det där med promenad kan ju låta jävligt tradigt.
  Men jag har också gjort blandade dumma och lite smartare grejer efter mina morgopromenad.
  Tycker faktiskt jag är sjukt underskattat veckan efteråt.
  Är man van att springa mycket så låter det så tramsigt om man går en liten runda.
  Men det är ju ett jävligt skonsamt sätt att bara känna av hur kroppen känns när man går en halvtimme.
  Känner man att det börjar dra någonstans.
  ”Det är bra att jag inte sprang faktiskt idag.”
  Men annars kan man ha känns det bra.
  Lite grann som du är inne på, Emelie.
  Kanske till helgen kan man lite grann
  smygstarta igång om allting känns fräscht.
  Om jag får gissa så är
  Emelie springer om två, tre dagar.
  ”Jag känner mig bra.”
  ”Jag är ju ändå ganska ung.”
  ”Det är inte så gammalt som André.”
  Och sen så ligger du där med en skada.
• Ja det är en trevlig bild. – Håll din vila nu.
  Men vi har faktiskt fått en fråga från Kim Andersson som sprang loppet
  ”Flåshuvan” på Instagram.
  Vi har följt varandra jättelänge, han är en jätteduktig löpare.
  Han sprang under 230 for första gången i Köpenhamn. Superduktig.
  Springer mycket i leading-loppet snabbt och sånt också.
  Han skrev ”Era bästa återhämtningstips för hur stora vuxna när helt särgade framsidor mottagas”
  (skratt)
  (skratt)
  Det känns jobbigt att ge tips till någon som springer på typ en halvtimme sådana bärar
  (skratt)
  Lyssna på mig nu här
  Har ni haft några månader när ni varit så helt förstörda liksom?
  Eller har det känts?
  Ganska samma, same same
  Det senaste jag sprang var 2014 så jag har ju
• Det kom fram till… – Då fanns det inte karbonskor.
• Nej, det gjorde det inte. – Då kändes det lite mer…
• Vadå då? Det skulle vara tunna skor. – Ja, just det.
• Så. – Nej, men det jag gillar är ju…
  Alltså det är väl promenader, cross-training.
  Jag gillar också lite yoga, body balance, stretch, övningar.
• Kallbad. – Ja, just det.
• Kallbad, det är din grej, Emil, eller? – Ja, jag gillar det faktiskt.
  Så det var därför jag tvingade på dig Andreas.
  Så sa vi att gör vi sub-3 så badar vi.
  Det är skönt att hoppa i Köpenhamn där vid den här bryggan
  och så krampar hela kroppen när man ska upp.
  Värdigt.
  Man råkar hoppa på en naken dansk.
  Det är inte så att det har hänt.
  Nej.
  Det känns som ett traumatiskt minne som är på väg tillbaka.
  – Men kallbad kan vara rätt så skönt, uppbyggande i alla fall.
  – Ja, men det känns ett bra för återhämtningen.
  Man får en jävla kick av det.
  Så jag har gjort något långpass.
  Vi har ju fördelen här i Helsingborg att man kan springa längs gröningen.
  Och sen har jag hoppat i någon gång efter.
  – Ja, faktiskt det har jag också gjort.
  – På sommaren är det ju inte så svalt, men det är ändå gött.
  – Absolut.
  – Så det är väl kallbad och massage kanske hos Lars på Göta toppet.
  – Ja, just det.
  Men då får jag vänta några veckor.
  (skratt)
  Man går hem och tar en hård massa av dagen efter.
  (skratt)
  Ta i allt och dra av. Allt ska ut.
  Baksidor, höfter, vader, framsidor.
  Bara kör.
  Bakom skuldran hade jag ett undresån.
  Ta det också.
  Jag skulle vilja utbringa en skål i den här
  Brewdog Punk-ipan.
  Och jag dricker någon annan tydligen.
  Men skål för Pers, får vi säga.
  För bägge två.
  Och Andreas, skål för sub-tre.
  Skål säger vi.
  Spagliato.
  Spagliato.
  Och det är väl en bra övergång till att börja prata om vad ni egentligen har gjort
  och hur det gick till.
  Så vi hoppar över till det tycker jag.
  [Musik]
  Nu är vi framme vid starten på Köpenhamn Marathon.
  För alla de som lyssnar på den här podden, alla ni är ju skåningar,
  får ju reda på att det var en av broar som lyssnade.
  -Det är nån från Göteborg också. -Det är nån från Göteborg också.
  Köpenhamn Marathon, alla vi som bor i Helsingborg,
  och jag tror också Malmö,
  det här är det bäst bevarade Marathonhemligheten som finns.
  Det är ett fantastiskt huvudstadslopp.
  Det är väldigt enkelt. För oss i Helsingborg är det superenkelt att ta sig dit.
  En timme och lite till.
  Man kan åka dit med båt och tåg.
  Om man kan åka hem med det så kan man dricka bars och käka en liten pulse.
  Och köpa någon god whisky med sig hem också på vägen tillbaka.
  Men hur är egentligen Köpenhamn Marathon som arrangemang?
  Emil, när man står på startlinjen, hur är känslan?
  Hur många är det som springer på ett ungefär?
  Ja, i år tror jag det var 11 000 startande, ungefär som Stockholm Marathon.
  Och fantastisk inramning ju, där nere vid Islands brygge eller vad man säger.
  Men vår start var väl egentligen lite kaosartad.
  [Skratt]
  Varför det?
  Det var för att jag åkte ner då på lördagen innan och valde att sova på hotell för att slippa gå ut så tidigt.
  Lördagen innan? Alltså en vecka innan?
• En vecka innan? – Nej.
• Så dag ni? – Nej, okej.
• Nej, förlåt Emil. – Kärnuppladdning alltså.
• Jag ville det, men jag fick inte ledigt för jag… – Nej.
• Jag ska springa maten och det behöver vara en vecka.
• Ska du vinna loppet? – Nej, jag är en timme efter.
• Fan, ska jag vara förberedd? – Förlåt Emil.
• Det är okej.
• Sen var det, för jag hade hämtat ut Wahlbergs nummerlapp.
  då i och med att jag var där.
  Och sen så tyckte Valberg och Håkan Reistad att vi var lite sena.
  Lite, ja.
  Så det blev lite stressigt där.
  Du behövde springa på toaletten och
  man skulle ju lämna in sin väska innan och så där.
  Så vi var väl på startlinjen
  eller i startförhållande kanske en kvart innan bara.
  Och missa, ja, uppvärmning kanske man inte behöver göra.
  Men i alla fall, man vill ju ha en mil innan liksom.
