Sommaren rullar in som en ångvält i löparsverige och med detta injecerar vi en välbehövd inspirationsdos i form av Josefine Swärm! Vi pratar om att släppa prestation men ändå springa sig trött, om att göra löpning till sitt jobb och med passionen i att se andra växa. Så klart pratar vi också om de två stora loppen i löparsverige den gångna helgen i form av Springtime 10km i Helsingborg och Borås Swimrun! Till detta, som alltid, en god drink och en evig optimism om att löpningen blir bättre 👌🏻. Skål!!
Titel: Att släppa prestationen och älska löpning! Gäst: Josefine Swärm – Löpning & Livet
Att släppa prestationen och älska löpning med Josefine Swärm
Sommaren är här, och det är dags att ladda upp med en riktig inspirationsboost från Löpning & Livet-podden! I vårt senaste avsnitt får vi besök av den passionerade löparen och inspiratören Josefine Swärm. Vi pratar om hur man kan släppa prestationen, springa sig trött och ändå älska löpning. Dessutom diskuterar vi hur man kan göra löpning till sitt jobb och vad det innebär att se andra växa i sin löparkarriär.
I detta avsnitt berättar Josefine Swärm om sina erfarenheter och delar med sig av sina bästa tips för att släppa prestationen och älska löpning. Vi diskuterar också de två stora loppen i löparsverige den gångna helgen, nämligen Springtime 10km i Helsingborg och Borås Swimrun.
Några av Josefines tips för att släppa prestationen och älska löpning inkluderar:
- Fokusera på din egen utveckling och inte bara på resultat.
- Njut av löpningen och omge dig med människor som delar din passion.
- Hitta balansen mellan träning och vila för att undvika skador och utmattning.
Som alltid avslutar vi avsnittet med en god drink och en evig optimism om att löpningen blir bättre. Skål!
Följ Löpning & Livet på sociala medier och se avsnittet live!
Vill du få mer inspiration och löpartips från Löpning & Livet? Följ oss på våra sociala medier och se avsnittet live på vår YouTube-kanal. Här är länkarna till våra sociala medier:
- Instagram: https://www.instagram.com/lopning_och_livet_podd/
- Facebook: https://www.facebook.com/lopninglivet
- Youtube: https://www.youtube.com/@lopningochlivet/streams
Lyssna på avsnittet i poddformat här: https://podcasts.apple.com/us/podcast/80-att-sl%C3%A4ppa-prestationen-och-%C3%A4lska-l%C3%B6pning-g%C3%A4st-josefine/id1539039755?i=1000565674876
Se hela avsnittet på youtube här: https://www.youtube.com/live/ZVjA_ABaH9c?feature=share
Missade du avsnittet med Josefine Swärm? Inga problem! Du kan lyssna på det i poddformat genom att klicka på länken ovan. Glöm inte att följa Löpning & Livet på sociala medier för att hålla dig uppdaterad om kommande avsnitt och få mer löparinspiration!
Här är avsnittet i text:
Avsnitt 80 och vi är äntligen tillbaka nere i podgrottan.
Denna vecka har vi med oss en fantastisk gäst i form av Josefin Svarm.
Som vi kommer att prata om vad egentligen tjusningen är med coachning
och en fullt digital löpagrupp som hon driver oss med.
Otroligt spännande koncept.
Vi kommer dessutom att dricka en swarm cocktail, Fredrik briljerar ännu en gång.
Dessutom pratar vi som klart om helgens två stora lopp.
Loppen med stort L.
Brå Swimrun och Sprint.
Brå Swimrun och Springtime 10 km.
Två fantastiska lopp som en har funktionerat i och en har gjort sin Swimrun-debut i.
Utöver detta så kommer vi ha ett väldigt, väldigt gott snack om framtiden som kommer när det gäller fot-Anders och Kristianstad.
Känn på den, goda vänner.
Det här är avsnitt 80. Nu kör vi!
[Musik]
Nu kickar vi igång avsnitt 80 av Löpning av livet.
Vi kickar igång lite snabbt här för att Simon inte ska glömma det han skulle säga i inledningen.
Har du glömt det nu?
-Vad har du glömt nu? -Två saker ska jag komma ihåg.
Jag ska försöka komma ihåg två saker samtidigt.
-Det här blir inte lätt. -Nej.
-Men det är två saker. -Börja med den andra.
Ja, precis. Den har jag lite grann…
Den har jag fan lite grann tappat nu.
På riktigt har jag tappat den.
Jag börjar med den första, så kommer det en annan.
Vi satt här i mellansnacket nu.
I ärlighetens namn, alla som lyssnar nu,
ni lyssnar på de första minuten av avsnittet.
Sanningen är att vi har precis haft en intervju med Joss Finsvarm som kommer om en liten stund.
Efter att vi har pratat en timme om veckan som har gått.
Då ska vi prata med Joss Finsvarm.
Hon är ju en stor profil på sociala medier, så bör vi prata om sociala medier.
Sen säger jag Fredrik i medlemssnacket,
”Alltså Simon, en sak som du faktiskt är ganska bra på, det är att boosta dig själv.”
[Skratt]
Jag menar det på ett konstigt, ärligt sätt också.
Du menar det på ett fint sätt. Jag tog det på ett fint sätt.
Det lät lite roligt.
Så började vi prata om det.
Det var en grej som jag tyckte var ganska roligt.
Förra avsnittet pratade vi om dopp som kommer.
Vi hade jättemycket frågor kring vissa dopp och mindre frågor kring andra.
Jag satt på mitt jobb.
Det var en eller två dagar efter att vi hade spätt in förra veckans avsnitt.
Jag och Fredrik lyssnar extremt sällan på avsnittet vi har spätt in.
Vi lyssnar ju inte ofta på hela avsnitten.
Jag hade jättestor ångest.
Det hade varit jättestor ångest, ”vi måste göra något annat, Fredrik”.
”Vi måste göra något annat”.
Jag har satt på mitt kontor där då.
Jag sitter i ett litet öppet landskap tillsammans med resten av marknadsfördelningen.
Så sitter två av mina medarbetare där.
Och så ser jag, så har ju du lagt ut, Fredrik, det här klippet när vi pratar om
ett mat som är lite längre norrut i Sverige.
Just det.
Där vi bara bryter ihop.
Vi skrattar så mycket att man kommer in i en skrattanfall som man inte går att ta sig ur.
Jag tittar på detta på min mobil och bara börjar skratta. Jag kan inte sluta skratta.
Och det är det ju någon som frågar ”Vad tittar du på?”
Och då kan jag inte säga ”Jag tittar på när vi spelar i vår podd”.
Jag bara ”Nej, det går inte” på tvåa bostäder.
Så jag skrattar såhär ”Det var en grej min fru skickade”.
Jävla lögn.
Och så stängde jag snabbt ner, jag tycker de hade sett att jag tittade på mig själv och dig och sitta och prata.
Det är jobbigt om man ställer följdfrågor på det.
Varför skickar hon för någonting?
Hitta på grejer.
Det var en katt som spinner och som hoppar på pianon.
Det var jätteroligt.
Om han skulle ha varit där.
Det var kul i alla fall.
Vi har haft några sådana skrattattacker.
Det är väl lite…
Det är en fantastiskt rolig grej.
Det är ingenting du kan…
Det händer när det händer.
Det är ingenting du kan planera för.
Det går inte att ta sig ur.
Det handlar om maraton, det handlar om fårvästar.
och det handlar om…
Ja, då vill vi prata om biltäma.
Vi skulle säga bilkläder istället för löparkläder.
En sådan enkel sak, helt enkelt.
Men det har ingenting att göra med veckan som har gått, Fredrik.
Nej, det har det inte.
Så därför går vi över till veckan som gått, bara så här helt plötsligt.
Och nu har vi gjort så här att, innan vi skulle börja intervjua Josefin,
så har vi tänkt ”nu ska vi tänka, nu har vi precis haft veckan som gått”
”Och just det, veckans drink också kommer där ju.”
Ja.
Ja.
Och just det, så nu ska vi försöka göra det här i rätt ordning nu på introt också.
Alltså jag vet inte om det blir mer förvirrande nu, Simon, när du försöker förklara hur vi har lagt ut på avsnittet.
Folk som lyssnar bara ”Har de haft intervjun? När har jag missat den? Har de glömt att klippa in den?”
Alla de som lyssnar, nu ska vi ha veckans sommargott.
Sen så fortsätter vi i vanlig ordning med veckans drink.
Sen fortsätter vi med veckans gäst.
Så Fredrik, jag kan börja med min vecka.
För din vecka är ju, den finns ju lite intressant, för din kropp är ju lite trött.
Min kropp är trött, eller i alla fall mina lår.
Men börjar du med din vecka, Simon.
Den har ju varit annorlunda.
Den har varit annorlunda.
Jag ska faktiskt villigt erkänna att jag dagen efter vi hade spällt in förra veckans podcast
vaknade lite grann såhär ”Varför gnällde jag så jävla mycket igår?”
Gjorde du det?
Absolut inte. Folk brukar ibland överdriva sig.
”Jag hade sån jävla ångest.”
Jag hade absolut inte ångest.
Jag bara kände såhär ”Jag skulle inte gnällt så jävla mycket.”
så gnädde de av mig. Det vet jag om också.
Som sagt, offerkoftan sitter tajt på mig.
Den har släppt lite i sommaren tycker jag.
Det är faktiskt min kropp som börjar stramas åt.
Den är lika tajt. Den är egentligen samma storlek på offerkoftan.
Jag fick lite sånt ryck där direkt efter poddinspelningen förra veckan.
Jag hade beklagat mig över min fot och sådär.
Jag hade en apparatbesök med Nappaprat Robin på onsdagen.
Så direkt efter avsnittet gick jag ut och gick en sväng här.
Gick en halvtimme.
Här utanför? Utanför huset?
Ja, jag gick ett varv på en halvtimme och kände att nu får jag röra på mig.
Och så kände jag att jävla skit det här är. Jag måste bara kravla mig ur den här jävla gropen.
Så jag gick på en apparatbesök på onsdagen.
Till del så att Lisa min fru var iväg på helgdags i onsdag torsdag.
Cyklar jag hela min jävla runda med barnen, hemstället,
cyklar jag hela min jävla lämningsrunda på morgonen,
så är det 50 minuter cykling.
- Hur många barn har du?
- Jag har åtta stycken.
- Jävlar, vilken runda!
- Fem stycken utomlands, tre hemma.
- Åtta olika förskolor.
- Där är en…
Jag ska hemifrån, bort till skola, vidare till förskola,
och sen ska jag bort till mitt jobb som är på andra hållet.
Så blir det lite lång lämning då.
Så då fick jag lite sån cykling på förmiddagen, gick till mitt Napprapatbesök.
Jag tycker lite synd om Henrik Åhran hörde av sig sig ändå.
Han fick ju göra en undersökning på mig som var först bara muntligt.
Han fick inte ens känna på din fot.
Så vi fick han känna i två minuter och försöka ge någon typ av bedömning.
