8. Bucketlist & Dröm stort

Intervju med Manne Forssberg om det här med att podda om löpning, pest eller kolera med Fredrik på heta stolen.

Avsnitt 8: Bucketlist & Dröm stort – Intervju med Manne Forssberg om löpningspoddar
https://podcasts.apple.com/se/podcast/8-bucketlist-dr%C3%B6m-stort/id1539039755?i=1000503386308&l=en

Nyckelord: Manne Forssberg, löpningspoddar, Springsnyggpodden, intervju, bucketlist, dröm stort, veckans drink, lucköppning

I avsnitt 8 av vår löpningspodcast dyker vi in i en intervju med Manne Forssberg, en erfaren poddare känd från Springsnyggpodden. Förutom den spännande intervjun med Manne, bjuder vi också på veckans drink och diskuterar bucketlists samt drömmar inom löpning. Avsnittet är fullspäckat med inspiration och tips för löpare.

Manne Forssberg har poddat i över 7,5 år och har medverkat i flera populära poddar, däribland pappapoddar, stilpoddar och nu Springsnyggpodden tillsammans med Jon Kingstedt. Manne delar med sig av sina insikter och erfarenheter om att prata om löpning i poddformat och hur han trivs med att podda om ämnet.

Vi tar också upp hur vi ville intervjua andra löpningspoddare för att få en inblick i deras perspektiv och varför de älskar att prata om löpning. Det är en ära för oss att Manne ställer upp på intervjun och delar med sig av sin tid och kunskap.

I avsnittet pratar vi även om veckan som gått, våra egna löparäventyr och hur vi följer olika träningsprogram. Vi belyser vikten av att ha en bucketlist och drömma stort inom löpning för att motivera och inspirera oss själva i vår träning.

Lyssna på avsnitt 8 av vår löpningspodcast för att ta del av intervjun med Manne Forssberg och få inspiration från hans erfarenheter inom löpningspoddar. Prenumerera på vår podcast för att inte missa kommande avsnitt fyllda med löpningstips och inspiration!

Hela avsnitt 8 Bucketlist & Dröm stort i text:

Avsnitt nummer åtta och spänn fast er för nu har vi ett fullspäckat avsnitt.

Vi har en intervju med Manne Forsberg, känd från Springsnyggpodden.

Vi har veckans drink såklart. Vi kommer prata om bucketlist och att drömma stort.

Vi har en lucköppning. Ja, det är fullspäckat helt enkelt. Så nu kör vi!

(Musik)

Nu fick jag någon jäkla fluga i halsen här.

Jag tog en harkla med en massa gånger så vi fick klippa bort det.

Vi tänkte först behålla det men det lät ganska konstigt.

Men kul varm torsdag, tisdag Fredrik.

• Tisdag.

I vanlig ordning nere i källaren i pojkrummet.

• I vanlig ordning.
• I pojkarnas rum.
• Precis.

I vanlig ordning hemma är det ju lite…

Nej vi är nog mer speedade denna gång än vad vi brukar vara tror jag.

• Ja men det är vi.

Vi börjar väl landa litegrann efter både veckans drink och intervju med Manne.

• Men ge det två minuter så kommer vi vara speedade igen.
• Sen vi speedar igen.
• Ja.

Ja precis, för vi har ju faktiskt gjort så att vi

för att lite respektera Mannes

Manne Forsbergs tid.

Manne Forsberg kan vi bara säga är ju en poddproffs

ut i fingerspets.

Han har ju poddat i 7,5 år med allt från

pappapodd och stilpoddar och nu springer

Snyggt podd samt med Jon Kingstedt.

Och det är inte bara så att han poddar mycket.

Han poddar ju bra.

Jävligt bra.

Riktigt bra.

Så vi har precis haft en intervju med honom

som kommer att klippas in om 10 minuter innan detta avskrivs.

Fantastiskt kul och det var lite en tanke vi hade

att det hade varit fruktansvärt roligt att prata med alla de andra

som poddar om löpning för vi hade tillräckligt mycket självinsikt

och insett att vi var sist på vållen när vi startade en podd om löpning.

Så vi tänkte ”fan vad roligt att få prata med några av de andra som pratar om löpning”.

• Och det är jättekul att de har tackat ja

och verkligen ställer upp på det i vår lilla podd

och tar sig tiden från familj och allting och ställer upp.

Det är vi evigt tacksamma för.

• Och vi sa ju det att mannen, vi nämnde inte namnet sen i intervjun,

men precis innan han gjorde intervjun med oss nu

så var han med i Sveriges femte största podd

som har 334 000 lyssnare i veckan.

Snäppet större än vår.

• Det är helt overkliga siffror.
• Jag tror podden heter hon ”Mellan himmel och helvetet”

med JLC. – Riktigt roligt.

• Ja, riktigt, riktigt coolt.

Så det var coolt att han…

Och han hävdade att han var mer taggad inför att vara med här

än där, och det kanske han sa där också.

• Jag lyssnade faktiskt på honom där, så det sa han inte.

Men jag tror han är uppriktig, jag hoppas det.

• Jo, men det tror jag. Han är som vi.

Han älskar att prata om löpning.

Och det var lite det som var tanken med att intervjua

de andra som poddar, på temat varför vi älskar att prata om löpning.

• Och vi ska prata om löpning.

Vi ska inleda med att prata om veckan som gått.

Jag räcker upp handen och säger att jag tänker börja.

Det får du absolut göra, Simon.

Jag minns inte ett jävla skit av veckan.

Vad har du sprungit i veckan, Simon?

Jag minns knappt ett skit av veckan.

Förutom att jag har faktiskt suttit med mina fyra pass på den här

trainern, på cykeln, ner i källaren.

Jag har kört enligt Stefan Franssons schema.

Jag tror jag nämnde det förra gången också att jag var ovan vid att

I vanliga fall i löpning så är kanske 70% av passen lugnt och 30% tufft.

Här är det tvärtom.

Förra veckan körde jag tre stycken.

Två intervallpass, ett tröskelpass och ett distanspass.

Men det var ju långt.

Denna veckan, igår, nu ska jag köra fem pass denna veckan.

Så igår körde jag fem gånger…

Nej, sex gånger fyra minuter.

Förra veckan körde jag fem gånger fyra minuter.

Jag körde ett pass därför förra veckan som är minnesvart på den här jävla cykeln.

Det var i lördags.

Då körde jag tre set.

Varje set bestod av åtta gånger 50/30.

50 sekunder hårt.

30 sekunder i princip vila eller bara rulla.

Lisa kom ner efter ett tag med barnen och tittade på mig och sa ”Hur mår du?”

Jag bara ”Det var inne på näst sista setet.”

eller när den sista intervallen på sista sättet.

Jag tittade på honom och jag bara ”Jo, bra jobbigt”.

-Hade de hört någonting från källaren då?

-De hade hört någonting ifrån och kom ner och Lisa sa

”Jag lät som att du höll på att dö” eller någonting.

Och det sa hon idag också.

Hon bara ”Det var fan läskigt igår när jag kom ner”.

Jag bara ”Vadå? Du såg helt väck ut”.

Och jag bara ”Ja, men det är intervaller”.

Och det inser jag också hur dum i huvudet man är.

-Men du går all in på detta och verkligen tar ut dig på passen

och kör stelmot.

• Det gör jag. Jag är nästan imponerad av mig själv i det.

Jag inser hur jävla stark drivkraft jag har i att bli bättre.

Annars hade jag aldrig pallat det.

Men jag är svintaggad och gör mina fem pass den här veckan.

• Coolt!
• Jag tycker inte det är roligt.
• Kommer du fortsätta med att cykla när du har möjlighet att springa?
• Spontansligt ska jag säga nej.

För jag vill ju springa.

Men jag reflekterade på vägen när jag gick hit.

Nu innan kände jag en super fördel med cyklingen.

Du är ju inte ett dugg sliten muskulär.

Jag är ju trött i låven, det är helt klart.

Men jag är ju noll sliten trots att jag körde tre tuffa pass förra veckan.

Jag är inte helt främmande för att när man känner sig sliten i löpningen

byta ut mot cykelpass.

• Men är du inte sliten när du sätter dig på cykeln igen?
• Det är ju nackdelen.

Nu var jag duktig, men när jag bara hade fyra pass i veckan

Då var jag också ovan för att jag har vilodagar hela tiden.

För utgångspunkten när vi springer, min utgångspunkt är att jag springer varje dag.

Och sen så någonstans så blir det en eller två dagar som blir vilodagar.

Och det passar för att jag vill gärna ha en eller två vilodagar.

Men utgångspunkten är att jag ska springa alla dagar jag kan och sen så kommer jobb eller liv emellan.

Här var det så att jag cyklade på måndag och nu ska jag vila tisdag.

Jag cyklar på onsdag och nu ska jag vila igen.

Så jag fick en vilodag mellan varje.

Men nu var det så, intervaller lördag, distanspass söndag och intervaller igen på måndag.

I går kände jag i det låran att man inte är sliten, man är bara trött.

• Ja, kul.
• Så det är spännande.

Hur har din vecka varit, Felix?

• Min vecka har varit ganska bra.

Jag är väl lite besviken över att jag inte får upp någon mängd på tillfället.

Jag tänker mig att jag ska ut i 10-12 km på distans.

Men det blir lätt 6-7.

Det handlar nog mycket om att vi brukar springa jättemycket av distanspassen ihop.

Nu sitter du och tramsar nere i källaren.

Vilket gör att jag får göra det här på egen hand.

Det är inte roligt. Distanspassen är inte rolig.

Däremot har jag kört lite kvalité.

Jag körde ett pass, vilken dag det är, det kommer jag inte riktigt ihåg.

Men det var ju jag i lördags var det ju såklart.

2 + 2 + 1 + 1.

Ja just det.

Sen hade jag ungefär tre minuters jogg däremellan.

Och körde det med Anna.

Gick ju riktigt bra tycker jag.

Sista tusningen gick du den säger jag.

3.22.

Inte för att jag kollade.

Jag tror faktiskt jag hade 3.18.

Du har säkert rätt Simon.

Nej du kan faktiskt veta.

Men det kändes inspirerande att springa lite snabbt på slutet.

• Fan vad gött.
• Sedan körde jag faktiskt back idag.
• Alltså…
• Mm, ett backpass.

Vi körde ju en variant på Antons pass.

• Ja just det.
• Eller det var det, kanske en ripoff rakt av.

Då körde vi 5×60 sekunder, jogga ner och sen 5×40 sekunder, jogga ner.

Och sen hade vi 10×30 sekunder.

Hur kände du?

Du vet hur jag är Simon.

Jag läser inte riktigt på exakt vad jag ska springa.

Jag överlåter det till Anna och dig.

Samma var här.

Jag ville inte ge sken av att jag inte hade koll på

vilket pass vi skulle springa.

Jag trodde faktiskt att vi skulle springa en fem gånger 30 sekunder.

Precis, och sen var det tio.

Men jag sa ingenting till Anna.

Jag sa inte så här ”Nu är det sista på fjärde” utan jag bara åkte med.

• Men då har du haft en bra vecka.
• Nej, det har varit bra.

Och backen ger ju så här skön härliga trötta ben.

Så det är underbart att trita sig lite i backen tycker jag.

• Ja det gör ju du också.

Jag gillar inte alls springa i backen.

i benen efter det att det känns som att man har gjort någon nytta.

• Ja, verkligen. – Det är en kul känsla.
• Du har både hög puls och du har en hög muskulär belastning.

Så det känns, det är bra. Särskilt nu när vi håller på med grundträning

och bygger upp en stark, stabil grund så är det perfekt.

Så det blir nog ett backpass i veckan. – Ja, det är bra.

Det är fanne mig så fort jag är…

Just det, det glömde jag säga. En till milstolpe i min vecka som jag glömde var

Jag kan faktiskt stödja mig på min fot nu.

Även på trampdynan.

Jag kan inte riktigt gå och rulla foten hela vägen.

Då måste jag få den att rulla på utsidan.

