Efter första kilometerns löpning som uppvärmning väntade den 3 km långa promenaden upp till högsta punkten. Det var svalt och skönt och alla pinnade på i egen takt. Jag hängde på min spänstiga kollega som gjort loppet förr, men så fort vi kom upp på höjden så fick jag släppa henne, väl medveten om mantrat om att inte springa för fort i början. Sedan väntade så småningom en hel del stig upp till Smågan och Mångsbodarna, med köbildning här och där, och med soluppgång mellan träden. Fin start på dagen! Längs vägen fanns inte mindre än 22 vätskekontroller med vatten/sportdryck, förutom de 7 vanliga kontrollerna. Egentligen hade man klarat sig utan väst, men det var en säkerhet att kunna ha med lite plåster, energi och framför allt egen vätska. Även hjortronsylt-tunnbröden slank ned innan jag nådde Mångsbodarna. Någonstans mellan Risberg och Evertsberg började den lättsamma och härliga känslan ersättas av något tyngre. Jag stoppade lurarna i öronen och började lyssna på min 7 timmar långa spellista. Hade fattat att svackor kommer och går, så när det började kännas mindre kul - ät och drick. I Evertsberg plockade jag ut min drop bag med nya skor, strumpor, godis och plåstrade om några blåsor. Passade på att dricka buljong, vatten och cola och försökte trycka två pannkakor. En och en halv gick ned tillsammans med saltgurka, men jag hade nog trott det skulle vara enklare att äta. När jag hade lämnat tillbaka dropbagen insåg jag mitt misstag- jag hade packat både ”fluffiga” löparstrumpor av det kraftigare slaget och tunnare kompressionsstrumpor, men hade valt att byta till de tjocka fluffstrumporna. Helt fel, eftersom fötterna svällt. Kände på direkten att det var fel val och att tårna protesterade, men eftersom gjort var gjort var det bara att gilla läget. Kanske var det inte heller helt klokt att ta all buljong, cola och vatten, för plötsligt kunde jag knappt jogga utan att få håll i den jättelånga nedförsbacken som kommer efter Evertsberg. Piggnade till efter ett tag och...
Snabbfakta
- Lopp: Ultravasan 90
- Plats: Sälen, Sverige
- Datum: 2026-08-15
- Distans: ultra
- Löpare: Anna Lundbladh
- Personbästa: Ja
- Debut på distansen: Ja
Träningen inför loppet
Följde Löpning och livets program för halva distansen och funderade på vad det var för slags löpare som tyckte 92 km var en ”härlig långtur”. Framåt juli började långpass på 30 km kännas bra, så i stället för att anmäla mig till halvan bestämde jag mig att testa hela distansen. Fanns i teorin dessutom en chans att spring snabbare än årets långsamma skidåkning samma sträcka.
Innan loppet
Sista längre passet inför loppet snubblade jag på en rot och föll pladask på stigen och slog i knät, inte bra. Men därefter väntade en fyradagars fjällvandring i Vålådalen utan bekymmer. Insåg dagen före Ultravasan att jag inte hade någon tunn T-shirt, vilket skulle behövas i värmen, men det löste sig i den lilla sista minuten-butiken vid nummerlappsutlämningen. Linne under väst var inget jag ville testa på loppdagen. Kvällen innan var allt preppat: shorts, väst, tunna tischan, keps och solglasögon. Vaknade vid 01.30 av pirr i magen så det fanns gott tid för frukost och bre hjortronsylt på tunnbröd som picknick de första milen, eftersom jag hade hört att man ska passa på att äta när det blir kö på spång och stig. Syrran släppte av mig vid starten. Även om vi åkte från Sälen i god tid var det lite bilkö så det blev att kila direkt till startfållan, där rutinerade ultrakusinen och kollegan redan var på plats. Fin stämning i fållan och högtidlig hymn inför starten kl 05.00.