Men i alla fall, jag gick till Napprapatrobin på onsdagen.
Han hade ju lyssnat på avsnittet innan nu.
Han hade lite koll när jag kom dit och var med på uppsnacket.
Jag gick dit, förklarade att han hade lite koll på det,
lade mig ner. Han ägnade ungefär fem minuter att klämma på olika ställen på min fot.
Vi hittade ganska snabbt en pressure point på min trampdyna.
Han bara ”där, där, där”. Han bara ”hmm, det var ju inte sånt”.
Så satt han tummen mot det och jag bara ”exakt där är pressure pointen”.
Sen började han hölla in den, för det är så himla mysigt tycker jag.
Men jag sa till honom ”gör vad fan du vill med min fot så länge vi hittar vad det är och jag vet vad jag ska göra”.
Så han höll i den där pressurepointen, sen började han böja upp mina tår, kände ingenting.
Sen böjde han ner dem, jag har ju haft en tår framförallt som jag haft för jävla ont när jag har böjt.
Så när han höll pressurepointen där och böjde ner en tår så sa jag ”nu känns det för jävla mycket”.
Så han bara ”ja, men det är jättebra”.
”Jättebra? Det vet jag inte om det är”.
Då utestött funderade han sig och sa ”Det är ingen spricka”
precis som Henrik också konstaterade.
Han sa ”Det har du känt”.
”Framförallt om det minns jag från min stressfaktor”
”Det känns också väldigt mycket på ovansidan av foten”.
Sen sa han ”Eftersom vi kan böja dina tår uppåt”
”så är det ingen cena”
”men när vi böjer dem ner så konstaterar vi”
”att med största sannolikhet är det en led”
”som går under foten och upp till den jävla tårn”
”som känns som att en kniv håller på att trycka igenom”
”när han både trycker på pressurepointen”
”och trycker ner min tår”.
Han sa ”90% säker att det är en överbelastad led”.
Det positiva med det är att det går över, vi kan lösa det.
Nackdelen är att du inte ska belasta din fot,
men när den sitter på trampdynan är det lite knepigt.
Han gick löst på min fot och gör det som en apropater gör.
Bara rycker som fan i den och håller på och härjar.
Jag tror inte ens de ska göra det, men de gör det för att det är kul.
”Jävlar, hur ska jag fylla ut de här 50 minuterna?”
”WAAA” och så drar de jävla tingen bak.
”Här får du en jävel!”
Så gjorde han det en liten stund.
Sen gjorde han en laserbehandling.
Då sa han ”jag fattar, det här kan verka som hokus pokus”
”men det finns faktiskt en anledning”
”och det är att det på något sätt bryter ner”
”någonting lite grann och så ska den börja byggas upp igen.”
Han gjorde det och sen sa han ”nu ska du gå på anti-inflammatoriskt”
”i tio dagar, för det påskinner räkningen.”
”Du ska inte belasta foten, inga promenader, ingen öppning”
”Utan gör annat istället.”
Så förhoppningsvis kan det kännas bra efter tio dagar.
- Och det blir vattenlöpning kanske?
- Ja, det får det jättejävla han att göra.
Han känner ju mig, vilket är schysst.
Så han sa så här, när du tar anti-inflammatoriskt
och du inte belastar någon, så kommer det säkert kännas ganska bra om tre dagar.
Då gör du fannig att springa. Så då sa han, då gör jag fannig att springa.
Så sa han, efter sju dagar kan det faktiskt kännas väldigt bra.
Vad gör du då? – Jag gör fannig att springa.
”Vad är det för något som gör dig att springa?”
Så tio dagar så springer du inte. Oavsett hur bra det känns.
Okej, då gör jag det.
Då fick jag någonstans en tisån.
För det är så länge jag slår på med antinflamatoriska.
Nu räknar jag lite i huvudet här.
Ja, lördag.
Jag är på dag sex av tio.
Men också lite grann.
Han gav mig ett datum
som var i närtid och sa att det här
kommer att kunna lösa sig.
Gjorde också lite grann att jag kravlade ur min håla
och gick in i det här al-in-moodet.
10 dagar, det kan jag ju ses som en jävla bootcamp inför att jag får börja jogga igen.
Så jag gjorde som både du och jag, till mitt sunda förnuft, gick till Filborn Arena,
köpte ett månadskort, ett sommarkort, 450 spänn, och har varit där 6 av de senaste 7 dagarna.
Så nu har jag kört hårt. Jag körde det här roddpasset med Peter Berg,
som också hörde av sig att jag var lite orolig över min rygg.
Men jag har blåser på båda händerna. Jag har kört så mycket rodd.
Igår när jag körde rodd så ville jag köra 10 minuter till, fast jag hade så ont i mina blåser.
Du får ha handskar, Fimpen.
Jag vet. I morse när jag var där så hade jag mina löparhandskar.
Det hjälpte inte ett jävla skit.
Vet du de cykelhandskarna som du slänger med cykeln? De kan du få.
Jättegärna.
Kom ihåg det sen. De är här inne.
De tar jättegärna. Det är det jag inser.
Det hjälper inte med ett par tunna, ändå snygga ÖMA-handskar.
Du behöver något som valkar och blåser.
Är det så bara genom Libro det?
Har du förhårdnader som är så hanskiga?
Jag är rätt så vek, Fredrik.
Jag kommenterar inte det.
Man kan säga så här, contentan är att på lördag ska jag testa att jogga igen.
Om vi inte pratar om veckanskänning
Så kan jag på något säga att det var väldigt länge sedan, och det är för att jag inte har sprungit något.
Väldigt länge sedan, förutom den här numera väldigt minimala känningen.
Jag känner ibland när jag går, jag har inte ont, jag bara känner det.
Så ska jag säga att jag har 0% känningar. Jag känner mig nästan till och med lite stark i kroppen.
Det var nog år sedan.
Vilken vändning!
Du knällde från en vecka sedan.
Jättemycket.
Så att helt plötsligt känner man sig ”shit, fan, jag tränar styrka och råd varje dag”.
Och på lördag ser vi dessutom fram emot, jag ska jogga lite gräset.
Men det ser nästan ut som att nästan hela vårt team som inte varit samlat på år.
Nu ska jag köra ett pass ihop med Heden.
Det har ni kört, det gör jag så joggar jag.
Men ändå samlas i alla fall.
Som någon form av transformers.
Det kommer bli skitkul.
Så det ska bli roligt.
Min vecka som har gått har gått i det alternativaste tecken.
Jag har testat skijärg.
Kommer aldrig att göra igen.
Det var riktigt tråkigt jobbigt.
Men rodd, fan vad det är.
Det är till och med så jag klassar det som roligt.
Så de som inte har testat det, gör det.
Lite tekniktips finns där som är lite knepiga, men det går.
Jag har ju testat det en gång.
Jag kände, fy fan vad jobbigt.
Jag gick ut hårt. Det här känns lätt.
Peter hjälpte ju mig där.
Nej, inte snabbare än så.
Det är lite som när man börjar springa första tävlingen.
Man går ut lite hårt.
Det känns som att det här har kontroll på.
Så går det en minut och sen är du totalt slut.
Fördom faktiskt med råd är, när jag kollar på impuls och sånt,
det är nästan enda träningen jag upplever.
Cykling också, men jag bränner ofta benen först.
Nu när jag har kört pass har jag kunnat komma upp i en distanspuls, till och med lite över en distanspuls
utan att bli alldeles för trött i kroppen och inte känna att jag behöver stanna.
Det tycker jag är spännande.
Sen har det varit spännande att vara på gym där man har glömt vilka människor som rör sig.
Men det vet du nu.
Vill du förklara vad det är för typ av människor? Eller ska vi bara säga pass på den?
Jag kan förklara en typ.
I morse då, jag var där strax innan sex och så satt jag med att jag skulle rodda.
Då är det en sån Belgisk blå som glider upp bredvid mig och sätter sig i roddmaskinen bredvid.
Då har jag kommit kanske tio minuter in och kör uppvärmning.
Jag pallar inte köra 40 minuter på rodd, en bara distans.
Det gör jag så här i stället att efter tio minuter uppvärmning, var tredje minut lägger jag in 30 sekunder lite intensivare.
Bara för att få någon variation.
Så får jag pulsen lite mer.
Så när han, den här Belgiska Blå, har sett sig bredvid mig
i sitt jättelilla linne
och jätte, jätte stora armmuskler
så börjar han ju ro också.
Och sen går jag in på min 30-sekundare
och säger ”Hm, vad tror du Mr. Belgian Blå gör då?”
Han har följt efter.
Han trycker på den jäveln då.
Sen slutar jag med min ju.
Men då ska han fortsätta lite till.
Sen direkt efter det, då klimmar han av.
Fyra minuter är han på.
Jag kör inte på mina 40.
Så där är en kategori människor på gymmet som fortfarande går dit.
Och de har inte missat arm day på 10 år.
Det är bara arm day.
De är fortfarande där.
Arm day var ju det.
Men annars väldigt trevligt för de som tränar lokalt.
Fideborn Arena går jag till. Ligger en kilometer bort.
Fantastiskt trevligt. Jag måste säga att jag har stor optimism inför att komma tillbaka.
Jag saknade att du var här.
Jag var lite orolig förra veckan när vi pratade.
Det var jag också.
Jag bara kände såhär, skulle du börja gråta nu?
Jag var väldigt lågt ner i…
Det kände jag faktiskt.
Sen har du samlat dig och kommit tillbaka.
Nu tror jag att medvinden är på väg.
Jag ska vara rent krass här för dig.
Jag saknar löpningen jättemycket.
Det största problemet för mig var att jag inte har haft
något substitut för konditionsträning. Rodden tycker jag faktiskt är tillräckligt bra.
- Men då skulle du tävla i Rodden. – Nej, det kommer jag aldrig göra.
Det som är roligt är att nu går man, när man skulle det i värsta fall,
det är absolut värsta som kan hända, det är på lördag,
att man inte slår upp det men att det känns som att det blir värre efter man har joggat.
Då blir det så, då kommer jag ner och gör så. Okej, en vecka till, vila.
Då går jag tillbaka till Rodden. Då är det lite roligt så här,
jag har ju inte testat 2000 meter, vad kan jag göra på det? 5000? Intervallpass?
Det finns ändå lite mätbara grejer som jag måste ha.
Så det kan jag ändå hoppas att jag inte hamnar i, men ändå kan se fram emot.
Jag har redan gjort en plan med det nu.
Funkar inte löpningen så en vecka till direkt.
Du lägger inte alla ägg i en korg.
Du har ett alternativ om det skulle skita sig.
Det är bra.
Men annars Fredrik, din vecka har varit lite mer spännande på tävlingsfronten.
Ja, precis. Jag har gjort min debut i Swimrun.
Det är ju superroligt.
Vi gjorde en träning innan vi hoppade och lekte.
Lekte Swimrun får man väl säga.
Det var inte så mycket allvar, utan det var mest trams.
Men vilken jävla grej, Swimrun.