Men nu kan jag faktiskt trampa och lägga lite vikt och tyngd på foten.

Så nu känner jag att backen är…

Inte nära, men den är på horisonten nu i alla fall.

• Vad tror du själv om tiden?
• Förra veckan tror jag jag sa fyra veckor.

Jag trodde två veckor tills jag skulle kunna gå ordentligt.

och fyra veckor tills jag kunde springa.

Nu behåller jag den prognosen.

En vecka till jag kan gå ordentligt, tror jag.

Det är jag väldigt nära nu.

Känslan är att det kommer gå ganska snabbt

efter det att kunna jogga.

Men sen kommer jag vara extremt försiktig

tillbaka, för jag känner att nu när man har cykeln

och kan mata på och få upp riktigt hög puls

så behöver jag inte stressa.

• Nej, precis. Någon stressinne där.

Men jag saknar dig i spåret, Simon.

• Det är kul att höra. Jag saknar såklart också dig.

Det är inget sällskap där nere.

• Vad gör du nu för tiden?
• Det kan jag säga är fördomat att jag har schema.

Alla passen blir typ 60 minuter.

När vi kommer ut ska jag springa nu.

Du kommer få springa 60 minuter med mig sen.

Så det är gött. Mängden kommer gå upp.

• Bra, det var veckan.

Ska vi glida över till veckans drink?

• Det kan du fan om jag är lite.

Det är så skönt när de här isbitarna trillar ner i jingen där på slutet.

Visst är det en bra jingle?

Jag är alltid imponerad av dina jinglar, men jag är ännu mer imponerad av dina drinkar.

Jag håller det framför mig nu och undrar vad tusan det här är för jinglar.

Det är så skönt att få se det här.

Det är så skönt att få se det här.

Det är så skönt att få se det här.

Det är så skönt att få se det här.

ännu mer imponerade när jag drinker och jag håller det ju framför mig nu och undrar

vad tusan det här är för en rackare.

• Ja, den heter ju, vi har ju haft veckans drink, har vi spelat in och lagt ut på Instagram

och vi är i London, pratat lite om London Marathon och hur härligt det kan vara att springa den.

• Det är ett lopp.
• Och den här drinken heter ju London Calling. – Så jävla lämpligt.
• Som låter med, vilket är det? – The Clash.

En klassisk jäkla rockdänga.

Sjukt bra låt.

Och sjukt god drink måste jag säga.

Det är ju såklart en London-inspirerad drink.

Och där har man såklart gin i drinken.

Beef eater.

Och så har vi en cherry.

En fino cherry.

Och så har vi citron och vi har sockerlag och vi har lite orange bitter.

• Och en stor isbit denna gången också.
• Det måste man. Jag kan inte bestämma, men jag tycker…

En del av mig tycker att den känns sofistikerad.

Men den andra, den känns som att det är en arbetarkänsla i den.

• Ja, den är väl lite burrock kanske?
• Ja, det tror jag. – En perfekt kombo.
• Jag är ju utbildad… – Mixolog.
• Mixolog, ja precis. Så ni hör min analys av den.

Det är fullkomliga motsatser i samma drink.

Men den var väldigt trevlig.

Det är en sån här ”sitta och njuta”-drink.

Det är inte så att man hellre nyser.

Utan man njuter lite av det.

• Den tyckte jag var hygglig att jämföra med.

Om man har druckit en sour någon gång,

en whiskey-sour eller en gin-sour,

det är lite grann den känslan, men det är nånting som sticker ut.

Och i USA är det förmodligen sherryn.

Det tyckte jag var spännande.

För det är man inte så van vid.

• Sherryn!
• Nu kommer Stockholmarna igen!

Nu har vi snackat med Mange.

Fast han var ju en väldigt…

Nu låter jag hemskt.

Han var en trevlig Stockholmare tänkte jag säga.

Men nu sa jag det.

Så det var det så.

Väldigt, väldigt trevligt.

• Nu tappar vi alla.
• Vad var vi nu inne på?

London Manhattan var vi inne på.

• Exakt.

Jag har skrivit upp här att den startades 1981.

Det är ett bra år.

Det var då jag föddes.

Yay!

Sedan start har jag kollat upp att man har haft

1.125.810 löpare.

Eller finishers till och med.

• Det är så sjukt.
• Helt galet.

Nu blev det inget 2020.

Men det var väldigt många som spang Virtual Run.

• Jo, det blev ju faktiskt ett lån om 2018 och 2021.

Men det var ju superelitfest.

Jag kommer fan knappt ihåg hur det…

Jo, det var ju där Kipschoger faktiskt bommade.

Nu kom vi helt in på någonting annat.

Det var extremt lite…

Jag tycker att du säger din beskrivning av det rätt.

Det blev inget London-mat.

Så som jag känner till i alla fall.

Men det blev ett extremt litfält.

Kipchoge bommade för han fick en jävla lock för örat.

Väldigt ovanligt att se.

En av de märkligaste anledningarna till att bryta ett lopp.

Att man får lock för örat.

Biter ihop eller jag vet inte vad man kan tänka där.

Nej, fan.

Jag vet inte vad han hade i målen då.

Han hade väl 2-0-9.

• Krasskörde totalt.
• Precis, krasskörde totalt.

När jag har förlock för örat, då är det inga 208.

• Men vad har du för känslor kring London Marathon?
• London Marathon har jag en massa.

Jag har en massa känslor kring London Marathon.

När vi började prata om det, man fryser lite drink och sånt där.

Jag minns det med en sån jäkla…

Jag var så supernöjd. Vi har pratat om det här tidigare.

Så jag ska inte dra hela storyn igen.

Jag var verkligen mitt livsform när vi åkte dit.

när vi åkte dit var jag inte 100% maraträdare,

men hade sån jävla speed i mig.

Jag hade minns att jag hade ett sista pass

som gick så jävla bra som var 5x5km

med en kilometer joggvila med det.

Jag kommer ihåg att jag hade de första 3-5,

nej 4×5 var det förlåt.

Första 3-5 hade jag under 4 fart i snitt

och det kändes superlätt.

Sista 5 snittet 3-40.

Det var bara ”åh, kommer gå så bra”.

Jag kommer ihåg när vi pratade i gruppen om din form.

Det här är liksom Simons lopp.

Han kommer åka dit och verkligen dominera.

Jag kände såhär ”shit, det här kommer bli så jävla bra”.

Jag åkte dit som sagt med Andreas, min svåger och Helstimo Marathon kollega.

Och Aschkan som var en Jubellandslöpare.

Känslan var svimbar. Vi kom dit och blev uppgraderade på rummen.

Jag lyckades få tag i någon superdesign hotell på hotels.com med 70% rabatt en vecka innan.

Det bara flöt.

Jag fick prosecco när vi kom dit.

Vi satt på hotellbaren uppe på penthouset.

Vi drack bara någon öl kvällen innan.

Vi var lite seriösa.

Okej, kanske tre.

Nej, men två tror jag det var.

Nu sa jag en, men två tror jag det var.

Det var varmaste lån och mat jag någonsin.

Men det kändes ändå snårbra på uppvärmningen.

Som jag verkade i skuggan där ute.

Och sen som sagt efter en mil.

Alltså jag minns när jag såg den här bågen.

Stor jävla båge.

”One mile” stod det.

Och när jag tittade på den så bara kände jag.

Det här kommer gå åt helvete.

Alltså det kändes ju bara.

Första 800 meterna kändes bra.

Och sen så efter det så kände jag att det var någonting i kroppen.

Som bara var helt åt helvete.

Så.

• Usch.
• Nej så kan det gå.

Och jag gick i mål.

Där finns ju faktiskt.

Jag hittade en bild på Marathonfot.

Och vi kan lägga upp den också.

Som.

Ja men jag går över mållinjen.

Gick inte.

Gick inte att springa.

Så jag bobande i måltid med en timme.

Men London Marathon, fantastiskt arrangemang.

What a race.

Svincoolt.

Du fick verkligen samma känsla som i New York.

De riktigt Göteborgssvarven.

De har riktigt stora loppen med en massa…

Det är det London gör bra, att de mixar känslan av folkfest

men även med att du kan springa jävligt fort.

Det är en väldigt bra bana.

Nu ljuger jag lite med statistiken

Jag kommer ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag tittade innan vi åkte dit.

För då siktade jag på 2.49.

Hur många springer under 2.50?

Det var flera hundra löpare.

Det är en superbra startcelt.

Även på subelitnivån.

Världens lopp.

Sämsta dagen någonsin.

• Men du kanske får chans att springa den igen någon gång.
• Jag tänker det.

Vi ska springa den igen.

Någon jävel ska fixa det till oss.

• Ja, det säger jag. – Vi ska bara hitta den där personen.
• Precis. Om du känner dig träffad, du som lyssnar på att du är den personen.
• Så ring eller möla. – Vi kan tänka oss att vara med.
• Ja, precis. Det var veckans Drink Simon. – Ja, kändes bra.
• Hej då!
• Nu är det dags för nytt inslag. Vi älskar ju nya inslag.

Men vi hade en idé som kom ganska tidigt som handlar om att eftersom vi på något sätt

på bollen i norra Europa. Man börjar podda om löpning.

Så vi sa att det vore jäkligt kul att intervjua de andra som poddar

om löpning. Så vi tog den idén och plockade upp direkt.

Nu har vi faktiskt tre stycken som har tackat ja till detta och var med.

• Riktigt kul. Vi har avverkat en av dem idag.

Tänkte säga. Det är Manne Forsberg.

Som även känt från Springsnyggt-podden.

Fantastiskt roligt.

Det märkte vi när vi…

Det kommer ni få höra också.

Han är ju ett poddproffs av rang.

Har poddat i snart åtta år med allt från

Stilpodd, Pappapodd och nu som sagt

Spring Snyggpodden.

Det är nog inspiration till varför vi

började med detta.

Det känns jäkligt kul att han vill vara med.

Jag kommer ihåg när vi avslutade

den här intervjun så sa vi båda två

”Fan, vilket proffs!”

Det var första känslan efter

att man märker att han har gjort det i många år.

Men det som slog oss också var att han är en riktigt

rakt igenom trevlig person.

• Och väldigt intresserad av löpning.

Det märks på alla vi som springer och tycker om att prata om löpning.

Man märker ganska snabbt när någon är intresserad av löpning.

Det är väldigt roligt.

Vi kommer strax få höra hans intervjun.

Vi har med honom som kommer direkt efter detta.

Men sen har vi faktiskt två till som också tackat ja till att vara med.

• Och det är ju inga mindre än Petra Månström och Anders Salkaj.
• Alltså vilka jävla legender! – Vilken line-up!
• Vilken line-up, alltså fan ska vi toppa de här grejerna.

Petra är ju… Marathonpodden är ju…

Det är ju liksom en ikon inom svensk löpmoddning tycker jag.

Och Anders Salkaj, jag tror inte det finns någon gur starkare än honom

när det gäller och nu har han också getts in i Runners World-poddarna.

Jag tror att hela svenska folket har följt någon av hans träningsskena vid något tillfälle.

Så ni har mycket att se fram emot.

De här inslagen kommer att komma här på ett löpande band.

Men först ut är ju Manne och han kommer här.

Välkommen Manne.

Underbart att du kunde ställa upp och vara med på det här.

Superkul att vara med!

Och som sagt, jag måste ju…

Jag har ju varit så nyfiken på er.

Jag har läst Simos bok, jag har lyssnat på er podd,

jag har hört ståka Fredrik på Strava.

Så det känns väldigt kul att få vara med.

Och det här är ju lite grann anledningen varför vi vill prata med dig.

För vi hade ju den här idén om att

”Fan, behövs verkligen en löparpodd till?”

Tänkte vi när det drog igång

och vi har lyssnat jättemycket på er.

Och sen så inser vi någonstans att bara

Alltså nu är vi två stycken som pratar om löpning i en podd, som vill prata med andra som pratar om löpning i en podd, om varför vi inte kan sluta prata om löpning.

Ja, alltså svaret, det korta svaret är ju, ja, det behövs fler poddar om löpning.