  Du vill ju verkligen inte ha den här stressen innan. Du vill ju inte ha fokusen innan.
  Jag vet att du och jag, Simon, har också upplevt samma sak när det var halvmån.
  Det var ju kaos också.
  Det är lite trångt in där.
  Och man är, ja, man borde vara ute i god tid.
  Kan vara en till vecka innan, men…
  Men där kan jag känna för, vi har ju sprungit Hamburg också, Fredrik.
  Där är det ju liksom lite mer tyskdisciplin.
  ”Dum, dum, dum, dum, dum”
  Danskarna tycker jag överlag är lite mer sådär
  ”Yeah, yeah, yeah”
  Och det märks ju lite grann i startförhållandena ibland
  Att det är lite sådär ”Men va fan Harry”
  ”Det är bara helt jävla hullombuller här ju liksom”
  Visst är det inte?
  Samma tävlingsledning som Holger Dansk
  Det är det!
  Nej, Holger Dansk
  Va fan
  Åh, det hade varit spännande
  Kan jag säga
  Hade varit spännande
  ”Yeah, yeah”
  ”11 000 personer”
  ”Yeah, yeah”
  ”Vart kan det gå galt?”
  Så lite småstressat i starten.
  Så ni fick ingen uppvärmningskilometer eller så.
  Det var rakt in och bara så här, nu ska vi upp i maraton.
  Fart när starten går här.
  Det blev femton skåts och några höftböjningar.
  Skåts?
  Stötsta på stället lite grann.
  Som spaghettibenen och dallrar i början.
  Så jävla osjukt, det var lite för många.
  Samtidigt som jag kissade.
  Samtidigt som jag kissade, ja.
  Man har ju faktiskt sett några, någon gång, jag ska inte nämna lokala kändisar men det finns någon som har gjort det här också.
  Där det är lite så att någon har en tendens att ta med sin pettflaska in i staten, stå jättetrångt och sen bara hissa ner skjortsen och pinka i den här flaskan.
  Jag blev så härvård som Paula, så tittade man till höger och bara ”Men va fan, alltså kom igen!”
  Alltså lite så mystik kan vi väl ändå ha.
  Men hur hamnade ni med tre timmars farthållare? För det är ganska bra farthållning där ändå.
  Vi låg väl en 50, 60, 70 meter efter ballongen ungefär.
  Det var vi ganska nöjda med, för vi hade några scenarier hur vi skulle lägga upp loppet.
  Ett scenario var att vi låter dem ligga före oss och sen springer vi om dem.
  Och så har vi ballongerna som säkerhetslinjen.
  Så att man kan hålla hela vägen in på hjälp av dem.
  Det kan man ju säga också i Köpenhamn, eller åtminstone i mina erfarenheter, att fartålarna är väldigt duktiga.
  Köpenhamn är också lite kända för att ha…
  Sen är det ju en hyggligt platt bana.
  Det är inte jättemycket.
  Hur var det Emil med blåst och förhållande?
  Hur var förhållandet under dagen?
  Vi var lite oroliga att det skulle bli lite vindigt.
  Jag vet inte, vad var det?
  10-15 sekundmeter?
  I bönorna kanske.
  Det känner man ju av.
  Man kan ju inte säga att det var varmt.
  Men det var väl 18-19 grader och man är inte van att träna i det.
  Jag är lite känslig för varmhet.
  Det var det som jag tyckte var det jobbigaste.
  Att man får solen på sig som vanliga.
  För publiken var det fantastiskt.
  Så man kan inte säga att det var varmt.
  Men lite varmare än man var van vid.
• Hade ni fler folk ni kände som skulle springa under tre timmar?
  Som också hängde med?
  Några skulle gå, till exempel Max Harris, under SM-kvalgränsen, under 2039.
  Så de såg ni inte röken av egentligen efter starten?
  Nej, det hade vi inte.
  Men det var några stycken som låg vid tre timmar mer än du och Andreas, som ni kände.
  Ja, precis. Morgan, Vildmark och Jens Frick.
  Så det är lite kul också när man vet att man är en liten gäng, även om man har ballonger och fartålare.
  Så det är kul att ha lite känsla för man vet att det är rätt trevligt när det börjar bli lite småjobbigt att man är en liten klunga.
  Men hur kändes det när ni drog iväg, Emil och sådär, de första fem, tio kilometerna?
  Känns det bra?
  Alltså de första kilometerna är ju alltid som de är.
  Det var rätt så mycket folk och vi fick springa om lite och det var rätt så trångt och så.
  Så där vet man att första femman, då får man komma in i det.
  Men sen tror jag att vi låg ganska bra på det.
  Fick ni starta långt bak i startgrupper och så?
  I och med att du säger att det var trångt, så var det bara att ni kom sent?
  Nej, de har ju självorganiserade startgrupper där.
  Så vi tryckte oss fram ganska nära timmersballongerna.
  Men det var ju ganska trångt.
  Det är en liten knicks upp för en liten bro där.
  Så det var lite små trångt där.
  Det är ju faktiskt skillnad också när man pratar om tysk disciplin. I Hamburg och Sverige är det bara så.
  Här är denna startgruppen, här är denna. I Danmark är det så bara.
  Där är ju liksom anvisning ungefär var man ska stå, men det är ju helt öppet.
  Jag tror det är det fram på halvman.
  Nej, de har ju rep som de drar sen efter ett tag.
  Ja just det. Det är ändå typ tio minuters intervall.
  ”Åh, ska du springa på 1.30 eller 1.39?”
  Så är det, men så skitmycket folk liksom.
  Men hur kändes första milen, tyckte du Andreas?
  Ja, den kändes kontrollerad.
  Tyckte jag att vi hade ganska bra flow där.
  Pratade lite grann med varandra och
  liksom höll, se till och kollade vad vi hade för tempo.
  Stämde av och sådär.
  Så att den kändes, ja det var som det ska kännas.
  Hur resonerar ni?
  Fredrik, du och jag har också lite tankar därifrån.
  Hur resonerar ni? Jag tycker nästan att det inte är förrän första, när du kommit till första milen,
  som du egentligen kan få någon överhuvudtaget känsla av hur…
  Jag har ju varit med om att efter tre kilometer så känner man ”ja, det här kommer gå åt helvete”.
  Men då kan man inte göra så mycket åt det, tänker jag.
  Annars tycker jag ofta att det är vid första milen där du lite grann kan få någon indikation på
  hur tankarna i ditt huvud går när du kommer till en mil, en tydlig första milstolpe på något sätt.
  Det gäller ju att känna sig pigg då.
  Men jag kände nog att det var där som…
  Jag tror jag sa det till dig, Walberg, att nu vaknar kroppen.
