Göteborgsvarvet - Angelica Karlsson | Race Report | Löpning & Livet

Starten var seg, nästintill från första sekund. Benen var stumma. Kroppen kändes tung och pulsen rusade lite extremt snabbt. Försökte hitta en rytm fram ti...

Snabbfakta

Träningen inför loppet

Kört programmet nästan slaviskt, dock med några justeringar från och till pga. förkylning samt tidsnöd. Dock senaste 2 månaderna kändes allt exemplariskt. En förkylning förstörde uppladdningen sista veckorna och veckan innan en överbelastning i ländryggen satte stopp för sista betydelsefulla uppladdningen, främst mentalt.

Innan loppet

Osäkert, pga ryggen. Men kände för var dag att kroppen var på rätt väg. Därför vågade jag redan onsdagen innan loppet lita på att detta skulle ordna sig. Men med träningsstopp och inga kortare fartlekspass veckan före skapade en viss psykisk/mental-stress hos mig. Men väl på dagen var jag taggad och vågade hoppas på mitt mål.

Under loppet

Starten var seg, nästintill från första sekund. Benen var stumma. Kroppen kändes tung och pulsen rusade lite extremt snabbt. Försökte hitta en rytm fram till första bron, men de var nästintill omöjligt. Efter bron och ute längst med Eriksberg-frihamnen hittade jag någon typ av flyt. Men de kändes relativt tungt, benen var oväntande tunga. Farten var inte riktigt där, benen ville inte riktigt följa mig. Utan kände en slitande känsla för varje km. Sista bron var kämpig. Tappade hoppet något, då jag visste vad jag hade framför mig. Mitt mål var att känna jag hade krafter kvar när jag skulle vända längst upp på avenyn. Men de var svårt och tro var möjligt när jag var längst upp på hisingsbron och kände mig en smula färdig redan så. Avenyn kom och vilket peppande. Från folk i spåret men även alla publik. Något hände och när jag insåg på klockan att detta kan gå vägen om jag bara sätter fart. Från ingenstans, så var kroppen med mig! Vilken känsla! Hela avenyn upp kände jag mig helt plötsligt stark, kändes som jag nästan seglade fram. Fick en liten andningspaus efter vändning på avenyn och kände hur jag hittade ytterligare inre krafter som gjorde de möjligt att öka något. Hela Vasa/Linne sprang jag främst med pannben då det återigen gick svagt uppför, men kroppen accepterade och hängde på. Tack gode gud 🙏 insåg redan vid 19 km att håller jag fart kan jag fixa detta under 1:55:00. Det var min drömtid för dagen. (Måste ha en tid som guldmål har jag lärt mig för att lyckas gräva djupt). Sagt och gjort, jag slet. Varje meter slet jag. Sista km visar det officiellt en snitt tid på 4.44. Den farten springer jag som nästan Max i mina intervall pass. Var kom alla krafter ifrån?! Missade ”tids-målet”med 6 sekunder. 1:55:06 slog klockan på. Men vad gör det? Hade aldrig kommit sådär nära om det inte varit för mitt otroliga driv där och då till att faktiskt vilja klara en tid. Men tiden är sekundärt idag när jag reflekterar över detta. Att avsluta så snabbt för mig. Efter att redan sprungit 20 km, är för mig nästan oförståeligt. Svårt att ta in. Det blir ett kvitto på vad all träning faktiskt gjort. Och det är jag oändligt tacksam för 🙏

Efter loppet

Dumt nog, en liten besvikelse direkt när jag knäppte av klockan och insåg att jag kommer vara några sekunder över guldmålet. Jag är en prestation/person. Hade dividerat med ChatGPT som hjälpt mig räkna ut mina split-tider samt Medeltempo. För att klara gårdagen under tiden 1:55:00. Så någonstans i huvudet så var det ju det som var ”målet”. Varför vet jag inte egentligen? Kändes bara som en bra tid där jag står idag. Jag låg efter ungefär 2 minuter i mina splittider fram till hisingsbron. Jag hittade ju kraft och gjorde allt jag kunde, och den känsla tog över besvikelsen och kom väldigt snabbt efteråt. Dessa 6 sekunder ska inte ”förstöra” detta varv. Som det gjorde förra året. Då kom jag in på 2:00:03, och då förstår man nog vilket mål jag hade då. Jag ville ha revansch, och det fick jag!

Helhetsbetyg

Organisation: 5/5 · Bana: 4/5 · Stämning: 5/5 · Prisvärt: 5/5

En seg start men med ett pannben av stål på slutet!

Mer från Löpning & Livet

Besök sidan