Första kilometrarna gick bra, det blev bra kvavt i skogen med så mycket folk och fukt så det var skönt att ha T-shirt och shorts. Vid kilometer 5 tänkte jag tanken att varför gör jag såhär men förutom det flöt första milen på rätt snabbt. Det var otroligt med alla som hejade både vid sina egna villor med högtalare men också folkmassorna vid kyrkviken var otrolig att känna stödet. Hade 4 gels med mig vilket var toppen. Första hejaklacken med familjen var vid km 11 och jag blev så glad och kände mig stark! Vid km 16 fick jag första lilla dippen innan tvättbrädan ens börjat men väl inne i den kände jag mig starkare än alla andra så det var en riktig mental boost. När sista backen där var gjord stod hela familjen och väntade och det kändes så bra. Kände mig stark och som att sista milen kommer gå jättesnabbt! Men jag hade fel :) sista milen var en pärs. Vid km 22 vill jag bara att det ska ta slut. Backarna är långa och sega och så fort det går uppför känner jag hur det sticker i knät som det gjorde för nått år sen så jag hinner verkligen bli orolig. Jag försöker vara försiktig och gå i början av backarna och det funkar ändå bra. Vid km 24 höll jag på att spy upp gelen men lyckas hålla den nere. Abborrebacken var tuff men tågade på. Karins backe var blä men gick där vilket ändå kändes skönt. Generellt när jag gick så tryckte jag ändå i steget så kunde gå om många vilket var härligt mentalt och tappade inte så mycket tid. Att påbörja sista kilometern var som en feberdröm. Ingen uppfattning om någonting längre men benen tar mig framåt i bra fart ändå. Att mötas av Grönsta gärde var otroligt och svårt att hålla undan tårarna. Jag ser hela familjen på upploppet och kunde ha en otrolig sinnesnärvaro. Ser klockan stå på 16.44.20 när jag har några meter kvar och jag tillåter mig själv att slappna av och njuta över att glida in under 3:15 målet. Får medalj och PANG vad benen gör ont så fort jag slutar springa. Allting vibrerar och värker. Men fy så skönt. Får en banan, en...
Snabbfakta
- Lopp: Lidingöloppet
- Plats: Stockholm, Sverige
- Datum: 2026-09-26
- Distans: 30.00 km
- Löpare: Ingrid Grip
- Debut på distansen: Ja
Träningen inför loppet
6 månader från 0 och inte kunna springa 5km utan smärta men med först 10km program och sen 16v Lidingöprogrammet på l&l
Innan loppet
Sista veckan av hård träning var tuff, kände mig sjukt sliten men när återhämtningsveckorna kom kände jag mig bara starkare och starkare. Så var redo på start! Lekte med tanken på att satsa på sub 3 men landade i att 6 månader ändå är för kort tid för vanan att gro tillräckligt i benen så A-målet var under 3:15.
Under loppet
Första kilometrarna gick bra, det blev bra kvavt i skogen med så mycket folk och fukt så det var skönt att ha T-shirt och shorts. Vid kilometer 5 tänkte jag tanken att varför gör jag såhär men förutom det flöt första milen på rätt snabbt.
Det var otroligt med alla som hejade både vid sina egna villor med högtalare men också folkmassorna vid kyrkviken var otrolig att känna stödet. Hade 4 gels med mig vilket var toppen. Första hejaklacken med familjen var vid km 11 och jag blev så glad och kände mig stark! Vid km 16 fick jag första lilla dippen innan tvättbrädan ens börjat men väl inne i den kände jag mig starkare än alla andra så det var en riktig mental boost. När sista backen där var gjord stod hela familjen och väntade och det kändes så bra. Kände mig stark och som att sista milen kommer gå jättesnabbt!
Men jag hade fel :) sista milen var en pärs. Vid km 22 vill jag bara att det ska ta slut. Backarna är långa och sega och så fort det går uppför känner jag hur det sticker i knät som det gjorde för nått år sen så jag hinner verkligen bli orolig. Jag försöker vara försiktig och gå i början av backarna och det funkar ändå bra. Vid km 24 höll jag på att spy upp gelen men lyckas hålla den nere. Abborrebacken var tuff men tågade på. Karins backe var blä men gick där vilket ändå kändes skönt.
Generellt när jag gick så tryckte jag ändå i steget så kunde gå om många vilket var härligt mentalt och tappade inte så mycket tid.
Att påbörja sista kilometern var som en feberdröm. Ingen uppfattning om någonting längre men benen tar mig framåt i bra fart ändå. Att mötas av Grönsta gärde var otroligt och svårt att hålla undan tårarna. Jag ser hela familjen på upploppet och kunde ha en otrolig sinnesnärvaro. Ser klockan stå på 16.44.20 när jag har några meter kvar och jag tillåter mig själv att slappna av och njuta över att glida in under 3:15 målet. Får medalj och PANG vad benen gör ont så fort jag slutar springa. Allting vibrerar och värker. Men fy så skönt. Får en banan, en giffel, en cola, och en alkfri öl. Sen hittar jag min hejarklack och livet känns bra.
Efter loppet
Reflektioner efteråt är att jag tränat helt rätt med den tiden jag hade. Många höjdmeter i varje pass var verkligen nyckeln att kunna göra detta på så kort tid ändå. Nu vill jag vila men sen hålla igång löpningen så att kroppen och senorna verkligen är vana.
Helhetsbetyg
Organisation: 5/5 · Bana: 5/5 · Stämning: 5/5 · Prisvärt: 5/5
Sista milen förtjänar respekt