Under loppet
Efter första kilometerns löpning som uppvärmning väntade den 3 km långa promenaden upp till högsta punkten. Det var svalt och skönt och alla pinnade på i egen takt. Jag hängde på min spänstiga kollega som gjort loppet förr, men så fort vi kom upp på höjden så fick jag släppa henne, väl medveten om mantrat om att inte springa för fort i början. Sedan väntade så småningom en hel del stig upp till Smågan och Mångsbodarna, med köbildning här och där, och med soluppgång mellan träden. Fin start på dagen! Längs vägen fanns inte mindre än 22 vätskekontroller med vatten/sportdryck, förutom de 7 vanliga kontrollerna. Egentligen hade man klarat sig utan väst, men det var en säkerhet att kunna ha med lite plåster, energi och framför allt egen vätska. Även hjortronsylt-tunnbröden slank ned innan jag nådde Mångsbodarna. Någonstans mellan Risberg och Evertsberg började den lättsamma och härliga känslan ersättas av något tyngre. Jag stoppade lurarna i öronen och började lyssna på min 7 timmar långa spellista. Hade fattat att svackor kommer och går, så när det började kännas mindre kul - ät och drick. I Evertsberg plockade jag ut min drop bag med nya skor, strumpor, godis och plåstrade om några blåsor. Passade på att dricka buljong, vatten och cola och försökte trycka två pannkakor. En och en halv gick ned tillsammans med saltgurka, men jag hade nog trott det skulle vara enklare att äta. När jag hade lämnat tillbaka dropbagen insåg jag mitt misstag- jag hade packat både ”fluffiga” löparstrumpor av det kraftigare slaget och tunnare kompressionsstrumpor, men hade valt att byta till de tjocka fluffstrumporna. Helt fel, eftersom fötterna svällt. Kände på direkten att det var fel val och att tårna protesterade, men eftersom gjort var gjort var det bara att gilla läget. Kanske var det inte heller helt klokt att ta all buljong, cola och vatten, för plötsligt kunde jag knappt jogga utan att få håll i den jättelånga nedförsbacken som kommer efter Evertsberg. Piggnade till efter ett tag och slog följe med en 20-faldig SM-medaljör i gång. Vi joggade på platten och nedförs och gick i uppförsbackarna. Kilometrarna tickade på tack vare trevligt sällskap och vi turades om att dra fram till Hökberg. Efter Hökberg var det ännu mer ett test av pannben, och löpningen liknande nu mest någon slags stelbent lunk, men tack vare ännu en pigg medlöpare från Göteborg skulle det lösa sig. Småprat tar en förbi tvivel, och med sällskap var känslan att det nog skulle lösa sig. Mitt mål var först och främst att klara mig till Evertsberg, sen fortsätta så länge kroppen var ok, och om jag närmade mig Mora så ville jag INTE behöva gå genom campingen. Väl vid Mora park kunde jag lättad konstatera att jag slapp gå förbi hejaklackarna längs husvagnarna- det fanns fortfarande löpning eller i alla fall jogg kvar i benen. Uppför Aukland-bron promenerade vi, men sen kom upploppet där vi kramade ur den sista spurten och vilken känsla! Folk hejar på en som att man är en riktig hjälte, vilket också gjorde så att jag verkligen kände mig som en sådan. Framåt mållinjen stod syrran, som själv sprungit Trailvasan30, och hejade. Strax bredvid dök min medlöpares hejande pappa upp så vi var två mycket nöjda och stolta ultralöpare som korsade mållinjen tillsammans. En väldigt skön känsla av glädje!
Efter loppet
Efter målgång hämtade jag först och främst diplomet och ramade in det på direkten- stolt och nöjd så in i bomben. Försökte äta den mat som bjöds på men det enda som slank ned var en kall öl. Tog transporten till hallen där man får duscha och var mycket nöjd- fräscha duschar och varmvatten. Därefter tillbaka till målet för att hämta upp min blombukett som jag glömde i kebab-ångorna och passa på att krama kusinen som också var i mål. Otroligt stel i benen och mycket glad att få skjuts ända hem samma kväll. Åt chips större delen av vägen tills jag somnade någonstans i Torsby-trakten.
Helhetsbetyg
Organisation: 5/5 · Bana: 5/5 · Stämning: 5/5 · Prisvärt: 4/5
”Om det står mellan 45 och 90 så är det roligare att våga testa den långa och kliva av, än att inte våga testa alls”