Det tyckte jag redan när vi körde med Sara och Marie i somras
så kändes det som att både du och Jeanette var lite sådär
”Åh, men det här känns som att det skulle kunna vara vår grej.”
Ja, verkligen. Jag tror att Jeanette kände nog det när hon var där.
Hon var ju med på plats, men hon utövade inte det.
Så kände hon nog direkt att ”fan, det här kommer passa mig”.
Sen har hon följt Maria och Sara och inspirerats av deras satsningar mot Öre till Öre och allt de har gjort.
Så hon väntade ju bara på rätt tillfälle att slänga in att ”ska vi inte köra någonting ihop?”
Vilket är skitkul. Att kunna göra någonting med sin partner som innehåller löpning och tävling.
Även simning är roligt. Det var superspännande att ställa upp där.
Det var ju lite så här att vi…
Den här Båås… eller Bååsta… Vi har sagt Bååsta hela veckan.
Och vi har sagt Örebro också. Det är jättekonstigt.
Men det är Borås. Det är inget annat.
Borås Swimrun. Den har varit på tapeten. Vi har fått tips om den av Maria.
som du coachar.
Och där finns ju en sprint variant.
Så vi tänkte liksom…
De klassar den som en nybörjardistans.
Att du börjar med
inte så lång löpning och
inte så långa partier
och simning. Så det är perfekt att testa
om du är nybörjare.
Tjänst i kroppen.
Jag skulle säga att det är bullshit.
Det är falsk marknadsföring.
Men det gillar vi.
Bra falsk marknadsföring gillar vi.
Absolut, man lurar in folk uppåt berg.
Du måste berätta, Fredrik.
Dels var det inte jätteoutat, att ni skulle köra just denna och denna helgen.
Vi höll det lite hemligt. Du visste inte ens om det, va?
Nej, jag visste inte ens om det.
Jag hade bara noterat att du inte hade svarat på vad du skulle göra till helgen.
Om du skulle vara på springtime eller nånting.
Det finns lite olika anledningar till det.
Du vet hur jag är.
Absolut.
Jag hade ju liksom, innan jag hade anmält mig och innan jag hade köpt grejer,
Jag hade sagt att jag skulle göra det och vinna loppet.
Min bättre hälft är mer logisk och analytisk och klok.
Vi kan inte outa det så mycket.
Om vi kommer dit och känner att det inte alls gick vägen
så har vi en liten väg.
Inte sätta för mycket press på oss själva.
Det kan jag köpa.
Jag tjatar på henne några dagar innan.
Ska vi inte lägga ut någonting nu?
Jag stirrar ju som fan med sånt.
Jag är ju tvärtom.
Jag måste lägga ut någonting för att tagga till.
Det triggar igång litegrann.
Så vi är väldigt olika där.
Men det var ganska bra att vi höll det lite hemligt.
Så det var ju ny söndags.
Vi kom upp i lördags.
Vi tog en natta och så var det över.
Kvarten gick kvart över elva eller något.
Ganska tidigt.
Kvart i tolv till och med.
Så man hade mycket tid.
Men vi rekade lite innan.
Vi åkte dit på två boys och kom dit till tävlingsområdet.
Det känns som en helt ny sport.
Och det är det ju.
Man får välja såhär multisport på klockan.
Känns så konstigt.
När du läpar så går den över till sim.
Det var skithäftigt på ett sätt. Men det var en så jävla skön stämning.
Vädret var 22-23 grader och folk gick runt där i sina våttdräkt.
Det kändes direkt att det här gillar jag.
Jag har tänkt på det där, för jag vet att ni skrev några av dem.
När man kommer dit, det är lite som första gången på gymmet.
Tittar man på alla andra och bara ”Vad fan gör de?”.
Herregud. Vi analyserar hela tiden.
Särskilt på tävlingsdagen då när man börjar förbereda sig inför tävling.
Har de nedkabbat? Kommer de dra på den innan första simmet?
Eller hur gör de? Är det så varmt?
Oj, hälften har inte badmössa.
Vad ska vi göra då?
Så vi var ju verkligen nybörjare.
Alla bemärker så.
Man märker så. Har man nummerlapp? Nej, man har fästar.
Hur såg distanserna ut?
Ja, Jeanette hade bra koll på det. Jag hade mindre bra koll på det.
Det kunde jag nästan ha gissat.
Längsta simmet var 350 meter.
Det känns ju överkomligt.
Längsta löpningen var 4 kilometer.
Låter ju bra.
Men så gjorde vi så som du och jag brukar göra, Simon.
Vi brukar ju reka målgång eller start.
Alltså man joggar första kilometer.
Lite pejlis.
Så vi gjorde det.
Och kommer bort, det här känns bra.
Så kommer vi bort till, vi hade kanske joggat 150 meter.
Kommer bort till backen.
Rakt upp i skogen.
Du kan inte springa där.
Du får klättra, mer eller mindre.
Colting som är tävlingsledare och dratt ihop det här, han sa ju det också för genomgången att
”ni som springer för första gången, ta det nu lugnt i början. Den här backen kommer att bränna många om ni går ut för hårt”.
Det är ju hela grejen att komma upp med för hög puls och sedan i vattnet och försöka andas. Det är det som är en utmaning.
Det var inte som Eppelodingen.
Det var inte som Eppelodingen alls.
Han var rakt upp, rakt ut i skogen.
Hur lång tid var ni ute för?
En timme och 54 minuter.
Även om ni har koll på löpningen,
två timmar ni ska vara ute och springa.
Hur kändes det kontra att springa i två timmar?
Ungefär som ett maraton.
i stället för kanske 30 kilometer.
Det var som att springa 40 kilometer om man ska jämföra någonting.
Det slog mig också för jag fick kramp på slutet.
Inte helt gott?
Det var inte CO2, fyllde inte på riktigt ordentligt.
Det var mycket så här att du hoppade ner i vattnet, blev nedkyld
och sen kom du upp och blev väldigt varm.
Kroppen fick chock och chocker hela tiden.
Vad körde du för skor?
Jag körde Salming Element.
Svinbra. Både jag och Jeanette körde dem.
Jag var supernöjd med dem.
Hur känns det för en annan såhär?
Vadå? Hoppa i med ett par löparskor och sen upp och springa?
Det känns jättekonstigt i början.
Men du vänjer dig ganska fort.
Det kändes inte så konstigt att springa i blöta skor.
Det dränerades ut på ett bra sätt i dem.
Och där är små dubbar under också. Du fick ganska bra grepp i skogen.
Skitnöjd med utrustningen. Vi hade Ark deras skimset.
- Det är schyssta grejer. – Riktigt bra grejer.
Och Colting. Colting har också bra grejer.
Så har du en Dolme som flytkraft och du ska använda den för
allting som du har med dig på starten måste du ha med dig in i mål.
Så du ska inte slänga den.
- Dags för övrigt.
När det begav sig så hade man vissa upplåsbara madrasser som sprang med.
Shit. Nu när du och Jeanette har testat, hur var loppupplevelsen i sig?
Förutom att du har sagt att det var bra lopp, väldigt engagerade funktionärer och så.
Hur kändes det, om jag uttrycker det, roligt hela vägen?
Jo, det ordnade det faktiskt. Det var ett parti där vi trodde att vi hade sprungit fel.
Eller vi började bli osäkra på om vi hade sprungit fel.
Det hade varit riktigt jobbigt om vi hade hamnat fel.
Jag tror vi hade sprungit i en timme och trettio minuter.
Men då var det en parti som inte var så snitslat.
Men det hade han ju berättat också på genomgången.
Vi hamnade till själv då.
Men annars är det så här att du springer ju,
du tänker inte så mycket på tiden.
Utan du tänker mer på vilken placering har vi?
Hur många är framför oss?
Det är bara fokus på placering.
Ni placerade ju väldigt bra, Fredrik.
Ja, det gjorde vi. Supernöjd.
Vi blev femma i mixt.
Skitbra.
Och blev åtta totalt i hela loppet.
Det är ju en fantastisk debut.
Ja, det var superroligt.
Vi fattar faktiskt inte riktigt det själv.
Vi satt i det här lilla
VIP-tältet när man kommer i mål.
När man får lite vätskeersättning
och sånt sitter man där och snackar.
Det är en gemütlig stämning för alla är ju par.
Så alla snackar med varandra.
Då satt vi och tittade och så kom det in vältränade herrar som vi har slått med kanske tio minuter.
Så helt otroligt.
Det gav en boost för framtiden att göra fler sådana tävlingar.
Nu har du och Jeanette äntligen gjort er debut. Ni är nöjda. Ni kommer göra det igen, nyssar jag.
Kan du ge några tips till dem som vill testa sitt första lopp?
Man får testa någon gång innan. Man pratar mycket om transitions.
Från löpning till simning. Det kan vara lite knexigt i början.
träna att hoppa i vatten och gå ur vatten och få rätt på utrustningen.
Annars är det egentligen bara att simma frekvent,
inte ha för långt uppehåll mellan träningspassen,
utan kanske simma en, två, tre gånger i veckan.
För tekniken behöver kontinuitet.
Det har jag märkt.
Jag har tänkt mycket efter teknik.
Nu ska jag andas på tre.
Jag ska ligga i vattnet.
I vattnet ska jag vara, inte ovanför.
Massa sådana saker som jag intalar mig själv.
Vid första backen, innan första simmet.
Så bara, nu är det dags.
Så fällde jag ner dolmen genom ladan mellan benen.
Så hoppade jag i och glömde allt.
När kylan kom och jag bara märkte att
Jag märkte att nu kommer det en massa bakom som ska simma.
Jag bara flaxade runda där och hade…
- Men vad hade du…
Om du hade fått göra det till nästa gång,
vad tänker du på då för att förbättra den delen?
- Jag tror bara att vi behövde ta sig igenom det här.
Tredje eller fjärde simmet blev jättebra och sen flöter på.
Jag tror att man bara behöver ha tävlingserfarenheten
för att ta sig igenom den första tävlingen.
Jag var ju skitnervös inför starten.
Man hade ju ingen aning.
Det var som att tävla första gången på löpning.
Hur kommer det gå?
Hur kommer jag att hamna?
Hur kommer jag att bort mig?
Även om du och Jeanette kan få det instället till slut,
tar jag igen om detta.
Även om Jeanette kan få det så uttalat kring det
så är ni ju både lite tävlingspersoner.
Hur var det under loppet?
När gick det från att vi tar oss runt
till att bara nu, nu…
Jag blev redan inställd, långt innan vi kom till Borås var jag inställd på att vi skulle placera oss bra.
Jag började titta på alla andra som ställde upp och så gick jag in på deras Instagram-profil.
Det kan jag tänka mig.
Så jag trodde att vi kan placera oss ganska bra.
Jeanette var mer realistisk, men det är nog jobbigare än vad vi tror.
Älskar ändå din framåtlöta, lite naiva inställning till det.
Jag har ju väldigt naiv inställning till ganska många saker.
Ibland är det fördelaktigt i många lägen, kanske lite negativt.
Men i sättet jag redan på startar så börjar jag titta runt omkring.