  Nu kom in i andra andningen.
  För vi hade ju liksom…
  Jag brukar säga att jag behöver sju kilometer innan jag är uppvärmd.
  Ja.
  (skratt)
  Men sen vet jag inte om det är så.
  Så jag kände, ja men nu har vi hittat farten.
  Vi ligger bra.
  Folk som springer ungefär som vi vill.
  Så då var jag positiv. Då kändes det riktigt bra.
  När började det luckras upp? För det är ganska mycket folk ju.
  Köpenhamn är så på stort ploppar, till och med på tre timmars fartågning
  så är det ganska mycket folk. Jag har ju sprungit Köpenhamn också.
  Min bild är nästan att det är först vid 20 som det lite grann så börjar.
  Nu ser man vilka som kommer att hänga med och vilka som kommer att skita i det här.
  Men vad tänker du? Vi har faktiskt fått en fråga kopplad till hummelgiten.
  Frågan är att överlevnadsstrategi, sjunga, räkna, bästa tipset när huvudet börjar motarbeta.
  Men när börjar du tänka i de banorna, Wolverine?
  När är det bara autopiloten? När bör du gå över till…
  Ja, nu måste jag börja verkligen koncentrera mig.
  Det gick lite upp och ner, men fram till 25 kändes det som att det här kommer gå bra.
  Sen vid 25 började det komma lite grann och då fick jag fokusera på att jag hänger med i Emelihans rygg.
  Varje kilometer i varje fall.
  Ibland skenar man iväg och tänker ”nu är det bara en timme kvar”.
  ”En timme kvar! Jag måste tillbaka och packa ner mig i mindre bitar här nu, för nu kommer jag aldrig vara klar och springa en timme!”
  (skratt)
  Och så liksom
  börja försöka fokusera på
  en kilometer till snart får jag ta en gelé
  och här kommer det vatten
  och liksom
  jag hade ingen GPS på klockan heller
  så jag hade liksom inte koll på var jag låg
  i snitt
  utan försökte räkna då på
  -Var det du själv att inte springa med
  alltså GPS eller det var bara
  att stölla dig? -Nej
  jag har en sån tävlingsprofil på klockan
  Jag tänkte inte på att den inte har GPS-prognoser.
  Jag har stängt av GPS-prognosen några gånger.
  Du klockade kilometerna?
  Jag kollade varje femma, men det sprack vi 25 också.
  Sen hade jag ingen aning.
  ”Vad ska jag ha vid 30?”
  Du skulle behöva räkna.
  Jag känner mig som en fredriktare.
  37 plus 40.
  415 gånger 5.
  Jag som aldrig lärde mig niansen-tabell.
  (skratt)
  Nu klarar jag 4.19 in.
  Ah, vad fan!
  Men Emil, hur kändes det för dig när ni kom upp och passerade Halmaran?
  Var det fortfarande under kontroll då, känner du?
  Ja, då kände jag, som Andreas, det kan nog gå idag.
  Det kändes…
  Vi passerade väl Halmaran på en 29 låga, va?
  Även om det inte är så för en annan kanske det låter bra.
  ”Åh, det är bara en minut.”
  Men springer man så tajt på sin måltid, även om det är tre timmar, så är det en minut.
  Så bara ”Fan vad gött, vi har en minut till godo.”
  Det är ju ändå en trygg marginal.
  Men det kom så jäkla snabbt för mig.
  Typ vid 25 har jag också för mig att det var en liten uppförslutning där.
  Vi kan inte kalla det backy kanske.
  Jag kollar ju nitiskt på era tider och sätter refreshar hela dagen.
  Det är svårt att göra trädgårdsarbete och kolla samtidigt.
  Eller vara på badhuset.
  Bra planerat, Lise och barnen.
  Du låg i en solstul på badhuset.
  Fattar vad stressad jag var.
  När jag gick in hade ni sprungit en tia, tror jag.
  Och så bara lägger man av den där jävla telefonen i skåpet och går ut.
  och alla barnen bara ”Åh, titta på mig!”
  Jag bara ”Hähä, jag undrar vad de har för tid.”
  ”Hähä, är vi inte färdiga här nu snart barnen?”
  ”Pappa har badat klart.”
  ”Nu måste de vara vid kilometer 25.”
  ”Nu, nu, ja men det var så.”
  Så stod jag bara och tittade ut ur tommintet
  och Ellin bara ”Vad tänker du på pappa?”
  Jag bara ”Nu är de vid halvmorgon.”
  [Skratt]
  ”Under de tjänar, områden i staken.”
  Jag hade kommit ihåg när de var vid 25an tror jag.
  Så, nu är vi färdiga!
  Men det jag såg då när jag uppdaterade appen
  Det var ju att mellan 20 och 21, alltså 20 och halvmåren,
  sen efter det var det upp till 25 som det var någonting som hände.
  För då hade ni 4,19 eller 4,20 till och med.
  De flesta hade långsamt där.
  Så det var kanske en backa där eller rak motvind eller någonting.
• Det kan nog stämma. Jag tror att det var nog någonting.
  Jag såg också det. Jag kan inte placera var det var på banan,
  men det var någonstans där man kände att här var det jobbigare,
  fast det inte kändes som att det var en backa.
  Det var lite avnykänsla.
  Det var långsamt, men…
  Jag bara skrattade när Fredrik Anders sprungit varvet.
  Han bara ”Vad menar du med avnykänslan?”
  Alla som har sprungit varvet, vi bara ”Haha, you wait and see, Fredrik. Wait and see.”
  Så långt!
  Jag trodde det var rakt upp för er.
  Borta i Göteborg i två år, inte insett det förrän man springer varvat några år senare.
  ”Haj fan upp för ena vaggen!”
• Det var kul. – Det var kul.
• Det där var lite tungt. Då började du tvivla lite, Emil. Hur kände du då?
• Inte så tidigt. Vi låg ju ihop fram till…
  Det var så. Vid 30, sa det.
  Så bara tappade jag… Det var inte i benen, det var inte i kroppen.
  Mitt problem var ofta huvudet.
  Alltså inte så att jag kan inte pressa mig, men energimässigt.
  Och vi körde ju ändå hjäls var femte kilometer.
  Ja just det, jag höll ner till planen där.
  Ja, ungefär.
  Liggade i Umaras hjäl eller vad körde ni för någonting?
  Vi fiskade sponsorna.
  Ja, då körde vi Umara. Jättebra grejer.
  Bra, bra, han fattar direkt.
  Emil bara ”Va? Vad fattar du?”
  Jag har beställt den här shoten från Umara faktiskt.
