Välkomna till avsnitt 42
Introduktion till avsnittet om världsrekordförsöket på Helsingborg halvmaraton. Vi ska prata om lederhosen, pyjamas, och hur det gick när vi försökte slå Guinness världsrekord.
Race report från Helsingborg halvmaraton där teamet försökte slå Guinness världsrekord i pyjamas, lederhosen och clowndräkt. Hur gick det?
Världsrekord. Smaka på den. I det här avsnittet får du en episk race report från Helsingborg halvmaraton där vi stack iväg i pyjamas, lederhosen och clowndräkt för att försöka slå Guinness världsrekord. Emil Pålsson – lederhosen-killen med 15 sekunder till godo – berättar hur det känns att ha en tid på 1:26:45 att slå när man egentligen trodde det skulle vara 1:36:40. Vi grottar ner oss i varje kilometer, från nervositeten vid starten till den fruktansvärda backen vid kilometer 15. Du får höra om dräkter som inte andas, pulsbälten som glider ner över magen, och hur det känns när folk skriker "heja Mario!" medan du själv knappt kan andas. Plus lite diskussion om veckans drink (Prosecco och Guinness, obviously) och insamlingen till Ronald McDonald Barnfond som landade på nästan 28 400 kronor. Det här blir den längsta race reporten ni någonsin hört, men vi lovar att den är värd varenda minut.
Avsnittet presenteras i samarbete med Biltema.
Introduktion till avsnittet om världsrekordförsöket på Helsingborg halvmaraton. Vi ska prata om lederhosen, pyjamas, och hur det gick när vi försökte slå Guinness världsrekord.
Uppföljning på veckan innan loppet. Ett katastrofpass i dräkten när det var 21 grader gav oss en wake-up-call att det här inte skulle bli så lätt som vi trodde.
Hur började det här? Emil skickade in ansökan för lederhosen-rekord, fick godkänt, och plötsligt hade tiden ändrats från 1:36:40 till 1:26:45. Tio minuters skillnad gjorde hela grejen mycket tuffare.
Prosecco och Guinness – en perfekt kombination för ett avsnitt om Guinness världsrekord. Receptet är enkelt: 10 cl av varje, häll i glas och njut.
Nervositeten var på topp. Vi joggade ner för att undvika uppmärksamhet, men när dräkterna väl var på började folk härja. Första kilometern på 4:00-fart, precis som planerat.
De första fem kilometrarna var extremt tuffa med backar och grusunderlag. Vid kilometer tio låg vi prick på tid, men värmen började ta ut sin rätt. Dräkterna andades inte alls som funktionskläder.
Genom Polsjö skog på grus blev det tufft. En av oss började sacka och det kändes osäkert om vi skulle klara det. Irritationen ökade när folk gick in framför vid vätskestation.
Backen upp mot Laröd blev avgörande. En i teamet kröp upp och sa "spring ni, jag klarar mig". Som en skadad soldat i ett krig. Efter tunneln började det kännas som nu eller aldrig.