Man blir jätteglad när det kommer fler poddar om löpning, tycker jag.

Och det som kanske man vill ha ännu mer, det är ju folk som lyssnar.

Om man jämför med Norge, jag har lyssnat på ”I det länge löp”

som förut hette ”Breaking Marathon Limits” med Jan Post

och vad den andra nu heter.

Det är en ganska nördig löpapod,

men det känns som att varenda norrman lyssnar på den.

Det är obligatoriskt i Norge att lyssna på löpapod.

Så ska det bli i Sverige också.

Då kommer det inte alls kännas konstigt att vi är så många löpapoder,

för då kommer vi sluta alla våra andra,

tacka ner till alla andra uppdrag och bara göra det.

Det låter som en dröm du beskrivde,

Jag tycker det är roligt för att du är ju, vi ser ju dig som en gur, en poddgur.

Du har ju redan kompetensutbildat ljudecknikern här hos oss bara med att ha snackat en halvtimme.

Men hur kom du in i världen?

Jag kollar på min bandspelare nu att jag spelar in i mitt lag.

Det hade varit jobbigt att jag höjer dig till skian nu och sen så boomat det.

Men hur kom du in i poddvärlden?

Det var evigheter sedan.

Jag gjorde lite radio tillsammans med en kille som heter Nisse Edvall som hade ett program som hette ”Ligga med Petri-samtalet”

och jag hade gjort lite annan radio också. Jag var panelmedlem i det programmet som han hade.

Sen hade han ett program som hette ”Hångla med Petri” där jag var någon slags samlevnadsexpert för ungdomar

för jag har skrivit om det för student från början.

Och sen så blev Nisse och jag kompisar och vi var båda ganska nyblivna föräldrar och pratade mycket.

Det var mycket liksom dråpliga föräldraskapshistorier som vi drog när vi sågs.

Ungefär som man kan dra dråpliga löparhistorier och ha ett väldigt stort behov av att prata om löpning

så hade vi då ett väldigt stort behov av att prata om föräldraskap.

Och då hade vi fått nys om att man kunde podda.

Så då började vi göra det och det var ju 7,5 år sedan.

Så vi har gjort typ 450 avsnitt eller någonting.

Herregud, men vad tycker du?

Menar du, när du poddat i 7,5 år, vad är skillnaden att dra igång en podd nu som när ni gjorde att igång Springsnyggt kontra hur det var när du började?

Då var det ju så himla få poddar.

Så att då kunde det ju vara att om man var en poddlyssnare, då hittade man vår podd.

Fast man inte var intresserad av oss. Man visste inte vilka vi var.

Det var folk som var typ 13 år som hade upptäckt podd-mediet som började lyssna på oss.

Bara för att nu har de lyssnat på Filip och Fredrik och Värvet och sen finns det inget mer.

Så det var ju skillnaden.

Men samtidigt så var det ju så att de podd-lyssnare som fanns, de fick man typ.

De kom med på köpet.

Men det var ju många som inte hade upptäckt podd då eller som inte visste hur man gjorde eller visste vad det var.

så att den möjliga målgruppen var

mindre men bredare. Nu märkte, alltså nu när jag

startade Springsnyggt med John för ett år sedan

så var det väl att man måste ha en väldigt

tydlig idé om vem man är och vad man gör och

vilka man vill nå.

Ja just det.

Alla har ju poddar nu så att nu är det ju så,

folk är ju bortskämda, alla ens favoritkändisar

typ har poddar som man kan lyssna på redan.

Så då måste man verkligen fylla en funktion i folks liv.

• Och hur har ni resonerat där med Spring Snyggt?

Är det någonting annat du har tagit med dig utifrån den erfarenheten

att det är högre konkurrens och så vidare?

Är det någonting ni gör annorlunda i den podden jämfört med de andra?

• Ja, den är väl kompromisslös, det är vi i och för sig med de andra poddarna också kanske,

men vi försöker liksom inte anpassa oss efter en tänkt målgrupp eller sådär,

utan för att den tänkta målgruppen är folk som är besatta av löpning oavsett nivå.

Alltså jag blev ju besatt av löpning efter typ två månader och när jag liksom

knappt orkade springa en mil, så det har ingenting med nivå att göra utan med engagemang att göra.

Så det är de som vi vill nå och det kan man ju bara göra om man gör, alltså om man pratar sånt som man

själv är riktigt intresserad av och är kompromisslös i det intresset tror jag.

Så att det är en podd som vi själva skulle lyssna på.

Jag vet inte, andra saker som jag har gjort, typ pappa podden tycker jag att vi gör vårt bästa åt, den är bra och sådär.

Men jag vet ännu inte om jag skulle lyssna på den.

Men Spring Snyggt skulle jag lyssna på.

Lyssna på din egen podd, någonting?

Nej, alltså alldeles för lite.

Jag borde ju lyssna mer, men den är så jävla lång Spring Snyggt, det hinner jag inte.

Inte utöver klippning, för det är jag som klipper den, så då lyssnar jag ju, men inte mer än så.

Vi var ju ganska nejva.

Och jag lyssnar slarvigt också när jag klipper, att jag hoppar över partier och sånt där.

Faktiskt. Vad sa du? Ni var ganska nejva.

Nej, men vi var ganska nejva när vi startade den. Vi tänkte att, ja men, runt 30-35 minuter.

Ja, just det visade sig så.

Det är rimligt att hålla det i det formatet, men det har ju varit totalt omöjligt.

Vi får ju verkligen försöka banta ner,

det får inte komma över 1,5 timme.

Men det är knäppt, det är något med löpning.

För att pappapodden, vi gör nästan aldrig avsnitt

som är längre än en timme, den brukar leva på 45 minuter.

Sen har jag en podd, också med Nisse Edvald

men också med Ann Söderlund som heter Utvecklingscentralet.

Och vi håller på i 20-25 minuter.

Medan Springsnyggt är ofta över två timmar.

Då tyckte jag det var helt sjukt att den bara var typ 1,35.

Jag tyckte, hur kan den vara så kort?

Jag har missat att lägga in någonting.

Vad är då grejen? Varför kan vi inte, för jag och Fredrik Funnars har varit igång och sagt att det här borde ta 25 minuter att prata om.

Shit, det tog 50 minuter. Vad är grejen med att vi måste prata så in i döden om varenda detalj i löpningen?

Det är märkligt. Bara det att man håller på med det så mycket.

Om man går igenom senaste träningsveckan, bara där finns det mycket saker som man har tänkt.

och det regnade och man fick ont i hälsenan

och det kändes lätt eller det kändes tungt

och man var orolig och formen hade försvunnit

men sedan hade den inte det ändå

och sen är det ju rätt många timmar också

som man har hållit på med det under en vanlig vecka

så att, så där går ju, bara där går ju mycket tid

det är så spännande att prata om sin löpning

och lyssna på andras berättelser också om löpning

Jag kan känna att jag får inte ut det där hemma.

Vi har ju skojat lite grann om det här att man kommer hem och har sprungit crossat sitt passionbästa på tio kilometer.

Du berättar tiden och du ser att det är bara tomhet i ögonen.

Lisa förstår inte vad det innebär att jag sprang den milen utan är mer intresserad av om jag har varit och handlat och vad vi ska äta till middag.

Nej men jag har fått lära mig att den hårda vägen att

så här bita mig i tungan och inte berätta för att

det är sånt jävla antiklimax alltså om man berättar något fantastiskt som man har gjort

så får man ingen som helst respons för det.

Du har något liknande där hemma då om man är som Simon?

Ja verkligen och så var det det jag fru tillhörde på mig med

styrkelyft och olympiska lyft så det var ju samma sak där.

Det fick man ju förstå alltså det är

För de som inte har det på sig, det spelar ingen roll 37 minuter eller 48 minuter eller 200 kilo eller 185.

Men det är tråkigt. Kan de inte bara lita på en att det är det mest fantastiska som någonsin har hänt?

Precis.

Nu har ni kört, vad är ni uppe i? 50 avsnitt?

55 testläpp i morgon.

Just det.

Jag menar, du har gjort en utvecklingsresa som löper också.

Känner du dig mer som en…

Förmiddagen i början var du ju liksom den gröna in,

som en svamp, och John var ju mer den erfarna.

Känner du dig att du nu har tagit ett kliv fram nu,

och är lite expert också?

Bra fråga.

Jo, men jag känner nog att jag tagit ett kliv fram

kunskapsmässigt.

Men jag är ju fortfarande så himla nyfiken.

Alltså, jag är så nyfiken så att jag inte ens vill ha

John som tränare.

så folk betalar massa pengar och åker över hela landet för att få John som tränare.

Jag vill ha Johns input, men jag vill också läsa och lyssna och tänka själv för att det är på nåt vis min bildningsresa.

Det är inte för att jag misstror honom utan för att jag fortfarande är så nyfiken.

Så att jag fortfarande…

Men det har gjort att jag tagit ett kliv fram kunskapsmässigt, men sen så på ett sätt var jag ju roligare

för ett år sedan i podden på att jag var helt grön och jag utvecklade som fan.

Nu vet jag mer men utvecklas betydligt mindre.

Er roll har förändrats ganska kraftigt under detta år ni har kört.

Finns det någon idé om en utveckling på det?

Hur kommer podden se ut under nästa år till exempel?

Kommer ni förnya den på något sätt utifrån att du ändå har förflyttat dig kompetensmässigt?

Nej, det har vi nog inte tänkt på.

För podden skull så hoppas jag väl att vi kommer fortsätta vara så här nyfikna.

Eller snarare att jag kommer fortsätta vara nyfiken och John kommer fortsätta vara hård och cynisk.

Beredd att ompröva vissa idéer som han har.

Vinnande koncept, verkligen.

Ja, det har ju varit mycket i podden att John är stensäker på att löpande är idiotiskt.

idiotiskt. Det kanske inte är så dumt när han har

att Morris Backen står på löpan hela tiden så att han

omprövar sådana. Det är kul.

Också så här att vi har en pannlampsponsor nu,

Petzl. John gick in i sponsmötet som jag hade

den dagen och sa ”Pannlampor är det osexigaste som finns”.

Jag hatar pannlampor. Det kallas för finger-tops-känsla

kallas det för. Ja verkligen. Men de gillar ju det för då

vill ju de vinna honom liksom. Ja, exakt. Så det funkar

Vi skrev på med dem.

Det var väldigt roligt.

Härligt, snyggt.

Hur känns, jag tänker, jag och Fredrik, vi springer ju tillsammans mycket också.

Vi har ju massa andra löparkompisar nu.

Börjar ju folk prata ännu mer löpning när vi springer, även utanför.

Har du upplevt det att du börjar tröttna på att prata om löpning utanför podden, för att du har en podd om löpning?

Nej, alltså jag är kanske trött på att prata om min egen löpning med folk som jag inte känner så väl typ.

Alltså att för det behovet har jag nog inte längre.

Alltså jag vill fortfarande prata om löpning och andras löpning.

Men det är jobbigt på en fest för att om man inte har träffats på fem år, det folk vet om mig då, som de har sett i sociala medier,

är att ”ja, du springer väldigt mycket nu och du springer nån lopp” och så där.

Så då går jag till en fest och så är det någon som frågar ”ja, hur går det med löpning?” så berättar jag det.

Och sen så går jag till nästa person och frågar hur går min löpning?

Så står jag och berättar det.

Sen kommer första personen och bara ”Var är det du pratar om bara om löpning?”

För den har ju glömt att den ställde en fråga om det.

Så det är som att jag är någon jävla löpidiot, fast jag har andra intressen också.

Men däremot på den festen så skulle jag gärna prata om någon som har börjat springa.

Det är ju skitroligt.

Som berättar om att den har börjat och hur det känns och utveckling och sånt där.

Det är ju superspännande.

Men ja, jag är nog lite mätt på att prata om…

Eller, det är jag inte heller.

Jag är nog inte med på att prata om inlöpning utan rädd för att framstå som pinsam mer.