  Den som pirrar hela kroppen.
  Den måste jag testa till Göteborg.
  Den här bröt jag använder vid fler tillfällen än löpning.
  Piräla kroppen.
  Gå och lägg dig i tid.
  Gå och lägg dig i tid och ta 3 kronor.
  Okej, vi släpper den.
  Lisa, kolla.
  Ni har lärt sig planen i alla fall.
  Har det hänt förr på dina marater?
  För det tror jag många känner igen sig vid det här med tretten.
  En fråga kopplat till Lisas upplevelse.
  Hur ska jag träna för att inte springa in i väggen vid 32,41 kilometer?
  Det känns som att det är en traumatisk upplevelse bakom den där.
  Jag vet inte vad ni säger Emil.
  Varför tror du att det är precis där runt 30 som man börjar liksom…
  Ja, det är då man har varit ute.
  Lite beroende på hur snabbt man springer.
  Men för oss närmare två timmar, där måste det vara ju.
  Ja just det, fria delar.
  Så det är ju mycket, för min del är det öva på långpass.
  Det är liksom min, alltså springer vi ut det länge
  och liksom vänja sig vid när kroppen och huvudet blir trött.
  För det är farten liksom, var inte jag orolig för.
  Nej just det.
  Det är att hålla i det.
  Och jag tyckte att jag hade gjort läxan denna gången.
  Men sen kan det vart, till exempel jag var ner på löplabbet igår morse
  innan jag stod på låset hos Jens.
  Då sa han ”Du tog gels för sällan”.
  Så han sa att typ eliten tar i fan vad det var åttonde minut.
  Så jag är ju typ elit.
• Du är ändå lite schysst av vad de tycker.
  Att sätta dig i det där facket.
• Det kanske är så att du ska ta lite mindre mängd,
  men mer ofta.
  Så du kanske har mer gels på dig. Nu hade ni kanske ingen lagning.
  Åh, jäkla napp. Nu är vi tillbaka i gel-vältet igen.
  Som att du ska ut i krig.
  Precis, med 20 gels runt med jag.
  Taipade ögon.
  Det här går sju kilo extra om man ska ut och springa.
  Så du kanske körde mer konta, alltså mer frekvent.
  Ja, och sen jag körde ju en…
  Det var en av dem som vi har tränat med nu som också körde marran typ igen.
  Så de där körde något som heter CIS någonting.
  Jag tror det är något danskt chauffés.
  Jag vet inte, vi har ju kört mårten innan.
  Det kanske inte är lika energitätt.
  För jag tror jag behöver rätt så mycket energi.
  Så jag tror det är där jag behöver jobba.
  Det här tycker jag är ett bra tips över lag.
  Det har du och jag pratat mycket om.
  Efter månaderna, att faktiskt tänka efter.
  Vad kan man dra för lärdomar av det?
  Oavsett om man har lyckats med sitt mål,
  eller bommat eller något som händer.
  Där har vi också fått en fråga, Fredrik, kopplat till det.
  Tänkte du kanske kunna svara på det här med lärdomar och lära sig och sånt?
  Är det någonting med magen kanske?
  Joakim undrar ”Alla tips för att man inte ska få maghavri och sluta i buskarna som en ökänd poddare?”
  Jaha, det är fler som har gjort det.
  Nej men mitt tips, det var ju faktiskt att inte äta någonting alls.
  För det gjorde jag på Helsingör när jag klarade sub-3.
  Då gick jag upp och gjorde min gröt.
  Stod och tittade på den och bara ”oh vad gott det ska bli”.
  Hällde upp den i en tallrik och sen bara ångrade jag mig.
  Så bara ”fan jag ska inte äta någonting”.
  Det var det som gjorde att jag fick den uppenbarhelsen att
  ”ja men fan jag ska nog inte stoppa i någonting i magen för då kan jag inte bli dålig i magen”.
  På något sätt tänkte jag. Så jag tar lite spårtryck.
  Och sen laddar jag enitisk med att få i mig mina gels.
  Även om jag inte vill ha dem under loppet.
  Så det funkar för mig.
  Tipset är egentligen att, det är klart att alla behöver fri sig i energi.
  Men jag tror det är så otroligt individuellt hur kroppen svarar på olika saker.
  Så just det här att i ditt fall låg bara att ”Förrgången skett ju sig”.
  Men lite grann det också. Det är det som i sista sekunden får dig bara så här
  ”Okej, vad lär jag mig av det? Kanske att jag borde testa att göra tvärtom”.
  Det jobbiga är ju om det är många saker som skiter sig.
  Man får kramp och man skiter ner sig och det är en av dem.
  Man kan inte bort en sak i taget på något sätt.
  Du är ju en inspiration för alla som har skitit på sig för ett kramp.
  ”There is hope” från Fredrik.
  Han sutter tre, så det är annat.
  Och dessutom för långbarn.
  ”I can do it” liksom.
  Om vi ska summera tipset så tror jag att det är att börja plocka bort.
  Inför veckan så bara ”Jag måste ha allt, jag måste ladda med allt”.
  Jag laddade mig med gröt, inte veckjö, jo veckjö.
  Jo veckjö, det var mycket grejer innan.
  Allt möjligt.
  Det blev för mycket för magen.
  Så jag tror plocka bort och gör det enkelt och tänk på.
  Energiintaget behöver du, men du kan få i dig det på olika sätt.
  Ja, rätt.
  Men jag dryck.
  Det är lättare.
  Ni hade ju supporters på plats.
  Otroligt engagerade människor i vårt träningsgrupp som inte var med.
  Jag och Fredrik, för vi pallar ju fan inte åka över och kolla på er.
  Nej, vi ska ju bara…
  Nej, vi körde…
  Jag ska bara…
  Fredrik ska kliva gräset så vi kan kolla via mobilen.
  Men det var ett helt gäng tänkte jag.
  Anna Björman, Micke Andersson och Emil Poulsson från vår träningsgrupp var ju överhålliga.
  Men det innebar ju också att vi fick lite live-rapporter.
  Det var ju en video som cirkulerade, tänkte jag se, men som delades i gruppen.
  Där man… Det var 11 kilometer kvar, så ganska snabbt
  så känner man såhär, ”Valberg kommer att klara det, Emil är vid litet väg samman.”
  Jag tror jag kommenterar så bara, ”Vilken jävla maskin Valberg är.”
  ”Hoppas Emil plockar fram pannbenet.”
  [Skratt]
  Men det känns, Valberg, det känns ibland, tycker jag, många gånger när vi har sett dig springa ner.
  Jag ska inte säga att du har varit uträknad, men du har varit så jävla stark när du kommer på slutet,
  att du lyckas hålla i så fruktansvärt länge.