”De kan vi kanske slå.”
Och jag hade ju försökt hålla koll hela tiden på var vi låg.
Hur lätt eller svårt är det?
Det var vissa par som var väldigt snabba, de såg jag ju knappt.
De hade jag inte med i beräkningen när jag summerade.
Oftast kommer du uppe på en höjd och så ser du vattnet nedanför.
Då är det kanske två eller tre par i vattnet.
Det är ganska lätt att räkna.
”Nu är det vi i, så vi borde ligga fyra.”
Så det gick jag runt och pratade med Jeanette om.
”Du, vi tror vi ligger fyra eller femma i doppet.”
”Fan, det går skitbra för att inte peppas här.”
Men sen har jag missat två par.
Sådana som bara drog iväg?
Ja, det var ett par som kom in på 1.34.
Så de var ju 20 minuter före oss.
Men där är jag nyfiken.
Jag har ju testat det med Maria och Sörder i sommar.
Hur hårt vågar man gå på när man går upp och börjar springa?
Eller så, vi joggar liksom.
Ni kommer ändå från löpning båda två
så ni måste ju känna er trygga i det ändå.
Hur hårt vågar man liksom?
Det är en speciell känsla att springa i våtrykten.
Sen är du, som i vårt fall var det 12 grader i vattnet, så du är ganska nedkyld.
Så att musklerna liksom, det är svårt att komma upp i någon pace direkt.
Så att det får komma allt eftersom under löpningen.
Och det var så korta löpningar så det blev ingen jättehög fart.
Och sen var det mycket kuperat.
I vissa fall så gick det liksom. De flesta gick.
För det var så många höjdmeter du skulle plocka.
Men annars är det svårt att jämföra med löpning på något sätt.
Det blir en speciell typ av löpning.
Det har varit väldigt kul att få höra om debuten på Swimrun.
Det jag tänker innan vi nu ska prata med Josefin,
som vi redan har gjort,
så hade det varit trevligt att dricka någonting gott till detta, Fredrik.
Det ska vi.
Och vi hoppar över till det nu.
Det gör vi.
Eller?
Alltså, den är ju slut.
Simon, nu är det så här att jag har googlat igen för att hitta en drink
så jag kan få lite berömmelse från dig.
Du brukar berömma min kreativitet när det kommer till att hitta passande drinkar
till teman och gäster.
Det här är jag väldigt nöjd med.
Jag blev glad när jag… Det var min första googling. Jag tänkte, kanske finns nånting som heter ”Swarm Cocktail”.
Och det fanns det!
Alltså när man hittar något på sida 1 på Google, då är man ju jävligt nöjd.
Ja, precis. Som inte är ads.
Som inte är ads. ”The Swarm Cocktail” känns ju lysande när vi har Josefin Svarm.
Exakt. Frågan är om hon kommer att blanda den. Jag hade ju lite förintervju med henne för att testa tekniken.
Då berättade jag om att vi skulle blanda denna och hon hoppades på att hon skulle gilla den.
Det får vi väl se om hon kommer tillbaka med ett utlåtande kring det.
Men det är en ganska enkel cocktail.
Vi har vit rom, säger man inte. Ljusrom kanske.
6 cl ljusrom och en blandning av aperol och campagri.
Just det.
Och det är ju för att vi ersätter en likör som vi inte hade.
Alltid!
Och den ska egentligen vara ”Sinar”.
”Sinar”? Har jag aldrig hört talas om det i italienska också?
Nej, har inte heller sett det.
Hur uttalar man ”Sinar” på italienska?
Ja, det är en jättebra fråga.
”Sinar”?
”Sinar”!
”Sinar”!
”Sinar”!
Bra för att man är så himla glad.
Men man kan blanda då ”Aperol” och ”Campari” för att få ihop en liknande smak.
Vill man ha den lite sötare så tar man lite mer aperol.
Vill man ha den lite mer bitter som Simon så tar man lite mer…
Jag dricker ingenting som inte är bittert.
Lite mer Campari.
Nej, precis.
Allting som är lite nedgånget och bittert.
Den dricker man.
Sedan är det lite citronjuice och honungsockerdag.
Det kan man göra. Du tar bara lite flyttande honung.
Lite vatten.
Så kokar du ihop det.
Alltså, väldigt, väldigt gott.
Supergod drink.
Jag tänkte på en sak nu Fredrik när vi sa att han var bitter.
Vi ska prata om helgens andra stora lopp,
förutom Borås, swimrun också.
Springtime.
Ja, springtime, 10 km/h-nivå.
Jag funktionerade ju på den.
Ja, då blev jag bitter igen.
Bröt min streak av att springa springtime med att funktionera.
Jaha, okej.
Hade ett gäng ordrar på rad.
Jag tänkte på att han var bitter och att jag kör styrkotträning.
har insett att jag även är en gamla meritor-styrketrädare.
Jag kommer fortfarande ihåg vad man har haft för vikter förr.
Det gör du ju.
Ja, det gör jag på en del grejer.
Och inser nu när jag går till himmelen bara
jag är ju gamla meritor här också.
Alltså på alla fronter.
Hur långt ifrån är du?
Alltså jättelångt.
Jättelångt?
Ja, jättelångt.
Det var bara en parentesreport om bittern.
Men från en bitter grej till en annan bitter grej
med att inte kunna hålla i sin streak på springtime.
Det är det andra stora loppet som händer i helgen.
Förutom på våra swimrun så är det springtime 10 km här i Helsingborg.
Det lokala stadsloppet. Det är ändå coolt tycker jag.
Det är en lustig grej som också några andra har noterat.
Nu när det har varit corona och folk har sprungit någonting
de stora loppen har repat sig ganska snabbt.
Många deltagare, Göteborgsvarvet, Stockholm, New York, alla de här.
Men där är en kategori av stadsloppligt, semi-stora, lite mindre.
Det verkar inte riktigt som att folk har kommit in.
Jag springer dem igen. Jag har inte gjort någon närmare analys.
Men jag tror det är några som har börjat skriva lite grann om det.
Springtime då, T-Shirt med Thelma Stenborg.
Världens folkfest, alla som inte ens springer, springer ändå.
För att det är en sådan grej.
Jag tror detta året hade man 1200 anmälda.
2019 hade man 2500-2000 liter.
Det har ändå halverat antalet.
Men det jag noterade med det redan innan var
att det var en intressant öppning.
Jag ställde upp och funktionärade
och stod längst nere vid en 300 meter lång
brant lång närförbacke.
Så ställde jag upp som funktionär.
Kom till samlingen innan och frågade om han ville följa med.
”Vill du stå tre timmar i solen med mig och se mig flagga?”
Jättegärna!
Det var fan gött, jag slippade en stund själv.
Hängde han på.
Jag insåg mitt misstag lite för sent.
När jag kom till samlingsplatsen insåg jag att när man ser mitt namn på funktionsnäringslistan,
med lite annan skördsbakgrund, så hade jag kunnat förutspå att man sätter mig på ett ganska jobbigt ställe.
Man vill ha i trafiksammarhang, man vill ha folk som har lite pel på det här.
Så jag blir satt i en liten korsning där det kommer trafik från tre håll.
Jag är inte bitter, men så kommer jag till den här lilla bergala.
Det är en brant jävla backa där folk kommer i full jävla 180.
En riktigt brant backa där det har sprungit 8,4.
Det börjar närma sig slutet. Man har precis haft ett tufft parti.
Man springer fulltös nerför.
Där finns ett val att springa ut på vägen eller på trottoar.
Trottoaren har en full 90-graders sväng.
Så kommer folk därifrån, och så är det en stolpe också.
Så man kan komma ner rakt till det.
Det är så mycket som kan gå fel.
Så jag har älgat när lågcykeln kommer dit.
Där är lite staket och skyltar som inte står ute,
men som står in mot väggen.
Där har jag ibland haft en sån där trafikförbjuden heter den, en sån rund grus.
Där det står så, trafiken är avstängd mellan 11 och 6.
Klockan är nu typ klockan två.
Jag bara, men var fan, det är ingen som har ställt ut den där.
Var ska den stå? Jag visste inte ens vilket håll trafiken var.
Så jag bara, hehehe, what the fuck gör vi nu?
Var ska den stå? Fick inte tag på någon heller.
Jag gissade att den ska stå ute.
Så jag bara okej, nu kommer det trafik från tre håll.
Där är en sån här trafik i avspärr, men jag vet inte vilken av gatorna den gäller.
Där är två kravallstängelser som jag är väldigt osäker på hur de ska stå.
Inga instruktioner, bara nu ska jag stå där.
Så vi kommer dit och jag bara, för helvete.
Ställer ut lådcykeln som en så att folk inte kan springa in i stolpen och in i folk.
Ställer ut en av chansar, ställer ut en mitt i gatan, ja men då kanske den funkar där.
Så det är ut på Kravallstäng och så står jag där, jag och Elgöt.
Jag och en tioåring. Andreas Wahlberg upp, lite längre upp.
Han var också så det var ju trevligt att ha lite sällskap.
Men en sak jag har noterat då, så dels var det lite svettigt.
Det var länge sedan man var i en sån operativ arrangörssituation.
”Nu kommer de snart, nu kommer de snart.”
Bilarna skete ju den där jävla förbjudningen infart och bara drog förbi.
Jag vet att jag inte har rätt att hindra trafiken heller.
Den där jävla gula västen och flaggan, det är egentligen inte skit.
Man kan bara puffa upp rustet och hoppas att folk stannar.
Någon kan få stanna.
Det roliga var att eftersom det inte var så många anmälda,
det var ingen superskärm,
det handlar om att det blir en klubbkamp utan dess like.
Det kan bli lite otippad vinnare.
Det var lite spännande ändå.
Stod och hejade.
Först kommer Ahmed från klubben.
Otippad, han är fruktansvärt jävla bra för honom.
”Helt själv, krytar iväg. Shit, snabbt som fan.”
”Kommer någon annan från klubben?”
”Vem fan tror de inte dyker upp där?”
”Som en jävla smygtränare.”
”Det var vår träningsrum.”
”Micke hade man ju räknat med, han kommer ju full fart.”
”Så kommer Paddy.”
”Ingen har sett honom på flera år.”
”Jag träffade honom redan på kärnan klockan sex en morgon.”
”Fan, smygtrar han nu?”
”Nej, bara joggar.”
”Det funkar det bäst den här tiden.”
”Den jäveln kommer direkt från Grekland.”
”Jag kanske hinner till springtime.”
”Jag hamnar här till Gröningen, vi träffar någon där.”
”Kommer och springer på 36 höga på en kuperad stadsmil.”
”Fy fan vad han är bra för.”
Jag undrar honom det, men jag står mig litegrann på det.
Han blev jättebra placerad.
Bättre än vad en gamla mariterlöpare nånsin har blivit.
Så jag är jätteglad.
Du har ju sprungit så snabbt med barnvagn.
Nästan på, just det.
Förstår vi ju länge sedan.
Det var faktiskt väldigt roligt.