Om man ska vara helt uppriktig. Ni då? Hur känner ni er med det?

Får jag en chans att prata om löpning så tar jag varje chans jag får.

Jag känner mig ganska bekväm med att prata om det ämnet.

Men det är inte så ofta utanför sin svär, det vanliga privata livet,

så är det ju inte så ofta man får möjlighet att prata om löpning.

Det blir väldigt korta samtal.

Det är därför jag känner när vi sitter och poddar att man är lite lyrisk efteråt.

Det är svårt att sova, för man har fått utlopp för alla de här samtalen som man har hållit inom sig lite grann.

• Ja.

Frågan är vad man ska prata om under löpturen nu.

Det var någon av er som sa det, eller skrev det, eller pratade om det.

Det är så konstigt att man sticker ut och springer,

och sen när man springer så pratar man om det man håller på med.

Om löpning. Det är ju lite svårt.

Det är ju bizarrt egentligen när man börjar tänka på beteendet.

Jag kan känna mig lite lätt narcissistisk ibland.

Jag insåg också i början att jag hade någon sån där boomar där jag råkade stöta på duktiga löpare.

Så började jag berätta om hur de skulle springa.

För jag hade glömt att fråga ”vem är du? Hur springer du?”

Sådär i början.

Lätt att göra när man inte är exalterad.

Men nu har man kommit till den punkten att nu är man lite återhållsam.

som folk frågar på en fest eller nåt annat, om tillställningen eller nåt,

så frågar de ”Springer du?”

Då säger man ”Ja, men jag springer” och så.

Men så får man inte följdfrågan på ”Vad gör du på milen?”

Då är det lite jobbigt.

Då går man och ”Kan du inte bara ställa frågan så jag kan få säga vad jag gör?”

Så inser man bara ”Det är ju så sjukt, det inser jag själv hur narcissistigt det är.”

• Sitter och skriver upp innan fester och väger till att komma in på ämnet löpning.

Som inte är för ångest.

Det löser sig alltid eftersom det är det folk har koll på.

Med vad jag har gjort sen sist.

Men sen är det ju det här med att man pratar om löpning.

Det är ju lite torftigt på ett sätt.

Men samtidigt så gör det att man kan springa med nästan vem som helst.

Om man inte har så mycket att prata om så kan man åtminstone prata om löpning.

Ja, men det är lite sån här manlig trygghet.

Det är så att du inte går in på känslor utan man har något specifikt att prata om.

Det har ju du och jag känt från början när vi började lära känna varandra.

var att vi hade alltid någonting vi kunde fokusera kring

och sedan kunde man göra lite utsvävningar därifrån,

vilket var skönt.

Så att det är nog rätt så bra för många män att ha det

som en social connector på något sätt.

Verkligen, jag hade förut biljard med massa folk,

men det var ju farligt.

Dels så drack jag typ tio öl, så hade jag en biljard i väl.

Och det är ju ändå lite mer naket,

att man kan ställa fler frågor av personlig karaktär

varann under biljard men alltså om man om det blir

för intimt i lövspår så drar man bara på en backa och

sen så kan man ändå inte.

Det som är nackdelen med att prata med folk och

springa det jag blir så jävla korkad när jag får

hög puls så redan från liksom distans pulsen så är

det att jag glömmer alla namn till exempel.

Jag försöker berätta om folk så jag kommer inte

ihåg några namn och jag är så här bara lite puckad.

Jag tror inte andra är det men jag blir bara så här

lite korkad. Det är som att blodflödet i hjärnan försvinner.

Du är inte ensam, mannen. Jag har försökt räkna på ett halvmatorn.

Nu har jag två kilometer kvar. Nu måste jag. Nu ska vi se här.

Vad blir det? 30 plus 2? Det är katastrofalt.

Jag tycker framför allt, om det är det du är inne på, att man blir lite korkad

när man springer. Man kan inte hålla den här klara bilden.

Jag pratar med kompisar som inte springer, så beskriver man när man springer och pratar.

Och de stannar och frågar ”Vadå pratar?”

”Ja, men när man springer och pratar.”

”Vadå pratar ni när ni springer?”

”Hur klarar ni det?”

Och det inser man också, man är inne i en bubbla när man pratar löpning med andra löpare.

Att beskriva, man visar sådana saker.

Jag kan ta ett exempel, nu sitter jag på cykeln lite grann för jag är skadad.

Men det är i princip samma sak. Jag satt nere i källaren igår och så kom hela familjen ner.

”Men vad händer?”

”Jag kör intervall”

Hon bara ”Det lät som att du höll på att dö”

”Jajamän, det är bara ett vanligt träningspass”

Jag inser ju själv hur jävla korkat

det där framstår för vem som helst annars

som inte är inne i den bubblan

Men det är ändå något fantastiskt att vara inne i löparbubblan

Ja, och jag tror man kan

beskriva det som, alltså för att

Jag och min brorsa tänkte på det

Vi sprang såhär

Punkt A till B, Tyres den naturreservat

Man tror inte att det är möjligt i Stockholm

Jag tror inte att det är möjligt i Stockholm.

Det är nästan centralt i Stockholm, det här med vackan.

Sen springer man tre mil åt ett håll på Sörmlandsleden.

Och korsar inte en enda asfaltväg i princip.

Och då så sprang vi väldigt lugnt och hade väldigt låg puls.

Och vi kom på att det är det här, om man kunde förklara löpning för vår mamma.

Hon tänker sig att ”men gud, det är ytligt med löpning”.

Dels är det ytligt att vara någon sportperson.

och sen så är det bara prestation och bara liksom så här

hetsigt alltihop. Fast det här var ju så här

att vi kunde, alltså som en vanlig person som inte tränar, promenera, kunde vi vara ute. Alltså typ med den ansträngningen,

ta in vår omgivning, upptäcka något så här helt

nya delar av

Stockholm som vi inte kände till också, njuta av naturen och sånt där.

Så att löpningen har då så många fler, också det där sociala då som en del inte kan tro för de tror inte man kan prata när man springer.

Så det finns många värden som man skulle behöva förmedla till folk som inte vet att vi håller på med det som springer.

De tror bara att vi är hetsiga och springer så att vi har en syr.

Vi har ett stort ansvar med våra poddar att utbilda människor i hur fantastisk löpning kan vara.

Tyvärr kommer ju ingen av dem lyssna på oss någon gång.

Vi försöker locka in dem med lite drinkar och annat.

Vi passar livet också lite grann.

Vad tycker du är det absolut roligaste med

framförallt Springsnyggt-podden eftersom det är löpningspartner.

Vad har du tyckt har varit roligast av de här första 55 avsnitten?

Det har varit kul att vi har hittat en så engagerad publik,

att de gör väsen av sig.

Pappapodden är större än Springsnyggt, men Springsnyggt märks mycket mer i mitt

för att folk mejlar och DMar och lägger upp instastories och sådär.

Och att folk kan skrika på mig när jag är ute och springer, eller nicka och känner igen mig.

John tycker det är hemskt, han blir provocerad för han tycker det är lite obehagligt.

Såklart.

Men jag tycker det är väldigt roligt att få den där nicken, eller såhär,

på Sätra IP när jag var fridrottstränare åt mitt barn så var det en som lyfte upp hörluren och bara

”Jag lyssnar på dig nu, bra inspiration!”

Det är väldigt roligt att det verkar som att löparkommunitetet är så engagerat.

Och sen är det ju väldigt roligt att få prata så himla mycket om löpning.

Jag försöker inte ens berätta för min fru om något personvästar för att jag behöver inte göra det längre.

Det läcker upp ändå.

Ja, precis.

Så jag har hittat ett forum för…

Jag var ju smått oethärdig, jag tror jag var det för John också, att när vi blev vänner så ville han prata om andra saker.

om föräldraskap och kärlek och allt möjligt.

Men jag vill ju bara prata om läkare.

Det är bra på många sätt, tror jag.

Ja, men det är fantastiskt.

Iman, jag tänkte att vi skulle flika in.

Jag har valt upp en massa frågor.

Jag tänkte att vi får mer frågor

när vi hörde att du skulle vara med än

när vi kör vanliga fall. Jag vet inte vad ni säger om det med Fredrik.

Men vi kommer över det, tänker jag.

Sen är det ju faktiskt så att vi säger alltid att vi får in massa frågor.

Vi har valt ut…

Nej, alltså det ska man ju säga.

Det är ju en massa frågor.

Mer än en.

Om man förväntar sig noll och får en, då är det en massa frågor.

Multipla frågor har vi fått in.

Vi har pluggat ut två stycken.

Och den ena är…

Vilka är dina löparmål kommande år?

För nu såg vi ju din runda här.

Du körde på Strava.

Du är ju inne på Ultra.

Ja, jag har dock inga.

Jag körde precis min riktiga Ultra-debut.

Jag har ju sprungit så här…

Fjällhalsen, Fjällhalsen, Fjällhalsen.

Jag har ju sprungit så här fjällmaraton som är lite över maraton.

Det här var liksom ultra på riktigt.

Jag sprang 82,5 kilometer i svår jävla terräng och ler och sånt där.

Fast sanningen att säga så sprang jag ju inte.

Alltså jag sprang men gick i backar och sånt där.

Och såg till och hade som mål också att ha det mysigt hela tiden.

Så att det var ju inte så här att jag spände bågen eller så utan det var mest att jag ville pröva.

Och det var ganska trevligt.

trevligt. Men jag skulle aldrig vilja springa så långt och spänna vågen.

För det verkar ju så jävla hemskt. Jag såg några som satsade, som sprang om

oss. De hade startat senare, man fick starta när man ville, så de hade startat

senare och sprang fort och sprang om oss. Och då var det någon som hade så här

riktigt hög puls efter två mil och sex mil kvar och det är liksom ler överallt.

Det skulle jag aldrig palla. Så jag kommer inte bli ultraperson, utan det blir

kanske någon utflykt per år. Men målen, jag tycker det är så jävla svårt nu för att

Jag tycker inte att min progression är liksom spikrak och linjär längre, utan att jag känner mig ganska dålig nu.

Och sen så förstår jag att om jag bara fortsätter och inte påverkas mentalt och fortsätter lägga ner träningen så kommer jag ta något skutt snart.

Men det börjar bli svårt att se. Förut var det så att man lade in träning och sen så blev man gradvis bara bättre.

Det känns som att jag kommer till en nivå när det kommer komma skutt istället.

och då är det svårt att se när de skutten kommer att komma

och hur stora de kommer att bli och sådär.

Men alltså jag måste ju såklart göra maraton under tre timmar

för det har ju jag, precis som Fredrik också,

för Fredrik har ju kvar 2021.

Jag är glad att jag slappförnedrade mig på krutmaren,

inte att jag slappförnedrade mig,

jag tror säkert att det hade blivit så för mig.

Nu står man och gör vi det ihop.

Ja, det gör vi.

Och det jag menar, både du och jag,

särskilt du Fredrik, har ju faktiskt gjort träningspass

som verkligen tyder på det

Och alltså ännu mer du, du hade ju sub 255.

Alltså bra, riktigt bra pass.

Men det är väl så att vara nybörjare, alltså om du har en

elitlöpare, sådana som vi intervjuar i vår podd,

de kan ju göra ganska dåliga pass i

förhållande till idealen, eller till målen på

maraton, men ändå sätta det.

Men om man är nybörjare så måste man liksom ha

hängslen och livrem och medelbind.

Jag gjorde ju någon pass när jag skulle springa

Stockholm Marathon under 3.30.

Det är fem minuters fart.

Jag gjorde en pass på 41 kilometer med 5×5 kilometer inbakat i typ 4.52 snitt.

Och snittet över hela passet på 41 kilometer var med 10 sekunder långsammare än tänkt.

Och ändå lyckades jag.

Nej, men det är så sjukt.

Det är så sjukt det där.

För där kan man titta på just elitlöpen och känna.

Det är så löjligt, man känns nästan lite avundsjuk.

Och sen så inser man ju bara, ja okej, sen är det ju ganska annorlunda träning och förhållande till deras träning som de har mot vad vi har.