  Det är din styrka känns det som.
  Jag tänker också på hur man ska träna
  för att inte springa in i väggen vid 32,41.
  Det gäller faktiskt alla distanser för det tycker jag
  att du är väldigt stark i att hålla i
  under lång tid när du har smärta.
  Det kan nog ligga något i det.
  Speciellt nu här kändes det riktigt bra
  vid Köpenhamn.
  Då kunde jag verkligen härda ut
  och fortsätta mata på fast det var jobbigt.
  Alltså det finns ju säkert olika, flera, alla vägar bär till rummen.
  Men det som passar för mig var i alla fall de långpassar som jag och Emil körde.
  Att vi körde fartökningar i slutet på långpasset.
  Ja det noterade jag också. För det är ju rätt häftigt för det simulerar ju verkligen.
  Hur många pass körde ni på slutet av träning?
  Ja men då körde vi, som längst körde vi 35.
  Då hade vi fartökning sista fem.
  Då körde vi 32.
  Då hade vi fartökning sista sju.
  Sen körde vi 30 och då hade vi fartökning sista tio.
  Det kan man säga också.
  Då springer ni i den första delen innan ni kommer till fartökningen.
  Fartökningen går ungefär i månad om fart eller ish.
  Den första delen är mer joggbetonat.
  För det är också en fråga kring hur man ska…
  För det var också någon som frågade, just Toral frågade, vilka var nyckelpassen som fick Andreas?
  Lycka med sub 3, men det är någonting som du upplever funkar för dig att köra.
  För då får man marathon-känslan på slutet av långpasset.
  Ja, precis. Och de var ju… De simulerar ju verkligen morgonen.
  Alltså att man är trött i benen. Man är ju inte flåsig på något sätt.
  Men man är trött i benen och behöver stepa upp och höja farten där och känna sig bekväm i det.
• Var har du fått det tipset ifrån? Eller är det något som du har kommit på själv?
• Det var så här jag tränade inför min förra mara i Helsingborg 2014.
  Det är ett gammalt program från Ulf Friberg som jag hittade på Jogg.
• Ja, just det. En legendariskt tränare.
  Jag tror inte de finns kvar längre. Jag vet inte om han vill stå för dem längre.
  De har några år på nacken.
  Det är ju förståeligt.
  Old school.
  Då kände jag att det passade mig jättebra.
  Därför ville jag köra det igen.
  Det är just intressant med nyckelpassen inför.
  Lite grann som du vikte på Emil.
  Det är svårt att tajma det.
  Lite grann som du sa. Du gjorde ditt bästa pass i mars kanske.
  Mars kanske, eller man känner sig, blev man stressad och det där liksom.
  Att känna, oh jag kanske toppade för tidigt, uttryckte du det liksom.
  Men hur gick dina tankar när det började närma sig loppet?
• Ja men jag kände mig ganska självsäker.
  Alltså jag var inte säker på att jag skulle klara det,
  men rent, vi har diskuterat lite sinsemellan och
  min känsla var liksom att jag var nog i bättre form nästan än vad Walbaj var.
• Ja just det.
  Men sen så visste jag att jag måste göra många långpass.
  Jag har faktiskt kollat tillbaka. Jag har i alla fall lite så dagbok.
  Så jag har sen i december gjort 11 långpass då.
  Och 6 över 30 kilometer.
  Då har du nog gjort läxan tycker man ju.
  Så jag kände det liksom.
  Men då är vi ju nyfikna om att komma till den här ”highlighten”.
  Vad var det då som hände, Emil?
  När började du känna att det är någonting som kommer att bli tufft idag?
  Ja, alltså det är svårt att beskriva det helt exakt, men det var typ, ja men vid 32 tror jag.
  Så bara var det, jag hade känt liksom kanske lite innan det att ja men nu får jag ligga i liksom.
  Och då hängde ni ihop fortfarande?
  Ja, ja.
  Så det var…
  Precis, vid 32 var det lite knixigt.
  Mm.
  Lite svänger. Och sen så kollade jag bak och då var Emil inte med bara.
  Så att det måste ha varit annars.
  Det bara kom så snabbt.
  Det har varit en luckadräkt.
  Och sen, ja, kunde jag inte teppa igen den.
  Nej.
  Sen kände jag att jag försöker ligga i och räkna kilometer.
  Nu är det så mycket kvar.
  Sen var det ju då när Anna, Emil och Micke och dom stod och hejade.
  Det blev på något sätt liksom, jag fick pepp men jag kände där att
  nej fan, det går inte nu. Det går inte.
  Vad var det som fallerade då? Var det kroppen, energi, huvudet? Vad kände du?
  Det var energinivån.
  Jag hade liksom, jag kände att jag…
  Det var inte så att jag hade
  mjölksyre eller anningen, utan
  det var bara att jag mentalt,
  energimässigt,
  det gick inte att pressa sig mer.
  Och så blev man ju lite såhär
  ”Fan också, jag vill ju försöka.”
  Men…
  Nej, det…
  bara sa stopp där.
• Sa du någonting till Valberg då, eller
  du bara försvann liksom? – Nej, jag hann inte.
  ”Vänta på mig!”
  ”Tar jag på laget? Hjälp mig in!”
  Vad var det?
  ”Hell no!”
  Hyrde volymen.
  (skratt)
  Jag känner igen precis det du beskriver.
  Jag har haft två matomlopp när exakt samma sak har hänt.
  Jag kommer ihåg ett år i Hamburg.
  Det var mitt livsform.
  Jag kommer att passera halvmån och känna att det går.
  Det går fort. Det går bra.
  Jag minns verkligen att jag rundade ett hörn, det var en 90-åders sväng.
  Jag kom upp på en lång raka vid 25.
  Precis när jag rundade hörnen var det som om det var nånting som bara drog ner ett skink över ansiktet.
  ”Nu är du färdig för idag.”
  Jag bara ”What the fuck hände?”
  På 500 meter från att bara ”Det här sitter”.
  Det är det här jag tycker om när man pratar om att ett marathon är ett marathon.
  Tyvärr är det så att den skiten kan ju hända.
  Du har tränat och gjort långpassen och gjort träningen.
  Vad tänker du Emil, nu efter att du gjorde pers,
  du tog dig i mål, du hade 3-0-4.
  4-58.
  Det är ju fantastiskt bra, oavsett.
  Folk har kraschat mig mer än 4-5 minuter.
  Ja, vägen är för nätt.
  Men hur tänker du nu?
  Är du sugen på att gå på ett marathon igen?
  Eller är det kännande att sen bara ”ja men lite distans till detta”?