Micke i vår träningsgrupp, Paddy i vår träningsgrupp,
Anna i vår träningsgrupp, alla placerade sig skitbra
och gjorde jättebra tider.
Även Emil Poulsson, Mr. Lederhosen-guy,
som har varit skadad jättelänge,
kom med ett ansikte som var det gladaste jag har sett på år och dag.
Sprang med aktiverings- och träningsgruppen och hjälpte dem.
Det här med funktionära är ju jävligt roligt.
Sen är det ju lite svettigt när det kommer folk
stirra rakt ner i mobilen.
Man ser ju dem gåndes från vänster samtidigt som det kommer löpare i 320 part ner från backen.
”Det här blir inte bra!”
Men det var spännande.
Det var lite kul att få uppleva helgens riktigt stora lopp på plats.
Alla klarade sig, ingen sprang fel, alla hittade inga incidenter.
Det kändes skitbra tyckte jag.
Det är inte alltid kul att vara funktionär.
Eller sävningsledare.
Nej, det är det nog inte. Men det var kul att loppet med Stort L i helgen fick riktigt bra…
Det var roligt helt enkelt, för att kunna hända på det tänkte jag.
Det var ett bidrog där, säger man, till succén.
Så lämnar vi väl helgens lopp där, Fredrik. För vi har en gäst på ingången ju.
Ja, det har vi. Och hunnringen är nu. Ska vi prata lite med henne?
Ja, det gör vi.
Kommer han?
Och lite grann på temat, Fredrik, nu. Men vi har precis pratat lite grann om din vecka,
din Swimrun-debut, din söndriga kropp, men också att du faktiskt har gjort det här med Jeanette,
vilket jag tyckte var sjukt coolt.
Du är en inspiration för många, ska vi tillägga också.
Ja, det hoppas vi.
Sug nu till dig detta, Per.
Men på det ämnet har vi faktiskt en annan inspiratör med oss idag,
som dessutom också, vi ska prata lite grann om coachning
och vad det är egentligen som triggar oss av att se andra utvecklas.
Så varmt välkommen Josefin Svarm, säg er in till podden.
Tack snälla, jag är väldigt glad att vara med er här idag. Jättekul.
Är det någon som är glad så är det vi, ska jag nog säga. Vi skojade lite innan här i medlemssnacket.
Josefine sa ”Jag var lite svår i bränslen” och sen kände jag ”Det känns som bra killar” så jag hoppar in lite grann.
När vi fick berätta att Josefin slår med sig så hade otroligt många smärt av.
Så jag har sagt ”Gud vad roligt, en riktig inspiratör, det här ser jag verkligen fram emot”.
Men för de som inte vet vem du är Josefin, hur skulle du beskriva dig själv?
Den där frågan är ju alltid lika svår, vill jag börja med att säga.
Jag är Josefin från Motala, en liten stad i Östergötland, där det hör nog på min dialekt tror jag.
Jag är uppvuxen här men har varit runt ganska mycket i olika städer.
Jag har bott i Göteborg bland annat i Sverige och varit i Palma en period, i Miami en period.
Men nu har jag landat här i hemmastaden igen, jag och min familj.
Jag har en sambo och två barn som är nio och elva.
Och en liten hund, en engelsk bulldog som heter Penny.
Så vi bor i en villa här där jag är uppväxt i Motala nu.
Och löpningen såklart är ju en jättestor del av mitt liv.
Har varit där sedan jag var sju år gammal.
Så att jag firar faktiskt 30 år som löpare i år.
Vilket känns stort.
Alltså det är ju direkt en massa frågor kopplat till Motala tänkte jag säga.
Men jag och Fredrik är ganska nyblivna löpare i sammanhanget.
Vi har sprungit i kanske tio år.
Fredrik, du har ju sprungit länge så, men det är lite mer strukturerat.
Inte så länge ändå.
Jag är ganska, först var han lite nyförälskad i löpningen.
Jag vet inte när den tar slut, men det är kanske runt tio år eller?
Jag tänkte säga att den tar slut imorgon, Fredrik.
Så du får ”brace yourself” sista dagen.
Men Josefin, vi ska prata lite mer om dig och framförallt hur du började med löpningen.
Men bara en direkt fråga som kommer är hur håller man förälskelsen till löpning vid liv i 30 år?
Det är ju längre än ett förhållande tänkte jag säga.
[Skratt]
Alltså det kan man ju verkligen undra.
Men jag började, min första tävling var när jag var 7 år.
Det var en ganska tuff terrängbana.
Då fastnade jag direkt för det.
Och sen hoppade jag in och började köra fridrott egentligen.
och där körde jag i tio års tid från 9 till 19 och hade lite löpningen också, distanslöpningen vid sina avlite.
Där och då var det ganska mycket prestationsfokus och tävlingar varje helg.
Mitt liv kretsade ju kring fridrotten hela tiden.
När jag sedan tappade suget att prestera och ha den här pressen på mig så la jag av med fridrotten.
men jag tog upp löpningen som alltid varit där lite grann vid sidan av
och höll den vid liv från 19-årsåldern till nu, fast på ett helt annat sätt.
Jag har sänkt pressen på mig själv och mer och mer, för varje år nästan,
mer och mer njuter jag av löpningen på ett annat sätt, upplevelsemässigt.
Jag tror att det har med den här pressen har lagt sig och jag har ett annat fokus i löpningen.
Så jag tror att det är det som gör att jag har hållit kvar det.
Det blir hållbart för mig, att jag upplever det som väldigt härlig och prestationslös.
Ändå så älskar jag att tävla. Jättekul!
Men i tävlingssammanhanget så har jag ingen press på mig utan jag bara går ut och kör och försöker njuta.
Så mycket som det går.
Och även försöker få andra att njuta av löpningen och pusha fram andra.
Även under tävlingssammanhangen.
Så ja, jag tror att det är efterhållet kvar så länge.
Som det har gjort.
Vi ska ju prata lite mer om själva gruppträningen här med Peppe och andra.
Men bara kopplat till det du sa med upplevelserlopp.
Så tänkte jag bara att vi kastar in en lyssnafråga ganska direkt.
Kopplat till det.
För vi har fått en fråga från Sofie med.
Vad är ditt drömlopp eller plats att springa på?
Vad är den bästa loppet att springa egentligen?
Jag har nästan bara erfarenhet från att springa asfaltlopp.
Ganska flacka lopp faktiskt.
Och har mer och mer insett att jag vill mer åt terrängen och lite mer tuffa förhållanden.
När jag bodde i Palma, Mallorca, så åkte vi ofta upp till bergen och sprang där.
Där började jag väl intresset komma lite grann att ”Gud, det här hade varit så underbart att uppleva mer lopp och mer löpning i fjällmiljö eller bergsmiljö”.
Så jag skulle nog säga att jag ska köra mitt första fjällopp nu i år och det kommer vara i Idre.
Det är något som jag verkligen ser fram emot.
Men mitt drömresamål är att jag vill tillbaka till Mallorca och springa i bergen.
Annars är svaret på den frågan så fint.
Jag förstår dig. Jag har ju tränat mycket på Mallorca också.
Vi var iväg och jobbade under ett års tid.
Det är varmt att springa där men det är helt underbar natur.
Det är rätt så bra cykelstråk att springa på också.
Det kan man varmt rekommendera alla löpare. Åka dit.
Men vad är skillnaden, hur ser du på löpning idag?
Du nämnde att du har gått lite mer från att ha en prestationstanke till att ha en avslappnad syn på löpningen.
Vad tycker du är den stora skillnaden från när du var 18-19 kontra till vad du är nu och hur du ser på din egen löpning?
Jag gör den bara för mig själv, för det första. Jag tror att det pressar lite att kanske prestera för andra.
Fast jag inte behövde göra det, men jag kände nog lite så här att jag ville för mina föräldrar bland annat visa att jag kämpade.
Jag ville prestera för andra utanför mig.
Idag tänker jag inte alls så. Jag springer bara för mig själv för att jag verkligen vill och verkligen njuter av löpning så mycket.
Så idag, när jag njuter mer av stunden när jag är ute och springer nu än vad jag kanske gjorde innan.
Att jag inte har den pressen att jag tränar för att prestera.
Jag går ut och springer och kör och gör mig redo kanske för lopp.
För en prestation ändå fast fokuset blir inte på att jaga en viss tid, kolla på klockan, på pejsen.
Jag släpper det och bara liksom, sen kan jag pressa mig. Jag älskar att trycka på och ta i och springa och utvecklas.
Inte där, men jag släpper ändå det här bort med klockan ofta och bara kör.
Vad har du för tips? För jag och Fredrik tycker det kanske är lite för roligt med att sätta de här tidsmålen.
Vi har pratat mycket om det. Vi skulle båda må ganska bra av att sluta göra det.
Fredrik har slutat göra det eftersom han är swimrunner.
Då är det inte lönt att mäta.
Det är bara att överleva loppet.
Jag har också funderat en del på vad du har för goda tips för människor som du coachar eller tränar.
Som vill prestera men vill kanske få bort lite fokuset från klockan, tid och distans.
så hittar man där som du säger kärleken till öppning men ändå man vill pressa sig och bli lite trött.
Alltså jag när jag coachar så pratar jag alltid egentligen om ansträngning.
Att man ska springa och låta kroppen känna in ansträngningen och ut efter det lägga sig ett visst tempo.
Utan att kolla på en viss tid behöver du inte göra det, vill du det så gör du det.
Men utgå från kroppens känsla, är det här jobbigt och tufft då är det tufft.
Då är det kanske två maxintervaller vi kör.
Man vet ju det.
Men att släppa på det där, siffror och allt det här är väldigt befriande.
Och också att lyssna på kroppen.
Har du en trött dag och har på schemat att jag ska köra det här tempot med intervallerna.
Nej men släpp på det. Ta det lugnare den dagen. Låt kroppen styra den här dagsformen.
Har du däremot en jättepigg dag, du har på schemat att du kanske ska springa en lugn jogg idag.
Nej men skit i lugn joggen, tryck på, pressa dig lite någonstans istället.
Dagsformen får styra mer än vad schemat säger.
Och med det tänket så kommer ju också utvecklingen i löpningen.
Du blir bättre på att springa, du blir snabbare utan att fokusera på den här tiden och pejsen.
Jag tror precis det tipset. Fredrik, du har haft vissa sådana löptur som har fått lite flow.
Där du bara har så att det blir en progressiv distans idag.
Jag är kanske lite mer en uppstuds-kille än vad du är Simon.
Och i vissa lägen kanske det gynnar mig. I vissa lägen gynnar det mig inte lika mycket.
Strukturen är bra, men jag tror att, som du säger,
ibland släppa lite på vad som är planerat och tänkt.
Kanske bara gå på känsla.
Det du känner, det kroppen känner, det är ju signaler som man borde lyssna på.
Kanske lite mer i vissa lägen.
Tittade jättemycket på mig, Fredrik.
(Skratt)
Han spände blicken i mig och så kände jag bara att jag är träffad.
Jag tar till mig det.