Men det är ju trist att vi, jag tycker kanske vi motionärer, framförallt vi som är så jävla överambitiösa i satsningarna,

att vi vet ju om att vi kan vakna och bara ha fel dag.

Och att vårt gulliband är så sjukt mycket större hur mycket vi kan misslyckas den dagen när vi är lite sämre eller lite bättre.

mot de som är riktigt vassa där, då kanske det är tre minuter att skilja.

Men för oss kan det vara en halvtimme om vi bombar den dagen.

Ja, det är knäppt det där.

Men det är mitt enda givna mål.

Sen har jag väl tänkt…

Vad tänkte jag?

Under 36 på 10 000 är väl rimligt?

Coolt, absolut.

Jag har ju inte sprungit 10 km på…

Alltså landsvägar överhuvudtaget.

Det har ju inte varit några lopp på så länge.

Så sist jag sprang 10 kilometer, det var Kungsholmen runt 2019, då sprang jag på typ 42-49.

• Du har ju ett pars att plocka där alltså.
• Ja, verkligen.

Så jag vill, det jag längtar efter, det vill jag egentligen säga är bara att, eller längtar efter, jag gör ju, men att träna på nu.

Och det har varit kul med maratonträning, men jag tror att det blir bra för mig med lite snabbare pass.

Jag känner mig ganska långsam just nu.

Det är den tidperioden också.

Det är överkapaciteten som jag hade efter 10 000 meter som jag sprang i augusti på 36,58.

Den överkapaciteten slipades av på en gång och sen blev jag någon slags maratontraktor mer känd i sig som.

Det är väl kul att variera träningen också lite grann.

Jag tänker också utifrån loppet nu i första halvåret 2021 kommer säkert vara de här små bantävlingarna.

Och det är inte direkt kanske lämpligt att vara maraträna då, utan köra mer kanske 5 000 och 10 000.

Jag tänkte också att jag ska försöka, det här är lättare sagt än gjort, men jag ska försöka att ha ett pass på 30 km i veckan.

Utom var fjärde vecka då jag ska ha någon slags deload vecka då det kanske blir 20 km istället.

annars ska jag ha 30 kilometer minst.

Och sen så vill jag typ var sjätte vecka

ha ett riktigt progressivt långpass.

Ja men typ var sjätte vecka så jag håller det levande.

Och det behöver kanske inte vara som mitt allra hårdaste pass inför maraton,

men i alla fall ett snabbare långpass.

Och då är tanken att om jag håller i det

så kanske jag bara har typ sex veckor, fyra veckor till och med förberedelse.

Ja, sex veckor till ett marathon.

Ja, just det.

Men det är en schysst tanke.

Absolut.

Och då har vi en sista lyssnarfråga, som inte har någonting som helst med detta att göra.

Men jag tyckte frågan var relevant ändå.

Och det är ”Undrar mest om man har träffat Ernst?”

Nej.

Jo, vänta.

Vad dum jag är.

Det har jag absolut gjort.

Bara reflexmässigt säger ni.

Ja, det har jag absolut gjort för att under en massa år så var jag med i pappapanelen, hette det, i Nyhetsmorgon.

Typ en onsdag i månaden så var vi, det var oftast jag, Martin Melin och Bingo Niemeer som pratade om föräldraskap.

Men ibland var någon av oss borta och då fick någon vikariera.

Och en gång i jultid minst jag kan höra, fem år sedan, så var Ernst Vikari i pappapanelen.

Så då träffade jag honom och han var väldigt varm och trevlig.

Nu måste jag söka kontakt med honom. Jag har tatuerat Ernst till och med på min överkropp.

Jag svarar på tatueringen varje vecka.

Coolt!

Jag kände att det här var en given fråga att lyfta upp.

Jag blev också glad när jag fick den.

Klokrent.

Grymt mannen, det har varit superroligt att få ha med dig en stund hos oss denna tisdagskväll.

Jättekul att prata med dig.

Jag vill höra i detalj om era mål inför 2021 också.

Om ni väl kommer i podden i och för sig.

Absolut, det är kul.

Vi tyckte det var kul att du tog dig tiden med tanke på att du precis en liten stund innan oss var med i en aningen större podd.

En lite, lite större podd. Vi tänkte inte ens nämna den. Vi vill bara säga att den var lite större än vår.

Så det är superkul att du tog dig tiden här och snackade lite löpning med oss.

Tack snälla.

• Tack själv! – Ha det bra ni!
• Ha det gott nu! – Hej!

[Musik]

• Jag vet inte ens hur jag ska börja.

Roligt, nu har ni precis hört Manny Fors…

Manny? Jag sa det också till dig.

Undrar om hans namn på engelska blir ”Manny”.

Det är som ”Mail Nanny” tror jag det betyder.

• Roligt om han är bi och tycker sånt är kul.

Nu sitter vi här, Fredrik, med att jag ska ha mitt lilla inslag.

Det blir som vanligt kul och skittråkigt.

Men vi dricker också en öl till detta.

Det blir inte veckans ölutgård denna veckan.

För att vi vill fylla tiden med viktigare saker.

Men jag tog trots allt med en öl.

Det vi håller framför oss är en Brewdog Punk Ipa.

Det är min absoluta favoritöl.

Tillsammans med Sierra Nevada.

Den hade vi redan haft, och det var Johanna Lindholms bidrag.

Det här är en av mina favoriter. Jag tycker den här är grym.

Jag kan lägga upp en liten bild på den vid tillfället också.

Men den ska inte få ta hela fokuset nu.

Fredrik, nu ska vi leka päst eller kolera.

Eller som jag gillar att kalla det, Fredrik eller Simon.

• Det är jag som är päst.
• Pest eller kolera.

Känner till konceptet.

Man får två alternativ som båda är röd.

Och så måste man välja mellan ett av dem.

• Livet sammanfattat.
• Jag har 13 stycken sådana.

Som vi kommer gå igenom.

Man kan se att de är lite stegrande.

De första kanske lite lättare.

De sista kanske lite svårare.

Vi får se vilken typ av svin du är.

Det blir inget annat alternativ än att jag är ett svin.

• Men det är ju det jag är ute efter.

Det är därför jag gör detta.

Vi börjar ganska lätt så det kan vara lugnt här.

Om du skulle få välja, Fredrik,

cross-trainer resten av livet

eller cykeltrainer resten av livet?

• Det är ganska lätt.

Jag skulle säga cykeltrainer resten av livet.

• Inte cross-trainer?
• Nej, nej. Jag gillar inte cross-trainer alls.
• Jag kan ändå säga det framför tvn och tv-fåpus.
• Det känns lite pensionärsvarning på Cross Trainer.
• Det kan jag faktiskt hålla varje dag.
• Cykel känns lite sexigare på något sätt.
• Okej, cykel, intressant.

Okej Fredrik, skulle du, samma sak här, resten av ditt liv,

bara springa långpass på 25 km resten av ditt liv

eller bara springa pass på 3 km resten av ditt liv?

• Oj, resten av ditt liv?
• Det är det enda passet du får köra.
• Här måste jag tänka lite smart.

Om man är 75 pass så är det rätt jobbigt att springa 25 km.

• Fan vad sjukt att du tänker så långt framåt.
• Jag vill springa hela mitt liv.
• Ja, snyggt.
• Jag vill ha det som en livsstil.

Därför väljer jag det korta passet.

Faktiskt.

Man kan väl springa trippelpass och kvartrippelpass.

• Det finns ingenting som motsätter.

Idag har jag 4,3 km med 7 timmars lea-in emellan.

• Precis.
• Man hilar en minut och sen springer man ner.
• Precis.
• Ja men snyggt.

Okej, om du skulle få välja.

Men att springa alla dina pass i ett par New Balance Hanso.

Eller alla dina pass i ett par Reebok CrossFit skor.

Alla pass.

• Alla pass.
• Och det är inget hård mot Reebok.

För de har ju faktiskt riktiga CrossFit skor.

• Alltså hur ser de ut?
• Jag ser det lite som buksarskor typ.
• Ja det tror jag.

Typ som aerobiksskor.

• Ja, som Erics har.
• Precis.
• Du får välja mellan.

Och New Balance Hanson, för de som inte vet, det är en tunn jävla doja.

• Jag får ut och springa i en mosse eller någonting.

Med Hanson.

• Du väljer Hanson?!
• Jag får välja underlag efter skon.
• Fy fan vad sjukt!
• Jag får ut i skogen och springa.
• Det är imponerande.
• Eller kullamannen.
• Tänk när du är riktigt…

Jag vill säga, du kan ju ta en massa vilodagar också.

• Ja, precis.
• Ja, okej.
• Hanson, det är för nedrande att springa i ett par crossfit skor.
• Snyggt, nu har vi fått reda på det om dig också.

Nu kom vi in på backtemat här också.

Om du var tvungen att springa 10x300m backa i Jordbodalen varje dag

eller inte springa alls?

• Ja, nej men alltså, inte springa alls går ju bort.
• Men varje dag? – Vad skulle jag då göra?
• Varje dag om du 10x300m backar? – Ja, jag kommer bli sjukt stark i benen.

Och förmodligen ganska duktig löpare, eller skadad.

Jag väljer att springa backen.

Jag satt själv och funderade på den här frågan.

Jag hade samma resonemang som dig.

Jag tror att jag skulle ha valt backen.

Sen började jag fundera.

Tänk på 40-dagen.

10 gånger backen igen.

10 gånger backen? Det är ganska effektivt.

Det behöver inte vara så lång backe.

300 meter. Jo, det måste vara 300 meter.

I Jordbodalen.

Det måste vara samma backa också.

• Alltid!
• Jag får en backa.
• Om man är på semester då måste man resa hem och springa i backen och sen åka.
• Du måste ju ta dig till jordalen varje dag.
• Men att välja bort löpningen känns ju inte som ett alternativ.
• Nej, det är inte sånt.

Här då Fredrik, nummer fem.

Hur fan kommer jag på det?

Aldrig springa med klocka igen, men springa alla pass på Heden.

Alltså det är fionomätsbanan, men du får aldrig springa med klocka.

så du kommer inte veta vad du springer på för tid.

Eller så får du springa med klocka,

men du måste springa alla dina pass i terräng.

• Måste jag springa alla mina pass på Heden?
• Ja.
• Ja.

Och då får jag inte ha klocka?

Så jag springer alla mina pass i terräng?

• Ja.

Men då får du ha klocka.

• Nej men så viktig är jag inte.

Men fan, vad vill jag springa?

Jag gillar ju banan.

Heden, absolut.

• Shit, det här är snyggt.
• Jag kör Heden.
• Men tänk vilken ångest.

Vi kör tusingar idag.

• Ja, men där har du ändå avståndskännedom.
• Jaja, det har jag.
• Så där kan du räkna högt.

Så här, ett, två, tre, någon springa.

• Det är skönt att du skulle hitta i olika system.
• 430 pace. Jag har koll.
• Snyggt, bra. Nu har vi varmt upp lite.

Nu blir det lite svårare.

Det här är så avancerade frågor.

Jag satt upp igår.

Skulle du i ett inlägg på Instagram,

Väldigt ärligt, kalla Kipchoge för världens vidrigaste människa

eller bli kallad världens vidrigaste människa på Instagram.

• Den är ju lätt.
• Är den lätt?
• Ja, den är lätt.

Tänk att bli omnämnd av en legend på det sättet.

• Som världens snällaste människa ska kalla dig för världens vidrigaste.
• Den här hade jag tagit vilken dag som helst.

Han förtjänar ju inte den.

Fredrik Stoltz är en arsehål.

”No humidity is limited, but Fredrik is an arsehål.”

Tänk vilka intervjuer jag hade fått efter det.

”Vad har du gjort?”

Tänk vilket lyftpodden som du får.

Sen kan jag bara skoja och bara ha det. En god vän till mig.

Som jag brukar hänga lite.

Tänk dig Aftonbladet-rubriken på den.

Kipchoge kallar löpning och livet Fredrik för ett svin.