  Ja, lite distans behöver jag.
  För att det är ju rätt så uttömande att träna inför en marathon.
  Man är ju ständigt trött och hungrig.
  Men jag har redan löst det problemet.
  För jag har ju redan anmält till Valencia-marathon.
  Ja, just det!
  Det är ju det sämsta.
  Så får jag se hur träningen har varit då.
  Men jag tror nog att jag kommer att vara taggad.
• Men nu har du ganska mycket upphåll här emellan.
  Så du kommer kanske att ha sugen igen.
  Och kanske är det fler som ska springa i Valesia.
  Vi får se.
• Ja, för Edrik.
• Vi kan kanske hjälpas åt.
• Ja. Men du har ju redan gjort sub-3.
• Ja, men det är okej. Du kan göra sub-3.
  Sub-3 är också 2,5 till 4.
• Ja, det är ju sant.
  Men vad var tankarna för dig när du tittade bakom och Emil var borta och hade en mil kvar?
  Det var ju alla man för sig själva.
  Jag ville ju att han skulle komma upp så man kunde peppa, men jag bara fortsatte att mata på dem.
  Jag hade en ganska bra period, vill jag minnas, mellan 30 och 35 tror jag att jag höll tempot väldigt bra.
  Så då fortsatte jag bara att mata på.
  Jaha, det var i och för sig gorillaflås.
  Men jag lyckades ändå hålla tempot uppe.
  Så det var lite det.
  Det här tycker jag är spännande, för många pratar om det här
  att ”Åh, vi är 30-32 och då avgörs det”.
  Och jag bara ”Det kan fortfarande skita sig då”.
  Jag tycker snarare det när man kommer till 35 ungefär.
  Det är där. Många säger ”uppet börjar vid 30” eller ”vid 25”.
  Men som Emil beskriver, det kan gå så jävla fort.
  Jag tycker att nånstans vid 35, det är då det verkligen så bara…
  Som utomstående bara ”nu är det bara 7 km kvar”.
  Det är 7 km kvar, din idiot. Det är hur lång tid som helst.
  Det går verkligen att krascha. Hur gick dina tankar vid 35?
  Nu är det 7 km kvar. Det är bara slutspurten.
  Och där hade jag börjat tappa all koll på hur jag låg till tidsmässigt.
  Jag visste att jag var före ballongerna.
  Ja, just det. Du hade ju det som kontroll.
  Och sen fick jag höra lite tidigare från sidan, men jag kunde inte plocka in och fatta riktigt vad folk sa.
  Nej.
  Så…
  Och där var känslan att nu springer jag på en tunn jäkla linje här.
  Det håller.
  Eller så går det åt helvete. Det var hela vägen in.
  Vet du vad du hade mellan 35 och 40?
  Vad du hade för snitt?
  35 och 40?
  Ja men det tror jag, den var nog den långsammaste framöver.
  4,21 hade du då?
  4,21 ja.
  För då är man och balanserar lite grann.
  Det är ju inte jätte jättelångsamt.
  Det är 4,15, 4,16 snitt man ska hålla.
  Men det är ändå, då börjar man ju ändå tappa lite.
  Men var du säker hela vägen på att du skulle klara det?
  Eller var det någonstans du…
  Nej.
  Nej det var jag inte.
  Men vid 40 när du passerade då?
  Då borde jag kunna räkna ut det.
  ”Borde”?
  Så bara…
  2 km/h om jag håller.
  Sen bara ”Nej, var fan är det 42,2?
  Det är inte riktigt.
  Det är 200 till. 795!
  What the fuck?”
  Där hade jag ingen koll alls.
  Jag kunde ha sprungit i 520 tempo eller 420.
  Ingen aning alls.
  Kontrollbehovet med bara…
  Jag håller på att spränga så i mitt bröst just nu.
  Det är en bra röst just nu.
  Så länge inte ballongerna är fatt mig så klarar jag det.
  Så då var det bara att mata på.
  Om man liksom klickar in på Emil då och tittar på Emils…
  Ni behöver inte skratta för det här är inte kul.
  Nej det är det faktiskt inte.
  Emil håller alltså 414, 416, 411…
  Nu är det femma när det gäller att prata om här.
  415, 418, 413, 412…
  Alltså vi är jättelångt in i loppet nu.
  Väldigt, väldigt bra.
  Vid 30 kilometer har du ett snitt på 4,12.
  Sen bör du tappa lite.
  Men det är ändå 4,19 fram till 35.
  Får jag bara flika in med vad jag tänkte då?
  Ja.
  För då, när ni kom till den passeringen, då insåg jag
  nu har Emil tappat 20 sekunder mot Valberg.
  Men så kom jag ihåg att
  där kom en film när ni hade 11 kvar
  vilket måste ha varit vid 31
  där ni hängde ihop.
  Och då började jag säga, okej, men då har ni egentligen inte
  Då har han inte tappat de 20 sekunderna över femman.
  Han måste ha tappat de 20 sekunderna mot slutet av femman.
  Då börjar jag säga ”Okej, men om han tappade 10 sekunder på en kilometer senast de sista två kilometerna,
  då ligger han rätt risigt”.
  Det kom en gång att jag tänkte att mest roligt har han inte så.
  Jag släpper bara lite så klarar jag det.
  Utan mest roligt har han bara tappat rejält.
  För därefter, mellan 35 och 40, så har du alltså 5,24 i snitt.
  Då händer lite grejer under loppet.
  Du fick stanna och…
  Eller, du får berätta.
• Ja, det var först så…
  Jag vet inte var stod Mick och Anna och…
  Var det vid 39? – Nej, 37-38 tror jag.
• 37-38.
  Men så, Mick är ju helt fantastisk.
  Han spang ju mig i en halv kilometer och skrek.
  Han bara då, ”Pelonerna är 100 meter fram, nu fixar du!”
  ”Ja, ja, ja, okej.”
  Och sen så, han bara, ”Kom igen nu!”
  Så gav han mig en knuff i ryggen i ögat
  på att trilla fram stupan.
  Så jag bara, ”Oj, oj, oj.”
  Jag bara ”Nej, nu är det fan kört” kände jag.
  (skratt)
  Men han ville så få ut mig i tempot.
  (skratt)
  Och sen så var det 500 meter senare så
  båda baksidorna krampade synkront direkt.
  Så jag bara fick ”Oj, oj, oj, oj!”
  Och så kom det då en dansk supporter så han bara
  ”Jag lägger dig ner” och jag bara ”Jag kan inte!”
  Och så fick han då stretcha mig.
  Så jag bara ”Har ni någon dricka?”