Men Josefin, på tal om det, slänger in en annan lyssnarfråga när vi pratar om det här med att tycka det är kul med träning.
Vad har du för favoritpass och vad har du för värsta pass?
Favoritpass har definitivt tid för backar att göra i alla fall.
Jag älskar att springa backar.
Varför?
Jag vet inte.
Det är samma sak, nu är det tid och spår men jag har börjat cykla landslag cykling också.
Så fort det kommer uppvärtsbacka så går det igång.
Det är så jäkligt kul.
Någonting med backar är det.
Antingen ett pass, tufft kuperad terräng, kanske 8-10 kilometer.
eller ett backintervallpass med kanske 30 sekunders intervaller?
Ska jag säga. Favoritpassen.
Det låter ju, på något sätt kan jag säga, hemskt.
Men samtidigt fattar jag det.
30 sekunder är ju gött för att det är inte så länge.
Samtidigt som när man springer den här backen för femte gången
då är helt plötsligt 30 sekunder väldigt, väldigt länge.
Men har du några pass som känns sådär
Jag orkade bara, jag orkar inte.
Ja, absolut. Jag hade ett pass, minns jag nu, förra året. Jag har haft löpcoach själv en gång i mitt liv.
Var det förra året eller förra? Rubin McRae hade jag som löpcoach. Urban Tribes tyckte jag.
Han hade sådana här pass som var fyra gånger åtta minuter.
Och stressad tröskel, det var så jobbiga intervaller.
Jag har inte kört jättemycket intervaller i vuxen ålder faktiskt,
alltså riktigt tuffa intervaller.
Men då började jag satsa lite mera och det var verkligen efter en kärna att jag skiter i det här.
Det var så jobbigt mentalt. Åtta minuter att pressa är länge.
Och fyra sådana i rad. Så det är väl lite halvhatpass som jag har.
Men jag kör faktiskt det här passet för mina deltagare i Lördruvet så att de får känna på den också.
För det är mentalt väldigt bra.
Jag älskar, det tycker jag är fantastiskt med att självcoacha och självskriva schema så skriver man ”Fy fan jag hatar detta passet”
som om det ska de få göra.
Ja, lite så. Vi testar det med talarpröv.
Det är inte så att jobbiga pass ofta är väldigt utvecklande.
Det är kanske det man behöver träna.
Ja, absolut.
Josfin, vi ska snart börja prata lite om gruppträning och coachning och ”lets run”.
Men jag tänker bara en sista del kopplat till din löpning.
Du gillar och älskar fortfarande att tävla.
Du har ett intressant Göteborgsvarv som jag också såg.
Härligt. Vi kan eller inte kan gå in på detaljer.
Vad tycker du är roligast med att tävla idag
till skillnad från när du tävlade när du var yngre?
Även kopplat till prestation och inte prestation.
Från första kursen känner jag mig starkare än någonsin.
Jag känner mig starkare idag än när jag var yngre.
Det gör också att jag har en sån här, jag litar ju på kroppen så mycket när jag går ut och tävlar idag.
Jag vet att den kan typ, min lägstanivå är väldigt hög, alltså väldigt hög inte, men min lägstanivå är ganska hög.
Däremot så är ju skillnaden med min lägstanivå och högstanivå inte jättestor.
Det är kanske för att jag inte har pressat mig så mycket och testat egentligen vad jag kan gå för.
Jag vet att jag har jättemycket kvar att ge på alla distanser.
Det är en trygghet att gå ut och säga att jag går ut och kör mitt race och jag vet att det kommer gå ganska bra.
Det blir en jäkla bonus om det går jättebra, om det blir ett personbästa för det är jättekul.
Jag blir ju asglad med att få personbästa, det är jätteroligt.
För då kvittar det på att jag är stark och i mitt livs form.
Och den känslan är ju väldigt bra.
Men jag har aldrig pressat mig att nu ska jag gå ut och göra personbästa.
Jag har inte tänkt så i vuxen ålder någon gång.
Jag går ut och pressar mig, jag kör, jag tar i.
Men så får det gå som det går.
Det är ganska lustigt för det är en ganska liten skillnad i vilken grundingång man har inför ett lopp.
Där jag och Fredrik är väldigt ”vi vet om det här tempot ska vi hålla för då blir det den och den tiden”.
Men Fredrik och jag har pratat en hel del om det här också på tal om kopplat till högsta och lägsta nivå.
Drömmen är egentligen att ha det som du har, alltså en hög lägstanivå men kanske inte super mycket högsta nivå.
Vi har ju snarare ett jättespans.
En av tio dagar, då blir det bra.
Sen om handen är nio, då är vi ganska långt ner.
Men det blir också en liten härljus-skolet-känsla.
Om man ställer sig på startlinjen.
Måtte gudarna att det här är den bra dagen?
Eller så handlar det mycket, Simon, om att vi fokuserar mycket på en tid som är en på tio.
Helt rätt.
Vi stretchar våra mål så mycket för att pusha oss själva till det yttersta varje gång.
Och det kan jag känna ibland.
Jag har kört en sån här upplevelseår som jag kallar det i år.
Att jag testar på en massa konstiga lopp som Idre Fjällmara.
Jag ska också springa den.
Simon ska också med.
Ja vad kul!
Ja, swimrun och sådana saker.
För då behöver jag inte fundera så mycket på tider och prestation.
utan jag springer och blir trött och så ser vi hur långt det räcker.
Och det gillar jag med dig Josefin att du har det tänket och det kanske är därför du också har en jämn nivå.
- Jag tror också det. Det är väldigt skönt och befriande och jag upplevde det när jag var i Göteborg nu.
Det blev så tydligt för mig hur alla runt omkring mig var så otroligt nervösa och spända
på en nivå som var liksom, men gud det här är ju nästan inte sunt.
Det var liksom, jag träffade andra som jag kände via Instagram som var,
de kunde nästan inte prata innan med mig för jag var så nervös inför loppet.
Och bara, de bara, är inte du nervös?
Bara, nej, inte, ja lite, men inte jätte.
Alltså, det här kommer gå bra.
Alltså det är bara att lita på det man har gjort i träningen.
Så den här avslappnade känslan inför är ju jätteskön.
Värdet på att ha, tycker jag.
Den har jag aldrig upplevt, faktiskt.
Men jag har inte sprungit i 30 år heller.
Så det kanske kommer därmed.
Det kan ha att göra med det också, absolut.
Alla lopp på barna, då skakar man som ett asplöv och vill kräkas innan man tänker ”Vad fan är det här för något?”
Barnlopp har jag inte kört i vuxen ålder.
Har du inte det? Har du nått så bara ”Åh, det hade varit kul att springa 5000”?
Nej, jag har inte känt det.
Men en dag, det kommer.
Jag tänkte en sista fråga innan vi tar en liten kort break och pratar lite mer om coachningen.
Så tänkte jag på det här du sa med att träffa lite folk som man känner via Instagram och sådär.
Fredrik har ju fått känna på kändislivet nu efter att ha startat podd här.
Men för dig, det måste ju vara omöjligt för dig att röra dig på något sätt som Göteborgsvarv.
Det är väl inte massa folk som är framme och vill snacka och sådär?
Jo, det är lite konstigt det där för mig fortfarande tycker jag.
Och även för min sambo nu, det är väldigt många som drog i mig och ville säga hej och kramas och prata.
För mig är det fortfarande såhär, men jag är bara Josefin.
Det känns konstigt, gör det. Jättemärkligt. Men det är väldigt roligt också.
För det är bara positiva vibes. Det är bara härligt egentligen.
Men det känns väldigt konstigt för mig, gör det fortfarande.
Men du har ändå varit på lite sådana magasin-covers och varit med i poddar.
När fick du första känslan att ”shit, nu händer det någonting”?
Alltså så att man börjar bli familj or face?
Ja, alltså när jag började känna så. Jag vet inte när det började. Allt gick så fort för mig också när jag började komma in i det här.
När jag snurrade på. Det började liksom 2017 när jag kom med i Esseks Frontrunners community, Rapport community.
Och började lägga upp inspirationsbilder på Instagram. Jag hade inget, alltså 200 följare inkomst alls där liksom då.
Och sen så bara ”boom” det bara exploderade på några månader.
Jag hann inte ens känna in vad som hände.
När jag bodde i Palma, om jag orkade, det var då tror jag jag började känna att
”Oj, där kom det fram spaniorer som pratade med mig och visste vem jag var”
och svenskar på semester som bara ”men det är ju Josef, det är ju du”
”Men vet du vem jag är?”
Då började jag säga ”ja, de vet vem jag är”
Så det var nog 2018.
Jag har inte scrollat så långt tillbaka på ditt Instagram, men var det något specifikt inlägg som gjorde att du tog fart?
Eller var det när du valde den inriktningen med inspirationsbilder och träningstips och sådana saker?
Hur började det egentligen?
Via det här communityt, Asics Frontrunner, så var det ju liksom, de var ju stora runt om i världen, men inte i Sverige.
Så det blev väldigt mycket internationellt, så jag la sig upp på deras stora konto, då började folk följa mig från andra länder, och så började det växa så också.
Det var faktiskt en bild som verkligen exploderade.
En bild som jag har lagt upp nyligen.
En bild som jag springer och mitt lår syns väldigt.
Konturerna ser skitstarka ut på den här bilden.
Den fick 20 000 likes och då var inte jag jättestor.
Det bara ramlade in följare på den.
Så det var ganska många bilder som gjorde inlägg som bara…
Och på den tiden sedan nu, det var inte så många år sedan, men då var det så här…
Då fick ju inlägg en spridning som vi inte får idag.
Det hade aldrig varit så idag, kan jag säga.
Det är algoritmer som bromsar, men då kunde man växa ganska okontrollerat.
Det är därför jag bara har 800 följare, för det är bara algoritmen som styr.
En dag Fredrik ska du överkomma algoritmen.
Jag ska ut och ta bilder på mina lår sen.
Jag får bara de här bilderna i det här nedtrampet.
Shit Simon, hållas hårt.
Tio år äldre bara för att…
Det kommer jag faktiskt ihåg på mitt första…
Mitt första maraton var Köpenhamn 2013.
Jag minns Köpenhamn-marton 2014, vilket fortfarande är mitt snabbaste, vilket jag ändå tror att jag kan.
Jag var så nöjd, jag köpte hela det här packet för flera hundra kronor.
Jag insåg bara att det var två ruskigt bra bilder.
Jag kollar på resten och är en gammal, gammal man i en liten jude kropp.
Precis.
Nåväl en not om det.
Men Josefin, vi ska ta en kort break och så ska vi snacka lite grann om löpcoachning och letsrun.se helt enkelt.
Det ska vi. Vi är strax tillbaka.
Puss.
Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.
Använd en spärrnyckel.
Använd en trycknyckel.
Använd en spärrnyckel.
Använd en momentnyckel. Dra åt den till 120 Nm vridmoment.
Nu har vi i mellansnacket suttit och pratat om det roligaste.
Josefine har pratat om det roligaste med landsverkscykling.
Jag har pratat om allt det andra, vilket då är 90% av cyklingar.
