Långa minutrar vid startbågen innan startskottet äntligen gick och vi fick börja med en utförslöpning genom publikhavet i centrum. Vilken energi och pepp från Varbergsborna vilket gjorde att benen hamnade i ett alldeles för högt tempo. Tänkte att jag skulle plana ut farten när marken gjorde det men plötsligt var vi framme vid tunnelmynningen och där fick vi peppen att öka farten från en skrikande funktionär så då bara fortsatte farten. I nästan 3km sprang vi sedan på det mjuka grusunderlaget, alldeles tyst och halvmörkt med grottväggarna runt oss, ivrigt påhejade av funktionärer utplacerade med jämna mellanrum och varandras flås och steg. Tillsammans trampade vi på steg för steg och det kändes att lutningen vänt uppåt. När ljuset började anas och tunnelöppningen syntes kändes benen något möra och backen upp var rätt brant. Ute i solen möttes vi av hejande publik längs husen, halvvägskänslan och vätskepåfyllnad i Breared var välbehövligt innan den stora utmaningen uppför, längs med cykelbana, genom skog och stigar och det var riktigt kämpigt den sista biten innan vi till slut nådde toppen. Känslan att sedan kunna trycka på nerför grusstigen med havet som utsikt var magisk! Sista biten längs med strandpromenaden och den gamla Västkustbanans sträckning genom berget var flåsig, pulsen hög och solen stekande. Jag började funderade på om jag skulle orka hela vägen. Farten hade varit lite för hög, lite för länge. Men jag upprepade med mantrat att det bara sitter i huvudet, benen är fortfarande starka och gorillaflåset har inte kommit än om och om igen för mig själv. Det kändes lite lurigt på småstigen med stenpartier och det var flera som snubblade till på de uppstickande stenarna med trötta ben. Med havet, solen, publiken och målgången i sikte körde jag sen på hela vägen och efter ett upplopp på gräs fick jag äntligen den fina medaljen om halsen.
Snabbfakta
- Lopp: Varbergs tunnellopp
- Plats: Varberg
- Datum: 2025-05-10
- Distans: Övrig
- Löpare: Linda
Träningen inför loppet
-
Innan loppet
Pirret innan loppet, när nummerlappen var hämtad och folk började trilla in. Jag hade turen att springa på jennie och vi tog en promenad för att värma upp. Redo för loppstart hängde jag på uppvärmningen tillsammans med STC och förväntansfulla löpare. Jag blev än mer pirrig när speakern ropade ut att det var dags att gå till starten för min startgrupp. Långsamt vandrade vi tillsammans upp för backen och klappade sedan igång gruppen före oss
Under loppet
Långa minutrar vid startbågen innan startskottet äntligen gick och vi fick börja med en utförslöpning genom publikhavet i centrum. Vilken energi och pepp från Varbergsborna vilket gjorde att benen hamnade i ett alldeles för högt tempo. Tänkte att jag skulle plana ut farten när marken gjorde det men plötsligt var vi framme vid tunnelmynningen och där fick vi peppen att öka farten från en skrikande funktionär så då bara fortsatte farten. I nästan 3km sprang vi sedan på det mjuka grusunderlaget, alldeles tyst och halvmörkt med grottväggarna runt oss, ivrigt påhejade av funktionärer utplacerade med jämna mellanrum och varandras flås och steg. Tillsammans trampade vi på steg för steg och det kändes att lutningen vänt uppåt. När ljuset började anas och tunnelöppningen syntes kändes benen något möra och backen upp var rätt brant. Ute i solen möttes vi av hejande publik längs husen, halvvägskänslan och vätskepåfyllnad i Breared var välbehövligt innan den stora utmaningen uppför, längs med cykelbana, genom skog och stigar och det var riktigt kämpigt den sista biten innan vi till slut nådde toppen. Känslan att sedan kunna trycka på nerför grusstigen med havet som utsikt var magisk! Sista biten längs med strandpromenaden och den gamla Västkustbanans sträckning genom berget var flåsig, pulsen hög och solen stekande. Jag började funderade på om jag skulle orka hela vägen. Farten hade varit lite för hög, lite för länge. Men jag upprepade med mantrat att det bara sitter i huvudet, benen är fortfarande starka och gorillaflåset har inte kommit än om och om igen för mig själv. Det kändes lite lurigt på småstigen med stenpartier och det var flera som snubblade till på de uppstickande stenarna med trötta ben. Med havet, solen, publiken och målgången i sikte körde jag sen på hela vägen och efter ett upplopp på gräs fick jag äntligen den fina medaljen om halsen.
Efter loppet
Med smått panik för ett plötsligt illamående blev jag tvungen att fortsätta gå en stund och den långa kön till vattnet kändes oändlig.. Det var faktiskt det enda stället under hela loppet där jag upplevde trängsel. Några minuter efter målgång, och fyra vattenmuggar och lite salta chips kände jag mig pigg, lycklig och tacksam för att få ha upplevt detta once in a lifetime lopp! Trots att min lugna race-plan kraschade totalt, med nästan en minut snabbare/km än tänkt. Men vad gör det när man inser att jag hade slagit pb på milen med flera minuter (om loppet hade varit några hundra meter längre..).
"En oförglömlig upplevelse i Varbergs tunnellopp med fantastisk publikstöd och en magisk avslutning vid havet." - Linda