  Och så fick jag en saft av någon tjej där.
  Så jag låg där och så stretchade han mig.
  Och sen så började jag promenera och så stod där några ”Hej, jag är i Söta Sverige”
  Så jag bara ”Ja, det är gång VM här”
• Du hade bitterheten slått till.
• Och sen promenerade jag lite så tänkte jag ”Vad fan, jag kan inte bryta nu”
  Så kom jag nu upp på jogg och joggade en bit
  och sen kom det någon liten bro lite uppför slut
  så vet jag att jag gick där och då kom tre timmars gruppen
  och så försökte knuffa med mig.
  Men så försökte jag ett tag, men kände att nej.
  De var bakom dig fortfarande där.
  Ja, de kommer nog att vilja minnas.
  Kommer du ihåg den röda bron?
  Det måste ju ha varit vid…
  38.
  Det måste ha varit precis innan Micke och dem.
  Vid 36 kanske.
  De hade inte sprungit om den och träffat Micke.
  Nej.
  De var 100 meter framför.
  Jo, just det.
  Men Emil, hur bra koll… Vad hade du för pers innan?
  3.06.22.
  Hur mycket tänkte…
  Jag fattar när någon springer om att ”okej, det här är kört” med tre timmar.
  Hur mycket tänkte du på ditt pass?
  Jo, men när jag väl kom ut på jogg efter den här krampincidenten
  så blev jag såhär ”nu skiter i det så stoppar jag klockan”.
  Det är ganska…
  Fan det är…
  Uff…
  Det är tydligt. Då är man beredd att kliva av.
  Så tittar man på Strava så hade jag, för den är ju så gladiometer, så jag hade ju 3 0008 då.
  Så det blev ännu svårare att räkna då.
  Så jag fick ta och kunde bländra så man får ut vad klockan är så räknar jag ju från starten.
  Går någon snubbe här och bara pillar med klockan?
  Jag joggade ju fyra centimeter kvar.
  Så kollar jag på klockan och jag bara ”fan, vi startade 9.30 och vi var två minuter back”.
  Så jag bara ”håller jag 5 fart in i sista två, klarar jag det?”.
  Så hade jag för 30-snitt. Så jag hade faktiskt koll.
  Jag fick en ny kick igen. Typ sista tre. Där.
  Ja, för det såg man även på tempot i sista 2,2.
  Att du fick upp farten igen där på slutet.
  Så det blev liksom så. För innan har det bara varit att jag vill ha mitt guldmål.
  Så nu har jag då, så mitt silver- eller bronsmål var då Pers.
  Och det är en nyd att jag gjorde.
  I så fall.
  Absolut.
  Och att jag sa, jag vill i mål i alla fall.
  Så nu blev det ju det näst bästa.
  Ja.
  Du kan ju ta det också från en som sitter i rummet,
  liksom som har varit snuddat vid den där gränsen någon gång.
  Att dagen kommer och du springer en för lång mara i Helsingör.
  Och klarade han då liksom.
  Du behöver öka 350 i slutet.
  Det är lugnt.
  Det är perfekt.
  Fan.
  Den sista kilometer, den är man glad att man slapp springa själv.
  Jag tror inte ens det är jag som har gjort det.
  Måste vara han.
  Det var spännande, för jag kommer ihåg att jag tänkte det hela tiden när jag sprande vid 37.
  Och hade jätte jätte jobbigt.
  ”Jag kan öka när det är två kvar.”
  Tror du det är fortfarande det?
  Jag tror det.
  ”Jag kan inte öka när det är två kvar.”
  (skratt)
  Men ditt mindset var, det känns ju, psykobi som springer med dig bland annat,
  så du har ett väldigt starkt mindset.
  Så vad tänker du på när det är riktigt jävla jobbigt?
  Jag vet inte vad jag tänker på riktigt.
  Det var egentligen bara att jag ska bara fixa det här.
  Det är bara att fortsätta.
  Får jag göra det här nu så behöver jag aldrig mer springa igen.
  (skratt)
  Du säljer ju en maraton så bra.
  I sista biten ska det vara jobbigt.
  Så är det ju.
  Nu skrattar vi ju här åt det.
  Men jag tycker faktiskt att det har jag funderat mycket på också.
  Det här med vad får mig att pusha mig mer än någonsin när jag är som tröttast.
  Och då är det faktiskt precis det du är inne på Walbe.
  Ofta, om jag springer 5000 jäder maraton för den delen.
  Då har inte det gått så bra de senaste gångerna jag har kört.
  Så jag tar något annat lopp.
  Halvmaraton eller mil eller vad det än är.
  Så jag brukar försöka tänka så när det är så sent in i loppets bara.
  Om det är en mil, så whatever.
  Säger att man ska springa den under i mina glansdagar.
  35 då, säger vi.
  Det var ett tag sedan.
  Men när man kommer till 28 minuter så är det lite grann så.
  Jag har fan inte krigat i 28 minuter för att skita i det sista 7.
  Alltså lite så, ryck upp dig.
  Och lite med den tanken bara.
  Om jag inte ger allt nu, då måste jag göra om den där skiten igen.
  Det pallar jag ju inte.
  Så jag tycker att när man är så sent in,
  att tänka på allting man har lagt ner tidigare.
  Jag brukar ibland göra en liten lek med mig själv.
  Man hittar på allt möjligt när det är långlopp.
  Som du beskrev, det här är bara en timme kvar.
  En timme, what the…
  Men det brukar jag tänka på halvmånatten också.
  När man är riktigt…
  Man behöver det rätt mose vid 14-15.
  Då vill man lite grann säga ”jag sänker farten om kilometer så kanske jag får kontroll på detta”
  Men det är egentligen då man bara säger ”ja okej, nu har jag sprungit typ en timme”
  ”Jag har 20 minuter kvar”
  Alltså så, lite grann så här
  ”Okej, om jag bara tänker så här, jag nollställer så att jag inte tänker ens att jag har sprungit en timme”
  Utan bara så här ”nu går starten och så är det bara 20 minuter jag ska klara”
  Det tycker jag ofta är, för mig funkar det som ett tips också
  Att bara så, lite samma som när man kör intervaller och kör tio stycken
  så kommer man till fyran och tänker ”Åh gud, hur många är kvar?”
  istället för att ”Nu är det noll ställda”
  ”Nu är jag på ett nytt startpunkt, nu är det bara sex intervaller jag ska göra”
  För att ibland när man tänker på hur långt man har gjort
  så blir det så ”Åh gud, men vad långt är jag kvar?”
