Ultravasan 90 - Fredrik Stoltz | Race Report | Löpning & Livet

Race Report – Ultravasan 90 km Klockan ringde 03.00. Kanske en liten missbedömning av tiden, men tur att jag hade mitt fantastiska team med mig på den här...

Snabbfakta

Under loppet

<h2>Race Report – Ultravasan 90 km</h2><p>Klockan ringde 03.00. Kanske en liten missbedömning av tiden, men tur att jag hade mitt fantastiska team med mig på den här resan – de hade redan koll på både vägarna och rutinerna. Jag slängde ihop min banangröt, vilket inte direkt är det enklaste att trycka i sig mitt i natten. Men ska man springa 9,2 mil finns det inget alternativ – energi måste in.</p><p>Löparvästen var preppad dagen innan och jag hade även gjort en extra påse till serviceteamet med allt möjligt som kunde behövas längs vägen. En liten bag med ombyte och ett extra par skor packades också – planen var att byta i Evertsberg, efter halva loppet.</p><p>Bilresan gick smidigt, men nervositeten började smyga sig på. Vi kom fram ungefär 20 minuter innan start – helt perfekt för mig. På plats träffade jag två glada tjejer från communityt som också var lite pirriga, och det kändes fint att dela stunden. Inne i startfållan stod Simon och filmade, och då kom plötsligt en tjej fram och började snacka om "nakenråtta" – ett sidospår från senaste poddavsnittet. Det tog faktiskt bort en hel del av nerverna, och snart gick startskottet.</p><h3><br></h3><h3>Start – Smågan (9 km)</h3><p>Direkt kände jag att kroppen inte var lika lätt som den brukar vara. Tankarna for iväg: hälsenan, krampen, magen… vad skulle hålla, vad skulle brista? Spåret gick på fin skogsväg längs Västerdalälven, korsade landsvägen och vidare mot Vasaloppets högsta punkt. Därifrån väntade steniga stigar och bitvis blöta partier. Efter några kilometer dök Jonathan upp, vi siktade på ungefär samma tid och det var skönt med sällskap.</p><p>Men ganska snabbt började jag känna att magen ville göra revolt. Paniken växte – var fanns första toaletten?! Sprang säkert sex kilometer med en alltmer desperat blick efter dass. Väl framme i Smågan var kön lyckligtvis kort, och lättnaden när jag kom ut igen var… ja, obeskrivlig. Teamet fick så klart en snabb uppdatering om min ”upplevelse”.</p><h3><br></h3><h3>Smågan – Mångsbodarna (14,3 km)</h3><p>Här väntade slingrande terrängstigar, spångar över myrar och blöta fötter. Regnovädret hade gjort underlaget rejält tufft. Höftböjarna började kännas av och fokus fick ligga på att hålla ihop steget. Tekniskt, stenigt och halt – inte alls vad jag hade förväntat mig så tidigt i loppet.</p><h3><br></h3><h3>Risberg – Evertsberg (35 km till 47 km)</h3><p>Terrängen var kuperad och stundtals riktigt seg, men när de vackra Evertsbergssjöarna dök upp fick jag ny energi. Fötterna var genomblöta och här kom mitt planerade skobyte perfekt. Torrt på både fötter och i skorna, och känslan i kroppen var ändå ganska okej. Jag hade druckit på varje station, fått i mig pannkakor och buljong – och mitt service team levererade allt jag behövde.</p><p>Här tog jag beslutet: jag skulle gå för prestationsmedaljen. Hade hela tiden koll via chatGPT på hur jag låg till i tid och vad jag hade för marginaler.</p><h3><br></h3><h3>Evertsberg – Oxberg (ca 24 km)</h3><p>Nu började solen titta fram och värmen steg snabbt. Stigningarna här är brutala, bland annat Lundbäcksbacken, och pannbenet sattes verkligen på prov. Kroppen kändes fortfarande hyfsat stark, men jag började ana att den skulle få det tufft på slutet.</p><h3><br></h3><h3>Oxberg – Hökberg – Eldris (ca 20 km)</h3><p>Inledningen kändes lätt, men vid Hökberg började kroppen protestera på riktigt. Tempot kring 6:00 kändes plötsligt ansträngt, varje motlut var en kamp. Framsida lår värkte brutalt i nedförsbackarna. Det var nu det mentala tog över – kroppen skrek ”stanna!”, men huvudet vägrade lyssna.</p><h3><br></h3><h3>Målgång</h3><p>De sista kilometrarna blev en ren viljeakt. Jag fokuserade på en enda bild: medaljen runt halsen, kramen från mitt team, känslan av att faktiskt ha klarat det. Och så blev det. Jag tog mig i mål, med prestationsmedaljen runt halsen och ett hjärta fyllt av stolthet.</p><p>Jag vann över mig själv.</p><p>Jag är nu en <strong>Ultraman</strong>.</p>

Efter loppet

<p><br></p>

<p>Jag sprang sex kilometer med panik och en enda tanke i huvudet: var är första toaletten?!</p>

Mer från Löpning & Livet

Besök sidan