Starten gick från Skidstadion i Bruksvallarna. Vid starten var det ingen större trängsel och det gick fint att hålla sitt eget tempo på de slingrande stigarna nere i dalen längs Ljusnan. Stigarna var torra och efter en kortare brant stigning i en kohage kom vi upp på lite höjd med fin utsikt mot fjällen. Dock bar det nedåt igen mot skidstadion där man efter första milen visste vad som nu väntade- uppförsbacke ända upp till Kariknallens våffelstuga. Totalt 750 höjdmeter om jag minns rätt. Banan följde bilvägen (grus) så långt som möjligt, därefter leden upp till våffelstugan. På vägen upp mötte jag de löpare som redan var på väg mot målet på snabba ben - imponerande! På inte lika snabba ben kom jag till slut upp till toppen tillsammans med fler löpare som då anslutit från 20km-startgruppen. Härifrån var det teknisk (läs stenig) led/stig och regnet började - först lugnt sedan alltmer intensivt. En bit nedför berget skiljdes agnarna från vetet- funktionärerna såg tydligen direkt om man hörde till de snabba som skulle slussas nedåt mot mål, eller om man snarare skulle skickas ut på en stärkande milrunda i myrarna på fjället. Så det blev milen uppe på myrarna, i spöregn och utan att riktigt förstå var den där spången hade lagts ut. Det var blött, djupt, lerigt, geggigt och mera blött. Bara för att verkligen uppleva blötan fullt ut så snubblade jag på en sten, dök huvudstupa rakt ner i myren och rullade runt. När jag lyckats kravla mig upp rann blodet från handen men varifrån? Omöjligt att se i geggat. Hade dock förutseende med mig något att torka bort blodet med och även plåster, så jag fick ordning på jacket i handen och kämpade vidare. Här var det tämligen glest med löpare, men stämningen var god bland de som ville byta ett par ord. Om man funderat på att lämna trailskorna hemma så var detta sannerligen inte rätt tillfälle. En kille framför mig hade skippat trail-skor och gled gnisslande fram och och tillbaka. Till slut kom jag tillbaka till våffelstugan och fortsatte...
Snabbfakta
- Lopp: Lidingöloppet i Funäsfjällen 2026
- Plats: Funäsfjällen
- Datum: 2026-07-11
- Distans: 30.00 km
- Löpare: Anna Lundbladh
- Debut på distansen: Ja
Träningen inför loppet
Låg i sista tredjedelen av uppladdning inför Ultravasan så det kändes otroligt roligt att kamma hem en startplats till detta loppet - en storvinst redan där. Låg i fas med träningen men just backträning hade jag inte lagt krut på.
Innan loppet
Dagarna innan sneglade jag på deltagarlistan- bara ett 50-tal damer anmälda på distansen 30 k, något fler på 20 k. Det var då det gick upp för mig att loppet jag sneglat på i två år kanske inte var ett motionslopp i vanlig bemärkelse. Här fanns en potentiell risk att faktiskt komma sist. Insåg också att det inte spelade så stor roll alls. Här skulle det springas uppe på myrarna och jag hade följt rapportering inför loppet om att en och annan spång lagts ut. Det lät lovande. Och Bruksvallarna är fullt av barndomsminnen, framför allt med gummistövlar på fötterna.
Under loppet
Starten gick från Skidstadion i Bruksvallarna. Vid starten var det ingen större trängsel och det gick fint att hålla sitt eget tempo på de slingrande stigarna nere i dalen längs Ljusnan. Stigarna var torra och efter en kortare brant stigning i en kohage kom vi upp på lite höjd med fin utsikt mot fjällen. Dock bar det nedåt igen mot skidstadion där man efter första milen visste vad som nu väntade- uppförsbacke ända upp till Kariknallens våffelstuga. Totalt 750 höjdmeter om jag minns rätt. Banan följde bilvägen (grus) så långt som möjligt, därefter leden upp till våffelstugan. På vägen upp mötte jag de löpare som redan var på väg mot målet på snabba ben - imponerande! På inte lika snabba ben kom jag till slut upp till toppen tillsammans med fler löpare som då anslutit från 20km-startgruppen. Härifrån var det teknisk (läs stenig) led/stig och regnet började - först lugnt sedan alltmer intensivt. En bit nedför berget skiljdes agnarna från vetet- funktionärerna såg tydligen direkt om man hörde till de snabba som skulle slussas nedåt mot mål, eller om man snarare skulle skickas ut på en stärkande milrunda i myrarna på fjället. Så det blev milen uppe på myrarna, i spöregn och utan att riktigt förstå var den där spången hade lagts ut. Det var blött, djupt, lerigt, geggigt och mera blött. Bara för att verkligen uppleva blötan fullt ut så snubblade jag på en sten, dök huvudstupa rakt ner i myren och rullade runt. När jag lyckats kravla mig upp rann blodet från handen men varifrån? Omöjligt att se i geggat. Hade dock förutseende med mig något att torka bort blodet med och även plåster, så jag fick ordning på jacket i handen och kämpade vidare. Här var det tämligen glest med löpare, men stämningen var god bland de som ville byta ett par ord. Om man funderat på att lämna trailskorna hemma så var detta sannerligen inte rätt tillfälle. En kille framför mig hade skippat trail-skor och gled gnisslande fram och och tillbaka. Till slut kom jag tillbaka till våffelstugan och fortsatte tuffa på nedåt mot den där slussen i hopp om att nu gå igenom besiktningen och bli skickad mot målet. Så blev det, och detta till mäktig musik. Mellan bergen ekade ”Run motherf***** run” på högsta volym. En låt som därefter gick rakt in på löparspellistan. Att hålla tempot nerför fjället var dock en utmaning på den leriga stigen där ett par hundra personer glidit före. Med måttot ”stå på benen bara” var jag strax nere på den gräsigare delen med fullt fokus på att komma ner till målet. Väl i mål säger funktionärerna ”Vad glad du ser ut- är du lättad att äntligen vara i mål?” Svar ja! Mer lättad än på många lopp- detta var slitigt på riktigt.
Efter loppet
Efter loppet har jag en nyvunnen respekt för löpare som ägnar sig åt fjällmarathon med betydligt fler höjdmeter än detta. Efter en kort slummer och vila i hotellets pool och bastu tog jag en tur med liften upp i Ramundberget och strosade ned. Sliten, men inte slut.
Helhetsbetyg
Organisation: 5/5 · Bana: 4/5 · Stämning: 4/5 · Prisvärt: 5/5
Stå på benen bara!