  Istället för bara ”Tänk bara på det du har kvar”
  Det tycker jag är en sån sak som smed brukar tänka på
  Jag vill minnas att jag hade lite av de tankarna på slutet på J.H. Singer också
  Att jag kände liksom ”Jag men vad fan, gör bara detta nu”
  Det får göra ont, men bara in i mål och spring allt vad du har.
  Bestäm dig.
  Det kom jag ihåg att jag tänkte att
  du kommer att vara så jävla nöjd om du bara
  lägger en liten effort här nu.
  Om kroppen håller såklart, Emil.
  Alltså, det krampar båda baksidorna och man behöver lägga sig ner och dricka saft.
  Då är det tufft.
  Samtidigt, det är jävligt bra också att du faktiskt mustrar ihop eftersom
  man vet ju själv hur man känns när man har sprungit 40.
  Alltså, mer kramp, det vet inte jag, men det vet Fredrik.
  Men ändå att försinnas när var nog och bara
  ”Ej, nu ska jag ha pers”.
  Och bara ”Hush” iväg.
  Hur kändes det sista 2,2 då?
  Jo, men då… I och med att jag fick ett nytt mål.
  Men jag var nog inte så…
  Jag tänkte ju inte, jag bara gjorde.
  Och så började jag räkna lite.
  Och sen bara ”Ja, men det finns en chans då”.
  Och sen… Så då var det liksom…
  Två kilometer, det klarar man alltid.
  Så det var bara ”nu vill jag göra mål och få skiten jord”.
  Sen var det typ att vi hade bestämt att där vid 39
  så skulle mina föräldrar och min flickvän vara också nere och heja.
  Så de stod då också på lite andra ställen.
  Så de skulle stå där så tänkte jag, jag springer till dem och så hoppar jag av där.
  (skratt)
  Men sen så blev det att de stod vid målet så då fick jag springa dit.
  Och då kunde jag inte bryta där.
  Det sjuka nu när du sitter och berättar det här är att jag föreställer mig dig som clown.
  [Skratt]
  När du springer.
  Att du bara kommer där vid din familj och bara…
  ”Ja men du är ute som clown, jag vet inte varför jag snör in på det men…”
  Du kan ju också springa som clown, det går ju bra då.
  Ja kanske det.
  Jag har värt att kolla dig på Marathon med clown.
  Det vet jag. Och det är 2.40.
  [Skratt]
  Ja men vi skiter i det tänker jag då.
  Tar du hand om den där utställningen?
  Fan vad sjukt.
  Nja, behåll vart så går det på halvmaraton då.
  Han har ju tagit det på halvmaraton nu hos den jäveln.
  En femtonhund.
  En femtonhund.
  Jag fattar inte, man har tur.
  Vissa av oss hade med den här windon.
  Man hade den här, sen kommer någon som är elitlöpare och bara
  ”Jaha, det är det de egentligen rekorden ska ligga på.”
  Ja, precis.
  Nja, intressant.
  Ja, grymt.
  Det var väldigt kul att få höra om er maratonupplevelse.
  Ska vi ha något sista?
  Jammen Andreas, vad tänker du nu då?
  Nu har du klarat sub-3.
  Ja.
  Ska du springa i Valencia?
  Nej, det ska jag inte.
  Vad ska du göra nu?
  Jag ska vila.
  Ska du vila?
  Nej, jag har faktiskt inte bestämt det riktigt.
  Jag har ju…
  Fjällmaraton?
  Nej.
  Nej.
  Det är riktigt bra att du är i New York.
  Jag har ju New York i november.
  Just det.
  Ja, det har varit mitt stora mål de senaste 7-8 åren.
  Fan vad gött, då kan du slappna av och bara njuta av det loppet.
  Och gå lite som Simon gjorde.
  Ja, precis.
  Det var jävligt ovärdigt.
  Nej, men vi vill ju spela något snabbt.
  Det är ju första november, så det får bli någonting.
  Kanske mil eller halvmånader.
  26e nu är det ju 10 000 på månad.
  Det kommer inte att ske.
  Ni borde söka stressa i gång efter morgon, Fredrik.
  Riktigt bra.
  Underbart. Stort tack för att ni kom hit
  och delade med av denna episka
  race report från Köpenhamn.
  Det var fantastiskt kul att höra.
  Det var faktiskt lite inspirerande.
  Usugen på fjällmörnen?
  Nej.
  Men kanske en dag längre fram.
  Du kan gå igen.
  Jag har valbar högporslinskroppar.
  Jag känner ändå ”Fan, det finns sånt”.
  Finns det mer med Mabou?
  Nej, fan. Han kommer bara tipsa om sånt som jag inte gillar.
  Precis.
  Något annat vi ska tillägga, Simon, om kommande…
  Vi har en gäst, va? Åre kommer nästa vecka.
  Ja, Henrik Åre kommer nästa vecka.
  Då pratar vi lite grann om…
  Dels har han en intressant story,
  tack vare att han mött någon olycka och är på väg tillbaka nu.
  Men framför allt det här, tror jag, att vi ska prata med honom om
  är det att vara med om någon lite större olycka.
  Man vet folk som har kommit tillbaka efter graviditeter.
  Jag har också varit med om olyckor.
  Hur är det att vara på väg tillbaka och att motivera sig på något sätt?
  Och även få igång träningen igen.
  Så vi ska prata med Henrik lite grann om det.
  Han kan ju alltid ge den löpande läkarens perspektiv på det också.
  Så det ska bli kul att få hit Henrik igen.
  Han var ju en uppskattad gäst förra gången han var.
  Verkligen.
  Ni som ska springa Göteborgsvarvet får gärna komma in och besöka oss på C8, tror jag det är, i och med på expo.
  Då står jag där och…
• Signerar. – …skjuter om kläder.
  Och signerar autografer.
  Jag och Musse kommer att hänga där i…
• Alltså snälla ni som lyssnar, kan inte någon av er som lyssnar ska till varvet ta med ett autografblock?
  Eller bara så här, be Fredrik att signera ert bara bröst.
  Framför Musse!
  Ja, verkligen. Det hade varit jätteroligt.
  Snälla gör det. Säg så.
  ”Tjena Musse!” och sen gå till Fredrik och be honom att signera något.
  Det hade gjort min dag.
  Den bara flikade in.
  Och filma gärna det.
  Det där är ju Fredrik från Löpning i livet. Vem är den andra?
  Ni som önskar springa runt fyra fart så önskar jag gärna ett sällskap också på Göteborgsvarvet.
  Är ni sugen?
  Vålde.
  Annars är det väl inget annat så stänger vi ner den här studion och säger att vi hörs igen nästa vecka.
  Vi hörs.
  Ha det.
  Tack för det.
  Hej.