Det ser jag som en möjlighet.

Det ser jag som en möjlighet.

Okej, bra. Då kommer han.

Skulle du skita på dig efter 15 km på Helsingborg Marathon och klara 2.59

eller skita på dig vid kilometer 42 på Helsingborg Marathon och springa på 3.02?

Så du måste skita på dig oavsett.

Jag ber dig Helsingborg Marathon för att det är hemma.

• Var är kilometer 15?
• Kilometer 15 är i Ramlösa Brunnspark.
• Nej, det är cykelbanan vid Lilleberg.
• Där är inte så mycket folk.
• Nej, men du måste ju springa från nedskiten av vuxen.
• Ja, precis.

Men det är…

Alltså, upploppet.

Det känns ju…

• Och grejen är att…
• Och där missar jag tiden också.
• Ja, precis.
• Nej, men då springer jag 259 med…
• Du ska ju springa 27 km nedskiten av vuxen.
• Ja, men det fixar man ju.

Va?

• Jag tycker det är en fantastisk drivkraft.
• Varenda vätskestation får man ju hälla och försöka…
• Men på något…

På något magiskt sätt så rinner det mer.

Snyggt.

Den här du Fredrik, nummer åtta.

Du får välja mellan att aldrig mer få kramp,

men hellre aldrig igen slå ett pers.

Eller alltid få kramp, men med möjlighet att slå ett pers.

Jag har kommit till insikten av att jag

förmodligen får leva med den här krampen.

Så att, och aldrig mer får du dricka en persbärs.

Vad är livet värt?

• Tänk dig att ställa dig på 800 meter.

Du vet att jag kommer på kramp.

Jag vet bara inte när.

• Jag får välja krampen.

Det är underbart att slå pers.

• Ja det är det faktiskt.

Men tänk dig att ställa dig på startlinjen varje gång.

Jag kommer på krampen då.

Jag vet bara inte när.

• Veteran-SM nästa år.

200 meter och kramp efter 50.

Nu växlar vi upp en av er till.

Nu är det några kvar.

Nu börjar de bli lite sjuka.

Men du får struta med det.

Det här kommer vi säga en del om dig,

men det får du struta med.

Alternativ nummer ett.

Att klara 2.59.59 på Helsingborg Marathon

genom att springa när mållinjen baklänges,

räcker fuck you till klungan 20 meter bakom

skriker ”Åh jävla joggare, woho!”

Elder precis missar tre timmar på en

simulatorn medan alla funktionärer och

publik på upplevelset kastar tomater och

ägg på det medan hon skriker ”Börja cykla din

jävla sopa!”

• Vad fan?

Vilka jävla alternativ!

• Du måste vända igen.
• Jag vet inte vem som är i den här

klungan bakom mig?

• Det är säkert 50 pers.
• 50 pers?
• De sprang alla in på 3 0007.
• Det är tur det inte står så många fotografer där.
• Ja, men alltså…
• Det kallas ju drömgräns av en anledning.
• Haha, eller hur?
• Det vi konstaterar är att…
• Drömgräns, Simon.

springa ner skiten i 27 km och du skulle hårt håna andra löpare.

• Det skulle jag gjort.

Man kan alltid säga förlåt i efterhand.

• Det kan man.

Okej, det säger mer om dig än vad det gör om mig.

• Jag är jättebra på att säga förlåt, Simon.
• Ja, det är du faktiskt.

Snyggt, du skulle välja alternativ 1 då.

• Förlåt alla.
• Nu kommer en annan fråga.
• Många har vi kvar.
• Jag måste nästan tillägga, innan jag säger den här

ska jag tillägga att jag känner, och det säger jag inte för att skryta,

Jag känner både Anders Sallqvij och Mustafa Mohamed

och de är världens snällaste människor.

Men det är inte du Fredrik,

så därför ska du få alternativ från mig.

Valet är att ge Anders Sallqvij en örfil

med ursäkten att han är en jävla skam

och gör ingenting för svensk löpning.

Eller ge Mustafa Mohamed en pungspark

med ursäkten att han är ett egoistiskt svin.

• Vad fan?

Jag har ju träffat Salke. Jag har inte träffat Musse.

Jag hade nog valt Musse faktiskt, utifrån att jag inte har träffat honom.

Att jag ändå har pratat med Salke. – Det skulle kännas lite jobbigt.

• Det var lite jobbigt.

Men gå fram på prinsens minne i musen Pungsberg

och säga ”Du är ett egoistiskt svin”.

• Innan start.
• Innan start, ja.
• Inget av det kändes väl riktigt okej?
• Det beror ju på dig.
• En liten nätt klapp på svingen.
• Ja, grymt.

Nu har du två och tre kvar här.

Okej.

Samma dag som Jeanette ska springa tävling i sitt livsform,

hon måste springa tävlingen, så alternativ 1, kastar du hennes skor på grillen och säger ”lycka till”

eller slänger du hennes skosnören och säger ”är inte så kaxig nu va?”

Jag ska försöka att välja det som är där det ändå är möjligt för henne att springa.

Det är svårt att springa.

Okej, hon kan väl springa med Alfa Fly. Behöver man faktiskt inte skosnörerna?

Nej.

Det har hon faktiskt testat nu.

Jag tror att jag tar skosnörerna.

Snyggt.

Så klarar hon ändå att springa.

Och säger förlåt för att jag är ett asshål.

Du var bara efter ”Va fan, slängde du mig en skostnad?”

”Är inte så kaxig nu va?”

• Jag har sagt såhär ”Jag grillar ju inte dem i alla fall”
• Nej, bra! Jag ville peppa dig!
• Ja, precis. – Ja, grymt.

Två till.

Du vinner ett 800-meterslopp

precis före mottaganden och skriker

”Din jävla nolla!”

som du brukar göra.

Skulle du hellre göra det mot en 8-åring

eller en 80-åring?

Jag hade nog valt 80-åringen.

Skrik inte så jättehögt.

De hör ju inte så bra.

Jag sa inte det, utan så här hade jag förklarat i efterhand.

Bra bortförklaring.

Den här kommer bli riktigt svår, Fredrik.

Göra slut med löpning.

Eller fanett.

Nej, men det är nylett.

Ja.

Du behöver inte svara på det, Jonsa.

Nej, jag svarar inte på det.

Okej, en sista fråga.

Var otrogen mot Jeanette med…

Nej, jag skojar bara.

Nu är jag färdig där.

Du ska slippa svara på det.

Tack.

Bra, Fredrik. Tack så mycket.

Vi har lärt oss väldigt mycket om dig.

Det var peste eller kola för den här veckan.

Oh, vad jag ska…

Det är jag nästa gång, va?

Ja, det är det.

Ja, men jag ska planera något riktigt jobbigt för dig.

Tack, Simon.

Tack själv.

Det här är ett fantastiskt spännande avsnitt.

Vi känner att vi har för lite tid till det här sista superspännande temat.

Vi får prata jättefort.

Vi får prata superspännande fort.

Men det roliga är att jag tycker att vi avverkar det här på ett eller annat sätt varje vecka.

Men det som var kul nu var specifikt med det här.

Det vi resonerade kring var att…

Du skickade ett sms till mig och sa ”Vad tänker du med bucketlist?”

”Vad har du på din?”

Vi skriver ner vars en bucketlist.

Jag tror varken du eller jag hade en bucketlist nerskriven.

Nej, när man börjar fundera på det så är det ganska svårt att komma på saker som inte är superlätta att få till.

Exakt.

För mig, att boka en resa till något land, det är för mig ingen bucket-grej.

Det är mer en att göra-lista, förr än vad senare.

”Bucket list” för mig är ju någonting som du kanske inte…

Alltså, det ska mycket till för att du ska uppnå det.

• Yes.
• Och det var lite den inflygning jag har haft när jag har skrivit mina.
• Ja, men det är bra, för det var det som vi resonerade.

Jag har haft lite gott och blandat i min, men det som var roligt

var att vi sa att vi bad ju folk dela med sig av sina ”bucket lists”.

Och jag kan bara titta, det som var det roliga, eller det roliga,

Det som var lustigt att se var att om det var 20 personer som skrev in vad de hade på sin bucket list.

Jag läser lite uppifrån och ner här.

Typ 19 av dem svarade att de ville springa ett visst lopp.

Det var ju bucket listen.

Det var någon som skrev 100 miles i en gång.

New York Marathon, Marathon du Mont Blanc, SMV Marathon.

Sen vissa skrev tidsmål, halvmarathon SUB 130.

Det är rätt intressant, springa sex majors, göra personliga rekordens backyard i Växjö.

Väldigt mycket är kopplat till att springa på en tid eller ett visst lopp inom löpningen.

Jag tror att det du och jag har upptäckt bara genom att,

och vi ska resonera om det om en stund också,

men bara genom att starta den här podden.

Vi hade aldrig kunnat ha detta på vår bucketlist,

men både du och jag kände när vi började spela in första handavsnittet

vilken jävla bucketlist grej detta är att göra någonting som vi aldrig hade trott vi skulle göra.

Så när man sitter och ska göra den här bucket list-listan för egen del så tror jag att man ska vara lite mer wild and crazy.

Exakt!

Alltså lite mer sky is the limit-tankar.

För att livet är ju lite så generellt.

Alltså om man bara vågar anta utmaningar att sätta sig vid en mick som vi gör nu och bara lämna ut massa saker till omvärlden.

Exakt.

Och bara chansa på att det blir någonting av det.

Det är ju en typisk sån bucket list-grej.

• Ja men det är det. Vi ska faktiskt snart gå in och börja dela med oss litegrann.

För du och jag slängde ju litegrann ihop den på en dag ungefär.

Vad tänker vi så? Vi ska alldeles strax dela med oss den.

Jag vill göra en sista reflektion också för Lisa, min fru som inte springer.

Hon sa ”Vad har du på din bucketlist?”

Frågan med så sa jag ”Den är ju löprelaterad”.

”Jajamän, jag är ju nyfiken ändå.”

”Det är ju löpagrejer så det är väl inte du intresserad av?”

drygt sätt utan bara rent ärligt att släppa rad ut dem

kan vara inte så spännande.

Men det sa hon, hon reflekterar på ett annat sätt.

Om man inte tänker löpningsarmen.

Jag kan ibland känna att jag inte kanske min stora dröm

det är att ha det livet jag har nu.

Liksom att uppskatta stunden, ha familj och sådär.

Och det tycker jag också reflekterar över att

det här med att drömma stort kan man, det finns olika nivåer av det.

En del av att drömma stort

det är den där ”wild and crazy” grejen.

Och där är du och jag likadana.

Att vi bara ”Wooow” och såhär

Vi ser någonting långt bort uppe vid stjärnor, dit vill vi.

Men på ett annat plan tycker jag också att

att drömma stort är att få det livet att igår så

öppnade vi en flaska vin där hemma

och käka pizza och jag bara tittade ut av de här tre

knådarn som sprang runt och jag bara ”Vilken jävla

bucket list grej att jag fick detta livet”

för det har varit mycket slitig att komma dit också på något sätt.

Så att det finns…

• De generella, alltså nu bakar vi ihop drömmar och

Det blir ju samma sak.

Och för mig de generella drömmarna,

jag lever mycket i den drömmen som jag har byggt upp under många år,

att vara frisk, att ha friska vänner, att familjen mår bra,

att arbeta med det som man tycker är roligt.

De här generella sakerna som man lever i hela tiden, det är ju en dröm i sig.

• Det är det, absolut.
• Att vara privilegierad att bo i ett sånt land som vi bor i och så vidare.
• Exakt.
• Att vara en förebild för mina barn är också en sak som jag strävar mot hela tiden.
• Ja, det tycker jag.
• Det finns alltid någonting att göra där.
• Vad mycket klokhet då Fredrik, borstning lin.

Men jag tycker det för att det kan vara lätt också.

Det är klart, det här är ju ett lättsamt ämne som vi diggar.

Vi älskar ju som sagt drömmar stort.