Det tråkar jag helt enkelt.
Men vi ska gå till något lite mer roligare tänkte vi.
Och prata lite grann om det här med coachning och gruppträning.
Då är frågan Josefine, nu har vi pratat om din löpning.
Vi har liksom förstått din tjusning och passion för löpning som så många av våra lyssnar och jag och Fredrik delar.
Men då är grejen, hur kom det sig att du började coacha och vilja på något sätt hjälpa andra människor i löpning?
Alltså egentligen så började det här långt bak i tiden när jag var aktiv i frihydrat.
Då var jag bara ungdom själv men då tog jag mig an barn och ungdomar i våran rapplubb.
och var lite så tränare för dem en period, vilket jag tyckte var jätteroligt och givande att se hur andra utvecklades.
Väldigt kul.
Och sen så har väl jag också coachat ganska många år egentligen, från att jag kanske var 25 till nu, från och till kan man säga.
Jag har haft löpgrupper här fysiskt i Motala några år och som hette ”Let’s Run” då kan jag säga.
”Landet lever vidare” ja det kommer det snart.
Så ”Let’s Run” hette min löpgrupp här i Motala.
Men jag tycker att det är väldigt roligt att jag har väl alltid haft ett intresse för andra människors välmående
och varit en sån som har velat lyfta andra på olika sätt,
alltså även i skolan, kompisar.
Om någon har varit utstött, jag har velat vara där och stötta den.
Alltså jag har varit mycket sån person, tror jag, att jag är i grunden.
Och så jag älskar verkligen att se andra människor växa på olika sätt.
Och då har ju så här, där ihop med löpningen som jag älskar,
har varit ganska bra kombo att få ihop.
Därför tycker jag det är väldigt kul att jobba som löpcoach och hjälpa andra.
Du känns som en väldigt omtänksam, vänlig, rolig själ bara av den stunden vi har haft här och av det man har följt dig på dina sociala medier.
Men jag måste backa vänligt till det här med att träna barn.
Jag har ju under ett och ett halvt år stil varit aktiv och tränat barn här och det är ju jätteroligt ibland.
Ibland vill man ju bara säga…
Ställ dig i bliv för tusan i ledet!
(skratt)
Alltså vad är skillnaden med att träna barn och träna vuxna på något sätt?
Ja, jag förstår vad du menar. Jag är faktiskt just nu också aktiv fystränare för min dotters fotbollslag.
Nyåriga tjejer.
Ett stort ägg, nästan 30 tjejer är de i det här laget.
Så de är jag och tränar varje vecka.
Det är en utmaning, verkligen, på ett helt annat sätt, mot våra vuxna människor.
Men det finns en tjusning också i att det är barn, jag brinner mycket för barn och ungdomar egentligen,
just att få dem att växa och trivas i sin sport.
Det är något som jag tycker är superkul, men jätteutmanande.
De som jag coachar idag, de lyssnar ju på mig.
De är lite lättare att styra. Det är en stor skillnad.
Hur skulle du beskriva det? Om vi tänker på de i vuxna ålder.
Det ger ju mycket när man säger att barn lyckas på det sättet.
De vuxna har kanske ett annat incitament varför de vill komma och bli coachade.
Hur ser en typisk löpare eller kund eller någon du coachar ut?
Finns det en sån?
Får man smaka på något sätt?
Ja, jag skulle veta att du säger så.
Nej men den vanliga motionären, skulle jag säga.
Det är ju ingen elitcoachning överhuvudtaget.
Det vill jag inte heller ha.
Det är den vanliga människan som kommer och vill ha hjälp.
Vissa är helt nya, alltså helt nybörjare.
De har inte ens joggat en meter innan och kommer och får hjälp.
Vissa har lite mer ambition, de kanske ska spela in till första halvmaraton.
Så däremellan är det lite. Maraton har några sprungit nu i år.
Som första gång, så för dem.
Så det är vanliga motionären.
Från nybörjare till den som har ambitionen att pecha på milen och springa snabbare.
Däremellan.
Jag frågar åt en kompis här nu, är det så att någon gång kommer du bara ”hopeless chaos, jag kommer aldrig kunna hjälpa dig”.
Nej, det har aldrig hänt. Jag coachar ju just nu bara på gruppnivå.
Jag har faktiskt inga individuella coachningar alls just nu, men det funkar faktiskt väldigt bra.
Jag har ju mycket dialoger med många av dem, jag upplever ingen som ett sådant fall som inte går att lösa eller hjälpa.
Det var skönt, det var det jag ville höra.
Men då gör du inga träningupplägg på distans, utan då är allting lokalt?
Hur funkar gruppträningen?
Nej, den är på distans.
Enbart på distans just det.
Okej, där ser man. Hur funkar det?
Kan du berätta lite hur det går till?
Ja, det är ju min löpklubb som jag har då, heter Let’s Run.
Jag har faktiskt firat ett år idag med löpklubben.
Är det?
Ja, jag har insåg det. Det är 7 juni.
Shit vad schysst.
Helt galet.
Det som vi gör, vi har varit 500 deltagare i vår nu i löpklubben.
Det är ju helt galet.
Det måste kännas skithäftigt.
Även om du har stort nätverksorspring.
Det är helt, fattar du hur mycket folk det är som är utbordare av sig på grund av det?
Ja, det är superkul och vi har ju en grej som jag har varje vecka, en livepass.
Då coachar de via Zoom. Jag sitter ju med den här micen då.
Och de lyssnar på mig snannurar och jag guidar dem i de olika intervallpassen.
Fuschar, peppar, räknar ner. De behöver bara lyssna och springa intervaller till min röst egentligen.
Så på så vis, de passen gör ju att de känner ju också gemenskap i att de är ute och springer samtidigt, fast på olika platser.
Jag brukar alltid dela upp alla namn på listan så de står och hejar fram alla namn.
Efteråt så skriver de alltid kommentarer i Zoom-mötet, hur upplevelsen har varit på passet.
De hejar fram varandra i de här kommentarsfältena.
Där får de gruppkänslan fast de är på distans och den är väldigt häftig.
Många är rädda för att springa i grupp för att de känner sig långsamma, renia.
Men där kan alla vara med och vi springer lika länge men alla kommer olika långt.
De får ett upplägg varje vecka på pass de ska genomföra och det är fyra olika nivåer.
Det är två till fyra löppass beroende på vilket nivå du är med på.
Och sen ett styrkepass som jag filmar varje vecka och lägger upp på kontot.
Och så är det livepasset då. Jag tar ett pass från upplägget och kör live med dem.
Helt enkelt varje vecka.
Är det så att man kan bryta in under livepasset om man känns att på tredje intervallen
jag orkar inte mer, kan man räcka upp handen så och få liksom sändningstid på zoom-mötet?
”Kramp, jag kan inte mer!” eller det är bara du som pratar?
Det är bara jag som pratar här, men man kan faktiskt göra en sån lösning också om man vill.
Men jag har hållit med så här, det är så många också.
Det skulle ju bli kaos om alla börjar gå på hand om det pratar.
Nu är det Fredrik som frågar åt en kompis om krampen.
Jag ville komma in på kramp på något sätt under den här intervjun.
Här är två frågor kopplade till detta ljusfilmen. Det ena är att det är helt genialiskt.
Det ger mig redan lite tankar till vår lilla messengergrupp med sju personer här.
Men det ena är, när kom du i brytpunkten att du insåg att det här är någonting du vill göra
mer som en hobbygrej än att faktiskt ta klivet upp och göra detta?
Det är den första frågan som jag tänker du ska få svar på. När hittade du det som är min grej?
Jag har egentligen haft det i bakhuvudet i många år.
Är det något jag vill ha mer av så är det på något vis att coacha andra.
Det var bara över en dag förra året, det var väl i maj förra året,
som jag bara ”Nej men varför kör jag inte digital löpcoaching?”
Och det var mitt i pandemin och det var så bra tajming.
Och då bara satte jag upp ett koncept på någon vecka, det här ska ingå, det här ska göras.
Allt bara kom direkt till mig, exakt hur det skulle vara, strukturen och allting på hela upplägget på lappklubben.
Och så bara drog jag igång.
Gick ut med det veckan efter att vi körde igång i sommar, körde vi Let’s Run sommar, häng på om du vill.
300 personer anmälde sig första sommaren.
Det var igång.
Det bara smällde till och det var en verksamhet som tog över helt.
Både jag och min sambo jobbar nästan två år med lörklubben.
Det är så sjukt häftigt.
Vi nämnde det innan vi drog igång sändningen att Fredrik tvingade mig att börja springa med honom.
Jag är glad för det. Han berörde av sig på Facebook.
Jag och Fredrik har pratat jättemycket om det här med att vi uppskattar gruppträning så mycket.
Just för att det står till att man kommer ut.
Det finns otroligt många olika sätt att variera pass och kunna springa upp.
Men det är väldigt många som har kommenterat att det ibland är svårt att hitta någon.
Man bor inte mitt i smeten.
men också lite grann rädslan i som Fredrik var inne på här innan att
”Åh, den personen är snabbare än vad jag är”
så då är jag lite orolig för det.
Men det här är ju någonstans en perfekt kombo
och sätt att ändå springa tillsammans
men ändå kunna göra det på egna premisser.
Så följdfrågan här är lite grann
Var signar man upp sig på det här?
Jag har en hemsida för Lappklubben
Let’s run.se där man kan läsa om allting som hör löpklubben till.
Slash sommar kan man skriva in för att komma direkt till sommarens omgångar.
Jag och Fredrik som är i marknadsbranschen älskar när det är enkelt.
Let’s run. Det är så himla enkelt och lätt.
Vad ser du Josefin, att det här liksom, du sa att nu var ni uppe i typ 500 deltagare, vilket är helt galet häftigt.
Men vad ser du liksom att det här är på väg någonstans?
Var kommer det sluta? Eller inte sluta?
Jag vet inte riktigt.
Det är så svårt det där för att, jag får den frågan ofta också så här, men ska du ta in fler löpcoacher, är det större?
Hur tänker du liksom?
Det som just nu känner jag är väldigt skönt och som jag vill ha det är att det inte är jag som är löpklubben.
Alltså det är jag som finns där, det är jag som svarar när de skriver.
De vet att de får det jag står för, får de liksom.
Och det är jag väldigt trygg med just nu att det är så och jag märker att det också är väldigt uppskattat.
Så att jag får väldigt mycket närrelationer med medlemmar i och med att de vet att det är jag som finns bakom skärmen.
Det är alltid jag som svarar på mail, på DM’s, just nu. Det är bara jag.
Om jag skulle göra det större, då är risken att jag tappar det personliga som jag står för och vill ha kvar att bevara.
Så jag är lite rädd för att det ska växa för stort också.
Jag vet inte vart det kommer att leda riktigt. Vi får se vad som händer framöver.
Det är nästan lite samma resonemang som du tog gällande din löpning att hålla det på en nivå som passar dig på något sätt.
Det är väl lite samma resonemang kring bolaget här. Det är säkert många som kan komma med tips.
