Jag står vid startlinjen med rysningar över hela kroppen, när Sveriges nationalsång ekar ut från högtalaren precis vid startbågen. Sången avslutas, och en jojk tar vid. Det är så vackert att jag blir tårögd, men också lugn och fokuserad. Allt faller på plats, allt är som det ska, allt är i sin fulländning. Men varför står jag här?
Mina ögon är fästa vid den första kurvan efter målbågen. Vad väntar mig? Vilka prövningar kommer jag att möta idag? Det svärmar av tankar i huvudet, men plötsligt börjar nedräkningen, och pang, vi är igång! Första etappen är en grusstig som leder oss mot skogen, bergen och det kommande loppets utmaningar. Jag vet att denna trygga grusstig bara är början på en resa som kommer att leda oss till något helt annat. Alla vet detta. Det är knäpptyst bland löparna. Allt jag hör är löparskors knastrande mot grus och klucket från kamelbacks och softbottles. Det är en förberedelse, en förberedelse för att möta det okända.
Med flera dagars nederbörd i bagaget vet vi alla vad vi har att vänta oss: det värsta underlaget sedan loppets start. Blött, halt och med dålig sikt. Dimman ligger tjock omkring oss. Det känns som att stiga in i en dröm när vi påbörjar löpningen genom skogen. Jag kliver direkt ner i den blöta myren och det är då jag inser vad de kommande fem timmarna kommer att innebära. En kamp, en kamp mot kropp och sinne. En kamp för att övervinna den smärta som kommer att upplevas, och en kamp för att pressa kroppen hårdare än någonsin. Tjugo minuter har passerat av loppet och mina vita YMR-strumpor är inte längre vita. Jag har lyckats hålla mig på benen, men har några gånger sjunkit ner till knäna i myren. Underlaget är tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Blöt myr blandad med stenig stig gör att jag ständigt måste hålla blicken på vägen framför mig. Efter en stund inser jag att jag inte vet hur någon av löparna omkring mig ser ut, förutom de som har fallit och som jag har fått chansen att möta öga mot öga, eftersom min blick annars ständigt är fäst vid marken. ”Hur gick det? Är du okej?” Det var en fras jag fick använda säkert fem gånger under de första 15 kilometrarna av loppet. Fall verkar vara vanligt, men när kommer mitt?
Inledningsfarten på 4:30 min/km har snabbt gått över till 5:30 min/km och till och med upp mot 7:00 min/km. Man kan helt enkelt inte springa snabbare, då blir man ett lätt byte för terrängen. Första milen passerar strax under timmen, och jag har slutat att titta på klockan. Allt för att inte riskera ett fall. Allt för att fortsätta fokusera på var löparen framför mig sätter sina fötter. Vi bildar en ormliknande formation av löpare som slingrar sig längs myren. Det känns tryggt att ha en föregångare som visar var man kan sätta fötterna. Vi springer runt Nipfjället och klättringen har börjat. Klockan räknar höjdmeter, och 1400 ska avverkas. Det är mestadels uppför, men ibland kommer vi även till nedförsbackar. Jag vet inte vad jag föredrar mest, men när du springer nerför längtar du efter att springa uppför, och tvärtom. Inget av det är behagligt, inget av det känns tryggt.
Men jag känner mig enormt inspirerad och energifylld. Halvvägs genom loppet har vi sprungit upp och ner längs Nipfjället och beger oss nu mot banans högsta punkt: toppen av Städjan, som är 1131 meter över havet. Resan dit är rena helvetet och med dimman som ligger så tät att man knappt ser 20 meter framåt, kan man inte hoppas på en fantastisk utsikt när man når toppen. Allt omkring oss är bara vitt, som inuti ett glas mjölk. Vid toppen står en fotograf. Efter att ha knäppt några bilder när jag kämpar för att överleva nedfärden säger han: ”Ta det lugnt nu i skogen på vägen hem, det är rejält blött.” Jag möter hans blick och kan inte få fram mer än ett ”Tack, ska du ha!”
Framsidan av låren skriker på vägen ner och väl nere hugger baksidan till. Kramp på gång. Jag tar snabbt upp en CrampAway och sköljer munnen, tar även två av Enervits Carbo-tabletter. Krampen släpper och jag känner lättnad när jag kan ta ut steget igen. Jag tar även tre salttabletter, bara för att vara på säkra sidan. Jag når en flack stig precis innan skogen tar vid och gläds åt att den inte är så stenig. Jag springer avslappnat och lyfter blicken. I samma ögonblick snubblar jag över en sten med vänsterfoten och går i backen utan att hinna ta emot med händerna. Jag slår i höften mot det hårda underlaget och tänker omedelbart att nu är loppet över för min del. Jag reser mig snabbt och haltar några steg. Det gör ont som tusan och jag utbrister högt: ”Förbannade skit!” Men efter någon minut börjar smärtan att släppa och jag försöker att ta ut stegen igen. Jag känner inte av någon smärta när jag springer och det känns som att jag klarade mig med blotta förskräckelsen. Jag tittar ner på knäna och ser att jag har skrapat upp huden på båda. Jag känner dock ingen smärta och bestämmer mig för att fortsätta springa.
Jag ser på min klocka att det bara är fem kilometer kvar till mål. De sista fem kilometrarna känns som de längsta jag någonsin har sprungit. Jag känner mig trött och sliten, men också otroligt stolt över att jag har klarat av det här. Dimman har börjat att lätta och jag kan se fjällen i fjärran. Jag når slutligen den sista kilometern och hör publikens hejarop från målområdet. Jag får en sista skjuts av adrenalin och springer in på den sista raksträckan.
”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord…” Sången spelar igen, men den här gången har den en helt annan känsla. Jag korsar mållinjen, lyfter armarna i triumf och känner en oerhörd lättnad. Jag har klarat det. Jag har klarat det.
Trots smärtan, trots utmattningen, trots det hårda underlaget och det dåliga vädret, jag har övervunnit allt. Det här är inte bara en kamp mot naturen, det är en kamp mot mig själv. Och jag har vunnit. Jag är inte bara en löpare, jag är en överlevare. Jag är stolt, jag är glad, jag är utmattad, men mest av allt är jag tacksam. Tacksam för att ha haft möjligheten att uppleva detta, tacksam för att ha kroppen och viljan att göra det. Tacksam för att ha nått målet, men framför allt tacksam för resan.
”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord, du tysta, du glädjerika sköna! Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord, din sol, din himmel, dina ängder gröna.” Låtarna fortsätter att spela i mitt huvud, men nu är de inte bara ett minne, de är en del av mig. De har blivit min sång, min seger, min stolthet. Och jag vet att de kommer att vara med mig resten av mitt liv.
#runonclouds #nevernoton #ultrarunning #trailrunning #mountainrunning #idrefjällmaraton #fjällmara #marathon