Men jag tror precis som du säger, det Lisa var inne på där också,

vissa kanske bara att kunna sätta mat på bordet för dagen,

det är liksom att drömma stort.

Och det tror jag att man ska inte förringa,

att det finns så många olika nivåer i det,

och att man måste också vara nöjd med det man har,

och inte alltid sträva mot någonting bättre.

Alltså uppskattning man har.

• Och all den här tryggheten vi har i det landet vi lever,

och det livet vi lever, det gör att vi kan göra avstamp mot

de här riktigt crazy, bucketlist grejerna.

Vi har ju verkligen möjlighet att göra allt med de förutsättningarna vi har.

Då pratar inte jag om, kanske i vissa fall, ekonomiska medel,

men i många fall så handlar det bara om att du inte ska begränsa ditt tänkande.

Att du inte ska tänka att det där är svårt eller att det där kommer aldrig klara.

utan det handlar ju om hur lång tid

vill jag investera i att komma dit.

• Fan vad du och jag är likadana.

Det är så sjukt, men jag fick fram att jag beskrev det

om det var att vi pratade om det i första avsnittet

men just att du och jag har kommit till en punkt

där vi vaknar upp varje morgon

och jag tror vissa dagar, de bra dagarna,

inte de när man gubbstönar över alla skador

men när man känner, vissa dagar när man går ut

dörren att man känner att jag kan göra precis vad fan jag vill.

Bara jag bestämmer mig för det.

Det är en otrolig känsla men i vissa gånger så är det inte alltid bra att ha den heller.

Men all in och sånt där.

Men det är roligt.

Men vi ska dela det här.

• Ja men shoot Simon, kör du en bucket list?
• Jag har skrivit ut tio punkter.

Vi ser hur många vi tar.

Du har lite koll på tiden där också.

• Ja, koll på tiden.
• Vi tar lite grann varannan.

Jag har några väldigt konkreta.

Men jag har också några så här.

Och den här tror jag har sagt innan.

Men att springa, Nike har ett huvudkonto i Oregon.

Där ligger en jävla 400-metersbana i skogen där alla proffsen springer.

Den har jag fått en absurd dröm om att ändå åka till Oregon och springa på den där jävla banan.

• Den ser så häftigt ut.
• Den ser så kul ut och alla de bästa tränar där.

Egentligen är det bara en 400-metersbana.

Men det är någonting i att veta att legender springer här.

• Kul att du säger det.

Jag vet inte om du hade mer på den eller om jag kan inflyta lite där.

Jag har skrivit upp en att jag skulle vilja bygga en sån.

Åh, men du är så jävla bra!

Jag skulle vilja ta hit den här.

Då tänker jag att man bygger en ny hall.

Vi behöver en ny hall i Helsingborg.

Jag vet inte om du känner om på Helsingborg stad.

Jag kan, jag ska ringa någon samtal.

Men att bygga en sån, en riktig 400-metersbana inne,

med läktare och allting.

Och sen så den här, typ en 10-kilometers-tartanbana

ut i skogen, i Polfors skog eller var fan som helst.

Stolts Arena, tänker jag.

Det är ett ödmjukt namn för en sådan arena.

Och så kan man bjuda hit eliten,

och så kan vi podda.

• Stolts Invitational.
• Exakt, allt ska vara med AB.
• Det här är faktiskt ganska roligt.

Jag tycker det är en svinhäftig grej på bucketlisten.

Men det är också så här, det visar

ett annat sätt att tänka på.

På positivt menin tänker jag nu.

Det kan ju vara om några år.

Det behöver inte vara imorgon.

Så jävla cool.

Det är häftigt. Det tycker jag vi ska ha.

Det drömmer jag om.

Nu känns mina lite fjutiga. Nu ska jag branda om imorgon för det.

Jag har alltid velat, när jag ser svenskarna åka på träningsläger

i Flagstaff i Arizona.

Jag har ingen aning om hur Flagstaff Arizona är.

men det hade jag fan velat göra.

Åka dit på ett riktigt jävla…

Nu kan man inte vara iväg hur länge som helst, men två veckor.

Två veckors träningsläge i Flagstaff.

Men nu när du sa det börjar jag tänka om.

”Nej, jag ska göra mitt eget träningsläge som heter

Vigstrand Training Camp.”

• Men det är väl lite som om du siktar väldigt högt

så du kanske inte når ändan dit.

Du kanske blir en 200-meters-bana inomhus.

• Eller 180 meter.
• Ja, exakt.
• Ta ner de här doserade korvarna lite.

Exakt, exakt.

Det tycker jag har varit coolt.

Jag har kommit och åker på sånt riktigt jävla coolt

träningsläger utomlands.

Jag hänger med.

Jag hänger på.

Snyggt!

Det är bra.

Nu har jag en annan grej här som jag skulle vilja införa.

Och någonting som blir världskänt.

Det finns ju beer mile, men cocktail mile.

Åh, sluta.

Jag tänker mig stolt cocktail mile.

Men grejen är fri, den här ska vi bara göra.

Den ska vi bara checka av.

Stolts cocktail man.

Vad är det då man dricker på den?

Bloody Mary.

Nej, jag vet inte.

Fy fan!

Man kanske kan ha den här London Calling som vi drack idag.

Är den Long Island?

Ja, precis.

Fy fan.

Man kan dricka mocktails också.

Ja, det kan man göra.

Det får man vara en separat klass.

Det skulle vara en sån här Graveyard annars, tänker jag.

Den här när man blandar fem spritsorter och toppar med en lager.

Det får bli en sån i så fall.

Det är faktiskt en skitrolig grej.

Den ska vi köra. Nästa år bestämmer jag.

Bra.

Då kör vi Cocktail Mile.

Vad ska vi kalla den?

Stålts Invitational Cocktail Mile.

Jättesvårt internetpornämning.

Featuring Simon Wikström.

Jag kan vara en sån speaker.

• Precis, det kör vi.
• Jag har en grej.

Jag boommade på min bucket list för tre år sedan.

Jag ska inte säga att jag ångat den, för jag hade inte möjlighet att göra det.

Men precis när jag hade börjat skriva för Runners World

så frågade samma Anders Alkajs, som du inte ville örfila

och säga att han var en skam för svensk löpning.

Han frågade om jag ville åka iväg och göra ett reportage om ett bergslopp i Italien.

Jag bara ”Åh, vilken roll”

På midsommarafton och där följde.

Men där är faktiskt, för att kombinera de här två,

där finns ett lopp som går igenom tre länder.

Det är ett bergslopp som går igenom, jag tror det är Italien, Schweiz och Österrike.

Så du springer, börja i ett land, springa igenom ett annat och avsluta i ett tredje.

Det hade jag velat göra och skriva ett reportage om det.

Jag spelar ingen roll vad det publiceras, utan bara

det är nästan så här ”into the wild” tjänst, att åka iväg själv,

Sitta där med sin penna och papper och skriva sina filosofiska tankar från detta loppet.

• Känns det lite som att du plockar upp den här nu för att få möjligheten att någon där ute hör dig?
• Jag vill bara skicka mig, är det någon som kan tänka sig att skilja iväg med mig på ett bajslopp?
• Kan ni bjuda in mig igen, tack? Inte på midsommarafton.
• Anders, hör du mig?

Det är en sådan grej, som sagt, jag ångrade inte för jag hade inte möjlighet att springa den.

Men jag tänkte, fan vad synd att jag missade den.

Den tycker jag hade varit svinkult att göra.

• Kult!

Jag har ju många här, men jag får välja ut någon.

Den har jag tagit.

Jag skulle vilja projektleda en kampanj för Nike.

För Kip Chow i spetsen.

Bara för möjligheten att med en fet jäkla budget göra vad jag vill.

Producera musik och film och få ihop någon fet reklamkampanj.

Det hade jag nån sån projekt att vara med i.

Fredrik, då kan vi kombinera bucketlist-grejer.

För min är att designa en sko.

Och då menar jag inte ”välja färger”.

Jag menar ”var är det där jävla labbet?”

Exakt, och se hur de gör.

Exakt, så om du kan projektleda så kan jag plocka fram skon.

It’s a deal.

Den tar jag, vilken dag som helst.

Snyggt.

Har du med dig Fredrik?

Jag skulle vilja spela in en dokumentär om löpning.

En ny typ av dokumentär, lite Ingebrigtsen, fast ändå vår variant här i Helsingborg.

Seriöst inspelad, med ett bra filmteam, ”by the book” rakt igenom med manus och hela kittet.

• Fan vad coolt. Jag har nästan en likadan.

Där jag skrivit, vi får se om vi får förverkliga någon sån här grej någon dag.

Jag har skrivit ”Göra en egen Breaking Two”

• Ja, kul.
• Vi får se om det är bra.

Fan vad kul.

Jag har någon som inte är så där wild and crazy.

Men jag gjorde ett reportage med Tova Alexandersson.

Hon är världens bästa orienterare.

Jag blev så inspirerad.

Hon tränar så hårt att hon nästan spyr varje gång.

Henne skulle jag vilja orientera mig.

Att hon pushar mig till min gräns.

• Coolt! Fasen var cool!
• Jag kan inte komma på någon som jag tror kan pusha mig hårdare än hon.

Då får man den där prestigen också när man tränar med en världsstjärna.

Man vill inte vika sig.

Då hade jag kunnat tänka mig att testa orientering.

• Ja, men lätt hade jag hängt på också om jag hade fått möjligheten.
• Det hade varit kul tycker jag.
• Orientering känns ju extremt jobbigt.
• Precis!
• Man ser hur man springer där och trampar ner i den ena hålan efter den andra

och kommer knappt upp och tappar skor.

Det där är tufft.

Frågan är hur vi hade presterat då Simon.

• Riktigt jävla risigt tror jag.
• Jag skulle vilja leva som ett heltidsproffs.

Har du den?

• Jag har också den!
• Under ett helt år.
• Jag har fyra månader.
• Och bara liksom, hur bra kan jag bli?

Jag ersätter ju inte familj och den tiden.

För det mår jag bara bra av.

men jag tar bort jobbet.

Mitt jobb blev löpning och den satsningen.

Och så coachar jag stenhårt av någon toppcoach.

• Fan vad roligt.

Jag har exakt samma grej.

Det här var faktiskt…

Jag vet aldrig om jag berättade det för dig.

När jag slutade Pälsamo Marathon

så hade jag en galen backupplan.

Jag fick ändå lite cash när jag slutade

så jag skulle klara mig några månader åtminstone.

Om jag inte hittar något jobb eller bestämmer mig för vad jag ska göra

då tänkte jag pitcha in den till Anders och Runners World och inte ta så mycket betalt för den.

Fyra månader ska jag träna stenhårt, precis som ett proff, och se hur bra jag kunde bli.

Och så göra ett reportage om det samtidigt.

Men sen blev det inte så.

Jag blev kommunanställd istället.

Jag åker inte runt i en dag.

• Men det var inte så illa det.
• En parentesi faktiskt.

Jag läste faktiskt en bok för några år sedan av en kille som heter Ed Herednad Finn

som heter ”Running with the Kenyans”

Han var 33, 34, 35, någonting då

och hade tränat mycket när han var yngre

kom i form igen och sprang ett funrun på 10 km och sprang det på 37 minuter

och då tänkte han, han var journalist, sportjournalist

och då tänkte han ”hur bra kan jag bli?”

Så han åkte ner, drog med sig hela familjen och åkte ner i ett halvår till Kenya

och tränade som en elitlöpare tillsammans med Kenyanerna

och skrev boken ”Running with the Kenyans”.

Jättevarm rekommendation.

Skitspännande bok.

• Det är verkligen en dröm.

Det är nästan den bästa faktiskt.

• Ska vi slänga in någon sista varavskrivning?

Vad har du med?

• Jag har skrivit här att jag vill få myntat ett uttryck

som hela världen tar efter.

• Att stolta, det är när man sjunker ner sig på maten.
• Precis, typ…

Jag har skrivit här ”att göra en stoltsare”.

• Ja, men precis! Det är ju ett bra uttryck.
• Ja, men trippeltröskel liksom.