”Så här kan du växa det och det här kan du koppla på så blir det ännu mer framgångsrikt.”
Men framgångsrikt för dig kanske betyder något annat än så.
Ja, jag tror att, ja men verkligen, för mig är det så otroligt viktigt, har jag insett på senare år, att känna meningsfullhet i det jag gör.
Och det har jag saknat lite de här några år här nu, att jag inte haft den här meningsfullheten i det jag gör.
Och så hittade jag in i det här och bara kände att allt bara får på plats.
Det är precis det här jag vill göra och brinner för så mycket.
Jag vill bevara den känslan, njuta av den och vara i den.
Det är precis det här jag vill jobba.
Jag vet inte hur det kommer utvecklas framöver.
Vad är dina? Jag och Fredrik här i vår lilla vårkällare.
Det är din källare, Fredrik. Det är din studie också.
Men som sagt, jag kommer inte vara här tisdag och dricka och drinka och snacka.
Vi skojar när Fredrik gjorde igång podden för ett och ett halvt år sen.
Shit, tiden går fort.
Men lite grann så att jag tänkte ”Åh gud, en löparepodd till”.
Det känns så jävligt tröttsamt.
Vi tycker det är kul och vi tror att det finns fler där ute.
Och när man har lärt känna, man får ett helt community av människor
som bor från, ja, inte alla världens horn.
Från Eslöv till Helsingborg.
Och strax norrut i Höganäs och någon stockholmare.
Men just det här med att när man får kontakt med så mycket människor och olika löpare
att man inser på något sätt att det finns en sån outgrundlig syg efter att börja springa.
Det är så många som inte riktigt är lite rädda för att ta sig över tröskeln.
Vad är dina bästa tips för att om man verkligen är lite sugen, man vill
Just den där gruppträning på distans eller kopplat till community,
vad har du för tips för de som är lite småsugna att komma igång med sin löpning?
Jag vet att det är jättemånga som har en rädsla, ni får många mejl om det,
som bara ”jag skulle vilja hoppa med och hänga på er” eller tror an mig ”jag känner mig inte riktigt där”.
Det är jättevanligt att man känner det, men jag tror bara man måste gå över den där komfortzonen och bara chansa.
Alltså kör, anmäla dig, testa någon gång vad kan gå fel?
Alltså egentligen, vad kan gå fel?
Och i digitala sammanhang så är det ju ganska anonym om du vill vara det.
Det är som vissa som mäljer upp klubben, har jag inte hört någonting ifrån.
Förrän sista passet kanske är.
Då skriver de ett långt mail, alltså det här är så vart så betydelsefullt för mig.
Så värdefullt, vad bra det här har varit, jag är så nöjd.
Då hörs den personen efter tolv veckor.
Men den vågar inte komma in och kommentera inlägg eller kommentera stories
eller skriva på live-passen. Det är väldigt många som äter tyst under tiden.
Men man behöver ju inte synas om man inte vill. Man kan bara hänga på på sin nivå.
Och det handlar ju inte om jämförelse. Och sen bara vara och chansa.
Vad kan gå fel? Det finns bara saker att vinna från det.
Det tycker jag på något sätt är det bästa som kan hända tanken.
Jag och Fredrik känner igen det där också.
För några av oss som är lite mer extroverta av oss,
jag säger inte att vi är det, men ändå lite åt det hållet
att man ändå kan tycka att det funkar bra för mig.
Så är det ju lika många eller till och med fler som gärna
har lite högre integritet, men vill hålla sig lite mer i sin egen lilla bubbla.
Där tycker jag det är häftigt just med den digitala utvecklingen
och kan man säga fördelar av pandemin.
På något sätt har ju boostat hela den här, bara som du säger att kunna lyssna på någon peppa live i hörlurarna.
Det hade ju varit unheard of för tio år sedan.
Det kommer inte att funka. Så det är skithäftigt.
Jag måste slänga med att det betyder säkert jättemycket för väldigt många människor.
Det du har startat.
Jag kan tänka mig att det ligger en tanke kring egen erfarenhet och kanske hur du har känt själv kring löpning.
att du har hjälpt dig själv och hjälpt andra i detta med att starta det här.
Så det är väldigt fint på alla sätt.
Väldigt kul att höra och jag känner väl lite också att det är det.
Jag känner ju att väldigt många, mest kvinnor som varit med,
men väldigt många har fått en så otrolig boost av det
och liksom mår så mycket bättre efter de här veckorna.
Det är så himla värmande att höra. Det är det som gör att det blir så jäkla meningsfullt.
–Det behövs verkligen. Vi får kommentarer ibland när vi sitter och snackar om V2 Max,
pulsintervaller och tröskelfarter. Att vi är lite för långt ifrån många människor.
Därför behövs olika element inom löpning och inspiratörer som kan inspirera på ett annat sätt än de traditionella poddarna och det som vi pratar om ibland.
Det tror jag verkligen. Men jag tror att variationen är väldigt härlig och bra att ha.
Men som du säger, det är många poddar som har mycket fokus på nörderilöpning.
Jag älskar att lyssna på nörderilöpning. Jag tycker det är skitkul.
Jag är också en väldigt insnöad löpare.
Man kanske inte når de här nybörjarna med det saket, men man når kanske ganska många ändå.
Jag älskar att lyssna på Martin Labbet. Jag kommer ihåg, jag tror det är tredje avsnittet jag lyssnar på.
Du diskuterade om en pulsion som var mellan tre slag i tio minuter.
Och jag bara kände ”Det här kan jag ha till mitt nästa långpass”.
Jag tycker du ska inleda nästa grupptillfälle.
Jag pratar pulsion på tre slag.
Vi får se hur många som är kvar.
Josefin, det har varit jättekul att ha med dig.
Jag tror redan nu att vi vill hijacka dig till ett avsnitt till, lite längre fram.
Jag har ett förslag där. Vi träffas kanske i fjällen i Idre.
Vi kan åka och köra en liten get-together där innan vad vi nu föredrar.
Och bara snacka ihop oss lite.
Ja, absolut ska vi göra det.
Vilken sträcka ska ni köra?
Vi ska springa den 45an, tänkte vi.
Vilken springer du Josefin?
Jag tänkte 28, det är min plan faktiskt.
Jag var lite sugen på 45an också, men 48 tror jag.
Jag kanske växlar ner mig också.
Det gör du inte.
Vi springer och kan höja upp en stund.
Jag fick ju höra att den 45an var jättetrixig om man inte är van att springa.
Men i 48 så låter det bra, då ska vi stänga ner här.
Då ses vi på Shortan, så är vi nöjda då.
Ja, exakt.
Ja, underbart.
Vi vill skåla för dig i din egna drink som vi har blandat här också.
Swarm Cocktail.
Tack så hjärtligt för att du var med i avsnitt nummer 80 med Löpning av livet.
Det var superkul att ha med dig.
Fantastiskt, tack så jättemycket.
Tack snälla för att jag fick vara med, verkligen.
Då ses vi på Kjotarn i Idre och så säger vi skål och tack så mycket.
Skål!
Hej hej!
[Musik]
En timme och 25 minuter har vi spelat igen.
Helt perfekt.
Och det är dags att summera detta avsnittet
och blicka framåt mot nya utmaningar, tänkte jag säga.
En ny avsnitt framåt.
Vi har pratat med Josefin Svarm.
Alltså, jag tycker vi ser alltid när vi har gäster.
Så där bara att tänka ”fan, det var jävla trevligt”.
Men, ja, Josefin var väldigt, väldigt trevlig.
Det hade man lite grann fått intryck av.
Man har lyssnat på andra pådrar om att man är sådär.
Men super roligt. Vi fångade den direkt och sa att du får vara med igen.
Jag älskar min fråga också. ”Ja men då springer ni bara lokalt med träningsgruppen?”
Nej, faktiskt inte alls. Bara virtuellt.
Jag bara ”haha, bra research Fredrik. Det var bra jobbat”.
Nej, det tyckte jag var kul.
Jag hade ju lite researchansvaret och gjorde inte den ordentligt.
som tycker i skillnad från mig.
Vi gjorde samma urklipp du och jag.
Det var lite roligt tycker jag.
Bakgrundsurklippet från Petra Malmströms
avsnitt för tre år sen.
Hektisk vecka, så nu blev det liksom
”hähähä”.
Men det gick bra.
Vi kommer att springa tillsammans med henne
tänkte jag säga. Det kommer vi inte göra.
Hon är ju uppe på Idre fjällmorgon.
Så vi hoppas att vi stöter på honom där
och kan få några ord med henne där också.
När vi springer 45an Simon.
–Sofin springer och shotar. –Och nu springer han.
–Om vi då blickar framåt lite, Simon. –Ja.
–Så har vi ju faktiskt… Vi ska åka iväg och podda. –Det ska vi, absolut.
–Om du får ledigt. –Ja, men det löser vi.
Jag tänker att, som sagt, har inte min fot blivit lite bättre,
så är det ju ett ypperligt ställe vi ska till nästa vecka, Fredrik.
–Och det är faktiskt, från en influencer till en annan,
Fota Anders, faktiskt ett jättestort namn inom löparsvärlden just nu.
Jag är helt med. Jag älskar det olika man pratar om inspiratörer och influencers inom löpning.
Finns det någon som bara ”Jag heter Josef Filsfarm, det är mitt namn”.
Här i en scen är han bara ”Fota Anders”. Jag älskar det här.
Vad pratar du om? Fötter.
Generellt.
Men det är en grönge påg.
Så att han och jag kommer förmodligen förstå varandra under intervjutillfället.
Det är så fort vi ska prata om. Jag tror att det är bara några fötter.
-Jöringe. -Jöringe.
-Bygden. -Bygden.
(skratt)
-Nej, det ska bli skitkul. -90 minuter Jöringe.
Känn på den Stockholm. Fan vad bra den kommer att bli.
Det ska bli skitbra.
Så ska jag här få titta på dina fötter och kanske göra ytterligare ett utlåtande.
-Bland alla utlåtande. -Ja, se fram emot det.
Vi ska till Kristianstad.
Vi ska till deras klinik.
Då ska vi ta med oss lite teknik, några kameror, en hel fylld bil med grejer.
Jag tror att nära kommer att sjunga sång om det avsnittet.
Det tror jag också.
Vilkens drink blir rolig för en av oss?
Och alkoholfri för vår?
Vi får klunsa.
The feet cocktail.
Det smakar lite funky.
”Barefoot” heter väl det vinet. Vi kan ta ”Bag in box” och hela upp det.
Jag tänker nästan på den här gamla Robert Gustafsson, när man filtrerar det genom en gammal strumpa.
Du blandar en Negroni, sen tar du din svettigaste jävla strumpa och kör den genom dörren.
Sen har du din fitta cocktail.
Det ska vi blanda nästa vecka.
Fitt Spaghetto-Negroni.
Fotoanders nästa vecka och tusen tack för att ni har lyssnat på det här avsnittet.
Det har varit fantastiskt kul.
Så med det säger vi godnatt och hej då.
Hej då!