Alltså något sånt.

Lite Ingebrigtsen där.

• Ja, men bara så här, det där var ju skitbra idé.

Det tar vi efter.

• Som fartläke är ju svenskt uttryckt, men det finns ju i hela världen.
• Något sånt.
• ”You’re doing the Stolzerer”.
• Stolzerer.
• Trippeltröskel.
• Fan vad grymt.
• Det tycker jag är grymt.

Det här är faktiskt riktiga löparmål.

Vi kan få hänga dem ihop, tänker jag.

Jag kunde inte låta bli att skriva någon sån.

Jag skulle hemskt gärna vilja göra 249 på morgonen.

Jag vet att du hemskt gärna skulle vilja göra under tre timmar på morgonen.

Jag har skrivit upp min…

Jag kan fortfarande inte släppa min 5000-metersmedalj på 1559.

För att jag vet att jag kan klara det.

Och sen har jag skrivit…

Den här är nog den jag är mest intresserad av.

”Vad är det för fan att ta en veteran SM-medalj?”

Den tycker jag hade varit cool.

Men den innebär mycket jobb också.

• Den har jag också skrivit upp.
• Yes! Bra!
• Den ska vi ta nästa år. – Det gör vi tillsammans.
• Ja, det gör vi. – Det är kul.
• Sen har jag vidmaraton med dock.

Jag har hyrat is i Bordeå där och springer den.

• Mums.
• Gran Canaria, träningsresa.

Det är mycket sånt, men de känns ju ganska lätta att göra.

• Det roliga är att du resonerar så.
• Ja, precis.

Bygga den här inomhushallen, den får ju ta lite längre tid.

• Den tycker jag vi ska börja lobba för.

Jag ska lobba in oss hos kommunen så ser vi vad de säger.

• Har vi några som har skrivit in?
• Ja, det har vi faktiskt.
• Det nämnde vi lite i början.
• Nu ska jag bara leta upp här.

Här var en superbra fråga, tyckte jag, på temat från Henrik.

Han skrev så här, ”Var går gränsen ekonomiskt och tidsmässigt i era liv för att självfylla era mål och drömmar?”

Den tycker jag är skitspännande.

I våra familjekonstellationer så är det så här, ”Var går vår personliga gräns för hur mycket tid och pengar vi kan och vill lägga för att uppnå just våra drömmar?”

för att mina löpardrömmar och dina löpardrömmar

är ju inte samma som Lisas icke-löpardrömmar och Jeanettes.

Förvisso springer det också.

• För min del så handlar det lite om att

känna av läget. Hitta balansen i det.

Vi får lägga mycket pass på kvällen

och vi springer på lunchen

där det egentligen inte är inkräktar på familjetiden.

När man kan fortsätta göra det och det inte blir en för stor grej

som tar över familjelivet.

Om man hittar den balansen så tycker jag det är okej.

Ekonomiskt så handlar det ju lite om att…

• 100 000. – 100 000, exakt. Punkt.

Nej men det handlar väl samma sak där att man får känna av lite,

hur ser balansen ut i förhållandet?

Vad investerar partnern i?

Det finns någon form av jämnvikt där på vad man lägger i pengar.

• Jag tänker också på pengardelen.

Just pengardelen är det. Det är klart att det finns viss utrustning.

Vi har pratat om skor och såna grejer.

Men jag tänker framförallt med resorna.

Du och jag har varit lite smarta också.

När jag åkte till…

När jag såg Springa New York-marathon, då gjorde jag och Lisa dess.

Men då åkte bara vi.

Det enda gången vi har varit iväg bara vi.

När vi lämnade banan hemma.

Vi gjorde det som en ”couples weekend”.

Men jag sprang samtidigt.

Och samma sak när du sprang halvmorgon i Palma.

Jag åkte iväg hela familjen.

• Även i Hamburg.
• Ja, just det.
• Så tänker man till lite så kan man ju hitta vägar

för att få utlopp för all den löparviljan man har.

Även ekonomiskt och tidsmässigt.

Det handlar ju om att vara lyhörd och lyssna på sin part.

Jag tänker också, både du och jag när det gäller tid

så resonerar vi på samma sätt.

För jag tror att vi sätter våra mål

utifrån vilka förutsättningar vi själva känner.

Det är som när vi hade Anton här till exempel

förra veckans gäst och pratade om det här med

han springer 14 mil i veckan.

Varken du eller jag när vi tittar på våra liv

vi skulle få saka olika delar som vi inte vill.

För att springa 14 mil när vi kanske inte är villiga att

ha ett annan typ av jobb.

eller gå upp tidigare, eller springa senare,

eller trycka in det på olika sätt.

• Och det är väl lite därför vi går och drömmer om

det här proffslivet också Simon, att kunna leva som

proffs under ett år och bara plocka bort

arbetet under en viss tid och känna liksom att

hur är det livet? Jag tror att vi hade tröttnat.

• Ja det tror jag också.
• Jag tror inte vi hade fått den stimulansen

som vi får i den mixen som vi har nu.

Men visst hade det varit kul att testa.

Det hade varit väldigt roligt.

Det är också den stora skillnaden.

Tänk om nu läste man mig svartmålade Anton Kvarval.

Det beror på, han är ett skede i sitt liv där han är 20.

Han kan ju komma någonstans om han satsar på sin löpning.

Jag vet om att vi kan springa snabbare.

Vi kan känna oss bättre på något sätt.

Men vi sätter ju också rimliga mål.

Vi är inte villiga att lägga mer tid i de här timmarna.

Hur bra kan vi bli på de timmarna?

Då sätter vi hårda, svåra men ändå uppnåliga mål.

Då måste vi vara smartare och maximera träningen.

Det är både du och jag tycker en spännande utmaning i sig.

Att istället för att springa…

Du bara ”Jag ska springa morgon på 2.29”.

Så har jag bara ”lycka till och spring du de 18 milen i veckan”.

Men det blir så att med de här tiden vi har valt att lägga ner

då är det rimliga gränser som är svåra i sig att uppnå.

Sen kan man vara helt ärlig med att man inte får allt ihop det heller.

Ibland inkräktar man lite på familjelivet, så är det ju faktiskt.

Men så länge man inser det själv och att det är kortare perioder så känner jag att det är okej.

• Det är ju någonting som för dig att må bra även i er relation som förälder.

Det har ju Jeanette en förståelse för, precis som du har en förståelse för Jeanette när hon gör vissa saker.

• Precis, tycker jag.

Härligt!

En liten avslutande avrundning är att vi pratade lite om det här med bucketlisten och drömmar stort.

Några saker som vi hade lite knepigt att punkta ner med bucketlist är att när man tittar tillbaka på löpningen de senaste sju åren.

Av de fem grejerna som jag har haft som jag nyheter att säga ”fan vilken bucketlist grej det var”

För egen del kan det vara att jag skrev en bok om löpning

Jag kommer ihåg första gången jag fick numret av Runner’s World när jag hade helsider-reportaget

eller när vi startade podden om löpning när vi hade spelat in första avsnittet

De fanns ju inte på min karta att jag skulle kunna sätta upp det som ett mål

Podden! Jag kom på det på en lördag, så nu på en tisdag

Men både du och jag kände direkt när vi gick igång vilken jävla bucketlist grej.

Och det är lite grann det som är charmen också i Ida.

Vissa grejer kan du inte planera för men däremot kan du drömma stort.

För det är ändå det vi gör på den här lördagen.

Vi gör en jävla podd.

• Jag älskar det.

Det är väl det som är kysningen med livet generellt.

Att man har fan ingen aning om någonting.

• Nej.
• Hur saker kommer att bli.

Jag gillar det. Jag gillar det att man kliver upp och man har egentligen sitt liv men man vet inte riktigt vad man är om.

Om fem år, för mig är det liksom, jag har ingen aning om vad jag är då.

Därför kan man tänka helt wild and crazy i hela Bucketlist också.

• Det tycker jag är en bra sista take away.

Jag tycker att den viktiga poängen är att man måste kunna vara nöjd med livet man har.

Och hitta en harmoni i sin vardag.

Men när det gäller det här med att drömma stort och sikta högt och sådär.

Så var det någon som hade en som sa en jäkligt bra grej.

Men om du siktar mot stjärnorna.

Ja, du kanske bara når till månen.

Men nu gör jag en Helsingborgs översättning.

Eller om du siktar på toppen av stjärnan.

Det är ett gammalt fästning som är 32 meter hög.

Siktar du mot kärnan, då kanske du faktiskt når dit.

Men du kommer trots allt inte till månen.

Att våga sikta riktigt jävla högt, du kanske inte når dit.

Men du kommer åtminstone ha kommit längre än om du siktade alldeles för lågt.

• Bra summerat Simon. – Det är en bra summering.
• Jag tycker vi avslutar med de kloka orden. – Det gör vi.
• Vad är det dags för nu? – Det är den här jultomten igen.
• Då kör vi det.

Vi öppnar lucka!

Det gör vi och det är en rolig lucka.

Vi vill passa på att egentligen prata om det som vi pratade om i förra luckan.

Det är samma luka en gång till.

Nu är vi snart där. Vi ska snart ha vårt event där vi ska springa på nyårsafton.

Det kommer att bli totalt episkt.

Vi vet ju inte om tekniken fullständigt fallerar eller nåt, men det tror vi inte.

Det är till och med så vi skulle kasta in en uppmaning från Langerbjörn här när vi ändå är igång också.

Ja, det gör vi.

Håll ut nu!

• Snyggt!

Grejen är så här, fan, i den här tiden, vi prövar att röra på oss, sjukt viktigt,

men vi kan ju inte hålla ihop i stora jäkla klungor.

Vi kommer att sända livepodden, vilken tid på nyårsafton, Fredrik?

• Klockan 09.00, 31.12.
• Tänk där, antingen har man kommit upp vid 8-8.15, sticker ut på sin lilla löptur,

kan lyssna live när vi sänder, eller så står man där hemma,

Man kan börja fixa lite förberedelser inför myset på kvällen.

• Det är igång i bakgrunden, bara häng med.

Skriv någon speedy-kommentar.

• Vi fick vår första speedy-kommentar i veckan.
• Jag har ju tolkat också den som speedy.
• På Facebook, han skrev ”Satan vad pretentiöst”.

Skrev han skål tillbaka.

• Ja, det var kul.
• Jag hör vad du säger, men jag håller inte med.
• Sen är det så att vi har en Strava-grupp.
• Som jag startade och sen plötsligt hade vi en massa medlemmar.

Det var ju bra.

Det var ju det som var tanken, att vi skulle ha medlemmar där.

Men gå med i den, så har ni möjlighet att vinna en massa roliga grejer.

På något sätt så blir det en tävling av det.

Vi har inte riktigt kommit fram till hur, men på något sätt så kommer man ha möjlighet att vinna.

• Och just nu är det 44 löppar som har gått med i vår Strava-kronvändsling.
• Jättehäftigt.
• Den heter ”Löpning…
• …livet”.
• Ja, man kunde inte skriva ”och”.

Löpninglivet heter den.

Enda kravet för att man ska vinna är att man är med där och springer.

Eller går.

Live-sändningen kommer gå ut på vår nystartade Facebook-sida.

Det är där man hittar den.

Det finns ett event som är Löpning och livet.

Vi som springer på nyårsafton med Löpning och livet.

Det kan vara att vi streamar till Instagram också samtidigt.

Men vi får se.

Det beror på om du är teknisk geni eller inte.

• Och vad många kameror vi ska ha i den här lådcykeln.
• Det kommer bli grymt i alla fall.

Så join oss på nyårsafton.

• Det var lucköppningen.
• Och avsnitt åtta.
• Ja, är vi färdiga?
• Ja det är vi.
• Ja men och kul har det varit.
• Det har varit skönt.

Idag har varit, ja det är alltid roligt.

Men idag har varit väldigt, väldigt roligt.

• Och mannen toppar just klart.
• Mannen toppar.
• Härligt, vi hörs.
• Hej.
• Hej.